 |
Fjärde pjäs i Batteri HB, Bofors 15,2 cm kanon m/40, döpt
under beredskapen till Maja har fått sitt ursprungliga
utseende återställt med hjälp av ett idogt gäng volontärer
som med sitt arbete värnar det förgångna! Den som söker få
dimensionerna klara för sig skall "spana in" den grå
dörren till halvkasemattens innandöme belägen i
väggen kant i kant med, men bakom, pjässköldens
vänstra [i bild] främre hörn. [Bilden tagen genom ett
plexglasfönster - därav skiftningarna i blått från himlen] |
För en tid sedan gjorde Redaktören tillsammans med kamrater från underofficersutbildningen på A9 1964-65, nu avdankade Parkunderofficerare respektive Närskyddstroppchefer, ett besök på Batteri Helsingborg [HB] vid Djuramossa. Grunden till vår närvaro i Djuramossa var att vi firade 60 år sedan MUCK med ett besök på det unika batteriet och med Förbundsmiddag på Scandic Nord, Helsingborg där vi också hade vår förläggning.
Batteri Helsingborg är sedan 1992 avvecklat och alla hål och passager blev då vederbörligen plomberade med stenskravel och betong. Riksantikvarien beslutade dock att 4:e pjäs, döpt till Maja av de som tjänstgjorde på Batteri HB, skulle bevaras i ett för allmänheten tillgängligt skick. Sydkustens Marinkommando meddelade i sin tur att de tre övriga pjäsvärnen skulle tillstängas men med pjäserna kvar i värnen. Vid plomberingen lät man alltså de tre grova, 15,2 cm Boforskanonerna bli kvar i sina pjäsbrunnar, täckte pjäsbrunnens öppning med ett lager betong över den redan befintliga vädertäckningen av korrugerad plåt, samt fyllde ingången till bunkern med stenskrot och betong. Sedan täckte man hela anläggningen med ett lager jord - och vips hade man en kulle som så småningom blev grönklädd!
Ett semantiskt förtydligande
Batteri Hälsingborg, uppfört vid Djuramåsa (nu Djuramossa) under beredskapstiden 1940, bär än idag spår av den äldre ortnamnstraditionen. Stavningen 'Hälsingborg' användes i samtida militära dokument, men övergick i civil och kartografisk praxis till 'Helsingborg' under 1950-talet – parallellt med att platsnamnet Djuramåsa moderniserades till Djuramossa.
Efter det att beslutet om att avveckla Batteri Helsingborg fattats fanns krafter som verkade för ett bevarande av detta i sig unika batteri. Dock ansåg sig olika myndigheter sakna kapital för att finansiera ett sådant projekt... Då kom Johan Andrée och hans hustru Marie in på scenen. Med obändig energi och med en fast tro på projektets genomförbarhet har de skapat ett unikt museum i Sverige, Beredskapsmuseet i Djuramossa! Genom sin entusiasm har de också lyckats enrollera volontärer vilka med sitt arbete bidrar till vård, och vidmakthållande, av museets samlade föremål.
Johan är visionär och som sådan långt ifrån slut på planer för Beredskapsmuseets framtida verksamhet. Just i ögonblicket pågår arbetet med att för framtiden säkerställa den mark som museet vilar på, men det är bara början på den kulturella resa som han för så länge sedan formade i sitt sinne. Som museiechef kan man inte vila på hanen... och Batteri HB har stora möjligheter att utvidgas och attrahera framtida gäster!
 |
Inne i den grönklädda kullen vilar 2:a pjäs, Brita, i Batteri Hälsingborg.
"Hacket" som syns i kullen är en sentida anpassning till besökarnas säkerhet;
en alternativ utrymningsväg var ett oavvisligt krav för att få ta ner
besökare i bunkeranläggningen |
 |
Här, i den övertäckta pjäsbrunnen, sover 2:a pjäs Brita, sin Törnrosasömn.
Notera den korrugerade plåten i den lutande delen av taket, ovanpå den
betong och så ett lager jord... |
I de fyra kullarnas inre fanns alltså kvar själva grunden till bunkrarnas existens - de grova kanonerna vars syfte var att, med eld från Djuramåsa [namnet stavades och uttalades så förr], kunna spärra av all fartygstrafik i Öresund! För den händelse Tyskland skulle rikta ett anfall mot Sverige kunde man som bonus lägga Helsingörs hamn, och uppmarschvägarna dit för eventuellt anfallande tysk trupp, under förödande eld med 46 kg tunga spränggranater. Eldhastigheten var 3 till knappt 4 [tidmätt] skott per minut och pjäs. I krigsförberedelserna ingick också planer för Batteri HB:s sista strid. För den händelse batteriet måste överges skulle eldrören riktas mot Helsingborgs hamn där tysk trupp förväntades finnas. Hamnen skulle beskjutas så länge som möjligt - eller med 4 skott per pjäs. När läget blev ohållbart skulle eldrören på de fyra pjäserna i Batteri Helsingborg sprängas, övrig utrustning så långt möjligt förstöras och platsen därefter överges.
 |
Den praktiska skottvidden för Batteri Helsingborg var 24 km och åskådliggörs
av den gula cirkeln. Det var alltså helt möjligt att med tunga spränggranater beskjuta
såväl hamnen i Helsingör som uppmarschvägarna
dit för eventuella tyska anfallsförband |
 |
Dåvarande kapten,
här överste,
Sven E Haglund |
Tysklands överfall på Danmark och Norge den 9 april 1940 blev själva grunden för tillkomsten av Batteri Helsingborg. Kustartillerikapten Sven E Haglund fick av Marinförvaltningen uppdraget att planera och rekognosera en lämplig plats för ett tungt fyrpjäsbatteri i så kallade halvkasematter i nordvästra Skåne. Med ordet "halvkasematt" förstås i detta fall en pjäsplats där pjäsen står helt skyddad från bakifrån och ovanifrån inkommande eld. Mot inkommande eld framifrån/från sidan är man givetvis oskyddad - detta för att själv kunna skjuta! Supportfunktioner som t ex ammunitionsdurkar är helskyddade liksom utrymmen för personal Ammunitionen slussas ut till pjäsbrunnen via explosionssäkra luckor. En inkommande granat kommer sannolikt att slå ut servicen - men pjäsen med ammunition i halvkasemattens inre är fortfarande helt intakt.
Haglund redovisade sina planer den 12 april och avreste därefter med en rekognoseringsgrupp till Skåne. Redan den 17 april var han klar med uppgiften. Batteriet skulle förläggas till Djuramåsa, bestyckas med nya 15,2 cm pjäser som ursprungligen, före kriget, var beställda av Polen, Nederländska Ostindien samt Siam, men som just till följd av detta krig fanns kvar hos Bofors i Karlskoga.
 |
Ingenjör
Robert von Bahr |
Entreprenadkontraktet gick till Skånska Cementgjuteriet [idag Skanska] som satte den redan då legendariske Robert von Bahr som byggledare. von Bahr hade 1000 man från Skånska Cementgjuteriet och stundtals lika många militär personal till sitt förfogande. Arbetet bedrevs som treskift och bygget genomfördes på en ännu idag svårslagen rekordtid. Från första spadtag till provskjutning av pjäserna gick blott 45 dagar - redan efter ytterligare 2 dagar, torsdagen den 7 juni 1940, anmäldes till chefen Kustartilleriet [som hade det militära ansvaret] denna mening: Batteri Hälsingborg klart för strid!
I augusti samma år skulle räkningarna för bygget betalas. Under resans gång hade ett flertal fördyringar och tilläggsbeställningar måst hanteras. Så hade t ex inte medräknats att hela anläggningen måste ha ett avloppssystem för att hålla grund- och regnvatten borta, att manskapet vintertid måste ha annan förläggning än tält, att samma manskap måste ha ett sanitetshus för sina dagliga behov och för att kunna sköta sin hygien, att varm mat skulle kunna ätas inomhus etc etc. Sammantaget ökade kostnaderna med 2 480 000 kr vilket gav en slutsumma om 3 480 000 kr. Översatt till dagens penningvärde (oktober 2025) utgör detta 109 023 000 kr.
Batteri HB bestod 1996 av fyra sådana kullar som den vi ser på fotot ovan, en likaså plomberad underjordisk sammanställningsplats [där pjäsernas skjutriktning för träff i målet beräknades] och därtill en plomberad sjukvårdsbunker. I denna lagrades i fredstid en betydande mängd sjukvårdsmateriel för en planerad tältbaserad sjukvårdsenhet i det angränsande skogspartiet. Sjukvårdsbunkern innehöll också förstahandbehovet av ammunition för handeldvapnen och kulsprutorna i de fem bunkrarna i periferin runt om Batteri HB.
