fredag 24 september 2021

En hårsmån från kriget...

Faktainnehållet i denna artikel kommer till stor del från engelska Wikipedia. Även annan dokumentation har dock kommit till användning. Lite märkligt är att flera av de artiklar om Psilanderaffären man finner på Internet har (i princip) samma ursprung!

Händelsen då Sverige var en hårsmån - eller snarare ett kanonskott från en svensk jagare - från att tvingas in i Andra Världskriget på Tysklands sida har av sin samtid fått namnet Psilanderaffären. Vadan detta namn och varför? 

Jo, den 16 augusti 1669 föddes i Stockholm friherren och den blivande amiralen i Svenska Flottan, Gustav von Psilander. Psilander gjorde militär karriär och fick amiralsfullmakt 1715. Vägen dit gick bl a över anställning i Holländska Flottan 1689-1695 där han utkämpade ett flertal sjöstrider under Holländsk flagg. 

Karl XII landstiger vid Humlebaek med 10 000 man den
4 augusti år 1700, Gregorianska, nuvarande, kalendern.
25 juli enligt dåvarande Julianska kalendern

Väl hemma i Sverige befordrades han, i vederbörliga steg, till örlogskapten och deltog som fartygschef vid Karl XII landstigning i danska Humlebaek (Själland) år 1700 under Det Stora Nordiska kriget.

Den 28 juli år 1704 är Psilander eskortchef för en svensk konvoj som seglar söderut genom Engelska kanalen. Psilander är tillika befälhavare på det svenska linjeskeppet Öland vilket är bestyckat med 56 kanoner. 

Vid Orford Ness, vid Englands nordöstra kust mot Engelska kanalen, möter man en engelsk eskader om nio fartyg med den sammanlagda eldkraften från 430 kanoner. Engelsmännen kräver, som tidens sed är, att svenskarna skall visa vördnad för den engelska drottningen genom att hala flagg och/eller beslå märsseglen. Karl XII har emellertid i en order till flottan uttryckligen förbjudit att svenska örlogsfartyg skall visa vördnad för andra nationers fartyg - detta vid hot om dödsstraff för den fartygschef som bröt denna kungliga order. Sverige var en stormakt - och skulle uppträda som en sådan!

På grund av underlåtenheten att sänka vare sig märssegel eller vimpel sköt engelsmännen två skarpa varningsskott. Psilander skickade då löjtnant Herman Schmidt i en roddslup till det engelska befälsfartyget. Enligt Psilander utspann sig följande samtal mellan löjtnant Schmidt och den engelske kaptenen Thomas Butler: 

– Sen I intet Drottningens av England flagg?

– Jo, vi se den väl, men sen I icke Konungens av Sverige flagg?

– Jo, men varför avläggen I intet eder skyldighet till drottningen av England?

– Vad för skyldighet skall konungen av Sverige göra drottningen av England?

– I måste stryka edra märssegel.

– Därtill haver min kommendör inga order, ej heller lär han stryka.

– Well, så skall jag lära eder det nu strax!


Striden varade i 4½ timme och då var Psilanders fartyg, linjeskeppet Öland, så svårt skadat att men hissade sjönödssignalen. Striden avbröts, Öland bogserades till land och Psilander blev under en månad krigsfånge. Denna i sak helt försumbara strid kostade Sverige 16 döda och 37 sårade och på engelsk sida cirka 20 döda och 80 sårade. Engelsmännen gick förvisso segrande ur sjöslaget - men den svenska äran var, sedd med dåtidens ögon, obefläckad!

Datumet för slaget anges ovan enligt den då rådande Svenska Kalendern. I England anges datumet till den 27 juli, enligt den Julianska kalendern som gällde där. Större delen av Europa hade emellertid vid den här tiden gått över till den Gregorianska kalendern (som vi använder än idag), och enligt denna ägde slaget rum den 7 augusti.


Den Psilanderaffär som denna artikel handlar om inträffar 236 år efter ovanstående slag - men har samma parter: Svenska flottan och Brittiska flottan.

Vid Andra Världskrigets utbrott saknade Sverige mycket av behövlig krigsmateriel. Orsaken kan sökas bland de politiker som fallit för efterkrigstidens mantra: "Aldrig mera krig" och följdriktigt avrustat Sverige till den grad då egentligt försvar av vårt territorium inte längre var möjligt.

Dåvarande socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson deklarerade efter krigsutbrottet den 1 september 1939 den berömda frasen: "Sveriges beredskap är god" - ett yttrande som helt saknade substantiell grund. Men vad skulle han säga? Att vi saknade egentligt försvar? Att vår beredskap var nära nog obefintlig? 

För att snabbast möjligt fylla de militära materielluckorna måste man vända sig utomlands. Här stötte man genast på ett nytt problem: de länder som redan var i krig, eller omedelbart hotades av krig, var naturligtvis inte intresserade av att sälja sin materiel. Undantagna här var enbart Italien och USA som ännu stod utanför den begynnande världsbranden.

Förhandlingar med dessa två stater resulterade i köp av jaktplan från USA samt jakt och bomb/spaningsflygplan från Italien. (Se närmare artiklarna Flygplanet som aldrig flög samt Jaktflygplanet P51 Mustang och Svenska Flygvapnet). 

Sökandet efter förstärkning av Svenska flottan, främst motortorpedbåtar och jagare fick också sin lösning i Italien. Italiens diktator Benito Mussolini ställde sig välvillig till avyttring av fyra stycken (mindre) jagare, fyra torpedbåtar samt ett betydande antal torpeder, ammunition, minor, reservdelar mm som fyllde mellan 700 och 800 järnvägsvagnar vilka transiterades genom Europa till Sverige!

Italienska Sella-klassen
Svenska jagaren Puke

De fyra jagarna var av två olika italienska klasser: Sellaklassen och Spica-3-klassen.


Italienska Spica-3-klassen
Svenska jagaren Romulus

De förra hade ur svensk synvinkel egentligen passerat "bäst före datum" eftersom de var sjösatta redan 1926 medan de två senare ur Spica-3-klassen sjösattes 1934 och betraktades som fullt moderna. Italienarna krävde emellertid att jagarpaketet omfattade alla fyra fartygen - varom inte, ingen affär!

Sverige hade egentligen inget val och köpen genomfördes den 21 januari 1940.

Jagarna skulle nu hämtas från Italien av svenska besättningar. Till chef för uppdrag utsågs kommendörkapten Torsten Hagman. För uppdragets genomförande krävdes ett transportfartyg och valet föll på Svenska Lloyds passagerarfartyg s/s Patricia. Fartyget rekvirerades av Svenska marinen och för att fylla de internationella reglerna för krigsfartyg försåg hon med en 12 cm kanon samt två 8 mm kulsprutor.

Med 450 man jagarbesättningar för de inköpta fartygen och 36 man tillhöriga Patricias sjöpersonal avseglade HMS (f.d. s/s) Patricia från Göteborg den 4 mars 1940 med kurs mot italienska La Spezia i nordvästra Italien. Patricia ankom efter en händelselös resa till La Spezia den 19 mars.

På de fyra nyinköpta jagarna hissades den svenska örlogsflaggan den 27 mars och fartygen fick namnen Puke, Psilander, Romulus och Remus. Ursprungligen skulle fartygen fått fyra svenska namn men italienarna yrkade enträget på att två av fartygen skulle få namn som anknöt till fartygens ursprungsland. Valet föll då på två namn ur den Romerska mytologin: Romulus och Remus vilka skulle ha fötts upp av en varghona och så småningom, den 21 april 723 f.Kr, grundat Rom.

Kommendörkapten Hagman på jagaren
Pukes brygga vid avfärden från La Spezia.
Italienska matroser mannar reling på
ankrade italienska jagare i bakgrunden

Efter intrimning av besättningarna på de nya fartygen, tekniska prover och utrustning för hemresan påbörjades denna den 14 april 1940. Redan den 15 april ankrade man i Neapel för att på HMS Patricia ta ombord ett 30-tal torpeder, viss övrig ammunition samt reservdelar till jagarna och de tidigare levererade motortorpedbåtarna. Neapelbesöket blev också ett rekreationsbesök för flottisterna från Sverige.





Jagareskaderns färdväg från La Spezia till Göteborg.
Röd = Jagarnas och Patricias rutt
Grön = HMT Castors rutt.

Gul (knappt synlig) = Jagarnas rutt från Färöarna
till Kirkwall under engelsk flagg

Den 18 april avseglade den svenska flottstyrkan från Neapel med Lissabon som nästa etappmål. HMS Patricia gick med sina 12 knop i täten och i hennes kölvatten gick de fyra jagarna vars toppfart var 34-35 knop.

Under tiden i La Spezia har säkerhetsläget i Europa drastiskt förändrats. Det nazistiska Tyskland har igångsatt Fall Weserübung, dvs ockupationen av Danmark och Norge den 9 april. Det Brittiska Amiralitetet ansågs sig därefter inte kunna garantera säkerheten för den svenska fartygskonvojen under deras tänkte passage av Engelska kanalen. Detta förändrade den svenska planläggningen för seglatsen på så sätt att man för att undvika Kanalen skulle gå väster om Storbritannien och via Irland, Färöarna och norska kusten nå Göteborg.

Den nya utlagda rutten innebar att bränsleförråden i jagarna måste kompletteras för att de skulle kunna nå Sverige. Detta avsågs ske i Lissabon. Men mer problem lurade bakom hörnet för kommendörkapten Hagman och hans flottilj!

Vid middagstid den 20 april fick jagaren Puke maskinhaveri och tappade därmed fart. Efterföljande jagare, Psilander, observerade inte Pukes belägenhet och hennes efterföljande manövrar i tid utan kolliderade lätt med Pukes akter. Vid kollisionen slets babords propelleravbärare bort varvid en mindre vattenläcka uppstod. Psilander fick vid sammanstötningen en mindre läcka i fören. Det inträngande vattnet kunde utan problem kontinuerligt pumpas ut i havet och fartygskonvojen kunde, sedan Pukes maskinproblem åtgärdats, fortsätta mot Cartagena på Spaniens sydost-kust. Dit kom fartygen den 21 april.

Från vänster till höger i bild: Remus,
Romulus och Puke. Den senare
krängd åt styrbord

I Cartagena dockades Psilander för att reparera de trasade plåtarna i förstäven medan skadan på Puke kunds hjälpligt åtgärdas efter att fartyget krängts åt styrbord så att skadestället vid babords propeller kom ovan vattenytan.

Det oplanerade reparationsbesöket i Cartagena blev kort och redan den 26 april avgick de fyra jagarna mot Lissabon i Portugal. HMS Patricia hade till följd av sin relativt jagarna låga marschfart, 12 knop, avdelats från styrkan och gått i förväg mot Lissabon.

Två dagar senare, den 28 april, anländer man Lissabon för att bunkra den sedan tidigare, av Marinstaben i Stockholm, beställda brännoljan samt färskvatten. Därefter skall man lätta ankar och gå mot Sverige. Men för kommendörkapten Hagman har bekymren bara börjat: Ingen brännolja finns att få - därmed ingen fyr under de oljeeldade ångpannorna i de fyra jagarna, därmed ingen fortsatt hemresa...


HMS Puke i torrdocka i Lissabon

Väntan på olja blir lång: en hel månad under vilken Hagman låter HMS Puke gå i torrdocka för att få kollisionsskadorna på skrovet vid avbärare framför babords propeller permanent åtgärdade.

För att lösa oljeproblemet rekvirerar Chefen Marinen den svenska tankern M/T Castor och beordrar henne till Lissabon med 14495 ton olja och 1000 ton färskvatten. Castor blir med detta örlogsfartyget, HMTransportfartyg Castor, med den nyss civile kapten Juhlin som befälhavare - nu som löjtnant Juhlin i flottans reserv.

Den 10 maj går Tyskland till anfall mot Nederländerna, Belgien och Frankrike. Säkerhetsläget för Europas stater är i gungning - liksom jagareskaderns framtida öde. Sverige har sedan tidigare förklarat sig som neutralt i den alltmer uppflammade konflikten - men hur kommer framtiden att utvecklas?


M/T Castor sänktes den 31/3 1941 av U46 under
befäl av U-båtsesset Engelbert Endrass varvid 16
besättningsmän omkom. Endrass själv gick till
botten med hela sin besättning på U567 efter ett
sjunkbomsanfall av Brittiska örlogsmän
den 21 december samma år

Castor anländer Lissabon den 21 maj och man avseglade i samlad trupp till Vigo på Spaniens NV kust den 27 maj. I Vigo bunkrar Castor och Patricia brännolja och siktet ställs mot Cobh på Irlands sydkust.

Kommendörkapten Hagman bedömer nu Castors marschfart, 8 knop, väl låg för eskaderns säkerhet och möjlighet att nå Cobh, och detacherar därför Castor, i strid med Marinstabens uttryckliga order att flottstyrkan skall gå samlad, att fritt gå mot Cobh. Han låter därefter de fyra jagarna och Patricia gå med ekonomifarten 12 knop mot delmålet Cobh.

Nu inträder en ny spelare på planen och förmörkar med sin närvaro ytterligare kommendörkapten Hagmans himmel - Frankrike!

Castor som enligt dokumenten tillhör Svenska flottan, som seglar under svensk örlogsflagg men utan internationellt föreskriven beväpning och med en befälhavare utan uniform, prejas den 30 maj av Franska flottan!

Den franske befälhavaren misstänker att Castor medför kontraband och tvingar därför fartyget att vända om och gå mot Casablanca på Afrikas nordvästra kust för vidare kontroll.

Den svenska regeringen informeras om händelsen, diplomatiska noter utväxlas och efter två dagar kan Castor åter gå på kurs mot irländska Cobh.

Under tiden strömmar tyska pansarstyrkor genom Frankrike och når snart nog Kanalkusten. Den Brittiska Expeditionsstyrkan (BEF), som satts in för att stödja franska stridskrafter, innesluts i Dunkerque och den fantastiska Operation Dynamo startar. Mot alla odds lyckas den, med i princip allt som flyter, evakuera drygt 300 000 soldater från stränderna kring Dunkerque över till södra England. (Jfr En historisk Europaresa 2016 del III)

Den svenska jagarstyrkan ankrar i Cobh och finner än en gång att brännolja till ångpannorna på jagarna är en bristvara. För att kunna nå Färöarna läktras olja från Patricia till de, trots ekonomifart, törstiga jagarna. 


HMS Patricia

Kommendörkapten Hagman får ännu ett bekymmer på sina axlar i Cobh. 117 civila passagerare, varav 40 kvinnor och 8 barn, skall lämna Irland/England med f.d. passagerarfartyget s/s Patricia, nu HMS Patricia. Bland passagerarna finns även sjömän från torpederade handelsfartyg.

1:a klass matsalen på HMS Patricia
Den 15 juni kommer de civila passagerarna ombord på Patricia och på natten till den 16 juni lättar hela konvojen ankar med kurs mot Färöarna.

Tyvärr finns inga bilder förställande hytterna ombord på Patricia tillgängliga. Här visas dock interiörerna i fartygets två matsalar!

