 |
| Vägen in till Oradour sur Glane. Notera spårvägsbanan till höger i bild. I fonden kyrkans torn. Fotot taget 1938 |
 |
| Spårvägens ändhållplats i Oradour sur Glane Förvisso såg vagnskorgarna annorlunda ut då! |
Spårvagnen ger också Limogesborna möjlighet till helgavkoppling i Oradours många kaféer och restauranger samt handel i de, trots kriget, välfyllda affärerna.
 |
| Huvudgatan med spårvägsspåren till höger Fotot taget 1932 |
 |
| I bakgrunden det lilla kaféet le Chêne (Eken) där vår berättare, ögonvittnet Robert Hébras, far Monsieur Hébras, var stamgäst |
 |
| Kyrkan i Oradour sur Glane |
Långt borta i nordvästra Frankrike, i Normandie, pågår sedan fyra dagar världens största amfibieinvasion med täcknamnet ”Overlord”. Invasionens soldater skall, tillsamman med de sovjetiska styrkor som anfaller det Tyska Tredje Riket österifrån, slutgiltigt krossa nazismens herravälde i Europa. Ännu faller dock hakkorsets skugga tungt över Europa, så ock över Oradour-sur-Glane.
 |
| Adolf Diekmann, vid fototillfället Haupsturmführer (kapten) och har därför tre "knappar" på kragspegeln. Han avancerar senare och är vid massakern i Oradour Sturmbannführer (major och bataljonschef) och bär då fyra "knappar" på kragspegeln. Jfr bilden på Kämpfe! |
Ouvertyren till det som skall komma utgörs av att den Franska motståndsrörelsen lyckats spränga järnvägsbron vid Saint-Junien i förhoppningen att försvåra tyska trupprörelser mot nordväst samt det faktum att en officerskollega till Sturmbannfüher SS (majoren) Adolf Diekmann, chef för 1:a bataljonen vid första regementet ”Der Führer” i SS-divisionen ”Das Reich”, blivit tillfångatagen och avrättad.
 |
| Sturmbannführer (major) Helmuth Kämpfe |
Kollegan, Sturmbannführer Helmut Kämpfe, också vid SS-divisionen ”Das Reich” avrättades den 10 juni på order av chefen för den kommunistiska motståndsrörelsen Marquis de Limousin, Georges Guingouin. Kämpfe brändes levande till döds inför publik…
 |
| SS Brigadeführer Heinz Lammerding Chef SS-divisionen "Das Reich" |
Sturmbannführer Diekmann anser nu att han handlar i sin divisionschefs, SS-Brigadefüher, generalmajor der Waffen-SS, Heinz Lammerding, anda när han planerar, och genomför, modern tids blodigaste hämnd- och terroraktion mot försvarslösa civila.
Första regementet, ”Der Führer”, bivackerar den 9 juni i Saint Junien. Tidigt på morgonen den 10 juni sammankallar bataljonschefen 1:a bataljonen, 1:a regementet ”Der Führer”, Sturmbannführer Diekmann delar av sin stab och ger order om en skyndsam planering för total förstöring av all bebyggelse i Oradour sur Glane. Han ger också order om att planen skall innefatta avrättning, på stället, av samtliga manliga innevånare. Kvinnor och barn skall, i avvaktan på order, spärras in i kyrkan.
Ovetandes om hur de svarta, dödsbringande, stormmolnen tornar upp sig över Saint-Junien, 10 km bort, börjar lördagslivet i Oradour sur Glane.
Det artar sig till en fin sommardag, fönsterluckor slås upp och släpper in ljus och luft, man äter frukost, barnen går till sin skoldag.
Men denna lördag kommer, trots morgonens och förmiddagens lugn, inte att bli någon annan lik - ingenstans på vår jord har någon någonsin, i modern tid, träffats av en så mordisk och ödeläggande storm som den som väntar innevånarna i Oradour sur Glane!
