Operation Biting - the Bruneval raid
Inledning
I januari 1942 kämpade Storbritannien huvudsakligen ensamt för sin existens. Tyskland hade ockuperat hela Västeuropa, kontrollerade Medelhavet och hotade brittiska kolonier i Nordafrika. Tyska ubåtar kontrollerade hela Atlanten och hotade att svälta Storbritannien till underkastelse.
Tyska slagskepp positionerade vid Brest, Frankrike, hotade att skära av Storbritannien från dess kolonier. Den enda ljuspunkten var det faktum att den japanska attacken i Pearl Harbor hade fört USA in i konflikten på britternas sida. Detta och det framgångsrika försvaret av Storbritannien självt genom Royal Air Force hade hållit landet fritt i kriget mot Tyskland.En av de få fördelarna som Storbritanniens väpnade styrkor hade haft under de tidiga dagarna av kriget var radarn, vilken lät dem se fienden innan de själva sågs. Detta var en stor fördel under slaget om Storbritannien, i jakten på det tyska slagskeppet Bismarck och vissa andra strider. Men i januari 1942 hade den brittiska underrättelsetjänsten rapporterat att det fanns indikationer på att tyskarna nu placerade ut nya, effektiva, radarstationer samt utrustar sina fartyg och flygplan med radar.
Radar står för "Radio Detection and Ranging" översatt "Radioupptäckning och avståndsbedömning." Det är ett system som bygger på att sända ut radiovågor och låta dem reflekteras från ett föremål för att bestämma dess riktning och avstånd. Före kriget hade utvecklingen av denna nya detekteringsmetod pågått i Storbritannien, USA och Tyskland. Britterna var de som först tog den i bruk vilket skedde vid Andra Världskrigets början 1939. De hade utvecklat ”Chain Home Early Warning System” genom att bygga landbaserade radarstationer vilka hade visat sig vara avgörande för framgången för flygförsvaret för Storbritannien under Blitzen 1940. Inom några år skulle den uppfinningen användas på land, på hav och i luften.
Tidiga radarstationer var stora, besvärliga och gav svårtolkade data vilket förhindrade deras användning på fartyg och i flygplan. Britter och amerikaner ägnade betydande resurser till fortsatt utveckling av radar och de skulle så småningom producera radaranläggningar för alla slags fartyg, flygplan och landstationer.
Radar installerades när så blev möjligt (jfr Radar före och under Andra Världskriget) även i nattjaktplanen, vilket gjorde det möjligt för Storbritannien att effektivt störa de tyska nattbombplanens räder över landets städer. Fartygsbaserad radar var för britterna en verklighet tidigt i kriget. Allierade flygplan utrustade med radar skulle snart även komma att ha ha en betydande inverkan på den tyska ubåtsflottan genom att radarn kunde hitta fiendens ubåtar även när blotta ögat inte kunde se dem. Snart skulle dessutom krigsfartygen få sina vapen radarstyrda, något som säkerställde större träffsäkerhet och därmed förmåga att slå ut fienden.
 |
En fallskärmsinfanterist från 2:a Fallskärmsbataljonen deltar i stridsutbildning. Fallskärmstrupp genomförde Brunevalräden för att kunna komma över komponenter i ett förmodat nytt tysk radarsystem uppbyggt på Frankrikes kust. Vapnet på bilden är en brittisk 9 mm kulsprutepistol av märket Sten. (Även Sten Gun) Vapnet debuterade 1940 |
Det var känt i Storbritannien att tyskarna utvecklade radar och att några av deras större krigsfartyg hade utrustats med den. Radarn var känd för tyskarna som Peilfunk, Funkmess eller Funkmessgerät. I december 1941 orsakade fotospaning över franska kusten en mått av oro hos höga brittiska militärer: tyskarna verkade sätta upp en ny typ av radar längs den franska kusten. Om tyskarna framgångsrikt utvecklade ett försvar mot de nattliga bombraiderna skulle Storbritannien inte längre ha någon offensiv kraft att tillgå mot det aggressiva Tyskland.
Vid denna tidpunkt förlorade Storbritannien under sina anfall mot Tyskland i genomsnitt 4 av 100 bombplan, en betydande förlustfaktor för en nation med begränsade resurser. Varje ökning av förlusterna skulle dessutom hota Storbritanniens möjligheter att fortsätta störa Tysklands krigsansträngningar fram till dess att en stor offensiv tillsamman med amerikansk trupp kunde inledas.
Vid denna tidpunkt förlorade Storbritannien under sina anfall mot Tyskland i genomsnitt 4 av 100 bombplan, en betydande förlustfaktor för en nation med begränsade resurser. Varje ökning av förlusterna skulle dessutom hota Storbritanniens möjligheter att fortsätta störa Tysklands krigsansträngningar fram till dess att en stor offensiv tillsamman med amerikansk trupp kunde inledas.
En oroväckande upptäckt
Britterna hade redan tidigt uppmärksammat den tyska radarenheten Freya. Efter visst letande hade de funnit Freyas frekvens och kunde i viss mån störa den med aluminiumremsor som släpptes från flygplan. Aluminiumremsorna detekterades av Freya och gav ett eko på tyska radarskärmar som kunde tolkas som ett annalkande bombföretag. Man kunde alltså på detta sätt simulera ett bombanfall mot mål i syd, vilket fick tysk jakt att ledas och samlas sydvart medan anfallet utfördes i norr. Emellertid hade man funnit bevis på existensen av en ny tysk radar som hade förmågan att hitta ett brittiskt bombplan, låsa på det och leda tysk nattjakt och/eller luftvärnskanonernas eld (Flak) mot målet. Via fotospaning hade man funnit att det sannolikt rörde sig om en mobil radar som var liten till måttet och troligen billig att tillverka. I övrigt var väldigt lite känt om den.
Förslag till problemlösning
 |
| Lord Louis Mountbatten |
Professor Frederick Alexander Lindemann från Oxford University och Dr. Reginald Victor Jones vilka arbetade på Royal Air Force Air Staff, hade till uppgift att studera tysk radarutveckling. De föreslog att något drastiskt skulle vidtas för att förse Storbritannien med vitala delar från denna 'mystiska' radarapparat så att de kunde analyseras och motmedel utarbetas. Saken förelades Amiralen och Lorden Louis Mountbatten, chef för Combined Operations, vilken omedelbart föreslog en kommandoräd till ockuperade Frankrike i avsikt att med våld ta och hemföra väsentlig hårdvara från den nya tyska radaranläggningen.
 |
| Winston Churchill |
Förslaget väckte, undantaget RAF, föga intresse hos de övriga försvarsgrenarna. Emellertid nådde förslaget premiärminister Winston Churchills öron och han gav det sitt fulla stöd. Därmed förändrades utgångsläget drastiskt nu var inte längre fråga om räden skulle genomföras, utan var och när!
Spaning efter lämpligt objekt
Tack vara en utmärkt fotospaning genomförd med en kamerabestyckad Spitfire identifierades ett lämpligt mål på en klippa alldeles vid franska kusten invid den lilla byn Bruneval, knappt 20 km norr om Le Havre.
(Sverige köpte f.ö. efter kriget 50 st av dessa obeväpnade Spitfire som spaningsflygplan med litt. S 31. Typen var Flygvapnets snabbaste propellerdrivna flygplan med topphastighet över 700 km/h. Flygplanet användes bl a för fotospaning över sovjetockuperade Baltikum sent 40- tidigt 50-tal)
 |
att Freya-stationen förstärkts med ytterligare en radarliknande inrättning. Vad man funnit på spaningsbilden var Würzburg-parabolen på 3 m i diameter vilken är synlig som en svart rund detalj till vänster på fotot. |
 |
Tyska Luftwaffesoldater vid en Würzburg radarstation. Würzburgradarn vid Bruneval blev målet för de brittiska luftburna truppernas räd |
Lord Mountbattens styrande direktiv
Direktiven från Lord Mountbatten innebar att företaget skulle genomföras överraskande och med minsta möjliga personell insats samt övas så dolt som möjligt. Sekretessen behövde vara maximal för att förhindra att företagets syfte kom till fiendens kännedom. Operationen skulle behöva stridande trupp på plats för att ta och säkra objektet samt specialister för att identifiera och ta vital elektronisk utrustning. För att säkra operationens överraskningsmoment krävdes att uppdraget genomfördes med fallskärmsburen trupp. När operationen var klar skulle brittiska torpedbåtar och ett landstigningsbåt återföra samtlig personal till England.
Detta var planeringsförutsättningarna. Med visst stöd av information från den Franska motståndsrörelsen samt med spaningsfoton av det tilltänkta målet började nu en detaljplanering.
Detta var planeringsförutsättningarna. Med visst stöd av information från den Franska motståndsrörelsen samt med spaningsfoton av det tilltänkta målet började nu en detaljplanering.
Personalförsörjning
Det första steget var att utse fallskärmstrupp för företaget.
 |
| Generalmajor, senare generallöjtnant Frederick Browning |
 |
| Major, senare Generalmajor, John Frost |
I sin tur avdelade bataljonens befälhavare sin adjutant, major John Frost, för att leda räden.
Bataljonen, som fortfarande stod under utbildning, bestod av tre kompanier. Av dessa ansågs C-kompaniet var det mest effektiva. Kompaniet stod under befäl av major Philip Teichman. Eftersom Teichman var engelsman och kompaniet främst bestod av skotska soldater, beslutades det att om major Frost lyckades slutföra sin fallskärmsutbildning i tid, skulle han leda kompaniet under räden. Major Frost, själv skotte, var mer än entusiastisk.
Operationstruppens chef kvalificerar sig för uppdraget, personliga relationer ger förtur till materiel
Med bara några timmar tillgodo slutförde major Frost sina nödvändiga hopp för att kvalificera sig som brittisk fallskärmshoppare. Frost tog i och med detta över C-kompaniet vilket sedan skickades till ett träningsläger i södra England. Här inspekterades det av General Browning som Frost råkade känna från Royal Military Academy vid Sandhurst. Major Frost var bekymrad över sina mäns utseende. ”I det skedet var tilldelningen av uniformer och utrustning knapp. Under några månader har vi koncentrerat oss på att bygga upp hårdhet och styrka, samt tränat vapenhantering och fallskärmshoppning. Vi har haft mycket lite tid för "personlig puts", och ännu mindre med tid för att få oss att se glamorösa - eller till och med rena - ut. Träningsområdets lera har emellertid haft god tid att leta sig in i våra uniformstyger. Vi ser helt enkelt hemska ut.”
General Browning var emellertid välvilligt inställd och istället för att kritisera major Frost för gnällighet beordrade han honom att ge generalens adjutant en lista över nya uniformer och den utrustning kompaniet behövde.
När premiärminister Winston Churchill fick veta att räden skulle genomföras av fallskärmstrupp blev han en aning missbelåten - han hade alltid förordat sjöburna attacker utförda av Royal Navy.
 |
Whitworth Whitley bombflygplan från Royal Air Force, modifierade som transportflygplan för fallskärmstrupp, övar flygoperationer inför Bruneval Räden. En soldat kan ses lämna ett av planen i bakgrunden, en fot syns under planet till höger! Under flygplanen syns hopplinorna (för automatisk skärmutlösning) från tidigare hoppare |
Uppvisningsräd för premiärministern och Krigskabinettet, fortsatt träning för uppdraget - sekretessen närmast total, men viss information om uppdraget ges till Chefen C-kompaniet
Kompani C från 2:a fallskärmsbataljonen fick nu i uppgift att simulera en uppvisningsräd mot en av 'fiendens' strandnära etableringar. Detta skulle ske inför Prime Minister Winston Churchill och Krigskabinettet. Kompaniet skulle hoppa fallskärm över Isle of Wright, därefter ta och under en timme hålla målet innan de evakuerades till sjöss av Royal Navy.
Strax efter denna händelse fick major Frost order om att hålla sina män i bästa möjliga form och informerades om att de hade ett topphemligt uppdrag att utföra någon gång i februari - ett uppdrag som Frost inte kunde få information om vid denna tidpunkt. Major Frost motsatte sig genast att inte kunna planera insatsen med sin egen bataljonsstab. Men sträng sekretess rådde och trots att han kände sig "utpressad" gick major Frost med på att acceptera en plan som varken han eller hans officerare hade någon del i att utveckla. Förutom de grundläggande konturerna av operationen, fick han inte veta något om uppdragets innersta natur.
Målet var en av de nya 'mystiska' tyska radarstationerna och uppdraget var att ta, och till England medföra, vitala delar från en sådan radarstation.
Strax efter denna händelse fick major Frost order om att hålla sina män i bästa möjliga form och informerades om att de hade ett topphemligt uppdrag att utföra någon gång i februari - ett uppdrag som Frost inte kunde få information om vid denna tidpunkt. Major Frost motsatte sig genast att inte kunna planera insatsen med sin egen bataljonsstab. Men sträng sekretess rådde och trots att han kände sig "utpressad" gick major Frost med på att acceptera en plan som varken han eller hans officerare hade någon del i att utveckla. Förutom de grundläggande konturerna av operationen, fick han inte veta något om uppdragets innersta natur.
Målet var en av de nya 'mystiska' tyska radarstationerna och uppdraget var att ta, och till England medföra, vitala delar från en sådan radarstation.
Wützburgradarn började i hemlighet utvecklas av Telefunken 1936 och förevisades för en entusiastisk Hitler 1939. Den tillverkades under kriget i två varianter: en mobil enhet med en diameter på antennparabolen om 3 meter och en fast enhet med paraboldiametern 7,4 meter. Jfr artikeln Radar före och under Andra Världskriget
Radarn arbetade med en klystron som medgav en våglängd på 53-54 cm vilket innebar en mycket god upplösning. Den kunde följa ett rörligt mål, såsom ett bombplan, den var enkel att hantera och den var mycket pålitligt. Räckvidden var 29 km. Det stationära enhetens mätnoggrannhet var 25 meter vid maxräckvidden 70 km. Den mobila enheten av Würzburgradarn tillverkades i 4000 exemplar medan den fasta, Würzburg Riese, kom att tillverkas i 1500 exemplar.
Radarn arbetade med en klystron som medgav en våglängd på 53-54 cm vilket innebar en mycket god upplösning. Den kunde följa ett rörligt mål, såsom ett bombplan, den var enkel att hantera och den var mycket pålitligt. Räckvidden var 29 km. Det stationära enhetens mätnoggrannhet var 25 meter vid maxräckvidden 70 km. Den mobila enheten av Würzburgradarn tillverkades i 4000 exemplar medan den fasta, Würzburg Riese, kom att tillverkas i 1500 exemplar.
Personalkomplettering på 'frivillig bas'
 |
| Flygsergeant Charles WH Cox |
Den 1 februari 1942 anställdes sergeant Charles WH Cox som radarmekaniker vid RAF. Vid denna tidpunkt ansågs han vara en av de bästa radarmekanikerna i Storbritannien. Han fick en speciell passerhandling och beordrades att anmäla sig vid Flygministeriet. Vid ankomsten styrdes han till Office of Air Commodore VH Tait. Av honom fick han höra att han just frivilligt anmält sig till ett farligt uppdrag. Förvånad svarade sergeant Cox att han "aldrig anmälde sig frivilligt till någonting." Något överraskad av sergeant Coxs svar replikerade kommendör Tait: "Men nu är Ni här sergeant Cox, kommer Ni att anmäla Er frivilligt?" När sergeant Cox frågade vad han skulle ställa upp på som frivillig fick han veta att det var topphemligt och att han inte kunde få veta något om uppdraget ännu. Han befordrades omgående till flygsergeant och skickades till Manchester där han skulle anmäla sig vid en träningsskola. När han blev varse att det var Fallskärmsträningsskolan han skulle anmäla sig vid var flygsergeant Cox omedelbara reaktion: "Jag vill härifrån." Tärningen var dock kastad och han tillbringade de följande 12 dagarna med att lära sig hoppa fallskärm.
På 2:a fallskärmsbataljonens träningsområde träffade Cox major Frost och hans ställföreträdare, kapten John Ross. Inom övningsområdet fick "den frivillige" fysisk träning, lärde sig marschera, fick vapenträning och lärde sig det mesta om knivslagsmål. Långsamt började det gå upp för flygsergeant Cox att dessa fallskärmssoldater, som var hans kamrater, förberedde sig för någon sorts räd och att han hans öde var att följa med dem.
Cox fick snart veta att han skulle knytas till en grupp Royal Engineers under befäl av löjtnant Dennis Vernon. Vad hans personliga roll skulle vara blev klart för honom när han blev beordrad att, med utlånad brittisk radarmateriel, instruera Royal Engineers om hur radarn var uppbyggd och hur den fungerade. När mer av planen blev känd för deltagarna fick flygsergeant Cox också veta att han och en annan radartekniker skulle landa med fallskärm någonstans i Frankrike tillsammans med fallskärmssoldaterna, för att sedan med hjälp av gruppen Royal Engineer's demontera och till England medföra valda delar av en tysk radarstation.
Nu bar det sig inte bättre än att den andre radarteknikern skadade sig under fallskärmsutbildningen och snarare än att vänta på en annan 'frivillig' föreslog flygsergeant Cox att löjtnant Vernon skulle bli den andre radarexperten. Förslaget accepterades. Löjtnant Vernon och flygsergeant Cox skulle, tillsammans med 6 man från Royal Engineers, demontera intressanta delar av radarstationen. Löjtnant Vernon skulle tillika vara uppdragets fotograf och ta bilder av den tyska materielen.
C-kompaniet märker av en priviligierad ställning inom Brittiska Armén
C-kompaniet började nu märka att de intog en priviligierad ställning. Under en period då det var svårt att få tillgång till förnödenheter eller utrustning, fick de allt de bad om och mer. När förrådssergeanten begärde nio exemplar av den lätta kulsprutan Bren fick de 18 stycken! |
| Brittisk lätt kulspruta, Bren |
 |
Brittisk kulsprutepistol, Sten Gun |
Kompaniet blev också ett av de första brittiska förbanden som utrustades med den nya brittiska kulsprutepistolen Sten Gun (även enbart Sten). Radioapparater tillhandahölls för varje pluton och två extra uppsättningar tillhandahölls "för kontakt med marinen." Nya uniformer, stövlar, kikare, pistoler, ficklampor och andra utrustningsdetaljer gjordes också snabbt tillgängliga för kompaniet.
Ännu en person, 'Menige' Newman, ansluter till truppen men vilken är hans roll - och vem är han?
När förberedelserna närmade sig sitt slut introducerades en ny medlem i C-kompaniet. Mannen presenterades endast som 'Menige Newman' med uppdrag att vara tolk. Han visade sig tala perfekt tyska och engelska. Han verkade ha varit en globetrotter som bott i Paris, Berlin, Wien, Budapest, New York och London. Ett tag hade major Frost sina tvivel om 'Menige Newman', och trodde till och med att han var någon sorts femte-kolonnare.
C-kompaniets personalstyrka var nu uppe i 120 man, inklusive ingenjörerna och flygsergeant Cox. Det var dags att flytta.
C-kompaniets personalstyrka var nu uppe i 120 man, inklusive ingenjörerna och flygsergeant Cox. Det var dags att flytta.
Övningar i amfibieteknik och en ny uppvisningsövning
Kompaniet transporterades till Skottland. Här gick de ombord på HMS Prins Albert en av England beslagtagen Belgisk transportfärja. Syftet var att öva ombordstigning från en stenbelagd strand, vilket var mycket svårare än först förväntat - i dåligt väder var det nästan omöjligt. Efter några dagar kom Lord Mountbatten för att inspektera truppens framsteg och för att diskutera operationsplaner med ansvariga officerare. Först vid detta tillfälle informerades Royal Navy om att deras "gäster" var en fallskärmstrupp som snart, från en stenig Fransk kuststräcka, skulle gå ombord på sitt landstigningsfartyg och lämna det ockuperade Frankrikes - förutsatt att allt fungerade enligt plan.
Påföljande dag återvände C-kompaniet till sitt träningsläger. Snart nog genomförde truppen ytterligare en uppvisning, denna gång för General Browning. Major Frost hade gjort reservationer mot att hoppa från bombplan eftersom han ansåg att bombplansbesättningarna saknade såväl utbildning som erfarenhet av fällning av fallskärmstrupp - men uppvisningen gick perfekt.
Påföljande dag återvände C-kompaniet till sitt träningsläger. Snart nog genomförde truppen ytterligare en uppvisning, denna gång för General Browning. Major Frost hade gjort reservationer mot att hoppa från bombplan eftersom han ansåg att bombplansbesättningarna saknade såväl utbildning som erfarenhet av fällning av fallskärmstrupp - men uppvisningen gick perfekt.
Ett plötsligt störmoment - Operation Cerberus
Nu inträffade något som gjorde C-kompaniets ledande officerare samt planerarna en smula oroliga.
 |
Tyska slagskeppet Scharnhorst Sänkt NO Nordkap 26 december 1943 |
 |
Tyska slagskeppet Geneisenau Sänkt i Gdynias hamn 23 mars 1945 |
 |
Tyska tunga kryssaren Prinz Eugen Amerikanskt krigsbyte 1945 Sjunken under bogsering efter atombombsprov vid Kwajaleinatollen, Stilla Havet, 1946. En av tre propellrar bärgades av amerikansk personal 1977 och är utställd vid Laboe, öster om Kiel |
Operation Cerberus innebar att den tyska flottstyrkan lämnade hamnen i Brest på den franska kusten kl 09:14 den 11 februari 1942, forsade med 30 knops fart genom Engelska Kanalen och var i hamn i Wilhelmshafen den 13 februari.
Tyskarnas genomförande av Operation Cerberus visade tydligt på en svag brittisk kontroll över Engelska Kanalen och dess luftrum. C-kompaniet var helt enkelt tvingat att korsa Kanalen för att kunna återvända till England med de erövrade tyska radardelarna...
Operationen övas fullskaligt - med uselt resultat!
Som om denna skickligt genomförda tyska operation inte var nog gick sista övningen uselt. Fällningen var alltför utspridd och många utrustningsbehållare landade alldeles för långt bort från truppen. Den hopfällbara vagnen, designad för att transportera radardelarna från klippan där anläggningen stod ner till stranden, fälldes också på helt fel ställe. Slutligen väntade båtarna som skulle evakuera C-kompaniet på fel strand. Allt verkade fel och major Frost var med rätta orolig.
 |
| Karta över anfallsmålet vid Bruneval |
Tidvatten och månens faser lägger sista kortet. Chefen, major Frost, får operationsorder för det som senare framstår som Andra Världskrigets djärvaste företag
Det var bara två dagar kvar till den den planerade räden. Tidvatten och månförhållanden krävde att den genomfördes mellan 23-27 februari. Med den usla övningen bakom sig, insisterade Royal Navy på ytterligare en övning innan den verkliga räden genomfördes. Dåligt väder kostade dem en dag men den 22 februari gick evakueringsövningen, trots dåligt väder, hyfsat bra.
Major Frosts tre operationsorder var (kodorden återfinns på kartan ovan):
1. Ta och medför till England vitala delar av HENRY.
2. Ta och medför fångar som är ansvariga för driften av HENRY (i avsikt att få all tänkbar information om stationen).
3. Ta och medför alla dokument som rör HENRY, sannolikt finns de i LONE HOUSE.
HENRY var naturligtvis täcknamnet på radaranläggningen medan LONE HOUSE var ett mindre slott helt nära radars uppställningsplats. LONE HOUSE använde tyskarna troligen som tjänstelokaler.
Efter major Frosts invändningar och förslag hade planerarna delat in hans kompani i tre stridsgrupper av, i princip, samma storlek. Dessa grupper och deras materiel skulle fällas över Bruneval med fem minuters mellanrum med början strax efter midnatt.
Operation Bitings genomförande - detaljplaner för operationens tre grupper: Nelson, Drake, Rodney och deras sektioner
Den första gruppen, kodnamn "Nelson", skulle efter landning och vapen- och ammunitionskomplettering från de samtidigt fällda behållarna förflytta sig ner till stranden. När major Frost fick signalen att de tre grupperna var stridsberedda skulle grupp "Nelson" attackera det tyska försvaret på stranden och därmed säkra anfallarnas reträtt. Befälhavare för ”Nelson” var löjtnant ECB Charteris. Grupp "Nelson" understöddes av en sektion med Bren-kulsprutor. Denna sektion leddes av kapten Ross.
Återigen var major Frost orolig. Ingen visste hur många tyskar som skötte strandförsvaret, vilka vapen de var beväpnade med och inte heller om det fanns några förstärkningar i närheten.
Den andra gruppen, kodnamn "Drake", skulle delas upp i fyra sektioner. Tjugo män under löjtnant Peter Naumoff skulle förflytta sig mot en stor bondgård vid Le Presbytére och blockera alla tyska försök att attackera från det området. "Hardy", en sektion om fem män under major Frost, skulle omringa LONE HOUSE. Sektion "Jellicoe", 10 man under befäl av löjtnant Peter Young, skulle omringa HENRY och rensa området runtom från fiender. Löjtnant Vernon och hans Royal Engineers, tillsammans med flygsergeant Cox, skulle därefter undersöka radaranläggningen för att identifiera och demontera tekniskt intressanta delar.
Den tredje gruppen, "Rodney", på 40 man under löjtnant John Timothy, skulle fällas sist och bevaka hela operationen från platån, öster om HENRY och LONE HOUSE, samt vid behov fungera som taktisk reserv och arriärgarde.
Ytterligare en man skulle medverka i räden. Det var "Noah", en civil radarspecialist vars riktiga namn var DH Priest, och som skulle komma iland från en av evakueringsbåtarna, snabbast möjligt förflytta sig upp på höjdplatån där radarn stod för att hjälpa till med att plocka ut vitala radardelar och sovra bland funna dokument. Om han verkligen anlände som planerat skulle det också betyda att evakueringsbåtarna var redo och väntade.
Återigen var major Frost orolig. Ingen visste hur många tyskar som skötte strandförsvaret, vilka vapen de var beväpnade med och inte heller om det fanns några förstärkningar i närheten.
Den andra gruppen, kodnamn "Drake", skulle delas upp i fyra sektioner. Tjugo män under löjtnant Peter Naumoff skulle förflytta sig mot en stor bondgård vid Le Presbytére och blockera alla tyska försök att attackera från det området. "Hardy", en sektion om fem män under major Frost, skulle omringa LONE HOUSE. Sektion "Jellicoe", 10 man under befäl av löjtnant Peter Young, skulle omringa HENRY och rensa området runtom från fiender. Löjtnant Vernon och hans Royal Engineers, tillsammans med flygsergeant Cox, skulle därefter undersöka radaranläggningen för att identifiera och demontera tekniskt intressanta delar.
Den tredje gruppen, "Rodney", på 40 man under löjtnant John Timothy, skulle fällas sist och bevaka hela operationen från platån, öster om HENRY och LONE HOUSE, samt vid behov fungera som taktisk reserv och arriärgarde.
Ytterligare en man skulle medverka i räden. Det var "Noah", en civil radarspecialist vars riktiga namn var DH Priest, och som skulle komma iland från en av evakueringsbåtarna, snabbast möjligt förflytta sig upp på höjdplatån där radarn stod för att hjälpa till med att plocka ut vitala radardelar och sovra bland funna dokument. Om han verkligen anlände som planerat skulle det också betyda att evakueringsbåtarna var redo och väntade.
Alla arméers ständige följeslagare: General Väntan
C-kompaniet flyttade ut från sitt läger sent på måndagen den 23 februari, packade sin personliga utrustning och utrustningsbehållarna med gruppmateriel, redo att ge sig av till flygfältet. När de var färdiga för avtransport kom nya order. Till följd av dåligt väder hade operationen flyttats fram en dag, till tisdagen. Det blev samma sak på onsdagen och på torsdagen.
En av soldaterna i C-kompaniet skrev: "Vi är alla mycket olyckliga. Varje morgon rustar vi oss för satsningen, och varje kväll efter ännu ett uppskjutande, har vi tid att tänka på allt som kan gå fel och samtidigt notera att om vi inte åker på torsdag måste vi vänta en hel månad innan förhållandena är lämpliga. När allt kommer omkring är vädret i Engelska Kanalen i februari och mars inte särskilt benäget att vara "lämpligt."
En av soldaterna i C-kompaniet skrev: "Vi är alla mycket olyckliga. Varje morgon rustar vi oss för satsningen, och varje kväll efter ännu ett uppskjutande, har vi tid att tänka på allt som kan gå fel och samtidigt notera att om vi inte åker på torsdag måste vi vänta en hel månad innan förhållandena är lämpliga. När allt kommer omkring är vädret i Engelska Kanalen i februari och mars inte särskilt benäget att vara "lämpligt."
 |
I denna målning av konstnären Richard Eurich hoppar fallskärmstrupp över Brunevalområdet. Fallskärmarna var gjorda av mörkgrönt och svart siden för att göra dem svårare att se på natten (uppe t.h. i bilden). Evakueringsbåtarna har anlänt och den konstnärliga friheten låter grupp "Nelson" samlas på stranden innan striden har börjat! På klippans topp skymtar LONE HOUSE! |
Väderanalyser, missmod och hopp - och så plötsligt VERKSTÄLL OPERATION BITING I NATT!
På fredagen, även om vädret hade förbättrats något, förväntade sig major Frost order om att gå på ledighet tills nästa lägliga väder kom. Ett samråd mellan officerare från de inblandade försvarsgrenarna resulterade i en överenskommelse om att avvakta och se vad fredagen skulle ge för väderförhållanden ute i kanalen. Efter fyra dagar av stigande förväntningar - och tilltagande oro - var de flesta soldaterna i C-kompaniet mycket besvikna. Major Frost verkade dock upprymd och kände vibrationerna av kommande strid inom sig. Snart nog dök General Browning ut för att meddela att räden skulle påbörjas. Royal Navy utfärdade sina order till HMS Prins Albert, "Verkställ Operation Biting i natt, den 27 februari."
Den "motvilligt frivillige" flygsergeant Cox, beskrev förberedelserna. ”Vi placerades i Nissen-hyddor med mörkläggningsgardiner för de få fönstren. Inuti var det dock varmt och ljuset var gult. Fallskärmar lades ut i rader på det sopade golvet och vi valde var sin - i hopp om att den rara flicka som hade packat den hade tänkt på jobbet och inte på sin pojkvän. Skärmarna var sydda av grönt och svart siden för att de skulle synas så lite som möjligt. De gav oss smörgåsar med nötkött, riktiga jätteskivor, och muggar med te eller kakao spetsat med rom. Vi kollade varandras fallskärmsremmar och vandrade omkring bredbenta, som Michelin-män.”
Den "motvilligt frivillige" flygsergeant Cox, beskrev förberedelserna. ”Vi placerades i Nissen-hyddor med mörkläggningsgardiner för de få fönstren. Inuti var det dock varmt och ljuset var gult. Fallskärmar lades ut i rader på det sopade golvet och vi valde var sin - i hopp om att den rara flicka som hade packat den hade tänkt på jobbet och inte på sin pojkvän. Skärmarna var sydda av grönt och svart siden för att de skulle synas så lite som möjligt. De gav oss smörgåsar med nötkött, riktiga jätteskivor, och muggar med te eller kakao spetsat med rom. Vi kollade varandras fallskärmsremmar och vandrade omkring bredbenta, som Michelin-män.”
Ombordstigning och anflygning mot målet
Ledda av en skotsk säckpipsblåsare som spelade olika skotska regementsmarscher, gick männen sedan ut i grupper om tio till flygplanen. Dussinet Whitleys bombplan väntade på dem. Fallskärmssoldaterna gick ombord på flygplanen och inväntade start.
”Vi tog på oss sidenvantar och kröp ner i sovsäckar för att behålla värmen. Whitleys räfflade aluminiumgolv var djävulskt obekvämt. Framför oss kunde vi höra en Whitley varva upp motorerna innan starten och sedan var den borta. Andra flygplan följde efter tills det var vår tur. Hela maskinen hoppade, stötte och släpade sig verkligen upp från marken som om den hade jättestora tunga fötter. Ingen sov i den där svagt upplysta metallcigarren”, mindes senare en av deltagarna i räden.
I Engelska Kanalen hade HMS Prins Albert sjösatt en landstigningsfarkost och var på väg tillbaka mot Portsmouth. Eskorterad av motortorpedbåtar begav sig landstigningsfarkosten mot stranden nedanför Bruneval. Vädret var bra, med svag vind, bra sikt, en ljus måne och en del dis.
Ovanför flög 12 bombplan över Engelska Kanalen. Besättningsmedlemmar öppnade luckan över ett hål i golvet på bombplanen, och kall luft blåste in.. Major Frost satt på kanten av sin lucka med fötterna dinglande i luften. Spårljusen från tysk luftvärnseld steg upp under och runt dem när de flög in i det franska luftrummet. Strax därefter kom hoppkommandot: "Gå!"
”Vi tog på oss sidenvantar och kröp ner i sovsäckar för att behålla värmen. Whitleys räfflade aluminiumgolv var djävulskt obekvämt. Framför oss kunde vi höra en Whitley varva upp motorerna innan starten och sedan var den borta. Andra flygplan följde efter tills det var vår tur. Hela maskinen hoppade, stötte och släpade sig verkligen upp från marken som om den hade jättestora tunga fötter. Ingen sov i den där svagt upplysta metallcigarren”, mindes senare en av deltagarna i räden.
I Engelska Kanalen hade HMS Prins Albert sjösatt en landstigningsfarkost och var på väg tillbaka mot Portsmouth. Eskorterad av motortorpedbåtar begav sig landstigningsfarkosten mot stranden nedanför Bruneval. Vädret var bra, med svag vind, bra sikt, en ljus måne och en del dis.
Ovanför flög 12 bombplan över Engelska Kanalen. Besättningsmedlemmar öppnade luckan över ett hål i golvet på bombplanen, och kall luft blåste in.. Major Frost satt på kanten av sin lucka med fötterna dinglande i luften. Spårljusen från tysk luftvärnseld steg upp under och runt dem när de flög in i det franska luftrummet. Strax därefter kom hoppkommandot: "Gå!"
Ut i den svarta februarinatten
Major Frost hoppade och hans fallskärm öppnades omedelbart. Han var glad över att kunna se sig omkring och han kände igen många av de landmärken som han hade fått inpräntade under utbildningen. Den plötsliga tystnaden slöt sig om honom som en mjuk filt efter dånet från flygplansmotorer och vindens brus runt flygplanskroppen. Så var han med ens i snön på Frankrikes mark.
Det var dags att ta nästa steg i operationen.
Flygsergeant Cox hade också kommit ner som beräknat och han blev positivt överraskad av att se två föremål landa nära honom. Det ena var en utrustningsbehållare och det andra den specialkonstruerade vagnen utan vilken de skulle ha stora svårigheter att flytta radarkomponenterna ner till stranden.
Den förlorade illusionen om överraskning
Major Frost tittade eftertänksamt på de fallskärmssoldater som hoppade efter hans grupp och förstod direkt att alla chanser att överraska hade gått förlorade. Fallskärmarna avtecknade sig tydligt i det skarpa månljuset. Han antog också att radarn, som var deras mål, hade upptäckt de anflygande bombplanen och att tyskarna därmed visste att de skulle komma. Den enda överraskning som nu återstod var när och hur attacken skulle ske. Därnäst anlände nästa problem.
Var är löjtnant Charteris och hans 20 män?
Kapten Ross rapporterade att två hela sektioner av männen som fått i uppdrag att rensa evakueringsstranden inte hade anlänt. Löjtnant Charteris med tjugo man saknades alltså. Hade deras plan blivit nedskjutna? Hade männen männen hoppat någon annanstans? Major Frost uppmanade kapten Ross att vänta några minuter på ankomsten av löjtnant Charteris och hans män. Om de inte anlände inom kort skulle det vara upp till kapten Ross och hans Brenkulsprutor att rensa stranden på egen hand.
Fokus på uppdraget
Major Frost koncentrerade sig sedan på sina huvudmål: HENRY och LONE HOUSE. Efter att alla grupper, utom löjtnant Charteris män, hade landat och utrustat sig med materielen i de fallskärmsfällda behållarna, sändes de iväg på sina uppdrag. Löjtnant Young tog sig till HENRY, major Frost och menige Newman till LONE HOUSE och säkrings- och reservgruppen grupperades öster om HENRY och LONE HOUSE. Efter löjtnant Young följde flygsergeant Cox, löjtnant Vernon och hans Royal Engineers. De senare medförde den lilla vagnen.
Attacken börjar med fyra visselsignaler från major Frosts visselpipa
Major Frosts ankomst till LONE HOUSE möttes med en öppen dörr. Interiören var smutsig, tom och utan några möbler. I riktning HENRY kunde major Frost i månljuset se att löjtnant Youngs grupp omgav radarn och han blåste de överenskomna fyra visselsignalerna som angav att attacken skulle inledas. Så snart den fjärde visslingen inleddes gick major Frost och hans lilla grupp in i huset. Första våningen var tom, men skott kom uppifrån. De rusade uppför trappan och hittade en ensam tysk som sköt mot dem. Tysken dödades och de genomsökte resten av byggnaden. Den var tom.
Löjtnant Youngs grupp attackerade radaranläggningen och skingrade snabbt några tyskar som fanns där. En sprang mot klippan och löjtnant Young beordrade sina män att inte skjuta eftersom de ännu inte hade tagit någon fånge, vilket var en del av deras uppdrag. Den flyende tyske soldaten föll över klippkanten men lyckades greppa tag i en buske som stoppade hans fall. Han räddades och tillfångatogs.
Löjtnant Vernon hade gått före sin grupp för att rekognoscera radaranläggningen efter att tyskarna skingrats. Han kallade nu på sin grupp och de hoppade lätt över ett lågt taggtrådshinder som inhägnade platsen. Medan flygsergeant Cox och ingenjörerna inspekterade radarutrustningen dök major Frost upp med menige Newman som omedelbart började förhöra fången. Det hördes plötsligt skottlossning från löjtnant Naumoffs 20-mannagrupp vid Le Presbytére. Ytterligare skottlossning hördes i riktning löjtnant Timothys "Rodney"-grupp som skyddade anfallstruppen från tyska förstärkningar som kom från öster.
Löjtnant Youngs grupp attackerade radaranläggningen och skingrade snabbt några tyskar som fanns där. En sprang mot klippan och löjtnant Young beordrade sina män att inte skjuta eftersom de ännu inte hade tagit någon fånge, vilket var en del av deras uppdrag. Den flyende tyske soldaten föll över klippkanten men lyckades greppa tag i en buske som stoppade hans fall. Han räddades och tillfångatogs.
Löjtnant Vernon hade gått före sin grupp för att rekognoscera radaranläggningen efter att tyskarna skingrats. Han kallade nu på sin grupp och de hoppade lätt över ett lågt taggtrådshinder som inhägnade platsen. Medan flygsergeant Cox och ingenjörerna inspekterade radarutrustningen dök major Frost upp med menige Newman som omedelbart började förhöra fången. Det hördes plötsligt skottlossning från löjtnant Naumoffs 20-mannagrupp vid Le Presbytére. Ytterligare skottlossning hördes i riktning löjtnant Timothys "Rodney"-grupp som skyddade anfallstruppen från tyska förstärkningar som kom från öster.
 |
Brittisk trupp från täckningsstyrkan för Bruneval-räden övar tillbakadragning tillsammans med övrig trupp efter att stridsuppgiften lösts. Vid det kommande uppdragets genomförande togs, och medfördes till England, två fångar samt vitala delar av en radarutrustning. |
'Menige' Newmans uppdrag avslöjat - men vem är han?
'Menige' Newman förhörde fången och fick reda på att han tillhörde Luftwaffes Kommunikationsregemente och att det fanns ytterligare 100 soldater i närområdet. De flesta av dessa var inkvarterade i Le Presbytére varifrån skottlossningen nu hördes. Regementets män hade tillgång till tunga vapen och var avdelade för närförsvaret av Würzburgradarn. De hade en granatkastare men eftersom de huvudsakligen var kommunikationsexperter hade de sällan avfyrat den. Ytterligare förhör avslöjade att radaranläggningen verkligen hade upptäckt den inkommande styrkan och när det visade sig att den var på väg direkt mot radarplatsen hade tyskarna stängt av radarn och dragit sig tillbaka. |
Efter räden, under återfärden till England, genomsöks fickorna hos två tillfångatagna tyska soldater i jakt på skjutvapen eller handgranater |
HENRY dokumenteras och plundras på vitala delar. Fiendes eld stör Lt Vernons blixtfotografering. Striden kommer närmare. Uppdragets tekniska del slutförd. Nu väntar återtåg över havet
Medan 'menige' Newman och major Frost förhörde fången var löjtnant Vernon upptagen med att fotografera själva radarn. Flygsergeant Cox gjorde skisser av anläggningens mekanik. Snart nog tvingas löjtnant Vernon att sluta ta blixtbilder av anläggningen eftersom blixtarna drog till sig fiendens eldgivning. Cox övergick sedan till att skriva en detaljerad rapport om anläggningen, hur den var konstruerad, hur radarstrålen justerades och en mängd andra tekniska detaljer. Männen förberedde sedan avtransport av vitala delar med hjälp av den lilla specialkonstruerade vagnen.
Antennen visade sig vara ett problem. När inget annat sätt att ta bort en bit fungerade beordrade löjtnant Vernon att den skulle sågas av. Cox och ingenjörerna hade tagit med sig specialverktyg, men det fanns delar av radarn som inte kunde tas bort på ett bra sätt. När ett sådant problem uppstod användes helt enkelt brutalt våld för att demontera delarna. Cox konstaterade senare att de hade haft Stor tur! "När utrustningen undersöktes efter hemkomsten visade det sig att antennramen som vi lite förhastat betraktade som en belastning, något vi inte hade tid att lossa från sändaren, innehöll antennkopplingsenheten som tillät både sändaren och mottagaren att använda samma antenn. En mycket viktig del i konstruktionen av alla radarstationer."
Medan ingenjörerna kämpade med att demontera valda delar av radarn ökade fiendens eld - vägledd av ingenjörernas ficklampor. En av fallskärmsinfanteristerna dödades vid försvar av LONE HOUSE. Den demonterade radarmaterielen lastades, till major Frosts lättnad, till slut på vagnen. Nu återstod bara att komma undan med bytet.
Antennen visade sig vara ett problem. När inget annat sätt att ta bort en bit fungerade beordrade löjtnant Vernon att den skulle sågas av. Cox och ingenjörerna hade tagit med sig specialverktyg, men det fanns delar av radarn som inte kunde tas bort på ett bra sätt. När ett sådant problem uppstod användes helt enkelt brutalt våld för att demontera delarna. Cox konstaterade senare att de hade haft Stor tur! "När utrustningen undersöktes efter hemkomsten visade det sig att antennramen som vi lite förhastat betraktade som en belastning, något vi inte hade tid att lossa från sändaren, innehöll antennkopplingsenheten som tillät både sändaren och mottagaren att använda samma antenn. En mycket viktig del i konstruktionen av alla radarstationer."
Medan ingenjörerna kämpade med att demontera valda delar av radarn ökade fiendens eld - vägledd av ingenjörernas ficklampor. En av fallskärmsinfanteristerna dödades vid försvar av LONE HOUSE. Den demonterade radarmaterielen lastades, till major Frosts lättnad, till slut på vagnen. Nu återstod bara att komma undan med bytet.
 |
Denna del av den tyska Würzburgradarn blev ett av bytena under Brunevalräden. Det finns nu på Musée De l’Armée i Paris. |
Löjtnant Charteris och hans 20 soldater kommer tillrätta
Löjtnant Charteris och hans grupp hade fällts långt söder om sin landningszon. De lastade ur gruppmaterielen ur sina fallskärmsfällda behållare och började en krävande marsch för att nå anfallsmålet. Vid ett tillfälle marscherade de genom byn Bruneval och hamnade bland en grupp tyska soldater som måste ha uppfattat dem som tysk trupp. En tysk gjorde misstaget att gå med i kolonnen, men dödades helt ljudlöst med kniv innan han hunnit avge någon varning till de sina. Senare under marschen fick de skjuta sig fram och lyckades med skottlossningen förvirra såväl major Frost som tyskarna vilka inte visste vem som var vem i mörkret.
Evakueringen är nära - men strejkande radioapparater tvingar fram signalmetoder från Första Världskriget. Fienden kommer allt närmare. Major Frost förbereder plutoncheferna på en slutstrid.
Truppen på stranden sökte kontakt med evakueringsfarkosten men radioapparaterna strejkade. Man försökte med en bärbar radiofyr men utan resultat. Till sist sköt man gröna signalskott med signalpistol.
Löjtnant Timothy rapporterade att tyska fordon närmade sig och major Frost beordrade då sina plutonchefer att förbereda ett sista försvar av stranden för den händelse att truppen inte skulle kunna evakueras.
Utanför kusten hade landstigningsfarkosten försenats av väder och patrullerande tyska jagare vilka uppenbarligen aldrig såg dem i mörkret. Landstigningsfarkosten hade därefter sökt sig närmare stranden, ironiskt nog efter att ha sett vita lysraketer vilka avfyrades av tyskarna - först då de kom närmare stranden såg de kapten Ross gröna signalskott.
När följebåtarna till landsstigningsfarkosten närmade sig stranden missförstod de situationen och öppnade de eld mot den brittiska truppen! Skakade rusade major Frost och kapten Ross ut i vattnet, ropade, förbannade och viftade med armarna för att få slut på eldgivningen. Evakueringsstyrkan upptäckte sitt misstag och snart nog kunde de brittiska infanteristerna gå ombord på landstigningsfarkosten och de beslagtagna delarna av den tyska radarn lastades ombord.
Den tyska rapporten avslutades med: "Operationen utförd av de brittiska kommandosoldaterna var välplanerad och utfördes med stor djärvhet. Under operationen visade britterna exemplarisk disciplin när de blev beskjutna. Även när de attackerades av tyska soldater koncentrerade de sig helt på sin primära uppgift. Under hela trettio minuter avlossade truppen inte ett skott och så, helt plötsligt, gick de till handling vid ljudet av en visselpipa.”
Löjtnant Timothy rapporterade att tyska fordon närmade sig och major Frost beordrade då sina plutonchefer att förbereda ett sista försvar av stranden för den händelse att truppen inte skulle kunna evakueras.
Utanför kusten hade landstigningsfarkosten försenats av väder och patrullerande tyska jagare vilka uppenbarligen aldrig såg dem i mörkret. Landstigningsfarkosten hade därefter sökt sig närmare stranden, ironiskt nog efter att ha sett vita lysraketer vilka avfyrades av tyskarna - först då de kom närmare stranden såg de kapten Ross gröna signalskott.
När följebåtarna till landsstigningsfarkosten närmade sig stranden missförstod de situationen och öppnade de eld mot den brittiska truppen! Skakade rusade major Frost och kapten Ross ut i vattnet, ropade, förbannade och viftade med armarna för att få slut på eldgivningen. Evakueringsstyrkan upptäckte sitt misstag och snart nog kunde de brittiska infanteristerna gå ombord på landstigningsfarkosten och de beslagtagna delarna av den tyska radarn lastades ombord.
Facit för Operation Biting - the Bruneval Raid
Senare tyska rapporter avslöjade vilken stridslycka major Frost och hans män hade haft vid räden. Det tyska 685:e infanteriregementet var inkvarterat i området och flera plutoner från regementet var på övning den aktuella natten. Dessa plutoner sändes omgående ut för att attackera britterna. Någon av regementets plutoner var den som attackerade löjtnant Timothys män. En annan av de engagerade plutonerna uppmärksammades som den som fångat två brittiska soldater på stranden samt en soldat som sårats i striderna.Den tyska rapporten avslutades med: "Operationen utförd av de brittiska kommandosoldaterna var välplanerad och utfördes med stor djärvhet. Under operationen visade britterna exemplarisk disciplin när de blev beskjutna. Även när de attackerades av tyska soldater koncentrerade de sig helt på sin primära uppgift. Under hela trettio minuter avlossade truppen inte ett skott och så, helt plötsligt, gick de till handling vid ljudet av en visselpipa.”
Den tyska förlustrapporten omfattade fem dödade, två skadade samt fem tyska militärer saknade.
De britternas förlusterna räknade två döda, sex sårade, sex tillfångatagna.
Redan innan C-kompaniet nått England hade den civile radarexperten DH Priest, alias "Noah", inspekterat den medförda tyska radarmaterielen och funnit den i perfekt skick. Den visade tydligt, till stor lättnad för forskarna, att tyskarna ännu låg ett gott stycke efter den brittiska radarutveckling.
C-kompaniet från 2:a fallskärmsbataljonen gick efter attacken på radarstationen vid Bruneval tillbaka till sin ordinarie förläggnings- och träningsort. Major Frosts nästa uppdrag blev att leda bataljonen under "Operation Market Garden. Bataljonens stridsuppgift var att ta och hålla bron över Rhen i Arnhem. Av divisionens tre bataljoner var 2:a bataljonen den enda som nådde fram till bron och löste sin stridsuppgift.
Den mystiske 'menige Newman', var troligen en tysk medborgare som flytt från Nazi-Tyskland och var medlem i Nr 10 (Interallied) Commando. 'Menige' Newman försvann efter Bruneval-räden lika mystiskt som han dök upp.
Flygsergeant Cox återvände till sin familj och till tidigare uppgifter som radarmekaniker.
Räden mot den tyska radarn i Bruneval, en av krigets mest framgångsrika brittiska operationer, kommer också den att försvinna in i historiens glömska. Dock förtjänar den att minnas och det minnesmärke som återinvigdes 24 juni 2012 tjänar oss till hjälp mot glömskan. För den nutida människan kan det vara svårt att förstå de mekanismer som drev de inblandande männen. Hård träning, ja - men där fanns också något som talade till deras inre, som hjälpte dem att betvinga den rädsla som ofelbart står bredvid den som i varje sekund lever i dödsskuggans dal...
De britternas förlusterna räknade två döda, sex sårade, sex tillfångatagna.
Redan innan C-kompaniet nått England hade den civile radarexperten DH Priest, alias "Noah", inspekterat den medförda tyska radarmaterielen och funnit den i perfekt skick. Den visade tydligt, till stor lättnad för forskarna, att tyskarna ännu låg ett gott stycke efter den brittiska radarutveckling.
C-kompaniet från 2:a fallskärmsbataljonen gick efter attacken på radarstationen vid Bruneval tillbaka till sin ordinarie förläggnings- och träningsort. Major Frosts nästa uppdrag blev att leda bataljonen under "Operation Market Garden. Bataljonens stridsuppgift var att ta och hålla bron över Rhen i Arnhem. Av divisionens tre bataljoner var 2:a bataljonen den enda som nådde fram till bron och löste sin stridsuppgift.
Den mystiske 'menige Newman', var troligen en tysk medborgare som flytt från Nazi-Tyskland och var medlem i Nr 10 (Interallied) Commando. 'Menige' Newman försvann efter Bruneval-räden lika mystiskt som han dök upp.
Flygsergeant Cox återvände till sin familj och till tidigare uppgifter som radarmekaniker.
Räden mot den tyska radarn i Bruneval, en av krigets mest framgångsrika brittiska operationer, kommer också den att försvinna in i historiens glömska. Dock förtjänar den att minnas och det minnesmärke som återinvigdes 24 juni 2012 tjänar oss till hjälp mot glömskan. För den nutida människan kan det vara svårt att förstå de mekanismer som drev de inblandande männen. Hård träning, ja - men där fanns också något som talade till deras inre, som hjälpte dem att betvinga den rädsla som ofelbart står bredvid den som i varje sekund lever i dödsskuggans dal...
Bilderna nedan talar till oss som bör tacka och vörda dessa män i C-kompaniet i 2:a fallskärmsbataljonen vilka ställde sina liv till förfogande i en riskfylld operation för att vi skulle kunna leva i en fri värld!
 |
Invigningsceremonin 24 juni 2012 |
Minnesmärke är tillägnat Operation Biting, en brittisk "Combined Operations"-räd mot kusten vid Saint-Jouin-Bruneval natten mellan den 27 och 28 februari 1942. Syftet med kommandoräden var att ta och hemföra delar av en tysk Würzburg-radar vilken var installerad här.
Britterna förlorade 8 man i räden (2 dödade och 6 tillfångatagna), medan tyskarna förlorade 10 man (5 dödade, 2 tillfångatagna och 3 saknade).
Minnesmärket ligger i kommunen Saint-Jouin-Bruneval i departementet Seine-Maritime, 20 km norr om Le Havre och 8 km söder om Etretat.
Minnesmärket ligger på platsen där en tysk radarstation bestående av en Freya-radar samt en Würtsburgradar en gång stod.
Minnesmärket ligger i kommunen Saint-Jouin-Bruneval i departementet Seine-Maritime, 20 km norr om Le Havre och 8 km söder om Etretat.
Minnesmärket ligger på platsen där en tysk radarstation bestående av en Freya-radar samt en Würtsburgradar en gång stod.
Minnesmärket i sitt första utförande invigdes av Charles de Gaulle 1947. Nuvarande utförande invigdes 24 juni 2012 (70 år sedan räden). Arkitekt: Bruno Saas
- Ω -
Artikeln bygger på en text skriven av filosofie doktorn i militärhistoria vid City University of New York, dr Natan Pfeifer. Pfeifer, var före pension även reservofficer i US Marinkår. Artikeln är översatt, bearbetad och redigerad av Tidsspegelns redaktör.
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress
