Världshuvudstaden Germania, del I

Den observante iakttagare som, i Berlin, färdas västerut längs Strasse des 17. Juni från Brandenburger Tor och mot det preussiska monumentet Siegessäule och vidare mot Carlottenburger Tor kommer att notera förekomsten av formgivna gatlyktor - som vi vet brukar sådana lyktor vanligen vara grå och anonyma... 

Gatlyktorna - liksom den 6-filiga avenyn i sig - är några av de få artefakter som återstår - eller förverkligades - av Tysklands Führer Adolf Hitlers och hans favoritarkitekt Albert Speers drömmar om Världshuvudstaden Germania.

Om vi ett ögonblick dröjer vid gatunamnet Strasse des 17. Juni (17. junigatan) kanske vi undrar vad som var så märkligt med just detta datum? 

Runt om i världens huvudstäder finns gator som likt denna namnats efter ett visst datum. Cinco de Mayo i Mexico City är en av dem. Denna aveny fick namnet 5. Maj efter det framgångsrika motståndet  mot franska ockupationstrupper just denna dag i staden Puebla år 1862!

Avenyn Strasse des 17. Juni hade tidigare det förnäma namnet Charlottenburger Chausee och var under Tysklands nazisttid också känd som Die Ost-West Achse (Öst-Väst-axeln) - en paradgata skapad av Albert Speer för trupparader i Tysklands huvudstad. Avenyn skulle också komma att ha en central roll i den planerade Världshuvudstaden Germania. Som ett av många led i omskapandet av Berlin flyttades monumentet Siegessäule från sin ursprungliga plats utanför Riksdagshuset till nuvarande plats 1938-1939.

Vad hände då 17. juni? Och vilket år? Jo, denna dag 1953 gjorde arbetare i öst-Berlin uppror mot kommunisterna - och sköts på känt manér ned av sovjetisk militär och östtyska "folkpoliser". Till minne av dessa mördade arbetare gavs avenyn namnet Strasse des 17. Juni. Denna händelse är dessvärre - liksom flertalet av kommunismens brott mot mänskligheten - inte särskilt känd i Sverige... Här är det fortfarande salongsmässigt att vara kommunist - fast antalet mördade av denna bloddränkta ideologi mångfaldigt (bara i sovjetunionen 20-40 miljoner människor) överskrider det antal som mördats av högerideologier typ nazismen.

Bilden: Berlin, Strasse des 17. Juni Bilden tagen från monumentet Siegessäule mot Brandenburger Tor. I bakgrunden TV-tornet vid Alexander Platz.

Siegessäule uppfördes 1864 till minne av Preussens seger i kriget mot Danmark. 

Från början var Siegessäule, ritad av arkitekten Heinrich Strack, enbart en pelarkolonn. 

Efter Preussens seger över Frankrike i kriget 1870-1871, vilket ledde till Tysklands enande 1871, placerades den förgyllda Victoriastatyn, ritad av Friedrich Drake, och en under denna belägen utsiktsplattform på toppen av kolonnen. Monumentet återinvigdes 1873 av Kaiser Wilhelm I och Otto von Bismarck.

Efter andra världskrigets slut ville fransmännen riva Siegessäule vilket britter och amerikaner motsatte sig. Fransmännen fick nöja sig med att en skylt som informerade om det franska nederlaget i 1870-1871 år krig avlägsnades! 

Siegessäule anses idag vara en av Berlins främsta sevärdheter.





Uppgifterna går lite isär om när Albert Speer togs upp i den inre kretsen av ledande nationalsocialister, kretsen allra närmast Hitler. 1934 verkar dock vara ett stabilt årtal. Endast 29 år gammal möter han Hitler på en byggarbetsplats i Berlin, blir inbjuden till lunch och står sedan - helt oförberett - plötsligt på den yttersta parnassen. Här skall han vistas tills Tyskland förvandlats till grus och aska 1945. Dels i rollen som GBI, Generalbauinspektor (Generalbyggnadsinspektör) dels som formidabel rustningsminister efter tidigare riksministern för vapen och ammunition, Fritz Todt, som omkom i en flygplansolycka den 8 februari 1942. 

Todts flygplan exploderade och störtade i gryningen direkt efter start från Hitlers kommandoplats (Wolfschanze, Varglyan) i Rastenburg (från 1950 Ketrzyn) i östra Polen. Orsaken till haveriet blev, trots ingående utredningar, aldrig klarlagt.

Kanske Hitler eller någon av hans närmaste helt enkelt röjde undan den energiske, men envise och föga hanterbare, Fritz Todt - som faktiskt kvällen före haveriet öppet hade deklarerat för Hitler att kriget mot Sovjetunionen inte kunde vinnas! 

Anhängare av denna teori pekar som ett indicium på detta att Hitler utnämnde Albert Speer till Todts efterträdare inom 5 timmar efter det att han informerats om den dödliga olyckan. Alla Tyska flygplan som användes av höga partifunktionärer/ministrar hade en inbyggd sprängladdning att detoneras i den händelse flygplanet skulle tvingas nödlanda på fientligt territorium. Kanske var det denna laddning som utlöstes genom en ren olyckshändelse eller utlöstes den till följd av ett attentat? Ögonvittnen till olyckan uppger att flygplanet exploderade i luften direkt efter start. Det kan noteras att flygplanet - på Hitlers direkta instruktion - provflögs tidigt på morgonen före avfärden mot Berlin.

Obergruppenführer SA (general i armén), Fritz Todt skapare av, och ledare för, den statliga gigantiska bygg-organisationen, Organisation Todt (med som mest 1,5 miljoner arbetare varav många tvångsarbetare från ockuperade länder) 
förärades statsbegravning den 12 februari 1942 och Hitler talade själv vid båren.

Hitlers nära relation till Speer är väl känd. Han (Hitler) såg i Speer den konstnär och arkitekt han själv aldrig kunde bli. Den djupa relationen mellan de båda männen - en relation byggd på basen av den arkitektoniska bron - skulle bestå fram till Hitlers självmord kl 15:30 den 30 april 1945.

Givetvis hårdnade relationen - och blev mer "affärsmässig" - sedan Speer utnämnts till rustningsminister. Dock: Speer lämnade aldrig uppdraget som GBI och det uppges att Hitler - kriget igenom - aldrig syntes så lugn och harmonisk som när han och Speer i timmar studerat ritningar och modeller över kommande byggen.

Ett utmärkt exempel på Speers privilegieställning är när Hitler under mars 1945 via sin ständigt närvarande sekreterare Obergruppenführer SA Martin Borman informeras om att Speer systematiskt saboterar den Führerorder som fastslår att i områden som måste avträdas till fienden skall all - bokstavligen all - infrastruktur förstöras. Broar, järnvägar, industrier, telefonstationer, elförsörjning, vattenförsörjning, avloppsnät, pumpstationer.... allt! Speer inser att detta innebär det tyska folkets totala undergång - och försöker med alla tillgängliga medel förhindra såväl militära - som civila - befälhavares (gauleiters)  verkställande av denna Führerorder av den 19 mars 1945.

(Nedan följer ett sammandrag av mötet med Hitler föranlett av Speers sabotering av förstörelseordern så som det beskrivs i Gitta Sereny's referensverk "Albert Speer och sanningen" (fachinerande tegelsten omfattande 811 sidor). 

Speer kallas alltså till Führerbunkern under Rikskansliets trädgård den 29 mars (1945) och möter en vredgad Hitler som frankt förklarar att detta brott mot en Füherorder är högförräderi och att Speer kommer att få dra konsekvensen av detta (=avrättning). Speer säger att inga hänsyn skall tas till hans person  men vädjar för det tyska folket som redan fått utstå så mycket - och som modigt och uthålligt kämpat för Tysklands seger. Hitlers stämningsläge slår om, hans vrede avklingar och han inser (där inne) att han är beroende av Speer, av känslomässiga, av partipolitiska och av rustningsskäl.

Han vädjar nu till Speer: "Ni är väl ändå övertygad om slutsegern" säger han. "Nej, min Führer" svarar Speer. "Jag tror inte längre på en slutseger för Tyskland och jag vägrar att vara en av dessa jagsägare som omger Er!"

Hitler vädjar nu: "Nog kan ni väl tro att kriget kan vinnas?" Speers svar är nekande.

Efter att ha påmint Speer om att Fredrik den Store räddades från nederlaget i sista ögonblicket sa Hitler: Om ni åtminstone kunde hoppas att vi inte är förlorade; visst kan Ni väl hoppas? Då vore jag nöjd."

En lång paus uppstod och klockan tickade på två - så reste sig Hitler abrupt och sa:" Ni får 24 timmar att tänka över Ert svar." Speer fick gå utan handslag.

Följande dag, 30 mars 1945 möttes de två igen. Speer hade skrivit ett 29 sidor lång brev som han tänkt överlämna till Hitler - men sa helt enkelt: "Min Führer, jag står ovillkorligt bakom er!"

Hitlers ögon tårades och han sträckte ut handen - något han inte gjort vid Speers entré i rummet.

Speer sa: "Det skulle vara till stor hjälp om Ni genast bekräftade att jag har fullmakt att verkställa Er förordning av den 19 mars (destruktionsordern)." Speer skrev själv dokumentet som efter några få justeringar undertecknades av Hitler. I och med detta kom Speer, som med dokumentet i hand kunde fortsätta att förhindra genomförandet av Füherorden om den brända jorden... , att förhindra Tysklands totala undergång!

Med referatet av detta händelseförlopp i mars 1945 vill jag tydliggöra Hitlers djupa - och sällsynta - emotionella koppling till Albert Speer. 

Hitlers brist på emotionella kopplingar till närstående tydliggörs emellertid när han den 1 juli 1934 låter avrätta sin mångårige stridskamrat SA-chefen Ernst Röhm arresterad under De Långa Knivarnas Natt (29-30 juni 1934). Många andra av Hitlers gamla partikamrater mörades denna sommarnatt. 

Samma dag som Hitler gifter sig med Eva Braun  (29/4 1945) låter han, i Rikskansliets trädgård, avrätta sin svåger - Gerli Brauns (Evas syster) man Gruppenführer (generallöjtnant) Hermann Fegelein - för desertering och påstått samröre med Himmler och hans försök att - utan Hitlers medgivande - åstadkomma en separatfred med de västallierade. Ragnarök...



Hitler hade många arkitekter med angivna ansvarsområden. Någon svarade för monumentalbyggen i Linz (Hitlers födelsestad), en annan för München etc. etc... Speer ansvarade för omdaningen av Nürnberg, NSDAP:s partiort och - framför allt: för Berlin, den blivande Welthaupstadt Germania.

Årligen hölls i september i Nürnberg NSDAP:s partidagar (Reichparteitage). Partidagarna högtidlighöll bl a minnet av den misslyckade Ölkällarkuppen i München 1923. 









Albert Speer fick Hitlers uppdrag att ge partidagarna maximal glans: och Hitler blev inte besviken! Speer gjorde en magnifik plan för hur området kring Zeppelinfeldt skulle bebyggas. 

Nedan: Vykort över Reichparteitagsgelände (fritt översatt: Rikspartidagarnasområde) sett från norr. Intressant detalj: Nederst står på kortet i liten stil Arch. Prof. Speer. Speer var vid tiden för danandet av Reichparteitagsgelände en helt oprövad arkitekt - och innehade definitivt ingen professur!

Nedan en traditionellt (norr är uppåt) återgiven skiss av Reichparteitagsgelände  i Nürnberg.

Centralt ser vi Grosse Strasse (färdigställd 1939 men till följd av kriget aldrig använd för sitt ändamål), en 2 km lång och 40-60 meter bred paradgata på betongunderlag belagt med granitplattor i växelvis mörkgrå/ljusgrå sten. Detta växelmönster var avsett att underlätta för marscherande trupp att hålla riktningen. Plattorna är kvadratiska med en kantlängd om 1,2 meter - avpassade för steglängden i preussisk noggrann marsch!


Väster om Grosse Strasse ser vi på kartan den planerade, men aldrig byggda, Deutsches Stadion.

I bildens (t.v.) mitt ser vi Grosse Strasse, uppe till höger skymtar Märtzfeldt. I mitten Deutsches Stadion.









Deutches Stadion var ämnad att bli världens största arena med plats för svindlande 405 000 åskådare. Som jämförelse idag tar vi den nu största stadion, den i Prag, med plats för 250 000 åskådare.

Stadion hade måtten 540x455 meter och framför den skulle finnas en förgård om 360x180 meter vilken via en trappa med bredden 150 meter ledde ner till Grosse Strasse.

Inför detta monumentala bygge ville man skaffa visshet om genomför-barheten av projektet. 

Av denna anledning uppfördes i sluttningen på en lämpligt (noggrannheten var fastställ inom några få grader) brant ås i (närbelägna) Hirschbach-Oberklausen en delmodell av stadion i skala 1:1. Modellen hade sittplatser för 42 000 åskådare! 

Man byggde även en järnvägsstation i skala 1:1 för att få en bild av rörelsemönster och förmåga att betjäna alla tänkta åskådare .

Åsen, med dess byggnadsrester är idag byggnadsminnesmärkt.

Modell av Deutsches Stadion.

Öster om Grosse Strasse, och snett ovanför (på översiktsplanen)  Deutsches Stadion ligger det vi oftast ser på UFA:s Wochenschaufilmer från nazityskland: Zeppelinfeld med Zeppelintribüne.

ID-märkta bilder från siten: Third Reich in Ruins 

Ett imponerande arkadavslut krönte podiet på Zeppelin Haupt Tribüne som med plats för 70 000 personer och en talartribun för Hitler byggdes åren 1935-1937. På fältet framför tribunen fanns plats för 250 000 man.

Den väldiga mötesplatsen omramades av vallar som på "insidan" hade bänkar för publiken. Vallarna bröts, runt om, av rektangulära, flaggstångskrönta, souterräntorn samt omgavs av 150 st luftvärnsstrålkastare som i kvällsmörkret gav en mäktig, av ljuspelare inramad, mytisk gemenskap till partimötets deltagare!

Många bilder finns från parader och möten på Zeppelinfeldt. Tänkvärd - i sitt sammanhang - är kanske denna där Arbeitsfront
(Arbetsfronten) paraderar med spadar på axeln!










Naturligtvis var entrén, Goldenen Saal, till Zeppelin Haupt Tribüne mer än magnifik! "All ära till Führern!" Redaktören av dessa rader har varit där och sett glansen - dock är entrébyggnaden numera, pga rasrisk, stängd för allmänheten.

Längst upp på kartan, och öster om Grosse Strasse, ligger ännu en av de mycket få byggnader som återstår efter Tredja Rikets deklarerat 1000-åriga existens. Det är Kongresshalle i Nürnberg tänkt att vara nazismens själva vagga och bestående trygghet.

Detta är vad som blev av Kongresshalle i Nürnberg innan kriget stoppade alla monumentalbyggen. Övertäckningen, och därmed kongressalen, av det som idag är en en stor "öppen innergård" blev aldrig klar. I denna sal skulle 50 000 personer kunna få sittplats! Byggnaden är klädd med svensk granit. Faktum är att stenbrytningen i Sverige under 30-talet (och början på 40) till stor del levererades till Tyskland. Efter kriget fanns betydande volymer bearbetad sten - betald av Tyskland - i svenska stenhuggerier... och som nu kunde säljas en andra gång!

Modell av Kongresshalle

Interiör från Kongressalen

Kongresshalle inrymmer numera Dokumentationscentrum ett aktivt muséum som redovisar nationalsocialismens mörka historia.

Längst upptill (norrut) på vår kartskiss över Reichparteitagsgelände ligger (den militära) paradplatsen Luitpoldarena. Den består av en öppen uppställningsplats för trupper, en talartribun med läktare för hedersgäster, en stenlagd gata från denna tribun och till Ehrenhalle ett minnesmärke ursprungligen uppfört till ära av de i första världskriget fallna - men efter nationalsocialisternas maktövertagande 30 januari 1933 inkorporerades minnesmärket att gälla även de 16 personer som stupade i Ölkällarkuppen 1923. På Luipoldarena kunde så många som 150 000 man ställas upp för att svära trohet till Blutfahne (Blodsfanan), ett standar som räddades undan vi Ölkällarkuppen 1923. Alla SA- och SS-standar invigdes här genom beröring med Blutfahne.

Luipoldarena. I fonden talartribunden, i förgrunden Ehrenhalle.

Hitler, Röhm och Himmler vid en minnesceremoni för fallna framför Ehrenhalle inom Reichparteitagsgelände i Nürnberg. Talartribunen (dit Hitler och de andra koryféerna strax skall återvända)  i bakgrunden.

Ehrenhalle idag

Detta avslutar Världshuvudstaden Germania del I. Mycket mer finns att tillägga om avsikten med monumentalbyggena i Nürnberg. Det finns mycket att inhämta på Internet, inte minst från siten Third Reich in Ruins. 

Redaktionens längsta, och mest omfattande, arbete hittills är härmed halvvägs till final - del II återstår ju! Redaktören, dvs jag, har tillbringat oräknerliga timmar i garaget, mekande med gamla fordon. På fråga från hustrun har jag svarat att det arbetet tar "några timmar"... Hade jag insett att jag 8-10 timmar senare, hungrig, törstig och med blodiga knogar skulle lämna garaget hade jag aldrig gått dit!

Exit!

                                                         Ω  

Hålladdning eller på svenska: riktad sprängverkan, RSV

RSV, Riktad SprängVerkan, har många applikationer, från artillerigranater via gevärsgranater till bazooka, till pansarvärnsgranater typ Carl Gustav och till sist engångsvapnet Panzerfaust.

Effekten av riktad sprängverkan upptäcktes (och marknadsfördes) först av amerikanen Charles Munroe vid mitten av 1880-talet. Den absolut FÖRSTE var dock tysken Max von Förster!

Vad var nu så enastående med  en hålladdning (besynnerligt namn detta...) eller det som vi på svenska benämner en laddning med riktad sprängverkan, en RSV-laddning?

Jo, om man "gröper ur" sprängladdningen frontalt i förhållande till målet och kläder denna urgröpning med med en kon av stål eller koppar har vi skapat ett pansarbrytande vapen av format! För att få maximal effekt bör laddningen därtill utlösas något framför målet. Av denna anledning har pansarbrytande projektiler typ RSV någon form av distansutlösning - dvs genom att förse granaten/laddningen med ett framåtriktat "känselspröt" á lá granatgeväret Carl Gustav eller en "distanshuv" likt den på bazooka-granaten. Vitsen med dessa distansanordningar är helt enkelt att tända laddningen innan den slår an mot målet.

Att den svenska uppfinningen, det rekylfria granatgeväret från 1948, Carl Gustav, numera är en standarddetalj i många länder, inklusive USA är fantastiskt. Nedan bild på ammunitionen. Notera "känselsprötet" på de tre första granaterna.

Det som sker är att granatens sprängladdning, som brinner med en hastighet av ca 10,000 m/s, pressar samman konen och bildar en stråle av glödande materia som med hastigheten 10,000 m/s träffar målet.

Resultatet kan enklast beskrivas som en våldsam skärbrännarlåga som bokstavligen, och på nanosekunder, smälter pansaret (10-15 cm tjockt) och genom tryckstegring och kringflygande metallsplitter sprider död och förintelse i stridsrummet.

Panzerschrek...

Tyskland, som för 70 år sedan desperat strävade efter världsherraväldet, var givetvis först med denna innovation. Pansarkupolerna på det "ointagbara" fortet Eban Emael (i Belgien, jfr artikeln Eban Emael, Belgiens lås publicerad 2015-06-05) sprängdes med "hålladningar".

Pansarnäven, Panzerfaust ett engångsvapen, och Panzerschrek Tysklands svar på den amerikanska bazooka tillverkades i miljonupplagor. Panzerfaust (100?) fanns en gång i det svenska infanteriet!



                                                         Ω 

Skydd av soldatens huvud.. hjälmen i ett annat perspektiv?

En läsare av Tidsspegeln skrev följande inlägg med anledning av hjälmar avsedda som skydd i strid.

"Jag kan komplettera berättelsen med en erfarenhet av skjutprov på hjälm m/21. En mauserkula 6,5 mm gick rätt igenom. Provet genomfört i Filipstad 1962. Materielansvarig blev inte glad..."

Det finns många skjutprov mot gamla och nya hjälmar dokumenterade i filmade inlägg på YouTube. En slutsats är att stålhjälmen från WW1 och WW2 inte utgjorde ett skydd för finkalibrig eld - eld från karbiner, gevär och kulsprutor - men väl från granatsplitter och vildflygande kulor (rikoschetter). Under WW1 försedde Tyskland sina skyttegravssoldater med ett, på hjälmen anbragt, frontalt hjälmpansar... helt visst "på förekommen anledning".

Moderna material (bl. a. kevlar...) vänder uppochner på skyddstanken med hjälmen.

Visst skyddar den huvudet mot okontrollerbart kringflygande granatsplitter - men en välriktad - ensam - gevärskula är fortfarande oftast fatal för hjälmbäraren. Om inte annat lär anslaget av en fri kula ge huvudvärk och, måhända, hjärnskakning!

Följande länkar ger utökat vetande:

Test av tysk/finsk hjälm m/40
https://www.youtube.com/watch?v=oKvX8_nbD-Y

Test av den schweiziska stålhjälmen M1971

https://www.youtube.com/watch?v=gZ5CJJRzL6w

Test av U.S M-88 PASGT Kevlar Helmet
https://www.youtube.com/watch?v=xUtpqSsBKnQ

                                                         Ω 

Ljudbangen - ett flygakustiskt fenomen

En nyligen inträffad akustisk händelse i Karlstad/Hammarö-området visade sig vara en ljudbang skapad av ett svensk stridsflygplan vars flygförare i "stridens hetta" överskridit gällande hastighetsbegränsning vid flygning över bebodda områden. Vid ett samtal sa en gammal vän till redaktören av dessa rader: "Kan inte Tidsspegeln bringa lite klarhet i detta kända - men svårförstådda - fenomen?"

Handsken var därmed kastad - och här serveras ett försök att förklara fenomenet ljudbang.

När Chuck Yeager (jfr artikeln Yeager - först genom ljudvallen; maj 2016), som första människa någonsin, bröt genom ljudvallen den 14 oktober 1947 var han också först att med sitt raketflygplan - Bell X1 - åstadkomma en ljudbang.

Ja, Yeager var först med att medelst ett flygplan åstadkomma en ljudbang - miljoner män före honom hade dock skapat små men tydliga ljudbangar genom att avfyra ett skjutvapen! Varje avlossad kula skapar faktiskt en ljudbang genom att dess hastighet är större än ljudets. Förutsatt att du befinner dig i skydd hör du alltså först kulans ljudbang, därefter ljudet från anslaget och allra sist själva mynningsknallen från avfyringen.

Om vi för ett ögonblick går tillbaka till grunden för vårt hörande betingas detta av två saker: en ljudkälla och en ljudmottagare. 

Ljudkällan kan gestaltas av en plåtskiva som vi slår på med en hammare. Ett slag sätter plåten i svängning fram och tillbaka och rörelsen i plåten överförs till den omgivande luften. Denna - minst sagt minimala - ökning och minskning av lufttrycket fortplantas genom luften och når vårt öra där ljudmottagaren, trumhinnan, tvingas svänga i takt med plåtens svängningar. Genom ett sinnrikt system i våra öron förvandlas trumhinnans svängningar till elektriska impulser som vår hjärna tolkar som ljud.

Vi kan efter belysning av dessa grundläggande fakta ge oss i kast med frågeställningen: vad är en ljudbang?

Runt ett flygplan sprider sig med ljudets hastighet, 340 m/s eller 1224 km/h, (gäller vid lufttemperatur 20 grader Celsius och trycket 750 mmHg) koncentriska tryckvågor orsakade av vindens brus mot flygkropp och vingar och naturligtvis av ljudet från förbränningen i motorn. När flygplanets hastighet är lika stor som ljudets (typiskt 340 m/s) hinner ljudtryckvågorna "inte undan" och luften uppför sig nu som ett icke komprimerbart medium - t. ex. vatten.

Planets nos befinner sig i detta läge i spetsen av en konisk akustisk bogvåg (jfr bild nedan) orsakad av tryckstegringen vid nosen. Oftast uppstår också en tydlig akter- eller häckvåg bildad av tryckfallet när luftströmmen "släpper" stjärtpartiet. Fenomenet överensstämmer helt (bog- och häckvåg) med förhållandena då en båt rör sig genom vatten.

När de två vågfronterna når marken uppfattas de av örat som en eller två skarpa knallar - knallar (ljudtrycksförändringar) som faktiskt kan vara så kraftiga att de skakar byggnader och spräcker fönsterrutor.

Detta ljudfenomen, orsakat av flygplan i överljudsfart, kallas ljudbang eller enbart bang. Det följer av ovanstående att bangen inte är en stationär företeelse utan att den "rullar" över marken med den fart och riktning som flygplanet har.

Hela tiden när planet flyger fortare än ljudhastigheten, åstadkommer det alltså en kontinuerlig, rullande, "ljudbang" på marken - ett akustiskt fenomen som sålunda följer i släptåg på flygplanets färd. En konformad ljudtrycksförändring, en akustisk bogvåg, uppstår vid planets nos, och når så småningom jordytan bakom planet. 

Energin som erfordras för att bygga denna våg tas från flygplanet, vilket alltså måste kompensera energiförlusten med ett ökat motorpådrag för att kunna bibehålla sin fart.

En utbredd missuppfattning är att det smäller när planet går genom "ljudvallen". Av ovanstående framgår att ljudbangen (dvs förändringen av lufttrycket) följer flygplanet under dess färd.

Den maffiga bild som visas nedan, har publicerats i vissa tidningar som ett "fotografi av ljudvallen". Det är naturligtvis helt galet. Bakom chockvågen förtunnas luften. Mindre lufttryck betyder enligt den allmänna gaslagen lägre temperatur. Om luftfuktigheten är den rätta, kondenseras vattenångan, och man får ett kondensationsmoln, som följer planet.

Nedanstående illustrationer med vidstående text ur Bonniers stora lexikon 1986



                                                         Ω 

Stridshjälmen genom tiderna

Texten är inledningsvis tagen ur Wikipedia

Historia

Militära hjälmar tillverkades i förhistorisk tid av olika organiska material, troligen främst skinn. Det har även förekommit hjälmar förstärkta med plattor av horn eller ben. I Illiaden berättas att Akilles bar en läderhjälm tätt besatt med vildsvinständer. Efter bronsens upptäckt gjordes hjälmar även i detta material. 

Militärhjälmarna har haft mycket olika utseende, i Assyrien var hjälmarna toppiga, i Eturien hjälmar med en vass hjälmkam, av så kallad "villanovatyp". I Grekland uppstod kägelformade hjälmar med hjälmkam samt heltäckande hjälmar med en Y-formad springa som lämnade ögon och mun fria.

Ur denna typ utvecklade sig den attiska hjälmen med gångjärnsförsedda kindskydd. Den kom att bli förebild för de romerska montefortino-hjälmarna som infördes under sista århundradet före Kristus. Under kejsartid förbättrades hjälmarna och under galliskt inflytande övergick man till hjälmar i järn i stället för brons. De romerska hjälmarna kom att påverka germanska hjälmar såsom märks av hjälmen från Sutton Hoo och Vendelhjälmarna. Parallellt med dessa uppträdde även koniska hjälmar med nässkena. Dessa hjälmar kom under 1000- 1100-talet att bli vanliga i Europa under benämningen normandisk hjälm.

Vid slutet av 1100-talet uppträdde en ny hjälmtyp, upptill platt och nästa cylindrisk. Nässkyddet utvecklar sig till en plåt som täcker nästan hela ansiktet, med hål för ögon och andningshål. I början av 1200-talet utbildar de sig till en hela huvudet omslutande hjälmtyp, den så kallade kittelhjälmen (även kallad Tunnhjälm, tyska Topfhelm). Den fortlevde under hela 1200-talet men förlängdes nedåt, i början av 1300-talet ytterligare, så att den kom att vila på axlarna. Upptill omformades den för att mera följa huvudets form. På grund av sin vikt bars hjälmen oftast bara i strid.

Under denna hjälm bars på 1300-talet en rundkullig järnhuva, ur vilken samtidigt utvecklade sig en ny hjälmtyp, Bascineten (tyska Beckenhaube, franska bassinet). Denna bars nu enbart försedd med ringbrynja och ett ansiktet skyddande uppfällbart visir. För att underlätta andningen utdrevs visiret till en hundnosliknande spets, varav den tyska benämningen Hundsgugel. Under denna hjälmtyp utvecklar sig flera av de senare visirhjälmarna.

En rent hattformig hjälmtyp med breda brätten uppträder under tidig medeltid. Denne så kallade järn- eller kittelhatt bars i synnerhet av fotfolk och bågskyttar. Ur denna utvecklar sig den på 1400-talet mycket använda saladen. 

Den italienska saladen, som torde ha influerats av en antik romersk hjälmtyp, 
får en säregen, huvudet nästan helt omslutande form. Då på 1400-talets slut riddarrustningen utvecklat sig till den krigaren helt omslutande helrustningen, blev visirhjälmen den dominerande hjälmtypen. Den omsluter huvudet helt, och är nedtill försedd med en bunt, som grep om rustningens halskrage och gjorde den helt ogenomtränglig. 

Visiret fick en efter ansiktet mera avpassad form och delades i 2 rörliga stycken. Hjälmtypen som efter den franska benämningen kallades armet bibehöll sin grundform för hjälmar så länge rustningar användes. 

Som prydnad försågs den med fjäderbuske och kom under 1500- och 1600-talen att ingå som en del i rustningen. Den på 1500-talet mycket brukade burgunderhjälmen var ett mellanting mellan salad och visirhjälm. Den var i allmänhet öppen och försedd med hög hjälmkam samt nackskydd och två kindskydd. Kindskydden kunde dock förenas under hakan och då ofta ett löst visir användes, fick burgunderhjälmen ofta stor likhet med visirhjälmen.

Många av 1500-talets praktrustningar är utrustade med både en visirhjälm och en lättare burgunderhjälm. På 1600-talet användes dessutom mycket, särskilt i 30-åriga kriget, den från Orienten stammande, med turkiska och polska trupper inkomna så kallade Zichäggen, en öppen hjälm med kraftig nackskydd och pannskärm samt vanligen försedd med nedfällbart nässkydd. Under 1500-talet och 1600-talet brukade även, särskilt av fotfolket, hjälmtyperna morion och cabasset. Den förra med en hög, halvmånformig kam och breda uppböjda brätten, den senare utan kam med en bakåtböjd, stjälkformad spets, varav den tyska benämningen Birnenhelm.

Då hjälmen på 1600-talet började komma ur bruk, användes i stället under hatten skålformiga, med bred skärm försedda järnhuvor, som till sist ersattes med enbart ett järnkors, fästat i hattkullen.

Modern tid

Under första världskriget kom hjälmarna åter till heders. Vid krigsutbrottet var Tyskland faktiskt den enda nation som med sina pickelhuvor i läder använde någon typ av hjälm.

För frontbruk försågs, snart nog, den blänkande pickelhuvan med ett hjälmöverdrag.

I skyttegravskriget visade sig dock hjälmarna vara av största vikt och 1916 bytte Tyskland ut pickelhuvan mot stålhjälmen

Notera tilläggsskyddet för pannan på den tyska m/16 hjälmen. Skyddet var avsett för skyttegravstjänst. Hjälmen känns lätt igen på de främre "hornen" (ett på var sida) på vilka pansarskyddet vilar. Notera också att 1916-års hjälm sitter djupare på hjässan än WW2-hjälmen.

Hjälmvikten (utan pansarfrontskydd var betydande: 1,2 kg - jämfört med Gustav II Adolfs stormhatt vägde den dock lätt! 

Gustav II Adolfs stormhatt. Vikt 15,3 kg!

Fransmännen införde kort efter krigsutbrottet en liten kalott av stålplåt, och antog 1915 en verklig hjälm om 0,76 kg, som skyddade mot mindre granatsplitter och skrot.

Storbritannien antog 1915 en något tyngre och motstånds-kraftigare hjälm med en vikt på 0,98 kilo. 

Från 1917 infördes denna hjälmtyp även i amerikanska armén. 

Sverige antog 1921 hjälm m/21, som med en vikt av 1,3 kilo hade ett gott skydd mot splitter och finkalibrig eld. Före detta årtal bar man en trekantig filthatt av Karolinermodell.

Svensk hjälm m/21 ersattes 1937 av hjälm m/37. 

Moderna stridshjälmar är gjorda i lätta mycket motståndskraftiga material. Sverige använder idag en sådan hjälm, Hjälm 90 som har följande data:

Vikt: 1,4 kg (storlek Medium)
Material: Ballistiskt fiber/para-aramid. 
Skydd: TV50 550m/s (1,1 gram splitter), enkelskott >530m/s

Hjälmar burna under WW2 av trupper i Europa

Engelsk infanterihjälm

Tysk SS-hjälm. De tyska (med ett undantag: fallskärmsjägarna) hjälmarna hade samma form för de olika vapenslagen men märkningen varierade. Som ett "minne" från WW1 finns en antydan till "horn" även på denna hjälm. Här är "hornen" dock inte avsedda att bära ett frontalpansar utan rätt och slätt avsedda för ventilation.

Amerikansk infanterihjälm

Tysk fallskärmsjägarhjälm

Sovjetisk infanterihjälm

                                                         Ω