Fjordarna vid Narvik april 1940 - jagargravar av format

På morgonen den 9 april 1940 anföll Tyskland konungarikena Norge och Danmark. Ett mycket viktigt mål för Tyskland var att erövra hamnen i norska Narvik och därigenom säkerställa de oumbärliga leveranserna av järnmalm från det neutrala Sverige. Från Kiruna till Narvik löper - och löpte redan då - Malmbanan en järnvägslinje som säkerställer utskeppning av järnmalm från gruvan i Kiruna året runt - oberoende av isläget i Östersjön. England insåg redan från början Narviks betydelse och kraftsamlade såväl trupp som flotta för att försöka hindra tysk ockupation.

Denna artikel handlar om den omfattande fartygsslakt som ägde rum i fjordarna vid Narvik i april 1940.

Den 9 april 1940 låg några stora tyska handelsfartyg i Narviks hamn. Dessa fartyg dolde i sitt inre 2000 man fullt utrustade tyska alpjägare med uppgift att erövra och besätta Narvik på morgonen denna dag.

Under natten och morgon den 9 april patrullerar det gamla norska kustpansarfartyget Eidsvold Ofotfjordens mynning, infarten till Narvik. Fartyget sänks - utan att ha hunnit avlossa ett enda skott - av de tyska jagarna Z22 Anton Schmitt och Z21 Wilhelm Heidkamp (Z för det tyska Zerstörer = jagare). Endast 6 av Eidsvolds 175 man starka besättning överlever.

Z21 och Z22 är inte ensamma i gryningsljuset: ytterligare 9 tyska jagare styr mot Narvik. Inne i Ofotfjorden möter de kustpansarfartyget Norge (systerfartyg till Eidsvold) som sänks med torpedskott. Ytterligare 194 norska sjömän omkommer vid sänkningen.

Vädret i narvikområdet den 9 april var hårt och den dåliga sikten till följd av snöbyar gjorde att de inblandade fartygen kunde passera varandra osedda på bara några få sjömils avstånd. Vi skall vidare komma ihåg att radarn ännu inte gjort sin entré!

Den brittiska 2:a jagarflottiljen bestående av fartygen HMS Hardy, Hotspur, Hostile, Havoc och Hunter under befäl av kommendörkapten Warburton-Lee var på väg mot Narvik och fick Brittiska Amiralitetets tillstånd att gå till attack mot de tyska fartygen inne i fjorden.

Under eftermiddagen den 9 april landsatte de i Narvik ankrade tyska jagarna sin del av det tidigare nämnda alpjägarförbandet och bunkrade därefter brännolja från det vid kaj liggande u-båtsförrådsfartyget Jan Wellem. Förrådsfartygets klena oljeslangar var emellertid anpassade för u-båtar varför jagarnas bunkringen tog längre tid än planerat och de kunde inte gå till sjöss på kvällen den 9 april i enlighet med operationsplanen.

Besättningarna på de tyska jagarna var emellertid i stort behov av vila och fartygen förlades av denna anledning efter bunkringen till de inre delarna av Narviksfjorden och Ofotfjorden. 

3:e tyska jagarflottiljens fartyg under befäl av fregattkapten Gadow, Z18 Hans Lüdeman (flaggskepp), Z17 Diether von Roeder, Z19 Herrman Künne samt Z22 Anton Schmitt hade i uppdrag att i 4-timmarspass sköta vakthållningen. Jagarbesättningarna i vaktfria fartyg sov tungt på sina ankarplatser i det mycket omfattande och svårnavigerade vattensystem som fjordarna bildar.

I tornet på den tyska u-båten U51 vilken bevakade Ofotfjordens mynning, noterar vakthavande den 10 april 1940 , kl 04:20, 5 st grå jagarskuggor genom snöbyarna. Britter. Meddelandet om observationen från befälhavaren på U51, kaptenlöjtnant Hans Knorr, kommer dock aldrig fram till det tyska marinkommandot - oklart varför.

De brittiska jagarna går med 10 knops fart genom Ofotfjorden och närmar sig Narvik. Täta snöbyar försvårar sikten. Till följd av brännoljebrist avbryter nu Z17 Diether von Roeder sin patrulltjänst och går mot förrådsfartyget Jan Wellem i Narviks hamn för att avlösa Z18 Hans Lüdeman när hon bunkrat färdigt. Detta sker omedelbart innan britterna anländer.

Klockan 05:11 passerar de fem brittiska jagarna med HMS Hardy i täten strax akter om Z17 Diether von Roedrer utan att någon av de inblandade fartygen uppmärksammar fienden.

HMS Hardy siktar strax därefter två tyska jagare, girar till skottläge och avfyrar två torpeder. Z22 Anton Schmitt klyvs i två delar och sjunker inom några minuter. Den andra jagaren Z21 Wilhelm Heidkamp träffas i aktern varvid flottiljchefen kommendör Emil Bonte dödas.Ett större antal ankrade handelsfartyg siktas och beskjuts med artilleri och torpeder från de brittiska jagarna. Bortom handelsfartygen, sett från britternas position, ligger ytterligare två tyska jagare.

Den brittiska jagarflottiljens chef kommendörkapten Warburton-Lee får nu annat att tänka på. Från Herjangsfjorden kommer tre tyska jagare som öppnar eld på 3000 meters avstånd. 

En granat träffar HMS Hardys brygga, dödar signalofficeren Cross och sårar svårt navigationsofficeren Gordon Smith samt kommendörkapten Warburton-Lee. En ny granat träffar HMS Hardys maskinrum och fartyget sätts därför på grund 300 meter från land. I det iskalla fjordvattnet räddar sig huvuddelen av besättningen genom att simma eller bogseras 100 meter till grundare vatten och därifrån vada de återstående 200 meterna. 

Kommendörkapten Warburton-Lee bogseras till land på en  flotte men är död vid framkomsten. 170 besättningsmän kom iland, 17 dödades av tyska granater och två rapporterades försvunna.

Den brittiska jagaren HMS Hunter träffades midskepps av två torpeder och gick omedelbart till botten. Endast några få besättningsmän lyckades rädda sig och flydde under svåra strapatser över fjällen till Sverige.

HMS Hotspur och HMS Hostile flydde den tyska elden svårt skadade medan HMS Havoc undkom oskadd. På väg ut ur fjorden sänkte HMS Havoc det tyska ammunitionsfartyget Rauenfels med en torped.

Det brittiska anfallet resulterade i sex sänkta tyska förrådsfartyg och två sänkta jagare. Dessutom brann Z17 Diether von Roeder under några timmar midskepps men besättningen lyckades släcka elden och Z18 Hans Lüdeman hade fått svåra skador men flöt. Hennes besättning drabbades dock av svåra personförluster. Hus och förråd i hamnen i Narvik brann och röken drev ut över fjorden och svepte in vraken av handelsfartygen som stack upp över vattenytan.

Britternas beslutsamhet att inte utan strid överlåta Narvik till tyskarna skulle inom två dagar leda till ett nytt anfall. Denna gång var Royal Navy väl förberett och en förintelseaktion med massiv överlägsenhet i fartyg och eldkraft inleddes den 13 april.

I havsvattnen väster om Lofoten samlades under natten till den 13 april en mycket stark brittisk operationsgrupp under ledning av viceamiral W J Withworth. Hans befälstecken var hissat på den moderniserade HMS Warspite, ett slagskepp byggt under första världskriget. Bestyckningen utgjordes av 8 st 38 cm pjäser, 8 st 15,2 cm och 8 st 10,2 cm pjäser. Till detta kom 32 st 4 cm luftvärnspjäser. Moderniseringen under senare delen av 30-talet innebar också tillförseln av 4 st sjöflygplan med tillhörande hangar och katapult.

Till operationsstyrkan hörde också jagarna HMS Icarus, HMS Foxhound, HMS Forester och HMS Hero. Under natten anslöt sig jagarna HMS Cossac, HMS Bedouin, HMS Punjab, HMS Eskimo samt HMS Kimberlay. Operationsstyrkan räknade nu 10 st mycket stridseffektiva fartyg - Royal Navy var sannerligen inte för inte världens starkaste flotta!

HMS Icarus, HMS Forester och HMS Hero gick i täten för slagstyrkan in mot Narvik med utlagda paravansvep (minröjning).

Vid middagstid når de Ofotfjordens inre delar och stöter på Z19 Hermann Künne som omedelbart skjuts i brand och inom några minuter formligen pulveriseras av det svåra artilleriet på HMS Warspite.

Från Herangsfjorden kommer nu de två tyska jagarna Z9 Wolfgang Senker och Z13 Erich Koellner forsande i 30 knops fart och går samma öde till mötes som Z19 Hermann Künne. HMS Warspites 38 cm kanoner är skoningslösa! De tyska jagarna hinner knappt lossa ett enda skott innan de går under. Z9 Wolfgang Senker glider brinnande mot stranden där hon sjunker bruten i två delar. Z13 Erich Koellner sjunker mitt i fjorden men större delen av de två besättningarna lyckas faktiskt nå land.

Z17 Diether von Roeder låg skadad vid Postpiren i Narviks hamn och sänktes med torpedskott av HMS Foxhound. 

Den likaledes skadade Z8 Bruno Heideman undgick som enda tyskt fartyg denna Ragnarök!

Z2 Georg Thiele, Z11 Berndt von Arnim, Z18 Hans Lüdemann och Z12 Erich Giese flydde in i den trånga Rombakksbotten.

Med eldledning från ett av HMS Warspites flygplan sköt hennes 38 cm kanoner över fjällkammen och sänkte två av de tyska jagarna. Den 3:e, Z11 Berndt von Arnim sattes ur stridbart skick men sänktes av sin besättning genom öppnande av bottenventilerna. Den 4:e jagaren, Z18 Hans Lüdeman skadades, övergavs och bordades av britterna, Den tyska flaggan i aktern halades och ersattes av den brittiska. Fartyget gick dock ej att rädda och sänktes därför med torpedskott.

Z2 Georg Tiele sätts, efter att ha träffats av HMS Warspites 38 cm artilleri, på grund och sänks i Rombakksbotten efter att sprängladdningar detonerat i maskinrummet.

Under sjöstriderna i Narvikområdet 10-13 april 1940 sänktes 10 st moderna tyska jagare och 9 st tyska handelsfartyg. Royal Navy förlorade två jagare och fick ytterligare fyra jagare skadade - dock inte värre än att de för egen maskin kunde nå brittisk hamn för reparation.

Förlusterna i människoliv var betydande för att vara knutna till sjöstrid. De tyska förlusterna beräknas ha uppgått till 1200 man, de brittiska till 268. Den Norska marinen förlorade med kustpansarskeppen Eidsvold och Norge 363 man.

Jagargraven Narvik bär med rätta sitt krigsnamn!


                                                                 - Ω -