Mätplatser/O-platser [dvs eldledningsplatser] fanns på sammanlagt åtta ställen längs kustlinjen. Dessa platser var batteriets "ögon" och hade telefonförbindelse med sammanställningsplatsen.
 |
Bofors 40 mm L/60
luftvärnsautomatkanon m/36. |
För
Batteri HB:s skydd mot flygangrepp fanns, i sju meter höga trätorn, två uppsättningar Bofors 40 mm L/60 luftvärnsautomatkanoner m/36 - ett vapen som då återfanns i många länders försvarssystem och är Bofors största exportframgång hittills! Kanonen har producerats (inkl. licenstillverkning) i fler än 60 000 exemplar.
 |
| Bofors 20 mm lv-akan m/40 |
Inom Batteri HB fanns också fyra rörliga 20 mm Bofors luftvärnsautomatkanon m/40.
 |
150 cm luftvärnsstrålkastare m/38-39
Effektiv belysningsräckvidd 10 000 meter
|
För att nattetid kunna belysa främmande flygplan långt uppe i luften fanns tre rörliga strålkastaravdelningar. Vardera av dessa var bestyckade med en strålkastare med 150 cm reflektor. Inuti, i reflektorns optiska centrum, en bågljusanordning [ljusalstrare] bestående av två stavar av kol vilka matades med elektrisk ström från ett elverk så att en ljusbåge uppstod mellan stavarna, därtill optiska mätinstrument för bestämning av upptäckta flygplans höjd samt kommunikationsutrustning med sammanställningsplatsen och lv-pjäserna.
 |
Kulspruta m/36. Vapnet hade lätt utbytbara pipor med
kaliber dels 6,5 mm, dels 8 mm. Den senare var
huvudsakligen avsedd för bekämpning av flygplan |
Närskyddet utgjordes av fem kulsprutebunkrar som vardera disponerade två tunga kulsprutor m/36 med valfri kaliber, antingen 6,5 eller också 8 mm. Fabrikaten var Carl Gustaf eller LM Ericsson! [Jo, LME tillverkade faktiskt denna kulspruta i 200 - 300 exemplar under brinnande krig!]
 |
Principskiss för Djuramåsas försvar 1940. Mot annans handaverkan från
luften eller till lands stod två 40 mm Boforspjäser i lv-torn, fyra rörliga
Bofors 20 mm lv-akan, tre rörliga 150 cm strålkastare
samt tio tunga m/36 kulsprutor |
 |
Eldområden vid Batteri Hälsingborg [HB]. Av kartan framgår hur de
tunga kulsprutorna på klassiskt vis, även i mörker och via fasta eldlägen,
kan lägga flankerande eld runt om Batteri HB |
Under ledning av museets skapare och museiechef, Johan Andrée, fick vi gamla u-offar en djupdykning i landet Sverige under beredskapsåren - och ökad kunskap om hur nära oss det förödande Andra Världskriget faktiskt var.
Djuramåsa får för en stund representera det som hela hela världen under sex år drabbades av - krigets fasor. Sverige stod, efter en hektisk tid av upprustning, åter berett att med glödgat stål och slipade bajonetter försvara fädernejorden. Vi hade valt att ställa oss neutrala i denna politiska världskonflikt - men hur upprätthålls detta? Jo, kriget ställer i sitt vansinne även bestämda krav på de som valt att stå utanför konflikten. Sålunda skall den neutrale med våld avvisa såväl vän som fiende om denne beträder hans område. I klartext betyder det för Sverige att envar som utan särskild inbjudan uppträder inom vårt territorium skall nedkämpas...
Störtade och nedskjutna plan 1939–1945
Sammanlagt kränker över 16 000 flygplan den svenska neutraliteten under kriget. 2 609 plan är tyska, 7 522 allierade och cirka 5 890 icke identifierade. 111 tyska flygplan, 54 brittiska och 140 amerikanska flygplan nödlandar eller störtar på svenskt territorium. Svenskt luftvärn skjuter ned 11 tyska och 8 allierade plan. Totalt omkommer 184 flygare i samband med nedskjutningar och nödlandningar. 27 av de omkomna flygarna är tyskar, 117 är britter och 40 är amerikaner.
Johan Andrés bok, Kanonerna på Djuramåsa, utgiven på Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2007, ISBN 978-91-85789-13-9, flyttar oss från den bekväma läsfåtöljen till krigets verklighet! Boken rekommenderas starkt! Följande text är en delvis bearbetad excerpt ur boken och publiceras i Tidsspegeln med författarens benägna tillstånd.
'Batteri
Hälsingborg deltar aktivt i upprätthållandet av den svenska neutraliteten.
