Pickelhuva, kask eller hjälm?

"Den som gräver en grop får inte bara ett hål utan även en hög"... 

Tidsspegeln fick nyligen en förfrågan rörande tyska arméns huvudbonad, den s.k. pickelhuvan, under första delen av första världskriget. Svaret syntes enkelt - 
men allt eftersom forskningshålet blev djupare växte också högen!

Det enkla svaret är att tyska armén tidigt 1916 insåg att antalet dödade och sårade soldater till följd av granatsplitter och finkalibrig (kulsprute)eld väsentligt kunde reduceras om man bytte paradhuvudbonaden, pickelhuvan, av blankat läder mot en stålhjälm. (Varianter av pickelhuvan i plåt förekom som synes också..., alla med paraden som mål!)

Pickelhuvan, eller kasken, skall ses som en uniformspersedel präglad av den föga fältmässiga - men mycket imponerande - anblick som forna tiders soldater utgjorde. En marscherande armé - oavsett nationalitet - skulle tydligt markera styrka och nationstillhörighet.

Den skrämmande dödande köttkvarn som 1:a världskrigets artilleri och kulsprutor utgjorde fick dock till sist även den stiliga franska armén att byta uniform!

När Frankrikes soldater gick i krig 1914 bar de i princip samma uniform som deras föregångare bar i fransk-tyska kriget 1870-1871. Tiden för vackra, paraderande och imponerande, soldater var dock ute, här - i skyttegraven - gällde skydd i stället för bländande skönhet!

Franska armén uppfattade världskrigets brutala budskap och införde en 1915 en himmelsblå uniform och en stålhjälm! 

En brittisk soldat från 13th Regiment of Foot, 1742, illustrerar tydligt den tid då granater och - framför allt - kulsprutor inte tog sin tull.

Visst är han både stilig och imponerande denne brittiske fanjunkare vid 40th Regiment of Foot 1881. Världsvant och överlägset poserar han, betvingare av negrer och indier... Föga anade man då att hans röda vapenrock - och vita läderkask - skulle vara ett utmärkt riktmärke för en tysk kulspruta!


















Tyskland antog 1907 en ny, fältgrå, uniform för sina stridskrafter, 1916 kom stålhjälmen. Sverige kom, uniformsmässigt, snart efter - 1910 blev den grå uniformen standard. Stålhjälmen dröjde något - 

Men pickelhuvan/kasken då - vad blev av den? 

Gustav II Adolf hade en stormhatt vägandes 15,3 kg! Dagens legerade stålhjälmar väger dryga kilot... 

Svenska försvaret införde 1923 sin första stålhjälm - tidigare bar soldaten en trekantig filthatt!

Jo, en paradpersedel blev pickelhuvan/kasken - använd än i dag  av bl a Beridna Högvakten (gemenligen Vaktparaden, Sverige) och av Londons Bobbies (Poliser i yttre, patrullerande, tjänst)

                                                         Ω 

Ett stort uppdrag

"Jag har ett angeläget uppdrag åt er", sade han högtidligt där han stod mitt i rummet. "Jag måste snart hålla viktiga överläggningar. För det behöver jag stora rum och salar med vilka jag kan imponera på framför allt mindre potentater. Som tomt ställer jag hela Vosstrasse till förfogande. Vad det kostar intresserar mig inte. Men det måste gå mycket snabbt och trots det byggas gediget. Hur lång tid behöver ni? Planer, skisser, alltihop? Ett och ett halvt eller två år är redan det för mycket för mig. Kan ni vara färdig till 10 januari 1939? Jag vill hålla nästa diplomatmottagning i det nya kansliet." Sedan var audiensen slut. (Ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)

Det var i slutet av januari 1938, den som talade var Tysklands Führer Adolf Hitler och den han talade till var den då 33-årige arkitekten Albert Speer.

Albert Speer hade tilldragit sig Hitlers uppmärksamhet som övergripande formgivare för Partietagsgelände och de spektakulära arrangemangen där vid partidagarna i Nürnberg.

Bilden: Hitler och Speer

Bild från Partidagarna 1937 i Nürnberg. Zeppelinfeld omgärdat av ljuspelare genererade av 150 st luftvärnsstrålkastare. 

Zeppelinfeldts area motsvarade drygt 12 fotbollsplaner.

Zeppelinfeld rymde 320 000 personer varav 70 000 på tribunens läktare.




30 januari 1937 utnämnde Hitler Albert Speer till Generalbauinspektor (GBI) för Berlins omdaning till Welthaupstadt Germania (Världshuvudstaden Germania) viken avsågs stå klar 1950.

Redan samma kväll som Hitler framställt sin fråga om möjligheten att bygga ett nytt rikskansli återvände Speer till Hitler och presenterade en tidplan för bygget. 

I själva verket var detta det lättsinnigaste löfte jag har givit i hela mitt liv skriver Speer i sina memoarer.

Aldrig någonsin tidigare hade ett så stort bygge, komplett, ja bruksfärdig i ordets fulla betydelse med fullständig möblering och tavlor, genomförts på så kort tid som Hitler ställt till förfogande för Speer.

Rivningen av husen på Vosstrasse började omedelbart samtidigt som Det Nya Rikskansliets yttre samt rumsfördelningen i den stora byggnaden fastställdes.

Redan från början planerades en stor underjordisk bunker i anslutning till byggnaden och arbetet med denna måste till en början utföras efter handskisser.

Byggnadsdetaljer (t ex dörrar, fönster, marmorgolv) måste oftast beställas innan de arkitektoniska förutsättningarna för de rum de skulle monteras i var fastställda. De många stora handknutna mattorna hade de längsta leveranstiderna och utformning, färgsättning/väggbeklädnad i dessa rum kom därmed att bestämmas av rummens mattor.

Den långsträckta tomten (vid Vosstrasse, red anm) inbjöd till att lägga en följd av rum i en lång rad. Genom en stor port for den besökande från Wilhelmsplatz in på en gård. Från en yttertrappa kom han först in i en mindre mottagningssal från vilken nära 5 meter höga dubbeldörrar ledde in till en med mosaik klädd hall. Därifrån gick man upp några trappsteg, fortsatte genom ett runt, kupolkrönt rum och stod inför ett 145 meter långt galleri. Hitler visade sig särskilt imponerad av mitt galleri, eftersom det var mer än dubbelt så långt som spegelgalleriet i Versailles. Djupa fönsternischer skulle skapa ett indirekt ljus... (Kursiverade stycken ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)

I det stora hela alltså en följd av rum i ständigt växlande material och färgkombinationer. Alltsammans mätte 220 meter på längden. Först därefter nådde man Hitlers mottagningssal.

Bygget av Neue Reichkanzlei sysselsatte, i tvåskift, 4500 arbetare - alla kategorier. Därtill kom "några tusen" som tillverkade inredningsdetaljer, möbler och mattor.

Byggnaden skulle överlämnas till ägaren den 9 januari 1939. Speer hade emellertid planerat in några reservdagar som inte behövde utnyttjas och kunde därför redan den 7 januari guida Hitler genom den helt färdiga byggnaden.

Rikskansliets entré vid Vosstrasse

Vy, från trädgården, mot Hitlers arbetsrum

Neue Reichkanzlei, fasad mot Vosstrasse

Hitler uppskattade särskilt den långa entréväg som statsbesökarna och diplomaterna i framtiden måste tillryggalägga, innan de kom fram till mottagningssalen. Mina betänkligheter angående det polerade marmorgolvet, som jag inte gärna ville ha någon gångmatta på, delade han inte: 


"Det är alldeles riktigt. Som diplomater skall de röra sig på hal is."

Hitler ansåg mottagningssalen vara för liten och beordrade en ombyggnad till tre gånger större sal! Ritningarna för detta låg färdiga vid krigsutbrottet - men ombyggnadsarbetet utfördes aldrig.

Arbetsrummet (Hitlers, red anm) däremot vann hans förbehållslösa bifall. 

Särskilt gladde han sig åt en intarsia på skrivbordet som föreställde ett ur skidan halvt utdraget svärd: "Bra, bra! När diplomaterna som sitter framför detta bord, ser det, kommer de att lära sig fruktan".





Bilden av Hitler skrivbord ovan visar tydligt hur bedräglig - och detaljfalsk - informationen som brusar runt oss kan vara! Bilden kommer från en filmsekvens i den tyska dramadokumentären Speer und Er (Speer och Han).

Redaktionen för Tidsspegeln hade, på Internet, förgäves sökt en "framifrånbild" på Hitlers skrivbord av den anledningen att intarsian på bordets front särskilt nämns i boken "Albert Speers memoarer".