En av de sju människor som överlever den kommande stormen, Robert Hébras, har skrivit ner sina minnen från den ödesdigra dagen och vi skall nu följa hans berättelse om skeendet, timme för timme, den 10 juni 1944.
 |
| Halvbandvagn sdkfz 8, ursprungligen avsedd som dragfordon för tunga artilleripjäser. Typen, styrbara framhjul och bandaggregat, förekom i ett flertal modeller för olika ändamål - bland annat som trupptransportfordon i pansarförband |
Några få minuter senare strömmar halvbandvagnarna in i Oradour, infanteriet sitter av, och alla in/utfarter spärras med beväpnade poster.
Kl 14:15 Därefter tömdes husen på allt levande och folket beordrades gå till den stora öppna platsen, torget om man så vill, i stadens mitt.
Tyskarna angav som skäl att man ville göra en identitetskontroll - vilket i sig inte var ovanligt under ockupationsåren. På detta enkla sätt förhindrade man att någon större oro uppstod bland dem som samlades på den öppna platsen.
Genomgående ekade det tyska ”Schnell, Schnell, Schnell” (fort, fort, fort) genom gatorna och de flesta gick till torget som de vid tillfället var klädda. Mödrar med små barn struntade oftast i att ta ut barnvagnar på gatan för att tempot skulle behållas.
Kl 14:30 I denna fas uppträdde SS-soldaterna lugnt och vänligt. Jag (Robert Hébras, red. anm.) minns ett samtal mellan Monsieur (Herr) Compain, konditorn, och en SS-soldat. ”Jag har just satt in mina bakverk i ugnen och måste ta ut dem innan de blir förstörda.” SS-soldaten svarade på franska med stark tysk brytning: ”Oroa er inte, vi ordnar det.”
Andra lugnande faktorer var att SS-soldaterna t.o.m skjutsade gamlingar från hemmen till torget med halvbandvagnar!
 |
| Oradours innevånare samlade på den öppna platsen i stadens mitt |
Folkmassan på den öppna platsen bevakades av SS-soldater beväpnade med tre uppställda kulsprutor och, naturligtvis, sina gevär.
 |
| Flickklassen i Oradour fotograferad någon vecka före massakern |
Under tiden hade andra SS-soldater uppsökt de olika skolorna för pojkar, flickor och förskolebarn. De uppmanade lärarna att skyndsamt ta barnen med sig till torget.
 |
| Pojkklassen med sin lärare |
KL 15:00 Några SS-soldater började ordna män och kvinnor i separata grupper. Barnen fördes till samma grupp som kvinnorna. Madame Rousseau hade en handikappad son som var kraftigt byggd och som fördes till männens grupp. Hon tog upp en argumentation med en av SS-männen och lyckades få pojken tillbaka. Därefter marscherades kvinnorna iväg - ut ur staden trodde de flesta…
Konversationen ibland oss män var livlig - så mycket hellre som SS-soldaterna uppträdde vänlig, om än bestämt.
 |
| Paul Julien "Emile" Desourteaux Borgmästare i Oradour |
Samme officer frågade om vi hade några vapen. Två män angav att de hade sportgevär. Av hans minspel förstod vi att han inte frågade efter sådana. Han fortsatte dock: ”Vi vet att det finns vapen gömda här i Oradour. Vi skall göra en grundlig genomsökning av husen - de som är oskyldiga kommer att sättas på fri fot omedelbart.”
En suck av lättnad hördes och leendena återvände till våra ansikten - för trots allt hade några i folksamlingen börjat bli oroliga.
KL 15:30 Vår väntan kändes lång och några hade satt sig på trottoarkanten. Samtalen hade också tagit fart. Då kom samme officer som tidigare och kommenderade oss att bilda tre led med ansiktena mot väggen.
Kulsprutorna som var riktade mot oss tycktes vänta på order att spy ut död…
Vi förstod faktiskt inte vad de egentligen höll på med. Döda oss? Varför?
Att vi inte mördades på stället kan endast förklaras med att det är ett relativt stort arbete att skaffa undan omkring 300 kroppar… eld kan göra det avsevärt enklare…
Plötsligt vände sig några oss om och resten gjorde detsamma. Till stor förvåning för SS förenade jag mig med mina vänner och började samtala!
Strax därefter delade man in oss i sex grupper. Grupperna marscherades sedan iväg i olika riktningar. Jag trodde att de, för att förenkla bevakningen, skulle fösa in oss i olika lagerbyggnader medan de sökte igenom husen på jakt efter dolda vapen.
Vi fortsatte och jag såg en annan grupp män vid Milord’s lagerbyggnad. Min grupp gick mot kyrkogården då vi plötsligt kommenderades halt vid Laudy’s förrådsbyggnad. Vi föstes in där och vi beordrades att flytta några hästkärror för att bereda större plats för oss.
Några av oss satt på stora höbalar tills en SS-soldat kommenderade alla att stå upp.
Framför oss, i dörröppningen, fanns två kulsprutor placerade. Vid vardera kulsprutan fanns två man, den ene sittande bakom vapnet den andre stående bredvid med patronbälten hängande över axeln.
Där stod vi, väntande, på vad? Det var varmt i lokalen och många suckade i värmen. Jag kände igen SS-soldaten vid den ena kulsprutan, en mycket fet man som oupphörligt stoppade in sockerbitar i munnen. Jag hade tidigare sett honom komma ut från Monsieur Faure’s hus med en sockerkartong i sin ena hand.
Vi väntade, allt samtal i gruppen hade upphört.
Kl 16:00 Plötsligt hörde jag en explosion. Detta var signalen! SS-soldaterna vid kulsprutorna öppnade eld… I krut- och blodstanken föll den ene efter den andre, huller om buller, på varandra. Detta var Helvetet på jorden! Kulsprutornas smatter upphörde när alla fallit - nu hördes gurglande och skrik från de som enbart sårats vid eldgivningen. Jag låg under en hög av män och visste faktiskt inte om jag var sårad. Blod droppade ner på min ena hand. Jag låg helt stilla, som om jag var död. Jag hörde fotsteg och knallarna från utdelade nådaskott till dem som inte ögonblickligen dödats. Jag kände en spikbelagd känga på min rygg - men jag rörde mig inte! Soldaten trampade vidare.
När jämmern upphört täckte SS-soldaterna oss med halm och löst trävirke. Sedan satte de eld på lagerbyggnaden.
En röst vrålade ackompanjerad av lågornas frasande: ”Åh de djävlarna! De har skjutit av mitt enda ben!” Jag kände genast igen rösten, den tillhörde Monsieur Brissaud. Han hade förlorat det andra benet under Första Världskriget. Nu skulle han dö i lågorna.
Andra röster hördes också, skrikande i svåra plågor. Plötsligt hörde jag musik! Så makabert! Massavrättning till ackompanjemang av musik!
Elden spred sig snabbt till ljudet av de dånande lågorna - och till de olika ljuden från de som skulle dö.
Jag låg kvar, helt stilla, så länge jag kunde under de som låg döda ovanpå mig. När lågorna nådde mig var jag tvungen att försöka ta mig ut. Men hur? Jag fruktade varje ögonblick att bli skjuten.
Hettan från branden hade tvingat SS-soldaterna att dra sig tillbaka - och detta blev min räddning. Jag kravlade mig fram och öppnade en liten dörr - men den ledde enbart till ett slutet rum. Jag öppnade en annan dörr - och frös till is när jag skönjde en skugga i nästa rum, ett stall. Tydligen förblev jag osedd, ty inget hände.
Jag stängde dörren - och hörde plötsligt röster! Var de tyska eller franska? Strax kände jag igen rösterna, de tillhörde några av mina vänner, Det var Marcel Darthout, Yvon Roby, Clément Broussaudier och Matthieu Borie. Tre av oss fem var sårade, främst i benen. Ett märkligt faktum var att SS strax före det att eldgivningen startade hade kommenderat alla att stå upp. Därmed hade de på tröskeln till förrådsbyggnaden grupperade kulsprutorna - kanske till följd av skyttarnas förbiseende - främst träffat offren i ben och underliv. Därav behovet av nådaskott - och möjligheten för några att förbli vid liv! 60 offer, liggande huller om buller, gjorde det avslutande mordarbetet vanskligt…
Vart skulle vi nu ta vägen? Elden spred sig i byggnaden och blev allt mer vildsint!
Borie, en kraftig murare, upptäckte att en av väggarna, av ålder, hade börjat rasa. Han slet tag i stenarna och hade snart nog åstadkommit ett hål stort nog för oss att ta oss igenom till nästa utrymme - en lada.
Från den omgivande staden hörde vi ljudet av flammorna, av fallande bjälkar, av sporadiska gevärsknallar när någon gavs ’coup de grace’ (nådaskottet), exploderande gasflaskor och höga rop från SS-mördarna!
Borie och jag gömde oss på toppen av en vedtrave i ladan, de tre andra klättrade på stegen upp till höskullen och gömde sig i höet.
Plötsligt öppnades dörren och två SS-soldater steg in. Den ene klättrade upp på stegen - han var bara en meter från mig och Borie när han stod på stegen. Han strök eld på en tändsticka vilken slocknade i vinddraget men nästa sticka tog fyr och han tände eld på halmen på skullen. När han kommit ner avfyrade han sitt gevär laddat med brandammunition (fosfor) mot taket som genast sattes i brand. Därefter lämnade de båda ladan.
Vi väntade så länge som möjligt innan hettan från branden drevs oss att öppna den dörr där SS-soldaterna kommit in och gått ut. Där var en gårdsplan som vette mot den öppna platsen där vi några timmar tidigare samlats.
Vi fick ögonblickligen syn på två vakter som patrullerade vägen mot kyrkogården. När de hade ryggarna mot oss smet vi ut ur ladan och in i den närmaste lilla ”kaninburen”, ett litet rum där man förvarade kaniner som senare blev mat.
Allt eftersom elden spred sig flyttade vi från kaninbur till kaninbur - inalles tre stycken.
Kl 19:00 Nu måste vi, till följd av den annalkande elden, lämna det sista gömstället av tre och, under över alla under, de patrullerande soldaterna såg oss inte när vi smög ut! VI VAR FRIA!
Under tiden..
Kl 17:00 Efterföljande undersökningar visar att nu började en jakt på överlevande som gömt sig i sina hem. Överallt i staden återfanns, nästa dag, liken efter dessa människor. Alla ögonvittnen skulle tystas - och så skedd nära nog fullt ut.
Vad hände då med kvinnor och barn som blivit förda till kyrkan?
Olika utredningar och några få rättegångar efter kriget har aldrig lyckats klarlägga vilka de ursprungliga orderna var. Sant är att stora mängder alkohol fanns tillgängliga för SS. Obersturmbannführer Diekmann skall ha varit daglig storkonsument av alkohol och kanske mordorgien påverkades av denna alkoholkonsumtion? Han hade tidigare gjort sig känd som en grym, hänsynslös slaktare… Ingen vet varför - men när männen väl mördats fullbordades tragedin. Alla skulle dö…
Det finns en enda överlevande från kyrkan, Madame Rouffanche, och hennes berättelse följer här!
”Vi fördes in i kyrkan, vi kvinnor och alla barnen. Somliga bar sina små barn på armen. Skolbarnen fördes också in i kyrkan sedan de beordrats ut från klassrummen.
Vi, mer än 250 människor, väntade med stigande oro på vad som skulle hända. Omkring kl 16 bar några SS-soldater, ca 20 år gamla, in en låda från vilken det hängde trådar.
