Museet vid vägs ände

Vägs ände betyder ju det definitiva slutet - och här står vi bokstavligen vid "vägs ände" - ja, för att vara exakt: på Finska sidan av den för vanliga människor förbjudna gränszonen mellan Finland och Ryssland. Tre kilometers djup mäter den - sedan är allt annorlunda. En svensk, halvfull, cyklist struntade i grindar och bommar och cyklade glad i hågen vidare österut... tills han stoppades av ryska gränsvakter och fick tillbringa några månader på rysk korrektionsanstalt!

Vid "vägs ände", i den lilla byn Raate, alldeles vid grindarna som spärrar vägen till den förbjudna zonen finns ett lite museum väl värt ett besök.

Lustigt nog belyser INTE museet Vinterkriget utan Fortsättningskriget - det mot Sovjetunionen mellan 25 juni 1941 och 5 september 1944.



Entréavgiften är lika blygsam som museichefen tvärt emot är omfamnande! Han talar svenska, finska och, fan vet: kanske ryska! Ja ne panemjo pa russki!



Sakkunnig är han hur som helst denne omfångsrike finne! Eero Paavola heter han.





Tavlan till vänster om Eero berättar, isande, om hur sovjetiska partisaner - i sann stalinistisk anda - skapar FRUKTAN. Kommunistiska s.k. partisaner mördar hjältemodigt kvinnor och spädbarn... Bilderna får själen att darra... Möjligen var det just detta som Stalin och hans bödlar eftersträvade... att få enkla medborgare att darra av fruktan... var glad att du besparas närbilderna...


Nedan följer ett antal bilder från Eeros lilla museum i Raate. Kommer Du dit skall Du besöka museet - allt annat är omöjligt!

Alldeles öster om museet ligger denna gränspostering. I tornet finns övervakningskameror...

Ta nu inte miste: finsk och tysk hjälm tillverkades i samma smedja!

Intressant samling buteljer... I mitten, något till höger (minsta flaskan), finns den ryske soldatens dagsranson av vodka. Inför ett anfall delades två flaskor ut!

Till vänster om soldatens flaska finns den ryska officerstilldelningen! Alla innehöll vodka... Ju högre grad dess mer vodka!

Till höger i montern finner vi tyska flaskor. Dessa innehöll alla vin... i vilken mängd och tilldelning vet vi inte!

 Tysk soldat i äkta läderkappa men sentida kopia av en Schmeisser k-pist

Rysk Maxim-kulspruta

Sovjetisk officer med sin Nagant-pistol, ett tecken på att han har befälsrätt.

Till vänster den berömda k-pisten Suomi KP/-31. Vikt utan magasin 4,6 kg!

Ryskt maskingevär med tallriksmagasin. I förgrunden rysk k-pist.
Ryska k-pistar känns igen på sina fyrkantiga kylmantlar.

Lotta Svärd

200 000 finska kvinnor (motsvarande 7 finska divisioner) var engagerade i Lotta Svärd. Organisationen totalförbjöds i fredsvillkoren 1944 och bokstavligen allt skulle utraderas...  men märkt porslin, emblem och dräkter gömdes under de finska sängarna och kan beskådas än i denna dag!

     Ω  

Raatteen tie - Dödens Väg

Det är tidig morgon den 30 november 1939 och gränsvakterna vid Raate-posteringen på gränsen mellan Finland och Sovjetunionen hör mullret från 100-tals motorer, slamret från stridsvagnskedjor, hästars frustanden och mummel från tusentals ryska strupar. De har inget annat val än att retirera från sitt postställe inför hotet från 44. sovjetiska divisionens 17 000 man starka formering som tränger in i Finland längs Raatteen tie - det som för Röda Arméns ukrainska soldater kommer att bli Dödens Väg.

Raatteen tie, Raatevägen, sträcker sig i öst-västlig riktning genom den finländska ödemarken knappt 38 kilometer mellan byarna Suomussalmi och Raate i östra Finland. Raate ligger bokstavligen vid Finlands gräns mot Ryssland. 





Den sovjetiska strategin är att med 163. och 44. divisionerna skära av Finland på mitten i linjen Raate/Suomussalmi-Uleåborg. Andra sovjetiska förband anfaller samtidigt Finland hela vägen från längst i norr till längst i söder. Tanken är att än en gång göra Finland till en rysk (kommunistisk) ägodel. Men Finland vill annorlunda - den nationella frihet som vanns vid den ryska revolutionen 1917 (eg en statskupp arrangerad av Lenin) och efter inbördeskriget med egna kommunister 1918 - var folket villigt att besegra ärkefienden med sisu och med finskt blod.

Den 23 augusti 1939 undertecknades den s.k. nonagressionspakten mellan Tyskland och Sovjetunionen, för Tyskland av utrikesminister Joachim von Ribbentrop (bild t.v) och för Sovjetunionen av utrikesminister Vjatjeslav Molotov, (bild nedan).

Molotov signerar 23/8 1939 nonagressionspakten mellan Tyskland och Sovjetunionen.
Pakten blir grundstenen för Finsk-Sovjetiska Vinterkriget, 105 dagar 1939-40. I bakgrunden (fr v) von Ribbentrop och "Lillefar" Stalin.

Pakten innehöll också en hemlig del som definierade respektive lands intressesfärer - Sovjetunionen fick fria händer i Baltikum och Finland...












Sovjetunionens anfall  på Finland den 30 november 1939, från Ishavet i norr till Finska Viken i söder, hade alltså sin grund i denna pakt - och i Stalins sjuka önskan att härska över världen.

Vad STAVKA (sovjetiska arméöverkommandot) och sovjetkommissarierna (politiska officerare) inte räknat med var finsk sisu - en orubblig beslutsamhet att till sista andetaget försvara det land som de vunnit frihet för 1917!

De sovjetiska soldaterna i 163. och 44. divisionerna vars förstahandsanfallsmål var Suomussalmi var förvisso tilldelade skidor - men saknade all kunskap om hur dessa skulle brukas! De hade heller ingen utrustning för -  eller erfarenhet av - vildmarksliv.

De finska soldaterna, däremot, hade stor vana vid snö, vid skidor, vid kyla - och vid skogstillvaro!

De ukrainska soldaterna var heller inte införstådda med mötet med den finska ödemarksvintern... Meterdjup snö och temperatur stundtals ner mot minus 40 grader (som lägst noterat -47 grader Celsius). Till följd av snön kom divisionerna att bli stående i kolonn på anfallsvägarna. Artilleri, pansar, fordon, hästar - allt blev stående på vägen...

Nikita Chrusjtjov (då politiska kommissarie - sedermera sovjetunionens ledare 1953-1964) skriver i sina memoarer: "Vi trodde att finländarna skulle sträcka vapen när de såg oss, varom inte skulle vi avfyra några skott och de skulle ge sig.... Vi hade artilleriammunition för tre dagars kampanj, det skulle räcka..."

Men verkligheten blev annorlunda...

Den 7 december 1939 erövrade den från nordost kommande sovjetiska 163. divisionen det av finländarna nedbrända Suomussalmi (nedbränt för att inte ge skydd mot kylan...) den 9 december tillträdde översten Hjalmar Sillasvou befälet över disponibla finska styrkor i området.

Vi lämnar här den 163. divisionen åt dess dystra (kommande) öde och lägger 44. sovjetiska divisionen under luppen!

44. divisionens framryckning hejdades vid en bäck någon mil öster om Suomussalmi där finnarna fällt träd över vägen och där kulsprutor hindrade röjning.

Överste Sillasvou lät anlägga en vinterväg söder om Raatevägen, längs med 44. divisionens 30 km utsträckta formering. Här fanns tält för varm vila, här fanns varm mat för de finska soldaterna här fanns skidburet utgångsläge för anfall, UFA, mot den 44. divisionen.





Fienden delades in i "motti" en finländsk skogshuggarterm som anger en kubikmeterstor mängd timmer....

Varje motti anfölls sedan nattetid från alla väderstreck...

Under några dagar (1-8) i januari 1940 utplånades 44. sovjetiska mekaniserade gevärsdivisionen. Ingen vet idag hur många sovjetiska, här ukrainska, stupade som vilar i kärren lägs Raatevägen.... mellan 7000 och 17000... kanske fler... ingen vet...

Några få tog sig genom den frostiga ödemarken tillbaka till Sovjetunionen. En av dessa var 44. divisionens befälhavare brigadchef Vinogradov som ställdes inför krigsrätt åtalad för att ha förlorat divisionens 40 fältkök (=ingen varm mat för manskapet) och avrättades 11 januari 1940.
















Krigsbytet vid Raatevägen var betydande: 43 stridsvagnar, 71 kanoner, 260 lastbilar, 
1 170 hästar, 29 pansarvärnskanoner samt andra vapen som var av stort värde för den finländska armén. Finland hade faktiskt bara en enda fullt fungerande stridsvagn vid krigets utbrott!

Striderna vid Suomussalmi utgör än idag ett lysande exempel på vad en liten, väl tränad och beslutsam, styrka kan åstadkomma gentemot en vida överlägsen fiende. De båda sovjetiska divisionerna, 163. och 44. , räknade sammantaget ca 40 000 - 50 000 man inklusive artilleri och pansar. Finnarnas numerär uppgick till ca 1800 man - män i avsaknad av pansarvärnskanoner och artilleri!

De sovjetiska förlusterna vid anfallet på Suomussalmi kommer aldrig att klarläggas. En försiktig beräkning av antalet stupade anger siffran 25 000. De finska förlusterna beräknas vara 1000 stupade... 

De allra flesta finska stupade (i båda krigen, Vinterkriget och Fortsättningskriget) fördes till sin hemförsamling för att begravas i det som idag kallas Hjältegravarna (finns på alla finska kyrkogårdar) - de sovjetiska fallna fick ligga där de låg... och begravdes senare i massgravar av finska soldater.

Till sist några bilder från Raatteen Tie - Dödens Väg 1939-1940

Döden måste inte nödvändigtvis bjudas som gäst av en kula från "Vita Döden" - Belaya Smert - alias den finländske soldaten Simo Häyhä som under Vinterkriget ensam dödade mellan 500 och 700 sovjetiska soldater med sitt prickskyttegevär. Här (t.h.) har Dödens iskyla brett ut sina svarta vingar över två sovjetsoldater i en skyddsgrop längs Raatevägen.

Belaya Smert, Vita Döden, finländaren Simo Häyhä, världens mest framgångsrike skarpskytt.























Den 6 mars 1940 träffades skarpskytten Häyhä av en sovjetisk explosiv kula i ansiktet och hans bana som skarpskytt var till ända. Under sin aktiva period - Vinterkriget - använde han aldrig kikarsikte - han ansåg risken var allt för stor att en reflex i kikarens linser skulle röja hans skjutplats.

Häyhä befordrades, av fältmarskalk Mannerheim ÖB Finland, som den ende soldaten i Finlands armé direkt från undersergeant till fänrik!

                                                   Ω