Under ett research-arbete för kommande artikel om Germania, den planerade världshuvudstaden som skulle avlösa Berlin, dök plötsligt nedanstående bild på skrivbordet upp! Filmmakarna för Speer und Er har fumlat med fakta - och spegelvänt bilden av intarsian. I dramadokumentären är svärdet draget (halvt ur skidan) till höger, i verkligheten var det på motsvarande sätt draget halvt till vänster. Som vanligt undrar jag: vad annat i denna (och andra) dokumentärer och sakuppgifter i tidningar (etc) är fel? Andra uppgifter som jag inte har kunskap att ifrågasätta.... Redaktionens råd är att ständigt vara misstänksam mot medias uppgifter... Glöm inte att en journalist, som gått två år på journalistskolan, anser sig veta allt bättre än alla världens ledare! Beakta det när du, käre läsare, bläddrar i din tidning!

Hitlers skrivbord i Neue Reichkanzlei

Regeringens sammanträdesrum, som av akustiska skäl var helt täckt med träpanel tyckte han mycket om, men han använde det aldrig för dess avsedda ändamål. Flera av ministrarna frågade mig, om jag kunde ordna så att de åtminstone fick se "sin" sal. Hitler biföll detta, och så stod ibland någon minister tyst ett par minuter vid sin plats som han aldrig intagit och på vilken det låg ett stort skrivbordsunderlägg av läder som bar hans namn i guldbokstäver.  (Ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)

Det nya Rikskansliets bunker blev Hitlers sista tillflyktsort. Här släckte han och hans, sedan några timmar, hustru Eva Hitler, född Braun sina liv den 30 april 1945. Kropparna brändes (ofullständigt) med bensin i en grund grop i Rikskansliets trädgård. Till höger ventilationsschakt, till vänster nedgång till Führerbunkern. 

Rikskansliet skadades svårt under slutstriden om Berlin. Sovjetmakten rev byggnaden 1947-1950. 

En del av Rikskansliets röda marmor kan idag skådas i och vid sovjetunionens stora monument över sina fallna vid Berlins erövring (80 000 man varav 5000 är här begravda) i Treptow-parken.

Den glest gräsbeväxta marken vid Brandenburger Tor var under många år en del av gränsen mellan Öst- och Västtyskland. 1961 uppförde kommunisterna i Östtyskland en mur runt hela Västberlin. Muren gick rakt över den mark där Rikskansliet en gång låg - och under ytan fanns ännu Führerbunkern.

Den dubbla muren gick till stor del genom centrala Berlin på östtyskt territorium och omfattade däremellan även militära säkringsanordningar som diken, minor, vakttorn och bunkrar. Den mätte 43,7 kilometer; resterande 112,7 kilometer runt Västberlin utgjordes av dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland (Todesstreifen, ungefärlig betydelse "dödsremsor"). Därmed blev Västberlin helt omringat av den cirka 156 kilometer långa gränsbefästningen.

Efter det att de två tyska staterna återförenats byggdes på den mark vid Brandenburger Tor där Rikskansliet en gång stått ett minnesmärke över de judar som mördats under Tredje Rikets tid. Minnesmärket heter 

Denkmal für die ermordeten Juden Europas och är till ytan 19 000 kvadratmeter. På denna yta står i snörräta rader 2711 betongpelare av varierande höjd. Mellan pelarna löper 0,95 m breda gångar där besökaren kan ströva kring - som i en gigantisk labyrint! Under minnesmärket finns ett museum.

Till sist några bilder från Neue Reichkanzlei

Entré till Hitlers arbetsrum

Mosaiksalen

Entrén från Vosstrasse

Då och sedan... Det tusenåriga riket blev 12 år gammalt.

                                                         Ω 

OBS!

Tidsspegelns redaktion har uppmärksammat att olika webbläsare presenterar Tidsspegeln efter eget skön. 

Sålunda kan noteras att webbläsarna Explorer och Edge inte alltid aviserar "månadsinlägg" med "högerpil och antal" utan bara med antal inom parentes (ingen månad anges). För man muspekaren strax över siffran för antal blir dock muspekaren "en hand" och ett klick avslöjar underliggande artiklar!

Trist men, som sagt, felet ligger inte hos Tidsspegeln.

Nu är ju "Blogspot" en Googleprodukt och mycket riktigt har browsern Google Chrome inte denna defekt.

Det kan f.ö. sägas att Tidsspegelns redaktion nödgas använda Google Chrome-gränssnittet för att redigera sina artiklar - varom inte saknas viss funktionalitet!

Bästa hälsningar!
Erland, redaktör för Tidsspegeln

Superartilleri III

I denna artikel skall vi belysa 2:a världskrigets, och världens största, artilleripjäs: 80 cm Kanone Gustav-Gerät.

De 72 år som nu (2017) förflutit sedan 2:a världskrigets slut visar sig ha suddat ut de en gång skarpa konturerna kring dåtida händelser och föremål och lämnar åt oss att söka mejsla fram en så korrekt bild som möjligt - tydande gamla fotografier, värderande gamla och sentida texter.

80 cm Kanone Gustav-Gerät är ett gott exempel på detta. Liksom med Paris-kanonen finns idag inga uppgifter om hur många pjäser som tillverkats - grunddata om själva pjäsen är dock tämligen tillförlitliga - liksom historien bakom kanonens tillkomst.










80 cm Kanone Gustav-Gerät kallas också Gustav, Schwerer Gustav och Dora och det är snubblande lätt att förledas att tro att vi har att göra med tre pjäser. Det mest sannolika är dock att de tre namnen - den militära beteckningen oräknat - är kopplade till en och samma kanon.

Även pjäsens tjänstgöring omfattas av myter. Uppgifter finns om placering vid Leningrad samt vid Stalingrad. Vid Stalingrad (21 augusti 1942-2 februari 1943) uppges t.o.m att pjäsen togs bort från fronten då det blev uppenbart att den hotade att falla i sovjetsoldaternas händer. Det finns emellertid inga dokumenterade uppgifter om att 80 cm Kanone Gustav-Gerät tjänstgjort på någon annan plats än vid erövringen av Sevastopol på Krim under tiden 5 juni-17 juni.

Hur började då historien 80 cm Kanone Gustav-Gerät? Jo, vi skall ha i minne att Tysklands Führer Adolf Hitler hade en djupt rotad kärlek till det mycket stora för att inte säga Det Mastodontiska. Ett exempel på detta drag hos Hitler är hans byggplaner för det nya Berlin, Världshuvudstaden Germania, utformade med den unge favoritarkitekten Alfred Speer (från 1942 rustningsminister), planer vilka dominerades av gigantiska byggnader och minnesmärken.

Förhistorien om 80 cm Kanone Gustav-Gerät börjar 1935 då Heereswaffenamt (Arméns vapenbyrå) uppdrog åt Krupp att studera vad sorts artilleri som krävdes för att slå ut Maginot-linjens fästningar. Krupp levererade en rapport som omfattade pjäser med 70, 80 och 100 cm kaliber. Rapporten fördes raskt till glömskan i arkivskåp - okänt varför.

I mars 1936 gjorde Hitler ett (av flera) besök vid Krupps anläggningar i Essen. Han fick då en kopia av rapporten och ställde raskt en fråga: Är det verkligen möjligt att tillverka så väldiga vapen? Svaret var: Jawohl mein Führer!

Krupp-koncernens chef Gustav Krupp von Bohlen und Halbach kände Hitlers svaghet för spektakulära vapen och startade en förstudie för en 80 cm pjäs.

1937 kom en officiell beställning på kanonen och Krupps Erich Müller utsågs till projektledare. Programmet drevs under maximala sekretessåtgärder och Krupp lyckades faktiskt hindra att projektet läckte till olika länders underrättelsetjänster.

Tysk noggrannhet och tekniskt komplicerade frågor gjorde utvecklingsarbetet långsamt. Inte minst de krävande specifikationerna tog sin tribut i tidsåtgång...

• penetrationsförmåga i pansarplåt och (samtidigt) armerad betong ofattbara 1+7 meter!
• penetrationsförmåga i packad jord: 30 meter

Tidigt stod klart att en pjäs med dessa kvaliteter enbart kunde transporteras per järnväg - och därtill i delar för att inte överskrida rälsens maxbelastning.

Eldrör och bakstycke konstruerades i 4 separata delar, därtill vaggan i form av en egen enhet.

Svårigheterna övervanns en efter en och provskjutning från en provisorisk lavett genomfördes i början av 1941.

Ammunitionen var, naturligtvis, gigantisk även den. En 80 cm spränggranat vägde 4800 kg med en sprängladdning om 400 kg.

En betongbrytande granat vägde 7100 kg och innehöll en sprängladdning om 200 kg.

Drivladdningarna var förstås även de gigantiska:

• för en betongbrytande granat var drivladdningen 2100 kg krut
• för en spränggranat vägde drivladdningen 2240 kg.

Bilden visar granat och laddhylsa till 80 cm Kanone Gustav-Gerät.

Som jämförelse kan noteras att laddning 10 (max) till den av Svenska Armén använda 15,5 cm haubitsen m/F (även kallad Fransyskan) var 8 kg 7-hålskrut!

Skottvidden för en pansar/betongbrytande granat var 38 km och för en spränggranat 47 km

Färdigmonterad vägde pjäsen 1350 ton varav det under transport tudelade eldröret vägde 102 ton. Totallängden var 47,3 meter och eldröret mätte 32,48 meter. Elevationen var maximalt 65 grader.

I början av 1942 (två år senare än planerat) demonstrerades pjäsen för Hitler på artilleriskjutfältet vid Rügenwalde. Hitler var överförtjust och vapen-specifikationerna var helt uppfyllda. (Bilden: Hitler nr två från höger, rustnings-minister Albert Speer längst till höger.)






Gustav Krupp von Bohlen und Halbach hade sinne för vinstgivande reklam: Han skänkte, på stående fot, pjäsen till Adolf Hitler som ett bidrag till Tysklands krigsansträngningar!

I slutet på februari 1942 demonterades och lastades Gustav på 28 specialvagnar, däribland en kranvagn för återmonteringen samt två diesellok för bogsering på pjäsplatsen. I början på mars 1942 anlände tåget till Perekop-näset som förbinder Krim med fastlandet.

Ett särskilt stickspår byggdes från järnvägslinjen Simferopol-Sevastopol till Bachtjisaraj 16 km norr om målen i Sevastopol.

I slutet på stickspåret byggdes - i halvcirkelform - ett för Gustav avpassat dubbelspår på vilket 80 cm Kanone Gustav-Gerät (eller om så önskas Dora eller Schwerer Gustav) kunde dras till önskad sidriktning av de två dieselloken. (Lavetten i sig medgav ingen sidriktning.)

På montageplatsen byggdes utanför dubbelspåren, och på var sida om dessa, två enkelskenor avsedda för den 112 ton tunga dubbelbockkranens rörelser vid monterings/de-monteringsarbete.

Innan Gustav avfyrade sin första granat, 5 juni 1942, hade 1720 man under befäl av en generalmajor varit sysselsatta med spår-läggning och montering av pjäsen.

Den maximala eldhastigheten var 4 skott per timme. Förutom mekaniskt stöttad - men tidsödande - hantering av den tunga granaten och drivladdningen måste t ex skjutavstånd, krutvikt, temperatur, luftfuktighet, vind etc fastställas och skjuttabeller konsulteras för att säkra att granaten landade i målet! 20 akademiker och ingenjörer sysslade med beräkning av skjutdata inför varje avfyring!

Under Sevastopols belägring avsköt Gustav inalles 48 granater:

• 5 juni besköts kustbatterier vid Sevastopol på 25 km avstånd med eldledning från Gustavs eldledningsflygplan (Fiesler Fi 156 "Storch")
• 6 juni bekämpades två mål: stödjepunkten (fortet) Molotov som slogs ut med sju granater samt ammunitionsförrådet Vita Klippan beläget 30 meter under Severnaja-bukten och därtill skyddat av 10 meter armerad betong. Den nionde granaten initierade en våldsam ammunitionsexplosion som totalt förstörde målet
• 11 juni avfyrades nio granater mot stödjepunkten (fortet) Sibirien som liksom tidigare Molotov förstördes
• 17 juni avfyrade 80 cm Gustav-Gerät sina sista fem granater, nu mot stödjepunkten Maxim Gorkij I med kraftigt pansarskydd för sina dubbla 30,5 cm pjäser.

Efter Sevastopols fall den 4 juli 1942 sändes Gustav tillbaka till Tyskland för att få ett nytt eldrör. Planer fanns på att sedan sätta in pjäsen vid såväl Leningrad som Stalingrad men genomförandet är föga troligt och inga uppgifter finns om detta. Vaga, obekräftade uppgifter, finns om pjäsens användning vid kväsandet av Warschawa-upproret 1944 - det mest troliga är emellertid att Gustav, Schwerer Gustav eller varför inte Dora aldrig deltog i strid efter Sevastopol. Fotot ovan visar ett reserveldrör till Gustav någonstans i Tyskland.

Större modellbygge av 80 cm Kanone Gustav-Gerät

Skala 1:6? Jfr figuren på lavetten t.v. i bild

Brittiskt modellbygge av Gustav

Bildkollage Gustav på pjäsplats vid Bachtjisaraj

Granat och laddhylsa till Gustav flankerade av allierade soldater.

Eldberedd norr om Sevastopol

Det finns många motstridiga uppgifter om Gustavs öde, men troligen skrotades kanonen mot slutet av 1944. Gustav blev aldrig något praktiskt användbart vapen: produktionskostnaden var - liksom kalibern - enorm. Pjäsen kostade ca 7 miljoner Riksmark vilket motsvarade produktionskostnaden för 22 Tyska stridsvagnar av typ Tiger I.


                                                     Ω