2:a klass matsalen på HMS Patricia





HMS Patricia införlivades efter Italienresan med Svenska flottan som ubåtsdepåfartyg för den allt större Svenska ubåtsflottan





Den 17 juni sammanträder Krigskabinettet i London och medlemmarna informeras om att fyra Svenska jagare var på väg mot Färöarna. Då Danmark ockuperades den 9 april beslöt det Brittiska Krigskabinett att omedelbart ockupera Färöarna som tillhörde Danmark. Syftet var att förhindra att Tyskland inrättade en ubåtsbas på öarna. Den 12 april anlände två Brittiska jagare till Färöarnas huvudstad Tórshavn och förhandlingar inleddes. 

Den Brittiska kryssaren HMS Suffolk
Den fredliga ockupationen genomfördes den 13 april då kryssaren HMS Suffolk landsatte 250 man ur Royal Marines. 

Under den Tyska ockupationen av Norge genomfördes i fjordarna i Narvikområdet häftiga sjöstrider mellan Kriegsmarine och Royal Navy. Under tiden 10-13 april 1940 förlorar Kriegsmarine 10 nya jagare - en högst märkbar förlust. Jfr Fjordarna vid Narvik april 1940 - jagargravar av format

I det Brittiska Krigskabinettet väcktes nu tanken på att förhindra att de svenska jagarna kom under tysk kontroll - helt enkelt genom att kapa dem! Premiärminister Winston Churchill ställde sig bakom tanken och gav Amiralitetet uppdraget att planlägga kapningen. Juridiskt skulle man hänvisa till den internationellt gällande Right of Angary enligt vilken en stat som under krig och inom eget territorium, eller som ockuperat ett visst område tillhörigt annan stat, där har rätt att beslagta en neutral stats egendom. Misstanken kan också funnits om att de fyra jagarna redan från början var avsedda som förstärkning av Kriegsmarine efter de svåra förlusterna vid Narvik. Att det rörde sig om en diversionsmanöver...

Ovetandes om vilka planer som smiddes i London närmade sig den Svenska flottstyrkan Färöarna. Tidigt på morgonen den 19 maj råder stark dimma. Plötsligt siktar utkikarna på jagaren Psilander land och man slår stopp i maskin för att därefter försiktigt dra sig tillbaka och avvakta att dimman lättar. Så sker under förmiddagen och konvojen styr åter mot Tórshavn och tar ombord lots som för dem till den norr om Tórshavn belägna Skaalefjorden. HMS Patricia ankrar längst in i fjorden och de fyra jagarna fortsätter linjen mot havet i en rad, inifrån och ut: HMS Puke, HMS Psilander, HMS Romulus och HMS Remus. För att spara på den svåråtkomliga oljan låter kommendörkapten Hagman släcka fyrarna under ångpannorna. I och med detta har han också avhänt sig eskaderns rörlighet - det tar nämligen minst fyra timmar att åter få ångtryck till jagarnas turbiner och till deras stridsfart om ca 35 knop.








Den vackra linjen av svenska fartyg i Skaalefjorden får varsina två vakthundar i form av bestyckade trålare. I fjordmynningen cirkulerar tre brittiska högsjöjagare av Tribalklass. På kartan: Drifter, här lika med trålare (bestyckade hjälpbåtar)




HMS Maori - en av jagarna av Tribalklassen
vid Skaalefjorden

 
Puke (närmast kameran) långsides med en av
Tribal-jagarna. Det skiljer 30 meter i längd...
och 8x12 cm kanoner mot 4x10 cm...
Kommendörkapten Hagman var en klok man...


Uppvaktningen får sin förklaring strax efter klockan 7 på morgonen den 20 juni då Tribal-styrkans befälhavare kapten Caslon per båt kommer över till kommendörkapten Hagman på Puke. Caslon redogör för läget och uppmanar Hagman att kapitulera med hela styrkan. Hagman anger att han måste få rådgöra med Stockholm innan han fattar ett sådant beslut. Caslon förklarar då att all radiotrafik från den svenska eskadern är förbjuden! Hagman måsta alltså fatta ett självständigt beslut. Hagman säger då att han vill ha begäran skriftlig och får en i all hast, på maskin utskriven lapp tillställd sig:

De brittiska kraven nedskrivna på papper efter begäran av 
kommendörkapten Hagman

Hagman skulle lämna svar på framställan senast kl 10:00 samt ha besättningarna klara för avtransport senast kl 11:00!

Kommendörkapten Hagman kallar i detta läge de övriga fartygscheferna till rådslag. I avvaktan på att de skall anlända till jagaren Puke säger Hagman till sin 1:e officer, löjtnant Bengt Hellsten, ”Här har jag en möjlighet, som ingen svensk sjöofficer haft på 200 år, att ansluta mig till Munthes ”Svenska sjöhjältar”. Men jag får stoppa min personliga ärelystnad i säcken, för enda möjligheten är att nu ge efter och satsa på att vi genom förhandlingar kan få jagarna tillbaka.” 

Han visste mycket väl att ett av hans fartyg uppkallats efter amiralen Gustav von Psilander och han kände, som de flesta sjöofficerare på den tiden, till Psilanders heroiska strid enligt det som står skrivet i denna artikels början: 56 svenska kanoner mot 430 engelska. Det kunde bara sluta på ett sätt - men den svenska äran var obefläckad!

Enligt protokollet skulle den yngste fartygschefen yttra sig först i den aktuella frågan. Detta för att han inte skulle påverkas av de äldres anföranden - men här var alla av samma uppfattning: med tanke på det enorma underläget i rörelse (till följd av släckta pannor) och eldkraft samt med tanke på de civilister som fanns ombord på HMS Patricia som ju faktiskt låg rakt i skottlinjen vid en artilleriduell - och till sist: egensänkning skulle omöjliggöra ersättningsanspråk för de beslagtagna fartygen; allt sammantaget visade på att man nödgades följa britternas anvisningar och lämna över fartygen till dem.

Man förhandlade sig fram till att i stället för att skeppas till England så fick man embarkera HMS Patricia som ju var på väg till Sverige. Patricia kunde efter denna manöver räkna 619 personer ombord i stället för de i fredstid tänkta 250 civila passagerarna!

Britterna som inte hade något intresse av att kvarhålla vare sig HMS Patricia eller den märkligt marin/civila, inhyrda, tankern Castor uppmanade dessa att lämnade Färöarna snarast. Så skedde också vid 14-tiden den 21 juni. Före avfärden betonade britterna att den radiotystnad som tidigare påbjudits gällde fram till dess att fartygen kommit ut på internationellt vatten.

Omedelbart efter att territorialgränsen samma dag passerats sände kommendörkapten Hagman ett kryptogram till Chefen marinen och klargjorde vad som inträffat samt att, enligt britterna, den svenska regeringen var underrättad.

Klockan 22 samma kväll mottog Hagman order från Stockholm om att omedelbart återvända till Tórshavn samt att kräva att jagarna utan dröjsmål återlämnades. Han fick också genom telegrammet klargjort att ingen inom svenska regeringen var införstådd med det inträffade.

HMS Patricia och Castor gjorde en 180 graders gir och styrde åter mot Tórshavn där de kastade ankar klockan 08:00 lördagen den 22 juni.

De diplomatiska förhandlingarna mellan Stockholm och London resulterade att britterna, på kvällen den 25 juni, meddelade att jagarna snarast skulle återlämnas.

Bidragande till detta beslut torde ha varit att Amiralitetet insett att fartygen var för små och för svagt bestyckade för att fylla en funktion i Royal Navy. Man behövde helt enkelt fartyg som kunde operera lång tid ute på Atlanten och vars beväpning inte understeg den i Tribal-klassen.

De svenska jagarna hade under tiden förflyttats till Kirkwall, strax norr om den stora Royal Navy-basen Scapa Flow på Orkneyöarna och Patricia anlände dit klockan 23:00 den 30 juni. (Jfr gärna artikeln Scapa Flow 13 november 1939)

På morgonen den 1 juli kunde fartygscheferna inspektera sina fartyg. Synen var bedrövlig. Vapensmeden Clas Dake på Romulus skrev i sina minnesanteckningar:

"1/7 Gick ombord på morgonen samtliga uppbördsmän. Det var det sorgligaste jag har sett. 'Romulus' såg ut som om en jordbävning dragit fram. Skåp, lådor och allt av (trä) var sönderbrutet, allting i uppbörden upp- och nervänt. Allt av mässing borttaget. Porslin, silver och rostfria saker borta. Det var värre än vad vandalerna kunde ha kunnat (göra). På eftermiddagen gick vi igenom uppbörderna och skrev upp allt som fattades. Tog upp trycket i ena pannan och körde runt turbinerna. Gick bra. En panna torrkokad. Skamfilad här och där på utsidan av tilläggningar. 'Pukes' stäv såg ut som ett dragspel efter kollision med 'Remus'."

Till följd av britternas okunskap och ignorans hade ångpannor på både Romulus och Remus skadats genom torrkokning!

Britterna kom så småningom att ersätta Svenska staten med 879 644 kronor för  skadorna och den i vissa fall rena vandalismen ombord.

Den 5 juli klockan 02:00 var jagarna åter sjövärdiga och lämnade Kirkwall tillsammans med Patricia. Kursen var åter ställd mot Färöarna där man skulle möta Castor för att sedan gå mot Norge.

Under färden dit anfölls Castor (av misstag) av Brittiskt flyg. Fyra bomber fälldes men detonerade i haver 50-75 m från Castor. Ingen skada uppstod. Några drivande minor upptäcktes vid den Norska kusten och detonerades genom beskjutning från Romulus respektive Remus.

Den 9 juli kom eskadern fram till Kristiansand (Norge) där man ute till havs fick tysk minlots ombord. Fartygen, sånär som på Puke, ankrade ute på redden. Puke förde kommendörkapten Hagman till kaj där han sammanträffade med tyska myndigheter för att få fri lejd till Svenskt territorialvatten. Hagman blev mycket väl mottagen under sin väntan på klartecken för den avslutande seglatsen. Hagman sa senare:

"Jag fick ett hjärtligt mottagande hos dem som jag helst inte hade velat besöka, medan jag hos dem som jag trodde var våra verkliga vänner togs på sängen med uppfordran till kapitulation."

Vid kaj i Göteborg. Från vänster
HMS Remus, Romulus, Psilander, Puke
Notera Pukes tillbucklade stäv!

På eftermiddagen kom klartecken för fortsatt färd från tyskarna och på morgonen den 10 juli kom man in på svenskt vatten. Klockan 17 gick signalen från bryggan på Puke ut i alla högtalare ombord: "Allt väl i maskin och roder" vilket betydde att man, med nedsläckta pannor, låg förtöjd vid kaj på Nya Varvet i Göteborg!

Efter fyra händelserika månader var nu operationen avslutad och besättningarna kunde åter trampa svensk jord! Fartygen togs emot av amiralen Fabian Tamm - men beställaren och den främste tillskyndaren av affären, försvarsministern Per Edvin Sköld, fanns inte närvarande. Inte heller statsministern Per Albin Hansson som personligen utnämnt kommendörkapten Torsten Hagman till chef för operationen fanns på kajen. Enligt statsminister Hanssons hustru skall Per Albin ha sagt att han ångrade att han inte var där och tog emot flottiljen.

Nu stundade ett efterspel där kommendörkapten Hagmans agerande vid kapningen lades under luppen. Fältkrigsrätten vid Västkustens marindistrikt tog den 6 augusti 1940 upp fallet och undersökte om Hagman på något sätt handlat klandervärt, och i strid mot lagen om fältkrigföring, då han utan strid överlämnade sina fartyg till britterna. Hade den Svenska Äran naggats i kanten? Borde Hagman, trots den totala underlägsenheten där i Skaalefjorden, ha agerat som amiral Psilander 236 år tidigare? Ärendet slutade i "remi" - rätten tog aldrig upp fallet och därmed blev Hagman heller inte vare sig fälld till ansvar eller frikänd.

En följd av Psilanderaffären blev dock att Chefen för Kustflottan, konteramiral Gösta Ehrensvärd, den 22 augusti 1940 utfärdade en hemlig order där allt befäl förbjöds överlämna sina fartyg till främmande makt... en nutida betraktare av Psilanderaffären anser säkert att denna order blivit obsolet och att konsekvens numera går före ära...

En som tidigt tänkte i sådana banor var självaste Winston Churchill. Han ansåg att kommendörkapten Hagman skött den svåra och pinsamma affären på ett beundransvärt sätt. Han sa också "Om den svenske chefen varit en brittisk officer i motsvarande läge skulle vi ha givit honom en lämplig utmärkelse för att uttrycka vår beundran och nationens tacksamhet".

Kommendörkaptenen av 2:a graden, Torsten Hagman, utnämndes efter Psilanderaffären till kommendörkapten av 1:a graden och 1943 till Kommendör.
Något erkännande av hans handlande i Skaalefjorden, ett handlande som med stor sannolikhet förhindrade ett påtvingat svenskt inträde i Andra Världskriget på Tysklands sida, fick han aldrig under sin livstid.

Inför 50-årsminnet av Psilanderaffären kom emellertid en postum upprättelse i förordet till minnesskriften "Jagarköp under krig" genom att dåvarande Chefen för Marinen, viceamiralen Bengt Schuback i förordet skriver: 

"Varje annat alternativ, att sänka fartygen eller att uppta en hopplös och blodig strid, skulle ha spolierat huvuduppgiften, nämligen att föra jagarna till Sverige. Det skulle också ha betytt förlust av svenska liv och kanske till och med ha dragit in Sverige i kriget.

Vårt folk, och speciellt förbandets besättningar, har all anledning att vara tacksamma för kommendörkapten Hagmans kloka beslut i denna svåra situation, som kunde ha slutat mycket illa."


                                                                                                - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

fredag 27 augusti 2021

Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - en överlevare på Sovjetunionens politiskt stormiga hav

Generalen som genom sina erfarenheter under uppväxten, sina inhämtade kunskaper och sin starka personlighet kom att förändra världshistorien genom den militära segern vid Chalchin-Gol i augusti 1939.

Notera att datumuppgifter i denna artikel varierar i och med att Zjukov i sina memoarer använder den Julianska kalendern vilken idag ligger 13 dagar efter den Gregorianska (av västvärlden använda) kalendern.


Marskalk Georgij Zjukov

När Georgij Zjukov, den 1 december 1896, föddes som andra barnet i en fattig bondstuga i Strelkovka 130 km SV om Moskva fanns inget som förebådade en Marskalks entré! Tvärtom, fadern Konstantin var en småbonde som drygade ut den magra inkomsten genom att laga traktens skor. Modern, Ustinja bidrog till hushållet genom ett idogt arbete med familjens små odlingar av hushållsväxter. 

En rysk bonde och hans familj kunde, med mössan i hand, vid denna tid bara på avstånd betrakta de bättre lottade jordägarna - aldrig för egen del ens hoppas på ett värdigare och mer välbärgat liv


Zjukovs barndom präglades av denna ständiga fattigdom, med dagligt arbete, med fysiska bestraffningar för gjorda fel - och med stunder av lycka när han var fri och kunde fiska eller jaga. 

Emellertid beklagade han sig aldrig över denna sin barndom utan sade tvärt om, långt senare, till sin dotter Anna: ”Ett hårt liv är den bästa skolan”. 

Redan som tolvårig, efter tre års folkskola, sändes Georgij år 1908 till Moskva som körsnärslärling hos sin morbror. Arbetsdagen var 12 timmar lång med en timmes lunchrast. Inte sälla fostrades lärlingarna med hugg och slag från sina mästare. 

1914 var lärlingstiden förbi och Zjukov hade då, genom självstudier drivna av egen kraft och självdisciplin, tillsamman med sin kusin Alexandr även förvärvat kunskaper i matte, geografi, ryska språket och populärvetenskap. Han hade dessutom nått en position där han hade en stabil inkomstkälla - och redan var förman för tre lärlingar.

Av Aleksandr, som studerat tyska språket hos släktingar i Leipzig, lärde han sig tala god tyska - något som han skulle ha stor nytta av under sin kommande militära karriär.

Under hela sitt liv höll Zjukov fast vid att utbildning och läsning var vägen till personlig framgång - en inställning som han förde vidare till sin familj. Vid sin död uppges han ha haft fantastiska 20 000 böcker i sitt privata bibliotek!


Hade det nu inte varit för en 19-årig serb vid namn Gavrilo Princip (bild t.v) skulle Georgij Zjukov sannolikt blivit en välbeställd körsnär med eget företag i Moskva. Men ödet ville alltså annorlunda. Gavrilo Princip var det verktyg som tände elden under den väldiga häxgryta som kom att gå till eftervärlden som Världskriget, senare Första Världskriget.


Europas östra del, Balkan och stormakten Österrike-Ungern, formligen kokade av politiska spänningar och Balkan kallades därför ofta ”Europas krutdurk”.

Serben Gavrilo Princip och den grupp ungdomar som han umgicks med ansåg att kejsardömet Österrike-Ungern bl a förtryckte slaver. Av detta skäl borde man utkräva hämnd genom ett attentat mot tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie. Attentatet, som går under namnet 'Skotten i Sarajevo', genomfördes 28 juni 1914 och tronföljarparet avled av sina skador.

Arméerna i Europa stod rustade till tänderna och inget kunde hindra att Skotten i Sarajevo blev gnistan som tände en världsbrand.

Gnistans väg till världsbrand såg ut som följer:
  1. Ryssland ansåg år 1914 att Serbien var en av landets få allierade på Balkan och ville stödja landet om krig skulle bryta ut mellan Serbien och Österrike-Ungern. När det den 28 juli blev krig mellan dessa båda länder började Ryssland att mobilisera sin armé.
  2. I och med att Ryssland började förbereda sig för krig mot Österrike-Ungern betydde det i sin tur att Tyskland skulle dras med i kriget som allierat till Österrike-Ungern.
  3. När nu Ryssland mobiliserade räknade den tyska generalstaben med att Rysslands allierade Frankrike i sin tur skulle förklara krig mot Tyskland.
  4. För att undvika ett tvåfrontskrig ansåg den tyska militärledningen att man, medan Ryssland mobiliserade och förberedde sin armé, allra först borde koncentrera den tyska armén i ett anfall mot Frankrike.
  5. Tyskland startade i enlighet med detta det stora kriget genom ett massivt anfall mot Frankrike den 4 augusti 1914.
Den personliga effekten av kriget för Zjukovs del dröjde till augusti 1915 då han inkallades som värnpliktig kavallerist i tsarens armé. 1916 sårades han i strid av en exploderande mina och tilldelades två St Georgskors, dels för att ha tillfångatagit en tysk officer och dels för att ha sårats. Han hade också avancerat till underofficer.

1918 ansluter han sig till den efter revolutionen nybildade Röda Armén. 1919 blir han kandidatmedlem i Kommunistpartiet och såras för andra gången, nu i strid för 'De Röda' i ryska inbördeskriget.

1920 blir han fullvärdig medlem av Kommunistpartiet och avancerar till plutonchef och i oktober till skvadronchef (kapten inom kavalleriet).

1921 tilldelas han medalj för tapperhet i fält

1922 blir han skvadronchef vid 38. kavalleriregementet och nu börjar på allvar hans utbildning till röd befälhavare och till kommande innehavare av den, näst intill, absoluta makten i Sovjetunionen

1923 avancerar han i mars till stf chef vid 40. kavalleriregementet och sedan, samma år i juni, till chef för 39. Buzulukkavalleriregementet

1930 Befordran till chef för 7. Samaradivisionens 2. kavalleribrigad

1933 Befordran till chef för 4. kavalleridivisionen

1935 Erhåller Leninorden

1937 Utnämnd till chef för Vitryska militärområdets 3. kavallerikår

1938 Övertar i mars befälet för 6. kosackkåren i Vitryska militärområdet, utnämns i juli samma år till stf chef för Vitryska militärområdet

1939 Utnämns i juni till chef för 57. specialkåren i Chalchin-Gol. Specialkåren omvandlas i juli till 1. armégruppen med Zjukov som befälhavare. Samtidigt erhåller han kårchefs (generals) rang


Japan ockuperade redan 1932 Manchuriet och bildade marionettstaten Manchukuo. Japans intressesfär omfattade i detta skede Kina, Mongoliet och Sovjetunionen. I början av 1936 skrev Mongoliet och Sovjetunionen under ”Protokollet om ömsesidig hjälp” och året därpå förlades sovjetiskt trupp på mongoliskt territorium i trakterna av floden Chalchin-Gol.



Rött = Japan inklusive Korea. Grönt är ockuperade Manchuriet omvandlat till marionetstaten Manchukuo. Den röda pilen markerar Chalchin-Gol.


Här, vid Chalchin-Gol, börjar sista delen av Georgij Zjukovs resa från fattig, obeläst, bondgrabb till en hyllad megastjärna med ett steg kvar till den absoluta makten i Sovjetunionen.

Oroande information om ”otillfredsställande insatser” vid Chalchin-Gol fick Generalstaben att besluta om att sända ut en kvalificerade officer för att på plats få en bild av såväl Japanska som Sovjetiska åtgärder. Valet föll på Georgij Zjukov som fick ett fördefinierat uppdrag från Folkkommissarien för försvaret, Kliment Vorosjilov. Uppdraget, vid skrivandet utan adresserad mottagare, hade följande lydelse: ”… Att studera kårchefens (NV Feklenko) och hans stabs arbete i fråga om utbildning för strid, att undersöka vilka åtgärder kårchefen har vidtagit för att stödja sina underordnade i deras arbete med att göra sina enheter stridsberedda, att kontrollera bemanningen vid 57. kåren vad gäller styrka och sammansättning och att granska kårens beväpning och tillgång till nödvändig materiel. I de fall brister i utbildningen för strid upptäcks skall han i samarbete med kårchefen vidta omedelbara och kraftfulla åtgärder för att avhjälpa dessa.”

Zjukov beordrades den 1 juni (obs! Juliansk almanacka), på stående fot och per telefon från Moskva, att omedelbart lämna sitt dåvarande arbete som stf chef för Vitryska militärdistriktet och att infinna sig i Moskva dit han kom på förmiddagen den 2 juni. Han sökte genast upp Folkkommissarien för Försvaret Kliment Vorosjilov (som fö fick sparken 1940 efter misslyckandet i Finska Vinterkriget) och fick information om sitt uppdrag. 

I sina memoarer skriver Zjukov om detta möte: "Han (Vorosjilov, red anm) började med att fråga om min hälsa och sade sedan: Japanerna har korsat gränsen till Mongoliet med vilket vi har ett försvarsavtal signerat 12 mars 1938. Här är en karta som visar var Japaner och Mongoler nu står mot varandra med vapen i hand vid floden Chalchin-Gol, inne på Mongoliskt territorium. Därpå sa han: Jag tror de har startat ett mycket stort militärt vågspel! Hur som helst är det bara början. Kan Ni flyga dit omedelbart och om nödvändigt ta befälet över våra trupper?

Jag svarade att jag var beredd att resa omedelbart varpå han sa: Bra! Flygplanet väntar vid Centrala Flygfältet (Moskva) kl 16:00 idag!"

Zjukov skriver vidare: "Vi anlände till Tamtsak-Bulak på morgonen den 5 juni och begav oss till 57. Specialkårens stabsplats. Där mötte jag Kårchefen generallöjtnant Feklenko.

Zjukov fick en lägesrapport av Brigadkommendören Kushchev som var stabschef. Det framgick tydligt av dennes rapport att ledningen för 57. Specialkåren inte hade en aning om läget vid fronten! 

Zjukov frågade därefter Feklenko om denne ansåg att man kunde leda trupper på 120 km avstånd - det var nämligen avståndet mellan staben och fronten!

"Det är svårt att neka till att vi är lite långt ifrån" svarade Feklenko. "Och vad gör ni åt det?" frågade Zjukov. "Vi står i begrepp att begära in timmer och bygga en kommandopost" blev svaret. Det visade sig, skriver Zjukov, att ingen av stabsmedlemmarna, utom Regementskommissarien Nikishev, hade varit framme vid fronten. "Jag föreslår", sade Zjukov, "att chefen för 57. och jag omedelbart besöker fronten". Feklenko angav då att han väntade ett angeläget samtal från Moskva och föreslog att Nikishev skulle följa med i stället. 

Zjukovs besök vid fronten och intervjuer med ansvarigt befäl, även det Mongoliska, klargjorde terrängens beskaffenhet, de Japanska truppernas förmåga, beväpning och numerär. En viktig brist som Zjukov noterade var den närmast totala, och naturligtvis helt oacceptabla, bristen på spaning vid och bakom fiendens linjer.

Zjukov rapporterade sina iakttagelser till Folkkommissarien för Försvaret, Vorosjilov, tillsamman med en plan för att hålla ett brohuvud på Chalchin-Gol's östra sida samt förbereda ett motoffensiv från Mongoliskt territorium. Vorosjilov svarade påföljande dag med att godkänna planen samt att avlösa 57. Specialkårens befälhavare Feklenko med Zjukov själv.

Zjukovs nästa steg var att hos Generalstaben begära förstärkning av materiel och trupp. Detta beviljades omgående.

Konflikten vid Chalchin-Gol handlade initialt bara om huruvida själva floden med detta namn skulle vara gränsflod mellan Mongoliet och Manchukuo (Japansk erövrad lydstat, tidigare Manchuriet) eller om gränsen skulle ligga kvar 20-25 km längre österut i det som nu var Manchukuo. 

Det som verkligen stod på spel var emellertid kunskapen om vem av makterna Sovjetunionen och Japan som var den militärt starkaste. Svaret kunde endast erhållas vid en militär urladdning i området. Väpnade strider vid avsnittet hade förekommit sedan den 11 maj 1939 då Japan anföll en mongolisk postering i avsikt att ta området väster om gränsen mellan Manchukou och Mongoliet fram till floden Chalchin-Gol.


Zjukov grep sig energiskt an arbetet med att göra 57. kåren till den stridande enhet som den borde vara. Bland många konstaterade brister i Feklenkos truppföring var den svaga disciplinen, något som Zjukov inte kunde tolerera - så mycket hellre som han själv alltid och i alla lägen satte disciplinen mycket högt. För att statuera exempel lät han avrätta två soldater för feghet inför fienden och utfärdade en order som tydliggjorde att officerare och kommissarier allt framgent skulle hållas personligen ansvariga för sina enheters uppträdande i strid. Den som inte verkställde en meddelad order skulle ställas inför militärdomstol och straffas hårt - sannolikt med döden.

De som inte kände till Georgij Zjukovs bakgrund, där fadern bokstavligen bankade in begreppet disciplin i den unge Georgij, kunde uppleva honom som brutal och känslokall. För den som var väl insatt i sammanhangen framstod han emellertid som en krävande - men rättvis och rättfram ledare.

Striderna vid Chalchin-Gol intensifierades under juni och juli till följd av japanska anfall. Under dessa inträffade en "intern incident" i det att ställföreträdande Folkkommissarien för Försvaret, G.I. Kulik, som var på inspektionsbesök vid Chalchin-Gol, den 13 juli beordrade Zjukov att lämna flodens östra strand och dra sig tillbaka till den västra. Zjukov som var exemplariskt lojal mot överordnade påbörjade tillbakadragandet. När denna åtgärd nådde generalstaben i Moskva genom Zjukovs lägesrapporter fick denne omgående order om att avbryta processen.

Kulik fick dessutom en rejäl örfil i form av direkta order från Vorosjilov om att fortsättningsvis inte blanda sig i Zjukovs angelägenheter!

För att helt göra Zjukov fri från krav och påverkan från andra militära befälhavare i befälskedjan från Moskva till Chalchin-Gol ombildades 57. Specialkåren till 1. Armégruppen vilken var direkt underställd generalstaben i Moskva. Samtidigt befordrades Zjukov till kårchef vilket motsvarar generals rang i en västerländsk armé.

Japans dolda agenda för striderna vid Chalchin-Gol, vilka alltså inletts redan i maj 1939, var att skaffa en språngbräda för att utvidga kejsardömet med delar av vardera Sovjet, Kina och Mongoliet. När generalstaben i Moskva insåg detta hot beslutades att 1. Armégruppen under Zjukov skulle anfalla och fördriva japanska styrkor från Mongolisk mark.

Zjukov ställdes nu inför en mycket stor logistisk uppgift: han skulle samla och utrusta en styrka om 57 000 man vilka skulle disponera mer än 500 eldrör, 900 stridsvagnar och pansarfordon samt 500 bomb- och jaktflygplan.

På den japanska sidan fanns sammanlagt 75 000 soldater som disponerade ett likvärdigt antal eldrör och flygplan - men var klart underlägsna beträffande stridsvagnar och pansarfordon.

De logistiska uppgifterna för 1. Armégruppen blev inte mindre av att trupperna befann sig i ogästvänligt och närmast väglöst land. Närmaste järnvägsstation låg 2½ dygn bort (65-70 mil) med bil - och lika långt tillbaka. Transporterna genomfördes med ca 5000 lastfordon. Zjukov skriver i sina memoarer: "Vi använde alla tillgängliga fordon - även artilleri(drag)traktorer. Förarna utförde mirakel!"

Under dessa förutsättningar transporterades till grupperingsområdet vid Chalchin-Gol:

18 000 ton artilleriammunition

6 500 ton ammunition till stridsflyget

15 000 ton bensin och smörjolja

7 500 ton ved

4000 ton livsmedel

4000 ton andra förnödenheter


På ryskt manér genomfördes en mycket omfattande ”maskirovka”, dvs vilseledande aktioner för att lura fienden. Falsk radiotrafik, nattliga förflyttningar och anfallsgrupperingar, vilseledande lokala framstötar och spaning inom områden som inte skulle användas för anfall, nattliga träningsuppgifter för hela armégruppen, särskild ljudutrustning vars ljud liknade dem från stridsvagns- och flygplansmotorer. Denna ljudutrustning förledde japanerna i början till planlös beskjutning av områden med motorljud - sedan, när stridsvagnar och flygplan grupperades för anfall, tog man ingen notis om oljudet! 

1. Armégruppen lät t.o.m. framställa en handbok med titeln ”Vad den sovjetiske soldaten måste veta om försvarsstrid” vilken delades ut till trupperna. Syfte var att förleda japanerna att tro att 1. Armégruppen förberedde sig för att övervintra i sina ställningar. Men här var det i verkligheten inte fråga om försvarsstrid utan om en bred sovjetisk offensiv med syfte att krossa den japanska Kwantung-armén. Därmed skulle det japanska hotet mot främst Sovjetunionen och avtalsparten Mongoliet samt i viss mån även Kina elimineras.

Den 17 augusti hade alla sovjetisk/mongoliska förband passerat klargöringsfasen och Zjukov utfärdade sin generalorder om anfall vid Chalchin-Gol till 1. Armégruppen. Anfallet skulle inledas söndagen den 20 augusti kl 06:15. Datum hade valts ut med grund i att många höga japanska officerare antogs ha tagit ledigt denna dag eftersom inget sovjetiskt anfall väntades. Den Sovjetisk/Mongoliska anfallsbredden var 74 km - den Japanska fronten var 38 km med ett djup av 20 km där ett antal ställningslinjer grupperats för djupförsvar.


Japansk infanterigrupp paddlar över floden

Stridsterrängen kan karaktäriseras som öppen stepp men även delvis kuperad och bergig. Floden Chalchin-Gol är strid och genomsnittligen dryga 150 meter bred - även om den på vissa ställen mer liknar en sjö. 
(Jfr bild)

Mongoliska soldater under fram-
ryckning mot floden Chalchin-Gol




Sovjetiskt stridsvagnsanfall


Kartan nedan visar slagordningen vid Chalchin-Gol samt stridens förlopp från anfallets start 20 augusti 1939. Zjukovs strategiska reserv fanns utgångsgrupperad strax sydväst om hans högkvarter i Hamar Daba. Reserven bestod av starka motoriserade förband, inklusive stridsvagnar, som vid behov snabbt avsågs utnyttja de norra, respektive södra, grupperingarnas framgångar.

Anfallet var en klassisk dubbel omfattning via flankerna med uppgift att slå och förinta fienden. Det centrala anfallet, med i huvudsak infanteriregementen, avsågs binda Japanska trupper medan huvudanfallsriktningarna var från norr och söder och genomfördes med pansarspjutspetsar och mekaniserade förband - helt i enlighet med vad man kommit fram till i de taktiska studierna vid den tysk/ryska hemliga pansarbasen i Kama, (senare TEKO). Se vidare artikeln En glömd eller rentav förträngd militär hemlighet



Den mekaniserade reserven sattes in på norra flanken i ett relativt tidigt skede i striden. Denna insats var aningen riskfylld eftersom reserven nu inte längre stod till förfogande för att möta ett överraskande motanfall från Japanerna. Reservens pansrade eldkraft och rörlighet kom att bli avgörande för stridens förlopp. 

Georgij Zjukov skriver i sina memoarer:

”Klockan 06:15 (den 20 aug. Gregoriansk almanacka. Red anm) öppnade vårt artilleri plötsligt kraftig eld mot fienden luftvärnsartilleri och luftvärnskulsprutor. Några kanoner sköt rökgranater mot de områden där vårt bombflyg skulle bomba. I området vid floden Chalchin-Gol växte dånet mer och mer från flygplan som närmade sig. 153 bombplan och över 100 jaktplan var i luften… Klockan 08:45 inledde artilleriet och granatkastare av alla kalibrar ett eldöverfall mot fiendemålen… Samtidigt utförde flyget ett nytt slag mot fiendens bakre led… Precis kl 09:00 när vårt bombflyg stormade fienden och bombade hans artilleri, sändes röda raketer upp i luften, vilket betecknade början för anfallet med alla styrkor. De attackerande förbanden som täcktes av artillerield störtade snabbt framåt.”

Utslagen Sovjetisk pansarvagn vid Chalchin-Gol














Stupande japaner vid Chalchin-Gol-fronten




Befälhavare vid Chalchin-Gol
Fr v G Sjtern, Mongolisk Marskalk C Tjojbalsan, G Zjukov
Bilden tagen innan Sjtern avkopplats som befäl över Zjukov
genom ombildandet av 57. Specialkåren till 1. Armégruppen och
utnämnandet av 
Zjukov till kårchef (general)
Operationen följde i stort plan, japanerna blev initialt helt överraskade och de sovjetisk/monogoliska styrkorna tog snabbt terräng från japanerna. Den 24 augusti gick dock japanerna till motanfall med avsikt att slå en bräsch genom den järnring av sovjetisk/mongoliska styrkor som inneslöt de japanska styrkor som befann sig norr om floden Chajlastyn-Gol. Försöket misslyckades totalt - mycket tack vare 6. stridsvagnsbrigadens insatser - och anfallet hade helt upphört den 27 augusti.

Samma dag (27 augusti) informerade Zjukov den 1. Armégruppen att fienden var i grunden slagen och förintad - vissa hårdnackade motståndsfickor återstod dock att rensa. Detta krigsarbete var slutfört den 31 augusti. 

Japanerna försökte emellertid vid två efterföljande tillfällen, den 4 och den 8 september, gå in i Mongoliet men tvangs genom kraftfulla motanfall att dra sig tillbaka. Luftstriderna fortsatte likaledes men upphörde efter att ett avtal om upphörande av krigshandlingarna i trakten av floden Chalchin-Gol undertecknats den 15 september 1939. Avtalet slöts mellan Sovjetunionen, Mongoliet och Japan och trädde i kraft den 16 september.


Slaget vid Chalchin-Gol skulle ha två betydelsefulla konsekvenser för den kommande utvecklingen av Andra Världskriget:


Konsekvens nr 1.

Japan övergav helt sin ambition att införliva Mongoliet och östra Sovjetunionen med det Japanska kejsardömet och riktade i stället blick och kraft söderut - där bl a olja fanns att hämta. För att nå sina mål måste Japan eliminera USA:s maktcentrum i Stilla Havet: Hawaii där den amerikanska Stilla Havsflottan med sina mäktiga hangarfartyg hade sin bas Pearl Harbor på ön Oahu. 



Det japanska anfallet på Pearl Harbor skedde som ett överraskningsanfall utan krigsförklaring drygt två år efter nederlaget vid Chalchin-Gol: den 7 december 1941. Tursamt nog för USA - och resten av världen - var hangarfartygen med sina eskortfartyg till havs vid anfallet och undgick därmed det öde som drabbade merparten av de ankrade slagskeppen och deras mindre eskortfartyg.

Anfallet på Pearl Harbor tvingade det dittills isolationistiska USA till inträde i kriget genom att förklara krig mot Japan den 8 december. I enlighet med Tremaktspakten förklarade Tyskland och Italien krig mot USA den 11 december. Andra Världskriget var nu ett faktum! USA:s inträde i kriget förändrade dramatiskt krigsproduktionen - och därmed utgången av den globala konflikten. Landets väldiga produktionsapparat, världens största, ställdes om till krigsproduktion av en omfattning som fienderna inte kunde möta. Till detta kom den stora kadern amerikanska soldater som nu gjorde massiv entré på alla världens krigsskådeplatser.


Konsekvens nr 2.

Trots åtaganden i "Tremaktspakten" 1940 mellan Tyskland, Italien och Japan biföll inte Japan Nazitysklands begäran senhösten 1941 om att öppna en andra front i öster genom anfall på Sovjetunionen. Japan hade i färskt minne erfarenheterna från Chalchin-Gol samt hade flyttat sin intressesfär - och kriget - till Sydostasien.


För Zjukovs del kom segern, i denna för Röda Armén första seger i en mellanstatlig konflikt, segern vid Chalchin-Gol, att betyda enormt mycket, både vad personlig utveckling beträffar och för den fortsatta vägen till den högsta makten i Sovjetunionen och till det Ryska folkets stora kärlek! Den senare skulle visa sig ovärderlig när avundsjukans och misstänksamhetens kalla vindar efter krigsslutet började blåsa över Marskalken av Sovjetunionen, Georgij Zjukov.

Många krigshistoriker har jämfört Zjukov vid Chalching-Gol med Hannibal vid Cannea år 216 fKr. 2200 år har förflutit mellan slagen - men liksom Hannibal förintade en långt starkare Romersk fiende genom en dubbel omfattning, förintade Zjukov i augusti 1939 sin långt större fiende likaledes med en dubbel omfattning. Låt vara att Zjukov använde flyg, stridsvagnar och mekaniserade förband för sin seger - men taktiken var densamma!

Under slaget vid Chalchin-Gol visade Zjukov sina kvalitéer som militär ledare: han vinnlade sig om djup personlig kunskap rörande stridens växlande förutsättningar genom ingående studier av inhämtade spaningsresultat, om stark offensiv vilja, om nytänkande, om att uppnå maximal samverkan mellan de stridande förbanden såväl i luften som på marken och därtill förmågan att acceptera relativt stora förluster förutsatt att vinsten stod i proportion till dessa. 

Man kan härvid notera att det Ryska folket genom århundradena haft en annan syn på livet och döden än vad som är vanligt i västerlandet. Komprimerat kan detta ryska betraktelsesätt på den mest existentiella frågan sammanfattas i en travestering på Nils Ferlins dikt På Ahrendorffs tid: "Ja, man lever och dör, begravs utan kör - det är ingenting särskilt med det!"

Zjukov utmärkte sig också genom ett stort personligt lugn i alla krävande situationer och genom sin hårdhänta disciplin mot sig själv, mot underlydande chefer och mot sina soldater. Under slaget använde han mästerligt de nya metoderna i krigföring i form av djupa pansarframstötar - utvecklade från Mikhail Tukhachevskijs och Hans von Seeckts idéer vid den hemliga pansarbasen Kama (senare TEKO) i Sovjetunionen. (Jfr En glömd - eller rentav förträngd militär hemlighet)

Efter slaget vid Chalchin-Gol var Zjukovs militära karriär tämligen rak - och segerrik. Han utnämndes till generalstabschef den 14 januari 1940 men efter en stormig dispyt med Stalin rörande ett förslag om att (tillfälligt) dra tillbaka trupperna från Kiev avskedades han från posten den 29 juni 1941. Zjukov skriver i sina memoarer: Stalin blev rasande (över detta förslag) och skrek: "Hur kunde Ni komma på tanken att överlämna Kiev till fienden?" Jag tappade min behärskning och svarade: "Om Ni anser att jag, som chef för generalstaben, bara talar dumheter, så har jag inget här att göra. Jag ber att bli befriad från posten som chef för generalstaben och därefter bli sänd till fronten!" Stalin svarade (på klassiskt despotvis, red anm) "Om Ni ställer frågan så, kan vi klara oss utan Er..."

Zjukov fick gå och i slutet av juli 1941 fick han operativ fronttjänst genom utnämning till chef för Reservfronten som bestod av 6 armén -  omfattande ungefär 50 divisioner. Han sändes också, under en tid, till Leningrad (nu åter St Petersburg) för att som chef där stärka försvaret och bygga upp moralen under tyskarnas intensiva belägring av staden. 

Han utsågs dessutom, den 26 augusti samma år till Stalins ställföreträdare som högste chef för Röda Armén och till Stalins militäre problemlösare.  Han var också aktiv som chef i slaget om Moskva hösten/vintern 1941/42.

Med Reservfronten återtog Zjukov genom den s.k. Jelnaoffensiven den 2 september staden Jelna från tyskarna. Ett betydelsefullt slag för Röda Armén.

Han var närmaste chef under Stalin under striderna vid Stalingrad 1942/43 vilka ledde till tyska 6. arméns (under nyutnämnde fältmarskalken von Paulus) undergång och blev en vändpunkt i försvaret av Sovjetunionen. Slaget vid Stalingrad var mycket förlustbringande - för båda sidor sammantaget beräknas de till nära två miljoner människor.

Den 18 januari 1943 utnämns han till Marskalk av Sovjetunionen. Den 12 november 1944 utnämns han till chef för 1. Vitryska fronten. I denna roll erövrar han Warszawa i januari 1945 och inleder 16-19 april 1945 anfallet mot Berlin via Seelowhöjderna belägna 90 km öster om Berlin.

Inför detta slutanfall disponerade Zjukov 1 miljon soldater, 3059 stridsvagnar samt 16 934 artilleripjäser och granatkastare. Mot denna jättevåg av manskap och materiel ställdes den tyske generalen Gotthard Heinrici, chef för 9. armén, me112 143 soldater, 587 stridsvagnar och 2625 artilleripjäser.

Utgången kunde bara bli en i detta ett av de våldsammaste slagen under Andra Världskriget - även om de sovjetiska förlusterna blev höga. Beräkningar är mycket osäkra men säger ca 30 000 döda på den sovjetiska sidan mot 12 000 på den tyska (Uppgifter ur Wikipedia). Andra, betydligt högre, siffror anges av andra källor.

Stalin hade "ordnat" en kapplöpning mot Berlin där de två huvudtävlande var Zjukov med 1. Vitryska fronten och Ivan Konev med 1. Ukrainska fronten.

Zjukovs soldater hedrade sin befälhavare genom att ta Riksdagshuset i Berlin den 1 maj 1945 och han vann därmed denna "tävling". Han hade tidigare fått, och stärkte med detta ytterligare, det Ryska folkets oreserverade kärlek! Hans namn fanns på allas läppar. Detta kom, som vi senare skall se, över tid att två gånger bli hans fall och återupprättelse!


                                                                                        
Zjukov, på vit springare, vid segerparaden
 på Röda Torget, Moskva,
den 24 juni 1945
Marskalken av Sovjetunionen, Georgij Zjukov, nådde sin militära karriärs absoluta höjdpunkt då han den 24 juni 1945, på Röda Torget i Moskva, uppsutten på en vit häst, tog emot de paraderande trupperna ur Röda Armén vid Segerparaden i Det Stora Fosterländska Kriget. Han gör då vad ingen tidigare någonsin gjort vid motsvarande ceremonier: Han rider genom Spasskijtornets port ut på Röda Torget och har uniformsmössan påMåhända en egensinnig markering av makt och ära?






Stalin stod med andra celebriteter på Leninmausoleets balkong

Bakomhistorien till Zjukovs paradritt säger att Stalin, som varande Röda Arméns överbefälhavare, skulle varit den som tog emot trupperna vid segerparaden. Vid en förövning inför paraden hade han provsuttit den aktuella hästen - och blivit avkastad! Han kom då att tänka på sin ställföreträdare, marskalk Zjukov, som faktiskt var kavallerist i botten och överlät den ceremoniella handlingen med den, i detta sammanhang obligatoriske ryttaren till häst, till Marskalken av Sovjetunionen Zjukov!


Några bilder från Segerparaden på Röda Torget, Moskva den 24 juni 1945




Erövrade tyska förbandsstandar kastas på marken...




Tidsspegeln kommer i den avslutande artikeln (del II ) om Georgij Zjukov att belysa hans politiskt dominerade karriär efter kriget, med en förbluffande berg- och dalbana - från Segerparaden på Röda Torget fram till hans död 1974.

- Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.