Var bodde Hermann Göring?

En av Tidsspegelns många läsare har ställt några frågor angående Hitlers och Albert Speers ombyggnadsplaner för Berlin. Avsåg man att riva historiskt intressanta byggnader som "låg ivägen" för gestaltningen av den nya världshuvudstaden Germania - och hade man planer på att ersätta etablerade gatunamn till förmån för nya namn? Läsaren har även ställt frågor om var Hermann Göring hade sin bostad.

Germania, dess fysiska konsekvenser för staden Berlin samt inverkan på Berlinarna. 

Rivningsbehovet i Berlin för att bereda plats för Världshuvudstaden Germanias nya ståtliga byggnader var förstås stort. Bilden ovan visar en modell av världshuvudstaden. Centralt reser sig den väldiga Große Halle vilken skulle användas för massmöten. Den runda kupolen skulle ha en diameter om 250 meter. Kupolens inre takhöjd var projekterad till 220 meter [Uppsala domkyrkas två torn är vardera 118 meter höga, Kaknästornet i Stockholm är 155 meter högt upp till antennmasten som är 15 meter hög] och välvningen skulle börja 98 meter över samlingssalens golv. Kupolen skulle vila på en kvadratisk huskropp i ljus granit [Sannolikt svensk. Efter kriget fanns nämligen stora volymer svensk granit på lager i Sverige, betald och klar för leverans till Tyskland. Bohuslänska stenhuggare kunde efter kriget sälja denna granit en gång till!] om 315 meters sida och 74 meters höjd. Ovanpå taket, på 230 metes höjd, skulle resa sig en 40 meter hög taklanternin vilken på toppen skulle prydas av en örn vilande på ett hakkors. Hallen skulle rymma mellan 150 000 - 180 000 personer stående publik i ett enda rum. De gigantiska måtten skapade dittills oanade problem för Hitlers favoritarkitekt, Albert Speer. Speer skriver i sina memoarer. "Framför denna [Red anm: 50 meter hög nisch i väggen] stod på en fjorton meter hög marmorsockel den enda utsmyckningen, en förgylld riksörn med ett hakkors i en eklövskrans i klorna. Så blev det höga tecknet samtidigt avslutningen på Hitlers paradgata och dess målpunkt. Någonstans under detta tecken var den plats från vilken nationens Führer skulle rikta sitt budskap till framtidsrikets folkstammar. Jag försökte arkitektoniskt framhäva denna plats, men här visade sig denna måttlösa arkitekturs nackdel. Hitler förvandlades i den till en optisk intighet." [Red. understrykning]

Det Tusenåriga Riket och monumentalbyggnaderna

Det Tredje Riket skulle ju också vara Det Tusenåriga Riket - hur skulle monumentalbyggnaderna klara denna väldiga tidsrymd? Det enkla svaret är: De skulle inte klara det alls - men liksom Egyptens nu mångtusenåriga tempelruiner och Pyramiderna i Giza så finns spåren efter en välutvecklad civilisation kvar i ruinerna efter dåtidens monumentalbyggnader. Jo, det låter kanske bisarrt men är faktiskt riktigt: Hitler och Speer räknade in ruinvärdet i de byggnadskroppar som planerades - det vill säga symbolvärdet i byggnaderna efter att de en gång störtat samman!

Se vidare artiklarna Världshuvudstaden Germania del 1 och del 2 samt epilog!

Inom de brunmarkerade områdena skulle, undan för undan, 52 000 lägenheter rivas
för att bereda plats för de monumentalbyggnader som, i den nya huvudstaden
Germania, skulle markera Tredje Rikets makt och ekonomiska styrka.

Omgestaltningen från Berlin till Germania skulle ha krävt stora uppoffringar av Berlinarna - för judarna innebar det därtill inte bara en uppoffring - det var den absoluta början till slutet... Inte mindre än 52 000 lägenheter skulle försvinna i de områden där monumentalbyggnaderna skulle resas och de ickejudiska lägenhetsinnehavarna skulle erbjudas andra boenden i Berlin. Till dels skulle behövliga lägenheter nyproduceras i Berlins ytterkanter - till dels skulle lägenheter bli tillgängliga - respektive obehövliga - genom att deras judiska ägare deporterades till utrotningsläger, typ Auschwitz och Treblinka i Polen. Omdaningen som helhet beräknades omfatta 250 000 till 300 000 människor. Mellan 50 000 och 55 000 av dessa var judar vilka kom att deporteras från Berlin under åren 1941-1945. De flesta av dem återkom aldrig...

De erforderliga byggnadsarbetarna, de flesta krigsfångar eller tvångsarbetare från ockuperade länder, skulle förläggas i barackstäder och stå under dygnet runt bevakning någonstans i Berlins utkanter.

Nya namn på gamla gator?

Ingenting tyder på att man under nazitiden hade planer på/genomförde att ge nya namn åt gamla gator. Däremot har efter krigsslutet 1945 den av Sovjet styrda delen av Berlin fått många nya av kommunismen inspirerade gatunamn vilka till en del består ännu idag - trots att Deutsche Demokratische Republik [DDR] upphörde att existera 3 oktober 1990!

Ett markant avsteg från västmakternas hållning till gatunamnens bevarande är namnbytet på paradgatan Charlottenburger Chaussee i riktning från Brandenburger Tor mot Siegesseule. Gatan ligger i det som då var Väst-Berlin och heter Strasse des 17. Juni. Gatunamnet är en hyllning till de [ca] 327 människor som direkt på plats, eller efter dödsdom i östtysk domstol, den 17 juni 1953 miste livet i en massiv demonstration mot det kommunistiska välde som styrde DDR. Den Sovjetstyrda kommunismen i de östeuropeiska staterna skulle från detta ögonblick och till det totala sammanbrottet 1991 flera gånger visa sitt dödskallegrinande ansikte!

Något om Den Röde Baronen och stridsflygaren Hermann Göring...

Hermann Göring 1940

Kapten Hermann Göring, stridsflygare under Första världskriget, blev den siste befälhavaren för den berömda Richthofendivisionen namngiven efter dess flygande chef baron Manfred von Richthofen. Hermann Göring's utnämning skedde efter att von Richthofen fallit i strid i april 1918.

von Richthofen hade låtit rödmåla sitt flygplan ett Fokker Dr.I "Dreidecker" av modell 1917, för att hans division om ca 50 flygplan bättre skulle kunna se och följa sin chef. Han kallades, med syftning på sitt rödmålade flygplan, Den Röde Baronen.

Vykort [handkolorerat] föreställande Manfred
von Richthofen, Den Röde Baronen, hans röda
Fokker Dr.I 1917 "Dreidecker" [tre par vingar] och
flygplansvraket som föll på australiensarnas
frontavsnitt vid den franska floden
Somme den 21 april 1918. 

von Richthofens tur tog slut den 21 april 1918. Den mest sannolika dödsorsaken var en kula från en markbaserad australiensisk Lewiskulspruta - en kula som gick in i bröstkorgens nedre högra del, passerade hjärtat och gick ut ur kroppens vänstra del uppåt axeln. Döden torde ha varit ögonblicklig.

Vid sin död hade Den Röde Baronen skjutit ner 80 fientliga flygplan. Han var därmed den mest segerrike stridsflygaren, av alla nationaliteter på västfronten, under hela Första världskriget. 

Skyttegravskriget var bortom all beskrivning i sin brutalitet. De som överlevde Liemannens kulsprute- och gevärseld under stormanloppet mot fiendens linjer över Ingen Mans Land, möttes av handgranater, bajonetter, knivar, skapslipade infanterispadar ja t.o.m. spikklubbor [Redaktören har sett dem på museum i Albert] och gav igen med motsvarande vapen. Det var ingenting annat än en veritabel slakt på Europas finaste ungdomar... 

Bland flygarna rådde en helt annan anda. Där uppträdde man ännu  som gentlemän och hyllade en stupad motståndare efter dennes förtjänster inom Dödens hantverk. Sålunda begravdes stoftet efter baron Manfred von Richthofen, innehavare av den prestigefylla ordensutmärkelsen Pour le Mérite [The Blue Max], med fulla militära hedersbetygelser och med närvaro av officerare från de Allierade dvs från England, Frankrike, Australien, USA m fl.  

Baron Richthofen vigs till den sista vilan den 22 april 1918.
Notera förekomsten av kransar och högre befäl [skärmmössor]

Efter Frankrikes fall den 22 maj, efter bara 12 dagars fälttåg, hölls segerfester i bl a Berlin. Vid en av högtidligheterna i Berlin förlänade Hitler Göring titeln Reichmarschall des Grossdeutschen Reiches för dennes insatser under ett verkligt blitzkrieg [blixtkrig] mot Frankrike. Genom utnämningen till Reichmarschall [Riksmarskalk] blev Göring Tredje Rikets högste militär och därmed blev han också Hitlers efterträdare i händelse av dennes frånfälle.

Angående Hermann Görings bostäder/lägenheter i och runt Berlin

Carin Göring

Görings personliga bostad var godset Carinhall på Schorfheide ca 100 km nordost om Berlin. Godset var döpt efter hans bortgångna svenska hustru Carin Göring [f. Foch], tidigare gift von Kantzow. Byggnadsarbetena för Carinhall startade 1933 och en formell invigning av egendomen skedde 1934 i och med gravsättning av Carin Göring i mausoleet vid Carinhall. Carin Göring avled 1931 och gravsattes i Foch's familjegrav vid Lovö kyrka. Till följd av gravskändning beviljades Hermann Göring rätten att flytta stoftet efter Carin till Carinhalls mausoleum.

Hitler och Göring efter besök i Carin Görings mausoleum i
samband med gravsättningen av Carins stoft på
Carinhall den 19 juni 1934

 

        Bilder från Carinhall...

Innergården på Carinhall

En av flera gallerier på Carinhall

Trofésalen på Carinhall

Prakten var bedövande...

Överallt dåtidens mest smakfulla möblering... med
gobelänger på väggarna - men det mesta exproprierat från
privata egendomar i erövrade länder...

Amiral Horthny [med ljust ordensband över axeln],
Ungerns härskare från 1920-1944
m fl beundrar Görings modelljärnväg

Göring som tågklarerare styr sin Märklinjärnväg
i Carinhalls källare [ursprungligen på vinden]

Modelljärnvägen på jaktstugans vind... Göring hade två modelljärnvägar! En mycket
stor i Carinhall och en mindre i Reichjägerhof Rominten även kallad "Emmyhall"
efter hans andra hustru, Emmy Sonneman

Utifrån etablerad historisk litteratur av t.ex. Sereny, Fest, Evans, samt tyska stadsarkiv vet man att Göring hade flera adresser i Berlin under olika perioder, bland andra:

Voßtraße 11, NSDAP:s lokaler
inför riksdagsvalet i november 1933

Voßstraße 11 – Preußiska ministerpresidentens residens [ß = tyskt dubbelt s] När Göring 1933-1945 agerade som preussisk ministerpresident använde han delar av detta komplex [inte partilokalerna] som officiell bostad. Lägenheten låg i direkt anslutning till det som senare blev Nya Rikskansliet.

Reichluftfahrtsministerium 1938. Byggnaden är en av de få
i Berlins centrala delar som överlevde kriget 1939-1945

Leipziger Platz 12 – Luftfartsministeriets tjänstebostad

Som chef för Luftfartsministeriet hade Göring tillgång till en representativ våning i anslutning till ministeriet. Detta var dock mer en tjänstebostad än ett privat hem.

Det påstås nu och då att Hermann Göring hade en villa på ön Schwanenwerder, en liten ö i floden Havel som rinner genom Berlin. OBSERVERA: Detta är en myt! 

Propagandarminister Joseph Goebbels hade en stor villa på Schwanenwerder... kanske ytterligare någon partifunktionär... det fanns planer [tror man idag] på att bygga hus för Albert Speer och Adolf Hitler på ön men så kom kriget och inget blev därav.

Källor: Internet, privat bibliotek samt AI

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

Sveriges hemligaste förband: Flygenhet 66 - mellan Neutralitet och Nato

Det är en sådan natt då skogen håller andan. I det svaga ljuset från stjärnorna dansar dimmornas alla skepnader sin sällsamma dans över myrens starrgräs. Långt bortifrån hörs svagt ett ensamt hundskall. Två män står på en smal grusväg någonstans i Värmlandsskogens djupa mörker. Just här går vägen alldeles rakt drygt 250 meter - med en myr på den ena sidan och den mörka, täta, granskogen på den andra sidan. Möjligen har någon resenär noterat att viltröjningen längs dikesrenarna är extra bred här - men mer än en fundering har det aldrig blivit. De båda männen pratar inte mycket med varandra - det behövs inte, de känner sitt uppdrag och har utför det tidigare.

Skogens kompakta tystnad viker motvilligt för ett svagt motorljud, först knappt hörbart, sedan allt tydligare. Männen byter ett par lågmälda ord och flyttar sig till varsin vägkant. Där tänder de elektriska lyktor och riktar de starka ljusstrålarna längs med den grusväg som strax, helt tillfälligt, skall fungera som landningsbana för ett flygplan. Lampornas ljuskäglor skär genom nattluftens dansande ångor, reflekteras i några påpassligt placerade viltvarningsskyltar - en i början på raksträckan och en i slutet. Därmed finns tillräcklig vägledning för en säker landning utförd av en erfaren pilot.

Cessna 182

Nu glider ett litet enmotorigt flygplan in ovan trädtopparna, svänger in mot grusvägen och sätter hjulen i marken med en precision som bara kommer från år av övning. Flygplanet bromsar och stannar. En dörr öppnas, en skugga stiger ut, stänger dörren, tar några snabba steg bort från flygplanet och försvinner in i skogens mörker.

Flyglanet vänder, accelererar, lyfter - och försvinner lika obemärkt som det nyss kom.

När skogens tystnad återtagit sin plats, är det som om ingenting hade hänt. Ingen skulle kunnat ana att en av Sveriges mest hemliga militära enheter just genomfört ett uppdrag. Ingen loggning görs. Inga obehöriga vittnen finns. Inga spår - bara ännu en natt i Flygenhet 66:s ytterst hemliga tjänstgöring.

Ett Sverige mellan stormakterna

Under kalla kriget levde Sverige i en paradox: officiellt neutralt, men i praktiken djupt beroende av västmakterna för underrättelser, tekniskt avancerad materiel och militärt stöd. I denna gråzon växte några hemliga strukturer fram.

Flygenhet 66 var en av dem - en liten, rörlig och extremt diskret flygstyrka knuten till Kontoret för särskild inhämtning [KSI], den mest slutna delen av den svenska underrättelsetjänsten.

Syftet var enkelt att formulera men svårt att genomföra:

• att flyga och landa dit där ingen annan kunde flyga och landa
• att hämta eller lämna dem, eller det, som ingen annan än de invigda fick se

Människorna bakom tystnaden

Enheten bestod av ett fåtal f.d. piloter och markpersonal från Flygvapnet, reservofficerare från Fallskärmsjägarna samt personer från underrättelseorganisationen [MUST]. De hade för att undgå upptäckt:

• civila täcknamn och falska identitetshandlingar
• kontaktkort med hemliga telefonnummer att användas i händelse av möte med nitisk polis eller militär person
• kontant ersättning för uppdragen
• tystnadsplikt som inte upphörde när de bytt om...

Stabschefen vid Flygenhet 66 en gång under täcknamnet Jan Danielsson, i det civila flygingenjören och f.d. reservofficeren vid Flygvapnet, Sven Hugosson, är en av de få som i nutid trätt fram och bekräftat verksamheten. Hugosson, liksom tidigare ÖB Bengt Gustavsson, är dock mycket knapphändiga i sina uppgifter och bekräftar egentligen bara att enheten funnits... Andra - troliga medlemmar i enheten - håller tand för tunga och tiger än i dag...

Uppdrag i skymningslandet

Flygenhet 66 tränades och brukades för uppdrag som låg långt utanför det öppna försvarets ramar:

• exfiltration av agenter från Sverige till Norge eller Danmark
• infiltration av underrättelsepersonal i den absoluta närheten till gränsen mellan Finland och Sovjetunionen
• spaningsflygningar i områden där Sverige officiellt inte hade något att göra
• ansvar för transporter av "speciella personer" i kris- och skymningslägen.

Allt detta skedde med små civila flygplan, ofta Cessnor, som kunde landa på skogsfält, myrar, grusvägar eller i övrigt improviserade banor. Övningarna skedde nattetid, i alla sorters väder och med minimal belysning.

Det är inte svårt att förstå varför civila i Värmland och Norrland rapporterade ”mystiska flygningar” under 1970‑ och 80‑talen.

Hemligt samarbete med Nato

Trots neutralitetspolitiken var Flygenhet  66 en del av ett större västorienterat nätverk. Samarbetet omfattade:

• Norge
• Danmark
• Finland
• i vissa fall Storbritannien

Detta var en del av den dolda försvarsplanering som först långt senare blev känd: Sverige skulle i händelse av krig luta sig mot Nato, och Nato skulle luta sig mot Sverige. Flygenhet 66 var en av de praktiska länkarna i denna osynliga kedja.

Flygplanen var – små, tysta och civilregistrerade

Cessna 206, känns till det yttre igen
på fler fönster än Cessna 182

Enhetens flygplan var civila både till utseende och användning men hade också militära funktioner till vilka de inkallades. Flygplanstyperna var:

• Cessna 182 – fyrsitsig, robust
• Cessna 206 – sexsitsig, med möjlighet att demontera dörrar för fallskärmshopp
• helikopter vid särskilda uppdrag

Det civila utseendet var en del av skyddet. Ett litet enmotorigt plan väckte heller ingen uppmärksamhet - och det kunde försvinna lika snabbt som det dök upp.

Avveckling – eller metamorfos?

Officiellt avvecklades Flygenhet 66 året 1998. Men underrättelsevärlden är inte känd för att avsluta verksamheter; den är känd för att omorganisera dem! Det är därför tidigare medlemmar av Flygenhet 66 ännu idag kan säga:

”Det är inte säkert att allt avvecklades”

Det är inte en antydan om konspiration, utan en nykter beskrivning av hur den här typen av strukturer fungerar. Funktioner kan leva vidare under andra namn, i andra enheter, med andra resurser.

Fakta

Namn: Flygenhet 66

Verksamhet: från 1970‑talet – 1998 (officiellt)

Organisation: Kontoret för särskild inhämtning (KSI), Försvarsmakten

Uppdrag:

• infiltration och exfiltration
• transport av personer med särskilt skyddsbehov
• samarbete med Nato-länder
• spaningsflygningar

Flygplan:

• Cessna 182
• Cessna 206
• Helikopter vid behov

Personal:

• Handplockade piloter, fallskärmsjägare och flygmekaniker

Säkerhet:

• Kodnamn och falska identitetshandlingar
• inga loggar över utförda uppdrag
• kontant betalning, ingen ekonomisk redovisning någonstans
• livslång tystnadsplikt

Kända övnings- och förberedelseområden:

• Värmland
• Norrland
• Gränszoner mot Norge, Finland och Sovjetunionen

Det finns förband som marscherar in i historien med flygande fanor och klingande spel. Det finns också deras diametrala motsats, som t ex. Flygenhet 66 - en enhet som bekvämt rörde sig mellan trädstammar och molnbankar, i mörker och tystnad, i vintrigt busväder och i sommarnattens ljusa stillhet - allt med bara stjärnorna som vittnen.

Flygenhet 66 är i dag en påminnelse om hur Sverige navigerade i en tid då varje beslut vägde tungt och varje tystnad bar betydelse. I skarven mellan neutralitet och nödvändighet skapades en enhet som aldrig skulle synas - men vars arbete bidrog till att hålla landet stabilt i en osäker värld.

Förbandet var ett barn av sin tid: ett Sverige som utåt talade neutralitet men inåt byggde robusta band västerut. Enheten fyllde en funktion som aldrig kunde erkännas, men som var central i den dolda försvarsplaneringen.

När verksamheten formellt upphörde 1998 avslutades ett kapitel - men inte nödvändigtvis hela berättelsen. I underrättelsevärlden dör funktioner sällan; de byter bara namn, form och plats.

Kanske är det just därför som berättelsen om Flygenhet 66 är så fascinerande: den visar att historien inte bara skrivs i dagsljus, utan också i de skuggor där människor gör sitt yttersta utan att någonsin bli sedda. Flygenhet 66 var ett förband där sådana människor verkade - men aldrig sågs. Förbandets avtryck finns ännu kvar, även om de synliga spåren nu blåst igen.

Källor: Redaktionella kontakter, öppna tidningsartiklar, samt AI, Tidsspegelns nya medarbetare.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt. Ange ditt namn och e‑postadress efter din kommentar – det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera artikeln med uppgifter som du lämnat. Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!