Utanför kyrkan hördes plötsligt kulsprutesmatter och därefter enstaka skott. Strax därefter nåddes vi av det egendomliga knastrandet från brinnande trä, från ljudet av störtande bjälkar och från murar som brast.
Några soldater satte eld på lådans hängande trådar och försvann ut genom kyrkdörren. Därefter ett dån och kyrkan fylldes av svart rök. Svart rök och skrik från de ännu, av explosionen, inte döda!
Människor sökte sig till de delar av kyrkan där man ännu kunde andas. Dörren till sakristian bräcktes och föll och människor sökte sig dit in. Jag följde dem och satte mig på ett trappsteg. SS, nu åter inne i kyrkan, såg denna tillflyktsort för de skräckslagna och sköt skoningslöst på allt som rörde sig. Min dotter stod intill mig och föll död över mig. Jag slöt mina ögon och väntade döden i nästkommande ögonblick.
Skjutandet upphörde och SS-soldater bar in halm och hö och strödde över de döda. Därefter kastade de kyrkbänkar, stolar och annat brännbart ovanpå och satte eld på allt.
I den tätnande röken lyckades jag, som var oskadd, osedd ta mig in bakom altaret. Med hjälp av en hög stol avsedd för att tända ljusen i kyrkans kronor hävde jag mig upp och ut genom det största av tre korfönster - vars målade glas tryckts ut av explosionen i kyrkan.
Direkt efter mig kom en kvinna med sitt barn tumlande ut från samma fönster.
Barnets skrik uppmärksammades av SS-soldater som omedelbart öppnade eld åt vårt håll. Kvinnan och hennes barn dödades och jag sårades. Hettan från den brinnande kyrkan avhöll dock mördarna från att närmare söka efter oss.
Jag kröp iväg, darrande av rädsla för vad som kunde komma, och gömde mig i en närbelägen ärtodling. Där blev jag kvar till kl 17 nästföljande dag då jag räddades.”
 |
| Kyrkan i Oradour någon dag efter massakern |
Samtliga i kyrkan inspärrade, förutom Madame Rouffanche, mördades - den yngste var en baby endast en vecka gammal…
Hela Oradour var nu ett vrålande, brinnande eldhav, flammorna steg mot himlen samman med svart brandrök. Under sen eftermiddag kom en spårvagn från Limoges, under en teknisk rutintest, till Oradour men stannade vid bron över Glane. Monsieur Chaland steg av och började gå över bron. Han blev ögonblickligen skjuten och hans kropp kastades i Glane. SS sände därefter vagnen med dess passagerare av spårvägstekniker tillbaka till Limoges.
Kl 19:30 kom ännu en spårvagn till Oradour - denna gång full med passagerare. Den stannades och resenärerna beordrades att förbli ombord. En av SS-soldaterna satte av per cykel för att inhämta instruktioner. Vid hans återkomst beordrades innevånarna från Oradour, ca 20 personer, att stiga ut - övriga sändes tillbaka till Limoges.
De tjugo från Oradour fördes per fotmarsch till den närbelägna byn Bordes, till Masset’s bondgård där SS upprättat sitt högkvarter inför operationen mot Oradour.
Fångarna delades in i två grupper: kvinnor och män. Identitetspapper kontrollerads. Plötsligt var grupperna omgivna av SS-soldater som osäkrade sina gevär. En iskall fruktan grep fångarna - var detta slutet?
Efter mer än två timmar i denna förtvivlade fruktan, kom en SS-officer och scenen förändrades radikalt: De var alla fria att gå!
En SS-soldat skrek åt dem: ”Vi låter er gå. Ni kan tacka er lyckliga stjärna - för vi har slaktat alla i Oradour sur Glane!”
Här slutar berättelsen återgiven från Robert Hébras vittnesmål över massakern i Oradour sur Glane.
