fredag 21 april 2023

Operation Biting - Brunevalräden

Operation Biting - the Bruneval raid

Inledning

I januari 1942 kämpade Storbritannien huvudsakligen ensamt för sin existens. Tyskland hade ockuperat hela Västeuropa, kontrollerade Medelhavet och hotade brittiska kolonier i Nordafrika. Tyska ubåtar kontrollerade hela Atlanten och hotade att svälta Storbritannien till underkastelse.

Tyska slagskepp positionerade vid Brest, Frankrike, hotade att skära av Storbritannien från dess kolonier. Den enda ljuspunkten var det faktum att den japanska attacken i Pearl Harbor hade fört USA in i konflikten på britternas sida. Detta och det framgångsrika försvaret av Storbritannien självt genom Royal Air Force hade hållit landet fritt i kriget mot Tyskland.

En av de få fördelarna som Storbritanniens väpnade styrkor hade haft under de tidiga dagarna av kriget var radarn, vilken lät dem se fienden innan de själva sågs. Detta var en stor fördel under slaget om Storbritannien, i jakten på det tyska slagskeppet Bismarck och vissa andra strider. Men i januari 1942 hade den brittiska underrättelsetjänsten rapporterat att det fanns indikationer på att tyskarna nu placerade ut nya, effektiva, radarstationer samt utrustar sina fartyg och flygplan med radar.

Radar står för "Radio Detection and Ranging" översatt "Radioupptäckning och avståndsbedömning." Det är ett system som bygger på att sända ut radiovågor och låta dem reflekteras från ett föremål för att bestämma dess riktning och avstånd. Före kriget hade utvecklingen av denna nya detekteringsmetod pågått i Storbritannien, USA och Tyskland. Britterna var de som först tog den i bruk vilket skedde vid Andra Världskrigets början 1939. De hade utvecklat ”Chain Home Early Warning System” genom att bygga landbaserade radarstationer vilka hade visat sig vara avgörande för framgången för flygförsvaret för Storbritannien under Blitzen 1940. Inom några år skulle den uppfinningen användas på land, på hav och i luften.

Tidiga radarstationer var stora, besvärliga och gav svårtolkade data vilket förhindrade deras användning på fartyg och i flygplan. Britter och amerikaner ägnade betydande resurser till fortsatt utveckling av radar och de skulle så småningom producera radaranläggningar för alla slags fartyg, flygplan och landstationer.

Radar installerades när så blev möjligt (jfr Radar före och under Andra Världskriget) även i nattjaktplanen, vilket gjorde det möjligt för Storbritannien att effektivt störa de tyska nattbombplanens räder över landets städer. Fartygsbaserad radar var för britterna en verklighet tidigt i kriget. Allierade flygplan utrustade med radar skulle snart även komma att ha ha en betydande inverkan på den tyska ubåtsflottan genom att radarn kunde hitta fiendens ubåtar även när blotta ögat inte kunde se dem. Snart skulle dessutom krigsfartygen få sina vapen radarstyrda, något som säkerställde större träffsäkerhet och därmed förmåga att slå ut fienden.


En fallskärmsinfanterist från 2:a Fallskärmsbataljonen deltar i stridsutbildning.
Fallskärmstrupp genomförde Brunevalräden för att kunna komma över komponenter i ett
förmodat nytt tysk radarsystem uppbyggt på Frankrikes kust. Vapnet på bilden är en
brittisk 9 mm kulsprutepistol av märket Sten. (Även Sten Gun) Vapnet debuterade 1940

Det var känt i Storbritannien att tyskarna utvecklade radar och att några av deras större krigsfartyg hade utrustats med den. Radarn var känd för tyskarna som Peilfunk, Funkmess eller Funkmessgerät. I december 1941 orsakade fotospaning över franska kusten en mått av oro hos höga brittiska militärer: tyskarna verkade sätta upp en ny typ av radar längs den franska kusten. Om tyskarna framgångsrikt utvecklade ett försvar mot de nattliga bombraiderna skulle Storbritannien inte längre ha någon offensiv kraft att tillgå mot det aggressiva Tyskland.

Vid denna tidpunkt förlorade Storbritannien under sina anfall mot Tyskland i genomsnitt 4 av 100 bombplan, en betydande förlustfaktor för en nation med begränsade resurser. Varje ökning av förlusterna skulle dessutom hota Storbritanniens möjligheter att fortsätta störa Tysklands krigsansträngningar fram till dess att en stor offensiv tillsamman med amerikansk trupp kunde inledas.

En oroväckande upptäckt

Britterna hade redan tidigt uppmärksammat den tyska radarenheten Freya. Efter visst letande hade de funnit Freyas frekvens och kunde i viss mån störa den med aluminiumremsor som släpptes från flygplan. Aluminiumremsorna detekterades av Freya och gav ett eko på tyska radarskärmar som kunde tolkas som ett annalkande bombföretag. Man kunde alltså på detta sätt simulera ett bombanfall mot mål i syd, vilket fick tysk jakt att ledas och samlas sydvart medan anfallet utfördes i norr. Emellertid hade man funnit bevis på existensen av en ny tysk radar som hade förmågan att hitta ett brittiskt bombplan, låsa på det och leda tysk nattjakt och/eller luftvärnskanonernas eld (Flak) mot målet. Via fotospaning hade man funnit att det sannolikt rörde sig om en mobil radar som var liten till måttet och troligen billig att tillverka. I övrigt var väldigt lite känt om den.

Förslag till problemlösning

Lord Louis Mountbatten

Professor Frederick Alexander Lindemann från Oxford University och Dr. Reginald Victor Jones vilka arbetade på Royal Air Force Air Staff, hade till uppgift att studera tysk radarutveckling. De föreslog att något drastiskt skulle vidtas för att förse Storbritannien med vitala delar från denna 'mystiska' radarapparat så att de kunde analyseras och motmedel utarbetas. Saken förelades Amiralen och Lorden Louis Mountbatten, chef för Combined Operations, vilken omedelbart föreslog en kommandoräd till ockuperade Frankrike i avsikt att med våld ta och hemföra väsentlig hårdvara från den nya tyska radaranläggningen.





Winston Churchill




Förslaget väckte, undantaget RAF, föga intresse hos de övriga försvarsgrenarna. Emellertid nådde förslaget premiärminister Winston Churchills öron och han gav det sitt fulla stöd. Därmed förändrades utgångsläget drastiskt nu var inte längre fråga om räden skulle genomföras, utan var och när!







Spaning efter lämpligt objekt

Tack vara en utmärkt fotospaning genomförd med en kamerabestyckad Spitfire identifierades ett lämpligt mål på en klippa alldeles vid franska kusten invid den lilla byn Bruneval, knappt 20 km norr om Le Havre.

(Sverige köpte f.ö. efter kriget 50 st av dessa obeväpnade Spitfire som spaningsflygplan med litt. S 31. Typen var Flygvapnets snabbaste propellerdrivna flygplan med topphastighet över 700 km/h. Flygplanet användes bl a för fotospaning över sovjetockuperade Baltikum sent 40- tidigt 50-tal)



Bruneval-området fotograferades av ett RAF spaningsplan i december 1941. Man fann då
att Freya-stationen förstärkts med ytterligare en radarliknande inrättning.
Vad man funnit på spaningsbilden var Würzburg-parabolen på 3 m i diameter
vilken är synlig som en svart rund detalj till vänster på fotot.




Tyska Luftwaffesoldater vid en Würzburg radarstation.
Würzburgradarn vid Bruneval blev målet för de brittiska luftburna truppernas räd


Lord Mountbattens styrande direktiv

Direktiven från Lord Mountbatten innebar att företaget skulle genomföras överraskande och med minsta möjliga personell insats samt övas så dolt som möjligt. Sekretessen behövde vara maximal för att förhindra att företagets syfte kom till fiendens kännedom. Operationen skulle behöva stridande trupp på plats för att ta och säkra objektet samt specialister för att identifiera och ta vital elektronisk utrustning. För att säkra operationens överraskningsmoment krävdes att uppdraget genomfördes med fallskärmsburen trupp. När operationen var klar skulle brittiska torpedbåtar och ett landstigningsbåt återföra samtlig personal till England.

Detta var planeringsförutsättningarna. Med visst stöd av information från den Franska motståndsrörelsen samt med spaningsfoton av det tilltänkta målet började nu en detaljplanering.

Personalförsörjning

Det första steget var att utse fallskärmstrupp för företaget.



Generalmajor, senare generallöjtnant
Frederick Browning
Generalmajor Frederick  "Boy" Browning, ledaren för Storbritanniens Luftburna Styrkor, gav uppdraget till den nybildade 
2:a Luftburna Bataljonen i 1:a Fallskärmsbrigaden, 1:a Luftburna Divisionen


Major, senare Generalmajor,
John Frost

I sin tur avdelade bataljonens befälhavare sin adjutant, major John Frost, för att leda räden. 




Bataljonen, som fortfarande stod under utbildning, bestod av tre kompanier. Av dessa ansågs C-kompaniet var det mest effektiva. Kompaniet stod under befäl av major Philip Teichman. Eftersom Teichman var engelsman och kompaniet främst bestod av skotska soldater, beslutades det att om major Frost lyckades slutföra sin fallskärmsutbildning i tid, skulle han leda kompaniet under räden. Major Frost, själv skotte, var mer än entusiastisk.


Operationstruppens chef kvalificerar sig för uppdraget, personliga relationer ger förtur till materiel

Med bara några timmar tillgodo slutförde major Frost sina nödvändiga hopp för att kvalificera sig som brittisk fallskärmshoppare. Frost tog i och med detta över C-kompaniet vilket sedan skickades till ett träningsläger i södra England. Här inspekterades det av General Browning som Frost råkade känna från Royal Military Academy vid Sandhurst. Major Frost var bekymrad över sina mäns utseende. ”I det skedet var tilldelningen av uniformer och utrustning knapp. Under några månader har vi koncentrerat oss på att bygga upp hårdhet och styrka, samt tränat vapenhantering och fallskärmshoppning. Vi har haft mycket lite tid för "personlig puts", och ännu mindre med tid för att få oss att se glamorösa - eller till och med rena - ut. Träningsområdets lera har emellertid haft god tid att leta sig in i våra uniformstyger. Vi ser helt enkelt hemska ut.”

General Browning var emellertid välvilligt inställd och istället för att kritisera major Frost för gnällighet beordrade han honom att ge generalens adjutant en lista över nya uniformer och den utrustning kompaniet behövde.

När premiärminister Winston Churchill fick veta att räden skulle genomföras av fallskärmstrupp blev han en aning missbelåten - han hade alltid förordat sjöburna attacker utförda av Royal Navy.


Whitworth Whitley bombflygplan från Royal Air Force, modifierade som transportflygplan
för fallskärmstrupp, övar flygoperationer inför Bruneval Räden.
En soldat kan ses lämna ett av planen i bakgrunden, en fot syns under planet till höger!
Under flygplanen syns hopplinorna (för automatisk skärmutlösning) från tidigare hoppare


Uppvisningsräd för premiärministern och Krigskabinettet, fortsatt träning för uppdraget - sekretessen närmast total, men viss information om uppdraget ges till Chefen C-kompaniet

Kompani C från 2:a fallskärmsbataljonen fick nu i uppgift att simulera en uppvisningsräd mot en av 'fiendens' strandnära etableringar. Detta skulle ske inför Prime Minister Winston Churchill och Krigskabinettet. Kompaniet skulle hoppa fallskärm över Isle of Wright, därefter ta och under en timme hålla målet innan de evakuerades till sjöss av Royal Navy.

Strax efter denna händelse fick major Frost order om att hålla sina män i bästa möjliga form och informerades om att de hade ett topphemligt uppdrag att utföra någon gång i februari - ett uppdrag som Frost inte kunde få information om vid denna tidpunkt. Major Frost motsatte sig genast att inte kunna planera insatsen med sin egen bataljonsstab. Men sträng sekretess rådde och trots att han kände sig "utpressad" gick major Frost med på att acceptera en plan som varken han eller hans officerare hade någon del i att utveckla. Förutom de grundläggande konturerna av operationen, fick han inte veta något om uppdragets innersta natur.

Målet var en av de nya 
'mystiska' tyska radarstationerna och uppdraget var att ta, och till England medföra, vitala delar från en sådan radarstation. 

Wützburgradarn började i hemlighet utvecklas av Telefunken 1936 och förevisades för en entusiastisk Hitler 1939. Den tillverkades under kriget i två varianter: en mobil enhet med en diameter på antennparabolen om 3 meter och en fast enhet med paraboldiametern 7,4 meter. Jfr artikeln Radar före och under Andra Världskriget

Radarn arbetade med en klystron som medgav en våglängd på 53-54 cm vilket innebar en mycket god upplösning. Den kunde följa ett rörligt mål, såsom ett bombplan, den var enkel att hantera och den var mycket pålitligt. Räckvidden var 29 km. Det stationära enhetens mätnoggrannhet var 25 meter vid maxräckvidden 70 km. Den mobila enheten av Würzburgradarn tillverkades i 4000 exemplar medan den fasta, Würzburg Riese, kom att tillverkas i 1500 exemplar.

Personalkomplettering på 'frivillig bas'

Flygsergeant Charles WH Cox

Den 1 februari 1942 anställdes sergeant Charles WH Cox som radarmekaniker vid RAF. Vid denna tidpunkt ansågs han vara en av de bästa radarmekanikerna i Storbritannien. Han fick en speciell passerhandling och beordrades att anmäla sig vid Flygministeriet. Vid ankomsten styrdes han till Office of Air Commodore VH Tait. Av honom fick han höra att han just frivilligt anmält sig till ett farligt uppdrag. Förvånad svarade sergeant Cox att han "aldrig anmälde sig frivilligt till någonting." Något överraskad av sergeant Coxs svar replikerade kommendör Tait: "Men nu är Ni här sergeant Cox, kommer Ni att anmäla Er frivilligt?" När sergeant Cox frågade vad han skulle ställa upp på som frivillig fick han veta att det var topphemligt och att han inte kunde få veta något om uppdraget ännu. Han befordrades omgående till flygsergeant och skickades till Manchester där han skulle anmäla sig vid en träningsskola. När han blev varse att det var Fallskärmsträningsskolan han skulle anmäla sig vid var flygsergeant Cox omedelbara reaktion: "Jag vill härifrån." Tärningen var dock kastad och han tillbringade de följande 12 dagarna med att lära sig hoppa fallskärm.

På 2:a fallskärmsbataljonens träningsområde träffade Cox major Frost och hans ställföreträdare, kapten John Ross. Inom övningsområdet fick "den frivillige" fysisk träning, lärde sig marschera, fick vapenträning och lärde sig det mesta om knivslagsmål. Långsamt började det gå upp för flygsergeant Cox att dessa fallskärmssoldater, som var hans kamrater, förberedde sig för någon sorts räd och att han hans öde var att följa med dem.

Cox fick snart veta att han skulle knytas till en grupp Royal Engineers under befäl av löjtnant Dennis Vernon. Vad hans personliga roll skulle vara blev klart för honom när han blev beordrad att, med utlånad brittisk radarmateriel, instruera Royal Engineers om hur radarn var uppbyggd och hur den fungerade. När mer av planen blev känd för deltagarna fick flygsergeant Cox också veta att han och en annan radartekniker skulle landa med fallskärm någonstans i Frankrike tillsammans med fallskärmssoldaterna, för att sedan med hjälp av gruppen Royal Engineer's demontera och till England medföra valda delar av en tysk radarstation.

Nu bar det sig inte bättre än att den andre radarteknikern skadade sig under fallskärmsutbildningen och snarare än att vänta på en annan 'frivillig' föreslog flygsergeant Cox att löjtnant Vernon skulle bli den andre radarexperten. Förslaget accepterades. Löjtnant Vernon och flygsergeant Cox skulle, tillsammans med 6 man från Royal Engineers, demontera intressanta delar av radarstationen. Löjtnant Vernon skulle tillika vara uppdragets fotograf och ta bilder av den tyska materielen.

C-kompaniet märker av en priviligierad ställning inom Brittiska Armén

C-kompaniet började nu märka att de intog en priviligierad ställning. Under en period då det var svårt att få tillgång till förnödenheter eller utrustning, fick de allt de bad om och mer. När förrådssergeanten begärde nio exemplar av den lätta kulsprutan Bren fick de 18 stycken!
Brittisk lätt kulspruta, Bren




Brittisk kulsprutepistol, Sten Gun

Kompaniet blev också ett av de första brittiska förbanden som utrustades med den nya brittiska kulsprutepistolen Sten Gun (även enbart Sten). Radioapparater tillhandahölls för varje pluton och två extra uppsättningar tillhandahölls "för kontakt med marinen." Nya uniformer, stövlar, kikare, pistoler, ficklampor och andra utrustningsdetaljer gjordes också snabbt tillgängliga för kompaniet.

Ännu en person, 'Menige' Newman, ansluter till truppen men vilken är hans roll - och vem är han?

När förberedelserna närmade sig sitt slut introducerades en ny medlem i C-kompaniet. Mannen presenterades endast som 'Menige Newman' med uppdrag att vara tolk. Han visade sig tala perfekt tyska och engelska. Han verkade ha varit en globetrotter som bott i Paris, Berlin, Wien, Budapest, New York och London. Ett tag hade major Frost sina tvivel om 'Menige Newman', och trodde till och med att han var någon sorts femte-kolonnare.

C-kompaniets personalstyrka var nu uppe i 120 man, inklusive ingenjörerna och flygsergeant Cox. Det var dags att flytta.

Övningar i amfibieteknik och en ny uppvisningsövning

Kompaniet transporterades till Skottland. Här gick de ombord på HMS Prins Albert en av England beslagtagen Belgisk transportfärja. Syftet var att öva ombordstigning från en stenbelagd strand, vilket var mycket svårare än först förväntat - i dåligt väder var det nästan omöjligt. Efter några dagar kom Lord Mountbatten för att inspektera truppens framsteg och för att diskutera operationsplaner med ansvariga officerare. Först vid detta tillfälle informerades Royal Navy om att deras "gäster" var en fallskärmstrupp som snart, från en stenig Fransk kuststräcka, skulle gå ombord på sitt landstigningsfartyg och lämna det ockuperade Frankrikes - förutsatt att allt fungerade enligt plan.

Påföljande dag återvände C-kompaniet till sitt träningsläger. Snart nog genomförde truppen ytterligare en uppvisning, denna gång för General Browning. Major Frost hade gjort reservationer mot att hoppa från bombplan eftersom han ansåg att bombplansbesättningarna saknade såväl utbildning som erfarenhet av fällning av fallskärmstrupp - men uppvisningen gick perfekt.

Ett plötsligt störmoment - Operation Cerberus

Nu inträffade något som gjorde C-kompaniets ledande officerare samt planerarna en smula oroliga.



Tyska slagskeppet Scharnhorst
Sänkt NO Nordkap 26 december 1943





Tyska slagskeppet Geneisenau
Sänkt i Gdynias hamn 23 mars 1945







Tyska tunga kryssaren Prinz Eugen
Amerikanskt krigsbyte 1945
Sjunken under bogsering efter atombombsprov vid
Kwajaleinatollen, Stilla Havet, 1946. En av tre propellrar
bärgades av amerikansk personal 1977 och är
utställd vid Laboe, öster om Kiel


De två tyska slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau samt tunga kryssaren Prinz Eugen med eskort av 6 jagare, 14 torpedbåtar, 26 E-båtar (små extremt snabba, 40-50 knop, torpedbåtar) 32 bombplan och 252 jaktplan hade just genomfört Operation Cerberus.

Operation Cerberus innebar att den tyska flottstyrkan lämnade hamnen i Brest på den franska kusten kl 09:14 den 11 februari 1942, forsade med 30 knops fart genom Engelska Kanalen och var i hamn i Wilhelmshafen den 13 februari.

Tyskarnas genomförande av Operation Cerberus visade tydligt på en svag brittisk kontroll över Engelska Kanalen och dess luftrum. C-kompaniet var helt enkelt tvingat att korsa Kanalen för att kunna återvända till England med de erövrade tyska radardelarna...

Operationen övas fullskaligt - med uselt resultat! 

Som om denna skickligt genomförda tyska operation inte var nog gick sista övningen uselt. Fällningen var alltför utspridd och många utrustningsbehållare landade alldeles för långt bort från truppen. Den hopfällbara vagnen, designad för att transportera radardelarna från klippan där anläggningen stod ner till stranden, fälldes också på helt fel ställe. Slutligen väntade båtarna som skulle evakuera C-kompaniet på fel strand. Allt verkade fel och major Frost var med rätta orolig.


Karta över anfallsmålet vid Bruneval


Tidvatten och månens faser lägger sista kortet. Chefen, major Frost, får operationsorder för det som senare framstår som Andra Världskrigets djärvaste företag

Det var bara två dagar kvar till den den planerade räden. Tidvatten och månförhållanden krävde att den genomfördes mellan 23-27 februari. Med den usla övningen bakom sig, insisterade Royal Navy på ytterligare en övning innan den verkliga räden genomfördes. Dåligt väder kostade dem en dag men den 22 februari gick evakueringsövningen, trots dåligt väder, hyfsat bra.


Major Frosts tre operationsorder var (kodorden återfinns på kartan ovan):

1. Ta och medför till England vitala delar av HENRY.

2. Ta och medför fångar som är ansvariga för driften av HENRY (i avsikt att få all tänkbar information om stationen).

3. Ta och medför alla dokument som rör HENRY, sannolikt finns de i LONE HOUSE.

HENRY var naturligtvis täcknamnet på radaranläggningen medan LONE HOUSE var ett mindre slott helt nära radars uppställningsplats. LONE HOUSE använde tyskarna troligen som tjänstelokaler.

Efter major Frosts invändningar och förslag hade planerarna delat in hans kompani i tre stridsgrupper av, i princip, samma storlek. Dessa grupper och deras materiel skulle fällas över Bruneval med fem minuters mellanrum med början strax efter midnatt.

Operation Bitings genomförande - detaljplaner för operationens tre grupper: Nelson, Drake, Rodney och deras sektioner

Den första gruppen, kodnamn "Nelson", skulle efter landning och vapen- och ammunitionskomplettering från de samtidigt fällda behållarna förflytta sig ner till stranden. När major Frost fick signalen att de tre grupperna var stridsberedda skulle grupp "Nelson" attackera det tyska försvaret på stranden och därmed säkra anfallarnas reträtt. Befälhavare för ”Nelson” var löjtnant ECB Charteris. Grupp "Nelson" understöddes av en sektion med Bren-kulsprutor. Denna sektion leddes av kapten Ross.

Återigen var major Frost orolig. Ingen visste hur många tyskar som skötte strandförsvaret, vilka vapen de var beväpnade med och inte heller om det fanns några förstärkningar i närheten.

Den andra gruppen, kodnamn "Drake", skulle delas upp i fyra sektioner. Tjugo män under löjtnant Peter Naumoff skulle förflytta sig mot en stor bondgård vid Le Presbytére och blockera alla tyska försök att attackera från det området. "Hardy", en sektion om fem män under major Frost, skulle omringa LONE HOUSE. Sektion "Jellicoe", 10 man under befäl av löjtnant Peter Young, skulle omringa HENRY och rensa området runtom från fiender. Löjtnant Vernon och hans Royal Engineers, tillsammans med flygsergeant Cox, skulle därefter undersöka radaranläggningen för att identifiera och demontera tekniskt intressanta delar.

Den tredje gruppen, "Rodney", på 40 man under löjtnant John Timothy, skulle fällas sist och bevaka hela operationen från platån, öster om HENRY och LONE HOUSE, samt vid behov fungera som taktisk reserv och arriärgarde.

Ytterligare en man skulle medverka i räden. Det var "Noah", en civil radarspecialist vars riktiga namn var DH Priest, och som skulle komma iland från en av evakueringsbåtarna, snabbast möjligt förflytta sig upp på höjdplatån där radarn stod för att hjälpa till med att plocka ut vitala radardelar och sovra bland funna dokument. Om han verkligen anlände som planerat skulle det också betyda att evakueringsbåtarna var redo och väntade.

Alla arméers ständige följeslagare: General Väntan

C-kompaniet flyttade ut från sitt läger sent på måndagen den 23 februari, packade sin personliga utrustning och utrustningsbehållarna med gruppmateriel, redo att ge sig av till flygfältet. När de var färdiga för avtransport kom nya order. Till följd av dåligt väder hade operationen flyttats fram en dag, till tisdagen. Det blev samma sak på onsdagen och på torsdagen.

En av soldaterna i C-kompaniet skrev: "Vi är alla mycket olyckliga. Varje morgon rustar vi oss för satsningen, och varje kväll efter ännu ett uppskjutande, har vi tid att tänka på allt som kan gå fel och samtidigt notera att om vi inte åker på torsdag måste vi vänta en hel månad innan förhållandena är lämpliga. När allt kommer omkring är vädret i Engelska Kanalen i februari och mars inte särskilt benäget att vara "lämpligt."



I denna målning av konstnären Richard Eurich hoppar fallskärmstrupp över
Brunevalområdet. Fallskärmarna var gjorda av mörkgrönt och svart siden
för att göra dem svårare att se på natten (uppe t.h. i bilden).
Evakueringsbåtarna har anlänt och den konstnärliga friheten låter grupp "Nelson"
samlas på stranden innan striden har börjat!
På klippans topp skymtar LONE HOUSE!

Väderanalyser, missmod och hopp - och så plötsligt VERKSTÄLL OPERATION BITING I NATT!

