Tidsspegeln

Välkommen till Tidsspegeln! Målet med detta e-magazin är att med spegelns hjälp reflektera och belysa såväl militärt tekniskt intressanta lösningar som händelser som vi glömt. Händelser som kanske inte ligger så långt tillbaka i tiden men vilka i bruset av allt nytt kommit att skymmas av tidens gång. Det är min förhoppning att du finner innehållet i Tidsspegeln såväl berikande som intressant. Tidsspegelns layout är anpassad efter Google Chrome. Väl mött i Tidsspegeln! Erland

Visar inlägg med etikett Armé. Visa alla inlägg

lördag 10 maj 2025

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga Del III

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del III

Länk till Del II här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

VINTERKRIGET

Den som önskar fördjupa sig i detta världsberömda slag rekommenderas ett studium av Tidsspegelns artikelserie Den Vita Döden vid Suomussalmi. Där kan vi följa slaget s.a.s. dag för dag och där finns ett antal bilder på krigsbyten etc. samt hänvisningar till kartor som illustrerar slagets gång. Klicka på länken ovan!

Finska Lantmäteriet tillhandahåller ett utmärkt instrument vid namn Kartplatsen för den som önskar fördjupa sig i Finlands geografi . Besök den och bli förvånad! Länk finns här!

Från Suomussalmi kyrkby leder en landsväg rakt norrut till Kuusamo. Trettio kilometer norr om Suomussalmi grenar sig vägen österut till Juntusranta by varifrån det inte är långt till gränsen. Finnarna hade vid Vinterkrigets utbrott inte någon som helst vetskap om att ryssarna hade byggt en väg från den ryska orten Uhtua [nu Kalevala] via hussamlingen Lonkka och fram till gränsen öster om Juntusranta.

Förklaringar till kartan ovan:

Sovjetiskt uppmarschområde för 163. Gevärsdivisionen
Junstusranta. Första byn att passera - och förklara "befriad"!
Vägskälet där större delen av 163. divisionen svängde söderut - meden en avdelad styrka fortsatte rakt fram
Här svänger den mindre delen av 163. norrut mot Kuusamo, men stoppas effektivt av överstelöjtnant Susitaivals bataljon som gått i ställning vid sjöpasset Piispajärvi
Huvuddelen av 163. Gevärsdivisionen passerar Kiananniemi på sin väg mot vägskälet Palovaara - på huvudvägen mellan Soumussalmi och det norrut belägna Kuusamo
Kiannaniemi, här passerar 163. på väg mot Palovaara vägskäl
Palovaara vägskäl. Här svänger huvuddelen av 163. divisionen mot söder - mot Suomussalmi
Stridsområde Hulkonniemi [finska "niemi" betyder halvö]. Här hade sovjetsoldaterna från 163. byggt starka befästningar, dvs korsur av timmer och jord, byggda så att de förutom förläggning med vedeldad kamin [=värme] även fungerade som skytte- och kulsprutevärn

Kuomanjokki.
Det lilla vattendrag som blev
44. Gevärsdivisionens slutliga öde. Här
upphörde 44. divisionens promenadseger
över Finland. Döden väntade på nästan alla
divisionens 18 000 soldater... deras gravar
finns i mossarna längs Raatevägen

Raatevägen med bron över den lilla ån/bäcken Kuomanjokki. Innan man kunde upprätta en vägspärr här avancerade 163. divisionens avdelta trupper platsen och nådde Suomussalmi. Den 44. Gevärsdivisionen, vars förtrupper anlände till området någon vecka senare , stoppades för gott i sin strävan att nå Suomussalmi och undsätta 163. divisionen. Här, 10 km från Suomussalmi och i västra änden av Raatevägen, byggdes ett effektivt finskt lås för de ovälkomna gästerna. I öster, vid den sprängda bron över Purasjokki, fanns det andra låset... Vinogradovs 44. Gevärsdivision om ca 18000 man, artilleri, stridsvagnar och kulsprutekompanier samt personlig beväpning stod inför den sista akten - total förintelse i nattliga mottistrider.

Här korsar, den lilla men svårforcerade, älven Purasjoki landsvägen mellan Raate och Suomussalmi. Finnarna sprängde bron/vägtrumman och upprättade en mycket stark vägspärr vilken inneslöt 44. Gevärsdivisionen mellan spärrarna vid Kuomanjokki och Purasjoki. Mellan dessa punkter, runt huvudvägen, byggde ryssarna flera stödjepunkter - men faktum kvarstår: 44. Divisionen var dömd till undergång...
Byn, hussamlingen, Raate. Här kom till den första skottlossningen den 30 november 1939.

Den i hemlighet byggda vägen in i Finland, mot Juntusranta, användes nu av ryssarna för att norr om Kiantajärvi rikta ett anfall mot Suomussalmi med två regementen, en spaningsbataljon, artilleri och stridsvagnar. En mindre del av den norra anfallsstyrkan ryckte fram mot huvudvägen till Kuusamo och fortsatte sedan norrut mot Piispajärvi där den effektivt stoppades av överstelöjtnant Susitaivals styrkor. Huvuddelen av 163. [ryska] Gevärsdivisionen tog en något kortare väg mot huvudleden genom att från Juntusranta avancera via Kiannanniemi till Palovaara vägskäl och sedan söderut mot Suomussalmi. På samma gång anföll övriga delar av 163. Gevärsdivisionen via Raate mot Suomussalmi vars kyrkby sålunda blev föremål för ett våldsamt anfall från två håll! Hela området försvarades endast av en svag infanteribataljon - styrkeförhållandena var var cirka en mot fjorton...

Vinterkrigets utbrott förändrade situationen för Fagernäs och för många andra. Den 17 december 1939 förordnades Fagernäs till kommendör för det nya infanteriregementet JR64 [Jalkaväkirykmentti 64, Infanteriregemente 64] sammanställt av manskap från mellersta Österbotten.

Regementet beordrades att utan dröjsmål förflytta sig till stridsområdet och utgöra förstärkning för de grupper som under dåvarande översten Hjalmar Siilasvuos ledning hade till uppgift att bromsa den ryska anfallskilen. STAVKA, det sovjetiska överkommandot, hade gett 163. och 44. divisionerna uppgiften att via Suomussalmi skära av Finland vid dess smalaste del. Läget var mycket hotfullt och general W.E.Tuompo berättar i sin bok Sotilaan tilinpäätös bl.a. följande:

Generallöjtnant Wiljo Tuompo

Namnet Suomussalmi är förknippat med världsrykte och ära, men i början av kriget beredde det mig de svåraste bekymren och sorgerna [Anm: general Tuompo var chef för Norra Finlands grupp, från Kuhmo till Petsamo]. För att försvara denna vidsträckta ödemark fanns till förfogande en enda gränsbataljon utan en enda kanon eller pansarvapen. Trupperna hade i all hast hunnit bygga några fältbefästningar vid den s.k. Purasjokilinjen mellan Raate [gränsen] och Suomussalmi kyrkby. Försvarskrafternas huvudstyrkor hade sammandragits hit, till den som man trodde enda anfallsriktningen. För de vidsträckta områdena och ödemarkerna norr om Suomussalmi och Kiantajärvi räckte inga andra styrkor än patruller och enskilda vaktposter! I Juntusranta by norr om Kiantajärvi fanns en enda pluton!

Detta var alltså utgångsläget i kampen om Suomussalmi. Den 7 december fick Tuompo ett besked som i någon mån lättade läget. Överbefälhavaren [Mannerheim] hade beordrat en brigad under överste Siilasvuos ledning att omedelbart lasta för transport från Uleåborg per tåg till Hyrynsalmi som förstärkning åt gruppen NordFinland som Tuompo kommenderade med Kajana som basort. Suomussalmi måste emellertid uppges [brändes av finska styrkor för att inte ge ryssarna uppvärmd logi] och ryssarna fortsatte sina angrepp med full kraft. Överste Siilasvuo skriver i sin bok Striderna i Suomussalmi:

”Den 22 december erhöll jag order om nyorganisation av 9. divisionen. Till mitt förfogande ställdes två nya regementen JR 64 och JR 65. JR 65 var tillsvidare bundet på annat håll. JR 64 var sammansatt av både rekryter från Finlands Vita Garde och Nordösterbottens regemente [Pohjan Rykmentti], samt av reservister från Tammerfors, Seinäjoki och Gamlakarlebytrakterna. Regementet hade organiserats i största hast och utrustningen var mycket bristfällig. Beväpningen var brokig. Till och med Berdangevär var utdelade bland manskapet. [Red Anm: Berdangeväret var ett enkelskotts bakladdningsgevär konstruerat av amerikanen Hiram Berdan 1868.] Några tält fanns alls inte. Regementets chef var överstelöjtnant Fagernäs. Han hade tagit emot regementet två timmar innan det ryckte ut till fronten. Huvuddelen av regementet anlände på julaftonen - en del först följande dag. Trots den bristfälliga utrustningen visade truppen rask hållning...

På julaftonen, då läget föreföll allra svårast, mottog jag från NordFinska gruppen en anfallsorder, baserad på en muntlig framställning som jag hade gjort ett par dagar tidigare. Enligt ordern skulle jag Annandag jul angripa och slå de ryska styrkorna på Hulkonniemi. I norra delen av Suomussalmi [Red anm: Suomussalmi var inte bara tätorten Suomissalmi kyrkby utan en vidsträckt kommun om ca 5 858 km²] skulle samtidigt en anfallsaktion inledas av överstelöjtnant Susitaival, som med sina trupper befann sig på frammarsch mot Linnansalmi, ett trettiotal km norr om mina trupper. Genom hans framryckning skulle den försörjningsväg avskäras som de fientliga styrkorna på Hulkonniemi hittills hade begagnat sig av, och som via Linnansalmi ledde till Juntusranta och [Red anm ryska] Lonkka. Emedan en betydande del av de motsedda förstärkningarna väntades till Hyrynsalmi först under Juldagens förlopp, uppsköts anfallsföretaget till den 27 december. Med beaktande av att avståndet från Hyrynsalmi till uppmarschområdet var ca 50 km, blev tiden för förberedelserna alltför kort. Tyvärr medgav situationen inte något uppskov...

[1] Den av ryssarna starkt besatta
halvön Hulkonniemi. Den blå droppen markerar

författaren Ilmari Turjas villa Turjanlinna.

Väster om Hulkonniemi ligger halvön Vuonniemi

vars sydände [2] blir utgångsläge

för anfall [UFA]

... Av tidigare erfarenheter att döma var utsikterna för ett anfall mot Hulkonniemi gynnsammast om de insattes från Vuonaniemi. Den sträcka som trupperna hade att passera över sjön var ganska kort och uppmarschområdet förmånligt... Till mitt förfogande hade jag närmast de under major Karis befäl stående bataljonerna, Avdelta bataljon 15 och 4. Ersättningsbataljonen. Dessutom lät jag med bilar överföra JR 64 utom 3. bataljonen i och för uppmarsch bakom major Karis trupper. Befälet över huvudanfallsgruppen anförtroddes åt major Kari som befann sig på platsen och var den som bäst kände terrängen och de fientliga ställningarna..."

Annandag jul utfärdades den slutliga anfallsordern. Major Karis grupp delades i två anfallskolonner, där JR64 under befäl av överstelöjtnant Fagernäs hade till uppgift att från södra spetsen av Vuonaniemi rycka fram mot Hulkonniemi.

Fagernäs uppgift var att förstöra de fientliga nästen och artilleriställningar som fanns på uddens södra del. Batteriet i Tolonen och ett granatkastarkompani skulle understödja anfallet...

JR64 nådde Hulkonniemi vid författaren Ilmari Turjas villa Turjanlinna. Villan hade varit inkvarteringsplats för ryssarna men bränts ner en vecka tidigare av finska patruller. Överallt på stranden påträffades ryska nästen. Man fann t.o.m. en hel befästningsanläggning omfattande cirka 30 korsur för förläggning och kulsprutenästen.

Det sovjetiska motståndet var hårt. Gång efter annan slogs de finska trupperna tillbaka. Efter att tre gånger under dagen försökt anfalla ryssarna var förbanden helt slutkörda och några ytterligare anfallsförsök kunde inte företas den 27/12.

Fältköken forslades nu fram så långt att soldaterna direkt från dessa kunde få mat. Nattläger fick sökas i vinterns drivor... Den första anfallsdagen gav inte det önskade resultatet, dvs bortdrivning av ryssarna.

Oroväckande rapporter kom samtidigt från Raatehållet. Vid middagstiden hade finska skidburna spaningspatruller konstaterat att vägen från östgränsen var full av fientliga kolonner vilka skyndade den synnerligt allvarligt hotade 163. divisionen till hjälp.

Nu gällde det alltså att med alla medel binda dessa nytillkomna ryssar från 44. Gevärsdivisionen till dess att 163. divisionen helt fördrivits från Hulkonniemi...

Tidigt på morgonen den 28 december inleddes ett nytt anfall...

Överstelöjtnant Fagernäs JR64 nådde så småningom fram till landsvägen [mot Kuusamo] och började rulla upp de fientliga ställningarna mot söder i riktning landsvägsfärjan i Suomissalmi. Vid niotiden på morgonen bröt fiendens motstånd ihop framför Fagernäs trupper.

Till en början lämnade ryssarna sina ställningar i små grupper, efter hand blev dessa allt större. Så småningom samlades de i en kolonn på isen och en reträtt norrut av väldiga dimensioner började längs den 35 km långa sjön Kiantajärvi. Ryssarnas flyktväg låg mot Juntusranta. Även de fientliga trupper som fanns kvar i själva Suomussalmi kyrkby anslöt sig småningom till den retirerande kolonnen. Det är svårt att säga, hur stor del av sovjetmaktens 163. division som lyckades undkomma. En mycket stor del hade förintats i striderna, många gick också sin undergång till mötes på isen där bl.a. finska kulsprutebestyckade lastbilar tog sin tribut...

Den 27-28 december 1939 går till historien som en vändpunkt i striderna vid Suomussalmi där den ryska 163. divisionen fullständigt förintades.

Genom en skicklig disponering [Red anm: av öv Siillasvou och hans stabschef Alpo Marttinen] av tillgängliga trupper kunde denna lysande seger uppnås. De av överstelöjtnant Fagernäs ledda trupperna spelade en mycket viktig roll för framgången på stridsfältet.

Krigsbyte på Kuusamovägen.
Anteckningar i Krigsdagboken för Kuusamo-
bataljonens 1. kompani anger att fordonskolonnen
uppgick till 6 kilometer!

Sovjetsoldaterna efterlämnade ett ansenligt byte enbart vid Hulkonniemi: 6 haubitsar, 6 pansarvärnskanoner, 15 fältkanoner, 11 stridsvagnar, 2 pansarbilar, 150 lastbilar, 350 hästar och en betydande del övrig krigsmateriel. Sammantaget blev bytet en utmärkt förstärkning för de dåligt rustade finska trupperna. Antalet ryska fångar uppgick till över 500.

Men kampen var inte över i och med denna seger. Efter en natts vila och en slutlig upprensning av de ryska ställningarna gällde det att ta sig an den 44. divisionen som längs Raatevägen trängde fram för att undsätta den nödställda 163. divisionen. Genom ständiga attacker av finska skidlöparpatruller hade 44. divisionens frammarsch på Raatevägen fördröjts eller helt avstannat. Nu gjorde Siilasvuos styrkor ett anfall riktat mot den ryska divisionens flank, dels från en söder om Raatevägen mot östgränsen ledande skogsväg, dels längs frusna sjöar. Siilasvuos [och hans stabschef Alpo Marttinens] strategi var att dela den ryska divisionen i hanterbara bitar, så kallade mottin, en finsk skogshuggarterm som betydde en kubikmeter staplat timmer i meterlängder, lagd för senare avtransport.

Raate-vägen med avstickarna NO till Puras och SO mot Kuhmo

De blå markeringarna på kartan ovan visar var de viktigaste vägspärrarna upprättades längs Raate-vägen: i väster vid Kuomanjoki, i öster vid Purasjoki [joki = bäck, å eller älv]. På flera ställen längs vägen byggde ryssarna ett stort antal bunkrar [s.k. korsur] av timmer och jord. Dessa tjänade både som befästningar [kulspruteställningar] och förläggningar. Ryssarnas perimeter sträckte sig från knappt 100 upp till 2000 meter norr och söder om vägen.

Avståndet mellan Kuomanjoki och Purasjoki är ca 17 km. Här, mellan de blå markeringarna på kartan ovan, stod 44. sovjetiska gevärsdivisionen på den smala vägen i en lång kolonn, på väg västerut för att undsätta 163. divisionen - men förintades själv i slaget vid Raate-vägen 1-7 januari 1940

Fagernäs fick med sitt regemente i uppdrag att med en mindre styrka skära av de ryska förbindelserna vid gränsen [vid Raate] och med sin huvudstyrka riva upp de ryska ställningarna vid Likoharju och Purasjoki. Efter sega strider som räckte ett par dagar kunde den slutliga segern inkasseras den 7 januari då de starka ryska ställningarna vid Likoharju rullades upp och den ryska divisionen i övriga mottin längs Raatevägen kunde förintas. Med "förintas" avses att divisionen upphör att existera som militär enhet och att soldaterna i den antingen dödats eller tagits till fånga. Av drygt 18 000 man undkom genom skogarna ca 700 man, 1000 togs till fånga och resten, drygt 17 000 man blev döda... De ligger alla nergrävda i mossarna längs Raatevägen. En kuslig känsla av död infinner sig om man på spänger går ut över mossarna i skymningen en sommarkväll. Redaktören för Tidsspegeln vet, ty han har varit där... Man och man förresten: 44. Gevärsdivisionen bestod av unga pojkar från Ukraina, pojkar som knappt visste vad snö var...

Även vid Raatevägen togs ett stort krigsbyte som enbart vid Likoharju utgjordes av [bl.a.] 5 stridsvagnar, 35 lastbilar, 10 motorcyklar, 20 arbetsvagnar, 50 hästar och en synnerligen riklig mängd vapen. Siilasvuo antecknar härom i korthet att "Fagernäs hade med ära slutfört sin uppgift"!

Genom den fullständiga segern över de ryska styrkorna som Siilasvuos 9. division vann vid Suomussalmi, var det ryska hotet mot Finlands midja avvärjt. Segern vann rykte över hela världen - men också avundsjuka. ”Segern har alltid många fäder - nederlaget är ständigt föräldralöst”, lyder ett ordstäv.

General Tuompo skriver i boken Sotilaan tilinpäätös följande:

”Fastän avgörandet skedde i söder, vid Hulkonniemi, där angreppet hade skett mot fiendens huvudstyrkor, hade fiendens förbindelsers brytande vid Palovaara haft en avgörande viktig betydelse för händelsernas gång. Redan kapten Salskes Sissiverksamhet vid Palovaara hade orsakat oro och oreda i fiendeleden och även medfört stora förluster för dem.

Härtill kom att överstelöjtnant Susitaivals framryckning till vägkorsningen ledde till att fienden fullständigt isolerades från sina egna enheter. Den ryska divisionen stred ursinnigt ensam, utan kontakt med sina egna och utan möjlighet till hjälp från annat håll än från Raate, men den planerade hjälpen [44. Divisionen] försenades.

Segern var de gemensamma krigsoperationernas resultat även om Siilavuos grupp, som huvudanfallsgrupp väl ledd och tappert, segt och tack vare skickliga operationer, erhöll ett utomordentligt slutresultat. Därför är det skada att Siilasvuo i sin i övrigt utmärkta bok om striderna helt har lämnat bort [utelämnat] att berätta om den norra gruppens [övlt Susitaival] operationer och synbarligen avsiktligt berättar enbart om sina egna truppers verksamhet eller om dem som var honom underställda.

Krigshistorikerna kommer säkert en gång på basen av officiellt material att slutligen klargöra detta. Suomussalmisegern är icke allenast Siilasvuos och honom underställda truppers förtjänst, utan hela denna operation eller i denna deltagande truppers gemensamma ansträngningars förtjänst".

Den som läser dessa rader av Tuompo slås troligen av att han, som Siilasvous överordnande, tycker sig ha fått ut för lite av glorian från segern vid Suomussalmi! Förvisso har han rätt i att vinsten inte vanns enbart av Siilasvuos mannar, men det har Siilasvuo inte påstått, men han har givetvis i främsta hand skildrat det som var det centrala i händelseförloppet. Avundsjukan mot Siilasvuo kom inte att drabba bara honom själv utan även hans närmaste män till vilka dåvarande överstelöjtnanten Uno Fagernäs måste räknas. Detta skulle under de närmaste kommande åren märkas, speciellt i Högkvarterets behandling av dem.

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv: Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

- Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

måndag 14 april 2025

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga Del II

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del II

Länk till Del I här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

GARDESJÄGARBATALJONEN

I slutet av år 1929 utsågs Uno Fagernäs till kommendör för Gardesjägarbataljonen (GJB ) som då var förlagd till Vasa. Ralf Erik Klockars har i sin bok om GJB 1918-34 beskrivit denna händelse på följande sätt:

”GJB:s stab, Vasa den 30.8.1929. Dagorder N:o 61. Republikens President har medelst militärorder N:o 44/27.8.29 transporterat PPP 2:s kommendör överstelöjtnant Fagernäs till kommendör för GJB".

Klockars fortsätter: Den nye kommendören var ju, som kompanichef och tf bataljonskommendör, en av GJB:s traditionsskapare och upplevde bataljonens tillblivelse fram till hösten 1918. Den bataljon som han nyss övertagit var dock någonting helt annat än den han lämnade 11 år tidigare. "Fichte" som Fagernäs hade kallats i Tyskland - och även långt senare - hade ju rötterna djupt i den svenskösterbottniska jorden och hade därmed alla förutsättningar att snabbt få ett förtroendefullt grepp om sina disciplar...

Det årliga minnet av Jägarnas ankomst till Vasa högtidlighölls den 25 februari 1930. Det var den nye kommendörens [Fagernäs] första årsdagsfirande och festligheterna refererades i tidningen Vasabladet på följande sätt:

Gardesjägarbataljonen i Vasa firade sin årsdag i går med parad, kyrkogång och fester för officerare och manskap. Kasernbyggnaderna var, liksom många byggnader i stadens centrum, pryda med den finska flaggan. Klockan 12.50 uppställdes för parad på kaserntorget bataljonens första och andra kompani samt kulsprutekompaniet. Kommenderande officeren, kapten Boström, lämnade av trupperna till bataljonskommendören överstelöjtnant Fagernäs, som höll följande tal till bataljonens soldater:

"Gardesjägare! En person, som icke hyser aktning och respekt för sina föräldrar, är fel uppfostrad och saknar de elementära betingelserna för en sund och nyttig samhällsverksamhet. Ett folk, som förnekar sitt ursprung och ringaktar fädrens gärningar, ett folk utan pietet för arvet från svunna släktled, saknar blick och förståelse för de kulturbringande faktorerna och kontinuiteten i den historiska utvecklingen. I vår materialistiska och mekaniserade tid, som speciellt i detta land karaktäriseras av ett ofta hänsynslöst forcerat nydaningsarbete på samhällslivets olika områden, och vilket arbete mången gång avslöjar ett cyniskt förakt för gångna generationers livsideal och rättsbegrepp, har vi skäl att då och då allvarligt begrunda traditionens makt som positiv faktor i det mänskliga livet. En sådan stund, helgad åt förpliktande minnen, är för oss Gardesjägare, denna dag - bataljonens årsdag. Det behövs inga djupa psykologiska insikter för att fullt förstå ärorika traditioners sporrande inflytande och rika impulser på en truppenhets ambition och arbete. Vi veta det alla av egen erfarenhet.

Nu kan emellertid mången fråga sig: vilka traditioner äger denna bataljon? Ha vi någonting att yvas över framom andra truppenheter, har vår årsdag någon reell bas för en stoltare attityd och stramare hållning, för en käckare honnör än andra truppers årsdagar?

Det finns mycket berättigat i den kritik som i dag riktas mot den del av trupperna från vilken Gardesjägarbataljonen räknar sina anor. Det finns många sjuka punkter och föga vackra detaljer i Jägarrörelsen som kunna leverera stoff åt en kritiklysten granskare. Enskilda av dess representanter ha dessutom mången gång visat prov på en pösande stolthet av mindre sympatisk art, pockat på en respekt, som de som enskilda individer icke ha skäl att tillgodoräkna sig. Allt detta skall villigt erkännas. Men denna överlägsna kritik träffar trots allt endast mer eller mindre obetydliga detaljer. Det väsentliga i rörelsen, dess bärande idé dess positiva mål och resultat, går fri för en avog bedömares kitsliga anmärkningar. Den ampra kritiken träffar endast det bristfälliga instrument som förde den fosterländska idén till seger.

En kritik som förbiser detta och subjektivt sysslar med enskilda individers mänskliga svagheter, bottnar sist och slutligen i egen andlig fattigdom och framlägger bevis på en ytterst snäv historisk synvinkel hos kritikern.

En brinnande tro på idealens makt i livet, en stark förtröstan på egen kraft, djärva tag och höga mål, seg uthållighet och offensiv beredskap i de mest kritiska situationer, allt detta fann ett sammanbitet, kollektivt uttryck i 27. Jägarbataljonen. Då jag i dag ser mig föranlåten att påpeka detta, sker det icke enbart i egenskap av anspråkslös representant för denna bataljon, utan som kommendör för Gardesjägarna och som försvarare av dess traditioner för vilka jag på denna dag fordrar tillbörlig respekt!

Arvet efter 27. Jägarbataljonen befinner sig just däri, att vi ställt uppräknade egenskaper som rättesnöre för oss. Om vi lystra till dessa paroller och förverkliga dem i vårt liv, då hedra vi även samtidigt den finländske krigarens ädlaste egenskaper och vackraste minne från gångna sekler, då hylla vi bäst de stolta ideal som nationalskalden frambesvurit, ideal vars tändande och eggande kraft var ett av de blankaste och skarpaste vapnen i frihetskampens förberedelse och genomförande. Men det är trots allt icke nog med att passivt motta ett arv och så att säga leva på dess räntor. Det gäller för oss att genom positivt arbete förkovra arvet och skapa nya traditioner. Må envar se till att Gardesemblemen icke bli enbart en simpel dekoration, utan att vår uniform är och förblir ett garantimärke för verklig elit!"

Det är (förhoppningsvis) med nutidsintresse och beundran man läser dessa ord framförda av en österbottnisk överstelöjtnant för nu 95 år sedan. Framställningen är minst sagt mästerlig. Bland finska generalkårens medlemmar fanns det säkert bara några få som kunde åstadkomma en dylik analys av Jägarrörelsen. Men Fagernäs tal säger också en hel del om honom själv som person och på hans sätt att tala till sina soldater. Lägg märke till medgivandet av en berättigad kritik mot vissa av Jägarrörelsens företrädare - men samtidigt ett skarpt fokus på den röda tråden i strävandena.

I ett annat och senare tal gick han till svidande vidräkning med den i hans tycke orealistiska fredsrörelse som svepte fram i Europa efter första världskriget. "Rotlösa ideologier, utan kontakt med det verkliga livet, enbart skada vårt sönderpolitiserade samhälle" sade Fagernäs i sitt tal. Men han klandrade också dem som inte ville foga sig i att åtlyda demokratiskt givna lagar utan i revolutionsivern försöka sätta sig över dessa och med våld ta den lagliga makten i sina händer.

Kanske var det kännedomen om Uno Fagernäs inställning och lojalitet till statsmakten och landets regering som gjorde att han under Mäntsäläupprorets dagar fick sig tilldelad en synnerligen viktig, men också mycket känslig, uppgift. Gardesjägarbataljonen såsom truppenhet hade ett mycket gott anseende vilket med stor sannolikhet inverkade på beslutet att tilldela dem denna uppgift.

MÄNTSÄLÄUPPRORET 1932

Lapporörelsen som låg som bakgrund för Mäntsäläupproret hade sitt starkaste fäste i finska södra Österbotten. Mången av de officerare som fanns på ledande poster i armén, var beundrare av Lapporörelsens ideologi. Andra var osäkra, och valde att stå med fötterna i båda lägren. Till de senare hörde bland annat Den Vite Generalen [Mannerheim], som dels gav sitt stöd åt Lappo, men dels stod bakom landets lagliga regering. En del av officerarna gjorde sig oanträffbara för att invänta ett avgörande i läge - så gjorde garnisonschefen i Vasa, överste Juho Heiskanen, likaså cheferna i både Uleåborg och Seinäjoki.

Per Evind Svinhufvud
Finlands president 1931-1937

Inför denna situation fick Gardesjägarbataljonens kommendör Uno Fagernäs ett personligt telefonsamtal från president Svinhufvud. "Jag beklagar att jag måste vända mig till Er och Edra svenskspråkiga soldater och i denna situation på detta sätt bringa finnar till förnuft. Det finns ett par hundra revoltörer i Jyväskylä, som gör sig beredda att resa till Mäntsälä för att stöda de upproriska där. Jag [president Svinhufvud] ger överstelöjtnanten order om att avväpna revoltörerna i Jyväskylä."

Det blev bråda stunder för GJB:s kommendör. Lappoanhängarna i Vasa försökte på allt sätt förhindra att Fagernäs med sina trupper fick nödvändiga fortskaffningsmedel. Lappoanhängarna lade beslag på både bussar och bilar. Fagernäs beställde då ett extra tåg men hotades med att man skulle spränga den nödvändiga järnvägsbron vid Munakka station [mellan Vasa och Seinäjoki].

Fagernäs lät snabbt utrusta sitt tåg som ett litet pansartåg. Två kanoner placerades i öppen vagn bakom loket. Tolv tunga maskingevär var skjutklara i öppna vagnar i slutet av tåget. Fagernäs skriver i sin dagbok från denna tid: "När vi kom till Munakka var bron kvar och inga sprängare syntes till. Då vi anlände till Seinäjoki och sökte Skyddskårschefen hade denne flytt. Då jag kom till Distriktsstaben hade vicechefen begått självmord".

Expeditionen fortsatte därefter söderut. Då tåget passerade Alavus stod den lokale Skyddskårschefen på perrongen och gjorde honnör. I Haapamäki klev Fagernäs upp på ett lokomotiv och for sedan till upprorsnästet [i Jyväskylä]. Där kapitulerade trötta och skäggiga män utan motstånd. De visste redan då och där att spelet var förlorat!

Sålunda hade österbottniska trupper under ledning av en österbottnisk officer, medverkat till att Mäntsäläupproret kvästes redan innan det ledde till någon väpnad strid. Man kan förmoda att Fagernäs anseende steg - både inför rikets ledning och för de som kände till hans viktiga uppdrag. Själv valde han att inta en låg profil. Uppgifterna om hans ovanliga uppdrag finns bevarade i de anteckningar han lämnat efter sig. Det har även funnits enstaka värnpliktiga vittnen som berättat om den märkliga tågresan. De och deras kamrater gjorde sin värnplikt i Vasa och tjänstgjorde i den enhet som Fagernäs använde som attacktrupp - men lyckligtvis inte behövde använda annat än som säkringstrupp.

Gardesjägarbataljonen upplöstes år 1934 men dessförinnan hade Fagernäs fått kommendering till Tavastehus som distriktschef för Tavastehus militärdistrikt. Nu följde några lugnare år.

Det vilar ett svårgenomträngligt mörker över Uno Fagernäs avancemang inom det militära systemet. När blev han kapten, major eller överstelöjtnant?

Vi vet genom militärorder från Gardesjägarbataljonens stab den 30 augusti 1929 att han redan då var överstelöjtnant.

”GJB:s stab, Vasa den 30.8.1929. Dagorder N:o 61.

2. Republikens President har medelst militärorder N:o 44/27.8.29 transporterat PPP 2:s kommendör överstelöjtnant Fagernäs till kommendör för GJB".0

Källorna skriver senare: "Den 6 december 1936 förlänades överstelöjtnant Uno Fagernäs generalstabsofficers grad och vägen till de högsta befälsposterna var faktiskt öppnad härigenom."

Verkligheten var (och är) att ingen kunde förlänas generalstabsofficers grad. En sådan existerar helt enkelt inte. Generalstabsofficeren kunde (och kan än idag) vara allt från major till trestjärnig general!

Fagernäs närmade sig dock den absoluta militära toppen när han av överbefälhavaren Mannerheim utnämndes till överste den 4 april 1940.

Troligen skulle Fagernäs ha förblivit i det övre mellanskiktet om inte kriget hade kommit emellan. Kanske drog också familjen hem tillbaka till Österbotten. Den 28 november 1938 överfördes han på egen begäran till Skyddskårsorganisationen och utnämndes till chef för Vasa Skyddskårsdistrikt. I denna befattning kvarstod han till hösten 1939 då han, den 10 oktober 1939 av Skyddskårsorganisationens chef generallöjtnant Lauri Malmberg, förordnades till Vasa skyddskårs distrikts krigstida chef.

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv: Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

- Ω -

torsdag 3 april 2025

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga. Del I

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del I

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

Det fanns inte många tecken som tydde på att en blivande general hade sett dagens ljus, då Frans Uno Fagernäs föddes den 1 mars 1894 på Fagernäs hemman i Terjärv [fi: Teerjärvi]. Fadern var född 1857 och i hans andra gifte föddes Frans Uno som en av en tolvhövdad syskonskara.

Terjärv vid den blå droppen, drygt
100 km NNO om Vasa i Finland.
Tips: Upplösningen i kartbilden ovan är usel.
Gå till "Kartplatsen - Lantmäteriverket".
Klicka på förstoringsglaset i listen till vänster och
skriv in "Terjärv"
Länk till Kartplatsen här!

Terjärv kyrka, 20-talet.
Bilden berättar: En kyrkväg mitt i byn skapad av hästhovar
[mittensträngen] och kärrhjul. Stenig mark lämnar stenblocken
vid vägkanten. Gärdesgården vittnar om att korna går fritt
men inte skall äta av besådda ytor med korn, havre, vete eller råg.
Telefon finns naturligtvis inte men väl elektricitet

Det finns inte många vittnesmål om Frans Unos uppväxtår - ingenting om varför han sattes i skola. Synbarligen var han den av syskonskaran som var mest begåvad och helt enkelt därför sattes i skola.

Äldsta brodern Teodor fick utbilda sig till kantor och var förmodligen den som ansågs bära de bästa förutsättningarna för detta arbetsfält. En yngre broder Matts Fridolf (eller Fride) genomgick senare en predikantkurs och blev känd för sitt enastående minne och förmåga att kunna tränga in i djupa teologiska resonemang. I våra dagar skulle han säkert, med dessa förutsättningar, ha blivit teologie doktor och professor vid något universitet.

En viss bild av Unos uppväxtår får vi genom att citera den skildring av sina uppväxtår som han skrev i tidskriften Kuriren förmodligen någon gång på 1960-talet. Vi låter honom själv beskriva det på hans oefterhärmliga sätt:

”Jag fick min fosterländska fostran som skolpilt i min beundrade hembygd. Där plockade jag blåklint i skyhöga rågåkrar och hjortron på milsvida mossor. Jag åt blodröda åkerbär på blommande dikeskanter och ljusröda smultron på svindlande backsluttningar. Jag drack sockermättat och skummande spisöl ur skopa på många tredagarsbröllop…

Vår lärare, ”Professorn”, berättade ofta om Runeberg och Topelius i olika sammanhang. Vi fick den uppfattningen att de var halvgudar som väckt Finlands folk till nationellt självmedvetande och lärt det att älska sitt fosterland. ”Professorn” berättade också om det ryska förtrycket - ett förtryck som kraftigt upprörde de äldre. Vi hade endast en dunkel aning därom. Men nu fick vi höra hårresande skildringar av en välinformerad man som visste allt om detta...."

... Jag [Uno Fagernäs] hade tidigare läst Fänrik Ståhls sägner, men mer eller mindre mekaniskt - utan att begripa innehållet. Men när "Professorn" deklamerade "Sveaborg" färgade ställföreträdande skam mina kinder. Han deklamerade "Döbeln vid Jutas" så sensibelt att solen åter lyste över ett fritt Finland. När han långsamt läste den sista sublima strofen med stark accent såg vi tårar i hans ögon.”

[Ur Runebergs Döbeln vid Jutas, slutet:

Förborgat är, om lyckan eller nöden
En gång skall röjas i din framtids drag;
Men hur du jublar då, men hur du klagar,
Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
Du minnas denna, minnas Döbelns dag.]

Av Fagernäs målande skildring framgår också att han var mycket musikaliskt begåvad. Synbarligen visste också hans underordnade under krigsåren om hans enorma intresse för musik för när han fyllde 50 år fick han ett piano i gåva, ett piano som hans mannar hade samlat ihop pengarna till!

Artur Hedlund

Men vem var den märklige mannen som Uno Fagernäs beskriver som "Professorn" och som kom att ha en så pass stor inverkan på hans personlighetsutveckling? Allt tyder på att det var folkskolläraren Artur Hedlund [född 1875] som avar Unos stora idol och förebild. Hedlunds gård var vid den tiden ett litet "slott" – mätt med Terjärvförhållanden. Hedlund spelade piano och verkade som körledare och samlade ungdomarna runt omkring sig. Han var bosatt i Helsingfors, men kom varje sommar till hembygden och var då aktiv bland ungdomarna. Uppenbarligen är det han som för Uno var trollkarlen vilken så eftertryckligt kom att påverka hans karaktärsutveckling under ungdomsåren.

SKOLGÅNG I JAKOBSTAD

Uno sattes i skola i Jakobstad. Det var få ungdomar som på den tiden fick en sådan förmån. Han beskriver själv ombytet på följande sätt:

”Jag måste övergiva min kära hembygd för att kunna fortsätta min skolgång i Jakobstads realläroverk. Där blev mina lärare förvånade över mina litterära kunskaper och även mina insikter i flora och fauna. Då berättade jag med tindrande ögon om ”trollkarlen i Terjärv” [Professorn].

Jakobstads gymnasium [f.d. Realläroverket]
byggt 1904

På läroanstalten måste jag brottas med nya läroämnen. Med finska och franska, med tyska, engelska, och ryska, med logaritmer och rotutdragning - dock inte ur min rara skolflammas mun! Som lärare i ryska hade jag en stilig gardeskapten som vunnit sina sporrar i ett ryskt elitförband. Han lärde mig så mycket av Bobrikovs [f.d. hatad Rysk generalguvernör över Finland] modersmål att jag kunde förbanna dennes minne med ryska ord! Han var också min lärare i värjfäktning. Jag blev ingen mästare på värja. Men när jag blev student var jag dock så skicklig fäktare att jag lätt kunde ha mejat ned tsarens alla hatade hejdukar! Jag kunde inte då ana att jag tre år senare skulle döda tsarens soldater på tyska östfronten, inte med värja, men med ryskt gevär på rysk mark. Jag kunde inte heller ana att jag skulle möta min överlägsne motståndare i värjfäktning på samma plats och vid samma tidpunkt.

När första världskriget bröt ut gick gardeskaptenen frivilligt i rysk tjänst för att bli befordrad. Han avancerade också i snabb takt. Men jag mötte honom inte som revoltör mot ryskt förtryck utan som kollaborator och kombattant på fel sida. Ödets ironi och komik hade reglerat våra relationer så lustigt att han låg i Jakobstadt i Lettland som överste och intendent för en rysk armékår medan jag var simpel Gruppenführer i tyskt tjänst i Kurland och vadade i Aa-flodens förpestade vatten för att få nödig frontutbildning.”

Så långt Unos berättelse från skoltiden och om hans senare sammanträffande med gardeskaptenen. Fagernäs kom att träffa honom ännu en gång - långt senare. Gardeskaptenen hade då avancerat till generalmajor i finska armén och Uno själv hade avancerat till kommendör för en gardestrupp i samma armé. De möttes på en lyxrestaurang i Helsingfors. Ödet hade åter länkat ihop de frejdiga värjfäktarna från Fagernäs skoltid.

STUDENT

Våren 1914 hade Frans Uno Fagernäs nått sitt första ungdomsmål, han examinerades som student vid Jakobstads Realläroverk. Några uppgifter om hans studentbetyg föreligger inte, men man torde inte göra någon större felbedömning om man antar att det samlade intrycket var gott!

I augusti 1914 utbröt första världskriget. Föga anade den unge studenten att det närmaste året skulle innebära radikala omställningar för honom… Han inskrevs i Helsingfors Universitet på hösten 1914 och han uppgav, enligt sitt militära stamkort, att han var medicine studerande. Men ett annat intresse fanns också i hans sinne, nämligen musikens. Utsikterna att slå sig på den banan var emellertid något mycket, mycket verklighetsbortvänt.

I fortsättningen skulle det emellertid inte bli vare sig läkar- eller musikstudier för under vintern 1915 hände märkliga saker...

JÄGARE

Frans Uno skulle inte hinna med mera än knappt en termins studier innan hans fosterländska intresse förde honom i kontakt med Jägarrörelsen. Vem som förde honom till dessa kontakter, eller värvade honom som medlem, är inte bekant. Kanhända var det via studentkåren eller via studiekamrater vid universitetet. Kanhända var det via kontakter med den ovan skildrade "Professorn"! Alltnog den 25 februari 1915 inträdde han i Pfadfinderkursens 1. kompani beläget i Lockstädter Lager i Nordtyskland. Han gjorde det tillsammans med ett par hundra andra unga män, som på illegala vägar via Sverige, sökt sig till Tyskland för att få militärutbildning.

Baktanken med denna utbildning var hos dem alla ett hopp om att en dag kunna medverka till att göra Finland till en självständig stat. Från Terjärv hade Frans Uno sällskap med åtminstone en kamrat: Ivar Bergström. I slutet av året anslöt sig två andra Terjärvbor till sällskapet: Gåsjärv-Sigfrid, och Ivar Bergströms broder Tyko.

Från tiden i Tyskland finns flera allmänna skildringar - men få som skulle belysa enskilda Jägares öden. Några snabba avancemang gjorde inte Uno Fagernäs - inte heller väckte han någon speciell uppmärksamhet.

Uno Fagernäs blev Hilfsgruppenführer i Jägarbataljonens första kompani tillika med Olof Lagus och Aarne Sihvo. Gruppenführer blev han i början av 1916. Bataljonen kommenderas ut till östfronten för att få stridserfarenhet. Där kom Fagernäs att delta i striderna bl.a. vid Misse, Rigaviken och Aa-floden. Ett tyskt järnkors av II klass talar om tapperhet i fält från den tiden. År 1917 deltog han också i den tyska krigsskolans A-kurs i Libau vilket tyder på att hågen till det militära hade fått näring under Jägartiden.

General Aarne Sihvo

DELTAGANDE I FINLANDS FRIHETSKRIG 1918

Då det självständiga Finlands regering i januari 1918 tvingats att flytta till Vasa ställdes den inför många problem. Den i all hast av skyddskårer och under general Mannerheims ledning hoprafsade Vita armén började sitt arbete i slutet av januari. Ganska snart blev det klart att man mer än väl behövde de unga män som i Tyskland, i Jägarbataljon 27, erhållit sin militära utbildning. Jägarna kallades därför skyndsamt hem till Finland.

Redan den 11 februari 1918, medan de ännu befann sig på tysk mark, befordrades en del av dem till officerare i det självständiga Finlands armé. De som hade klarat sig bäst blev majorer. Uno Fagernäs hörde till den grupp som befordrades till kaptener. Det var ett raskt steg även om det inte, i sig, visade på att han var en blivande general.

Den 25 februari 1918 landsteg Jägarna i Vasa och gav det unga självständiga landet en strimma av hopp. Men det skulle dröja ytterligare nästan en månad innan Jägarnas roll i den finska armén var klar eftersom det inte utan svårigheter gick att inordna en aktiv Jägarskara i en armé som leddes av officerare vilka tidigare tjänat i den kejserliga ryska armén. Fagernäs blev i början kompanichef i 1. Jägarregementets andra bataljon, senare bataljonens kommendör [Red anm: Med kommendör avses chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet t. ex en bataljon]. Den första större drabbning han medverkade i var striderna i Lempäälä söder om Tammerfors.

Under krig kan personalbrist genom att någon i befälskedjan stupar, eller på annat sätt faller ifrån, medföra plötsliga befordringar - så blev fallet för Uno Fagernäs inför stormningen av staden Viborg på Karelska näset.

Vi har tidigare lärt att en av Fagernäs kamrater, Olof Lagus, redan medan han befann sig i Tyskland befordrats till major och kommendör för 2. bataljonen i 1. Jägarregementet. Fagernäs hade rollen som en av kompanicheferna i samma bataljon. Nu händer följande:

Olof Lagus. Död under
oklara omständigheter
den 20 april 1918

I april 1918 följde sjuksköterskan Harriet Thesleff med Jägarkapten Olof Lagus' bataljon till Heinjoki på Karelska näset. Bataljonen skulle delta i stormningen av det av De Röda ockuperade Viborg. Harriet och Olof hade något som påminde om ett förhållande. Den 20 april begav sig Harriet, Lagus och Jägarmajor Nils Gadolin, troligen något berusade, ut på en utflykt från Ristseppälä gård. Harriet och Olof satt i en hästanspänd kärra, Gadolin red. En timme efter avfärd kom häst och kärra tillbaka med en främmande kusk och den döde Lagus. Några timmar senare kom Harriet och Nils tillbaka till Ristseppälä. Lagus hade dött av ett skott i huvudet. Vad som hade hänt - vådaskott, självmord eller mord utreddes aldrig.

Angående de fortsatta strider, i vilka Uno Fagernäs deltog, finns i boken Finlands Frihetskrig del VIII, bl.a. följande skildring: 2. Jägarbataljonen [Fagernäs] inträffade den 23 april klockan 20 framför Kämärä station och gick omedelbart till anfall. Den nattliga striden varade till klockan 5 på morgonen, men fiendens motstånd kunde icke brytas, utan de röda gick till motanfall och förstärktes med ett från Säiniö-hållet kommande pansartåg. Bataljonen drabbades under striden av svåra förluster - 20 procent i döda och sårade. Först vid middagstiden den 24 april kunde stationen efter artilleribeskjutning erövrats. Redan samma kväll marscherade bataljonen 15 km till Säiniö dit den anlände vid midnatt. Efter endast några timmars vila skedde uppbrott och framryckning till Liimatta [5 km] samt gruppering för anfall mot Viborg. Följande tre nätter, den 25-26 [april] samt nätterna 27-28 och 28-29 var bataljonen insatt i främre linjen vid stormningen av Viborg. Befälets energi och framåtanda samt manskapets tapperhet och uthållighet möjliggjorde dessa prestationer.

TIDEN EFTER FRIHETSKRIGET

När Frihetskriget var till ända ställdes speciellt Jägarna inför ett val: antingen att ta stamanställning i det unga Finlands armé eller att återuppta de avbrutna studierna. Studietiden och studiemålen syntes emellertid långt borta i fjärran och de flesta Jägarna fann alternativet att ta tjänst som aktiva officerare mest lockande - så också Uno Fagernäs.

Jägarna skulle småningom komma att bli den ledande grupperingen inom armén. En kamp försiggick emellertid mellan Jägarna och de officerare som hade erhållit sin utbildning i Ryssland under kejsartiden. Efter hand kom det att bli Jägarna som innehade de högsta posterna, men även sinsemellan dem förekom det kamp med "armbågarna". Förmodligen var det också svårt att få platserna att räcka till. Detta senare var sannolikt orsaken till att Fagernäs först blev förordnad till en tjänst som kompanichef i den enhet som bildade Jägarbataljon 18.

En annan omständighet som tog sig uttryck i "armbågande" var språkpolitiken. Denna var påtaglig under tjugotalet och trettiotalets första hälft. För att göra karriär i armén borde man då ha ett finskspråkigt namn. Av denna anledning fanns det de som förfinskade sina namn. Ett exempel härpå är Hjalmar Strömberg som bytte efternamn till Hjalmar Siilasvuo och under detta namn skördade sina lagrar. För Uno Fagernäs var det otänkbart att överge sin identitet. Även om han i Tyskland, av praktiska skäl, hade använt sig av ett främmande släktnamn skulle det aldrig ha kommit för honom att han på grund av karriärsjuka skulle ha förfinskat sitt efternamn!

I slutet av år 1918 flyttades Fagernäs till 1. divisionen. Där blev han kommendör för Björneborgs regementes andra bataljon. Följande år befordrades han till major och blev småningom regementets underhålls och ekonomichef. Denna vakans skötte han fram till 1921 då han åter blev kommendör för regementets 2. bataljon.

MILITÄRA STUDIER

Generalen av artilleriet
Vilho Nenonen

Att Uno Fagernäs var en begåvning är mångomvittnat. För att kunna avancera inom den militära hierarkin var det nödvändigt att, utöver den utbildning Jägartiden redan gett, skaffa sig vidareutbildning. En del av Jägarna skaffade sig den högre militära utbildningen utomlands. När en Krigshögskola startats i Finland blev det enklare eftersom man kunde skaffa sig nödvändiga extrakunskaper på hemmaplan. Uno Fagernäs inskrevs i Krigshögskolan år 1925. Därförinnan hade han, 1923 och 1925, genomgått två artillerikurser för general Nenonen. 1925 till 1926 var han därtill 1. divisionens stabchef och befordrades 1926 till överstelöjtnant.

Anm: General Nenonen utvecklade under Vinterkriget ett eldledningskort som märkbart kom att underlätta eldledarens arbete. Under Fortsättningskriget utvecklade han en korrigeringstabell som gjorde att man kunde avfyra hundratals, i djupled grupperade, artilleripjäser i sekvens så att alla granater slog ner i målet [i stort sett] samtidigt. Detta skulle komma att delvis möjliggöra undret vid Ihantala där sovjettrupperna, till följd av artilleribeskjutning, stupade i sådan omfattning att deras anfall måste avslutas permanent!

1926 utnämndes Fagernäs också till kommendör [chef] för 2. Cykelbataljonen [PPP 2]. Krigshögskolans slutbetyg erhöll han 1927 och var nu mogen att ta hand om högre befälsuppdrag. Utnämningen till generalstabsofficer kom först 1936 - men därförinnan skulle mycket hända...

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv: Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

- Ω -