Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga Del III

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del III

Länk till Del II här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

VINTERKRIGET

Den som önskar fördjupa sig i detta världsberömda slag rekommenderas ett studium av Tidsspegelns artikelserie Den Vita Döden vid Suomussalmi. Där kan vi följa slaget s.a.s. dag för dag och där finns ett antal bilder på krigsbyten etc. samt hänvisningar till kartor som illustrerar slagets gång. Klicka på länken ovan!

Finska Lantmäteriet tillhandahåller ett utmärkt instrument vid namn Kartplatsen för den som önskar fördjupa sig i Finlands geografi . Besök den och bli förvånad! Länk finns här!

Från Suomussalmi kyrkby leder en landsväg rakt norrut till Kuusamo. Trettio kilometer norr om Suomussalmi grenar sig vägen österut till Juntusranta by varifrån det inte är långt till gränsen. Finnarna hade vid Vinterkrigets utbrott inte någon som helst vetskap om att ryssarna hade byggt en väg från den ryska orten Uhtua [nu Kalevala] via hussamlingen Lonkka och fram till gränsen öster om Juntusranta.

Förklaringar till kartan ovan:

1. Sovjetiskt uppmarschområde för 163. Gevärsdivisionen
2. Junstusranta. Första byn att passera - och förklara "befriad"!
3. Vägskälet där större delen av 163. divisionen svängde söderut - meden en    avdelad styrka fortsatte rakt fram
4. Här svänger den mindre delen av 163. norrut mot Kuusamo, men stoppas    effektivt av överstelöjtnant Susitaivals bataljon som gått i ställning vid    sjöpasset Piispajärvi
5. Huvuddelen av 163. Gevärsdivisionen passerar Kiananniemi på sin väg mot vägskälet Palovaara - på huvudvägen mellan Soumussalmi och det norrut belägna Kuusamo
6. Kiannaniemi, här passerar 163. på väg mot Palovaara vägskäl
7. Palovaara vägskäl. Här svänger huvuddelen av 163. divisionen mot söder - mot Suomussalmi
8. Stridsområde Hulkonniemi [finska "niemi" betyder halvö]. Här hade sovjetsoldaterna från 163. byggt starka befästningar, dvs korsur av timmer och jord, byggda så att de förutom förläggning med vedeldad kamin [=värme] även fungerade som skytte- och kulsprutevärn

9. 

   Kuomanjokki.
   Det lilla vattendrag som blev
   44. Gevärsdivisionens slutliga öde. Här
   upphörde 44. divisionens promenadseger
   över Finland. Döden väntade på nästan alla
   divisionens 18 000 soldater... deras gravar
   finns i mossarna längs Raatevägen
   
   

   Raatevägen med bron över den lilla ån/bäcken Kuomanjokki. Innan man kunde upprätta en vägspärr här avancerade 163. divisionens avdelta trupper platsen och nådde Suomussalmi. Den 44. Gevärsdivisionen, vars förtrupper anlände till området någon vecka senare , stoppades för gott i sin strävan att nå Suomussalmi och undsätta 163. divisionen. Här, 10 km från Suomussalmi och i västra änden av Raatevägen, byggdes ett effektivt finskt lås för de ovälkomna gästerna. I öster, vid den sprängda bron över Purasjokki, fanns det andra låset... Vinogradovs 44. Gevärsdivision om ca 18000 man, artilleri, stridsvagnar och kulsprutekompanier samt personlig beväpning stod inför den sista akten - total förintelse i nattliga mottistrider.
10. Här korsar, den lilla men svårforcerade, älven Purasjoki landsvägen mellan Raate och Suomussalmi. Finnarna sprängde bron/vägtrumman och upprättade en mycket stark vägspärr vilken inneslöt 44. Gevärsdivisionen mellan spärrarna vid Kuomanjokki och Purasjoki. Mellan dessa punkter, runt huvudvägen, byggde ryssarna flera stödjepunkter - men faktum kvarstår: 44. Divisionen var dömd till undergång...
11. Byn, hussamlingen, Raate. Här kom till den första skottlossningen den 30 november 1939. 

Den i hemlighet byggda vägen in i Finland, mot Juntusranta, användes nu av ryssarna för att norr om Kiantajärvi rikta ett anfall mot Suomussalmi med två regementen, en spaningsbataljon, artilleri och stridsvagnar. En mindre del av den norra anfallsstyrkan ryckte fram mot huvudvägen till Kuusamo och fortsatte sedan norrut mot Piispajärvi där den effektivt stoppades av överstelöjtnant Susitaivals styrkor. Huvuddelen av 163. [ryska] Gevärsdivisionen tog en något kortare väg mot huvudleden genom att från Juntusranta avancera via Kiannanniemi till Palovaara vägskäl och sedan söderut mot Suomussalmi. På samma gång anföll övriga delar av 163. Gevärsdivisionen via Raate mot Suomussalmi vars kyrkby sålunda blev föremål för ett våldsamt anfall från två håll! Hela området försvarades endast av en svag infanteribataljon - styrkeförhållandena var var cirka en mot fjorton...

Vinterkrigets utbrott förändrade situationen för Fagernäs och för många andra. Den 17 december 1939 förordnades Fagernäs till kommendör för det nya infanteriregementet JR64 [Jalkaväkirykmentti 64, Infanteriregemente 64] sammanställt  av manskap från mellersta Österbotten.

 

Regementet beordrades att utan dröjsmål förflytta sig till stridsområdet och utgöra förstärkning för de grupper som under dåvarande översten Hjalmar Siilasvuos ledning hade till uppgift att bromsa den ryska anfallskilen. STAVKA, det sovjetiska överkommandot, hade gett 163. och 44. divisionerna uppgiften att via Suomussalmi skära av Finland vid dess smalaste del. Läget var mycket hotfullt och general W.E.Tuompo berättar i sin bok Sotilaan tilinpäätös bl.a. följande: 

Generallöjtnant Wiljo Tuompo

Namnet Suomussalmi är förknippat med världsrykte och ära, men i början av kriget beredde det mig de svåraste bekymren och sorgerna [Anm: general Tuompo var chef för Norra Finlands grupp, från Kuhmo till Petsamo]. För att försvara denna vidsträckta ödemark fanns till förfogande en enda gränsbataljon utan en enda kanon eller pansarvapen. Trupperna hade i all hast hunnit bygga några fältbefästningar vid den s.k. Purasjokilinjen mellan Raate [gränsen] och Suomussalmi kyrkby. Försvarskrafternas huvudstyrkor hade sammandragits hit, till den som man trodde enda anfallsriktningen. För de vidsträckta områdena och ödemarkerna norr om Suomussalmi och Kiantajärvi räckte inga andra styrkor än patruller och enskilda vaktposter! I Juntusranta by norr om Kiantajärvi fanns en enda pluton!

Detta var alltså utgångsläget i kampen om Suomussalmi. Den 7 december fick Tuompo ett besked som i någon mån lättade läget. Överbefälhavaren [Mannerheim] hade beordrat en brigad under överste Siilasvuos ledning att omedelbart lasta för transport från Uleåborg per tåg till Hyrynsalmi som förstärkning åt gruppen NordFinland som Tuompo kommenderade med Kajana som basort. Suomussalmi måste emellertid uppges [brändes av finska styrkor för att inte ge ryssarna uppvärmd logi] och ryssarna fortsatte sina angrepp med full kraft. Överste Siilasvuo skriver i sin bok Striderna i Suomussalmi:

”Den 22 december erhöll jag order om nyorganisation av 9. divisionen. Till mitt förfogande ställdes två nya regementen JR 64 och JR 65. JR 65 var tillsvidare bundet på annat håll. JR 64 var sammansatt av både rekryter från Finlands Vita Garde och Nordösterbottens regemente [Pohjan Rykmentti], samt av reservister från Tammerfors, Seinäjoki och Gamlakarlebytrakterna. Regementet hade organiserats i största hast och utrustningen var mycket bristfällig. Beväpningen var brokig. Till och med Berdangevär var utdelade bland manskapet. [Red Anm: Berdangeväret var ett enkelskotts bakladdningsgevär konstruerat av amerikanen Hiram Berdan 1868.] Några tält fanns alls inte. Regementets chef var överstelöjtnant Fagernäs. Han hade tagit emot regementet två timmar innan det ryckte ut till fronten. Huvuddelen av regementet anlände på julaftonen - en del först följande dag. Trots den bristfälliga utrustningen visade truppen rask hållning...

På julaftonen, då läget föreföll allra svårast, mottog jag från NordFinska gruppen en anfallsorder, baserad på en muntlig framställning som jag hade gjort ett par dagar tidigare. Enligt ordern skulle jag Annandag jul angripa och slå de ryska styrkorna på Hulkonniemi. I norra delen av Suomussalmi [Red anm: Suomussalmi var inte bara tätorten Suomissalmi kyrkby utan en vidsträckt kommun om ca 5 858 km²] skulle samtidigt en anfallsaktion inledas av överstelöjtnant Susitaival, som med sina trupper befann sig på frammarsch mot Linnansalmi, ett trettiotal km norr om mina trupper. Genom hans framryckning skulle den försörjningsväg avskäras som de fientliga styrkorna på Hulkonniemi hittills hade begagnat sig av, och som via Linnansalmi ledde till Juntusranta och [Red anm ryska] Lonkka. Emedan en betydande del av de motsedda förstärkningarna väntades till Hyrynsalmi först under Juldagens förlopp, uppsköts anfallsföretaget till den 27 december. Med beaktande av att avståndet från Hyrynsalmi till uppmarschområdet var ca 50 km, blev tiden för förberedelserna alltför kort. Tyvärr medgav situationen inte något uppskov...

[1] Den av ryssarna starkt besatta
halvön Hulkonniemi. Den blå droppen markerar

författaren Ilmari Turjas villa Turjanlinna.

Väster om Hulkonniemi ligger halvön Vuonniemi

vars sydände [2] blir utgångsläge

för anfall [UFA]

... Av tidigare erfarenheter att döma var utsikterna för ett anfall mot Hulkonniemi gynnsammast om de insattes från Vuonaniemi. Den sträcka som trupperna hade att passera över sjön var ganska kort och uppmarschområdet förmånligt... Till mitt förfogande hade jag närmast de under major Karis befäl stående bataljonerna, Avdelta bataljon 15 och 4. Ersättningsbataljonen. Dessutom lät jag med bilar överföra JR 64 utom 3. bataljonen i och för uppmarsch bakom major Karis trupper. Befälet över huvudanfallsgruppen anförtroddes åt major Kari som befann sig på platsen och var den som bäst kände terrängen och de fientliga ställningarna..."

Annandag jul utfärdades den slutliga anfallsordern. Major Karis grupp delades i två anfallskolonner, där JR64 under befäl av överstelöjtnant Fagernäs hade till uppgift att från södra spetsen av Vuonaniemi rycka fram mot Hulkonniemi. 

Fagernäs uppgift var att förstöra de fientliga nästen och artilleriställningar som fanns på uddens södra del. Batteriet i Tolonen och ett granatkastarkompani skulle understödja anfallet...

JR64 nådde Hulkonniemi vid författaren Ilmari Turjas villa Turjanlinna. Villan hade varit inkvarteringsplats för ryssarna men bränts ner en vecka tidigare av finska patruller. Överallt på stranden påträffades ryska nästen. Man fann t.o.m. en hel befästningsanläggning omfattande cirka 30 korsur för förläggning och kulsprutenästen. 

Det sovjetiska motståndet var hårt. Gång efter annan slogs de finska trupperna tillbaka. Efter att tre gånger under dagen försökt anfalla ryssarna var förbanden helt slutkörda och några ytterligare anfallsförsök kunde inte företas den 27/12.

Fältköken forslades nu fram så långt att soldaterna direkt från dessa kunde få mat. Nattläger fick sökas i vinterns drivor... Den första anfallsdagen gav inte det önskade resultatet, dvs bortdrivning av ryssarna. 

Oroväckande rapporter kom samtidigt från Raatehållet. Vid middagstiden hade finska skidburna spaningspatruller konstaterat att vägen från östgränsen var full av fientliga kolonner vilka skyndade den synnerligt allvarligt hotade 163. divisionen till hjälp. 

Nu gällde det alltså att med alla medel binda dessa nytillkomna ryssar från 44. Gevärsdivisionen till dess att 163. divisionen helt fördrivits från Hulkonniemi...

Tidigt på morgonen den 28 december inleddes ett nytt anfall... 

Överstelöjtnant Fagernäs JR64 nådde så småningom fram till landsvägen [mot Kuusamo] och började rulla upp de fientliga ställningarna mot söder i riktning landsvägsfärjan i Suomissalmi. Vid niotiden på morgonen bröt fiendens motstånd ihop framför Fagernäs trupper.

Till en början lämnade ryssarna sina ställningar i små grupper, efter hand blev dessa allt större. Så småningom samlades de i en kolonn på isen och en reträtt norrut av väldiga dimensioner började längs den 35 km långa sjön Kiantajärvi. Ryssarnas flyktväg låg mot Juntusranta. Även de fientliga trupper som fanns kvar i själva Suomussalmi kyrkby anslöt sig småningom till den retirerande kolonnen. Det är svårt att säga, hur stor del av sovjetmaktens 163. division som lyckades undkomma. En mycket stor del hade förintats i striderna, många gick också sin undergång till mötes på isen där bl.a. finska kulsprutebestyckade lastbilar tog sin tribut...

Den 27-28 december 1939 går till historien som en vändpunkt i striderna vid Suomussalmi där den ryska 163. divisionen fullständigt förintades.

Genom en skicklig disponering [Red anm: av öv Siillasvou och hans stabschef Alpo Marttinen] av tillgängliga trupper kunde denna lysande seger uppnås. De av överstelöjtnant Fagernäs ledda trupperna spelade en mycket viktig roll för framgången på stridsfältet.

Krigsbyte på Kuusamovägen.
Anteckningar i Krigsdagboken för Kuusamo-
bataljonens 1. kompani anger att fordonskolonnen
uppgick till 6 kilometer!

Sovjetsoldaterna efterlämnade ett ansenligt byte enbart vid Hulkonniemi: 6 haubitsar, 6 pansarvärnskanoner, 15 fältkanoner, 11 stridsvagnar, 2 pansarbilar, 150 lastbilar, 350 hästar och en betydande del övrig krigsmateriel. Sammantaget  blev bytet en utmärkt förstärkning för de dåligt rustade finska trupperna. Antalet ryska fångar uppgick till över 500.

Men kampen var inte över i och med denna seger. Efter en natts vila och en slutlig upprensning av de ryska ställningarna gällde det att ta sig an den 44. divisionen som längs Raatevägen trängde fram för att undsätta den nödställda 163. divisionen. Genom ständiga attacker av finska skidlöparpatruller hade 44. divisionens frammarsch på Raatevägen fördröjts eller helt avstannat. Nu gjorde Siilasvuos styrkor ett anfall riktat mot den ryska divisionens flank, dels från en söder om Raatevägen mot östgränsen ledande skogsväg, dels längs frusna sjöar. Siilasvuos [och hans stabschef Alpo Marttinens] strategi var att dela den ryska divisionen i hanterbara bitar, så kallade mottin, en finsk skogshuggarterm som betydde en kubikmeter staplat timmer i meterlängder, lagd för senare avtransport.

Raate-vägen med avstickarna NO till Puras och SO mot Kuhmo 

De blå markeringarna på kartan ovan visar var de viktigaste vägspärrarna upprättades längs Raate-vägen: i väster vid Kuomanjoki, i öster vid Purasjoki [joki = bäck, å eller älv]. På flera ställen längs vägen byggde ryssarna ett stort antal bunkrar [s.k. korsur] av timmer och jord. Dessa tjänade både som befästningar [kulspruteställningar] och förläggningar. Ryssarnas perimeter sträckte sig från knappt 100 upp till 2000 meter norr och söder om vägen.

Avståndet mellan Kuomanjoki och Purasjoki är ca 17 km. Här, mellan de blå markeringarna på kartan ovan, stod 44. sovjetiska gevärsdivisionen på den smala vägen i en lång kolonn, på väg västerut för att undsätta 163. divisionen - men förintades själv i slaget vid Raate-vägen 1-7 januari 1940

Fagernäs fick med sitt regemente i uppdrag att med en mindre styrka skära av de ryska förbindelserna vid gränsen [vid Raate] och med sin huvudstyrka riva upp de ryska ställningarna vid Likoharju och Purasjoki. Efter sega strider som räckte ett par dagar kunde den slutliga segern inkasseras den 7 januari då de starka ryska ställningarna vid Likoharju rullades upp och den ryska divisionen i övriga mottin längs Raatevägen kunde förintas. Med "förintas" avses att divisionen upphör att existera som militär enhet och att soldaterna i den antingen dödats eller tagits till fånga. Av drygt 18 000 man undkom genom skogarna ca 700 man, 1000 togs till fånga och resten, drygt 17 000 man blev döda... De ligger alla nergrävda i mossarna längs Raatevägen. En kuslig känsla av död infinner sig om man på spänger går ut över mossarna i skymningen en sommarkväll. Redaktören för Tidsspegeln vet, ty han har varit där... Man och man förresten: 44. Gevärsdivisionen bestod av unga pojkar från Ukraina, pojkar som knappt visste vad snö var...

Även vid Raatevägen togs ett stort krigsbyte som enbart vid Likoharju utgjordes av [bl.a.] 5 stridsvagnar, 35 lastbilar, 10 motorcyklar, 20 arbetsvagnar, 50 hästar och en synnerligen riklig mängd vapen. Siilasvuo antecknar härom i korthet att "Fagernäs hade med ära slutfört sin uppgift"!

Genom den fullständiga segern över de ryska styrkorna som Siilasvuos 9. division vann vid Suomussalmi, var det ryska hotet mot Finlands midja avvärjt. Segern vann rykte över hela världen - men också avundsjuka. ”Segern har alltid många fäder - nederlaget är ständigt föräldralöst”, lyder ett ordstäv.

General Tuompo skriver i boken Sotilaan tilinpäätös följande:

”Fastän avgörandet skedde i söder, vid Hulkonniemi, där angreppet hade skett mot fiendens huvudstyrkor, hade fiendens förbindelsers brytande vid Palovaara haft en avgörande viktig betydelse för händelsernas gång. Redan kapten Salskes Sissiverksamhet vid Palovaara hade orsakat oro och oreda i fiendeleden och även medfört stora förluster för dem.

Härtill kom att överstelöjtnant Susitaivals framryckning till vägkorsningen ledde till att fienden fullständigt isolerades från sina egna enheter. Den ryska divisionen stred ursinnigt ensam, utan kontakt med sina egna och utan möjlighet till hjälp från annat håll än från Raate, men den planerade hjälpen [44. Divisionen] försenades.

Segern var de gemensamma krigsoperationernas resultat även om Siilavuos grupp, som huvudanfallsgrupp väl ledd och tappert, segt och tack vare skickliga operationer, erhöll ett utomordentligt slutresultat. Därför är det skada att Siilasvuo i sin i övrigt utmärkta bok om striderna helt har lämnat bort [utelämnat] att berätta om den norra gruppens [övlt Susitaival] operationer och synbarligen avsiktligt berättar enbart om sina egna truppers verksamhet eller om dem som var honom underställda.

Krigshistorikerna kommer säkert en gång på basen av officiellt material att slutligen klargöra detta. Suomussalmisegern är icke allenast Siilasvuos och honom underställda truppers förtjänst, utan hela denna operation eller i denna deltagande truppers gemensamma ansträngningars förtjänst". 

Den som läser dessa rader av Tuompo slås troligen av att han, som Siilasvous överordnande, tycker sig ha fått ut för lite av glorian från segern vid Suomussalmi! Förvisso har han rätt i att vinsten inte vanns enbart av Siilasvuos mannar, men det har Siilasvuo inte påstått, men han har givetvis i främsta hand skildrat det som var det centrala i händelseförloppet. Avundsjukan mot Siilasvuo kom inte att drabba bara honom själv utan även hans närmaste män till vilka dåvarande överstelöjtnanten Uno Fagernäs måste räknas. Detta skulle under de närmaste kommande åren märkas, speciellt i Högkvarterets behandling av dem. 

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv:  Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

                                                                                        - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Operation Gomorra - 42 600 människor möter Döden i världens första eldstorm

Brittiska Lancasters fäller brand- och sprängbomber...

”Elden verkade bli en levande varelse, som ändrade kurs efter behag, förtärde allt i sin väg och genererade en värme som smälte glas och bestick och förvandlade tegelstenar och människor till aska”… Hamburg, juli 1943

Strategisk bombning utvecklades under mellankrigsåren för att undvika det blodiga, stillastående, skyttegravskriget under Första världskriget. Avsikten med strategisk bombning var att förstöra en fiendes förmåga att bemanna, träna och rusta för en krigsinsats. Strategiska bombningar tog sikte på fabriker, infrastruktur och andra ekonomiska motorer. Dess förespråkare trodde att flygräder mot sådana mål kunde ha mer än bara materiell effekt av förstörelse: en flygkampanj mot befolkningscentra kunde också påverka fiendens hemmafrontsmoral. Ett av länderna som anammade denna idé var Storbritannien, och detta formade utvecklingen av Royal Air Forces (RAF) Bomber Command. Som ett resultat av Nazitysklands aggression inledde England en strategisk bombkampanj över Tredje riket.

 

Air Chief Marshal
Sir Arthur Travers Harris

Chefen för RAF:s Bomber Command, marskalk Arthur "Bomber Harris" Harris, skrev till sin överordnade, den brittiska regeringen, följande "... att vara ärlig mot allmänheten angående syftet med den planerade bombkampanjen och öppet tillkännage att:
 

• syftet med den kombinerade bombplansoffensiven... bör otvetydigt och offentligt anges. Målet är förstörelsen av tyska städer, dödandet av tyska arbetare och störningen av det civiliserade livet i hela Tyskland

 

• det bör understrykas att förstörelse av hus, allmännyttiga tjänster, transporter och liv, skapandet av ett flyktingproblem i en aldrig tidigare skådad omfattning, och nedbrytningen av moralen både hemma och vid stridsfronterna av rädsla för utökade och intensifierade bombningar, är accepterade och avsedda syften med vår bombpolitik. De är inte biprodukter av försök att slå ut fabriker


Arthur Harris (1943)

 
I början av kriget undvek Bomber Command att fälla bomber över civilbefolkningen, men sådana överväganden förkastades efter den tyska räden mot Rotterdam och inte minst efter slaget om England, dvs den tyska bomboffensiven mot England under tiden 7 september 1940 till 21 maj 1941. RAF bombade städer i Tredje riket redan i maj 1940 och anföll då skeppsvarv och fabriker längs Rhen- och Ruhrdalarna. Men redan under dessa tidiga räder förstod RAF-besättningarna att precisionsanfall med bombfällning från 4500 till 6000 meters höjd inte var kostnadseffektiva - eller ens möjliga...
 
Även om det aldrig var den officiella policyn riktade sig därför brittiska bombplan på hela städer med hjälp av en metod för ytbombning. De första tyska offentliga påståendena om offer från RAF-räder överdrevs ofta av den tyska propagandan, men snart nog skulle siffrorna matcha den bistra verkligheten.
 
År 1943 hyste staden Hamburg [norra Tyskland] många tillverkningsanläggningar och transportcentra. Hamburg var också platsen för Blohm+Voss-varven, vilka byggde de u-båtar som hotade Storbritanniens existens.
 
Sommaren 1943 var ovanligt torr och varm och RAF Bomber Commands chef, flygmarskalk Sir Arthur "Bomber" Harris, beslöt att den nordtyska staden Hamburg var ett intressant och passande mål för ett fullskaletest av idén med ytbombning. Harris ville slå till mot detta industricentrum och beordrade därför en 10 dagar lång bombkampanj riktad mot staden. Kodnamnet var Operation Gomorra, en referens till den bibliska berättelsen om det regn av svavel och eld som utplånade syndens stad, Gomorra.
 
Gomorra, ursprungligen planerad till den 22 juli 1943, försenades två dagar på grund av att operationsmålet var täckt av moln. Den 24:e juli hade himlen klarnat och de operativa villkoren därmed goda.

Sterling

Lancaster

Med start klockan 22:00 på kvällen den 24 juli, lyfte 791 brittiska bombplan och styrde i skydd av mörkret mot Tyskland. Flygflottan bestod av brittiska bombplan av typen Lancaster, Stirling, Wellington och Halifax vilka var grupperade i sex anfallsvågor.

Halifax

Varje våg bestod av 100 till 120 flygplan - och avsikten var naturligtvis att åstadkomma så mycket förstörelse som möjligt.

Wellington

Bomber Commands arsenal av sprängbomber. Notera att
vikten [angiven på bomberna ovan med krita] är angiven i pund = 454 gram.
Kvartersbomben [Blockbuster] längst från kameran med
en vikt av 12000 lb blir alltså 5,5 ton högexplosivt sprängämne.
Inte sällan tidsinställt...

Engelsmännen hade utformat en speciell teknik för att nå maximal effekt av ett bombanfall. Man hade provat att "dränka" målet med enbart sprängbomber men funnit att effekten begränsades till just den plats där bomben exploderade. Hur kunde man öka effekten och nå största möjliga förödelse per ton fällda bomber? Jo, om man först "öppnade upp husen" med sprängbomber och sedan spred ut brandbomber över raserade husvindar och söndersprängda lägenheter skulle
den uppkomna branden fullgöra arbetet så mycket bättre än vad enbart sprängbomber skulle göra.

Helt enkelt: maximal förödelse på marken per ton fällda bomber.

Engelsk brandbomb INC 4lb

Brandsatsen i INC 4lb bestod av 1,8 kg Termit, en blandning av aluminium och järnoxid som brinner med mycket hög temperatur. Bombens tändanordningen sitter i bombens högra del [bild ovan]. Bomben är svår, för att inte säga omöjlig, att släcka. Brandbomberna förvarades i en bombkapsel som efter fällning sprängdes i luften och spred ut brandbomberna över en stor yta. Brandbomben på bilden är en oantänd bomb från anfallet på Würzburg 16 mars 1945. Antalet, över Würzburg vid anfallet fällda brandbomber av denna typ, uppgick till ca 315 000 stycken...

Tysk 88 mm luftvärnskanon

Till skydd av viktiga anläggningar och städer hade Tyskland byggt ett starkt och integrerat luftförsvar bestående av jaktflyg och luftvärnskanoner. Dessa komponenter hade stöd av mycket kraftiga luftvärnsstrålkastare med 150 cm reflektorer och en belysningräckvidd om 8 - 10 km. Den tyska 88 mm luftvärnskanonen var formidabel med en maximal skjuthöjd om 12 km - långt högre än maxhöjden 9500 meter för de allierades bombflyg [t ex B17, Flying Fortress]. 88 mm luftvärnskanonen visade sig också ha överlägsna skjutegenskaper som pansarvärnskanon och ingick som standard i tyska pansarvärnsförband. 88 mm pansarspränggranaten trängde igenom alla då använda stridsvagnspansar.

Tyska Luftwaffesoldater vid den mobila
Würzburg radarstationen.

Britterna hade redan tidigt uppmärksammat förekomsten av den tyska stationära radarenheten Freya. Efter visst laboratoriemässigt letande hade de funnit Freyas frekvens och kunde i viss mån störa den med stora mängder aluminiumremsor som släpptes från flygplan. Aluminiumremsorna detekterades av Freya och gav ett eko på tyska radarskärmar. Ekot kunde tolkas som ett annalkande bombföretag. De allierade kunde med hjälp av aluminiumremsorna simulera ett bombanfall mot mål i syd, vilket fick tysk jakt att ledas och samlas sydvart medan det skarpa anfallet utfördes i norr. Emellertid hade britterna nu funnit bevis på existensen av en ny tysk radar som hade förmågan att hitta ett brittiskt bombplan, låsa på det och leda tysk nattjakt och/eller luftvärnskanonernas eld (FlaK) mot målet. Via fotospaning hade man funnit att det sannolikt rörde sig om en mobil radar som var liten till måttet och troligen billig att tillverka. I övrigt var väldigt lite känt om den. Vad man funnit var den mobila radarenheten FuMG.39 Würzburg. Mer om den kan läsas i den fängslande artikeln Operation Biting - Brunevalräden

 
Den natt då Operation Gomorra inleddes gjordes Luftwaffes radarstationer i princip oanvändbara med hjälp av utsläppta aluminiumremsor och deras ekon.
 
Bombplansgrupperna leddes fram till målet av flygande s.k. Pathfinders [stigfinnare] som med fallskärmsljus markerade flygvägarna [vitt ljus] till staden samt riktpunkterna för de sex anfallsvågornas bombfällning [grönt, gult eller rött].
 
Bombfällningsljusen brann så ljust och färgglatt att tyskarna där nere på marken kallade dem Tannenbaumen [julgranar]. En tysk på marken mindes dem såhär: "Jag stod där och tittade... på den underbara himlen... det var vackert, mycket vackrare än ett fyrverkeri. Men den skönheten var kortlivad!"
 
Mellan klockan 01.00 och 02.00 släpptes 2 300 ton bomber över staden, vilket var världens dittills största bombfällningen under ett och samma flyganfall. I bombfällningen ingick 3,6 ton Blockbusters [kvartersbomber] och 1,8 ton Cookies [mindre kvartersbomb] tillsammans med över 350 000 brandbomber á 1,8 kg.
 
Ögonvittnen beskrev det timslånga anfallet som fyllt av en obruten ström explosioner. Tiden stod stilla när människor trängdes in i skyddsrum, skakande så som källarnas betongväggar skakade. Utan lampor, vatten eller mat kunde människorna som tog sig i säkerhet bara vänta. Det mesta av förstörelsen kom inte från explosionerna, utan mycket riktigt från de efterföljande bränderna. Bland de fällda högexplosiva bomberna fanns även de som var tidsinställda. När dessa bomber exploderade, efter en kvart från nedslaget, efter en timme, efter en dag... allt efter hur tänduret var inställt, dödades även de brandmän som försökte släcka bränderna...
 
Räden mot Hamburg var stridsmässigt mycket kostnadseffektiv: av 791 startande flygplan återvände inte 12 stycken...
 
När gryningsljuset långsamt kom och förvandlade skräckens natt till dag kom de överlevande upp från sina skyddsrum. De såg bara tjock svart brandrök över staden, rök från många tusen bränder - många brann i flera dagar. Långt in på förmiddagen var solen knappt synlig...  dess klara strålar kämpade närmast förgäves med att tränga igenom brandröken.
 
De materiella skadorna var enorma och ingen del av centrala Hamburg var oskadd. Utöver de fysiska skadorna var den känslomässiga inverkan på Hamburgborna noterbar. Många  tusental var chockade och mycket osäkra på vad de skulle göra om nattens händelser upprepades. Den första räden mot Hamburg hade gjort många invånare mentalt omtöcknade av allt det våld och den förstörelse som drabbat deras stad...

B-17 Flying Fortress

För invånarna i Hamburg var detta emellertid bara början. Fler räder skulle mycket snart komma. När eftermiddagssolen äntligen slog igenom rökmolnen, anlände 123 amerikanska B-17 Flying Fortress bombflygplan till staden. 

    

    Den amerikanska strategin för strategisk bombning var mycket annorlunda än den brittiska. US Army Air Forces (USAAF) omfattades av doktrinen om dagsljusprecision vilken innebar att man så långt möjligt sökte undvika ytbombning och endast slå mot definierade militära och strategiska mål. I hopp om att undvika de politiska resonemangen kopplande till den moraliska aspekten av massövergrepp på civila, satte USAAF stor tro till sina nya Norden Mk XV bombsikten. 

    De amerikanska formationerna var ganska sårbara där de flög utan jakteskort och där de var tydligt synliga för tysk radar och tyska dagjaktplan. Den 25 augusti var bombmålen för amerikanerna Hamburgs varv samt Klöckners flygmotorfabrik.

 
Med obegränsad sikt närmade sig den amerikanska formationen Elbeflodens mynning när tyska jaktplan dök upp - amerikanarna kom dock fram till staden utan förluster. Röken från nattens anfall - och de ännu pågående eldsvådorna - störde precisionsbombningen och gjorde det svårt att lokalisera utsedda mål. En lucka i röken gjorde att bombfällarna äntligen kunde se ett fartygsvarv i området men motorfabriken förblev skymd. Grupperna som tilldelats Klöcknerfabriken höll därför inne sina bomber och fällde dem senare över bangården i Heide.
 
Hälften av de återvändande bombplanen ådrog sig skador från antingen FlaK [Flugabwehr-Kanone, tyska, luftvärnskanon] eller tyska stridsflygplan. 123 stycken B-17 lyft den dagen, 14 av dem tvingades att återvände hem redan under utresan. Av de 109 B-17 som anföll Hamburg återvände aldrig 15 stycken vilket i sig betyder en förlustsiffra på 12 procent. Sådana siffror skulle bli en dyster standard för 8th Bomber Command hösten 1943. Förlusterna var så allvarliga att en amerikansk flygbesättning statistiskt sett inte kunde överleva sina erforderliga 25 stridsuppdrag... Dessutom föll bara 60 procent av de amerikanska bomberna på eller nära de utsedda målen - trots de fina bombsiktena.
 
Påföljande dag flög 121 stycken amerikanska fullastade B-17 med Hamburg som mål. Till följd av problem med navigeringen och flygformationsproblem kom endast 54 bombplan till målet. Totalt 67 flygplan återvände redan under utfärden till hemmabasen.
 
Vid målet fanns denna gång turligt nog inget fientligt flyg - de var upptagna med att försvara Hannover mot ett annat bombföretag - men FlaK i Hamburg utgjorde också ett dödligt hot. Medan röken från bränderna efter den tidigare RAF-räden i princip hade börjat tunnas ut skymde enstaka väldiga rökplymer utsedda varvsmål och dieseldrivna elkraftverk. Under en tidsrymd av cirka en minut över målen fällde amerikanerna 126 ton bomber exakt och i enlighet med deras förkrigsdoktrin. När de återvände hem dök Luftwaffe-jaktplanen upp, denna gång sköts två Flygande Fästningar ner.

Staden hade nu uthärdat tre dagar av bombningar men ännu återstod det värsta. Klockan 22:00 den 27 juli sände Bomber Command 787 bombplan inklusive Pathfinders vilka släppte sina markerande gula bloss [julgranar] strax efter midnatt. De 722 flygplan som nådde målet började släppa de första av sammanlagt 1 174 ton spräng- och brandbomber klockan 01:00. Bomberna, vilka föll kontinuerligt under de följande 45 minuterna, slog till stor del ner i den östra delen av staden och bränder uppstod omedelbart. En RAF-pilot erinrade sig senare: "Vi behövde ingen navigering. Vi kunde se Hamburg när vi var över Nordsjön... med de färgade blossarna och lågorna... det var hemskt." Denna brinnande yta, accentuerad av de fallande julgranarna, observerad från ovan tedde sig alltså skrämmande - men scenen nedanför i staden var helt enkelt något ofattbart - något som aldrig tidigare skådats...

När sista bombplanen klockan 01:47 släppte sin last höll redan den aldrig tidigare i historien skådade Eldstormen på att byggas upp. Ett vrålande hav av lågor växte fram med temperaturer som snabbt steg till över 1 000 grader Celsius. Den av lågorna upphettad luften steg uppåt över brandhärdarna och skapade därmed ett vakuum som genast återställdes genom att ny luft från alla håll sögs in mot brandhärden - och därmed matade det snabbt växande infernot med syre. Processen accelererade och genererade en vind som från alla sidor blåste in mot brandhärdens centrum med en hastighet av 55 till 75 m/s, långt starkare än en orkan [33 m/s]. Allt löst följde med vinden, träd rycktes upp med rötterna, människor bokstavligen sögs in i elden... Förutom den utstrålade värmen och det växlande ljuset så dånade och vrålade elden. Ett ögonvittne mindes: "Vilket ljud det var! Det var helvetet, det var helvetets bränder. I helvetet är det inte bara varmt - där är också mycket hög ljudnivå. Eldstormen helt enkelt vrålade!"
 
Elden verkade bli en levande varelse som ändrade kurs efter behag, förtärde allt i sin väg och den genererade en värme som smälte glas och bestick och förvandlade tegelstenar och människor till aska. Under oändliga timmar brann staden. Asfalten brann, av hettan förvridna spårvagnsskenor slets av och pekade mot himlen, av byggnaderna fanns bara sotsvarta fasader kvar - och i groteska poser fanns överallt starkt förkolnade lik... detta fullkomnade den helvetiska scenen...  

     Även om inget definitivt antal dödsoffer någonsin kunde fastställas anser man idag att 42 600 människor miste livet som konsekvens av detta enda anfall. Många döda återfanns i luftskyddskällare [skyddsrum under jord] där branden i ovan- och omgivande byggnader förbrukat allt tillgängligt syre - och därmed kvävde dessa skyddssökande.

 
Men, mer eld och svavel skulle regna över Hamburg. Två dagar senare, den 29–30 juli, kom 777 RAF-bombflygplan till staden. 

    

Messerschmidt Bf 109
Tysklands arbetshäst som jaktplan under Andra världskriget
Antal tillverkade: 33 984

    Denna gång var Luftwaffes jaktplan Bf 109 och Fw 190 närvarande och på alerten. Drygt 30 stycken av de Allierade bombplanen kom aldrig att landa på hemmabasen i England igen. 

Focke Wulf Fw 190
Dödligt tyskt jaktflygplan i tjänst från 1941
Ansett som andra världskrigets bästa jaktflygplan.
Antal tillverkade: 20 000

Trots dessa tyska individuella luftsegrar kom emellertid huvuddelen av bombplanen in över staden. Strax efter midnatt släppte, under 45 minuter, flygplanen sina bomber över ett mycket bredare område än tidigare. Trots det otydliga spridningsmönstret inträffade en andra eldstorm, men denna gång i de norra delarna av Hamburg. Många invånare hade flytt från staden efter de tidigare luftangreppen, men ett stort antal fanns faktiskt kvar. Uppskattningar som gjordes senare anger cirka 1000 omkomna denna natt - samtidigt brändes det mesta av Hamburgs förorter ner.

     Även om det inte verkade finnas mycket kvar att bomba i staden startade RAF en fjärde räd den 2–3 augusti men bombplanen möttes då av så dåligt väder att de tvingades sprida ut sig över norra Tyskland vilket besparade Hamburg ytterligare förödelse och död.
 

Det vettlösa bombkrigets ansikte... Inte ett enda område
i Hamburg undgick bomber och eld... 80 procent av staden
utplånades

De fruktansvärda scenerna i Hamburg skulle snart nog upprepas över hela Tyskland. Vildheten och våldet som visades under operation Gomorra fick den tyska rustningsministern Albert Speer att skriva, "Hamburg... satte Den straffande Guden i min förgrund...." Han fortsatte med att skriva "en serie attacker av detta slag, vid behov förlängda sex månader eller mer, skulle få den tyska vapenproduktionen att stanna." 

Resultatet av denna Bomber Harris nya strategi var att antalet döda civila i Hamburg uppgick till 42 600 personer. 125 000 invånare skadades och 900 000 blev hemlösa. Hela Hamburgs inre stad totalförstördes.

Under Operation Gomorra släpptes totalt 8621 ton bomber över staden. 580 verkstäder totalförstördes samt tre ubåtar under byggnad. Under kriget som helhet genomled Hamburg totalt 213 luftanfall med 101 000 sprängbomber och 1,6 miljoner brandbomber. Av stadens byggnader förstördes 80%.

Psykologiskt blev detta mördandet av civila, som vi idag anser brottsligt, att den tyske medborgaren stärktes i sitt hat mot de som anföll dem, dödade deras familjer och bokstavligen krossade deras hem. Hur skulle de, om de ens så ville, kunnat påverka en totalitär militärstat med full kontroll över varje medborgare? Nazismen härskade i varje vrå av Tyskland på ett sätt som inte låter sig förstås av den sentide betraktaren med mindre än genom ett ingående studium av de museer över nazismen som finns i dagens Tyskland. 

Hamburgs återhämtningsförmåga var emellertid stor. Inom fem månader var stadens fabriker och varv tillbaka på 78 procent av sin krigsproduktion före bombningarna.

Staden Hamburg drabbades aldrig mer av luftanfall med sådan kraft som bombningarna i juli 1943 - nu låg andra tyska städer i Butcher Harris [slaktaren Harris; han kallades på goda grunder så] och bombfällarnas hårkorssikten. Under de kommande två åren skulle, i princip alla tyska städer med mer än 10 000 innevånare möta ett liknande öde...

                                                                                               

                                                                                                    - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv en e-post till erland.renstrom@telia.com I brevet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga Del II

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del II

Länk till Del I här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

GARDESJÄGARBATALJONEN

I slutet av år 1929 utsågs Uno Fagernäs till kommendör för Gardesjägarbataljonen (GJB ) som då var förlagd till Vasa. Ralf Erik Klockars har i sin bok om GJB 1918-34 beskrivit denna händelse på följande sätt:

”GJB:s stab, Vasa den 30.8.1929. Dagorder N:o 61. Republikens President har medelst militärorder N:o 44/27.8.29 transporterat PPP 2:s kommendör överstelöjtnant Fagernäs till kommendör för GJB".

Klockars fortsätter: Den nye kommendören var ju, som kompanichef och tf bataljonskommendör, en av GJB:s traditionsskapare och upplevde bataljonens tillblivelse fram till hösten 1918. Den bataljon som han nyss övertagit var dock någonting helt annat än den han lämnade 11 år tidigare. "Fichte" som Fagernäs hade kallats i Tyskland - och även långt senare - hade ju rötterna djupt i den svenskösterbottniska jorden och hade därmed alla förutsättningar att snabbt få ett förtroendefullt grepp om sina disciplar...

Det årliga minnet av Jägarnas ankomst till Vasa högtidlighölls den 25 februari 1930. Det var den nye kommendörens [Fagernäs] första årsdagsfirande och festligheterna refererades i tidningen Vasabladet på följande sätt: 

Gardesjägarbataljonen i Vasa firade sin årsdag i går med parad, kyrkogång och fester för officerare och manskap. Kasernbyggnaderna var, liksom många byggnader i stadens centrum, pryda med den finska flaggan. Klockan 12.50 uppställdes för parad på kaserntorget bataljonens första och andra kompani samt kulsprutekompaniet. Kommenderande officeren, kapten Boström, lämnade av trupperna till bataljonskommendören överstelöjtnant Fagernäs, som höll följande tal till bataljonens soldater:

"Gardesjägare! En person, som icke hyser aktning och respekt för sina föräldrar, är fel uppfostrad och saknar de elementära betingelserna för en sund och nyttig samhällsverksamhet. Ett folk, som förnekar sitt ursprung och ringaktar fädrens gärningar, ett folk utan pietet för arvet från svunna släktled, saknar blick och förståelse för de kulturbringande faktorerna och kontinuiteten i den historiska utvecklingen. I vår materialistiska och mekaniserade tid, som speciellt i detta land karaktäriseras av ett ofta hänsynslöst forcerat nydaningsarbete på samhällslivets olika områden, och vilket arbete mången gång avslöjar ett cyniskt förakt för gångna generationers livsideal och rättsbegrepp, har vi skäl att då och då allvarligt begrunda traditionens makt som positiv faktor i det mänskliga livet. En sådan stund, helgad åt förpliktande minnen, är för oss Gardesjägare, denna dag - bataljonens årsdag. Det behövs inga djupa psykologiska insikter för att fullt förstå ärorika traditioners sporrande inflytande och rika impulser på en truppenhets ambition och arbete. Vi veta det alla av egen erfarenhet.

Nu kan emellertid mången fråga sig: vilka traditioner äger denna bataljon? Ha vi någonting att yvas över framom andra truppenheter, har vår årsdag någon reell bas för en stoltare attityd och stramare hållning, för en käckare honnör än andra truppers årsdagar?

Det finns mycket berättigat i den kritik som i dag riktas mot den del av trupperna från vilken Gardesjägarbataljonen räknar sina anor. Det finns många sjuka punkter och föga vackra detaljer i Jägarrörelsen som kunna leverera stoff åt en kritiklysten granskare. Enskilda av dess representanter ha dessutom mången gång visat prov på en pösande stolthet av mindre sympatisk art, pockat på en respekt, som de som enskilda individer icke ha skäl att tillgodoräkna sig. Allt detta skall villigt erkännas. Men denna överlägsna kritik träffar trots allt endast mer eller mindre obetydliga detaljer. Det väsentliga i rörelsen, dess bärande idé dess positiva mål och resultat, går fri för en avog bedömares kitsliga anmärkningar. Den ampra kritiken träffar endast det bristfälliga instrument som förde den fosterländska idén till seger.

En kritik som förbiser detta och subjektivt sysslar med enskilda individers mänskliga svagheter, bottnar sist och slutligen i egen andlig fattigdom och framlägger bevis på en ytterst snäv historisk synvinkel hos kritikern.

En brinnande tro på idealens makt i livet, en stark förtröstan på egen kraft, djärva tag och höga mål, seg uthållighet och offensiv beredskap i de mest kritiska situationer, allt detta fann ett sammanbitet, kollektivt uttryck i 27. Jägarbataljonen. Då jag i dag ser mig föranlåten att påpeka detta, sker det icke enbart i egenskap av anspråkslös representant för denna bataljon, utan som kommendör för Gardesjägarna och som försvarare av dess traditioner för vilka jag på denna dag fordrar tillbörlig respekt! 

Arvet efter 27. Jägarbataljonen befinner sig just däri, att vi ställt uppräknade egenskaper som rättesnöre för oss. Om vi lystra till dessa paroller och förverkliga dem i vårt liv, då hedra vi även samtidigt den finländske krigarens ädlaste egenskaper och vackraste minne från gångna sekler, då hylla vi bäst de stolta ideal som nationalskalden frambesvurit, ideal vars tändande och eggande kraft var ett av de blankaste och skarpaste vapnen i frihetskampens förberedelse och genomförande. Men det är trots allt icke nog med att passivt motta ett arv och så att säga leva på dess räntor. Det gäller för oss att genom positivt arbete förkovra arvet och skapa nya traditioner. Må envar se till att Gardesemblemen icke bli enbart en simpel dekoration, utan att vår uniform är och förblir ett garantimärke för verklig elit!"

Det är (förhoppningsvis) med nutidsintresse och beundran man läser dessa ord framförda av en österbottnisk överstelöjtnant för nu 95 år sedan. Framställningen är minst sagt mästerlig. Bland finska generalkårens medlemmar fanns det säkert bara några få som kunde åstadkomma en dylik analys av Jägarrörelsen. Men Fagernäs tal säger också en hel del om honom själv som person och på hans sätt att tala till sina soldater. Lägg märke till medgivandet av en berättigad kritik mot vissa av Jägarrörelsens företrädare - men samtidigt ett skarpt fokus på den röda tråden i strävandena.

I ett annat och senare tal gick han till svidande vidräkning med den i hans tycke orealistiska fredsrörelse som svepte fram i Europa efter första världskriget. "Rotlösa ideologier, utan kontakt med det verkliga livet, enbart skada vårt sönderpolitiserade samhälle" sade Fagernäs i sitt tal. Men han klandrade också dem som inte ville foga sig i att åtlyda demokratiskt givna lagar utan i revolutionsivern försöka sätta sig över dessa och med våld ta den lagliga makten i sina händer. 

Kanske var det kännedomen om Uno Fagernäs inställning och lojalitet till statsmakten och landets regering som gjorde att han under Mäntsäläupprorets dagar fick sig tilldelad en synnerligen viktig, men också mycket känslig, uppgift. Gardesjägarbataljonen såsom truppenhet hade ett mycket gott anseende vilket med stor sannolikhet inverkade på beslutet att tilldela dem denna uppgift.

MÄNTSÄLÄUPPRORET 1932

Lapporörelsen som låg som bakgrund för Mäntsäläupproret hade sitt starkaste fäste i finska södra Österbotten. Mången av de officerare som fanns på ledande poster i armén, var beundrare av Lapporörelsens ideologi. Andra var osäkra, och valde att stå med fötterna i båda lägren. Till de senare hörde bland annat Den Vite Generalen [Mannerheim], som dels gav sitt stöd åt Lappo, men dels stod bakom landets lagliga regering. En del av officerarna gjorde sig oanträffbara för att invänta ett avgörande i läge - så gjorde garnisonschefen i Vasa, överste Juho Heiskanen, likaså cheferna i både Uleåborg och Seinäjoki.

Per Evind Svinhufvud
Finlands president 1931-1937

Inför denna situation fick Gardesjägarbataljonens kommendör Uno Fagernäs ett personligt telefonsamtal från president Svinhufvud. "Jag beklagar att jag måste vända mig till Er och Edra svenskspråkiga soldater och i denna situation på detta sätt bringa finnar till förnuft. Det finns ett par hundra revoltörer i Jyväskylä, som gör sig beredda att resa till Mäntsälä för att stöda de upproriska där. Jag [president Svinhufvud] ger överstelöjtnanten order om att avväpna revoltörerna i Jyväskylä."

Det blev bråda stunder för GJB:s kommendör. Lappoanhängarna i Vasa försökte på allt sätt förhindra att Fagernäs med sina trupper fick nödvändiga fortskaffningsmedel. Lappoanhängarna lade beslag på både bussar och bilar. Fagernäs beställde då ett extra tåg men hotades med att man skulle spränga den nödvändiga järnvägsbron vid Munakka station [mellan Vasa och Seinäjoki].

Fagernäs lät snabbt utrusta sitt tåg som ett litet pansartåg. Två kanoner placerades i öppen vagn bakom loket. Tolv tunga maskingevär var skjutklara i öppna vagnar i slutet av tåget. Fagernäs skriver i sin dagbok från denna tid: "När vi kom till Munakka var bron kvar och inga sprängare syntes till. Då vi anlände till Seinäjoki och sökte Skyddskårschefen hade denne flytt. Då jag kom till Distriktsstaben hade vicechefen begått självmord".

Expeditionen fortsatte därefter söderut. Då tåget passerade Alavus stod den lokale Skyddskårschefen på perrongen och gjorde honnör. I Haapamäki klev Fagernäs upp på ett lokomotiv och for sedan till upprorsnästet [i Jyväskylä]. Där kapitulerade trötta och skäggiga män utan motstånd. De visste redan då och där att spelet var förlorat!

Sålunda hade österbottniska trupper under ledning av en österbottnisk officer, medverkat till att Mäntsäläupproret kvästes redan innan det ledde till någon väpnad strid. Man kan förmoda att Fagernäs anseende steg - både inför rikets ledning och för de som kände till hans viktiga uppdrag. Själv valde han att inta en låg profil. Uppgifterna om hans ovanliga uppdrag finns bevarade i de anteckningar han lämnat efter sig. Det har även funnits enstaka värnpliktiga vittnen som berättat om den märkliga tågresan. De och deras kamrater gjorde sin värnplikt i Vasa och tjänstgjorde i den enhet som Fagernäs använde som attacktrupp - men lyckligtvis inte behövde använda annat än som säkringstrupp.

Gardesjägarbataljonen upplöstes år 1934 men dessförinnan hade Fagernäs fått kommendering till Tavastehus som distriktschef för Tavastehus militärdistrikt. Nu följde några lugnare år.

Det vilar ett svårgenomträngligt mörker över Uno Fagernäs avancemang inom det militära systemet. När blev han kapten, major eller överstelöjtnant? 

Vi vet genom militärorder från Gardesjägarbataljonens stab den 30 augusti 1929 att han redan då var överstelöjtnant.

”GJB:s stab, Vasa den 30.8.1929. Dagorder N:o 61.

2. Republikens President har medelst militärorder N:o 44/27.8.29 transporterat PPP 2:s kommendör överstelöjtnant Fagernäs till kommendör för GJB".0

Källorna skriver senare: "Den 6 december 1936 förlänades överstelöjtnant Uno Fagernäs generalstabsofficers grad och vägen till de högsta befälsposterna var faktiskt öppnad härigenom." 

Verkligheten var (och är) att ingen kunde förlänas generalstabsofficers grad. En sådan existerar helt enkelt inte. Generalstabsofficeren kunde (och kan än idag) vara allt från major till trestjärnig general!

Fagernäs närmade sig dock den  absoluta militära toppen när han av överbefälhavaren Mannerheim utnämndes till överste den 4 april 1940.

Troligen skulle Fagernäs ha förblivit i det övre mellanskiktet om inte kriget hade kommit emellan. Kanske drog också familjen hem tillbaka till Österbotten. Den 28 november 1938 överfördes han på egen begäran till Skyddskårsorganisationen och utnämndes till chef för Vasa Skyddskårsdistrikt. I denna befattning kvarstod han till hösten 1939 då han, den 10 oktober 1939 av Skyddskårsorganisationens chef generallöjtnant Lauri Malmberg, förordnades till Vasa skyddskårs distrikts krigstida chef.

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv:  Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

                                                                                                - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!