lördag 29 januari 2022

Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Åren efter kriget Del III


Marskalken av Sovjetunionen
Georgij Zjukov 1944

Den 25 februari 1956, under den 20:e partikongressen, briserade en politisk bomb i Moskva. Chrusjtjov höll, vad som senare kom att kallas ett hemligt tal. Ett anförande riktat till enbart kongressmedlemmarna. I talet kritiserade han mycket hårt Stalin, hans på terror byggda makt samt personkulten runt honom. Han kritiserade, likaledes hårt, Stalins förmenta militära genialitet och anklagade honom för att bära ett ensidigt ansvar för de svåra åren med militära bakslag. Naturligtvis kritiserade han också den totalt hämningslösa slakten på militära befälhavare i slutet på 30-talet.

Chrusjtjov avslutade sitt anförande med orden: ”Inte Stalin utan partiet som helhet, den sovjetiska regeringen, vår hjältemodiga armé, dess begåvade ledare och tappra soldater, hela den sovjetiska nationen - där hittar ni dem som säkrade segern under det Stora Fosterländska Kriget!”

De församlade mötte detta tal med stormande, långvariga, applåder.

Talet publicerades aldrig i media men lästes upp vid partimöten runt om i Sovjetunionen. Förvirringen var stor, detroniserades "Lillefar" Stalin? Var han en simpel förbrytare som för egen vinnings skull förkvävt nationens folk? Var han ensam ansvarig för alla dessa, i Sovjetunionens namn, mördade? För alla dessa fängslade och till GULAG bortförda? Diskussionens vågor gick höga i partilokalerna.

Leninmausoleet, Röda Torget
Moskva
Lillefar Stalin som efter sin död 1953 balsamerades och placerades i glaskista bredvid självaste Lenin i det mausoleum vid Röda Torget i Moskva vilket byggdes för den balsamerade kroppen efter Vladimir Lenin vid dennes frånfälle 1924.

Lenin och Stalin i Leninmausoleet








Avstaliniseringen medförde dock att Stalin 1961 flyttades från denna hedersplats och fick sin grav, likt andra särskilt prominenta kommunister i Sovjetunionen, invid muren till Kreml.

Vid den 20:e partikongressen nådde så Zjukov ”den översta parnassen” då han valdes in som kandidatmedlem i partipresidiet. Därmed befann han sig i maktens centrum och kunde direkt påverka viktiga politiska beslut. Han ställde sig också bakom Chrusjtjovs avstaliniseringskampanj, samtidigt som han lovade att krigsmakten evigt skulle vara fosterlandet trogen.

Vid partikongressen presenterade Zjukov krav beträffande de sovjetiska, hemvändande, krigsfångarnas behandling. Han sa att Röda Arméns soldater aldrig givit upp en tum sovjetisk mark utan strid, (en vanlig åtalspunkt mot de hemvändande krigsfångarna) och fortsatte: ”Vi måste se till att all antipati mot de före detta krigsfångarna försvinner, ta avstånd från att de bestraffas utan laglig grund och göra slut på den misstro de utsätts för!”

I september 1955 beslutade regeringen att de som dömts till fängelse eller straffarbete (GULAG) för att de låtit sig tillfångatas skulle få amnesti. I april påföljande år sattes Zjukjov som ordförande i en kommission som skulle utreda fångarnas situation samt ta ställning till om de skulle återfå sina partiböcker. Kommissionen föreslog ett antal åtgärder för att få slut på diskrimineringen. Betalt för den tid de suttit inspärrade, pension till sig själva och till deras familjer och en propagandakampanj för att hedra deras hjältemodiga insatser under kriget.

Som konsekvens av detta utfärdade regeringen i september 1956 en order om att det dekret om amnesti som utfärdats ett år tidigare skulle följas in extenso!

Zjukovs nya ställning som presidiemedlem medförda att han involverades i partiets innersta arbete. På så sätt kom han att bli medansvarig för hanteringen av det frihetsvindar som, till följd av Chrusjtjovs hemliga tal vid 20:e partikongressen, svepte in över östblocket - och i synnerhet Ungern. 

Först ut var emellertid Polen där protestkravaller utbröt och bedömdes så svåra att polska säkerhetsstyrkor sattes in mot folket. I Poznan kulminerade våldet den 28 juni 1956 när säkerhetsstyrkorna, 10 000 man understödda av 400 stridsvagnar, öppnade eld mot omkring 100 000 demonstranter. 600 människor sårades och ett 70-tal dödades.

Wladyslaw Gomulka
Satt som politisk fånge
i fängelse 1951-54

Krisen löstes så småningom genom att återinsätta den tidigare kommunistledaren Wladyslaw Gomulka på posten som partiledare. (Gomulka satt åren 1951-1954 i fängelse anklagad för att vara högerreaktionär och motståndare till jordbrukets kollektivisering i Polen.) Gomulka försäkrade den nyanlände Chrusjtjov om Polens fortsatt kommunistiska styre och fortsatt medlem av den relativt nya försvarsalliansen Warsawapakten.

Men nu flammade frihetselden upp i Ungern! En antikommunistisk människomassa om 100 000 personer stormade den 23 oktober 1956 radiohuset i Budapest och satte huset i brand. Säkerhetsstyrkorna öppnade eld mot människomassan - och regeringen bad telegrafiskt Moskva om militärt stöd för att slå ner upproret.

Partipresidiet tillstyrkte denna begäran och Zjukov motiverade sitt stöd enligt följande: ”Läget är annorlunda än i Polen. Det är nödvändigt att använda truppor, utlysa undantagstillstånd och utegångsförbud.”

Sovjetiska trupper fanns stationerade i Ungern sedan krigsslutet med motiveringen att de skulle säkra försörjningsleden till sovjetiska trupper i det ockuperade Österrike.