Främmande flygplan som kränker svenskt luftrum avvisas av varningseld från batteriets
luftvärnspjäser. Varningseld, bestående av tolv skott under
eller bredvid planet, markerar kränkningen av svenskt luftrum. Några gånger händer det att batteriets luftvärn skjuter direktriktad eld mot flygplan som kommer in över svenskt territorium. Vid tre tillfällen uppger Batteri HB:s luftvärn att de därvid skjutit ner flygplan. I efterhand är det emellertid mycket svårt, ja närmast omöjligt, att verifiera huruvida så verkligen är fallet.
Den
vanligaste orsaken till att utländska flygplan kränker svenskt luftrum är att
de är svårt sönderskjutna av tysk luftvärnseld efter bombuppdrag över
Tyskland. Besättningen på dessa flygplan har inget annat val för att överhuvudtaget klara livet än att försöka sätta ned planet i
neutrala Sverige.
Det svenska luftvärnet har luftvärnsbatterier längs hela Öresundskusten. De har hög eldberedskap och öppnar därmed eld inom 20–35 sekunder från det att ett flygplan upptäcks befinna sig över svenskt territorium. Batteri Hälsingborgs luftvärn är alltså inte ensamma om att beskjuta
främmande plan.'
Kränkningar
och avvisningar
 |
Air Chief Marshal
Sir Arthur Harris
24 april 1944 |
Under ledning av Bomber Commands Air Chief Marshal Sir Arthur "Bomber" Harris inleder britterna 1942 ytbombning i stället för precisionsbombning av Tyskland. Med större flygformationer följer större förluster, britterna kan räkna in 40-60 i Sverige nödlandade flygplan 1942 - 1945 (flygplan nedskjutna över Tyskland räknas inte i denna redovisning). Motsvarande amerikanska siffra är betydligt högre: 160 flygplan.
Någon systematisk överflygning av Sverige för att nå bombmål i Tyskland kan inte påvisas för någondera parten [USA/England].
Britterna står dock för ett konstaterat grovt brott mot Sveriges neutralitet. Det gäller den s.k. Flygnatten 29-30 augusti 1944.
600 brittiska bombflygplan utförde denna natt två olika uppdrag riktade mot dels Köningsberg (nu Kaliningrad i den Ryska enklaven) dels Stettin (nu Szczecin i Polen). Vid detta företag sköts två flygplan ner av svenskt luftvärn - några störtade på svensk mark till följd av beskjutning över målet. 21 flygare begravdes på Pålsjö kyrkogård, en begravdes på mosaiska kyrkogården i Malmö.
En oavsiktlig nedskjutning?
 |
| Avro Lancaster Mk1 |
'Avro Lancaster Mk I R5663 QR-B, en Lancaster tillhörande 61 Squadron Bomber
Command, lyfter med blandad engelsk och kanadensisk besättning från basen i England
klockan 22:35. Uppdraget är att, tillsammans med ytterligare en Lancaster, fälla
magnetminor i Öresund mellan Hälsingborg och Helsingör natten mot lördagen den
4 juli 1942. Under minfällningen över sundet öppnar det tyska luftvärnet i
Helsingör och Hornbæk eld klockan 00:30 mot bombplanen. Det ena planet
skadeskjuts svårt i höjd med Hornbæk. En av huvudbränsletankarna träffas och
planet fattar eld. Piloten styr mot Sverige för att försöka rädda planet. När
planet flyger in över svenskt land i höjd med Domsten strax utanför
Hälsingborg, med riktning mot Batteri Hälsingborgs batteriplats, öppnar
luftvärnet på batteriet spärreld för att avvisa bombplanet.
Pjäschefen på den ena av batteriets två luftvärnspjäser träffar planet, då
hans beordrade spärreld oavsiktligt kommer för nära. Planet synes förlora
manöverförmåga och flyger okontrollerat mot norr. I höjd med Lerberget söder om
Höganäs går planet hastigt ned mot vattnet strax utanför kusten och kraschar
klockan 00:40. Vid kraschen kastas piloten, flight sergeant Georg Edgar
Williams, 24 år gammal, ur planet, och hamnar i vattnet bredvid det brinnande
planet som håller på att sjunka.
Fiskaren Oskar Kristiansson från Lerberget, som sett planet gå ned i
vattnet, tar sin snipa med 19-åriga dottern Aina vid årorna och ror ut mot det
brinnande planet. Framme vid planet upptäcks Williams som kämpar för sitt liv i
det oljefyllda vattnet. Kristiansson försöker dra upp Williams ombord på
snipan, men piloten är så tyngd av sin genomvåta flygoverall med all utrustning
och remmar från fallskärmen som är intrasslad runt Williams kropp att snipan
nästan kantrar under tyngden.
Under tiden kommer ett tyskt jaktplan och sveper
ned över det sjunkande planet. Kristiansson får då fram sin kniv och skär loss
Williams från utrustningen, därefter fattar Kristiansson tag i kragen till
flygoverallen och tar Williams på släp efter snipan medan Aina ror in mot
stranden.
Övriga sex besättningsmedlemmar följer Lancastern ned i djupet när den
långsamt börjar sjunka. Samtidigt som planet sjunker kommer en tysk patrullbåt
och försöker fästa bogserlinor i det sjunkande planet som ännu syns under
vattenytan. Troligtvis vill tyskarna komma åt bombplanets
navigationsutrustning. En svensk patrullbåt från Viken kommer då ut och motar
bort den tyska patrullbåten efter skarp ordväxling om att tyskarna befinner sig
långt inne på svenskt vatten.
Bärgning av bombplan
Bärgning av
bombplanet inleds den 7 juli av Hjälpvedettbåt 333 från Malmö. De första
dagarna bärgas delar från planet som ligger på runt tre meters djup. Den 11
juli bärgas flygplanskroppen som hängs fast vid vedettbåtens babordsida.
Klockan 17:15 inleds bogseringen in mot Hälsingborg. Det visar sig att planet,
som väger närmare fem ton, är för tungt för vedettbåten som inte kommer någon
vart. Hjälp att bogsera in planet begärs då från minsveparen M 16 som befinner
sig i närheten.
Under den
vidare färden in upptäcks allierade bombplan över Öresund, vilket får till
följd att både tyska och svenska luftvärnsbatterier på ömse sidor öppnar eld
mot planen. En stor mängd splitter regnar under eldgivningen ned på
vedettbåten. Klockan 23:30 förtöjs Hjälpvedettbåt 333 med Lancastervraket vid
kajen i Hälsingborgs hamn. Påföljande dag lyfts flygplanskroppen upp på kajen
för undersökning varvid de övriga sex besättningsmedlemmarna återfinns inne i
planet.
Flight
sergeant Georg Williams, som förts till sjukhus i Hälsingborg lätt sårad,
interneras i Fremby interneringsläger den 16 september 1942. Den 1 april 1943
skickas Williams åter till England med kurirflyg.
Den 17 juli
1942 begravs, under svenska militära hedersbetygelser, de sex engelska och kanadensiska flygarna på Pålsjö krigskyrkogård
utanför Hälsingborg .
Skjutning med samvetskval
Det är svårt
att ge ett entydigt svar på vem som sköt ned Lancaster-bombplanet den 4 juli
1942. Den soldat som tjänstgjorde som pjäschef på batteriets luftvärn har tagit
på sig hela ansvaret för att oavsiktligt ha träffat det skadeskjutna
bombplanet. Hans pjäsgrupp hade order att endast skjuta spärreld.
Vid genomgång
av arkivmaterial över svenskt luftvärns insats under denna natts händelse nämns
inga uppgifter om träff på bombplanet. Däremot
bekräftas att varningseld från svenskt luftvärn gavs mot något av de två planen
vid kränkning av svenskt luftrum, men att det var det tyska luftvärnet på den
danska sidan som skadeskjutit planet så svårt att det sedan störtade utanför
Lerberget. I Batteri Hälsingborgs eget arkivmaterial återfinns inga handlingar
som bekräftar att batteriets luftvärn skjutit ned bombplanet. Frågan lär förbli
obesvarad. Officiella rapporter säger en sak, samtidigt som en gammal man,
pjäschefen på Batteri Hälsingborgs luftvärnstropp, plågas av minnena kring
planet han ansåg sig ha skjutit ned.
Flygmekanikerns flykt
En av de mer udda historier som finns kring händelser runt Batteri
Hälsingborg under beredskapsåren är historien om dansken Per Hiul och hans
uppseendeväckande flykt från Danmark med ett stulet tyskt flygplan. Historien
räknas i dansk historieskrivning som den mest spektakulära flykten från Danmark
någonsin.
Per Hiul är redan i unga år mycket intresserad av flygplan. Han har utbildat
sig till elektromekaniker för att få jobba med sitt flygintresse. År 1943, då
Per är 20 år gammal, får han jobb på den tyskkontrollerade flygplatsen
Fliegerhorst Ålborg. Här får Per följa med de tyska flygplanen upp i luften på
provturer. Per iakttar piloternas åtgärder vid start och landning samt hur
flygplanet manövreras. Snart har han lärt sig hur man gör. Pers plan är att
stjäla ett tyskt flygplan och flyga till England för att där överlämna sig
själv och flygplanet.
En dag upptäcker han ett plan som han tidigare reparerat. Det står obemannat
med motorerna igång. Per ser sin chans att genomföra flyktplanen. Han tar sig ombord
och lyckas få flygplanet att rulla ut på startbanan, men upptäcks, och hejdas,
av tyskarna. Per skyller på att han skulle kolla några ledningar och har då av
misstag råkat komma åt reglage som fått flygplanet att rulla iväg. Den här
gången tror tyskarna på Per och hans historia.
Våren 1944 får Per jobb som flygmekaniker på Kastrup flygplats hos Frontreparaturbetrieb
GL - Heinkel - Kopenhagen - Kastrup. Vid anställningen får Per skriva på ett
anställningskontrakt där han intygar att han är av ariskt ursprung, att han
inte varit medlem av kommunistpartiet eller liknande partier, samt att han
underställer sig tysk militär strafflag.
Per har trots den tidigare motgången i Ålborg inte släppt planerna på att
stjäla ett tyskt flygplan för sin Englandsfärd.
Det flygplan som fångar Pers intresse är en tysk Heinkel 111 G-3 med
kodbeteckning CE+NX 28 tillhörande Blindflugschule 34. Flygplanet används som
kurirflyg mellan Köpenhamn och Berlin och är därför alltid fulltankat. Under
ett tjänstgöringspass natten till den 6 juli på hangar B ser Per plötsligt sin
chans. Heinkeln står utanför hangarportarna med motorerna igång och varmkörs
inför avfärd, men besättningen syns inte till. Per klättrar in i flygplanet och
sätter sig på pilotens plats, för gasreglaget framåt, motorerna går upp i varv
– men flygplanet rör sig inte. Han upptäcker att bromsklossarna vid
landningshjulen ligger kvar. Efter att snabbt tagit bort bromsklossarna får Per
flygplanet att rulla ut på startbanan.
Han är ingen expert på att manövrera och få full kraft i motorerna
samtidigt. Flygplanet rullar av från startbanan och ut på gräset i allt högre
fart. Precis innan flygfärden riskerar att sluta med en krasch in i
flygplatsterminalen får Per Heinkeln att lyfta klockan 04:00 (dansk tid).
Per styr snabbt ut flygplanet över Öresund. Han får syn på tyska
jaktflygplan som förföljer honom. Per styr omedvetet mot Sverige. Det tyska
flygplanet observeras av den svenska luftbevakningen söder om Hälsingborg vid
Glumslöv, där det fortsätter och passerar söder om medeltidstornet Kärnan i
Hälsingborg. I höjd med Sofiero slott, strax norr om Hälsingborg, öppnar
svenska luftvärnet spärreld mot flygplanet. Heinkeln har enligt uppgift hela
tiden förföljts av två tyska jaktplan som nu avviker och flyger tillbaka mot
den danska kusten.
Heinkeln fortsätter mot Domsten där det viker av mot Djuramåsa och Batteri
Hälsingborg. Luftvärnstroppen på batteriet öppnar omedelbart verkanseld mot det
tyska flygplanet. Följande händelseförlopp återges här från batteriets
luftvärnsrapport:
Till Divisionschefen XI. LVDIV fo 13.
Härmed får jag vördsamt inkomma med rapport över utförd beredskapsskjutning den
6/7 1944. Kl 03:15 larmade posten beredskapsbemanningen då han hörde motorbuller
och lv-eld i sydlig riktning. Som planet redan beskjutits med varningsskott
öppnades omedelbart verkningseld kl 03:16 i riktning 3900. Planet träffades och
störtade i riktning mellan 8 och 1. 16 skott lossades i skurar om 4 skott.
Flygplanets typ He 111. Piloten omhändertogs av vaktfria bemanningen samt har
överlämnats till polismyndigheten. Upl den 6/7 1944. Hans Gedda / Tpch
Vad som händer i flygplanet under luftvärnsbeskjutningen är följande:
roderlinorna till höjdrodret skadas och Heinkeln blir delvis manöveroduglig.
Enligt ögonvittnen träffas även ena landningsstället. Heinkeln sveper sakta på
låg höjd över batteriplatsen i Djuramåsa i nordöstlig riktning, tydligt skadeskjuten. En uppgift gör gällande att en av vaktposterna på batteriet
ställer sig med sitt gevär och skjuter skott efter skott mot det lågflygande
planet, därvid ska ena motorn plötsligt ha stannat.
I höjd med den lilla byn Västra Klappe, vid Albin Perssons gård, ser en
liten elvaårig flicka från fönstret [hon är placerad som finskt krigsbarn hos
Perssons] hur ett stort flygplan kommer rakt mot huset. Men flygplanet höjer
sig i sista stund och går rakt över hustaket. På andra sidan gården faller
plötsligt flygplanet rakt ned från 25 meters höjd mot åkermarken och plöjer vid
nedslaget en gata rakt genom sädesfältet.
Heinkel 111 G-3, CE+NX 28 störtar klockan 03:20. Vid kraschen bryts Heinkeln
i två delar, stjärtpartiet slits loss medan främre delen av flygplanet
roterar åt ett annat håll. Samtidigt slås flera delar loss från flygplanskroppen,
ena motorn bryts loss från vingen och slungas iväg ett hundratal meter. Över
hela nedslagsplatsen dryper det av nära 2000 liter flygbensin som mirakulöst
nog inte antänds.
 |
Vraket av den Heinkel 111 i vilket flygplanmekanikern
Per Hiuel lämnade Danmarkt till förmån för
England - men hamnade i Djuramåsa! |
Strax före nedslaget har Per, som inser att flygplanet när som helst kommer
att störta mot marken, desperat tagit sig längst bak i flygplanet till
stjärtpartiet, där planets toalett finns. Vid kraschen undkommer Per otroligt
nog med lättare skador. En bula i pannan, småsår på kroppen och en stukad axel
är blessyrerna. Per linkar chockad ut från vraket och möts av gruppchefen i det
lokala hemvärnet Gunnar Gustavsson och 18-åriga hemvärnssoldaten Lennart Persson.
 |
Här, i akterpartiet på en Heinkel He 111, sökte Per Hiul
skydd när flygplanet kraschade på åkern norr
om Batteri Helsingborg. Mirakulöst nog undkom han
döden med några få mindre skador.... |
Förvåningen är stor då Per Hiul på klingande danska frågar var han befinner
sig. En dansk yngling i ett nyligen nedskjutet totalhavererat tyskt flygplan -
på svensk mark! Då svaret är att han befinner sig i Sverige blir det en
märkbar lättnad hos Per. Istället för England kom han i alla fall till Sverige,
och med livet fortfarande i behåll. Den planerade flyktvägen mot England hade
med all säkerhet slutat med att tyskt eller engelskt jaktflyg skjutit ned Per.
Planen var allt för orealistisk för att kunna lyckas…
Från tysk sida i Danmark kräver man att Per Hiul ska återbördas tillsammans
med resterna av Heinkeln. Per lyder, som frivillig tysk soldat, under tysk militär strafflag och är att
betrakta som en desertör. Naturligtvis vägrar de svenska myndigheterna att
lämna ut Per - i synnerhet som han riskerar dödsstraff om han utlämnas. Frågan
om Heinkelns återlämnande får bli en senare fråga. I Köpenhamn tar tyska
Gestapo Per Hiuls föräldrar till förhör. De släpps efter tre månader med
tillsägelse om att föräldrarna uppfostrat Per mycket dåligt.
Per Hiul får följa med hemvärnschefen Gunnar hem för tillsyn och lite mat.
Per är fortfarande i ett chocktillstånd efter kraschen. I Gunnars kök ställer
sig Per och börjar tvätta sig. Han tvättar sig och fortsätter att tvätta sig ända till dess Gunnar avbryter honom. Efter ett tag hämtas Per av soldater från
batteriet i Djuramåsa. Han transporteras dit och överlämnas sedan till polisen
i Hälsingborg för förhör.
Under tiden står 18-åriga hemvärnssoldaten Persson och bevakar planet med
ett visst besvär som han själv berättar om: ”När jag gick vakt vid planet hade
jag ena handen om geväret och den andra om byxorna för livremmen låg hemma på
stolen.”
Åverkan på flygplanets hakkors
Historien om Per och Heinkeln slutar inte här. Den första tiden utsätts flygplansvraket för plundring av ortsbefolkningen. För
att säkra en ordentlig bevakning av vraket inför pågående
teknisk undersökning placeras soldater från kustförsvarsförbandet i Viken som
vakter vid planet. Under bevakningen av vraket skjuter en vaktsoldat skarpt då en
närgången fotograf närmar sig flygplansdelarna; skottet slår ned precis vid
fotografens skor.
Den 18 juli upptäcker flygingenjören Jälltoft, som håller i den tekniska
undersökningen, att åverkan har skett på Heinkelns stjärtfena. På denna är den tyska nationssymbolen, hakkorset, målad. Någon har upprepade gånger, med ett vasst föremål, stuckit hål i stjärtfenans duk. Jälltoft lånar menige vpl Fagerbergs bajonett för
att se om det är en bajonett som orsakat skadorna. Det är det, och då upptäcker
Jälltoft att det sitter färgavskrap på Fagerbergs bajonett. Det kan alltså misstänkas att det är Fagerberg som är den skyldige till bajonettsticken på Heinkelns stjärtfena och
hakkorset.
Fagerberg förnekar emellertid att han skulle ha stuckit bajonetten i stjärtfenan, men
att han däremot stuckit bajonetten i lösa plåtdelar som tidsfördriv - därav
färgen på bajonetten. Flygingenjör Jälltoft anmäler händelsen till
försvarsområdesbefälhavaren som överlämnar ärendet till krigsrätten för att
utreda om ett brott har blivit begånget eller inte.
Krigsrätten vid Kungliga
Skånska pansarregementet sammanträder den 4 september 1944 i Hälsingborg. Efter
förhör med Jälltoft och Fagerberg beslutas omgående att målet ska
avskrivas.
Flygplansvraket efter Heinkeln plockas senare isär och det mesta går till
skrot. Viss viktig instrumentering lämnas tillbaka till Tyskland enligt det
tidigare kravet från tyskarna. I utbyte får Sverige ett antal amerikanska flygare
som skjutits ned av tyskarna över Danmark. De amerikanska flygarna interneras
sedan, fram till krigsslutet, i Sverige.
Vad gäller Per Hiul får han tillbringa åtta dagar på sjukhus innan han
släpps. Per engagerar sig ganska snart i den danska motståndsrörelsens hemliga
transporter av vapen, flyktingar, sabotörer och militär materiel från och till
Sverige och Danmark. I samband med den Danska Brigadens överskeppning till
Helsingör den 5 maj 1945 ska Per ha följt med för att fungera som tolk vid
förhör med de tyska krigsfångar som den Danska Brigaden griper. Efter
befrielsen arbetar Per vidare som tolk för de brittiska och amerikanska
styrkorna.
När kriget är slut förverkligar Per sin dröm om att ta ett pilotcertifikat.
År 1949 får han anställning som maskinbefäl inom den danska handelsflottan. När
Per Hiul är hemma på ledighet 1951 i Köpenhamn faller han, enligt uppgift något
överförfriskad, i en av Köpenhamns kanaler och drunknar. Där slutar slutligt historien
om Per Hiul - men i berättelsen om en mekanikers flykt 1944 från Kastrup med det tyska
bombflygplanet Heinkel 111 lever han vidare.'
Avslutningsvis kommer här en bild tagen i den s.k. SMB-hallen. SMB står för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och var en gång en stor aktör för krigshistoria i bokform. SMB och dess medlemmar var med om projektet "Rädda 21:an" vilket handlade om att för framtiden bevara Sveriges största mobila artilleripjäs: 21 cm rörlig kanon m/42. Pjäsen delades i tre enheter vid transport. Underlavett tillsammans med transportvagn vägde 14 ton, överlavett 16 ton samt eldrör 17 ton, sammantaget 47 ton. Pjäsen var rörlig, eller snarare flyttbar. Den kunde transporteras på väg i tre delar med en hastighet på 20-30 km/tim. Vid gruppering behövdes beroende på omfattningen av markarbetena mellan 1 och 4 timmar. För den skull förbereddes 100 betonggjutna batteriplatser på olika ställen längs våra kuster.
 |
21 cm kustartillerikanon m/42. Vikt 47 ton. Grupperingstid 1 - 6 timmar
i förberedd batteriplats. Skottvidd 30 km. Projektilvikt 135 kg.
Tillverkad av Tjeckoslovakiska Skoda-verken.
I förgrunden Bofors 37 mm pansarvärnskanon m/38. Kanonen
illustrerar väl kampen mellan förbättrat pansarskydd och
förbättrat motmedel i form av pansarbrytande kanoner och ammunition.
Pjäsen var helt obsolet redan 1941 |
Redaktören för Tidsspegeln tackar Johan Andrée för underlaget till denna artikel samt för tillståndet att publicera utvalda bilder ur boken Kanonerna på Djuramåsa som illustration till artikeltexten.
Tack Johan, vi ses i nästa krig! // Erland
- Ω -
Källor: Johan Andrée "Kanonerna på Djuramåsa" ISBN 978-91-85789-13, Internet samt böcker i mitt bibliotek.
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!
