Batteri Hälsingborg - ett rekordbygge i en mörk tid...

 Fjärde pjäs i Batteri HB, Bofors 15,2 cm kanon m/40, döpt
under beredskapen till Maja har fått sitt ursprungliga
utseende återställt med hjälp av ett idogt gäng volontärer
som med sitt arbete värnar det förgångna! Den som söker få
dimensionerna klara för sig skall "spana in" den grå
dörren till halvkasemattens innandöme belägen i
väggen kant i kant med, men bakom, pjässköldens
vänstra [i bild] främre hörn. [Bilden tagen genom ett
plexglasfönster - därav skiftningarna i blått från himlen]

För en tid sedan gjorde Redaktören tillsammans med kamrater från underofficersutbildningen på A9 1964-65, nu avdankade Parkunderofficerare respektive Närskyddstroppchefer, ett besök på Batteri Helsingborg [HB] vid Djuramossa. 

Grunden till vår närvaro i Djuramossa var att vi firade 60 år sedan MUCK med ett besök på det unika batteriet och med Förbundsmiddag på Scandic Nord, Helsingborg där vi också hade vår förläggning.

Batteri Helsingborg är sedan 1992 avvecklat och alla hål och passager blev då vederbörligen plomberade med stenskravel och betong.  Riksantikvarien beslutade dock att 4:e pjäs, döpt till Maja av de som tjänstgjorde på Batteri HB, skulle bevaras i ett för allmänheten tillgängligt skick. Sydkustens Marinkommando meddelade i sin tur att de tre övriga pjäsvärnen skulle tillstängas men med pjäserna kvar i värnen. Vid plomberingen lät man alltså de tre grova, 15,2 cm Boforskanonerna bli kvar i sina pjäsbrunnar, täckte pjäsbrunnens öppning med ett lager betong över den redan befintliga vädertäckningen av korrugerad plåt, samt fyllde ingången till bunkern med stenskrot och betong. Sedan täckte man hela anläggningen med ett lager jord - och vips hade man en kulle som så småningom blev grönklädd!

Ett semantiskt förtydligande

Batteri Hälsingborg, uppfört vid Djuramåsa (nu Djuramossa) under beredskapstiden 1940, bär än idag spår av den äldre ortnamnstraditionen. Stavningen 'Hälsingborg' användes i samtida militära dokument, men övergick i civil och kartografisk praxis till 'Helsingborg' under 1950-talet – parallellt med att platsnamnet Djuramåsa moderniserades till Djuramossa.

Efter det att beslutet om att avveckla Batteri Helsingborg fattats fanns krafter som verkade för ett bevarande av detta i sig unika batteri. Dock ansåg sig olika myndigheter sakna kapital för att finansiera ett sådant projekt... Då kom Johan Andrée och hans hustru Marie in på scenen. Med obändig energi och med en fast tro på projektets genomförbarhet har de skapat ett unikt museum i Sverige, Beredskapsmuseet i Djuramossa! Genom sin entusiasm har de också lyckats enrollera volontärer vilka med sitt arbete bidrar till vård, och vidmakthållande, av museets samlade föremål.

Johan är visionär och som sådan långt ifrån slut på planer för Beredskapsmuseets framtida verksamhet. Just i ögonblicket pågår arbetet med att för framtiden säkerställa den mark som museet vilar på, men det är bara början på den kulturella resa som han för så länge sedan formade i sitt sinne. Som museiechef kan man inte vila på hanen... och Batteri HB har stora möjligheter att utvidgas och attrahera framtida gäster!

Inne i den grönklädda kullen vilar 2:a pjäs, Brita, i Batteri Hälsingborg.
"Hacket" som syns i kullen är en sentida anpassning till besökarnas säkerhet;
en alternativ utrymningsväg var ett oavvisligt krav för att få ta ner
besökare i bunkeranläggningen

Här, i den övertäckta pjäsbrunnen, sover 2:a pjäs Brita, sin Törnrosasömn.
Notera den korrugerade plåten i den lutande delen av taket, ovanpå den 
betong och så ett lager jord...

I de fyra kullarnas inre fanns alltså kvar själva grunden till bunkrarnas existens - de grova kanonerna vars syfte var att, med eld från Djuramåsa [namnet stavades och uttalades så förr], kunna spärra av all fartygstrafik i Öresund! För den händelse Tyskland skulle rikta ett anfall mot Sverige kunde man som bonus lägga Helsingörs hamn, och uppmarschvägarna dit för eventuellt anfallande tysk trupp, under förödande eld med 46 kg tunga spränggranater. Eldhastigheten var 3 till knappt 4 [tidmätt] skott per minut och pjäs. I krigsförberedelserna ingick också planer för Batteri HB:s sista strid. För den händelse batteriet måste överges skulle eldrören riktas mot Helsingborgs hamn där tysk trupp förväntades finnas. Hamnen skulle beskjutas så länge som möjligt - eller med 4 skott per pjäs. När läget blev ohållbart skulle eldrören på de fyra pjäserna i Batteri Helsingborg sprängas, övrig utrustning så långt möjligt förstöras och platsen därefter överges.

Den praktiska skottvidden för Batteri Helsingborg var 24 km och åskådliggörs
av den gula cirkeln. Det var alltså helt möjligt att med tunga spränggranater beskjuta
såväl hamnen i Helsingör som uppmarschvägarna
dit för eventuella tyska anfallsförband

Dåvarande kapten,
här överste,
Sven E Haglund

Tysklands överfall på Danmark och Norge den 9 april 1940 blev själva grunden för tillkomsten av Batteri Helsingborg. Kustartillerikapten Sven E Haglund fick av Marinförvaltningen uppdraget att planera och rekognosera en lämplig plats för ett tungt fyrpjäsbatteri i så kallade halvkasematter i nordvästra Skåne. Med ordet "halvkasematt" förstås i detta fall en pjäsplats där pjäsen står helt skyddad från bakifrån och ovanifrån inkommande eld. Mot inkommande eld framifrån/från sidan är man givetvis oskyddad - detta för att själv kunna skjuta!  Supportfunktioner som t ex ammunitionsdurkar är helskyddade liksom utrymmen för personal Ammunitionen slussas ut till pjäsbrunnen via explosionssäkra luckor. En inkommande granat kommer sannolikt att slå ut servicen - men pjäsen med ammunition i halvkasemattens inre är fortfarande helt intakt.

Haglund redovisade sina planer den 12 april och avreste därefter med en rekognoseringsgrupp till Skåne. Redan den 17 april var han klar med uppgiften. Batteriet skulle förläggas till Djuramåsa, bestyckas med nya 15,2 cm pjäser som ursprungligen, före kriget, var beställda av Polen, Nederländska Ostindien samt Siam, men som just till följd av detta krig fanns kvar hos Bofors i Karlskoga.

Ingenjör
Robert von Bahr

Entreprenadkontraktet gick till Skånska Cementgjuteriet [idag Skanska] som satte den redan då legendariske Robert von Bahr som byggledare. von Bahr hade 1000 man från Skånska Cementgjuteriet och stundtals lika många militär personal till sitt förfogande. Arbetet bedrevs som treskift och bygget genomfördes på en ännu idag svårslagen rekordtid. Från första spadtag till provskjutning av pjäserna gick blott 45 dagar - redan efter ytterligare 2 dagar, torsdagen den 7 juni 1940, anmäldes till chefen Kustartilleriet [som hade det militära ansvaret] denna mening: Batteri Hälsingborg klart för strid!

I augusti samma år skulle räkningarna för bygget betalas. Under resans gång hade ett flertal fördyringar och tilläggsbeställningar måst hanteras. Så hade t ex inte medräknats att hela anläggningen måste ha ett avloppssystem för att hålla grund- och regnvatten borta, att manskapet vintertid måste ha annan förläggning än tält, att samma manskap måste ha ett sanitetshus för sina dagliga behov och för att kunna sköta sin hygien, att varm mat skulle kunna ätas inomhus etc etc. Sammantaget ökade kostnaderna med 2 480 000 kr vilket gav en slutsumma om 3 480 000 kr. Översatt till dagens penningvärde (oktober 2025) utgör detta 109 023 000 kr.

 

Batteri HB bestod 1996 av fyra sådana kullar som den vi ser på fotot ovan, en likaså plomberad underjordisk sammanställningsplats [där pjäsernas skjutriktning för träff i målet beräknades] och därtill en plomberad sjukvårdsbunker. I denna lagrades i fredstid en betydande mängd sjukvårdsmateriel för en planerad tältbaserad sjukvårdsenhet i det angränsande skogspartiet. Sjukvårdsbunkern innehöll också förstahandbehovet av ammunition för handeldvapnen och kulsprutorna i de fem bunkrarna i periferin runt om Batteri HB.

Mätplatser/O-platser [dvs eldledningsplatser] fanns på sammanlagt åtta ställen längs kustlinjen. Dessa platser var batteriets "ögon" och hade telefonförbindelse med sammanställningsplatsen.

Bofors 40 mm L/60
luftvärnsautomatkanon m/36.

För Batteri HB:s skydd mot flygangrepp fanns, i sju meter höga trätorn, två uppsättningar Bofors 40 mm L/60 luftvärnsautomatkanoner m/36 - ett vapen som då återfanns i många länders försvarssystem och är Bofors största exportframgång hittills! Kanonen har producerats (inkl. licenstillverkning) i fler än 60 000 exemplar.

Bofors 20 mm lv-akan m/40

Inom Batteri HB fanns också fyra rörliga 20 mm Bofors luftvärnsautomatkanon m/40.

 

150 cm luftvärnsstrålkastare m/38-39
Effektiv belysningsräckvidd 10 000 meter

För att nattetid kunna belysa främmande flygplan långt uppe i luften fanns tre rörliga strålkastaravdelningar. Vardera av dessa var bestyckade med en strålkastare med 150 cm reflektor. Inuti, i reflektorns optiska centrum, en bågljusanordning [ljusalstrare] bestående av två stavar av kol vilka matades med elektrisk ström från ett elverk så att en ljusbåge uppstod mellan stavarna, därtill optiska mätinstrument för bestämning av upptäckta flygplans höjd samt kommunikationsutrustning med sammanställningsplatsen och lv-pjäserna. 

Kulspruta m/36. Vapnet hade lätt utbytbara pipor med
kaliber dels 6,5 mm, dels 8 mm. Den senare var
huvudsakligen avsedd för bekämpning av flygplan

Närskyddet utgjordes av fem kulsprutebunkrar som vardera disponerade två tunga kulsprutor m/36 med valfri kaliber, antingen 6,5 eller också 8 mm. Fabrikaten var Carl Gustaf eller LM Ericsson! [Jo, LME tillverkade faktiskt denna kulspruta i 200 - 300 exemplar under brinnande krig!]

Principskiss för Djuramåsas försvar 1940. Mot annans handaverkan från
luften eller till lands stod två 40 mm Boforspjäser i lv-torn, fyra rörliga
Bofors 20 mm lv-akan, tre rörliga 150 cm strålkastare
samt tio tunga m/36 kulsprutor

Eldområden vid Batteri Hälsingborg [HB]. Av kartan framgår hur de
tunga kulsprutorna på klassiskt vis, även i mörker och via fasta eldlägen,
 kan lägga flankerande eld runt om Batteri HB

Under ledning av museets skapare och museiechef, Johan Andrée, fick vi gamla u-offar en djupdykning i landet Sverige under beredskapsåren - och ökad kunskap om hur nära oss det förödande Andra Världskriget faktiskt var.

Djuramåsa får för en stund representera det som hela hela världen under sex år drabbades av - krigets fasor. Sverige stod, efter en hektisk tid av upprustning, åter berett att med glödgat stål och slipade bajonetter försvara fädernejorden. Vi hade valt att ställa oss neutrala i denna politiska världskonflikt - men hur upprätthålls detta? Jo, kriget ställer i sitt vansinne även bestämda krav på de som valt att stå utanför konflikten. Sålunda skall den neutrale med våld avvisa såväl vän som fiende om denne beträder hans område. I klartext betyder det för Sverige att envar som utan särskild inbjudan uppträder inom vårt territorium skall nedkämpas...

Störtade och nedskjutna plan 1939–1945

Sammanlagt kränker över 16 000 flygplan den svenska neutraliteten under kriget. 2 609 plan är tyska, 7 522 allierade och cirka 5 890 icke identifierade. 111 tyska flygplan, 54 brittiska och 140 amerikanska flygplan nödlandar eller störtar på svenskt territorium. Svenskt luftvärn skjuter ned 11 tyska och 8 allierade plan. Totalt omkommer 184 flygare i samband med nedskjutningar och nödlandningar. 27 av de omkomna flygarna är tyskar, 117 är britter och 40 är amerikaner.

Johan Andrés bok, Kanonerna på Djuramåsa, utgiven på Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2007, ISBN 978-91-85789-13-9, flyttar oss från den bekväma läsfåtöljen till krigets verklighet! Boken rekommenderas starkt! Följande text är en delvis bearbetad excerpt ur boken och publiceras i Tidsspegeln med författarens benägna tillstånd.

'Batteri Hälsingborg deltar aktivt i upprätthållandet av den svenska neutraliteten. Främmande flygplan som kränker svenskt luftrum avvisas av varningseld från batteriets luftvärnspjäser. Varningseld, bestående av tolv skott under eller bredvid planet, markerar kränkningen av svenskt luftrum. Några gånger händer det att batteriets luftvärn skjuter direktriktad eld mot flygplan som kommer in över svenskt territorium. Vid tre tillfällen uppger Batteri HB:s luftvärn att de därvid skjutit ner flygplan.  I efterhand är det emellertid mycket svårt, ja närmast omöjligt, att verifiera huruvida så verkligen är fallet.

Den vanligaste orsaken till att utländska flygplan kränker svenskt luftrum är att de är svårt sönderskjutna av tysk luftvärnseld efter bombuppdrag över Tyskland. Besättningen på dessa flygplan har inget annat val för att överhuvudtaget klara livet än att försöka sätta ned planet i neutrala Sverige.

Det svenska luftvärnet har luftvärnsbatterier längs hela Öresundskusten. De har hög eldberedskap och öppnar därmed eld inom 20–35 sekunder från det att ett flygplan upptäcks befinna sig över svenskt territorium. Batteri Hälsingborgs luftvärn är alltså inte ensamma om att beskjuta främmande plan.'

Kränkningar och avvisningar

Air Chief Marshal
Sir Arthur Harris
24 april 1944

Under ledning av Bomber Commands Air Chief Marshal Sir Arthur "Bomber" Harris  inleder britterna 1942 ytbombning i stället för precisionsbombning av Tyskland. Med större flygformationer följer större förluster, britterna kan räkna in 40-60 i Sverige nödlandade flygplan 1942 - 1945 (flygplan nedskjutna över Tyskland räknas inte i denna redovisning). Motsvarande amerikanska siffra är betydligt högre: 160 flygplan.

Någon systematisk överflygning av Sverige för att nå bombmål i Tyskland kan inte påvisas för någondera parten [USA/England].

Britterna står dock för ett konstaterat grovt brott mot Sveriges neutralitet. Det gäller den s.k. Flygnatten 29-30 augusti 1944.

600 brittiska bombflygplan utförde denna natt två olika uppdrag riktade mot dels Köningsberg (nu Kaliningrad i den Ryska enklaven) dels Stettin (nu Szczecin i Polen). Vid detta företag sköts två flygplan ner av svenskt luftvärn - några störtade på svensk mark till följd av beskjutning över målet. 21 flygare begravdes på Pålsjö kyrkogård, en begravdes på mosaiska kyrkogården i Malmö.

En oavsiktlig nedskjutning?

Avro Lancaster Mk1

'Avro Lancaster Mk I R5663 QR-B, en Lancaster tillhörande 61 Squadron Bomber Command, lyfter med blandad engelsk och kanadensisk besättning från basen i England klockan 22:35. Uppdraget är att, tillsammans med ytterligare en Lancaster, fälla magnetminor i Öresund mellan Hälsingborg och Helsingör natten mot lördagen den 4 juli 1942. Under minfällningen över sundet öppnar det tyska luftvärnet i Helsingör och Hornbæk eld klockan 00:30 mot bombplanen. Det ena planet skadeskjuts svårt i höjd med Hornbæk. En av huvudbränsletankarna träffas och planet fattar eld. Piloten styr mot Sverige för att försöka rädda planet. När planet flyger in över svenskt land i höjd med Domsten strax utanför Hälsingborg, med riktning mot Batteri Hälsingborgs batteriplats, öppnar luftvärnet på batteriet spärreld för att avvisa bombplanet.

Pjäschefen på den ena av batteriets två luftvärnspjäser träffar planet, då hans beordrade spärreld oavsiktligt kommer för nära. Planet synes förlora manöverförmåga och flyger okontrollerat mot norr. I höjd med Lerberget söder om Höganäs går planet hastigt ned mot vattnet strax utanför kusten och kraschar klockan 00:40. Vid kraschen kastas piloten, flight sergeant Georg Edgar Williams, 24 år gammal, ur planet, och hamnar i vattnet bredvid det brinnande planet som håller på att sjunka.

Fiskaren Oskar Kristiansson från Lerberget, som sett planet gå ned i vattnet, tar sin snipa med 19-åriga dottern Aina vid årorna och ror ut mot det brinnande planet. Framme vid planet upptäcks Williams som kämpar för sitt liv i det oljefyllda vattnet. Kristiansson försöker dra upp Williams ombord på snipan, men piloten är så tyngd av sin genomvåta flygoverall med all utrustning och remmar från fallskärmen som är intrasslad runt Williams kropp att snipan nästan kantrar under tyngden.

Under tiden kommer ett tyskt jaktplan och sveper ned över det sjunkande planet. Kristiansson får då fram sin kniv och skär loss Williams från utrustningen, därefter fattar Kristiansson tag i kragen till flygoverallen och tar Williams på släp efter snipan medan Aina ror in mot stranden.

Övriga sex besättningsmedlemmar följer Lancastern ned i djupet när den långsamt börjar sjunka. Samtidigt som planet sjunker kommer en tysk patrullbåt och försöker fästa bogserlinor i det sjunkande planet som ännu syns under vattenytan. Troligtvis vill tyskarna komma åt bombplanets navigationsutrustning. En svensk patrullbåt från Viken kommer då ut och motar bort den tyska patrullbåten efter skarp ordväxling om att tyskarna befinner sig långt inne på svenskt vatten.

Bärgning av bombplan

Bärgning av bombplanet inleds den 7 juli av Hjälpvedettbåt 333 från Malmö. De första dagarna bärgas delar från planet som ligger på runt tre meters djup. Den 11 juli bärgas flygplanskroppen som hängs fast vid vedettbåtens babordsida. Klockan 17:15 inleds bogseringen in mot Hälsingborg. Det visar sig att planet, som väger närmare fem ton, är för tungt för vedettbåten som inte kommer någon vart. Hjälp att bogsera in planet begärs då från minsveparen M 16 som befinner sig i närheten.

Under den vidare färden in upptäcks allierade bombplan över Öresund, vilket får till följd att både tyska och svenska luftvärnsbatterier på ömse sidor öppnar eld mot planen. En stor mängd splitter regnar under eldgivningen ned på vedettbåten. Klockan 23:30 förtöjs Hjälpvedettbåt 333 med Lancastervraket vid kajen i Hälsingborgs hamn. Påföljande dag lyfts flygplanskroppen upp på kajen för undersökning varvid de övriga sex besättningsmedlemmarna återfinns inne i planet.

Flight sergeant Georg Williams, som förts till sjukhus i Hälsingborg lätt sårad, interneras i Fremby interneringsläger den 16 september 1942. Den 1 april 1943 skickas Williams åter till England med kurirflyg.

Den 17 juli 1942 begravs, under svenska militära hedersbetygelser, de sex engelska och kanadensiska flygarna på Pålsjö krigskyrkogård utanför Hälsingborg . 

Skjutning med samvetskval

Det är svårt att ge ett entydigt svar på vem som sköt ned Lancaster-bombplanet den 4 juli 1942. Den soldat som tjänstgjorde som pjäschef på batteriets luftvärn har tagit på sig hela ansvaret för att oavsiktligt ha träffat det skadeskjutna bombplanet. Hans pjäsgrupp hade order att endast skjuta spärreld. 

Vid genomgång av arkivmaterial över svenskt luftvärns insats under denna natts händelse nämns inga uppgifter om träff på bombplanet. Däremot bekräftas att varningseld från svenskt luftvärn gavs mot något av de två planen vid kränkning av svenskt luftrum, men att det var det tyska luftvärnet på den danska sidan som skadeskjutit planet så svårt att det sedan störtade utanför Lerberget. I Batteri Hälsingborgs eget arkivmaterial återfinns inga handlingar som bekräftar att batteriets luftvärn skjutit ned bombplanet. Frågan lär förbli obesvarad. Officiella rapporter säger en sak, samtidigt som en gammal man, pjäschefen på Batteri Hälsingborgs luftvärnstropp, plågas av minnena kring planet han ansåg sig ha skjutit ned.

Flygmekanikerns flykt

En av de mer udda historier som finns kring händelser runt Batteri Hälsingborg under beredskapsåren är historien om dansken Per Hiul och hans uppseendeväckande flykt från Danmark med ett stulet tyskt flygplan. Historien räknas i dansk historieskrivning som den mest spektakulära flykten från Danmark någonsin.

Per Hiul är redan i unga år mycket intresserad av flygplan. Han har utbildat sig till elektromekaniker för att få jobba med sitt flygintresse. År 1943, då Per är 20 år gammal, får han jobb på den tyskkontrollerade flygplatsen Fliegerhorst Ålborg. Här får Per följa med de tyska flygplanen upp i luften på provturer. Per iakttar piloternas åtgärder vid start och landning samt hur flygplanet manövreras. Snart har han lärt sig hur man gör. Pers plan är att stjäla ett tyskt flygplan och flyga till England för att där överlämna sig själv och flygplanet.

En dag upptäcker han ett plan som han tidigare reparerat. Det står obemannat med motorerna igång. Per ser sin chans att genomföra flyktplanen. Han tar sig ombord och lyckas få flygplanet att rulla ut på startbanan, men upptäcks, och hejdas, av tyskarna. Per skyller på att han skulle kolla några ledningar och har då av misstag råkat komma åt reglage som fått flygplanet att rulla iväg. Den här gången tror tyskarna på Per och hans historia.

Våren 1944 får Per jobb som flygmekaniker på Kastrup flygplats hos Frontreparaturbetrieb GL - Heinkel - Kopenhagen - Kastrup. Vid anställningen får Per skriva på ett anställningskontrakt där han intygar att han är av ariskt ursprung, att han inte varit medlem av kommunistpartiet eller liknande partier, samt att han underställer sig tysk militär strafflag.

Per har trots den tidigare motgången i Ålborg inte släppt planerna på att stjäla ett tyskt flygplan för sin Englandsfärd.

Det flygplan som fångar Pers intresse är en tysk Heinkel 111 G-3 med kodbeteckning CE+NX 28 tillhörande Blindflugschule 34. Flygplanet används som kurirflyg mellan Köpenhamn och Berlin och är därför alltid fulltankat. Under ett tjänstgöringspass natten till den 6 juli på hangar B ser Per plötsligt sin chans. Heinkeln står utanför hangarportarna med motorerna igång och varmkörs inför avfärd, men besättningen syns inte till. Per klättrar in i flygplanet och sätter sig på pilotens plats, för gasreglaget framåt, motorerna går upp i varv – men flygplanet rör sig inte. Han upptäcker att bromsklossarna vid landningshjulen ligger kvar. Efter att snabbt tagit bort bromsklossarna får Per flygplanet att rulla ut på startbanan.

Han är ingen expert på att manövrera och få full kraft i motorerna samtidigt. Flygplanet rullar av från startbanan och ut på gräset i allt högre fart. Precis innan flygfärden riskerar att sluta med en krasch in i flygplatsterminalen får Per Heinkeln att lyfta klockan 04:00 (dansk tid).

Per styr snabbt ut flygplanet över Öresund. Han får syn på tyska jaktflygplan som förföljer honom. Per styr omedvetet mot Sverige. Det tyska flygplanet observeras av den svenska luftbevakningen söder om Hälsingborg vid Glumslöv, där det fortsätter och passerar söder om medeltidstornet Kärnan i Hälsingborg. I höjd med Sofiero slott, strax norr om Hälsingborg, öppnar svenska luftvärnet spärreld mot flygplanet. Heinkeln har enligt uppgift hela tiden förföljts av två tyska jaktplan som nu avviker och flyger tillbaka mot den danska kusten.

Heinkeln fortsätter mot Domsten där det viker av mot Djuramåsa och Batteri Hälsingborg. Luftvärnstroppen på batteriet öppnar omedelbart verkanseld mot det tyska flygplanet. Följande händelseförlopp återges här från batteriets luftvärnsrapport:

Till Divisionschefen XI. LVDIV fo 13. Härmed får jag vördsamt inkomma med rapport över utförd beredskapsskjutning den 6/7 1944. Kl 03:15 larmade posten beredskapsbemanningen då han hörde motorbuller och lv-eld i sydlig riktning. Som planet redan beskjutits med varningsskott öppnades omedelbart verkningseld kl 03:16 i riktning 3900. Planet träffades och störtade i riktning mellan 8 och 1. 16 skott lossades i skurar om 4 skott. Flygplanets typ He 111. Piloten omhändertogs av vaktfria bemanningen samt har överlämnats till polismyndigheten. Upl den 6/7 1944. Hans Gedda / Tpch

Vad som händer i flygplanet under luftvärnsbeskjutningen är följande: roderlinorna till höjdrodret skadas och Heinkeln blir delvis manöveroduglig. Enligt ögonvittnen träffas även ena landningsstället. Heinkeln sveper sakta på låg höjd över batteriplatsen i Djuramåsa i nordöstlig riktning, tydligt skadeskjuten. En uppgift gör gällande att en av vaktposterna på batteriet ställer sig med sitt gevär och skjuter skott efter skott mot det lågflygande planet, därvid ska ena motorn plötsligt ha stannat.

I höjd med den lilla byn Västra Klappe, vid Albin Perssons gård, ser en liten elvaårig flicka från fönstret [hon är placerad som finskt krigsbarn hos Perssons] hur ett stort flygplan kommer rakt mot huset. Men flygplanet höjer sig i sista stund och går rakt över hustaket. På andra sidan gården faller plötsligt flygplanet rakt ned från 25 meters höjd mot åkermarken och plöjer vid nedslaget en gata rakt genom sädesfältet.

Heinkel 111 G-3, CE+NX 28 störtar klockan 03:20. Vid kraschen bryts Heinkeln i två delar, stjärtpartiet slits loss medan främre delen av flygplanet roterar åt ett annat håll. Samtidigt slås flera delar loss från flygplanskroppen, ena motorn bryts loss från vingen och slungas iväg ett hundratal meter. Över hela nedslagsplatsen dryper det av nära 2000 liter flygbensin som mirakulöst nog inte antänds.

Vraket av den Heinkel 111 i vilket flygplanmekanikern
Per Hiuel lämnade Danmarkt till förmån för
England - men hamnade i Djuramåsa!

Strax före nedslaget har Per, som inser att flygplanet när som helst kommer att störta mot marken, desperat tagit sig längst bak i flygplanet till stjärtpartiet, där planets toalett finns. Vid kraschen undkommer Per otroligt nog med lättare skador. En bula i pannan, småsår på kroppen och en stukad axel är blessyrerna. Per linkar chockad ut från vraket och möts av gruppchefen i det lokala hemvärnet Gunnar Gustavsson och 18-åriga hemvärnssoldaten Lennart Persson.

Här, i akterpartiet på en Heinkel He 111, sökte Per Hiul
skydd när flygplanet kraschade på åkern norr
om Batteri Helsingborg. Mirakulöst nog undkom han
döden med några få mindre skador....

Förvåningen är stor då Per Hiul på klingande danska frågar var han befinner sig. En dansk yngling i ett nyligen nedskjutet totalhavererat tyskt flygplan - på svensk mark! Då svaret är att han befinner sig i Sverige blir det en märkbar lättnad hos Per. Istället för England kom han i alla fall till Sverige, och med livet fortfarande i behåll. Den planerade flyktvägen mot England hade med all säkerhet slutat med att tyskt eller engelskt jaktflyg skjutit ned Per. Planen var allt för orealistisk för att kunna lyckas…

Från tysk sida i Danmark kräver man att Per Hiul ska återbördas tillsammans med resterna av Heinkeln. Per lyder, som frivillig tysk soldat, under tysk militär strafflag och är att betrakta som en desertör. Naturligtvis vägrar de svenska myndigheterna att lämna ut Per - i synnerhet som han riskerar dödsstraff om han utlämnas. Frågan om Heinkelns återlämnande får bli en senare fråga. I Köpenhamn tar tyska Gestapo Per Hiuls föräldrar till förhör. De släpps efter tre månader med tillsägelse om att föräldrarna uppfostrat Per mycket dåligt.

Per Hiul får följa med hemvärnschefen Gunnar hem för tillsyn och lite mat. Per är fortfarande i ett chocktillstånd efter kraschen. I Gunnars kök ställer sig Per och börjar tvätta sig. Han tvättar sig och fortsätter att tvätta sig ända till dess Gunnar avbryter honom. Efter ett tag hämtas Per av soldater från batteriet i Djuramåsa. Han transporteras dit och överlämnas sedan till polisen i Hälsingborg för förhör.

Under tiden står 18-åriga hemvärnssoldaten Persson och bevakar planet med ett visst besvär som han själv berättar om: ”När jag gick vakt vid planet hade jag ena handen om geväret och den andra om byxorna för livremmen låg hemma på stolen.”

Åverkan på flygplanets hakkors

Historien om Per och Heinkeln slutar inte här. Den första tiden utsätts flygplansvraket  för plundring av ortsbefolkningen. För att säkra en ordentlig bevakning av vraket inför pågående teknisk undersökning placeras soldater från kustförsvarsförbandet i Viken som vakter vid planet. Under bevakningen av vraket skjuter en vaktsoldat skarpt då en närgången fotograf närmar sig flygplansdelarna; skottet slår ned precis vid fotografens skor.

Den 18 juli upptäcker flygingenjören Jälltoft, som håller i den tekniska undersökningen, att åverkan har skett på Heinkelns stjärtfena. På denna är den tyska nationssymbolen, hakkorset, målad. Någon har upprepade gånger, med ett vasst föremål, stuckit hål i stjärtfenans duk. Jälltoft lånar menige vpl Fagerbergs bajonett för att se om det är en bajonett som orsakat skadorna. Det är det, och då upptäcker Jälltoft att det sitter färgavskrap på Fagerbergs bajonett. Det kan alltså misstänkas att det är Fagerberg som är den skyldige till bajonettsticken på Heinkelns stjärtfena och hakkorset.

Fagerberg förnekar emellertid att han skulle ha stuckit bajonetten i stjärtfenan, men att han däremot stuckit bajonetten i lösa plåtdelar som tidsfördriv - därav färgen på bajonetten. Flygingenjör Jälltoft anmäler händelsen till försvarsområdesbefälhavaren som överlämnar ärendet till krigsrätten för att utreda om ett brott har blivit begånget eller inte. 

Krigsrätten vid Kungliga Skånska pansarregementet sammanträder den 4 september 1944 i Hälsingborg. Efter förhör med Jälltoft och Fagerberg beslutas omgående att målet ska avskrivas.

Flygplansvraket efter Heinkeln plockas senare isär och det mesta går till skrot. Viss viktig instrumentering lämnas tillbaka till Tyskland enligt det tidigare kravet från tyskarna. I utbyte får Sverige ett antal amerikanska flygare som skjutits ned av tyskarna över Danmark. De amerikanska flygarna interneras sedan, fram till krigsslutet, i Sverige.

Vad gäller Per Hiul får han tillbringa åtta dagar på sjukhus innan han släpps. Per engagerar sig ganska snart i den danska motståndsrörelsens hemliga transporter av vapen, flyktingar, sabotörer och militär materiel från och till Sverige och Danmark. I samband med den Danska Brigadens överskeppning till Helsingör den 5 maj 1945 ska Per ha följt med för att fungera som tolk vid förhör med de tyska krigsfångar som den Danska Brigaden griper. Efter befrielsen arbetar Per vidare som tolk för de brittiska och amerikanska styrkorna.

När kriget är slut förverkligar Per sin dröm om att ta ett pilotcertifikat. År 1949 får han anställning som maskinbefäl inom den danska handelsflottan. När Per Hiul är hemma på ledighet 1951 i Köpenhamn faller han, enligt uppgift något överförfriskad, i en av Köpenhamns kanaler och drunknar. Där slutar slutligt historien om Per Hiul - men i berättelsen om en mekanikers flykt 1944 från Kastrup med det tyska bombflygplanet Heinkel 111 lever han vidare.'

Avslutningsvis kommer här en bild tagen i den s.k. SMB-hallen. SMB står för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och var en gång en stor aktör för krigshistoria i bokform. SMB och dess medlemmar var med om projektet "Rädda 21:an" vilket handlade om att för framtiden bevara Sveriges största mobila artilleripjäs: 21 cm rörlig kanon m/42.  Pjäsen delades i tre enheter vid transport. Underlavett tillsammans med transportvagn vägde 14 ton, överlavett 16 ton samt eldrör 17 ton, sammantaget 47 ton. Pjäsen var rörlig, eller snarare flyttbar. Den kunde transporteras på väg i tre delar med en hastighet på 20-30 km/tim. Vid gruppering behövdes beroende på omfattningen av markarbetena mellan 1 och 4 timmar. För den skull förbereddes 100 betonggjutna batteriplatser på olika ställen längs våra kuster.

21 cm kustartillerikanon m/42. Vikt 47 ton. Grupperingstid 1 - 6 timmar
i förberedd batteriplats. Skottvidd 30 km. Projektilvikt 135 kg. 
Tillverkad av Tjeckoslovakiska Skoda-verken.
I förgrunden Bofors 37 mm pansarvärnskanon m/38. Kanonen
illustrerar väl kampen mellan förbättrat pansarskydd och
förbättrat motmedel i form av pansarbrytande kanoner och ammunition.
Pjäsen var helt obsolet redan 1941

Redaktören för Tidsspegeln tackar Johan Andrée för underlaget till denna artikel samt för tillståndet att publicera utvalda bilder ur boken Kanonerna på Djuramåsa som illustration till artikeltexten. 

Tack Johan, vi ses i nästa krig! // Erland

                                                                           - Ω -

Källor: Johan Andrée "Kanonerna på Djuramåsa" ISBN 978-91-85789-13, Internet samt böcker i mitt bibliotek.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

 

Vem var Harry Järv, Del II? En närgången stridsskildring av ett patrulluppdrag i Sovjets skyttegravar!

"Vi låg där i tystnad, med Svir som en mörk spegel framför oss. Varje ljud kunde vara det sista."  - Harry Järv i sin dagboksanteckning vid stödjepunkten Dammen 1943

Löjtnant Harry Järv

Den österbottniske löjtnanten i 3. bataljonen JR61, Harry Järv, går till historien som den mest framgångsrike - och därtill mycket humanistiskt inriktade - patrullchefen i Finlands militära historia. Han var "till vardags" stödjepunktschef vid den finska frontstödjepunkten Dammen vid floden Svir i Ryssland. Han ledde mer än 200 patrullfärder mot fienden åren 1942 och 1943, innan han, svårt sårad av en truppmina, definitivt var satt ur spel som patrullchef. Han har ingående redogjort för en av de många färderna under rubriken Forcerad spaning: exemplet nedan från företaget mot den sovjetiska stödjepunkten med täcknamnet Meri.

Harry Järv berättar: "Omkring den 10 juli 1943 kom ett samtal från regementsstaben till min korsu [förläggningsbunker] på stödjepunkten Dammen. Det var en försynt förfrågan om jag ville leda en forcerad spaning mot en fientlig stödjepunkt framför 2. bataljonen. Man ansåg sig behöva upplysningar, och syftet var att i första hand ta en fånge, i andra hand att nedgöra besättningen på stödjepunkten. Det var önskvärt att jag skulle ha eget manskap i stötgruppen. Här kom det in ett psykologiskt övertalningselement: att man frågade oss i 3. bataljonen berodde på att vi hade utfört sådana uppdrag med framgång på vårt eget avsnitt.

Jag kommenterade inte telefonsamtalet, utan lät saken utveckla sig på sitt naturliga sätt. Manskapet i korsun hade visserligen inte hört vad som sades till mig, men väl mina frågor och kommentarer, och de hade i stort sett förstått vad saken gällde.

Det gick inte lång stund innan en av pojkarna kom fram och satte sig bredvid mig på britsen. Det var Weimar Fagerström. ”Jag hörde att du ska ut igen”, sa han. ”Vill du ha mig med?”

Sedan kom Bertel Söderman och Erik Kaustinen i samma ärende. Från den andra korsun på min stödjepunkt anmälde sig Klas Helén. Från stödjepunkten Orren anmälde sig två man, Allan Finholm och Bror Östman.

Det räckte. Alla sex var erfarna, snabba i reaktionerna, med något undantag också skickliga i att hantera maskinpistol, som var det givna vapnet i sådana sammanhang, och viktigast av allt: de var välbalanserade, tålde påfrestningar väl. 

Till deras villighet bidrog också vetskapen om att de inte behövde befara obehagliga överraskningar på grund av huvudlöst eller dumdristigt agerande. De visste att en forcerad spaning inte är ett så farligt företag som det kanske kan tyckas för en utomstående betraktare."

Johannes Björk, Klas Helén och Jarl Lindblad framför den ryska
stödjepunkten Fågeln  sommaren 1943. "Vi hade förstört den
i början av februari 1943, men den återbesattes omedelbart."
Foto: Harry Järv
 Red anm: Järvs bilder är tagna under de svåraste förhållanden
och har ofta rörelseoskärpa till följd av besvärliga ljusförhållanden
och därmed lång exponeringstid.

"Dessa strider är lokalt begränsade och i allmänhet oberoende av operationer i stort. Man kan därför bestämma takten själv och har alltså tid att vara försiktig. Men paradoxalt nog ställer just försiktigheten särskilt stora krav på psykisk styrka. Pojkarna visste också att de måste behålla initiativet sedan striden väl börjat, att de aktiva soldaterna lever statistiskt längre än de passiva. Rädslan är opraktisk och farlig, den har en benägenhet att framkalla just det som den försöker undvika.

Vår taktik var i princip enkel och fungerade alltid i praktiken: vi tog oss obemärkta in på den fientliga stödjepunkten – en omständlig procedur som krävde tålamod – och exploderade utan förvarning i snabb aktivitet. När striden börjat, handlade alla i gruppen självständigt, men ändå i samverkan. Man kan inte detaljplanera närstrider, de sker så snabbt att order sällan hinner ges, därför måste var och en själv bedöma utvecklingen och bestämma hur han ska handla i relation till de andra i gruppen

Våra motståndare var långt bättre disciplinerade i formell mening och avvaktade i allmänhet order innan de företog sig något - också i situationer som krävde snabb handling, vilket var opraktiskt. Vårt eget informella sätt att agera byggde på den kunnige individens naturliga initiativkraft och berättigade självkänsla. Den inre disciplinen är effektivare än en påtvingad yttre.

Vårt pragmatiska sätt att lösa uppgifterna stred egentligen mot gängse militär uppfattning, men man hade inget emot att utnyttja oss, eftersom det gav resultat. Det var helt enkelt baserat på vanligt sunt förstånd kombinerat med praktiskt handlag med våra vapen; vi var ju nästan alla bondpojkar och arbetare, vana vid arbetsredskap och verktyg. För övrigt var det ingen som kunde dirigera oss när vi väl gått ut på Ingenmansland. Ibland kunde det också se märkvärdigare ut än det var i verkligheten."

Ptitsa (Fågeln) var en irriterande stark rysk stödjepunkt framför 9. kompaniet. Den var bemannad med två infanteriplutoner förstärkta med tre maskingevär och två miniatyrgranatkastare. En av major Eero Suna ledd avdelning bestående av två förstärkta kompanier från I/JR 34 [Red anm: I/JR 34 utläses som 1. bataljonen i Infanteriregemente 34], två grupper från I/JR 61:s jägarpluton och tre pionjärgrupper försökte 9.3.42 oskadliggöra Fågeln, men tvingades ge upp efter att ha förlorat 19 man i fyra anfall utan att ens ha kommit i närheten av målet. 

Inemot ett år senare fick Harry Järv en förfrågan om han ville åta sig att förstöra Fågeln, och natten till 9.2.43 utförde tio man detta uppdrag utan egna dödliga förluster, fyra från 9. kompaniet och sex från 11. kompaniet. 3. Bataljonens kommendör major Bruno Lagerbohm hade bestämt att endast patrulledaren skulle få ha maskinpistol, de övriga gevär, detta eftersom 3. bataljonen ”inte hade råd att förlora tio maskinpistoler på en gång”. 

"I olikhet med regementskommendören Alpo Marttinen var aldrig Lagerbohm hos oss vid själva operationen, och ingen talade om för honom att alla tio hade maskinpistol vid tillfället - en förutsättning för att ett sådant företag skulle lyckas."

Patrullen kom i stridsposition inne på Fågeln först efter nio timmar, eftersom den förberedande spaningen måste ske i samband med aktionen och patrullen kom för nära en vaktpost och måste välja ett annat övergångsställe. 

Av deltagarna i patrullen mot Fågeln är åtta med på fotot, som togs i
snöglopp sent på eftermiddagen inanan patrullen gick ut.
Från vänster Allan Finholm, Walter Wollsten, Runar Wik,
Weimar Fagerström, Runar Frände, Runar Bergroth,
Paul Söderholm (som stupade 3.6.43 när han ledde en spaningspatrull)
och Johannes Björk. Ej med på fotot är Valdemar Backholm,
som låg och sov i korsun bakom gruppen, samt patrulledaren/fotografen Harry Järv.

"En förutsättning för framgång är att varje medlem i gruppen är beprövad och har de nödvändiga egenskaperna: psykisk styrka under det förberedande skedet och snabbhet i striden. Alla är ju beroende av alla de övriga, och därför ville manskapet i stötgruppen inte ha utomstående med. Villiga personer – och sådana fanns fler än lämpliga – måste meritera sig genom att först visa sin kapacitet i stödgrupper som t ex understödsvapen, ammunitionbärare, sanitetsmän  [Red anm: sjukvårdare] eller på annat sätt innan de accepterades i stötgruppen."

"Kärnan i denna stridspatrull omfattade för övrigt fler än deltagarna i det just nu aktuella företaget: från min egen stödjepunkt [Dammen] Jarl Lindblad (sårad 4/9 43), från stödjepunkten Järpen i samma kompani Runar Frände, från 9. kompaniet Paul Söderholm (som stupade 3/6 43) och Johannes Björk (sårad 24/10 43 och 3/7 44), från maskingevärskompaniet Willy Mattas, från 1. kompaniet i 1. bataljonen Karl Rosenlöf (sårad 18/2 43, 24/6 43 och 2/10 43)."

"Denna gång var vi alltså sju man som gick över till grannbataljonen [2. bat]. Där hade man formerat en andra, större stötgrupp, 14 man stark, som skulle följa omedelbart efter vår och även delta i striden. Dessutom fanns en stödgrupp som likaså bestod av 14 man. Den skulle ge oss eldunderstöd och binda en del av det ryska manskapet, men den kom i praktiken inte att fungera på det sättet. Dessutom var sanitärer [sjukvårdare] och eldledare engagerade. Granatkastar- och artillerispärrar var planerade; de skulle utlösas och stoppas av signaler med ljusraketer i olika färg."

"Tillsammans med en fänrik och ytterligare några man som skulle ingå i den andra stötgruppen och som tidigare hade utfört det förberedande spaningsarbetet orienterade vi oss i terrängen framför den ryska stödjepunkten, som under företaget hade getts arbetsnamnet Meri. För att inte irritera fienden i onödan höll vi oss på något avstånd, men fick det ställe utpekat där våra kolleger från II. bataljonen ansåg det lämpligast att försöka ta sig in i de ryska ställningarna: över ett kärr som låg något över 200 meter väster om stödjepunkten Meri. En ca 40 meter bred bevakningsrå sträckte sig från stödjepunkten ända ned till kärret. I allmänhet brukade vi ta oss över de bevakade förhuggningarna genom att krypa under de fällda träden. 

Karl Rosenlöf från 1. kompaniet i 1. bataljonen tar sig över en

bevakningsrå genom att krypa under trädstammarna.

Detta var vårt vanliga sätt att obemärkta ta oss in

i de fientliga ställningarna. Foto H. J. i slutet av augusti 1943

Vi skar vid behov ljudlöst av hindrande kvistar med en vass kniv och åstadkom en tunnel under de fällda trädstammarna, så att vaktposterna inte kunde höra eller se oss, fastän de hela tiden bevakade förhuggningen. Här var den metoden inte tillämplig, eftersom skogen var gles och bestod av relativt unga lövträd; förhuggningen gav inte skydd för insyn. Jag bedömde också att vägen över kärret var den lämpligaste.

Sedan väntade vi på bra väder. Ett extra dygn gick för att det var vindstilla; vi ville ha någon blåst som rörde om bland löven och förtog de ljud vi åstadkom, även om vi alltid rörde oss tyst. Men på morgonen den 16 juli samlades vi klockan 8.00, och 9.05 gick vi ut från stödjepunkten Jalle, sammanlagt 47 man.

Börje Mangs visar regementskommendören Alpo Marttinen
planen för den forcerade spaningen mot Meri på morgonen
den 16 juli 1943. Till vänster artillerikommendören Eino Tirronen,
andre från vänster batterichefen Aaro Keskivari,
tredje från vänster bataljonskommendören Edvin Holmberg. (Foto H. J)

Regementskommendören Alpo Marttinen och bataljonskommendören Edvin Holmberg var alltså där, liksom artillerikommendören Eino Tirronen och batterichefen Aaro Keskivari från Rask.Psto 24, den artillerisektion som understödde vårt regemente. Saknades gjorde chefen 3. bataljonen, Bruno Lagerbohm. De ovan nämnda stannade på Jalle tills uppdraget var slutfört.

Mitt emellan Jalle och kärret lämnade vi kvar stödgruppen, sanitärerna och förbindelsemännen. Chef på kommandoplatsen var Börje Mangs. De två stötgrupperna fortsatte fram till skogsbrynet och började krypa ut på kärret. Efter en stund var vi så långt framme att vi hade den upphuggna bevakningsrån till vänster om oss. Stödjepunkten låg vid råns övre ända, och en vaktpost var placerad så att han kunde bevaka hela rån och se långt ut över kärret. Det var inte möjligt för oss att fortsätta som planerat utan att bli upptäckta. Den förberedande spaningen hade varit otillräcklig.

Klockan var nu omkring 11.00. Vi tog oss tillbaka in i skogen och gick ca en halv kilometer genom Ingenmansland österut för att komma fram till [den sovjetiska] stödjepunkten från andra hållet. Efter vid pass en timme var vi framme vid minfältet och hade nu stödjepunkten helt nära till höger om oss. Minfältet bestod enbart av trampminor. 

Vi var vana vid minor, det ingick i rutinen att öppna en väg genom olika typer av minfält. (När vi byggde vår stora korsu Dammen sommaren 1942 behövde vi sprängämnen för att smula sönder den hårda leran och samlade för detta ändamål trotyl i minfälten framför de ryska stödjepunkterna.) Innanför minfältet fanns en enkel taggtråd, mellan den och stödjepunkten gick en ravin.

Här stod en annan vaktpost, strax till vänster om oss på ca 35 meters avstånd, utanför själva stödjepunkten och öster om den. Han bevakade både norrut, där vi nu låg, och västerut längs förhuggningen. Med sitt snabbeldsgevär kunde han bestryka ravinen och norra sidan av rån förbi stödjepunkten ända ned till kärret.

Härifrån kunde jag överblicka en stor del av stödjepunkten. Den hade två manskapskorsur, en på östra sidan, alltså närmare oss, en annan på kullens västra del. De var förenade med en skyttegrav som gick i en halvcirkel norrut längs ravinkanten. Mitt på stödjepunkten fanns ett maskingevärsnäste med skjutriktning norrut, mot skogen på andra sidan ravinen, som var tätare här än på andra sidan av bevakningsrån, också tätare än den som huggits ned och nu bildade rån. Utöver den vaktpost som stod till vänster om oss fanns två på själva stödjepunkten, en bredvid maskingeväret, längst västerut den jag hade sett från kärret.

Från den östra korsun gick en underhållsväg bakåt, söderut mot en grannstödjepunkt med minst en stor korsu. Österut fanns också en stödjepunkt av ljudet att döma, men den syntes inte. Vaktposten till vänster om oss hörde möjligen till den och inte till Meri.

Vi hade hamnat nordost om stödjepunkten och drog oss försiktigt bakåt för att närma oss den rakt framifrån, omkring 30 meter längre västerut. Klockan var nu ca 15.00. Jag tog upp en väg genom minfältet och kom fram till taggtrådsstängslet, gjorde ett hack i tråden med en liten tång och bröt försiktigt av den; Kaustinen och Finholm, som låg på var sin sida om mig, höll i tråden och vek ljudlöst undan dess båda ändar. Sedan kröp vi fram till skogsbrynet och ravinkanten.

Kartskiss över Fågeln. Tyvärr är bilden i original mycket otydlig Redaktören för Tidsspegeln har med olika metoder sökt förbättra den, men resultatet är klent!

 

Ovanstående skiss över den forcerade spaningen mot Meri den 16-17 juli 1943, ritad följande dag av Rurik Nylund. Två av de tre kraftiga pilarna mot den östra korsun borde rätteligen vara riktade mot den västra, och den västra korsun, som på skissen anges vara mindre, var i verkligheten ungefär lika stor som den östra.

Vi låg nu rakt framför den mellersta vaktposten, som stod bredvid maskingeväret. Avståndet var knappt 20 meter. Alla tre vaktposterna bar hjälm.

Ravinen var smal, men djup, med branta sluttningar. Det var omöjligt att komma in på stödjepunkten från denna sida.

Hittills hade vi haft hjälp av en lätt bris; tack vare det svaga suset i löven hade vi kunnat röra oss utan att höras. Nu mojnade vinden, hela naturen tystnade. Vi kunde inte dra oss tillbaka ens; vi låg så nära vaktposten att han skulle kunna höra oss om vi rörde oss. Vi måste vänta på kvällsbrisen.

En grupp ryska soldater samlades vid poststället och diskuterade någonting så ivrigt, att det lät som gräl. Tydligen något dagsaktuellt, för slutligen kom en soldat med en tidning och läste upp en text högt för kamraterna, varefter gruppen skingrades.

Vaktposterna fick liksom hos oss avlösning var tredje timme. Vi låg stilla, iakttog aktiviteterna på stödjepunkten. Först inemot klockan 19.00 kom brisen, löven började dallra, och vi kunde långsamt backa ur den låsta positionen. Vi hade då legat orörliga framför en vaktpost och ett maskingevär i ca fyra timmar.

Erik Kaustinen, Allan Finholm och Bror Östman under en strid
med en rysk 20-mannapatrull framför stödjepunkten Dammen
i början av juli 1943. Den ryske soldaten [som de släpar mellan sig],
var prickskytt, och hette Smirnov. (Foto H. J)

Först när vi var på betryggande avstånd från Meri fick jag veta att chefen för den andra stötgruppen hade fått ett nervsammanbrott under den långa väntetiden. Det var ju bara de som låg längst framme i min stötgrupp som såg den ryska stödjepunkten och hade någon uppfattning om vad som försiggick där, de övriga måste ligga och vänta i blindo. Situationen för dem var onekligen mer psykiskt pressande än för oss där framme. Gruppchefen var ingalunda oerfaren, han hade själv lett spaningspatruller, men han stod inte ut med overksamheten och ovissheten.

Han reste sig på knä, drog sin pistol och tycktes ha för avsikt att ropa något och skjuta, men övermannades omedelbart av de närmast liggande; en av dem lade snabbt handen över munnen på honom och drog ner honom, och sedan togs han till sanitärerna. Allt detta skedde så tyst och effektivt att jag inte hörde någonting, fastän jag låg bara ett tjugotal meter längre fram. När jag fick veta vad som hänt, befann han sig sannolikt redan på fältsjukhuset i Vaaseni.

Befälet över 2. stötgruppen övertogs av Börje Mangs, hans uppgifter på kommandoplatsen av Lars Arninoff.

Ännu hade jag inte hittat någon ingångsmöjlighet. Jag lämnade kvar huvudparten av stötgrupperna i skogen en bit ifrån den ryska stödjepunkten för att låta pojkarna vila sig och återvände vid 19-tiden med två ur min egen grupp, Finholm och Helén, för ytterligare spaning. Strax väster om det ställe där vi hade fastnat och legat så länge fanns ett buskage som gav gott skydd. Vi tog oss fram dit och fick åter en tämligen god överblick över stödjepunkten. Också nu hade vi vaktposten på ca 20 meters håll framför oss, denna gång något längre till vänster. Det var en ung man, i 20-årsåldern ungefär, alltså jämnårig med oss. (En del av soldaterna på den ryska stödjepunkten var betydligt äldre, kanske upp emot 40 år.)

Jag reste mig i skydd av buskaget för att se bättre. Vi hade kamouflageuniformer, så jag räknade med att vaktposten inte skulle upptäcka mig, men uppenbarligen skymtade han mitt ansikte, som jag inte hade svärtat. Han kallade på en soldat som kom gående förbi poststället och pekade på buskaget. Jag stod blickstilla; minsta rörelse hade bekräftat hans misstanke. De stirrade på buskaget en god stund, men kom av allt att döma till slut överens om att det inte fanns någon där. Men vaktposten tänkte ändå för säkerhets skull skjuta några skott. Han höjde geväret.

Just när han gjorde laddningsrörelsen såg båda på vapnet, och det ögonblicket använde jag till att kasta mig platt på marken. Han sköt först fem skott i rask takt genom buskaget, sedan ytterligare fyra - men som vanligt i sådana situationer för högt.

En del av manskapet kom ut från den västra, närmare liggande korsun och samlades kring vaktposten, som gestikulerade och pekade och förklarade vad han tyckt sig sett. De stod kvar en stund och iakttog buskaget, men såg ingenting. De skrattade åt honom och lämnade sedan platsen. Men vi låg stilla, eftersom vi räknade med att vaktposten kanske inte var helt övertygad om att han sett i syne och därför skulle vara särskilt vaksam efter denna incident. Först när han fått avlösning klockan 20.00 drog vi oss tillbaka.

Vid 21-tiden beslöt vi att återgå till den ursprungliga planen och ta oss in på stödjepunkten över kärret, men i skydd av mörkret. Vi hade nu varit ute i ett halvt dygn. Väntetiden, ett par timmar, tillbringade vi ute på Ingenmansland i vila. Söderman avlade där ett högtidligt löfte att sluta röka, dock först efter den förestående striden.

Bertel Söderman läser läxor i en paus under ett spaningsuppdrag
sommaren 1943. I förgrunden Willy Mattas. (Foto H. J)

Omkring klockan 23.00 kröp vi för andra gången ut på kärret. Nu gjorde vi för säkerhets skull en vidare sväng än vid försöket på morgonen. En timme senare hade vi tagit oss över kärret och in i skogen bakom förhuggningen utan att vaktposten hade upptäckt oss. Vi befann oss nu i aspskogen bakom vårt mål, mitt inne i det ryska försvarssystemet mellan två stödjepunkter. Vid 1-tiden kom vi fram till underhållsvägen mellan den östra korsun på stödjepunkten och den korsu som låg längre söderut, på en annan stödjepunkt. Vägen hade hjulspår i den grå leran (hemma hos oss på III. bataljon var leran brun). Vi följde vägen mot den östra korsun, men vaktposten öster om stödjepunkten hade insyn över vägen, och det började redan ljusna. Vi gjorde därför en sväng bakåt och västerut och närmade oss den västra korsun söderifrån.

Klockan var åtta minuter i tre när jag nådde fram till kanten av skyttegraven strax till vänster om den västra korsun, tätt följd av mina sex man och den andra stötgruppens fjorton.

Jag hoppade ner i skyttegraven. Den var djup, när jag tog mark hördes det långt i den tysta natten, men försiktighetens tid var nu över. Den hade varat i 18 timmar och gett ett gott utgångsläge för den korta strid som förestod.

Men inte hundraprocentigt gott. Episoden med vaktposten som trodde sig ha upptäckt mig åtta timmar tidigare hade uppenbarligen skärpt vaksamheten; i varje fall agerade våra motståndare oväntat snabbt och energiskt. Vaktposten på västra sidan av stödjepunkten kom praktiskt taget sekunden efteråt runt hörnet i skyttegraven med maskinpistolen pekande rakt mot mig. Samtidigt slogs korsudörren upp till höger om mig, en handgranat kastades ut, och så drogs dörren igen.

Jag hann se att en av mina män hoppade ned på vaktposten, som höjde sin maskinpistol och sköt mot honom i luften; det var Bertel Söderman, som hade uppfattat min belägenhet och tog hand om den ena delen av problemet. Av lufttrycket från handgranaten, som kreverade alldeles intill mig, kastades jag ca tre meter längs skyttegraven och blev liggande över min kamrat. Han hade träffats av tre skott: ett i halsen, ett i ansiktet och ett i pannan, och han hade dött redan i språnget. Handgranaten var inte av äggtyp med stor splitterverkan, utan av plåt; skärvorna trängde inte genom kläderna

Efter krevaden öppnade soldaterna i korsun dörren på nytt och började ta sig ut, men en serie från min maskinpistol stäckte [hindrade] detta försök, och sedan jag kastat in två handgranater blev det alldeles tyst därinne. Jag trodde då att jag klarat hela korsun, men det visade sig vara fel. Den hade inte bara denna dörr vid ändan av skyttegraven, utan en till på den motsatta, östra sidan. Det var huvudingången; där fanns ett gevärsställ bakom ett skyddsvärn. De överlevande i korsun försökte ta sig ut den vägen. Fyra man ur min grupp, Fagerström, Finholm, Kaustinen och Östman, invecklades omedelbart i strid framför den dörren, liksom 2. stötgruppens manskap.

Ryssarna öppnade också här dörren på glänt och kastade ut en handgranat, ganska löst, eftersom kastaren inte ville blotta sig i dörröppningen, och drog sedan igen dörren. Den hamnade rakt på Mangs, men han lyckades vifta bort den med ena handen. Den kreverade i luften, dock så nära honom att han fick skärvor i huvudet, båda benen och båda armarna. (Han blev sårad en gång till 23/6 44.) Kaustinen, som befann sig alldeles framför honom, blev svårare skadad av skärvor i ena foten och vaden från samma handgranat.

Efter krevaden öppnades dörren på nytt, och två man kom ut, väl i tro att handgranaten hade öppnat vägen för dem. Mangs hann skjuta dem innan han haltade tillbaka genom aspskogen och över kärret. Kaustinen tog av sig stöveln, som var fylld av blod, och konstaterade att en skärva hade trängt in i fotleden. Han kunde inte stöda på foten, så han kröp hela vägen ned till kärret, där han togs om hand av sanitärerna.

De övriga i korsun försökte också ta sig ut för att komma i effektiv stridsposition. En handgranat fastnade i Finholms axelklaff, men just innan den kreverade fick han loss den och kastade den ifrån sig; han fick bara obetydliga skador i ena underarmen och kunde fortsätta striden. Tillsammans med de andra klarade han slutgiltigt denna korsu, som till slut sprängdes med två buntladdningar av en man ur den andra stötgruppen. Denne blev sårad just när han kastat in laddningen.

Manskapet i den andra, östra korsun, hade snabbt kommit med i striden, de stod i vita underkläder på korsutaket och sköt med automatvapen så att leran sprätte kring benen på angriparna. Det var för långt håll för handgranater, ca 50 meter, och ryssarna försökte heller inte gå till motanfall. Våra kvarvarande kamrater svarade. Finholm, som var den säkraste maskinpistolskytten, sopade bort dem.

Artilleri- och granatkastarspärrarna utlöstes med en grön ljusraket så snart striden börjat. Ett par minuter senare sköt ryssarna en röd ljusraket och utlöste därmed sina egna granatkastar- och artillerispärrar. Men i vårt signalsystem betydde röd raket att eldgivningen skulle upphöra, och så skedde också. Den kom dock åter i gång sedan misstaget upptäckts och vår gröna signal upprepats.

Vaktposten som skjutit Söderman retirerade längs skyttegraven mot den andra korsun; han hade naturligtvis uppfattat att vi var ganska många, och på denna del av stödjepunkten fanns bara han och vaktposten vid maskingeväret. Jag hann upp honom efter ca 60 meter. Han stod i en klunga tillsammans med ytterligare fyra man, en av dem sannolikt den andra vaktposten, eftersom poststället vid maskingeväret inte var bemannat när jag passerade det. De tycktes villrådiga och hann inte reagera tillräckligt snabbt. Jag fortsatte inte längs skyttegraven ända fram till den östra korsun, utan återvände till maskingeväret.

Den ende utom Söderman som följt mig i skyttegraven var Helén, men han skadades efter en stund lätt av en handgranat i högra sidan, omedelbart efteråt i vänstra sidan och vänstra benet av en annan handgranat; en sena slets av i knävecket, och benet vek sig när han försökte stå på det. Han ropade till mig att han blivit sårad och inte kunde fortsätta, och jag svarade att han skulle försöka ta sig därifrån om han kunde. Hoppande på ett ben gjorde han det, hjälptes upp ur skyttegraven av en man ur 2. stötgruppen och bars till förbandsplatsen och sedan vidare till Jalle.

Klas Helén transporteras till fältsjukhuset efter
striden den 17 juli 1943. Till höger Harry Järv.

Det är oklart varifrån handgranaterna som sårade Helén kom. Sannolikt uppifrån kullen. I skyttegraven fanns ingen som kunde ha kastat dem.

Eftersom jag var ensam på norra eller framsidan av stödjepunkten sedan Söderman stupat i stridens inledningsskede och Helén sårats ganska snart efteråt, visste jag inte hur striden utvecklade sig för de övriga. Jag försökte lyfta upp det ryska maskingeväret på skyttegravskanten för att nyttiggöra det mot den östra korsun, men det var tungt och åbäkigt, så jag lyckades inte få upp det, utan sprängde sönder det med en handgranat. Ensam hade jag för övrigt inte kunnat använda det, och jag visste inte om jag kunde få någon assistans.

Striden var nu slut; den hade pågått i omkring tolv minuter. Någon undsättning från grannstödjepunkterna hade ryssarna inte hunnit få fram.

Jag tar med mig Söderman”, hörde jag Finholm ropa från andra sidan av stödjepunkten. ”Ja, gör det!”, svarade jag. Han lyfte Söderman ur skyttegraven och bar honom nedför sluttningen längs förhuggningens västra sida och möttes där av fem eller sex man ur stödgruppen, som tog hand om den stupade. Finholm återvände till stödjepunkten för att se om han kunde vara mig till någon hjälp.

Under tiden hade jag återvänt och kommit upp ur skyttegraven på den plats där jag hoppat ner i den. Fagerström lämnade just då stödjepunkten; han var den ende i min stötgrupp utom jag själv som var oskadad. (Några veckor senare, den 4 september, blev det bådas vår tur, som för min del var den tredje.) Östman var kvar, han hade fått ganska svåra skador av handgranatskärvor i ena knäet, bakhuvudet, hakan och tungan. Han var alldeles omtöcknad. Jag visade honom bästa vägen längs förhuggningen till förbandsplatsen, och han lyckades också ta sig dit. Hur hade han sedan inget minne av. Han var den siste av de sårade som togs om hand av sanitärerna.

På grund av motståndarnas ögonblickliga reaktion och hårdnackade motstånd blev striden så häftig, att vi misslyckades med vår huvuduppgift; vi fick denna gång inte med oss någon fånge. Däremot hade vi fullgjort andrahandsuppgiften. Finholm och jag var de sista på stödjepunkten; såvitt vi kunde se fanns det då ingen levande motståndare kvar där. Innan vi lämnade platsen tog jag med papperen från ett par av de stupade. De innehöll i stort sett de uppgifter man kunde få – och har lagenlig rätt att begära – av en fånge.

Klockan 3.10 på morgonen den 17 juli, efter 18 timmar, var huvudparten av stötgruppernas manskap tillbaka på vår egen stödjepunkt Jalle. En timme senare drogs också stödgruppens manskap in. Våra egna förluster var en stupad – det var enda gången på alla våra forcerade spaningar som någon medlem i gruppen stupade – och sju sårade; en åttonde, Finholm, skötte sin obetydliga skada själv. (Han skulle bli ordentligt sårad 23/6 44).

I högkvarterets officiella rapport sades det att vi hade sprängt tre nästen och att fiendens förluster uppgick till över 50 man. I själva verket hade vi sprängt en manskapskorsu och ett maskingevärsnäste och nedgjort manskapet i ytterligare en korsu, men inte sprängt den.

Jag vet inte vem som lämnat uppgifterna till den officiella rapporten; vår egen bedömning när vi sammanställde våra iakttagelser var att fiendens förluster uppgick till 29 man. Men inte heller den siffran är helt säker; en stor del av stötgruppens manskap befann sig på väg till eller fanns redan på fältsjukhuset när sammanställningen gjordes. Bertel Söderman, som bytte till sig sin död mot mitt liv, blev nitton år. Han var min skolkamrat i Vasa svenska lyceum, dock ett par år yngre än jag och fortfarande gymnasist. Han läste gymnasiekursen med sikte på studentexamen. Det var självstudier, men jag fungerade som handledare.

Lärarkollegiet gav oss uppgifter om lämpliga läskurser, som vi arbetade oss igenom efter bästa förmåga, med läxförhör och provskrivningar och allt annat som hör till skolarbetet. Ett vykort föreställande vår skola och en läsordning var fästa ovanför Södermans plats i korsun som symboler för detta bildnings- och humanitetsbehov."

                                                                       - Ω -

Källa till Tidsspegelns artikel är huvudsakligen en artikel i Veteraanien Perintö vilken i sin tur grundar sig på Nils-Erik Nykvists bok Sextioettan [smeknamn för JR61]. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!