Imre Nagy
Avrättad 1958

Den 26 oktober sattes de sovjetiska trupperna in. 30 000 soldater och 1000 stridsvagnar säkrade strategiskt viktiga platser i Budapest och spärrade gränsen mot Österrike. Läget stabiliserades något i och med att en ny regering med Imre Nagy i spetsen tog kommandot i Ungern. Röster höjdes för att dra tillbaka de sovjetiska trupperna men Zjukov ansåg att det vore att kapitulera för reformivrarna. Snart nog förändrades dock attityden från Moskva och Zjukov fick i uppdrag att utarbeta en ny plan för en militär insats. Det fanns tecken på att Imre Nagy var beredd att lämna Warsawapakten och förklara Ungern som neutral stat.


Grunden för planläggningen för ett förnyat militärt ingripande i Ungern förstärktes av att Storbritannien, Frankrike och Israel anföll Egypten i avsikt att återta kontrollen över Suezkanalen.

Egypten var allierat med Sovjetunionen och Zjukov sade vid ett möte i partipresidiet den 31 oktober: ”Om vi lämnar Ungern kommer de amerikanska, brittiska och franska imperialisterna att uppfatta det som en uppmuntran. De kommer att tolka det som en svaghet hos oss och gå på offensiven… Först Egypten sedan Ungern.”

Det sovjetiska militära ingripandet i Ungern började den 4 november 1956 och genomfördes lika beslutsamt som blodigt. 17 divisioner sovjetiskt infanteri, pansar och flyg rullade in över landet - i synnerhet över Budapest. Förlusterna på sovjetisk sida blev 2000 man, sårade och döda, medan Ungersk civilbefolkning och revoltörer räknade 25 000 förluster varav 5000 döda. 200 000 Ungrare lyckades fly till Österrike trots de sovjetiska gränsspärrarna.

János Kádár
Satt som politisk fånge,
i fängelse 1951-54

Imre Nagy ersattes med János Kádár och ”ordningen var återställd inom östblocket”. Sovjetunionens maktdemonstration i Ungern fick östblockets övriga frihetslängtande människor att bida den tid som komma skulle!

Zjukovs maktposition i partipresidiet stärktes avsevärt av hans handlande och beslutsamhet vid hanteringen av Ungernkrisen. På 60-årsdagen i december 1956 tilldelades han sin 4:e Lenin-orden och hyllades på tidningarnas förstasida - men molnen började så sakteligt hopa sig bakom hans rygg!

Ovetande om den annalkande faran blev Zjukov den som räddade Chrusjtjov undan ett misstroendevotum arrangerat av Molotov, Kaganovitj och Malenkov. Detta skedde med start den 18 juni 1957. Zjukov avslöjade under plenarmötet att Stalin, Molotov och Kaganovitj mellan den 27 februari 1937 och den 12 november 1938 personligen hade godkänt 38 679 avrättningar. På en enda dag hade Stalin och Molotov signerat en lista med 3 167 personer vilka skulle skjutas!

Utgången blev, för Chrusjtjov, lyckosam mest tack vare det stöd han fick från sin försvarsminister! ”Georgij, du räddade situationen, bara du kunde göra det!” lär Chrusjtjov efteråt ha yttrat - och tillade: ”Det skall jag aldrig glömma!”

Men glömma denna skuld var precis vad Chrusjtjov skulle göra några månader senare! Att det blåser mycket kalla vindar på toppen skulle Zjukov snart, än en gång, få erfara.

Förspelet grundades i en ideologisk konflikt med Chrusjtjov rörande spaningsflygning över sovjetunionen för att kontrollera efterlevnaden  av nedrustningsavtalet mellan de två länderna. USA hade framlagt en kompromiss i frågan och Zjukov ville anta kompromissen, Chrusjtjov inte. Resultatet blev att partipresidiet gick på Chrusjtjovs linje.

Nästa steg i det allt mer sluttande politiska planet inträffade när Zjukov befann sig på en utrikesresa till Albanien. Vid ett möte i partipresidiet den 17:e oktober kritiserades, i hans frånvaro, Zjukovs inställning till det politiska arbetet inom krigsmakten. Zjukov, som värnade om krigsmaktens rent militära kompetens, ansåg att det politiska arbetet skulle vara underordnat försvarsmaktens militära chefer. Han ansåg, med rätta, att de politiska officerarna saknad grundläggande militära kunskaper! Det är ställt utom tvivel att dessa anklagelser aldrig skulle framförts med mindre än Chrusjtjovs gett sitt medgivande.

Chrusjtjovs ”glömska” blev allt tydligare i och med att han avskedade general Sjtemenko från chefskapet för den militära underrättelsetjänsten. Skälet som anfördes var att Stjemenko tillsamman med Zjukov grundat en skola för utbildning av sabotörer utan att först tillfråga partipresidiet.

General Sergej Stjemenko


Stjemenko (eng. Shtemenko), som efter ett tidigare avskedande som biträdande chef för generalstaben till följd av sitt samröre med Lavrentij Beria, hade omplacerats och tilldelats uppdraget som stabschef för Sibiriens militärområde. Zjukov hade kallat hem honom till Moskva för att axla chefskapet för underrättelsetjänsten.

Det underliggande budskapet från Chrusjtjov var att Zjukov visat dåligt omdöme dels när han utnämnde Stjemenko, dels när han var med och bildade sabotörskolan - utan att inhämta partiets godkännande.

Zjukov anlände från Albanien den 26 oktober och, trots en svår influensa, deltog han i ett presidiemöte samma dag. Vid detta anklagades han för att söka skilja krigsmakten från partiet, för att söka ta åt sig för stor ära för framgångar i kriget, för att försöka samla på sig själv allt mer makt etc. Många höga militärer skyndade sig att ställa sig på Chrusjtjovs sida - somliga för att hämnas tidigare, förmenta, oförrätter. Chrusjtjov avrundade mötet med att påminna om Zjukovs bredvillighet att godkänna det amerikanska kompromissförslaget om spaningsflygningarna.

Marskalk Rodion Malinovskij
Försvarsminister 1957 till
sin (naturliga) död 1967
Mötet slutade med att presidiet beslöt att avsätta Zjukov från posten som försvarsminister samt att utse Rodion Malinovski till hans efterträdare.

Den 28 och 29 oktober sammanträdde centralkommittén för att godkänna åtgärderna mot Zjukov. Nya anklagelser om att underblåsa den gryende personkulten rörande Zjukov anfördes liksom tidigare och nya anklagelser om att söka förhärliga sig själv och ta åt sig för stor del av äran för framgångarna i kriget.

Liksom vi mötet i presidiet några dagar tidigare hölls avslutningsanförandet av Chrusjtjov. Han levererade nu beskyllningar gällande Zjukovs (förmenta) ansvar för Kievs kapitulation, för fiaskot vid Charkov 1942 samt problemen vid Stalingrad.

Han ansåg därtill att Zjukov visade sig obenägen att söka förstå modern militär teknologi!

Resultatet blev att Zjukov avsattes från posten som försvarsminister och att han uteslöts från såväl centralkommittén som presidiet. Han fick dock behålla sin partibok men var inom ett par veckor berövad all makt.

I samband med att han avskedades från sin ministerpost fick han av Chrusjtjov löfte om annan befattning - men därav blev intet, Chrusjtjov hade glömt allt! I stället beslutade partipresidiet i februari 1958 att pensionera honom. Han tillerkändes förutom pension generösa sjukvårdsvillkor, livvaktsskydd, rätt till personlig bil, rätt att behålla sin våning i Moskva samt fick behålla sin datja. Utöver detta fick han behålla rätten att bära uniform när han så ville!


Konstantin Simonov
Här krigskorrespondent
i Röda Armén


Den djupt sårade självkänslan botade Zjukov på soldatens eget sätt: han gick hem och sov! Till Konstantin Simonov (rysk författare, poet, krigskorrespondent) sa han: ”Jag var fast besluten att inte bli ett offer, inte bryta samman, inte kollapsa, inte förlora viljan att leva. När jag kommit hem tog jag en sömntablett. Jag sov flera timmar. Jag steg upp, jag åt samt tog en sömntablett och föll åter i sömn. Gick upp, tog en sömntablett och somnade. Så höll jag på i två veckor. I mina drömmar återupplevde jag allt som plågat mig. Jag argumenterade. Jag kämpade för mina uppfattningar. Jag sörjde - allt i sömnen. Sedan, efter två veckor, åkte jag ut och fiskade.”


Mindre angenämt i pensionärslivet var att han konstant övervakades av KGB. Han utgjorde ju ännu ett tänkbart hot mot Chrusjtjov och den rådande ordningen. Av bevarade KGB-rapporter kan vi läsa om hur Zjukov, i sitt hem, kritiserade Chrusjtjovs regim och karaktäriserade sin efterträdare marskalk Malinovskij som ”smilfink”. Han sade också att de politiska kommissariernas utökade makt försvagade krigsmakten.

När han tog sin familj på semester på Krim undersökte KGB hans datja noggrant för att komma över de memoarer som han förmodades skriva.

Leonid Brezjnev


I juni 1963 beslutade partpresidiet att sända den delegation ledd av Leonid Brezjnev till Zjukov för att varna honom för fortsatt kritisering av regimen. Om han inte omgående rättade in sig i ledet skulle han uteslutas ur kommunistpartiet och arresteras…

Vid besöket visade Zjukov ingen ånger, tvärt om förklarade han för Brezjnev att han inte kunde acceptera resolutionen som antogs vid plenumet i oktober 1957 eftersom han inte beretts möjlighet att försvara sig. Han var mest förbittrad över beskyllningen att han skulle varit en äventyrare. ”När var jag en äventyrare” sa han till Brezjnev ”I vilket sammanhang? Jag har tillhört partiet i 43 år, jag har kämpat i fyra krig, jag har offrat min hälsa för fosterlandet - och ändå skall jag ha sysslat med äventyrligheter. Var finns fakta om detta? Svaret är: Det finns inga sådana fakta!” Han svor vid besöket evig lojalitet gentemot partiet och försäkrade Brezjnev att denne inget hade att frukta i fråga om memoarerna.

Naturligtvis skedde också en grundlig historierevision med den uteslutande avsikten att förvandla Zjukov till en ”ickeperson”. Den vanliga raderingen ur historiska faktaböcker (sovjetisk variant med ”fakta för dagen”), bilder, målningar, filmer genomfördes systematiskt.


Historiens kvarnstenar maler dock tungt oberoende av världens tillfälliga herrar! Den 14 oktober 1964 var det Chrusjtjovs tur att gå över plankan, smutskastas och bli ännu en i Sovjethistoriens rad av ”ickepersoner”.

För Zjukov betydde Chrusjtjovs fall att vägen tillbaka från en ”ickeperson” till den av folket älskade, men av partiet förskjutne, Marskalken av Sovjetunionen nu, lite trevande, började. 

I mars 1965 skrev Zjukov ett brev till partiets ledning och hävdade att han borde få upprättelse eftersom han fallit offer för Chrusjtjovs diktatoriska ledning. Brevet synes inte ha besvarats men en månad senare återgav TASS ett inlägg från Marskalken av Sovjetunionen Konev.

Marskalk Ivan Konev


Konev menade att Zjukov förvisso hade sina brister men att han var en stor militär ledare som borde få sin rättmätiga plats under det kommande firandet av 20-årsdagen av segern över Tyskland i Det Stora Fosterländska Kriget. 

Zjukov fick mycket riktigt inbjudan till firandet och när han steg in i festsalen möttes han av stående ovationer. När den nye ledaren Brezjnev nämnde Zjukovs namn direkt efter Stalins blev applåderna starka och långa.

Påföljande dag stod Zjukov återigen samman med andra marskalkar och höga militärer på Leninmausoleet för att övervara den militära paraden.

Vid mottagningen i Kreml efter paraden applåderade gästerna när Zjukov tog plats vid sitt bord. Det stod klart att angreppen under Chrusjtjovs tid vid makten inte minskat Zjukovs popularitet. Han var, och skulle förbli, den store generalen som räddat Sovjetunionen från ett katastrofalt nederlag mot Hitler - och därmed lett landet till en storartad seger i detta förödande krig.

Zjukov kom emellertid aldrig mer att inneha något ämbete för Sovjetstaten. Han var dock en flitigt anlitad debattör och gav ett stort antal intervjuer. Han skrev också ett betydande antal artiklar som publicerades i sovjetiska tidningar. Han skrev också en diger (i engelsk översättning ca 1200 sidor) självbiografi. Ständig återkommande i denna biografi är soldatens trohet mot det land - och dess ledning - som gav honom livet!

Zjukov avled i Moskva den 18 juni 1974, i en ålder av 77 år. Bara några månader före sin bortgång skrev han ett förord till en bok skriven av veteraner från Det Stora Fosterländska Kriget. Orden skulle kunna avse Zjukov själv: ”Åren går. Många veteraner finns inte längre bland oss. Och hos många andra har åldern tagit ut sin rätt. Men veteraner ger aldrig upp. De behåller sitt ungdomliga sinnelag, de förblir outtröttliga.”

Efter Sovjetunionens upplösning den 26 december 1991 hedrades Marskalken av Sovjetunionen, av kompetenta bedömare ansedd som 1900-talets främste militäre befälhavare, den mest dekorerade sovjetiske soldaten någonsin, Georgij Zjukov med en ryttarstaty vid det centralt belägna Manegetorget i Moskva. Springaren är förvisso inte vit, som då vid segerparaden på Röda Torget 1945, utan bronsfärgad. Ryttarens stolta hållning tillhör dock en fältherre av format!


Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov
rider stolt sin springare med samma perfekta hållning
som när han red in på Röda Torget vid segerparaden
efter Det stora Fosterländska Kriget den 24 juni 1945


I och med denna artikel avslutas Tidsspegelns serie om Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Tidsspegelns största projekt hittills! Reserch-arbetet har varit omfattande - inte minst sökandet i Zjukovs 1200 sidor långa publicerade memoarer. Tidsutdräkten, 3/4 år, har varit besvärande och Redaktören har vid flera tillfällen haft tankar på att helt överge projektet! Det som trots alla svårigheter envist drivit arbetet framåt är Redaktörens fasta övertygelse "Har man tagit Fan i båten så får man också lov att ro honom iland!"

Bitvis skrämmande, men också intresseväckande, har bilden av sovjetstatens inre liv vuxit fram under arbetet - och jag hoppas att Tidsspegelns läsekrets har funnit Zjukovs liv lika mångfacetterat och fascinerande som Redaktören gjort!


                                                                                                - Ω -


 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.



fredag 28 januari 2022

Marskalken av Sovjetunionen, Georgij Zjukov. Åren efter kriget, Del II

Georgij Zjukov 1944


Zjukovs publicerade memoarer slutar i och med återkomsten från Berlin till Moskva i april 1946. I en opublicerad del beskriver han vad som hände efter Stalins död den 5:e mars 1953.




Nikolaj Bulganin
Avskedad av Chrusjtjov 1958,
utesluten ur Centralkommittén
samma år som "partifiende"






Den 4 mars 1953 fick han i Sverdlovsk ett brådskande samtal från Bulganing, nu minister för krigsmakten. Bulganin beordrade Zjukov att anmäla sig i Moskva påföljande dag.

För att förstå vad som nu är på gång skall vi översiktligt studera några spelare som pretenderade på att bli Stalins tronföljare i Sovjetunionen eller en del i dess absoluta toppskikt.



Nikita Chrusjtjov
Störtad i oktober 1964



På första plats finns Chrusjtjov vilken som politisk kommissarie verkat nära Zjukov i Ukraina, vid Leningrad och Stalingrad och som nu, som nära medarbetare till Stalin, betraktar sig som den givne efterföljaren till despoten. Chrusjtjov var därtill av Stalin utnämnd chef för Moskvas partiorganisation - och han tryckte sig därmed sitta säkert i sadeln.





Lavrentij Beria
Avrättad 1953


På första plats anser sig också den fruktade NKVD-chefen Lavrentij Beria vara.








Georgij Malenkov
Utesluten från politbyrån 1957
Utesluten från partiet 1961

Vi har därtill partitoppar som Bulganin, Malenkov, Molotov, Vasilevskij med flera…


Vjatjeslav Molotov
Utesluten från Centralkommittén 1957
Utesluten ur partiet 1961

Man behöver dock en folkets man, en hjälte med stjärnstatus i snart sagt varje rysk stuga, för att säkerställa den planerade ordningens genomförande. Zjukov är namnet kring vilket de sammansvurna enas. Zjukov skall legitimera den nya ordningen efter Stalin.


Alexandr Vasilevskij
Utrensad, i steg, av
Chrusjtjov1956-1957

Medan Stalin drar sina sista andetag den 5:e mars beslutar den innersta cirkeln att Bulganin skall utnämnas till Krigsminister med Zjukov och Vasilevskij som ställföreträdare. Malenkov skall bli premiärminister (ordförande i ministerrådet) och Molotov skall åter bli utrikesminister (en post som han innehaft 1939-1949). Ordförande är givetvis Chrusjtjov - den blivande nye ledaren för Sovjetunionen.

Men en viktig, och mycket farlig, spelare fanns där i skuggorna utanför denna cirkel: Lavretij Beria. Chef för NKVD, den sovjetiska säkerhetstjänsten. Mannen som, direkt eller indirekt, hade flera liv på sitt samvete än vad vi kan räkna till! Stalins handgångne man vid upprättandet av det skräckvälde som kostade 20-40 miljoner sovjetmedborgares död. Mannen som hade en dossier med uppgifter, inte sällan inhämtade via hemlig avlyssning, av alla Stalins ministrar, militärer och ämbetsmän av betydelse. Mannen som tillhandahöll fabricerade ”bevis” vid de dödliga skenrättegångar som hölls under 30-talet. Mannen vars blotta namn ingav skräck!

På morgonen den 26 juni får Zjukov ett angeläget samtal från Bulganin. Han ombeds att omgående infinna sig i Kreml. När han kommer dit möts han av Chrusjtjov, Bulganin, Malenkov, Molotov och några andra höga partifunktionärer.

Malenkov informerar de församlade om att Lavrentij Beria hade konstaterats konspirera mot partiledningen och därför, utan dröjsmål, måste gripas.

Därpå frågade Chrusjtjov om någon tvekade inför det förestående. Beria var ju chef för en hel armé av NKVD-soldater, han kunde dessutom antas vara beväpnad vid konfrontationen. Zjukov steg fram och sa: ”Varför skulle vi tveka? Jag åtar mig uppdraget!” Han tillade: ”Jag är inte specialist på att arrestera folk, har faktiskt aldrig gjort det, men jag kommer inte att vackla.”

I all hast ordnade Zjukov att den befintliga vakten av NKVD-soldater i Kreml ersattes med personal från Röda Armén och Beria kallades till ett snabbinkallat extra möte med partiledningen. På en given signal steg Zjukov och några andra höga militärer in i mötesrummet och Zjukov personligen sade till Beria att han var arresterad och fängslade hans armar. Därefter fördes Beria ut ur rummet och vidarebefordrades av Röda Armésoldater, inte NKVD, till ett fängelse.

Beria konstaterades omgående skyldig till terrorism och kontrarevolutionär verksamhet, dömdes till döden och avrättades.

Zjukov sade senare, på fråga, att det viktigaste han uträttat i sitt liv var att arrestera Beria!

För att få en bild av historierevisionen i Sovjetunionen, där en mycket betydande person snabbt förvandlades till en ”ickepeson”, kan vi ta exemplet Lavrentij Beria. 

I den stora sovjetiska encyklopedin, Bolsjaja sovetskaja entsiklopedija fanns givetvis en omfattande artikel om Beria, Stalins högra hand och bödel. När Beria lämnat jordelivet med ett nackskott i Lubjankafängelset startade en landsomfattande utrensning av tidningsbilder, journalfilmer etc. Till registrerade innehavare av Den stora sovjetiska encyklopedin sändes ut en artikel om Barents hav, ett rakblad och en limtub. Mottagaren uppmanades skära ut artikeln om Beria ur encyklopedin och limma in en lika många blad omfattande artikel om Barents hav! 

Voià som fransmannen säger: Lavrentij Beria var försvunnen, hade aldrig existerat…

Den aktiva närvaron av höga Röda Armé-officerare vid Berias gripande signalerade en ny fas i relationen mellan partiet och armén efter Stalins död. Stalin hade demonstrerat ett behov av att framhäva sin absoluta makt och att framställa sig själv som den Den Store Härföraren vilken ledde landet till seger i Det Stora Fosterländska Kriget. Militären fick nu större självständighet inom sitt område - men partiet behöll givetvis den övergripande kontrollen!

Valet av Zjukov som handgriplig genomförare av Berias arrestering var givet. Zjukovs popularitet bland det sovjetiska folket var utan jämförelse - med honom vid sin sida kunde partiet (nu Chrusjtjov m fl) räkna med såväl folkets som Röda Arméns stöd.

Zjukovs nya befattning som vice krigsminister beslutades av Högsta Sovjet den 15 mars 1953. Krigsministeriet omdöptes samma dag till Försvarsministeriet och innefattade nu även flottan.

Som vice försvarsminister hade Zjukov en viktig befattning men han var ändå en ”andraplansfigur” inom det militära och politiska etablissemanget. Hans möjligheter att reellt påverka försvarspolitiken var ringa - för att inte säga obefintliga och han hade en tillbakadragen plats i det offentliga livet.

Intrigspelet inom kommunistpartiets ledning lade dock plötsligen bitarna på plats i maktspelet och i januari 1955 stod han, lite oväntat, på maktens översta plan i maktkampen efter Stalins död.

Dirigent var Chrusjtjov och hans taktpinne svepte skoningslöst bort premiärminister Gergij Malenkov vilken ersattes med försvarsministern Nikolaj Bulganin. Detta innebar att försvarsministerposten plötsligt blev ledig. 

Partipresidiet förordade Zjukov till posten. Zjukov, som besatt såväl djupa kunskaper rörande det militära som positiv karisma och energi, valdes i enlighet med presidiets förslag till Försvarsminister den 7 februari 1955.

Chrusjtjov visade sig snart vara en svår herre att tjäna. Han tålde dåligt att andra drog till sig strålkastarljuset och hans ombytliga humör, vilket påverkade hans beslutsfattande, visade sig fatalt för andra i hans närhet. Malenkovs avskedande hade i mycket sin grund i den personliga agg som Chrusjtjov hyste mot honom. Denna personliga fientlighet, och viljan att vara ensam på första parkett, drabbade även utrikesministern Molotov som fick sparken 1956 - och så, i oktober 1957, även Zjukov.

Chrusjtjovs politiska karriär började när han som 24-åring tjänstgjorde som politisk kommissarie i Röda Armén under inbördeskriget. Han arbetade sig uppåt i kommunistpartiet och utnämndes till chef för partiorganisationen i Moskva 1934. Stalin utnämnde honom till partisekreterare i Ukrainas kommunistiska parti 1937.

Hans karriärsköld fläckas svårt (internationellt) av hans deltagande i Katynmassakern i mars och april 1940.


Adolf Hitler
Tysklands Führer 1933-1945

Ett oftast bortglömt faktum är att efter det att Hitler låtit invadera Polen den 1 september 1939 så anföll Sovjetunionen Polen från öster den 17 september samma år. Detta skedde i enlighet med den s.k. Molotov-Ribbentrop-pakten från 23 augusti 1939.  Varför detta övergrepp så effektivt har undertryckts och glömts är en gåta!

När vapnen tystnat arresterade Sovjetsoldaterna polska militärer och intelligentia (vilka kunde tänkas utgöra ett framtida hot), förde dem till Katynskogen och avrättade dem. Totalt avrättades, på Stalins order, i Katynskogen, i olika fångläger och fängelser, ca 20 000 personer i samband med detta. Chrusjtjov och Beria föreslog vidare Stalin att man skulle deportera de mördades familjer till Kazakstan på 10 år. Så skedde också. Massgravarna i Katynskogen återfanns efter den tyska invasionen av Sovjetunionen den 22 juni 1941 och utnyttjades flitig av den Nazistiska propagandan.

Under Chrusjtjovs regeringsperiod skedde dock en rad positiva förändringar i Sovjetunionen. Tidigare sovjetiska soldater, av Tyskland tagna som krigsfångar, frigavs från fångläger där de som landsförrädare (som inte låtit sig dödas i strid med tyskarna) suttit sedan krigsslutet. De rehabiliterades och tillerkändes pension. Miljontals politiska fångar frigavs från arbetslägren som formade GULAG. Samhällsklimatet mjuknade för konstnärer, artister och författare. Det rent politiska livet omfattades också av dessa förändringens vindar - MEN kritisk granskning av partiet var - som förut - förbjuden.

I ömsesidig harmoni minskade Chrusjtjov och Zjukov den sovjetiska krigsmakten med 2 miljoner man. Chrusjtjov lär ha yttrat: ”Till skillnad från många tjockskallar i uniform insåg Zjukov nödvändigheten av att skära ner våra militära kostnader.”

Zjukov var också djupt engagerad i frågan om nedrustning. De båda supermakterna hade nu förmågan att förgöra varandra och Zjukov var av den uttalade uppfattningen att ett kärnvapenkrig skulle vara förödande.

Redan den 10 maj 1955 föreslog Sovjetunionen att Förenta Nationerna skulle inrätta en internationell kontrollkommission med uppgift att övervaka en betydande nedrustning vad beträffar vapenarsenalen och de väpnade styrkorna samt att initiera en process där kärnvapen förbjöds. Zjukov var en hängiven anhängare av denna tanke som i sig innebar en minskning av Röda Armén till 1,5 miljoner man.

Charles Bohlen, en gång brittisk ambassadör i Moskva, berättade att Zjukov vid en mottagning på brittiska ambassaden 1955 yttrat att ”kapprustningen var vettlös och farlig och att varje nytt krig skulle innebära ofattbar förödelse med tanke på utvecklingen av kärnvapen”.

Zjukov skötte sig mycket bra i sin nya roll som politiker och diplomat 1955. Han hade mognat och under sin tid i onåd efter kriget tillägnat sig en viss ödmjukhet - båda egenskaper han skulle få stor nytta av när han några år senare åter tvingades ut i iskylan!


Fortsättning följer i artikeln "Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Åren efter kriget, del III."


                                                                                                - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

onsdag 26 januari 2022

Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Åren efter kriget, del I

Georgij Zjukov

När marskalken av Sovjetunionen, utsedd till Stalins ställföreträdare som chef för Röda Armén, Georgij Zjukov, red in på en vit springare på Röda Torget i Moskva för att ta emot Röda Armén vid segerparaden den 24 juni 1945, stod han på höjden av sin militära bana! Älskad av det Ryska folket - mer älskad än självaste ”lillefar” Stalin själv. Hans namn fanns på allas läppar - han var i folkets ögon den som fört Sovjetunionen till seger mot det nazistiska Tyskland under det Stora Fosterländska Kriget.
Av samtiden, och nu av moderna forskare, ansågs/anses han som den kanske störste härföraren under 1900-talet. Djärv, modig, rättvis, krävande samt förespråkare för en hård disciplin gentemot sig själv och mot underställda chefer och enskilda soldater.

Oaktat detta finns anledning till klander av Zjukov och andra militära sovjetiska chefer rörande de sovjetiska truppernas uppträdande mot den tyska befolkningen. Det var inte sällsynt att sovjetsoldaterna plundrade hem och hus och därtill våldförde sig på tyskarna. Våldtäkterna beräknas ha uppgått till 2 miljoner och riktades mot kvinnor och barn från 8 till 80 års ålder. Enbart i Berlin beräknas 100 000 kvinnor blivit våldtagna. Som ett resultat av alla dessa våldtäkter föddes ca 200 000 oönskade barn… många kvinnor dog dessutom till följd av misslyckade aborter.

Denna brist på disciplin kan förklaras med att sovjetsoldaterna ständigt matades med propaganda där nazisternas illdåd mot den ryska befolkningen tydliggjordes och där soldaterna manades till skoningslös kamp mot tyskarna.

Inför framryckningen till Oder utfärdade till exempel Zjukov en order till 1. Vitryska fronten där han skrev: ”Må olycka drabba mördarnas land. Vi skall hämnas fruktansvärt för allt!”

Ilja Ehrenburg i samspråk med sovjetiska
soldater i Königsberg 1945


Ilja Ehrenburg, framstående propagandist som drev en kampanj med avsikt att avhumanisera tyskarna (på samma sätt som nazisterna avhumaniserade judarna inför ”den slutgiltiga lösningen”), uppmanade i Röda Arméns tidning Krasnaja Zvezda soldaterna att: ”med våld bryta de germanska kvinnornas rashögmod och ta dem som rättmätigt byte”.

Det var sammantaget inte så konstigt att de militära befälhavarna tappade kontrollen över sina soldater. Så småningom, i synnerhet efter krigsslutet, återtogs kontrollen mot plundring, våld mot civilbefolkningen och våldtäkter genom stränga straff och till och med avrättningar. Det dröjde emellertid ända till 1947 innan ordningen inom detta område var fullt tillfredställande inom sovjetockuperade områden.

Inte ens Zjukov själv undgick att fläckas av denna brottslighet. I ett senare skede gav Stalin tillstånd till en hemlig husrannsakan i Zjukovs datja utanför Moskva. Det finns protokollfört att han tillskansat sig 70 guldsmycken, 740 silverföremål, 50 mattor, 60 målningar, 3700 m sidentyg och 320 pälsar! Zjukovs intresse för jakt manifesterades av fyndet av 20 handgjorda jaktgevär av det exklusiva engelska märket Holland&Holland.

Som chef för de sovjetiska ockupationsstyrkorna i Tyskland hade Zjukov många administrativa arbetsområden, dock fanns en skarp gräns: den förda politiken sköttes av Kommunistpartiet och det sovjetiska utrikesministeriet.

Inom ockupationsmakternas Kontrollråd representerade Zjukov Sovjetunionen och hade där en mer framträdande roll i samarbetet med västmakterna och vid styrandet av det ockuperade Tyskland.

General Eisenhower


I Berlin träffades Zjukov, i tjänsten, general Eisenhower. Relationerna dem emellan blev på det personliga planet mycket goda. Man kan tvivelsutan säga att två soldater med olika politisk bakgrund och uppfattning fann varandra i soldatandan.

I februari 1946 hölls val inom sovjetunionen till Högsta sovjet och Zjukov blev i kraft av sin popularitet, helt väntat, invald. Strax efter valet kallades Zjukov hem från Tyskland för att bli överbefälhavare för de sovjetiska markstridskrafterna. Formellt erhöll han denna post den 22 mars 1946.

Vad som därefter hände är något höljt i dunkel. Klart är att den som något studerat det inrikespolitiska livet i Sovjet strax inser att bakdanteri, avundsjuka, hämnd för gamla oförrätter (verkliga eller inbillade), rövslickeri och det klimat som ofelbart är följden av ett diktatoriskt envälde kan resultera i att även den mest meriterade för en uppgift ”åker ut i kylan”. 

Joseph Stalin


Kanske insåg Stalin att Zjukovs popularitet bland det sovjetiska folket utgjorde ett reellt hot mot hans egen maktposition? En position som genom ett despotiskt, ohämmat, våld enbart avsett att skapa fruktan, förorsakat 20-40 miljoner av hans undersåtars död?






Marskalk Alexander Novikov


Zjukovs undergång grundades vid förhören av den avsatte marskalken Alexander Novikov, nyss chef för det sovjetiska flygvapnet. Novikov gav följande bild av Zjukov: ”en ytterst makthungrig person som är helt uppfylld av sig själv, som älskar ära, kräver respekt, förväntar sig underdånighet och inte kan tåla mothugg”. Novikov beskrev också ingående Zjukovs vanvördiga omdömen om Stalin som överbefälhavare…

När Novikov släpptes ur fängelse efter Stalins död och rehabiliterades påstod han att dessa omdömen avtvingats honom efter pressande förhör…

Att soldaten Zjukov skulle, vare sig privat eller offentligt, kritiserat sin chef Stalin är föga sannolikt - eller närmast otänkbart! Tvärtom, och dokumenterat, behöll han livet igenom full respekt för sin överbefälhavare!

General Viktor Abakumov
Avrättad 1954

Emellertid, chefen för Säkerhetsministeriet, MGB, Viktor Abakumov, sände kopior på förhörsprotokollen till Stalin som, högst sannolikt, blev rasande.

Resultatet av detta blev att Zjukov efter bara 3 månader sparkades från sin post som chef för markstridskrafterna!

Till skillnad mot alla de höga officerare ofta med ett briljant strategiskt tänkande som den förste i raden av ”fosterlandsförrädare”, Tuchatjevskij (senare, liksom de flesta, postumt återupprättad) som blev avrättade efter skenrättegångar 1937 - 1938, slapp Zjukov undan nackskottet i Lubjankafängelset i Moskva.



Lavrentij Beria
Avrättad 1953

Under det som benämns ”Den Stora Terrorn” avrättades mellan 1934 - 1939 mer än 1 miljon sovjetmedborgare för påstådda brott - allt för att stärka Stalins makt! Några ställdes inför rätta och ”bekände” sina fabricerade brott efter lång och namnlös tortyr, andra sköts helt enkelt i nacken av NKVD efter en s.k. ståndrätt. Lavrentij Beria var Stalins bödel vilken utan någon som helst tvekan verkställde Stalins order.

Statistiken är skrämmande: avrättade inom Röda Armén blev, 1937 - 1938, 3 av 5 marskalkar, 14 av 16 arméchefer, 8 av 9 amiraler, 60 av 67 armékårschefer, 136 av 199 divisionschefer, 221 av 397 brigadchefer, 11 av 11 vice försvarskommissarier, 75 av 80 ledamöter av Högsta militärsovjeten. Halva den sovjetiska officerskåren beräknas ha avrättats, omkring 35 000 man… på lägre befälsnivåer försvann, genom avrättning eller deportation till GULAG, flera 10 000-tal befattningshavare. Det var inte konstigt att Röda Armén kom till korta när nazityskland gick till angrepp den 22 juni 1941!

Inför den nu obekväme Zjukov tvekade själve Stalin och hans bödel, Lavrentij Beria chef för hemliga polisen och direkt ansvarig för alla dessa miljoner mord på oskyldiga! Hur skulle man oskadliggöra Folkets Hjälte, Moskvas, Leningrads, Stalingrads räddare och, till sist, Berlins erövrare? Sovjetunionens mest dekorerade soldat? Ja, inte genom nackskott i Lubjankafängelset… men hur?

Lösningen blev Zjukovs utnämning till chef för Odessas militärområde på Krim. På detta sätt visade också Stalin att han inte tolererade att någon, oavsett grad, inom den militära hierarkin ens kom i närheten av att sätta sig upp mot ”Lillefar”.

Om denna händelse skriver Zjukov: ”Jag insåg att de väntade på att jag skulle ge upp och att de räknade med att jag inte skulle stå ut en enda dag med att vara Områdeschef. Jag kunde inte låta detta hända. Berömmelse är naturligtvis berömmelse. Men det är också ett tveeggat svärd och ibland rispar det sår i en själv. Efter den här motgången gjorde jag allt för att förbli den jag alltid hade varit. I det såg jag min inre räddning.”

Men motgångarna var inte slut med detta. Bakdanteriet och rövslickeriet med strävan efter att omfattas av Stalins gunst fortsatte.

I februari 1947 blev Zjukov fråntagen sitt kandidatmedlemskap i kommunistiska partiets centralkommitté med motiveringen att han hade en partifientlig attityd.

En utredning om Zjukovs krigsbyte, som han själv deklarerade att han köpt för egna pengar, resulterade i att han den 20 januari 1948 av politbyrån, trots allt, förklarades godkänd för att få stanna i partiet - men det gods som kom från Tyskland skulle förverkas till staten. Samtidigt beslutades att han skulle förflyttas till ett mindre betydelsefullt militärområde.

Den 4 februari samma år utsågs han till chef för Uralbergens militärområde med Sverdlovsk som bas.

Tsar Nikolaj II med familj
Mördade av Bolsjeviker 1918

Sverdlovsk, en gång Jekaterinburg, har en egen mörk historia - det var här tsarfamiljens samtliga sju medlemmar, tsaren, hans hustru och fem barn, samt fyra familjen närstående hölls fängslade i Ipatjevhuset från våren 1918 till natten mellan 16 och 17 juli samma år. Order om likvidering av tsarfamiljen utfärdades sannolikt av Lenin.


Jakov Jurovski
Bolsjeviker under ledning av Jakov Jurovski mördade de arma människorna med bajonetter! Kropparna fördes till Koptjakiskogen där de styckades och kastades i två gravar. Dessa gravar återfanns 1979 och 2007 i den så kallade Griskultingravinen nära byn Koptjaki, 15 km norr om Jekaterinburg. Identiteten fastställdes med DNA och kvarlevorna finns nu begravda i Peter-Paulkatedralen i St Petersburg. 

Sverdlovsk återfick sitt gamla namn, Jekaterinburg, 1990.


Åter till Zjukov som lade skulden för beslutet om förflyttning till Sverdlovsk på Abakumov och på Beria.

Efter Stalins död 1953 arresterades Abakumov och anklagades för maktmissbruk och avrättades. Det är dock tvivelsutan så att Abakumov inte kunde ha fattat ett sådant beslut rörande den berömde Zjukov utan Stalins godkännande.

Därefter följde en systematisk litterär och bildmässig utplåning av Zjukov - faktiskt i stil med vad som skedde under faraonsk tid i Egypten. Bilder retuscherades, journalfilmer klipptes om, huvudpersonen (Zjukov) i romaner anonymiserades osv.

På en affisch som publicerades 1949 föreställande Stalin och hans närmaste böjda över kartor planerandes motoffensiven vid Stalingrad saknas Zjukov - som ju faktiskt var en av huvudpersonerna vid Stalingrad…

Till och med på målningar föreställande segerparaden i Moskva saknas Zjukov - han som uppsutten på en vit häst tog emot trupperna!

Bokstavligen alla artiklar, noteringar och bilder rörande Zjukovs framgångsrika och strategiskt taktiska kamp mot NaziTyskland försvann från det officiella Sovjetunionens arkiv.  Avsikten var att förvandla Sovjetunionens Främste Marskalk till en ickeperson! En man som aldrig funnits…


General Vasily Gordov
Avrättad 1950


Många lägre befälhavare i Zjukovs närhet förhördes och fängslades. För många blev straffet fängelse, för andra döden - så slutade t ex generalerna Gordov och Rybaltjenko sina liv sedan de avslöjats med att utbyta ”förrädiska kommentarer” rörande Stalins behandling av Zjukov… detta var verkligheten i Stalins värld, arbetarnas paradis! I Sovjetunionen värderades inte ett liv högt - allra minst om det på något sätt hotade Lillefar Stalins popularitet och makt!
General Filipp T. Rybalchenko
Avrättad 1950


Samtliga som drabbats i samband med kampanjen mot Zjukov rehabiliterades efter Stalins död, somliga dock postumt.

Zjukov, tillsammans med några andra höga officerare, blev 1950 återinvalda i Högsta Sovjet.


1952 utkom den andra utgåvan av ’Stora sovjetencyklopedin’ och här omnämns Zjukov i positiva ordalag och beröms för sina viktiga insatser för att verkställa Stalins planer under det Stora Fosterländska Kriget.

I oktober samma år genomfördes den 19:e partikongressen (den första sedan krigsslutet) och Zjukov återinsattes då som kandidatmedlem i Centralkommittén.


Fortsättning följer i artikeln "Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Åren efter kriget, del II."


                                                                                                - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.