 |
| Albert Speer 1905-1981 |
 |
| Dr Fritz Todt 1891-1942 |
Dr Todt var inte bara ansvarig för rustningsindustrin utan också för rikets väldiga byggprojekt – från motorvägar till Atlantvallen. Todt var också en av de få som vågade tala klarspråk med Hitler. Vid tiden för sin död hade han blivit alltmer pessimistisk om krigets utveckling. Han hade vid flera tillfällen uttryckt att kriget inte kunde vinnas militärt och att rustningsproduktionen var otillräcklig för att möta Sovjetunionens kapacitet.
Den 7 februari 1942 anlände Dr Todt till Hitlers högkvarter i Ostpreussen Wolfsschanze [Varglyan] för att rapportera om läget. Samtalet med Hitler blev stormigt. Todt upprepade sin bedömning: kriget kunde inte vinnas. Hitler var av annan uppfattning och avfärdade honom.
 |
| Albert Speer 1905-1981 |
Till följd av det mycket sena mötet [kl 01-03] med Hitler lämnar Speer återbud till Berlinflygningen och undgår därmed att dela Fritz Todts öde.
Olyckans orsaker har aldrig klarlagts. Tekniskt fel, pilotmisstag eller sabotage har alla diskuterats. Inga bevis som pekar på något annat än en olycka har framkommit – men tidpunkten och omständigheterna har fortsatt att fascinera historiker.
Läs mer om händelserna den 7-8 februari 1942 i artikeln Vägen till Hitlers Wolfsschanze. Del III: Den enes död - den andres bröd…
När Adolf Hitler den 19 mars 1945 undertecknade den så kallade Nero‑ordern tog Tredje riket ett avgörande steg mot självförintelse. Ordern föreskrev att all infrastruktur som industri, transport och kommunikation i Tyskland skulle förstöras innan de allierade nådde dem. Det var en instruktion som saknade militär logik och som i praktiken skulle ha gjort Tyskland obeboeligt efter kriget.
I centrum för den uppblossande dramatiken stod två män:
diktatorn som vägrade acceptera nederlaget, och ministern som i tysthet beslöt
att trotsa honom.
Hitler utfärdade förstörelseordern [Nero-ordern] i två steg, den 19 och 27 mars 1945, som resultat av en alltmer isolerad och verklighetsfrånvänd övertygelse om att det tyska folket hade svikit honom och därför inte förtjänade att överleva nederlaget. Albert Speer, riksvapenminister och en av de sista i den innersta kretsen, insåg omedelbart konsekvenserna. Han förstod att ordern, om den följdes, skulle kasta landet tillbaka till livet i grottorna...
Redan samma dag, den 19 mars, började Speer agera. Han instruerade regionala befälhavare att ignorera ordern, förhalade direktiv och använde sin auktoritet för att skydda fabriker, broar och kraftverk. Detta var den mest omfattande sabotagehandling mot Hitlers meddelade order som någon genomförde under hela kriget.
Klockan fyra på eftermiddagen den 27 mars 1945 utfärdade Hitler ytterligare en brända-jorden-order, ett komplement till den han utfärdade den 19 mars. Här beordrade han "total utplåning, med hjälp av sprängämnen, eld eller demolering" av hela järnvägsnätet, kanalerna, hela kommunikationssystemet, telefon, telegraf och radio, och av alla master och antenner och reservlager av kabel och radiodelar. På samma sätt skulle alla kopplingsscheman och kabelläggningstabeller - alla ritningar som kunde underlätta reparationer - förstöras.
 |
| Heinrich Himmler, Reichführer SS 1900-1945 |
Slutligen hade han låtit förstå att han tänkte utse Himmler till generalinspektör för krigsproduktionen och delegera rustningen till Saur.
 |
| Karl Saur 1902-1966 |
Detta senare beslut skulle effektivt begränsa, eller omöjliggöra, Speers handlingsutrymme för räddningsaktioner – eller om man så vill: sabotage av Hitlers order. Ett sådant sabotage var liktydigt med en omedelbar dödsdom – för alla andra men inte för Speer vars relation med Hitler, genom konst och arkitektur, var ömsesidigt mycket djup.
Det är högst troligt att Hitlers privatsekreterare Martin Bormann var den som försett Hitler med information om Speers räddningsaktioner – det är känt att Bormann önskade att Speer störtades.
Natten mellan 29 och 30 mars hade Hitler och Speer ett utdraget möte i Führerbunkern under Rikskansliet i Berlin.
Under samtalet inträffar en mycket märklig ändring av Hitlers sinnesstämning där han, efter att först ha uppträtt härskande och kyligt avvisande mot Speer, i steg övergår till att vädja om Speers fortsatta förtroende och lojalitet.
Hitler inleder, med kylig låg röst utan österrikisk brytning och utan att ha skakat hand med Speer, att det kommit till hans kännedom att Speer saboterar hans Nero-order. Konsekvenserna av ett sådant landsförrädiskt handlande kunde bara vara ett…
Därefter, skriver Speer, ”… slog han plötsligt om och sa med mild, nästan förmanande röst – där den österrikiska brytningen var tydlig – att om jag inte varit hans arkitekt så skulle jag tvingats ta konsekvenserna”.
Därefter säger Hitler att Speer uppenbarligen är överansträngd och att Hitler därför bestämt att Speer omedelbart skall ta tjänstledigt.
Speer replikerade att han inte kan vara tjänstledig varpå Hitler svarar: ”Ni har inte något val”, och tillade ”det finns ett antal interna och externa politiska skäl till att jag inte kan undvara Er”...
Därefter följde en lång paus under vilken Hitler satte sig ner – och Speer gjorde för första gången detsamma - utan att vara ombedd av sin värd.
Efter en stunds tystnad säger Hitler att om Speer bara kunde övertyga honom om sin lojalitet så skulle han få fortsätta som tidigare i sitt ämbete. Denna lojalitetsförklaring skulle vara till fyllest om Speer förklarade att han var övertygad om att kriget kunde vinnas. På detta svarade Speer att det var omöjligt – kriget var förlorat!
Hitler började nu berätta om sin och partiets uppgång, om segrar, om personliga missräkningar, om Speers egna näst intill mirakulösa framgångar med rustningsindustrin och transportområdet – sammantaget en rapsodi över de gångna tolv åren. När han, som så många gånger tidigare, var färdig med sin monolog [som Speer hört flera gånger förut] sa han att det skulle räcka med att Speer sade att han trodde att kriget kunde vinnas. Speer svarade att han inte hade för avsikt att sälla sig till de många som i Hitlers närvaro ivrigt sade att de trodde på slutsegern – men aldrig, ens för en sekund, verkligen trodde på densamma… nej kriget var förlorat…
Hitler trappade då ner sin lojalitetsformulering ännu ett steg och sade: "Om ni åtminstone kunde hoppas att vi inte är förlorade; visst kan ni väl hoppas? Då vore jag nöjd."
Efter en längre tystnad reste sig Hitler abrupt och sade att Speer skulle få tjugofyra timmar på sig att tänka över sitt svar - sedan måste han ge besked om huruvida han hoppades att kriget fortfarande kunde vinnas. "Jag fick gå utan någon handskakning", skrev Speer.
"Jag visste inte vad jag skulle göra", skriver Speer, ”Jag kunde naturligtvis inte förhålla mig passiv och förvänta mig att han skulle låta mig fortsätta att sabotera hans order, men samtidigt kunde jag inte ljuga och låta honom tro att jag fortfarande hoppades på en seger."
"Jag ljög om honom och om
hans order. Men nu upptäckte jag att jag inte kunde ljuga för honom. Jag
antar att det handlade om den där säregna känslan som fanns mellan mig och
honom, eller mellan honom och mig. Han kunde inte låta avrätta mig, trots att
jag enligt hans mening hade gjort mig skyldig till landsförräderi, och han
kunde inte ens förmå sig att avskeda mig när det utan tvekan - från hans
synpunkt - var vad han borde ha gjort. Och jag kunde inte ljuga för honom.
Kriget var förlorat; det hade jag sagt många gånger och det måste jag hålla
fast vid."
Eftersom Speer inte kunde vika från sin ståndpunkt skrev han samma natt ett 21 sidor långt brev till Hitler, för övrigt det sista till denne adressat.
I brevet framförde han det som hans brist på sinneslugn hade förhindrat honom att säga när han stod öga mot öga med Hitler tidigare på natten: framför allt att det vore detsamma som desertering om han lämnade sin post i detta avgörande skede, även om det var på Hitlers order. Han skulle, med både glädje och stolthet, fortsätta att arbeta för Hitler och Tyskland så länge Hitler var införstådd med hans ståndpunkt, oavsett vilka konsekvenser detta kunde ha för honom själv.
För att nå fram till Hitler på det plan som han visste låg denne varmast om hjärtat och på vilket de hade stått varandra närmast kopplade han - med ett djärvt tankesprång - sina insatser som minister till den konstnärliga begåvning de delade.
Han skrev att om han - vilket Hitler hade framhållit samma natt - varit framgångsrik i den uppgift som Hitler förelagt honom så berodde det på att han gripit sig saken an inte som en expert utan som en konstnär, med en tro på kreativa lösningar och med den själsliga och intellektuella integritet utan vilken konsten var otänkbar.
Han skrev vidare att han trodde på det tyska folkets framtid och avslutade sitt brev med "Gud skydde Tyskland".
24-timmarsfristen var snart till ända och Speer
begav sig med bil till Führerbunkern. Speer skriver:
- När jag kom ned i bunkern stod Hitler och väntade och denna gång verkade han trött snarare än spänd. Nå? frågade han - bara detta enda ord - så jag ljög, samtidigt som jag inte ljög; hur som helst, mitt svar var helt instinktivt. "Min Führer, jag står ovillkorligt bakom er."
Hans ögon fylldes av tårar och han sträckte ut handen, något han inte hade gjort när jag kom in.
Jag fann mig snabbt och sa: "Men det skulle vara till stor hjälp om ni genast bekräftade att jag har fullmakt att verkställa er förordning av den 19 mars."
Han fogade sig omedelbart, skriver Speer, fortfarande synbart rörd, och bad mig att upprätta ett dokument som han genast skulle underteckna. Det bär mig emot att behöva erkänna - ytterligare ett exempel på min inre splittring - att jag helt medvetet ljög. Jag hade ingen som helst avsikt att genomföra någon ytterligare förstörelse.
Det dokument som Speer skrev, var ett tillägg till Hitlers brända jorden förordning, som återgav honom [Speer], och bara honom, befogenhet att verkställa den och sålunda möjlighet att hindra alla andra från att agera. Dokumentet innehöll tre viktiga punkter:
1) Verkställandet genomförs uteslutande av organ och instanser som lyder under ministeriet för rustning och krigsproduktion
2) Bestämmelser för verkställandet utfärdas, efter mitt [Hitlers, red anm] godkännande, av ministern för rustning och krigsproduktion.
3) Broar och andra transportanläggningar kanske
måste förstöras för att förhindra att fienden ska använda dem, men vad gäller
industrianläggningar kan samma syfte uppnås genom att vi lamslår dem...
Hitler skrev under papperet med blyertspenna, nästan utan diskussion, och krävde bara att allt som var viktigt - enligt mina anvisningar - måste förstöras. Jag bedrog honom naturligtvis... Några sådana anvisningar skulle aldrig utfärdas...
Kanske var detta trots allt inte fråga om ett bedrägeri eftersom... han skrev under i full vetskap om att hans order om totalförstöring bara skulle utföras under vissa förutsättningar. Och jag tror att han kände sig lättad...
När dokumentet var undertecknat, sade Speer [till Gitta Sereny], samtalade de några minuter. "Han frågade om jag ville ha te. Jag tackade nej, jag måste gå. Han bjöd mig då på ett glas vin, vilket sannerligen var mycket välkommet. Och sedan sade han, med mycket lugn röst, att den brända jordens strategi i vilket fall som helst var tämligen verkningslös i ett land som Tyskland och att den egentligen bara lämpade sig i ett jättestort land som Ryssland.
Klockan var nu ett på natten. Från Rikskansliet ringde Speer till sina medarbetare och bad dem att kalla samman alla motorcyklar, bilar, chaufförer och ordonnanser vid ministeriet, att bemanna telefon- och telegrafcentralen samt bemanna ministeriets tryckeri.
Inom loppet av en timme hade tryckeriet framställt flera hundra kopior av Hitlers senaste order och de sammankallade, motoriserade, budbärarna drog ut på sina värv. I Berlins förorter distribuerades ordern tom per cykel!
 |
| Arthur Seyss-Inquart 1892-1946 |