Ingen av oss kan föreställa oss de syner som mötte dem som kom till det som fanns kvar av staden på eftermiddagen den 11 juni 1944. Brandröken blandades med den tjocka stanken av bränt människokött. Överallt låg döda kroppar efter de i slutjakten avrättade - och bakom brandsvärtade husmurar: förvridna, kolnade, rester av dem som ett dygn tidigare var livsglada människor som hoppades att invasionen i Normandie till sist skulle befria dem från det nazistiska oket.
 |
| Laudy's magasin efter branden |
 |
| Laudy's magasin. Den lilla dörren var den som Robert Hébras, direkt efter skjutningen, öppnade och fann att den ledde till ett stängt rum! |
Robert Hébras far, Monsieur Hébras, som nämns i en bildtexten där café le Chêne återfinns, räddades undan massakern av sitt arbete. Han var förman för de teknikgrupper som arbetare med underhåll av spårvägsbanan och dess rullande materiel. Monsieur Hébras reste till sitt arbete i Limoges med första spårvagnen på morgonen den 10 juni och kom tillbaka på kvällen - till rök, aska, död och förintelse.
När Sturmbannführer Diekmann senare avlade rapport till sin chef, chefen för SS-regementet ”Der Führer”, Standartenführer (överste) Stadler klargjorde denne att Diekmann skulle komma att ställas inför krigsrätt för handlandet i Oradour sur Glane. Möjligen insåg Stadler att Tyskland inte i dåvarande krigsläge var betjänt av handlingar som ytterligare förstärkte fransmännens fientlighet mot ockupationsmakten.
Sturmbannfüher Adof Diekmann undkom emellertid krigsrätten och dess dom i det att han, utan hjälm, träffades av en dödande granatskärva i huvudet den 29 juni 1944, 19 dagar efter den av honom beordrade massakern i Oradour sur Glane.
Övriga ansvariga chefer som SS Gruppenführer, General Lammerding eller kompanichefen, SS Haupsturmführer (kapten) Kahn drabbades inte av rättvisan med ett undantag: Untersturmführer (löjtnant) Heinz Barth.
Heinz Barth dömdes 1953, i sin frånvaro, till döden av fransk domstol. Han höll sig emellertid gömd men återfanns av östtyska underrättelsetjänsten Stasi i Gransee (ca 60 km norr om Berlin) och dömdes 1983 för deltagande i massakern i Oradour sur Glane.
Under rättegången medgav Barth att han under massakern i Oradour, vid minst 15 tillfällen, skjutit in bland fångarna. Han menade också att massakern, för hans del, enbart var en normal militär operation! Vid avkunnandet av domen, livstid i fängelse, lär han till rätten ha yttrat: Sorgligt, då får jag alltså inte träffa mina barnbarn!
Redaktören för Tidsspegeln gjorde ett besök i Oradour sur Glane den 11 december 2021. Ruinerna står ännu kvar - ett evigt minnesmärke över människans ondska. Av olika skäl har man städat bort brandresterna - kanske för att göra området mer tillgängligt för besökande. Något av närheten till katastrofen den 10 juni 1944 går emellertid förlorat genom denna städning. Kaos, mord på oskyldiga, har på något sätt förvandlats till ett ordnat minnesmärke. Läsaren bör ha detta i minne inför den här kommande bildredovisningen.
 |
| Anhöriga söker efter rester av sina släktingar. På det vita tygstycket ligger funna benknotor |
Så såg det ut då...
 |
| En last av kolnade människorester förs till kyrkogården |
 |
| För att göra vattnet odrickbart kastade SS några av de mördades kroppar i brunnen |
 |
| Kyrkklockan smälte och rasade ner Klockkläppen har lagts ovanpå bronsresterna |
 |
| Genom fönstret i mitten flydde Madame Rouffanche och den olyckliga mamman med sitt barn |
 |
| Den öppna platsen där innevånarna samlades |
 |
| Insamlade bilder föreställande några få av de i Oradour sur Glane mördade den 10 juni 1944 |
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar