Flykten med den Norska Guldreserven 1940

Pol III, här som valfångstfartyg före
Andra Världskriget.
Notera harpunkanonen i fören.

Vi befinner oss, när berättelsen om den Norska Guldreserven börjar, ombord på den Norska bevakningsbåten Pol III som seglar i Oslofjordens mynning strax före midnatt den 8 april 1940. Pol III är en gammal ombyggd valfångare och står under befäl av kapten Leif Welding Olsen.

Plötsligt upptäcker utkiken mörka fartygsskuggor med kurs in i fjorden. Den Norska Marinen har utfärdat radioorder om skärpt uppmärksamhet med anledning av brittiska informationer om att tyska flottenheter med släckta lanternor sett stäva nordvart i Kattegatt.

Kapten Welding Olsen beordrar signalmatrosen att med morselampan begära identiteten hos fartygsskuggorna. Jalusierna framför morselampan klapprar - men skuggorna förblir mörka skuggor i natten.

Welding Olsen ger då order om att skjuta varningsskott med förliga 76 mm kanonen - det första skottet i den tyska Operation Weserübung var därmed avlossat. Det skulle komma att bli tusende fler innan Norge kapitulerade. Jfr artikeln Fjordarna vid Narvik april 1940 - jagargravar av format.

Skador på Pol III efter beskjutning
från tyska fartyg 8 april 1940

Pol III hinner sända ett kort radiomeddelande till staben i Oslo innan en torpedbåt ur Blüchers skyddsskärm nedkämpar bevakningsbåten.

 

Kapten Welding Olsen

Kapten Leif Welding Olsen blir vid den korta striden dödligt sårad och är därmed Norges förste stupade soldat i Andra Världskriget.

Den tyska generalstaben hade under flera år studerat hur man skulle kunna säkra de svenska järnmalmsleveranserna via den isfria utskeppningshamnen i Narvik och hur man skulle säkra kontrollen över Norra Ishavet - och därmed kontrollen över fartygsvägarna till Sovjetunionens viktigaste importhamn, det isfria Murmansk. Tillgången på svensk järnmalm var av yttersta betydelse för den Tyska rustningsindustrin - kort uttryckt: utan malm inget krig!

Resultatet av studien blev Operation Weserübung, ett blixtanfall mot Danmark och Norge med startdatum den 9 april 1940. Danmark i sig hade bara ett värde för Tyskland, nämligen tillgången till framskjutna flygbaser för Luftwaffes bomb- och transportflygplan under operationen norrut. Englands Royal Navy, vid den tiden världens utan jämförelse största militära flotta, utgjorde ett betydande hot mot sjöburna transporter från Tyskland till Norge. Därur springer behovet av relativt säkra lufttransporter under Operation Weserübung.

 

Nu tillbaka till Oslofjordens mynning vid midnatt 8-9 april 1940!

Tunga tyska kryssaren Blücher
203 meter lång, bredd 21,3 m. Fart 32,5 knop
Huvudbeväpning 8x20,3 cm kanoner
Luftvärn* 12x10,5 cm kanoner
Besättning 1382 man.
Vid färden mot Oslo under Operation Weserübung
fanns drygt 2400 man ombord

Skuggorna som kapten Welding Olsen observerat - och skjutit varningsskott emot - är den tyska invasionsflottan med tunga kryssaren Blücher som flaggskepp. Målet för invasionsflottan är Oslo.

Den tyska flottenheten fortsatte efter incidenten med Pol III in i Oslofjorden med kryssaren Blücher som tätfartyg.

Oscarsborg Fästning

Oslofjordens inre övergår gradvis till en mycket trång farled. I Dröbaksundet är fjorden som smalast och där ligger Oscarsborg Fästning på två små öar, Norra och Södra Kaholmen, mitt i sundet. Fästningen stod färdig 1853 - och var som vanligt med fästningsbyggen omodern redan när den togs i bruk!

Oscarsborg byggdes emellertid om strax före år 1900 för att möta utvecklingen av tidens artilleri. Huvudbeväpningen blev tre Krupptillverkade 28 cm pjäser i öppna pjäsbrunnar på Södra Kaholmen samt ett underjordiskt torpedbatteri på Norra Kaholmen.

En av Oscarsborgs tre 28 cm kanoner

Pjäserna kommer att benämnas Moses, Aron och Josva. Sina bibliska namn fick de i samband med ett missöde i Kristianias (nu Oslo) hamn varvid en av kanonerna, med en vikt på 43,9 ton, föll i vattnet och sedan - i likhet med den bibliske Moses - räddades ur vassen!

28 cm pjäsen sidriktas med "fartygsratten" till vänster, nedtill. Höjdriktning sker på pjäsens vänstra (bortvända) sida. Notera kranen mitt i bild. Med den lyftes den 240 kg tunga granaten upp till pjäsens slutstycke där den ansattes (fördes in i eldröret) med hjälp av en ansättare (stång) av trä. Därefter laddades ett antal krutkarduser beroende av skjutavståndet. Slutstycket är försett med en slagtändare och en spänd hane. Nu väntar den drygt 12 man starka pjässervisen på eldorder - ett ryck i avfyringssnöret och granaten rusar iväg mot målet med 685 m/s

Överste Birger Eriksen

Fästningen Oscarsborg bemannades den 9 april 1940 av kustartilleriets befälsskola. Fästningskommendant var den då 65-årige översten Birger Eriksen.

Ett generellt handlingsmönster i händelse av främmande fartyg på norskt vatten saknades. Överste Eriksen var dock av den gamla skolan och fattade egna beslut i avsaknad av order uppifrån.

När Blücher kl 04:21 befann sig mitt för Oscarsborg beordrade överste Eriksen eld med kanonerna Moses och Aron. Två pansarspränggranater om 240 kg vardera framdrivna av en krutladdning om 56 kg, rusade fram de 1400 meterna mot Blücher. Den ena granaten träffade strax under kryssarens brygga, den andra ett större lager av flygbränsle i tunnor vilket antändes och orsakade en storbrand.

I direkt samband med den förödande kanonelden beordrade överste Eriksen torpedskott från fästningens underjordiska torpedbatteri på Norra Kaholmen. Två 45 cm torpeder m/15 styrde, på fyra meters djup och med 35 knops fart, mot Blücher. Båda torpederna träffade midskepps och sprängde hål i kryssarens undervattensskrov. Vatten forsade okontrollerat in och Blüchers dödskamp hade börjat.

Blücher har kantrat.
Kort efter att denna bild tagits
går hon till botten!

Klockan 06:23, två timmar efter att den första granaten träffat, kantrar Blücher och sjunker strax därefter. Ca 1000 tyska matroser och infanterister mister livet i Oslofjordens kalla vatten - 1400 lyckas ta sig iland.

Därmed går denna text vidare med huvudberättelsen - Flykten med den Norska Guldreserven 1940.

Artikeltexten grundas huvudsakligen på Norske Banks egen historieskrivning rörande flykten med guldreserven.

När beskedet kom att förmodat tyska örlogsfartyg var på väg in i Oslofjorden natten till den 9 april 1940 rekvirerades i all hast nödvändiga fordon och beordrades ett antal banktjänstemän att föra guldet bort från Oslo.

Vis av händelserna med den Spanska guldreserven 1936 (jfr artikeln Världshistoriens största stöld) hade bankdirektör Nicolai Rygg redan 1938 ombesörjt att guldet - 49,6 ton - var ordnat, vägt och packat så att det med kort varsel var klart för avtransport.

Naturligtvis förekom ett visst kaos utanför Norges Bank i Oslo. De rekvirerade lastbilarna måste tankas fulla av nyväckta bensinstationsföreståndare, rekvisitioner skrivas under, förare och bilar måste registreras och sist men inte minst måste bilarna lastas och varje last registreras. Till varje lastbil avdelades en banktjänsteman som i all hast beväpnats med en pistol.

Två timmar före tyskarnas försenade ankomst till Oslo lämnade lastbilarna staden på väg norrut.

Färden gick på senvintriga och bitvis tjällossade vägar till Lillehammer. Där omlastades guldet, under noggrann kontroll av tjänstemännen från Norges Bank, till ett rekvirerat tåg med destination Åndalsnes beläget vid havet i Romsdalsfjorden.

Brittiska lätta kryssaren Galatea.
Längd 154 m, bredd 16 m. Fart 32 knop
Huvudbeväpning 3x2 152 mm kanoner
Luftvärn* 4 st 102 mm kanoner

I Åndalsnes lastades i all hast åtta ton av det norska guldet ombord på den vid kaj liggande brittiska kryssaren Galatea som därefter avgick direkt till London.

För en sentida betraktare är det lätt att glömma att Norge, när detta händer, befinner sig i fullt krig med Tyskland. 

Samma gäller för England som vid tiden, via Royal Navy, söker evakuera egen trupp och värdefull materiel från Norge. 

Brittiska strategiska beslut vägde då tyngre än guldet i den Norska Guldreserven. Galatea riskerade att när som helst, liggande vid kaj, anfallas av tyskt bombflyg! Varje minut var därför dyrbar!

Brittiska lätta kryssaren Glasgow
Längd 180 m, bredd 18,8 m. Fart 32 knop
Huvudbeväpning 4x3 152 mm kanoner
Luftvärn* 4x102 mm kanoner

I Molde, nordväst om Åndalsnes (jfr karta ovan!), ligger HMS Glasgow. Här finns ännu en möjlighet att rädda den kvarvarande delen av Guldreserven undan tyskarna - vilka nu hänsynslöst jagar Guldet, ofta nog direkt i bakhasorna på tjänstemännen från Norges Bank.

Den brittiska klockan tickar emellertid obönhörligt vidare och Glasgow får order om att snarast möjligt segla till Tromsö med Kung Haakon, kronprins Olav och regeringen Nygaardsvold ombord. 

Tjänstemännen som ledsagar Guldreserven är tröttkörda men med ännu en viljeansträngning lyckas de transportera det kvarvarande Guldet till Molde och ännu en del i all hast lastat ombord på kryssaren Glasgow. Lastningen får avbrytas när Glasgow tagit ombord den dyrbara mänskliga lasten (jfr ovan!) och kastar loss med kurs Tromsö. Glasgowguldet landsattes så småningom i Skottland och fördes med tåg till London.

Men ännu var inte Guldresan slut för tjänstemännen i Norges Bank, ännu fanns en betydande mängd guld att rädda undan tyskarna.

I Molde lastades därför en del av det kvarstående guldet ombord på kustbåten Driva, resten på åtta lastbilar - alla med kurs på Gjemnes nordost om Molde.

Driva utsattes under färden för ett flygangrepp av en tyska Heinkel He 111, och sattes på grund. Skadorna var dock inte värre än att man kunde hålla sig flytande och fortsätta mot målet, Gjemnes.

I Gjemnäs lastades guldet ombord på fem trålare som gick till norra Fröya där det lastades om till de två större trålarna Alfhild II och Stölvåg. Dessa fartyg förde sedan Guldet till Tromsö.

Fröya ligger nordost om Gjemnäs på kartan till höger. Uppgift om vilken ort som omlastningen verkligen gjordes i saknas - Sistrande är emellertid öns huvudort. Vi får anta att det var därifrån transporten till Tromsö startade.

Alfhild II och Stölvåg hade en huvudsakligen händelselös resa längs Norges långa kust upp till Tromsö. Av kartan till vänster framgår den slutliga etappen samt Den Norska Guldreservens hela flyktväg undan tyskarna - från Oslo till Tromsö.

Tromsö var faktiskt under några hektiska veckor 1940 Norges huvudstad genom att kungahus och regering befann sig där.

22 april 1940 blev det i regeringssammanträde på Stuguflåten i Lesja beslutat att Norges Banks huvudkontor skulle ligga på mark som kontrollerades av norska styrkor. Huvudkontoret flyttades därför först till Molde, sedan till Tromsö. Tyskarna närmad sig emellertid från söder och den 10 juni 1940 flyttades kontoret till London.

Den 28-årige Thore Boye, ung jurist i Utenriksdepartementet, senare ambassadör, skriver i sin dagbok:

” … Några timmar tidigare, när vi lade ner våra ryggsäckar i lastrummet, hade vi sett att det låg ett antal små trälådor där. Menige Nordahl Grieg** berättade att han och de andra soldaterna hade i uppdrag att föra Norges guld i säkerhet.

Hälften av Norges Banks guld låg emellertid kvar på kajen när Glasgow lämnade ett brinnande Molde, med kungen, kronprinsen och regeringen ombord.

Det kvarvarande guldet fördelades bland de fem fiskebåtarna. I början gick vi bara på natten och låg tysta i en och annan vik på dagarna. Vi hade fisknät, fisklådor och annan utrustning liggandes på däck och försökte se ofarliga ut.

Det var några tyska plan som vi vinkade till. Tyskarna är seriösa och anständiga människor som inte kunde föreställa sig att det var på detta sätt som Norges guldreserv transporterades.

Vi hade en trevlig resa norrut, och anlände till Tromsö den 8 maj. Men på eftermiddagen den 6 juni fick jag en hint om att det var över. Kryssaren Devonshire hade anlänt till Tromsö.

Tunga, brittiska, kryssaren Devonshire
Längd 192,8 m. Bredd 20,1 m. Fart 32 knop.
Huvudbeväpning 4x2 20,3 cm kanoner
Luftvärn* 4 st 102 mm kanoner

På eftermiddagen följande dag, den 7 juni, skulle kungen, kronprinsen och regeringen gå ombord och segla mot Storbritannien. Klockan 16 på eftermiddagen nästa dag, den 7 juni, träffades vi (tjänstemän vid Norges Bank, red anm) vid koldockan i Tromsö, där kryssaren Devonshire låg.

Kungen gick ombord, och kronprinsen. Statsminister Nygaardsvold och de andra ministrarna var där, liksom stortingspresidenten Hambro. Norges Bank gick ombord med Arnold Ræstad som huvudman. Av departementens tjänstemän från Oslo var det åtta man som tog steget ut i det stora okända och följde efter. Det var ett svårt beslut och i många månader efteråt frågade vi oss själva om vi hade gjort rätt… ”

Det i Tromsö kvarvarande guldet lastades slutligen på den engelska kryssaren Enterprise som förde guldet till Plymouth i England. Därifrån skickades det till London och införlivades med det redan tidigare anlända Norska Guldet.

Tack vare överste Eriksens handlande då han, helt på eget initiativ, öppnade eld mot den tyska invasionsflottan och sänkte kronjuvelen, den tunga tyska kryssaren Blücher, fördröjdes den tyska inmarschen i Oslo med sex timmar. Ombord Blücher fanns såväl den trupp som skulle ta Oslo som en musikkår som, uppför Karl Johan och fram till kungliga slottet, skulle gå i täten för invasionsstyrkan. Med två timmars marginal till den tyska inmarschen i Oslo lämnade såväl konungahuset som regering och Guldreserv den norska huvudstaden!

Här slutar Tidsspegelns artikel om de 49,6 ton guld som utgjorde Norges Guldreserv 1940. Eftersom även Englands öde vid denna tid stod på spel vidaresändes guldet så småningom till Kanada och USA - men det är en annan historia!

* Samtliga i artikeln redovisade fartyg har utöver 102-105 mm luftvärnskanoner inte sällan ett antal Bofors 40 mm luftvärnskanoner samt mer finkalibriga luftvärnsvapen.

** I texten ovan nämns den norske skriftställaren, poeten och författaren Johan Nordahl Grieg. Nordahl Grieg stupade 1943 då det bombflygplan, där han ingick i besättningen, blev nedskjutet norr om Berlin.

Johan Nordahl Grieg

Länk till Wikipediaartikel om Nordahl Grieg

 

- Ω -

                                                   

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

Världshistoriens största stöld? El Oro en Moscú, Guldet i Moskva. Stalin och den Spanska Guldreserven

Robert Capas ikoniska bild från Spanska Inbördeskriget 1936-1939.
Arrangerad eller verklig har diskuterats genom årtiondena.
Enligt Capa visste han inte själv att han fångat "Dödens Ögonblick"
innan han fått den aktuella filmrullen framkallad. Capa levde hela sitt liv
som frontfotograf och dödades av en trampmina
i Franska Indokina (nu Vietnam) den 25 maj 1954

El oro en Moscú, Guldet i Moskva, är en term som användes under spanska inbördeskriget och de tidiga åren av Francoregimen för att hänvisa till överföringen av Spaniens guldreserv i Banco de España i Madrid till Sovjetunionen i september 1936. Denna överföring gjordes av befattningshavare i Den Andra Spanska Republiken vilken proklamerats efter vänsterns seger i kommunalvalen i april 1931.

Alfons XIII
Kung av Spanien 1886-1931

Redan under tidigt 1920-tal rådde viss politisk instabilitet i Spanien. Allt starkare vänsterkrafter med kommunistiska ideal gjorde sig märkbara. Detta ledde så småningom fram till starka antirojalistiska strömningar och dåvarande spanske kungen Alfons XIII lämnade, utan att abdikera, Spanien den 14 april 1931.

Samma datum bildades Den Andra Spanska Republiken som existerade fram till 1 april 1939 då general Franco, som segrare i Spanska Inbördeskriget, övertog makten.

General Francisco Franco
Spaniens diktator 1939-1975

I kommunalvalen i april 1936 segrade den förenade vänstern vilket fick högerorienterade militärer att tänka i banor av en statskupp med syfte att återupprätta kungamakten i Spanien. Centrum i detta nav, som kom att kallas Nationalister, var general Franco, chef för Spanska Afrikaarmén stationerad i Marocko.

Den 17 till 18 juli slog militären till mot Den Andra Spanska Republiken. Inbördeskriget var ett faktum! Båda sidor var nu i behov av vapen och militär personal. Nationernas Förbund, föregångaren till Förenta Nationerna, sökte förhindra ett blodigt krig och förklarade att inga Förbundsmedlemmar fick sälja vapen till kombattanterna. Detta skulle övervakas av Londonövervakningskommittén som inrättades den 19 september 1936.

Adolf Hitler
Tysklands diktator
1933-1945

Redan den 25 juli 1936 sände dock Hitler den beryktade Condor-legionen (136 flygplan av alla typer) under generalmajor Sperrle som stöd till Nationalisterna och den 27 juli var det dags för Mussolinis Italien att förse Nationalisterna med transportflygplan. I båda fallen sändes flygförbanden till Marocko varifrån framför allt Mussolinis flygplan den 29 juli flög in trupp från Marocko till Sevilla.

För det Nationalsocialistiska Tyskland blev detta inbördeskrig ett mycket välkommet tillfälle för testning av samtliga tyska flygplanstyper vilka kom att användas under inledningsskedet av Andra Världskriget.

Marcel Rosenberg

Sovjetunionen upprättade diplomatiska förbindelser med den Den Andra Spanska Republiken och utnämnde den 21 augusti 1936 Marcel Rosenberg som den första sovjetiska ambassadören i Madrid. Denna stad förblir f.ö. under hela kriget i Republikanernas händer.

I slutet av september 1936 fick de kommunistiska partierna i flera länder instruktioner från Komintern i Moskva för rekrytering och organisation av internationella brigader.

Largo Caballero

Under oktober 1936, sände Sovjetunionen materiel och hjälp till Republikanska staten med Largo Caballero som regeringschef. Hans vänsterregeringen inkluderade två kommunistiska ministrar.

Under november samma år gick de Internationella Brigaderna, med bland annat ca 600 svenskar, in i kriget på Republikanernas sida.

Spaniens guldreserv, den då 4:e största i världen och på vilken pesetan vilade, byggdes upp under Första Världskriget då Spanien var neutralt. Den förvarades dels i Madrid, dels i banker utspridda i Spanien. Den bestod huvudsakligen av två typer: guldmynt, såväl inhemska som utländska, samt tackor av rent guld.

Nationalistarmén under general Franco närmade sig Madrid och Republikanerna kände oro för att ”deras guld” var hotat. Olika författare har divergerande uppfattningar om vad som till sist utlöste det beslut och den handlingsplan som skulle ”rädda” Spaniens guldreserv. Några anser att det är ett beslut helt fattat av den lagliga Republikanska regeringen andra menar att starka påtryckningar från Moskva ledde fram till det ödesdigra beslutet. Planen var enkel: man skulle helt enkelt föra över guldreserven till Republikens vän och gynnare: Sovjetunionen!

Juan Negrin
Spaniens premiärminister
1937-1939

Även om majoriteten av historiker betraktar Juan Negrín som planens arkitekt, antingen på eget initiativ eller i samarbete med sovjetagenter i Spanien, är det inte klarlagt vem som kom upp med idén att föra guldreserven utanför Spanien. Den brittiske historikern Antony Beevor påpekar att det finns versioner enligt vilka den sovjetiske kommersielle attachéen Arthur Stashevsky föreslog Negrín att han skulle ha ett "guldkonto" i Moskva, detta med tanke på hotet mot Madrid och behovet av att köpa vapen och varor. Beevor citerar också ur boken Juan Negrín vilken tillskriver idén till Negrín själv, och hänvisar till Sovjets överraskning inför planen och behovet från Negrín att noggrant förklara idén för sovjetunionens ambassadör Rosenberg. Juan Negrins vän och kamrat, Mariano Ansó, försvarar honom genom att hävda att ”han inte var arkitekten bakom att skicka spanskt guld till Ryssland - han var bara en samarbetspartner av mindre betydelse för den "Spanske Lenin": Francisco Largo Caballero.

Arthur Stashevsky
Sovjetisk kommersiell
 attaché i Madrid

Enligt Pablo Martín Aceña var det den sovjetiske kommersielle attachén i Madrid, Arthur Stashevsky, som erbjöd Negrín att deponera guldet i Moskva, medan Walter Krivitsky, general i Röda armén med ansvar för militär underrättelse i Västeuropa, hävdar att när Stalin beslutade att ingripa i Spanien vill han ha garantier för att det fanns tillräckligt med spanskt guld för att betala stödet till Andra Republiken.

Vi lär aldrig få veta vem/vilka som låg bakom beslutet men den faktiska kedjan av händelser som avgjorde guldreservens öde den känner vi.

Den 14 september gick militära enheter in i Banco de Españas lokaler i regeringskontrollerade områden och beslagtog allt guld de kan finna.

En av Banco de Españas styrelsemän, Martínez Fresneda, uttryckte sina starkaste protester och påvisade olagligheten i beslagen: guldet är Banco de Españas egendom och varken staten eller regeringen kan avyttra det. Han förklarar vidare att guldet garanterar konvertibiliteten i bankens sedlar och att det därför måste förbli i bankens kassavalv. Hans ord förklingade dock ohörda…

Guldet fraktades med tåg, under militär eskort, till hamnstaden Cartagena på Spaniens ostkust.

Guldets slutliga destination var då ännu inte beslutad. Någon dag efter att den sista försändelsen ankommit till Cartagena beslutade till sist, den 15 oktober, Juan Negrín och Largo Caballero att guldet skulle transporteras från Cartagena till Ryssland.

Alexander Orlov
Överste och chef
NKVD Spanien

De 20 oktober får chefen för NKVD i Spanien, Alexander Orlov, ett kodat telegram från Stalin som beordrar honom att organisera en sändning av guld till Sovjetunionen. Hans spanske samarbetspartner anges som Juan Negrín.

Fyra sovjetiska lastfartyg, Kine, Kursk, Neva och Volgoles står till förfogande för operationen. Destinationen är Odessa på Svartahavskusten.

Under några hektiska dagar lastas guldet på de fyra fartygen vilka sedan avseglar mot sin destination.

Enligt Alexander Orlov firade Stalin ankomsten av guldet till Odessa med en bankett i Moskva i vilken medlemmar av Politbyrån deltog och han sade då till dem: "Spanjorerna kommer aldrig att se sitt guld igen, så sant som att de inte kommer att kunna se sina öron".

Joseph Stalin

Förvisso hade Stalin orsak att vara belåten! Det spanska guldet bestod av 509 287 kg guld i mynt och 792 kg guld i tackor!

Sammantaget utgjorde det drygt 510 av de 647 ton guld som fanns i Banco de Españas bankvalv runt om i Spanien.

Lavrentij Beria
Chef för NKVD och
Stalins bödel med miljoner
liv på sitt samvete.
Avrättad den 24 december1953
på order av Chrusjtjov,
Politbyråns nya ledare
efter Stalins död

Men historien slutar inte här! Stalin och hans bödel Lavretij Beria ombesörjde snart nog att alla inblandade i turerna kring det Spanska Guldet lämnade scenen för gott.

Arthur Stashevsky avrättades 1937 och Marcel Rosenberg avrättades 1938. Alexander Orlov, som fruktade att han var nästa, flydde samma år till USA efter att ha fått ett telegram från Stalin där han uppmanades att infinna sig i Moskva. Sovjetiska folkets kommissionärer för finanser, Grinko, Krestinsky, Margoulis och Kagan avrättades den 15 mars 1938 - eller försvann på ett eller annat sätt. De anklagades för att tillhöra den antisovjetiska ”höger-trotskistiska” rörelsen. Finanskommissionär Grinko anklagades för "försök att undergräva Sovjetunionens finansiella makt".

De fyra spanska, Republikanska, tjänstemän som skickats till Moskva för att övervaka operationen kvarhölls av Stalin fram till oktober 1938 och meddelades då rätt att endast resa till olika utländska destinationer - absolut inte hem till Spanien!

Den spanska guldreservens avtappning i form av det guld som överfördes till Moskva var en av de viktigaste faktorerna till den finansiella kris som drabbade Spanien 1937. Sedelpressarna saknade helt enkelt täckning för det nominella värde som var tryckt på sedeln - varje nytryckt sedel ökade därmed inflationen!

 

- Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress