![]() |
Alpo Marttinen 1944 |
Han bar Mannerheimkorset med stolthet, men tvingades lämna Finland som en brottsling. Alpo Marttinen, krigshjälte och Vapengömmare, blev en symbol för det kalla krigets moraliska gråzoner. Hur kunde en finsk medborgare stämplas som oönskad – av sitt eget land?
⚔️ Från Suomussalmi till Tienhaara – en militär karriär
Alpo Marttinen föddes 1908 i Nedertorneå och valde militärbanan efter studentexamen. Under Finska Vinterkriget utsågs han personligen av general Hjalmar Siilasvuo till stabschef för 9. Divisionen – ett uppdrag som krävde både strategisk skärpa och personlig hårdhet.
Marttinen var kanske den som stod för Siilasvous segerrika beslutsgrunder i Vinterkriget där två sovjetiska divisioner [35 000-40 000man] bokstavligen förintades i Suomussalmi-Raate-området
Marttinen befordrades efter Vinterkriget till kommendör [överstelöjtnant] och var 1942–44 kommendör för det svenskösterbottniska infanteriregementet JR 61.
Hans chef, general Siilasvuo, ansåg honom besvärlig. Marttinen kunde handla egenmäktigt och var självupptagen intill hänsynslöshet, vilket tog sig uttryck i en vilja att alltid behålla initiativet samt att leda operationerna med eget ansvar.
Han ledde i juni 1944 med framgång försvaret vid Tienhaara nordväst om Viborg.
Röda armén gick denna månad till ett våldsamt anfall på Karelska näset. Läget blev kritiskt, Viborg föll, och vägen mot Helsingfors låg öppen för angriparen.
Orten Tienhaara betecknades som "Finlands lås", och har även kallats Finlands Thermopyle [efter det grekisk-persiska slaget vid Thermopyle år 480 fKr där förvisso grekerna, efter några dagars heroisk kamp, förrådda av en förrädare, förlorade men köpte sig den tid som innebar Perserrikets fall - till gagn för hela Europa], och segern där kom att hejda en rysk framryckning till Helsingfors.
Infanteriregementet JR 61 under Alpo Marttinen och Artilleriregemente nr 8 (KTR 8) kastades in på näset och fick uppgiften att stoppa fienden. Marttinen fick bara något dygn på sig för förberedelser. Runt midsommar 1944 hejdade ”Sextioettan” den massiva sovjetiska framryckningen mot Helsingfors. Marttinen sågs ofta, med k-pist i hand, samman med sina män i främsta linjen. Upprepade sovjetiska anfall och försök att passera sundet cirka fem kilometer nordväst om Viborg slogs tillbaka, tack vare Marttinens fasta ledarskap. Men priset blev högt. JR 61 förlorade 820 man varav 116 stupade...
Yngste översten
På midsommarafton 1944 ringde marskalk Mannerheim och bad om en lägesrapport. Marttinen lämnade ett kortfattat meddelande: ”Herr marskalk, Tienhaara håller.” Finlands överbefälhavare svarade: ”Finlands lås håller. Jag tackar översten.” Den 35-årige Marttinen hade per telefon utnämnts till den yngste översten i finska armén. Den 4 december 1944 tilldelades Alpo Marttinen Mannerheimskorset nr 163.
![]() |
Mannerheimkorset 2:a klass |
🕵️♂️ Vapengömman – patriotism eller förräderi?
Efter kriget förändrades spelplanen. Finland befann sig i ett känsligt läge mellan öst och väst, och varje handling som kunde tolkas som provokation mot Sovjetunionen blev politiskt explosiv. Marttinen blev en av nyckelpersonerna i den så kallade Vapengömmoaffären – ett nätverk av officerare som i hemlighet gömde vapen för att kunna mobilisera ett väpnat motstånd vid ett eventuellt sovjetiskt kuppförsök understött av de finska kommunisterna.
På initiativ av några officerare i det krigstida högkvarteret gjordes hemliga förberedelser för en partiell mobilisering. I de 34 skyddskårsdistrikten skulle magasineras vapen och förnödenheter för var sin bataljon, eller för totalt ca 35 000 man. Marttinen var en av de drivande i detta projekt. I sak var dessa förberedelser inget brott enligt Finlands lagar, men våren 1945 avslöjades projektet och kom till den allierade [=sovjetiska] kontrollkommissionens kännedom. Den finska statspolisen, som dominerades av kommunister, fick ta hand om ärendet, som fick namnet ”Vapengömmoaffären”.
Sammanlagt häktades 1 252 av de sammanlagt ca 6 000 personer som var inblandade. Alpo Marttinen skulle också häktas, men befann sig på ett militärsjukhus för att opereras. Två poliser placerades som bevakning utanför hans sjukrum . Under ett toalettbesök lyckades han via ett stuprör fly ner på gatan och sedan vidare till sin hemort, Vasa. Han vågade emellertid inte bo hemma - polisen sökte honom dag och natt.
I de försvurnas ögon var Vapengömmoaffären en patriotisk gärning. I statens ögon – ett brott. När affären avslöjades 1945, uppmanades Marttinen av marskalk Mannerheim att lämna landet för att undvika en diplomatisk kris med Sovjetunionen. Marttinen tog sig med hjälp av den svenske militärt frivillige Harry Järv över Kvarken till Sverige, och vidare till USA tillsammans med ett tjugotal officerare – de så kallade Marttinens män.
🧳 Exil som livsform
I USA började Marttinen om från grunden. Han tog värvning i amerikanska armén, genomgick krigshögskolan i Fort Leavenworth och anlitades, i kraft av sina krigserfarenheter i Finland, som expert på vinterkrigföring. Han tjänstgjorde som regementschef både i USA och Tyskland, var rådgivare åt den sydkoreanska armén, ledde specialoperationer organiserade av Pentagon och bistod även den iranska armén under shahens styre. Han gick i pension 1968, respekterad men fortfarande rotlös.
Trots sin framgångsrika karriär utomlands förblev han kontroversiell i hemlandet. Efter ett tal till Föreningen Finska Vapenbröder i Amerika 1973, där han kritiserade Finlands eftergiftspolitik gentemot Sovjetunionen, hamnade han på kollisionskurs med president Urho Kekkonen. Året därpå förklarades han av Finlands ambassadör i Washington som Persona non grata (Icke önskvärd person) i Finland.
🕊️ Eftermäle och försoning
I dag är Marttinens historia inte lika laddad. Vapengömmoaffären ses av många som en patriotisk gärning, och hans insatser under kriget har åter fått erkännande. En minnestavla avtäcktes 2008 på kasernområdet i Vasa, där han en gång var chef för sitt förband, JR61. Men frågan kvarstår: Hur kan ett land förklara en av landets främsta krigshjältar för Persona non grata i sitt eget hemland? Hur är det möjligt att en av landets främsta försvarare tvingas leva i exil? Svaret är möjligen nödvändig diplomatisk underkastelse för Sovjetunionens krav...
🪞 Ett land som minns – men inte alltid erkänner
Ibland är det inte tystnaden som är mest talande, utan det som aldrig sägs högt. Alpo Marttinen blev aldrig formellt benådad, aldrig offentligt välkomnad hem. Men hans gärning lever kvar – inte i monument eller gator uppkallade efter honom, utan i det tysta erkännandet av att mod ibland går före lydnad.
Kanske är det så med vissa människor - att de inte passar in i samtidens konturer, men i tysthet formar framtidens konturer. Marttinen var en sådan människa. Han var en man som bar sitt kors, bokstavligen och bildligt, men förblev lojal mot det Finland som inte alltid var lojalt mot honom!
Där, i skärningspunkten mellan ära och exil, finner vi inte bara en man, Alpo Marttinen – utan även ett land som måste leva med sin historia.
Alpo Marttinen, föddes 1908 i Nedertorneå, blev död 20 december 1975 i Falls Church, Virginia, USA. Begravd i Fort Leavenworth, Kansas.
- Ω -
Källa till Tidsspegelns artikel om Alpo Marttinen är huvudsakligen Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!