På fredagen, även om vädret hade förbättrats något, förväntade sig major Frost order om att gå på ledighet tills nästa lägliga väder kom. Ett samråd mellan officerare från de inblandade försvarsgrenarna resulterade i en överenskommelse om att avvakta och se vad fredagen skulle ge för väderförhållanden ute i kanalen. Efter fyra dagar av stigande förväntningar - och tilltagande oro - var de flesta soldaterna i C-kompaniet mycket besvikna. Major Frost verkade dock upprymd och kände vibrationerna av kommande strid inom sig. Snart nog dök General Browning ut för att meddela att räden skulle påbörjas. Royal Navy utfärdade sina order till HMS Prins Albert, "Verkställ Operation Biting i natt, den 27 februari."

Den "motvilligt frivillige" flygsergeant Cox, beskrev förberedelserna. ”Vi placerades i Nissen-hyddor med mörkläggningsgardiner för de få fönstren. Inuti var det dock varmt och ljuset var gult. Fallskärmar lades ut i rader på det sopade golvet och vi valde var sin - i hopp om att den rara flicka som hade packat den hade tänkt på jobbet och inte på sin pojkvän. Skärmarna var sydda av grönt och svart siden för att de skulle synas så lite som möjligt. De gav oss smörgåsar med nötkött, riktiga jätteskivor, och muggar med te eller kakao spetsat med rom. Vi kollade varandras fallskärmsremmar och vandrade omkring bredbenta, som Michelin-män.” 

Ombordstigning och anflygning mot målet

Ledda av en skotsk säckpipsblåsare som spelade olika skotska regementsmarscher, gick männen sedan ut i grupper om tio till flygplanen. Dussinet Whitleys bombplan väntade på dem. Fallskärmssoldaterna gick ombord på flygplanen och inväntade start.

”Vi tog på oss sidenvantar och kröp ner i sovsäckar för att behålla värmen. Whitleys räfflade aluminiumgolv var djävulskt obekvämt. Framför oss kunde vi höra en Whitley varva upp motorerna innan starten och sedan var den borta. Andra flygplan följde efter tills det var vår tur. Hela maskinen hoppade, stötte och släpade sig verkligen upp från marken som om den hade jättestora tunga fötter. Ingen sov i den där svagt upplysta metallcigarren”, mindes senare en av deltagarna i räden.

I Engelska Kanalen hade HMS Prins Albert sjösatt en landstigningsfarkost och var på väg tillbaka mot Portsmouth. Eskorterad av motortorpedbåtar begav sig landstigningsfarkosten mot stranden nedanför Bruneval. Vädret var bra, med svag vind, bra sikt, en ljus måne och en del dis.

Ovanför flög 12 bombplan över Engelska Kanalen. Besättningsmedlemmar öppnade luckan över ett hål i golvet på bombplanen, och kall luft blåste in.. Major Frost satt på kanten av sin lucka med fötterna dinglande i luften. Spårljusen från tysk luftvärnseld steg upp under och runt dem när de flög in i det franska luftrummet. Strax därefter kom hoppkommandot: "Gå!"

Ut i den svarta februarinatten

Major Frost hoppade och hans fallskärm öppnades omedelbart. Han var glad över att kunna se sig omkring och han kände igen många av de landmärken som han hade fått inpräntade under utbildningen. Den plötsliga tystnaden slöt sig om honom som en mjuk filt efter dånet från flygplansmotorer och vindens brus runt flygplanskroppen. Så var han med ens i snön på Frankrikes mark.
Det var dags att ta nästa steg i operationen.

Flygsergeant Cox hade också kommit ner som beräknat och han blev positivt överraskad av att se två föremål landa nära honom. Det ena var en utrustningsbehållare och det andra den specialkonstruerade vagnen utan vilken de skulle ha stora svårigheter att flytta radarkomponenterna ner till stranden.

Den förlorade illusionen om överraskning

Major Frost tittade eftertänksamt på de fallskärmssoldater som hoppade efter hans grupp och förstod direkt att alla chanser att överraska hade gått förlorade. Fallskärmarna avtecknade sig tydligt i det skarpa månljuset. Han antog också att radarn, som var deras mål, hade upptäckt de anflygande bombplanen och att tyskarna därmed visste att de skulle komma. Den enda överraskning som nu återstod var när och hur attacken skulle ske. Därnäst anlände nästa problem.

Var är löjtnant Charteris och hans 20 män?

Kapten Ross rapporterade att två hela sektioner av männen som fått i uppdrag att rensa evakueringsstranden inte hade anlänt. Löjtnant Charteris med tjugo man saknades alltså. Hade deras plan blivit nedskjutna? Hade männen männen hoppat någon annanstans? Major Frost uppmanade kapten Ross att vänta några minuter på ankomsten av löjtnant Charteris och hans män. Om de inte anlände inom kort skulle det vara upp till kapten Ross och hans Brenkulsprutor att rensa stranden på egen hand.

Fokus på uppdraget

Major Frost koncentrerade sig sedan på sina huvudmål: HENRY och LONE HOUSE. Efter att alla grupper, utom löjtnant Charteris män, hade landat och utrustat sig med materielen i de fallskärmsfällda behållarna, sändes de iväg på sina uppdrag. Löjtnant Young tog sig till HENRY, major Frost och menige Newman till LONE HOUSE och säkrings- och reservgruppen grupperades öster om HENRY och LONE HOUSE. Efter löjtnant Young följde flygsergeant Cox, löjtnant Vernon och hans Royal Engineers. De senare medförde den lilla vagnen.


Attacken börjar med fyra visselsignaler från major Frosts visselpipa


Major Frosts ankomst till LONE HOUSE möttes med en öppen dörr. Interiören var smutsig, tom och utan några möbler. I riktning HENRY kunde major Frost i månljuset se att löjtnant Youngs grupp omgav radarn och han blåste de överenskomna fyra visselsignalerna som angav att attacken skulle inledas. Så snart den fjärde visslingen inleddes gick major Frost och hans lilla grupp in i huset. Första våningen var tom, men skott kom uppifrån. De rusade uppför trappan och hittade en ensam tysk som sköt mot dem. Tysken dödades och de genomsökte resten av byggnaden. Den var tom.

Löjtnant Youngs grupp attackerade radaranläggningen och skingrade snabbt några tyskar som fanns där. En sprang mot klippan och löjtnant Young beordrade sina män att inte skjuta eftersom de ännu inte hade tagit någon fånge, vilket var en del av deras uppdrag. Den flyende tyske soldaten föll över klippkanten men lyckades greppa tag i en buske som stoppade hans fall. Han räddades och tillfångatogs.

Löjtnant Vernon hade gått före sin grupp för att rekognoscera radaranläggningen efter att tyskarna skingrats. Han kallade nu på sin grupp och de hoppade lätt över ett lågt taggtrådshinder som inhägnade platsen. Medan flygsergeant Cox och ingenjörerna inspekterade radarutrustningen dök major Frost upp med menige Newman som omedelbart började förhöra fången. Det hördes plötsligt skottlossning från löjtnant Naumoffs 20-mannagrupp vid Le Presbytére. Ytterligare skottlossning hördes i riktning löjtnant Timothys "Rodney"-grupp som skyddade anfallstruppen från tyska förstärkningar som kom från öster.



Brittisk trupp från täckningsstyrkan för Bruneval-räden övar tillbakadragning tillsammans
med övrig trupp efter att stridsuppgiften lösts. Vid det kommande uppdragets
genomförande togs, och medfördes till England, två fångar
samt vitala delar av en radarutrustning.

'Menige' Newmans uppdrag avslöjat - men vem är han?

'Menige' Newman förhörde fången och fick reda på att han tillhörde Luftwaffes Kommunikationsregemente och att det fanns ytterligare 100 soldater i närområdet. De flesta av dessa var inkvarterade i Le Presbytére varifrån skottlossningen nu hördes. Regementets män hade tillgång till tunga vapen och var avdelade för närförsvaret av Würzburgradarn. De hade en granatkastare men eftersom de huvudsakligen var kommunikationsexperter hade de sällan avfyrat den. Ytterligare förhör avslöjade att radaranläggningen verkligen hade upptäckt den inkommande styrkan och när det visade sig att den var på väg direkt mot radarplatsen hade tyskarna stängt av radarn och dragit sig tillbaka.


Efter räden, under återfärden till England,  genomsöks fickorna hos två tillfångatagna
tyska soldater i jakt på skjutvapen eller handgranater


HENRY dokumenteras och plundras på vitala delar. Fiendes eld stör Lt Vernons blixtfotografering. Striden kommer närmare. Uppdragets tekniska del slutförd. Nu väntar återtåg över havet

Medan 'menige' Newman och major Frost förhörde fången var löjtnant Vernon upptagen med att fotografera själva radarn. Flygsergeant Cox gjorde skisser av anläggningens mekanik. Snart nog tvingas löjtnant Vernon att sluta ta blixtbilder av anläggningen eftersom blixtarna drog till sig fiendens eldgivning. Cox övergick sedan till att skriva en detaljerad rapport om anläggningen, hur den var konstruerad, hur radarstrålen justerades och en mängd andra tekniska detaljer. Männen förberedde sedan avtransport av vitala delar med hjälp av den lilla specialkonstruerade vagnen.

Antennen visade sig vara ett problem. När inget annat sätt att ta bort en bit fungerade beordrade löjtnant Vernon att den skulle sågas av. Cox och ingenjörerna hade tagit med sig specialverktyg, men det fanns delar av radarn som inte kunde tas bort på ett bra sätt. När ett sådant problem uppstod användes helt enkelt brutalt våld för att demontera delarna. Cox konstaterade senare att de hade haft Stor tur! "När utrustningen undersöktes efter hemkomsten visade det sig att antennramen som vi lite förhastat betraktade som en belastning, något vi inte hade tid att lossa från sändaren, innehöll antennkopplingsenheten som tillät både sändaren och mottagaren att använda samma antenn. En mycket viktig del i konstruktionen av alla radarstationer."

Medan ingenjörerna kämpade med att demontera valda delar av radarn ökade fiendens eld - vägledd av ingenjörernas ficklampor. En av fallskärmsinfanteristerna dödades vid försvar av LONE HOUSE. Den demonterade radarmaterielen lastades, till major Frosts lättnad, till slut på vagnen. Nu återstod bara att komma undan med bytet.


Denna del av den tyska Würzburgradarn blev ett av bytena under Brunevalräden.
Det finns nu på Musée De l’Armée i Paris.



Löjtnant Charteris och hans 20 soldater kommer tillrätta

Löjtnant Charteris och hans grupp hade fällts långt söder om sin landningszon. De lastade ur gruppmaterielen ur sina fallskärmsfällda behållare och började en krävande marsch för att nå anfallsmålet. Vid ett tillfälle marscherade de genom byn Bruneval och hamnade bland en grupp tyska soldater som måste ha uppfattat dem som tysk trupp. En tysk gjorde misstaget att gå med i kolonnen, men dödades helt ljudlöst med kniv innan han hunnit avge någon varning till de sina. Senare under marschen fick de skjuta sig fram och lyckades med skottlossningen förvirra såväl major Frost som tyskarna vilka inte visste vem som var vem i mörkret.

Evakueringen är nära - men strejkande radioapparater tvingar fram signalmetoder från Första Världskriget. Fienden kommer allt närmare. Major Frost förbereder plutoncheferna på en slutstrid. 

Truppen på stranden sökte kontakt med evakueringsfarkosten men radioapparaterna strejkade. Man försökte med en bärbar radiofyr men utan resultat. Till sist sköt man gröna signalskott med signalpistol.

Löjtnant Timothy rapporterade att tyska fordon närmade sig och major Frost beordrade då sina plutonchefer att förbereda ett sista försvar av stranden för den händelse att truppen inte skulle kunna evakueras.

Utanför kusten hade landstigningsfarkosten försenats av väder och patrullerande tyska jagare vilka uppenbarligen aldrig såg dem i mörkret. Landstigningsfarkosten hade därefter sökt sig närmare stranden, ironiskt nog efter att ha sett vita lysraketer vilka avfyrades av tyskarna - först då de kom närmare stranden såg de kapten Ross gröna signalskott.

När följebåtarna till landsstigningsfarkosten närmade sig stranden missförstod de situationen och öppnade de eld mot den brittiska truppen! Skakade rusade major Frost och kapten Ross ut i vattnet, ropade, förbannade och viftade med armarna för att få slut på eldgivningen. Evakueringsstyrkan upptäckte sitt misstag och snart nog kunde de brittiska infanteristerna gå ombord på landstigningsfarkosten och de beslagtagna delarna av den tyska radarn lastades ombord.

Facit för Operation Biting - the Bruneval Raid

Senare tyska rapporter avslöjade vilken stridslycka major Frost och hans män hade haft vid räden. Det tyska 685:e infanteriregementet var inkvarterat i området och flera plutoner från regementet var på övning den aktuella natten. Dessa plutoner sändes omgående ut för att attackera britterna. Någon av regementets plutoner var den som attackerade löjtnant Timothys män. En annan av de engagerade plutonerna uppmärksammades som den som fångat två brittiska soldater på stranden samt en soldat som sårats i striderna.

Den tyska rapporten avslutades med: "Operationen utförd av de brittiska kommandosoldaterna var välplanerad och utfördes med stor djärvhet. Under operationen visade britterna exemplarisk disciplin när de blev beskjutna. Även när de attackerades av tyska soldater koncentrerade de sig helt på sin primära uppgift. Under hela trettio minuter avlossade truppen inte ett skott och så, helt plötsligt, gick de till handling vid ljudet av en visselpipa.” 

Den tyska förlustrapporten omfattade fem dödade, två skadade samt fem tyska militärer saknade.

De britternas förlusterna räknade två döda, sex sårade, sex tillfångatagna.

Redan innan C-kompaniet nått England hade den civile radarexperten DH Priest, alias "Noah", inspekterat den medförda tyska radarmaterielen och funnit den i perfekt skick. Den visade tydligt, till stor lättnad för forskarna, att tyskarna ännu låg ett gott stycke efter den brittiska radarutveckling.

C-kompaniet från 2:a fallskärmsbataljonen gick efter attacken på radarstationen vid Bruneval tillbaka till sin ordinarie förläggnings- och träningsort. Major Frosts nästa uppdrag blev att leda bataljonen under "Operation Market Garden. Bataljonens stridsuppgift var att ta och hålla bron över Rhen i Arnhem. Av divisionens tre bataljoner var 2:a bataljonen den enda som nådde fram till bron och löste sin stridsuppgift.

Den mystiske 'menige Newman', var troligen en tysk medborgare som flytt från Nazi-Tyskland och var medlem i Nr 10 (Interallied) Commando. 'Menige' Newman försvann efter Bruneval-räden lika mystiskt som han dök upp.

Flygsergeant Cox återvände till sin familj och till tidigare uppgifter som radarmekaniker.

Räden mot den tyska radarn i Bruneval, en av krigets mest framgångsrika brittiska operationer, kommer också den att försvinna in i historiens glömska. Dock förtjänar den att minnas och det minnesmärke som återinvigdes 24 juni 2012 tjänar oss till hjälp mot glömskan. För den nutida människan kan det vara svårt att förstå de mekanismer som drev de inblandande männen. Hård träning, ja - men där fanns också något som talade till deras inre, som hjälpte dem att betvinga den rädsla som ofelbart står bredvid den som i varje sekund lever i dödsskuggans dal...

Bilderna nedan talar till oss som bör tacka och vörda dessa män i C-kompaniet i 2:a fallskärmsbataljonen vilka ställde sina liv till förfogande i en riskfylld operation för att vi skulle kunna leva i en fri värld!












Invigningsceremonin 24 juni 2012


Minnesmärke är tillägnat Operation Biting, en brittisk "Combined Operations"-räd mot kusten vid Saint-Jouin-Bruneval natten mellan den 27 och 28 februari 1942. Syftet med kommandoräden var att ta och hemföra delar av en tysk Würzburg-radar vilken var installerad här. 

Britterna förlorade 8 man i räden (2 dödade och 6 tillfångatagna), medan tyskarna förlorade 10 man (5 dödade, 2 tillfångatagna och 3 saknade).

Minnesmärket ligger i kommunen Saint-Jouin-Bruneval i departementet Seine-Maritime, 20 km norr om Le Havre och 8 km söder om Etretat. 

Minnesmärket ligger på platsen där en tysk radarstation bestående av en Freya-radar samt en Würtsburgradar en gång stod.

Minnesmärket i sitt första utförande invigdes av Charles de Gaulle 1947. Nuvarande utförande invigdes 24 juni 2012 (70 år sedan räden). Arkitekt: Bruno Saas


- Ω -


Artikeln bygger på en  text skriven av filosofie doktorn i militärhistoria vid City University of New York, dr Natan Pfeifer. Pfeifer, var före pension även reservofficer i US Marinkår. Artikeln är översatt, bearbetad och redigerad av Tidsspegelns redaktör.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress


fredag 14 april 2023

Radar före och under Andra Världskriget

 Radar är i nutiden en elektronisk apparat som finner sin användning på många områden. Vi har väderradar som på stort avstånd upptäcker och följer väderfronter och med dem följande, inte sällan, katastrofala väderfenomen som stormar, cykloner och tromber. Radar följer och leder dygnet runt flygplan över hela vår jord, radar upptäcker - och används för bekämpning av - fientliga angrepp från flygplan och fartyg, radar styr målsökande missiler som motmedel mot fientliga angrepp, radar finns i varje stridsflygplan för att upptäcka motståndare, radar finns ombord i alla handelsfartyg och krigsskepp för att upptäcka andra fartyg på mycket långt håll, radar används för inmätning av avfyrningsplatsen - och bekämpning - av motståndarens artilleri, radar används i sökandet efter intressanta jordartsmineraler, radar finns i moderna bilar för att hålla fart och avstånd - ja, listan kan göras lika lång och mångfacetterad som radarstrålarnas osynliga fingrar!

James Clerk Maxwell

Egentligen började 
allt som sammanhänger med elektronik och radio med en engelsk matematiker och fysiker vid namn James Clerk Maxwell (1831 - 1879).

1864 publicerade Maxwell uppsatsen Dynamical Theory of the Electromagnetic Field där han bl a definierade elektromagnetism - och därmed radiovågor - fastän han inte hade de tekniska förutsättningarna att i praktiska prov bevisa sina rön.

De erforderliga proven genomfördes emellertid år 1887 av Hermann von Helmholtz och Heinrich Hertz och Maxwells teorier från 1864 kunde därmed verifieras - radiovågor existerade!

Lustigt nog kunde varken Helholtz eller Hertz se någon egentlig nytta med sin upptäckt.

Guglielmo Marconi

En ung italiensk-brittisk man vid namn Guglielmo Marconi blev intresserad av Hertz arbeten och kunde 1895 demonstrera att han konstruerat en gnistsändare och radiomottagare som hade en räckvidd på några kilometer. Den 12 december 1901 kunde Marconi triumfera med att ha nått från Europa till Nord Amerika med en gnistinducerad radiosignal (elektromagnetisk signal). År 1909, blott 35 år gammal, delade han Nobelpriset i fysik med Ferdinand Braun. Den senare uppfann 1897 katodstråleröret som så småningom fick applikation som oscilloskopskärm och bildskärm i "Tjocktv" och i radarstationer.



För att verkligen släppa loss alla de de elektromagnetiska möjligheter som vi idag ser som självklara - om än förfinade - krävdes dock två ytterligare viktiga byggstenar: radioröret i form av dioden som likriktar en växelspänning och trioden som medger styrd förstärkning.

John Ambrose Fleming

Det första radioröret, dioden, uppfanns av engelsmannen John Ambrose Fleming 1904.






Diodröret, likriktaren av växelspänning.
En mycket viktig byggsten inom elektroniken


Lee de Forest

Det första förstärkarröret (trioden) uppfanns, och patenterades oberoende av varandra, av amerikanen Lee de Forest och österrikaren Robert von Lieben år 1906.


Robert von Lieben




Lee de Forest triodrör
Förstärkning av elektriska
signaler är nu möjlig!

von Liebens triodrör.
Samma funktion som
 de Forests rör, lika viktigt.
                       
Nu fanns byggstenarna på plats - men det ligger årtionden av arbete i laboratorierna innan en viss upptäckt kan erbjudas till den s.k. Marknaden, radion och senare radarn, utgjorde inga undantag!

Eftersom denna artikel koncentrerar sig på det som vi känner som Radar är det lämpligt att här ge denna uppfinning ett uniformt namn. Radar, en akronym från engelskans Radio Detection and Ranging men också ett palindrom som reflekterar radarns arbetssätt, vilket innebär riktnings-, höjd- och avståndsbestämning med radiovågor. 

Det var US Navy som myntade förkortningen Radar 1942. I England användes ursprungligen ordet Radiolocation eller förkortningen RDF - Range and Direction Finder. Tyskarna använde orden Peilfunk, Funkmess eller Funkmessgerät. I Sverige var den initiala benämningen Ekoradio.

I största hemlighet utvecklades under 1930- och 40-talet i t ex England, Tyskland, USA och Japan självständiga lösningar för radartekniken. Undantaget var England och USA som faktiskt utbytte forskningserfarenheter.

I det följande kommer namnet Radar genomgående att användas i artikeln även om detta namn på tekniken alltså såg dagens ljus i USA 1942.

Under krigsåren skedde en enorm utveckling av radarn i de ovan nämnda krigförande länderna. Landbaserade, fartygsbaserade och flygplanbaserade lösningar utvecklades. Men låt oss börja från början!

Christian Hülsmeyer

Den första radarliknande konstruktionen patenterades av den tyske ingenjören Christian Hülsmeyer redan 1904. Hans så kallade Telemobiloskop var främst avsett att, i mörker och nedsatt sikt, undvika kollisioner mellan fartyg och andra objekt på havet. 

Efter 1:a Världskriget växte en oro fram för överraskande flygburna anfall från den Europeiska kontinenten. Någon elektronisk, fungerande, uppfinning  fanns inte att tillgå och av denna anledning fick man luta sig mot den beprövade akustiken. 1928 byggde England, vid Greatstone, världens största akustiska lyssnarstation. Läs den fantasieggande artikeln om denna anläggning på länken Levande artefakter


Bilen med testutrustningen. En ombyggd
ambulans från 20-talet

Den 26 februari 1935 stannade en till karossen lite udda skåpbil invid ett fält utanför den lilla engelska byn Litchborough 100 km nordväst om London, England. Två män steg ur bilen, kontrollerade sina klockor och bar därefter ut några stolpar på fältet. 



De reste stolparna och spände trådar i vinkel mellan dem och anslöt sedan trådarna till vad som syntes vara elektrisk apparatur i bilens bakre utrymme. Åter en titt på klockorna och sedan slogs ett antal strömbrytare till. Stillheten bröts endast av några fåglars kvittrande. Männens uppmärksamhet riktades ömsom mot ett oscilloskop (ett elektriskt mätinstrument med ett katodstrålerör i stället för visare), ömsom mot horisonten i väster. Plötsligt pekade en av männen på oscilloskopet som nu visade två prickar på sin skärm. Den ena pricken hade ett fast värde, det andra rörde sig. Den andre mannen pekade mot en mörk prick vid horisonten - en prick som blev allt större för att till sist visa sig vara ett flygplan med kurs från väster och rakt mot dem!


Handley Page Heyford bombplan


De båda männen var Robert Wattson-Watt och hans assistent Arnold Wilkins och de hade just bevisat att ett flygplan kunde upptäckas med hjälp av radiovågor! Radiovågorna kom från BBC:s kortvågssändare i Daventry några kilometer NNV om Litchborough och flygplanet, ett Handley Page Heyford bombplan, tillhörde RAF.



Minnessten på platsen där radarns förmåga att upptäcka flygplan i
luften bevisades den 26 februari 1935



Stenens inskription

Robert Watson-Watt


Grunden till den moderna engelska radarteknikens snabba utveckling var ett rykte som sade att det nazistiska Tyskland uppfunnit en "dödsstråle" byggd på radioteknik och som på avstånd kunde stoppa bil- och flygplansmotorer och t.o.m. döda människor. Watson-Watt tillfrågades om korrektheten i detta rykte vilket han och hans assistent Arnold Wilkins på vetenskapliga grunder tydligt dementerade. 


Arnold Wilkins

Wilkins kom i samband med detta med idén att kunna upptäcka flygplan med hjälp av elektromagnetisk strålning i form av radiovågor. Watson-Watt fann idén intressant vilket ledde fram till det ovan beskrivna experimentet i Litchborough den 26 februari 1935.

Militären satte omedelbart sekretesstämpeln på upptäckten och teamet Watson-Watt och Arnold Wilkins gavs i uppdrag att i hemlighet vidareutveckla konceptet.

Samtidigt stoppades all vidare utveckling av den akustiska tekniken att förvarna om anfallande flygplan i enlighet med försöken i Greatstone (jfr ovan!)


Ferdinand Braun

En mycket viktig komponent i det blivande radarsystemet var  katodstråleröret. Detta var en uppfinning som föddes redan 1897 när tysken, sedermera Nobelpristagaren i fysik 1909, Ferdinand Braun presenterade ett med magnetspolar försett rör där den med hjälp av magnetfält styrbara elektronstrålen träffade en fosforbelagd yta vilken vid elektronstråleträffen lyste upp. Denna uppfinning skulle senare bli kontaktytan mot betraktaren av TV-bilder!






Chain Home- stationen i Poling, Sussex 1945

Watson-Watts forskning resulterade på kort tid i planerna på att bygga ett radarbevakningssystem längs Englands östra och södra kust i avsikt att få förvarning om ankommande fientliga flygföretag.  Engelsmännen byggde skyndsamt upp en kedja av radarstationer längs den engelska ost/sydkusten och döpte dem till Chain Home

De första radaranläggningarna arbetade med frekvenser inom kortvågsområdet på 20 – 55 MHz (MegaHertz) och ett dussin av dem var i full drift 1938. Varje station bestod av 3-4 st 110 meter höga ståltorn som bar upp antennlinorna. Stationen hade också 3-4 mottagartorn av trä. Dessa var 73 meter höga. Till stationen hörde givetvis teknikutrymmen och utrymmen för tjänstgörande personal. Vid krigsslutet 1945 fanns 40 sådana stationer med ca 30-40 km mellanrum längs Englands öst- och sydkust.

Den långa våglängden (6 - 15 meter) vid frekvenserna 20-55 MHz  var dock ett problem eftersom den inte kunde ge önskvärd upplösning på en CR(T)-bildskärm. Avståndsbedömningen blev av denna anledning besvärande inexakt. 


Harry Boot (t.v.) och John Randall
Kombinationen av hög frekvens och hög effekt (=räckvidd) löstes inte förrän John Randall och Harry Boot vid universitetet i Birmingham 1940 lyckades konstruera en kavitetsmagnetron vilken skapar mikrovågor med en våglängd som 
vid frekvensen tre gigahertz (GHz) är tio centimeter. Med en högre frekvens genereras en kortare våglängd och därmed uppnås högre precision. 





Original kavitetmagnetron
från 1940
Inom några månader hade kavitetsmagnetronen utvecklats så att den gav 25 kilowatts (kW) uteffekt, före utgången av 1941 över 100 kW och 1943 nådde man närmare 1 MW. Det inte minst fantastiska med kavitetsmagnetronen var att den var liten som en mindre bok och att dess antenn endast var några centimeter lång! Kavitetsmagnetronen blev i och med dessa egenskaper den viktigaste komponenten i nya radaranläggningar vilka nu kunde konstrueras och därefter monteras i nattjaktplan, i u-båtsbekämpningsplan och även i mindre eskortfartyg.

England saknade emellertid både finans- och tillverkningsresurser för storskalig produktion av kavitetsmagnetronen. Winston Churchill beslöt då att erbjuda uppfinningen till USA i utbyte mot ekonomiskt och finansiellt stöd. En amerikansk historiker beskrev det hela som "den mest värdefulla last som någonsin förts till våra kuster". Redan i mars 1941 började en massproduktion av kavitetsmagnetronen viket medförde att små kraftfulla radarstationer kunde monteras i flygplan, mindre fartyg och varhelst de behövdes. Naturligtvis innebar denna radikala förändring av vikt och volym att det även blev enkelt att producera mobila radarstationer.

Andra Världskrigets kanske viktigaste uppfinning, kavitetsmagnetronen, är i dagens radarstationer ersatt med den ännu effektivare klystronen. Men kavitetsmagnetronen finns ännu idag i oräkneliga exemplar jorden över i form av energialstraren i mikrovågsugnarna!


Den Tyska radarstationen Freya
Även i Tyskland, och för den delen i Japan, bedrevs ett omfattande forsknings och utvecklingsarbete inom radarområdet. Arbetet resulterade i de tyska radaranläggningarna Freya och Würtzburg. Freyastationerna tillverkades under kriget i mer än ettusen exemplar vilka utplaceras i den så kallade Kammhuber-linjen längs hela det ockuperade Europas västgräns. I avsaknad av den brittiska upptäckten av kavitetsmagnetronen 1940 kom Freya att, kriget igenom, vara hänvisad till en våglängd om 1,2 meter. Därmed var den faktiskt överlägsen Chain Home radarn som arbetade med en våglängd om 12 meter.  Upplösningen var alltså tio gånger bättre på en Freya-station än på en Chain Home-station. Omvänt var Chain Home ett nära nog komplett utbyggt förvarningssystem när Andra Världskriget startade den 1 september 1939 - medan antalet Freya-stationer var endast åtta.

Tysk mobil radarstation typ Würzburg A

1934 togs ett märkligt beslut i Nazityskland i det att den radartekniska utvecklingen ansågs obehövlig och att radar-projektpengar skulle användas till annat! Inom radiobolaget Telefunken var man av annan åsikt och forskningen med sikte på en eldledningsradar fortsatte utan statligt stöd med start 1935.

Resultatet av forskningen demonstrerades för Hitler 1939 varvid radarsystemet Würzburg, FuMG.39 omedelbart steg in från kylan!

Würzburgradarn arbetade med en klystron vilken gav en våglängd om 53-54 centimeter - en för den tiden mycket kort våglängd som gav en god upplösning och därmed en mätnoggrannhet om 25 meter vid maxräckvidden 29 km. Antenndiametern var 3 meter och antennskålen var vikbar på mitten för att underlätta transport. Würzburgradarn började levereras 1940.

Würzbugradarn typ A, C och D tillverkades under kriget i cirka 4000 exemplar. 


Würzburgradarn fanns också som stationär  eller järnvägsburen variant, 
Würzburg-Riese eller FuMG.65 Antenndiametern var hela 7,4 meter och räckvidden för direkt eldledning 70 km. Cirka 1500 Würzburg-Riese tillverkades under kriget.








Mellan 1937 och 1939 studerades och introducerades i England ASV Mk II radarn. Förkortningen ASV står för Air to Surfice Vessel dvs, översatt till svenska  "Flygburen radar för upptäckt av fartyg på ytan". Mk II står för Version 2.

En tysk Junkers J88 utrustad med radar
för nattjakt. 

Med andra ord en radaranläggning som, med viss möda, kunde rymmas i ett större flygplan. Framför allt var det antennskogen i flygplannosen som var ett problem. Självklart störde den flygplanets aerodynamik och det krävdes ett tyngre flygplan är Spitfire och Hurricane att bära denna "skog av pinnar". 




Tysk Me110 utrustad för med radar
för nattjakt
Tyvärr har redaktionen inte lyckats finna en enda bild på den engelska arbetshästen vid flyguppdrag över hav, flygbåten Short S.25 Sunderland, eller tungviktsnattjakten de Havilland Mosquito NF.Mk II utrustade med antennspröt för radar ASV Mk II.

Engelska flygplans skog av antennspröt för en radar som arbetade med metervågor var dock i princip densamma som för radarförsedda tyska flygplan. När den brittisk/amerikanska radarn övergick till centimetervågor (tack vare kavitetsmagnetronen) byggdes de utvändiga antennerna in i en radom i nosen på Mosquiton och S.25 Sunderland.


de Havilland Mosquito - Englands och Kanadas
tunga och snabba jakt/spanings- och bombflygplan.
Här har "meterradarn" ersatts med centimeterradar
och antennerna för denna finns inne i
nosen




















Short S.25 Sunderland
















Short S.25 Sunderland var ett mycket stort
flygplan vilket framgår av bilden. 















Flygbåten Short S.25 Sunderland var RAF:s Coastal Command verkliga arbetshäst - byggd för uppdrag över hav. Den hade två däck där det undre även innehöll bäddar för 6 besättningsmän (av normalt 11). Under upp till 14 timmar långa flygningar, t ex konvojtjänst, turades faktiskt besättningen om att sova. Givetvis fanns där också ett kök med kokmöjligheter och ett matrum.

Beväpningen bestod av: en 36 mm kanon, 910 kg bomber och/eller sjunkbomber, 16 kulsprutor, vara fyra sammankopplade monterade i stjärtpartiet.


Tyskland lyckade under kriget inte själva driva utvecklingen av radarn ner till centimetervågor utan fortsatte kriget igenom med den framåtriktade skogen av antennspröt på sina nattjaktplan.

Ett för England mycket viktigt strategiskt mål att bekämpa var de tyska u-båtarna  som bokstavligen hotade landets existens genom att sänka fartyg med förnödenheter på väg till England. Radarns fältmässiga entré var ur denna synvinkel mycket välkommen. U-båten var vid denna tid till sin karaktär ett övervattensfartyg som vid behov, och för en begränsad tid, kunde dyka. U-båten måste regelmässigt, under gång med de båda dieselmaskinerna, ladda sina ackumulatorer för att vara beredd att dyka och manövrera under vattenytan. För att undgå flyganfall inom vattenområden som låg inom RAF:s räckvidd, dvs i närheten av kusterna - inklusive u-båtsbaserna i ockuperade Frankrike, navigerade man ofta nog dagtid till och från operationsområdena ute i Atlanten i undervattensläge. Under natten gick man sedan upp till ytan för att åter ladda batterierna. Det var under denna nattliga förflyttningsfas som u-båten var sårbar för de radarbestyckade Sunderlandflygbåtarna och Mosquitonattjaktplanen.


Biscayakorset

För att få tillräcklig förvarning om ett annalkande flygplan, och därmed ett anfall, försågs u-båtarna med en radarvarnare kallad METOX efter sin tillverkare - ett företag i ockuperade Frankrike. METOX-antennen kallades vanligen av besättningen Biscayakorset eftersom den mest troliga platsen för ett flyganfall var när u-båtarna löpte in till, eller ut från, u-båtsbaserna i ockuperade Frankrike via just Biscayabukten! Biscayakorset var i grunden en enkel ramantenn där stommen bestod av trä och konstruktionen roterades för hand uppe i u-båtstornet. Nere i u-båten fanns den erforderliga mottagaren avstämd för våglängder runt 1,5 meter. En signalist försedd med hörlurar avlyssnade signalen från apparaten. Så snart en signal uppfattades på 8-10 km avstånd från flygplanet, snabbdök u-båten - och var därmed försvunnen.

1943 märkte u-båtscheferna att fiendens flygplan dök upp ur tomma intet. Ingen förvarning från METOX. Vilket var skälet till denna dödsfälla som invaggade u-båtsbesättningen i bedrägligt lugn? Engelsmän och Amerikaner visste svaret: centimeterradarns fältmässiga introduktion. Den konstruktion som, tack vare kavitetsmagnetronen, flyttat sändningsbandet till centimeter-vågor i stället för de ursprungliga meter-vågorna. METOX var med ens obrukbar!

Under en bombräd mot Köln natten mellan 2 och 3 februari 1943 kraschade ett brittiskt flygplan utrustat med den nya cm-radarn. Ur vrakresterna bärgades vitala radardelar och tyskarna fann hemligheten bakom de överraskande flygattackerna där METOX förblivit tyst: kavitetsmagnetronen och med den cm-radarn. 

Telefunken konstruerade med utgångspunkt från detta fynd radarvarnaren NAXOS (för cm-våglängd) vilken distribuerades till de tyska u-båtarna.

Krigslyckan för u-båtarna hade emellertid vänt ryggen åt Tyskland - inte minst genom den allt större närvaron av amerikanska korvetter och jagare, vilka kunde eskortera handelsfartygen (Se även Vägen till frihet - the Liberty Ships). Antalet i Atlanten disponibla hangarfartyg vilka kunde ge konvojerna ökat flygskydd hade också ökat. Sist men inte minst hade engelsmännen i Bletchley Park via (främst) matematikern Allan Turing knäckt den tyska ENIGMA-kodens uppbyggnad och funktion. U-båtarnas "lyckliga år" var förbi och vid krigsslutet 1945 låg ca 700 av Tysklands 1000 operativa u-båtar på havets botten - med sina besättningar. 
30 000 av 40 000 tyska u-båtsmän kom aldrig åter till hemmabasen.


I Sverige fanns 1939, inom en begränsad grupp militärer, viss kunskap om radarn. Någon apparatur fanns givetvis inte tillgänglig eftersom Tyskland, England och USA önskade vara ensamma om att äga denna fantastiska juvel! När sedan Andra Världskriget väl var ett faktum upphörde bokstavligen allt informationsutbyte med länder utanför den egna intressesfären rörande radarn och andra strategiska produkters konstruktion och tillverkning.

Under första halvåret 1940 inlöpte rapporter från krigsskådeplatserna som gjorde tydligt att uppfinningen, radar, hade stort strategiskt och taktiskt värde och man kom därvid till insikt om att i första hand örlogsflottans fartyg borde förses med radaranläggningar.

Radarns benämning i Sverige genomgick under denna tid olika faser såsom RL = Radio Lokalisering, RE = Radar Eko, ER = Eko Radio för att slutligen anamma den amerikanska akronymen Radar = Radio Detection and Ranging. 

Under 1940 kom den till Kungliga Marinförvaltningen inkallades radioingenjören Torsten Elmqvist från Svenska AB Trådlös Telegrafi, SATT att, i kraft av sina stora insikter i ämnet radioteknik, lämna en rad förslag till framtagningen av en svensk fartygsburen radar.

Ett av de största hindren att förbigå var bristen på sändarrör och bildskärmar (CRT). 

Experiment gjordes med att tillverka ett svenskt klystronrör - dock utan framgång. 

Magnetronen, som ju användes i radarn av Tyskland, England och USA, var vid denna tid mer eller mindre okänd i Sverige.

Nu sattes hoppet till en av Telefunken specialkonstruerad triod (jfr ovan) vilken gav "högsta möjliga effekt vid högsta möjliga frekvens". Ett enda sådant rör kunde återfinnas i Sverige och detta fick stå modell för en "piratkopia" framställd av Standard Radio och Telefon AB (SRT).

SRT tillverkade också det för systemet så väsentliga katodstråleröret (bildskärmen) och ett komplett laboratorieexemplar av den första svenska radarn testades på Bromma flygfält (där FRA hade en barack) i månadsskiftet mars/april 1942.

Den 17 maj 1942 skedde de första "skarpa" testarna till sjöss ombord på minsveparen Bredskär. Provverksamheten överflyttades därefter till ett av flottans rekvirerade hjälpfartyg, ångaren Norden, vilken fungerade som skolfartyg för utbildning i avståndsmätning med optiska instrument. Till stor glädje för testpersonalen visade det sig att den nya Ekoradion (radarn) hade bättre mätnoggrannhet än den optiska mätmetoden!

I samband med varvsöversyn vid nyåret 1942/43 installerades den första svenska radaranläggningen på pansarskeppet Drottning Victoria.

En fullskaledemonstration till havs ombord Drottning Victoria av Ekoradion, den 26 januari 1943, i närvaro av försvarsministern Per Edvin sköld, ÖB Olof Thörnell och alla försvarsgrenscheferna, har gått till hävderna på grund av ett förfärligt oväder där minst halv storm och snödrev gjorde den optiska sikten obefintlig. Väderläget tydliggjorde ovedersägligen skillnaden mellan de konventionella optiska mätutrustningarna och den väderoberoende Ekoradion.

Allteftersom stationerna i den ”fabrikstillverkade” provserien blev klara under våren 1943 placerades de ut för fortsatta prov och operativ drift på fartyg och även på fasta kustartillerianläggningar. Systemen förbättrades därigenom ytterligare.

I mars 1943 beställde Marinförvaltningen 15 ekoradio-stationer av den nu utvecklade typen. Leveranserna påbörjades i augusti 1943 och stationerna placerades på pansarskeppen, på jagarna och i kustartilleriets fasta anläggningar.

Dessa frekvensmodulerade ekoradiostationer fick beteckningen Ekoradio typ I eller ER Ia för fartygsbruk och ER Ib för kustartilleriet. Kustartilleriantennen hade måtten 7,5 x 2m och var monterad så att den med en elmotor kunde roteras horisonten runt eller manuellt riktas för noggrann målinmätning.

På pansarskeppen bestod sändarantennen av 4 dipolrader, med 8 dipoler i varje rad. Mottagarantennen bestod av 2 rader med 8 dipoler. Antennerna var monterade över varandra, med den totala dimensionen 2,82 x 2,17m.

Jagarnas sändar- och mottagarantenner bestod båda av 2 rader med 6 dipoler. De placerades efter varandra med totala dimensionen 0,75 x 4,2m.



ER Ia ”pansarskeppsmodell” på pansarskeppet Sverige. Notera hur antennen är monterad överst på stridsmärsen och saknar möjlighet att roteras. Bilder på pansarskeppet Drottning Victoria visar antennen monterad något lägre. Sannolikt skilde det mellan prototyp- och serieinstallationerna



ER Ia, radar av ”jagarmodell” på jagaren Malmö. Även denna är fast monterad ovanför avståndsmätaren. Troligen är en antenn monterad även på jagaren Sundsvall 
i bakgrunden, men bildkvaliteten är för dålig för observationen skall vara helt säker. Bildmaterialet för ER I är över huvud taget magert. Utrustningarna var strängt hemliga och troligen togs få detaljbilder av antenner eller andra enheter.

Radarn tog ett mycket stort steg framåt under Andra Världskriget främst genom den brittiska upptäckten av kavitetsmagnetronen - en upptäckt som gav De Allierade ett ointagbart försprång gentemot Axelmakterna. Historien lär oss dock att en fast beslutsamhet att lösa ett visst problem även ger små länder de verktyg som krävs för att spela på motståndarens planhalva!


- Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress