Hermann Göring, Eric von Rosen och somrarna vid Danbo, Gotland

Det finns platser där tiden inte går vidare — den bara ligger som ett tunt, odefinierat, lager över havsstrandens våta stenar...

Danbo är en sådan plats, Danbo som ligger mellan Sjaustru och Grynge på Gotlands östkust, och specifikt i detta fall den plats där greve Eric von Rosens strandbod* ännu ligger.

Strandboden med havet i fonden

Greve Eric von Rosen (1879–1948), herre till Rockelstad slott vid Båvens södra strand i Flens kommun var, förutom godsherre, även en framstående svensk etnograf och forskningsresande.

Han deltog i expeditioner till Sydamerika och ledde själv upptäcktsresor till Vita Nilen* samt till ett antal andra platser i Afrika. von Rosen deltog i Svenska Rhodesia-Kongo-expeditionen 1911-1912 där resvägen sträckte sig från Kapstaden i syd till Alexandria i norr.

Han hemförde tusentals etnografiska föremål till svenska museer och skrev uppskattade reseböcker.

* Det som vi vanligen kallar Nilen består egentligen av två floder, Vita Nilen och Blå Nilen, som vid staden Khartoum förenas till Nilen. Jfr kartan här nedan!

Vita- och Blå Nilen inringade med rött!

Rockelstad slott

Greve Eric von Rosen blev slottsherre år 1899 och lät bygga om Rockelstad i nationalromantisk stil vilket väl passade när han tog emot en rad bemärkta utländska eller, för den delen, svenska gäster - de senare här exemplifierade av författarna Verner von Heidenstam och Albert Engström - samt en ung Evert Taube.

von Rosen kände en djup oro inför vad han uppfattade som den svenska kulturens undergång - ackompanjerad av amerikans jazzmusik. Han tog intryck av tidens nya tyska nazistiska tankegods och blev tillsammans med brodern Clarence en ledande gestalt inom den svenska nazismen. Han stod kvar i de nazistiska idéerna ända till Tredje Rikets undergång 1945. Större delen av hans framstående etnografiska forskning har i Sverige förpassats till glömskan som följd av von Rosens redovisade hållning till 20-, 30- och 40-talens nazistiska tankar och ideologi!

Intresset för fornnordiska ting förde honom till Gotland där runstenarnas stundtals mystiska tecken trollband hans sinne.. Det var här som han på en runsten fann svastikan, hakkorset, som han gjorde till familjens signum och vapen. Ett blått hakkors på vit botten kom så småningom också att bli det finska flygvapnets symbol.

Akterpartiet på en finsk tvåsitsig Hawker Hart [jaktplan från
Andra världskriget]. Notera skidor och stavar [på motstående
sida av flygplanet fanns ännu ett par] avsedda för
pilot och spanare vid en nödlandning!

Bakomhistorien är följande: Eric von Rosen beslöt 1918 att skänka ett militärt flygplan till den finska staten som vid tidpunkten i fråga saknade flygvapen. Flygplanet var försett med von Rosens märke, den blå svastikan på cirkelrund vit botten. Det finska, bokstavligt talat, nystartade flygvapnet fann symbolen bra och målade den på alla nytillkomna flygplan. Två år senare gjorde Adolf Hitler en svart svastika till nazismens symbol, en svastika som faktiskt var spegelvänd i förhållande till von Rosens symbol. Svastikan i sig är emellertid inte en 1900-talssymbol, den är många, många tusen år gammal!

Sjaustru fiskeläge. De flest bodarna fanns redan på von Rosens tid.
Sjaustru förresten, platsen kallas också Sjauster, men ingen vet
längre vad som är rätt eller fel!

Grynge fiskeläge, norr om och större än Sjaustru, med hus i kalkad sten från orten.

Eric von Rosen fann behag i Gotland, dessa natur och dess historia. Han inköpte därför 24,5 hektar (24 000 kvadratmeter) skogs- och strandmark mellan Sjaustru och Grynge. Området heter Danbo. I köpet ingick en gammal strandbod som kom att spela en central roll i den fortsatta historien.

Eric von Rosens strandbod mellan Sjaustru och Grynge på östra Gotland

Strandboden i Danbo står där ännu, som en kalkvit parentes mellan havet och klinten. Den lutar sig mot sin rauk som om den sökte skydd, och, för den som vill se, tycks den fortfarande bära spår av händer som öppnat dörren, ställt ned kokkärl, hängt upp en lykta i skymningen. Det är i övrigt en byggnad som inte gör mycket väsen av sig. Den bara är.

Det var hit Eric von Rosen kom med sin familj, somrarna då Gotland låg som ett ljus över världen. De steg ur taxin vid Grynge med en packning som fick lokalbefolkningen att le: stora, solblekta expeditionstält från Afrika, kokkärl som sett både savann och storm, lådor med proviant och en sorts stilla förväntan som bara uppstår när man lämnar civilisationen bakom sig.

Mary von Rosen, Eric von Rosens hustru,
utanför ett av tälten vid sommarlägret
i Danbo

Tälten slogs upp på höjden ovanför strandboden. Där stod de som bleka segel i vinden, sträckta mot himlen, redo för dagar av strandliv och kvällar av stilla samtal. Barnen sprang mellan tälten och boden, bar ved, hämtade vatten, försvann ner mot havet och kom tillbaka med händerna fulla av snäckor och tång.

Eric von Rosen som timmerhuggare
vid Danbo-lägret på Gotland

Strandboden blev lägrets hjärta. Här lagades maten när vinden tog i från havet. Här satt familjen när solen sjönk bakom klintkanten och färgade hela Danbo i koppar. Här tändes lyktan om kvällarna, och dess sken föll över kokkärlen som nu står i Hembygdsföreningens lokaler — tysta vittnen från en tid då lägerlivet var en självklar del av sommaren.

von Rosen talade ofta om runstenarna han sett som ung, om symboler och resor, om naturens stilla språk. Och kanske var det just här, mellan havet och stenarna, som hans romantiska natursyn fick sin djupaste resonans. Det var ett liv utan brådska, utan krav, utan annat mål än att vara i världen som den är: vind, vatten, eld och sten.

När mörkret kom lyste lyktan i bodens öppning som ett öga över stranden. Ett stilla tecken på att familjen ännu var där - i sin egen värld, mellan havet och klinten, i ett lägerliv som blivit en del av Gotlands tysta historia.

Men hur var det nu med Hermann Göring, det tyska Tredje Rikets blivande andre man, och den eventuella närvaron i von Rosens strandbod?

Det började såhär: När 1:a Världskriget tog slut, den 11/11, klockan 11 på förmiddagen år 1918, fick de tyska flygarna order om att flyga sina maskiner till särskilt utsedda flygfält och helt enkel lämna dem där för skrotning.

Hermann Göring, jaktpilot i den berömda Richthofendivisionen och dess chef efter von Richthofens död i strid den 21 april 1918, sade till sina piloter: "Jag tänker inte överlämna mig till de så kallade segrarna i denna strid där vi kämpat med livet som insats i många år, jag tänker ta min maskin och flyga till Danmark. Följ mig ni som ännu har kraften att gå obesegrade ur detta krig!"

Väl i Danmark försörjde sig Göring och hans kamrater på konstflygning. Göring plockade så småningom upp information som sade att det fanns behov av flygare i Stockholm - sagt och gjort: han flög till Stockholm och fick anställning vid Svensk Lufttrafik AB.

Fredagen den 20 februari 1920, på eftermiddagen, steg Eric von Rosen in på Svensk Lufttrafik AB:s kontor vid Lindarängens sjöflygstation [Stockhom] och bad om att bli flugen ner till sitt slott Rockelstad. De närvarande flygarna sade att det var för svårt väder, snöbyar och dis/dimma, för att företa en sådan flygning.

Då steg kapten Hermann Göring fram och sa enkelt att han accepterade uppdraget! De startade från Frihamnen [Lindarängen är en del av Frihamnen] Stockholm och styrde söderut med järnvägen som ledsagare genom dimma och stundtals snöstorm. När skymningen föll landade de välbehållna på Båverns is alldeles invid Rockelstad slott. Greve von Rosen sade till Göring: "Du behöver inte flyga tillbaka till Stockholm i kväll, jag bjuder dig en varm och skön afton med middag i mitt slott."

Före middagen slog de sig ner i sittgruppen [bild höger] vid den stora öppna spisen i hallen och styrkte sig med sådant som stärker.

Carin von Kantzow ca 1919

Plötsligt kommer Carin von Kantzov [då gift med löjtnant Nils von Kantzow], grevens svägerska och hans hustrus syster, nedför den generösa trappan från slottets övervåningen. Halvvägs ner stannar hon och betraktar de båda männen i sittgruppen. För ett ögonblick stannar hennes blick på kapten Göring - som i samma stund tittar på henne. Från detta ögonblick och fram till Carins död i hjärtinfarkt [hon led av hjärtsvikt] den 17 oktober 1931, är de två ett kärlekspar! Carins skilsmässa från maken Nis von Kantzow blev klar i december 1922 och de gifte sig, först i Stockholm den 25 januari 1923 och sedan vid en cermoni i München den 3 februari samma år.

Kapten Hermann Göring 1923

Den 24 februari 1920, i München, presenterade nazisterna offentligt det två dagar tidigare bildade partiet Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei [Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet], NSDAP och de lanserade sitt 25‑punktsprogram** för ett enat Tysklands återuppbyggande efter Världskriget. Adolf Hitler var utsedd till partiets ledare. Göring träffade Hitler första gången i november 1922 vid ett nazistiskt massmöte.

Göring, då en i Tyskland välkänd flygarhjälte från första världskriget, drogs till Hitlers retorik och den växande rörelsen. Kort efter ovanstående möte anslöt han sig till NSDAP. Han blev snabbt medlem av partiets innersta krets och därtill nära vän med Hitler. Hermann Göring fick snart en framträdande roll i NSDAP.

I den politiskt skakiga Weimarunionen planerade Hitler och NSDAP en statskupp och satt den i verket 8-9 november 1922. Hans kuppförsök stöddes av omkring 55 000 NSDAP-medlemmar i hela Tyskland. Ett stort antal av dem fanns i München. Till detta kom bortåt 15 000 medlemmar i den paramilitära nazistiska SA-styrkan under ledning av Hermann Göring.

Den 8 november 1922 hade NSDAP:s toppar samt medlemmar samlats i Bürgerbraukeller i München. Ölhallen rymde mellan 2000 och 3000 personer beroende på dukning. Hallen var i all tysthet nästan fullsatt av sympatisörer. Hitler drar plötsligt en pistol, skjuter ett skott i taket och stiger upp på ett bord. Han deklarerar följande:

Den nationella revolutionen har börjat! Denna sal är besatt av 600 tungt beväpnade män. Ingen får lämna salen. Bayerns och rikets regeringar har avsatts, och en provisorisk nationalregering har bildats. Armé- och poliskasernerna har blivit besatta, trupper och polis är på marsch mot staden under hakkorsflaggan!

Verkligheten var lite annorlunda: de 600 tungt beväpnade utgjordes av en kulsprutegrupp om 4 man - inte mycket att starta en statskupp med! Men nazisterna tänkte komma tillbaka - redan nästa dag...

På morgonen den 9 november marscherade Hitler med 3 000 man mot Münchens centrum. Vid Odeonsplatz öppnade polisen eld, vilken besvarades. Efter två timmars strid kapitulerade SA under ledning av Göring. Många greps. Under eldstriden dödades sexton nazister och tre poliser. Göring skadades svårt men lyckades fly till Österrike. Hitler, som också skadades, flydde i bil men greps den 11 november i Uffing.

Göring var nu en i Tyskland efterlyst man - en man som dessutom var allvarligt skadad av en kula i ena ljumsken. Han flyr till med Carin till Österrike. Smärtorna i underlivet var svåra - men av en partisympatisör som var läkare fick han en betydande flaska morfin för att klara flykten till Österrike. Detta skulle få livslånga konsekvenser - Göring blev morfinist!

Efter tiden i Österrike flyttade paret Göring till Italien och därifrån till Stockholm.

Under åren 1924-1925 behandlades han, i Stockholm, för sitt svåra mofinberoende på Aspuddens sjukhem, Katarina sjukhus och Långbro sjukhus. Samtliga dessa inriktade på vård av mentalpatienter och narkomaner.

År 1927 undanröjdes grunden för Hermann Görings landsflykt av Weimarregeringens åtgärd och han återvände, med sin Carin, till Tyskland. Hans väg till makten är som följer:

1. 1927 utfärdade den tyska regeringen amnesti för deltagarna i statskuppen 1922. Göring kunde därmed återvända till Tyskland utan risk för fängelse.
2. Hitler välkomnade honom tillbaka till Tyskland och Göring blev åter en välsedd del av NSDAP:s absoluta kärna.
3. Göring började omedelbart arbeta politiskt, till en början som partiets representant i konservativa och industriella kretsar.
4. 1928 valdes han in i den tyska Riksdagen, vilket gav honom en formell maktposition.
5. 1930 Hitler gör honom till sin politiska representant i Berlin.
6. 1932 Hermann Göring väljs till tysk Riksdagspresident (talman) den 30 augusti 1932
7. 1933, den 30 januari, får nazisterna makten i Tyskland då Rikspresidenten Paul Hindenburg utnämner Hitler till Rikskansler.

Hitler betraktade Carin som NSDAP:s och det kommande Tredje Rikets kvinnliga symbol och därmed Tysklands första dam. Carin å sin sida var tämligen ointresserad av politik men följde trofast sin makes hållning i olika partifrågor. Joseph Goebbels, gauleier i Berlin från 1926, tog väl vara på Carins utstrålning - och detta så mycket mer sedan Hitler 1930 utnämnt Goebbels till partiets propagandachef.

Resten är en lång mycket mörk historia...

Men, än en gång, hur var det med Gotland och Görings eventuella besök vid/i von Rosens strandbod vid lägret i Danbo?

Som så ofta berättas i folkliga kretsar en skröna som efter tillräckligt många upprepningar och tillrättalägganden omvandlats till en absolut sanning. En sanning som inte sällan saknar all koppling till verkligheten.

Redaktören av dessa rader var under värnpliktstiden delaktig i ett socialt experiment där den förste eldposten i ett 20-mannatält fick en historia berättad för sig och sedan skulle förmedla den till nästa pågående eldpost... och denne vidare till nästa... tills berättelsen i gryningen gått från man till man i nattens mörker. Nu fick den siste eldposten i kedjan berätta vad han hört - och sedan berättade experimentets huvudman hur berättelsen egentligen var! Jag försäkrar att innehållet i de två berättelserna stod mycket långt ifrån varandra! Faktiskt så långt ifrån att de kunde betraktas som två olika berättelser...

Till sist den, av nu tillgängliga historiska dokument, belysta frågeställningen: Besökte Hermann Göring någonsin von Rosens sommarläger i Danbo? Satte han därmed sin närvaros signum på von Rosens strandbod - den strandbod som ännu står där den alltid stått: vid havets rand!

Inledningsvis kan vi fundera över huruvida den hårdföre jaktflygaren från den berömda Richthofendivisionen, kapten Göring, skulle funnit det lockande att bo i ett beduintält från Afrika och livnära sig på konserver eller av lokalbefolkningen levererad fisk? Som flygare under Världskriget var han vanligen förlagd i ett slott någonstans i nordvästra Frankrike, åt god mat och drack sig berusad i flygarkamraters goda lag mest varje afton i någon av slottets salonger. Vi bör därvid inte klandra deras livsstil utan minnas att döden var deras dagliga följeslagare och ofta nog stod en stol tom vid middagsbordet... Till sin tjänst hade han en kalfaktor som putsade hans stövlar, såg till att uniformen var fläckfri, skjortorna var strukna och i största allmänhet var sin herres tjänare - beredd att dag som natt verkställa sin chefs önskningar och order!

Trots att det cirkulerar lokala sägner om att Hermann Göring skulle ha besökt strandboden vid Danbo, Sjaustru fiskeläge eller andra platser i närheten av Herrvik/Sjauster, så finns inga dokumenterade besök av Göring på Gotland vare sig i:

• ett flertal biografier
• svenska polis- eller pressarkiv
• Eric von Rosens dagböcker
• modern forskning om svensk nazism.

Den enda, långväga, kopplingen Göring/Gotland - vilken alltså nog så ofta misstolkas - är att von Rosen själv, Görings svåger, på somrarna vistades på Gotland. Dessa fakta har så småningom lett till folkliga berättelser där Göring ”placerats” i samma miljö som von Rosen, i Danbo - men utan stöd i historisk forskning.

Vi kan med dessa historiska fakta avskriva legenden om att Hermann Göring någonsin var gäst vid von Rosens sommarläger i Danbo, Gotland.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

                                    

* Strandboden, och marken däromkring, ägs numera av Naturvårdsverket. Strandboden har renoverats och är en raststuga för allmänt bruk.

** NSDAP:s 25‑punktsprogram presenterat den 24 februari  1920.

Partiets politiska program redovisas i denna artikel enbart för att visa på vilka åtgärder som var offentligt presenterade redan 1920. De ex-nazister som hävdar att de "inget visste" måste varit synnerligen dåligt pålästa.

1. Vi fordrar sammanslutningen av alla tyskar på grundval av folkens självbestämmanderätt till ett Stortyskland.

2. Vi fordrar likaberättigande för det tyska folket gentemot andra nationer och upphävande av Versailles- och Saint‑Germain‑fördragen.

3. Vi fordrar land och jord (kolonier) för att försörja vårt folk och bosätta överskottsbefolkningen.

4. Staatsbürger kan endast vara den som är Volksgenosse.

Volksgenosse kan endast vara den som är av tyskt blod, oavsett konfession. Ingen jude kan därför vara Volksgenosse.

5. Den som inte är Staatsbürger ska endast kunna leva i Tyskland som gäst och stå under särskild utlänningslagstiftning.

6. Rätten att bestämma över statens ledning och lagstiftning

tillkommer endast Staatsbürger.

7. Alla offentliga ämbeten, oavsett nivå, ska endast innehas av Staatsbürger.

8. Vi bekämpar den korrupta parlamentarismen och partipolitiska utnämningar.

9. Staten ska i första hand garantera försörjning och livsmöjlighet för Staatsbürger.

10. Om staten inte kan försörja hela befolkningen ska icke‑statsborgare utvisas.

11. Vi fordrar stopp för all vidare invandring av icke‑tyskar.

12. Alla icke‑tyskar som invandrat efter 2 augusti 1914 ska omedelbart tvingas lämna landet.

13. Alla Staatsbürger ska ha lika rättigheter och skyldigheter.

14. Varje Staatsbürgers första plikt är att arbeta andligt eller kroppsligt.

15. Den enskildes verksamhet får inte strida mot allmänhetens intresse.

16. Avskaffande av arbets- och mödolöst inkomst; brytande av ränteslaveriet.

17. Fullständig konfiskation av krigsvinster.

18. Förstatligande av redan kartelliserade (trust) företag.

19. Vinstdelning i storföretag.

20. Generös utbyggnad av åldersförsörjningen.

21. Skapande och bevarande av ett sunt medelstånd; kommunalisering av varuhus och uthyrning till låga priser.

22. Förbättring av jordbruket; omedelbar upphävning av skulder på jord och mark.

23. Hänsynslös kamp mot dem som skadar nationens intressen.

24. Pressfriheten ska begränsas: alla medier som strider mot det nationella intresset ska förbjudas; icke‑tyskar får inte äga tyska tidningar.

25. Vi fordrar en stark centralmakt, skapandet av en ståndsbaserad riksdag, och en nationell armé. Partiet förklarar programmet oföränderligt.

Redaktionell kommentar: Detta program utgjorde NSDAP:s ideologiska grund och var offentligt deklarerat som ”oföränderligt”. Det förenar radikal nationalism, rasideologi, antisemitism, antidemokrati och ekonomisk populism, en kraftfull - och farlig - blandning vilken blev den politiska basen för nazismens maktövertagande och dess maktutövande.

Källor: Internet, privat bibliotek

                                            

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

Beredskapen 1939–1945: Gränslandets tystnad, arméns väntan och själavårdens nödvändighet

När Europa kastades in i krig den 1 september 1939 stod Sverige inför ett historiskt vägskäl. Landet valde neutralitet, men neutralitet i en tid då stormakter trampade över gränser som om de vore streck i sanden krävde mer än diplomati. Det krävdes beredskap - en militär, politisk och psykologisk mobilisering som kom att prägla en hel generation. Längs den norska gränsen, särskilt i Värmlands djupa skogar, grupperades förband som skulle vara de första att möta en eventuell tysk invasion. Där, i tältens kyla och skogarnas tystnad, växte en unik militärkultur fram. Och mitt i denna kultur stod en gestalt som sällan beretts plats i historieskrivningen: fältprästen.

Kulsprutegrupp med kulspruta m/36

När Tyskland invaderade Norge den 9 april 1940 förändrades Sveriges strategiska läge över en natt. Den västliga gränsen, tidigare en lugn periferi, blev plötsligt en potentiell frontlinje. Sverige hade nu en aggressiv stormakt som granne. Regeringen och Försvarsstaben insåg att neutraliteten måste backas upp av en trovärdig militär närvaro.

40 mm luftvärnskanon m/36. Bofors i särklass
största exportprodukt. Kanonen fanns i snart
sagt alla länder.

Beredskapen blev därför inte bara ett militärt tillstånd. Den blev ett samhälls-tillstånd — en kollektiv vaksamhet där allt från järnvägar till kyrkor, från skolor till skogskojor, drogs in i ett undantagstillstånd som varade i sex år.

Värmland fick en särskild betydelse. Landskapet, med sina djupa skogar, glest befolkade bygder och strategiska vägar, var idealiskt för både försvar och infiltration. Här grupperades infanteri, artilleri, ingenjörstrupper och signalister. Här byggdes värn, här drogs telefonlinjer, här patrullerades skogsvägar dygnet runt.

Det var ett landskap där tystnaden kunde kännas tätare än någon annan stans. En tystnad som bar både naturens egen stillhet och den politiska nerv som uppstod när en armé väntade på något som kanske aldrig skulle komma.

Förbanden bodde ofta i tält - tjugo man i varje. Kaminer som sotade, ett ojämt jordgolv med ett lager halm mot markkylan, stenar som plågade ryggen tills de avlägsnades, kläder som aldrig riktigt torkade.

Vardagen var en blandning av rutiner och monotoni:

• patrullering
• vaktpass
• övningar
• vapenvård
• matlagning
• ordergivning

Men det fanns också en helt annan dimension som vi här kan kalla informationsvakuum: Många ensligt förlagda grupper, och för den delen även hela plutoner, saknades ofta en vanlig radio. Tidningar kom inte fram. Brev hemifrån tog veckor. Soldaterna levde i ett kunskapsmässigt mörker där världen utanför skogen var lika avlägsen som en annan planet. Rykten ersatte fakta. Fantasin fyllde tomrum. Osäkerheten blev en del av vardagen. Det var en märklig paradox: en armé som skulle försvara landet, men som ofta inte visste vad som hände i detta land eller i världen utanför.

Mitt i denna tumlande värld fanns fältprästen - en gestalt som bar ett ansvar av helt annan art än det officerarna bar.

Fältprästens generella uppdrag var tredelat:

Korum i fält någonstans i Sverige

Själavård

Varje dag, morgon och kväll, höll han korum (kortare militär gudstjänst) till vilken truppen vanligen var kommenderad.

Han var även den samtalspartner som lyssnade när någon t ex inte vågade tala med sin plutonchef. Han såg när en soldat bar mer oro än vad denne gav uttryck för. Soldaten kunde i sin tur tala med fältprästen om sin rädsla utan att det blev ett disciplinärende. Han kunde också tala om sina hemförhållanden, om äktenskapsproblem - ja om allt utan att detta blev "en visa på bygden" eftersom fältprästen hade absolut tystnadsplikt. Fältprästen var, mitt i stormen, en påminnelse om att även i en armé måste människan få vara människa.

Rapportskrivning

Fältprästen skulle därutöver regelbundet och skriftligt rapportera till sin närmast överordnade om:

• truppens allmänna moral
• personalärenden (utan att bryta sin tystnadsplikt!)
• alkoholbruk
• olovlig frånvaro
• disciplinära tendenser
• stämningar som kunde påverka stridsvärdet

Dessa rapporter är i dag ovärderliga historiska dokument. De visar en armé som inte bara väntade på en fiende, utan också kämpade mot det stationära fältlivets tristess, hemlängtan, osäkerhet och den märkliga känslan av att vara avskuren från resten av världen.

Fältprästen blev därmed både själavårdare och psykologisk sensor - en mänsklig seismograf som registrerade allehanda stämningar i förbanden.

Moralens landskap

Fältprästernas rapporter från beredskapsåren visar ett brett spektrum av mänskliga reaktioner:

• Kamratskapets styrka, där tältlivets täta tillvaro skapade en sorts grovt tillyxad familj i vilken inget privatliv existerade
• Alkoholens lockelse, särskilt vid permissioner, där ruset blev en flykt från fältlivets tristess och monotoni
• Olovlig frånvaro, ibland av förtvivlan över t ex ett äktenskap i undergång, ibland av ungdomlig dumdristighet
• Pliktkänslan, som hos många var starkare än rädslan för ett fientligt anfall
• Det Informationsvakuum, som gjorde att rykten ofta ersatte fakta

Sammantaget är fältprästens historia något som sällan berättas - historien om mannen som bar ett ansvar som kanske var större än hans egena livserfarenhet.

Neutralitetens paradox

En ensam svensk soldat på vakt någonstans i
Sverige

Sverige var neutralt, men beredskapen var allt annat än neutral. Den var ett ständigt pågående undantagstillstånd. Soldaterna visste att om tyskarna kom, skulle de vara de första att möta dem - ofta med bristfällig utrustning, ibland med föråldrade vapen, alltid med en överlägsen fiende framför sig.

Neutraliteten blev därmed en paradox:

I Sverige härskade freden - men landet levde med vetskapen att kriget kunde börja vilken dag som helst.

Det skapade en mentalitet av vaksamhet som även kom att prägla efterkrigstidens försvarsdoktrin.

Eftervärldens perspektiv

När kriget tog slut 1945 kunde Sverige blicka tillbaka på en tid som format nationen djupt. Beredskapen hade hållit landet utanför kriget, men den hade också skapat en kollektiv erfarenhet av disciplin, tyst uthållighet och en sorts stilla stolthet.

Förbanden i Värmland, med sina tält, sina patruller - och sina fältpräster, blev en symbol för denna uthållighet. De stod där i skogen - inte som hjältar i strid, utan som väktare av en fred som aldrig lät sig ifrågasättas.

Reflektion

Beredskapen var inte en heroisk krigshistoria i traditionell mening. Den var en historia om väntan, om tystnad, om människor som stod redo utan att veta om de någonsin skulle behöva agera. Den var en historia om moral, om disciplin, om små mänskliga svagheter och stora mänskliga styrkor.

Mitt i allt detta stod fältprästen - mannen som var en påminnelse om att även i en armé måste människan få vara människa!

Källor: Fältprästens, dvs min fars, berättelser, privat bibliotek samt AI

Appendix: En fältpräst i krig bär, om han så önskar, pistol för självförsvar. Min fars tjänstegrad var löjtnant och han bar pistol. Under hans utbildning på vapnet, pistol m/1907, inträffade följande episod:

9 mm pistol m/1907 licenstillverkad av
Husqvarna

Skjutinstruktören kommenderar "Med ett magasin ladda!" varpå eleverna trycker in det laddade magasinet i kolven på pistolen. Därpå kommenderar han "Gör mantelrörelse" varefter vapnet är skjutklart. Nästa moment är anläggning och avfyring. Skjutinstruktören mönstrar eleverna och upptäcker en förfärlig avvikelse: fältprästen, dvs min far (som hade stora händer fostrade i den norrländska timmerskogen), har tummen "uppfälld" bakom manteln! Vid avfyring kommer denna att rekylera med stor kraft och bryta fars tumme bakåt - utan hänsyn till ledband, brosk och senor! Instruktören ropar därför: "Men för faen pastorn, bort med tummen!" Motsägelsen mellan "faen" och "pastorn" får officerskamraterna att falla i hejdlöst skratt - men far slapp att besöka sjukhuset i Arvika!

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

K-129, sovjetisk kärnvapenbestyckad ubåt förlorad i Stilla Havet

Den sovjetiska ubåten K-129 med vimpelnummer 722,
snart ett dödens vrak på havets botten, drygt 5100 meter
under havsytan... en likkista för dess 98 sjömän...

Året var 1968. Månaden var mars. Den sovjetiska, kärnvapenbestyckade, ubåten K-129 hade tilldelats havsområdena i västra Stilla Havet som sitt operationsområde. Men, ubåten skulle aldrig segla i sitt tilldelade område, den gick till havets botten, 5160 meter under Stilla Havets yta innan den ens påbörjat sin stridspatrullering... ingen av de 98 sjömännen ombord överlevde haveriet...

Sex år senare utspelades en märklig scen: åtta män var samlade sju våningar ovanför ståldäcket på miljardären Howard Hughes malmletningsfartyg Glomar Explorers ofantliga lastrum döpt till Moon Pool. De var alla klädda i kemskyddsdräkter, kängor, ryggsäckar och med ansiktsmasker som via slangar matades med ett lätt övertryck. 

Liksom det mesta inom CIA hade täcknamn hade
också lyftanordningen som skulle lyfta vraket efter K-129
ett täcknamn, Clementine. Vi ser här Clementine
parkerad i MoonPoole 

Fartyget Glomar Explorer var specialbyggt för att kunna genomföra den arbetsuppgift männen där uppe på 7:an representerade. Hon hade stora luckor i fartygsbottnen och hon hade en specialbyggd lyftanordning där vajrarna nådde mer än fem kilometer ner i havsdjupet. Hon var därmed rustad för att kunna gripa om en sjunken ubåt och lyfta den från Stilla Havets mörka djup och in i Moon Pools katedralliknande fartygsinnandöme.

De åtta männens uppmärksamhet var fokuserad på en 12 meter lång svart cylindrisk form: den främre delen av den sovjetiska ubåten K-129, bärgad från ett ofattbart djup om 5160 meter, cirka 2 560 sjömil nordväst om Hawaii.

Vrakets yta var vågig och vriden, vilket, enligt utsago från de som var med, gav intrycket av en reptil som ömsade skinn. K-129, det vill säga vad man lyckats bärga av vraket från detta närmast ofattbara djup, hade mycket svåra skador. 

Glomar Explorers fångstarmar har gripit,
och säkrat, K-129:s förliga del. Nu återstår
en påfrestande arkeologisk utgrävning
av vraket... [konstnärlig tolkning av skeendet]

Från början av Stora Lyftet var den ubåtsdel som bärgades ca 35%

större än den var nu - men, då man kommit upp till nivån 2500 meter över havsbotten skedde det som inte fick ske: två av bärgningsfarkostens hydrauliskt manövrerade griparmar brast och en betydande del förskeppet bröts loss och störtade ännu en gång ner i havsdjupet.

Vatten och sörjigt slam rann, från vraket, ut på Glomar Explorers nedersta däck och bildade pölar på dess yta, pölar vilka reflekterade utrymmets starka lampor.

Lukten av multnande tång fyllde fartygets hela lastrum. Vad skulle man hitta - vilka strålningsnivåer från  nukleära stridsspetsar, om alls några, skulle kunna hindra det fortsatta arbetet? Skulle det finnas mänskliga kvarlevor i vraket? Dessa frågor skulle snart nog besvaras. Många svåra och påfrestande arbetsinsatser låg framför det amerikanska teamet, vars verksamhet i flera fall, också skulle leda till en lång mental utmattning.

Den ovan skissade scenen utspelade sig för snart 52 år sedan, den 8 augusti 1974. Vår berättare, ubåtskapten Jack G. Newman, var medlem av Central Intelligence Agencys [CIA:s] team för Project Azorian och var den enda ubåtsofficeren som hade en bakgrund inom underrättelsetjänst och dessutom hade tio stridspatruller till havs bakom sig.

Vilken var orsaken till K-129:s undergång? Var besättningen, vid haveriet, medveten om sin snara död eller var döden omedelbar, ögonblicklig och fri från plågor? Dessa och flera andra frågor skulle komma att förbli otillräckligt besvarade för all tid.

Det specialbyggda fartyget Glomar Explorer, finansierat av CIA med multimiljardären
Howard Hughes som bulvan. Det offentliga syftet var att utvinna mangan
från havsbotten. Det verkliga syftet var ett av de mest
avancerade hemliga underrättelseuppdragen under kalla kriget
– bärgningen av den sovjetiska-båten K-129. [US Naval Institute Photo Archive]

Denna bild ger en uppfattning om storleken på Glomar Explorer's
specialdesignade lastrum Moon Pool! Lägg märke till figuren i den
röda cirkeln längst bort i lastrummet - det gör det möjligt att
förstå Moon Pool's volym!

Vid tiden för K-129:s förlisning tilldelades den amerikanske ubåtskapten Jack G. Newman, som ende amerikanske ubåtschef, en nyinrättad försvarsunderrättelsetjänst med ansvar för all underrättelseinformation som rörde sovjetiska och andra utländska ubåtar.

I slutet av mars 1968 var den amerikanska underrättelsetjänsten, CIA, säker på att ryssarna hade förlorat en av sina ubåtar, den ballistiska missil-ubåten av Golf II-klassen, vimpelnummer 722, skrovnummer K-129.

 

Något senare erbjöds kapten Newman en tjänst inom CIA:s Azorian-program. Mer eller mindre plötsligt befann han sig därmed ombord på det fartyg som förment tillhörde Howard Hughes och sysslade med manganletning, the Glomar Explorer. 

Kapten Newman var den förste som gick in i Glomar Explorer:s omklädningsrum tätt följd av CIA:s uppdragschef och dennes ställföreträdare. Gruppen tillfördes löpande ytterligare fem män. Medan de nu åtta församlade männen tog på kemskyddsdräkter informerade CIA-chefen Newman om att denne skulle bli den förste att gå ombord på vraket. Hans uppdrag var att krypa runt i resterna av en sovjetisk ubåts förvrängda inre för att rapportera dess allmänna skick samt fastställa de eventuella behoven av säkring genom stöttning. Inför den svåra uppgiften påmindes Newman om att han var den ende i gruppen med ubåtskomptens!

Då är vi alla bröder...

Ubåtsseglare, oavsett flagg, är en sort för sig, alla delar de ett tyst åtagande. När dyklarmet ljuder, luckorna stängs och reglas, ventilerna öppnas, när båten glider ner under vågorna, då är vi alla bröder i samma båt, vi kommer alla tillbaka till ytan tillsammans, annars gör ingen det...

När den forensiska "torrdykningen" påbörjades i de trassliga resterna av den bärgade främre delen av skrovet, återfanns kvarlevorna av sex besättningsmän - det var uppenbart att dessa ljutit en omedelbar död - sannolikt till följd av tryckförändringen när skrovet bröts itu. De hade inte behövt lida - troligast hann de inte ens notera och värdera vad som inträffade.

Konvertering och ett hemligt uppdrag

Kapten av första rang
Vladimir Ivanovich Kobzar
befälhavare på K-129

U-129:s befälhavare var den ukrainske kaptenen av första rang, Vladimir Ivanovich Kobzar, utexaminerad från Sevastopols Högre Sjöingenjörsskola samt från den sovjetiska ubåtsskolan i Leningrad. Han var en lång man med svarta, yviga, auktoritära ögonbryn och leende ögon över ett ansikte som var garvat av väder och vind till sjöss. Han åtnjöt också ett enastående tryggt rykte på hemmabasen.

Han hade varit fartygschef på K-129 sedan 1964, bara fyra år efter att hon togs i bruk, när han fick order om att ta henne till det enorma Dalzavod-varvet i Vladivostok för en treårig ombyggnad och översyn. Eftersom sjömän hör hemma till sjöss och inte på ett varv, såg han förmodligen på detta med viss bävan och osäkerhet; positivt var att han nu skulle få vara tillsamman med sin fru och två barn under en längre period. 

När han åter tog K-129 till sjöss hade hon genomgått förvandlingen från en strategisk missiluppskjutningsplattform på havsytan till ett uppskjutningssystem baserat på en ubåt i undervattensläge – ett verkligt strategiskt missilsystem! 

K-129 med periskopet uppe

Den ombyggda och renoverade K-129 genomförde sin första stridspatrull under oktober–november 1967. Underhåll i hamn följde i december och arbetena skulle pågå till februari 1968.

John Antony Walker
Amerikansk försvarsanställd
som i 18 år spionerade grovt på USA
för Sovjetunionens räkning

Perioden från slutet av 1967 och till början av 1968 innebar för USA några tunga händelser inom den dunkla sfären av underrättelse- och kontraspionage. I september 1967 började den amerikanska flottans kommunikationsförvaltare, John Anthony Walker, spionera för Sovjetunionen; han fortsatte att göra det fram till 1985 då han greps.

Den 23 januari 1968 erövrades spionfartyget USS Pueblo [även AGER-2] av nordkoreanerna och fördes till hamnen i Wonsan. Givetvis fick ryssarna omedelbart tillträde till Pueblo - och till hennes informationsskatt i form av kryptonycklar etc.

Sannolikt är att kritiska informationsunderrättelser hamnat i Sovjets händer antingen via John Antony Walker, via Pueblo, via Vietnamesiska källor eller via alla tre... de som vet tiger eller är borta...

Äktheten i den erövrade informationen kunde bekräftas eller avfärdas av Sovjetunionen genom att K-129 snappade upp innehållet i amerikansk land-till-fartyg kommunikationer i Hawaii-området. Vi skall därvid ihågkomma att John Antony Walker "satt på" alla kodböcker vilket innebar att han under sin spiontid [1967-1985] gjorde det möjligt för Sovjetisk underrättelsetjänst att läsa flera miljoner radiomeddelanden till och från ytfartyg, ubåtar, flygplan och landbaser.

Mot den mörka bakgrund som skulle kunnat leda till ett kärnvapenkrig mellan Sovjetunionen och USA utfärdade den sovjetiska flottans centralkommando den 9 februari 1968 ett direktiv att omplacera K-129 senast den 24 februari. För att uppnå detta nya - och brådskande - mål skulle besättningen överta ansvaret för fartyget den 13 februari 1968, endast 11 dagar innan hon skulle avsegla till sin nya utplacering i Stilla Havet.

Det ryska ordet maskirovka – som betyder ”att maskera” eller mer allmänt: ”militärt bedrägeri” – sammanfattade en favoritsysselsättning för sovjetiska tjänstemän: att dölja deras verkliga avsikter. Maskirovkan bakom utplaceringen av K-129 var att en ubåt av klass Echo II i Vladivostok-området hade tilldelats den hawaiianska stationeringen; dock förhindrade tekniska problem att hon kom igång som planerat och därför fick K-129 överta uppdraget.

Den militärt intressanta informationen, enligt ovan, kunde verifieras av K-129 som var avsedd att samla in land-till-fartygskommunikation från den amerikanska flottan i hela Hawaii-området.

K-129:s sista uppdrag...

En bild framställd genom montage av flera foton ger denna bild
av vraket efter  K-129 där hon vilar 5160 meter under havsytan.
Illustrationen överst i denna bild visar en blyertsskiss av ubåten.

Den 24 februari 1968, någon gång strax efter midnatt, väcktes K-129:s tre dieselmotorer dånade till liv och hon kastade loss från kajen vid vapenförråden i det sydvästra hörnet av Bukhta Tarya på Kamtjatka-halvön och styrde mot de blinkande ljusen i Petropavlovsk i nordost. Petropavlovsk, känd för alla ryssar som "världens ensammaste stad", ligger på halvön Kamtjatka i östra delen av världen - det mest vulkaniskt aktiva jordstycket på planeten, med 26 vulkaner som regelbundet spyr ut aska och ånga.

Efter att ha passerat Three Brothers Rocks på babord sida omkring klockan 01:30 [GMT], gick ubåten ut i Stilla havet på kurs söderut. På utsatt tid sände K-129 ett kort rutinmässigt radiomeddelande till Moskva och kontaktades därefter av marinens centralkommando (PKP) i Moskva... Omedelbart efter dessa växelvisa kontakter öppnade fartygschefen ubåtens förseglade tjänstgöringsorder.

Från absoluta början av denna stridspatrulltjänst var kaptenen, den verkställande officeren och vakthavande officeren enligt reglementet tvungna att forma en plan för att säkert kunna framföra båten under alla förhållanden - även i nödsituationer. Att få K-129 in i en etablerad sjörutin var också av yttersta vikt. I det trånga utrymmet skulle att "sova i varma lakan" [ två-tre man delade på en koj] och "människor i vägen" vara allvarliga problem. I sista minuten hade dessutom den normala besättningen på 13 officerare och 70 meniga ökats till 14 officerare och 84 meniga, inklusive tio sjömän med specialutbildning – men utan tidigare erfarenhet av sjötjänstgöring. Orsaken till deras närvaro var okänd - och vilket uppdrag innebar befälhavarens förseglade order? Frågor utan svar...

Färden söderut placerade  K-129 cirka 300 sjömil väster om Emperor's Seamount Chain, en undervattensbergskedja på 6 000 km i norra Stilla havet med mer än 80 undervattensvulkaner. Dessa vulkaners underhavsmullrande skulle, faktiskt, bidra till att blockera eventuella lågfrekventa toner från K-129:s tre propellrar när hon passerade in i östra Stilla havet.

Vid ankomsten till 40 grader nordlig latitud svängde K-129 österut mot sitt tilldelade patrullområde. Hon skulle nå mittpunkten för utplaceringen vid midnatt den 8 mars 1968, och hon skulle per radio verifiera sin ankomst till PKP Moskva.

Amiral Viktor Dygalo

Ingen sändning mottogs...

Nu blev det så att K-129:s verifiering av att hon hade nått sitt operationsområde uteblev... och tystnaden var, och förblev,  total... Den sovjetiske amiralen Viktor A. Dygalo, chef för den marina enhet där K-129 ingick, rekommenderade tidigt att en sök- och räddningstjänst [SAR] skulle aktiveras. Moskva beordrade att en SAR skulle göras redo, men inte verkställas, förrän ytterligare order gavs. Dessa ytterligare order kom snart nog: När K-129 förblev tyst vid den förutbestämda sändning den 10 mars, gav Moskva grönt ljus till SAR. Insatsen gav inget resultat, K-129 var försvunnen någonstans i Stilla Havet!!

Swordfish på kontrakurs

I åratal hävdade amiral Dygalo att den amerikanska ubåten USS Swordfish [SSN-579] hade rammat den ryska ubåten och sänkt henne. Han gick i graven i tron ​​att det var så. Dygalo uppgav att ett sovjetiskt underrättelsefartyg hade dechiffrerat ett meddelande från Swordfish  till japanska Yokosuka [en av de  strategiskt viktigaste marinbaserna i världen vilken fungerande som en central knutpunkt för både USA:s flotta och Japans marina självförsvarsstyrkor] indikerande att Swordfish var på väg hem "efter en olycka till sjöss". Sovjetunionen såg det som en ledtråd till att ubåtarna hade kolliderat. Den amerikanska flottan hävdade emellertid att is från det Japanska havet orsakat skador på Swordfish:s periskop och att hon faktiskt hade befunnit sig 200 sjömil från K-129 vid tidpunkten för hennes försvinnande.

Vad som motsäger Swordfish-teorin är det faktum att när platsen för den förlorade K-129 upptäcktes av USS Halibut [SGN-587] i augusti 1968 och vraket sedan fotograferades utförligt, blev det uppenbart att K-129 brutits i två delar vilka låg ganska nära varandra drygt fem kilometer ner i havsdjupet. Om Swordfishs förliga del hade träffat K-129 vinkelrätt mot hennes längdaxel,  alltmedan den amerikanska båten försökte passera under K-129:s skrov, och med tillräcklig kraft för att knäcka tryckskrovet, skulle den ryska ubåten omedelbart ha vattenfyllts och sjunkit till botten i ett enda stycke. Detta skulle ha skett så snabbt att den ryska besättningen skulle blivit helt överrumplad och i stunden enbart varit medveten om att deras båt, explosionsartat, fyllts med vatten.

K-129, undergången

Manövercentralen på den sovjetiska ubåten B-39 av Foxtrot-klassen,
[som tidigare visades på Maritime Museum of San Diego],
är i princip identiskt med hur de i Golf II-klass, dit K-129 räknades,
såg ut. Lägg märke till tilluftröret för friskluft
på babords [röd pil vänster] sida och Manövercentralens frånluftrör
 på styrbords [röd pil höger] sida; tonvis med havsvatten
forsade vid olyckan, via det felaktiga snorkelhuvudet,
genom ventilationsledningarna, översvämmat snabbt båtens
alla utrymmen och beseglat därmed dess öde

K-129 upphörde att existera som ubåt, och förvandlades till vrak, omedelbart efter midnatt den 11 mars 1968, nära den internationella datumlinjen, på 40 grader nordlig latitud. Hennes sista minut var klockan 22:10 Petropavlosk lokal tid, eller 00:10 Greenwich Mean Time [GMT]. 

Tidpunkten markerades av klockan i hennes förliga torpedrum – krossad av de ofantliga krafter som orsakade skrovets implosion, dvs de krafter med vilka havsvattnets tryck bokstavligen kramade samman ubåtens samtliga luftfyllda rum.

För dem som var där skedde sannolikt allt utan att förstås: det mesta hände så oerhört snabbt att det mänskliga ögat och hjärnan inte kunde registrera det som inträffade, allt hände emellertid enligt naturens lagar medan fartygets skrovsektioner, och männen i dessa, pressades samman - och krossade - sjönk till havets botten, 5160 meter under Stilla Havets yta...

Förstörelsen av torpedrummet i fartygets främre del följde som konsekvens av översvämningen av den aktra delen av K-129. Denna inträffade sannolikt på grund av ett tekniskt fel som medförde att havsvatten kunde komma in i tryckskrovet via snorkelsystemet. De tre dieselmaskinerna förbrukade oerhörda mängder med frisk luft varje sekund - frisk luft som kom in i ubåten [i u-läge] via snorkelmasten. När snorkelhuvudet skar ner under havsytan skulle ett enkelt system hindra vatten för att komma in i båten via snorkelhuvudet. Systemet utgjordes t ex av en korkboll i fotbollsstorlek vilken stängde snorkelmastens luftintag om detta skar ner under havsytan! Detta system var helt mekaniskt och tämligen långsamt. För en ubåtsman var det närmast vardag att snorkelhuvudet [f.ö. en holländsk uppfinning från åren strax före Andra världskrigets ubåtsutveckling. "Kapad" av tyskarna vid Hollands erövring och mer allmänt installerad i tyska ubåtar från sent 1943 ] skar ner under havsytan. Detta innebar en skärande smärta i öronen eftersom dieslarnas behov av luft [tiotusentals liter per minut] togs från varje vrå av ubåten - och därmed skapade ett [normalt sett tillfälligt] undertryck i skrovet. På K-129 fungerade detta enkla system inte - och olyckan fullbordades med sådan hastighet att det bara tog några sekunder att ta in tonvis med vatten i varje utrymme via ventilationsledningarna - vilket resulterade i båtens undergång.

Snorkeln utvecklades, före och under Andra världskriget, och försågs med tre skyddssystem. När en dieselelektrisk ubåt kör på snorkel befinner den sig i ett av sina mest utsatta lägen. Snorkelhuvudet sticker bara någon meter upp över ytan och varje större våg kan slå över det. Trots att vatten i ett sådant läge tränger in genom luftintaget fortsätter dieselmotorerna obönhörligt att suga luft - och om inget fanns att suga tog dieslarna luften från ubåtens inre. Resultatet var det fruktade snorkel‑undertrycket, en stark, oväntad trycksänkning, vilken kunde slå ut en hel besättning på sekunder. Veteraner beskrev det som att ”hela båten försökte dra lungorna ur kroppen”. Spräckta trumhinnor, näsblödningar och panik var inte ovanligt.

För att undvika detta utvecklades, i steg, tre skyddssystem, ofta visade tillsammans i tekniska scheman men sällan förklarade i detalj.

Det är sällan man ser en bild på en ubåt  med snorkelmaster
och periskopmasten höjda! Sannolik är detta för att
bevara en hemlighet: vilket var periskopdjupet och vilket var
snorkeldjupet? Båda frågorna besvarade tillsamman eller var
för sig kunde förenkla inställningen av sjunkbomber
och torpeder - och därmed betyda döden för ubåtens
besättning! Vi vet nu att snorkeldjupet för en
Golf II-klassad ubåt varierade
mellan 8 och 12 meter medan
periskopdjupet varierade
mellan 10 och 15 meter.

Den vakne läsaren noterar att snorkelmasten på bilden ovan har två rör! Svaret på gåtan "varför två rör" kommer här! En snorkelmast på en dieselelektrisk ubåt består alltid av två separata rör, och de har olika diameter av en mycket god anledning. Det större röret är luftintaget, det mindre är avgaskanalen från dieslarna. De är inte symmetriska, inte utbytbara och inte dimensionerade efter samma principer.

Luftintaget – det större röret

Dieselmotorerna ombord är ubåtens största luftförbrukare. En enda stor ubåtsdiesel kan dra i sig 20 000-40 000 liter luft per minut, långt mer än hela besättningen tillsammans. Luftintaget måste därför ha stor diameter för att:

• undvika att motorn ”svälter” på luft
• minska risken för undertryckschocker i båten
• ventilera hela ubåtens atmosfär när snorkeln är uppe

Det är alltså motorns behov, inte människornas, som bestämmer storleken!

Avgaskanalen – det mindre röret

Avgaserna leds ut genom ett separat rör med mindre diameter. Det beror på att:

• avgaserna pressas ut aktivt av motorn och behöver inte stort tvärsnitt
• gaserna är varma och rör sig snabbt
• backventiler som hindrar vatteninträngning genom avgasröret fungerar bättre i ett smalare rör

Avgaskanalen är därför smalare, men tekniskt mer komplex.

Har avgaserna mindre volym än tilluften? 

Inte i någon enkel mening. Avgaserna är varma och expanderade, men de pressas ut under tryck och behöver därför inte samma rördiameter som luftintaget. Skillnaden i storlek handlar alltså inte om volym, utan om flödesdynamik och säkerhet.

Den eleganta ingenjörslösningen!

Snorkelns två rör är olika därför att de tjänar två helt olika funktioner:

• det stora röret ger luft åt två till tre luftslukande dieselmotorer och dessutom ventilerar det hela ubåten
• det lilla röret leder bort avgaser under tryck och är skyddat mot vatteninträngning

I snorkelhuvudet satt en mekanisk flottör som steg när vatten kom in och stängde luftintaget. När vågen passerat föll flottören ned igen. Systemet var robust och fungerade utan elektricitet, men i grov sjö kunde flottören slå igen gång på gång. Varje stängning innebar att dieselmotorerna började suga luft från båtens inre — och trycket i ubåten sjönk lika snabbt som om någon satt igång en jättelik vakuumpump.

Bild S1

Bild S2

Bild S3

Kommentarer till snorkelbilderna:

Bild S1; Här en skiss över vad som kan betraktas som den första, Holländska lösningen för att kunna erhålla snorkeldrift. Snorkelhuvudet innehåller

en flottör som, om snorkelhuvudet dyker i en våg, trycks upp i

snorkelhuvudet och  på enklaste sätt stänger tillförseln av luft och

därigenom hindrar att vatten tränger in i båten. Nackdelen är att den ofelbart leder till det fruktade snorkel- undertrycket.[Beskrivet här ovan]

Den lilla "korgen" är en antenn med uppgift att fånga in fiendens radarvågor - alltså en radarvarnares antenn!

Bild S2; Här en annan lösning, fortfarande mekanisk, och där avgasröret fått en ny utformning. "Burken" innehåller en cirkulär ventil som

sluter till luftintaget om/när snorkelhuvudet dyker i en våg

Bild S3; En elektro/pneumatisk anordning där ventilen i snorkelhuvudet

stänger på bråkdelar av en sekund om det dyker i en våg. Detta

system styrdes av den lilla "lådan" strax nedan till höger på bilden av  snorkelhuvudet, en 24 V vattenkontakt. Gick lådan ner i en våg utlöste

kontakten en "lagrad" tryckluftstöt [för snabbast möjliga reaktion] som

stängde luftintaget. Jakten på en väl fungerande ventillösning var

intensiv - men fick under kriget ingen optimal lösning

Vakuumbrytaren

Om flottören i exemplet ovan slog igen för länge öppnade vakuumbrytaren automatiskt och släppte in luft från ubåtens inre för att hindra skrovskador och skydda besättningen. Det räddade båten, men till priset av att dieselavgaser och oljedimma snabbt spreds i alla utrymmen. Huvudvärk, illamående och syrebrist var vanliga följder. I extrema fall kunde män falla ihop vid sina stationer.

Backventilerna i avgasledningen – skyddet mot motorhaveri

Snorkeln bestod alltså av två separata kanaler: ett luftintag och en avgasledning. Avgaserna leddes ut genom ett eget rör med kraftiga backventiler som hindrade vatten från att tränga bakvägen in i motorn. Om havsvatten nådde cylindrarna riskerade man ett hydrauliskt stopp — ett tvärstopp som faktiskt kunde slå sönder motorn och i värsta fall orsaka brand eller explosion. Därför var avgasbackventilerna dimensionerade för att klara snabba tryckväxlingar förorsakade av stora vattenmassor.

Varför misslyckades likafullt systemen ?

Trots tre skyddsnivåer inträffade undertryckschocker regelbundet. Grov sjö kunde överrumpla flottören. Mekaniken kunde fördröjas av salt, is eller smuts. Och framför allt: en stor ubåtsdiesel förbrukade enorma mängder luft - tiotusentals liter per minut. När intaget stängdes hade den bara en källa kvar: ubåtens egen inneslutna luftmängd - och att över en längre tid [vi räknar enbart i sekunder] bruka den ledde ofelbart till skador på materiel och besättning - å andra sidan kunde ett beslut att INTE bruka snorkeln direkt leda till fartygets undergång.

Det är därför snorkeldrift, trots sin tekniska elegans, alltid är ett av dieselubåtens mest riskfyllda moment.

I den sovjetiska ubåten K-129 härskade nu under några sekunder totalt mörker interfolierat med ett bländande fyrverkeri av gnistor från högspänningsbussar med strömrusningar från ackumulatorbatterierna, strömrusningar som möjligen stannade vid, eller översteg, 7 000 ampere... Giftig klorgas strömmade samtidigt ut från batterierna när saltvatten letade sig in i batterirum och batterier. Klorgasen dödar allt levande genom kvävning... den erfarenheten hade man redan från Första världskriget...

Båten höll sekundsnabbt på att sjunka med aktern först. Plötsligt, när böjspänningarna översteg draghållfastheten hos tryckskrovets stål, slets den ännu fullt flytande främre delen av ubåtsskrovet loss från den aktra halvan. Katastrofen var därmed fullbordad... Ubåt K-129, med sin besättning om 98 sjömän, gick till vila 5160 meter under ytan på Stilla Havet.

Project Azorian

När CIA:s [Central Intelligence Agency = den amerikanska hemliga underrättelsetjänsten] källor informerade om att Sovjetunionen saknade sin kärnvapenbestyckade ubåt, K-129 på uppdrag i Stilla Havet, formerades "Project Azorian" med uppgift att arbeta fram var, när, hur och därefter presentera en konsekvensanalys av det inträffade. Då, liksom nu, hade USA ett större antal autonoma lyssningsstationer, SOSUS, [Sound Surveillance System, det ursprungliga namnet på ett ubåtsdetekteringssystem baserat på passiv sonar, utvecklat av den amerikanska flottan för att spåra sovjetiska ubåtar] utplacerade på strategiska platser i världshaven. Syftet med dessa stationer var/är att registrera när sovjetiska ubåtar löper ut från, respektive in i, sina hemmahamnar. En analys av insamlade lyssningsdata från tre stationer för midnatt den 10/11 mars 1968 resulterade i slutsatsen att något, troligen en totalförlust, drabbat den sovjetiska ubåtsflottan. Vad man hörde var två kraftiga ljud, 9 minuter och en sekund efter varandra, möjligen implosioner [en omvänd explosion],  vilka uppstår när tryckskrov och spant ger efter för havsvattnets gastkramning på stora djup.

Genom så kallad triangulering [jfr bild ovan!], en matematisk beräkningsmodell där [minst] tre cirklar med tre geografiskt kända medelpunkter, skär varandra, fastställdes en plats, än idag hemlig, där vraket efter den försvunna sovjetiska ubåten K-129 borde återfinnas.

Den amerikanska ubåten HSS Halibut [SSGN 587] genomsökte den förmodade haveriplatsen och fann, den 20 augusti 1968, vraket efter K-129. Fyndet dokumenterades med fler än 20 000 fotografier - varav de absolut flesta är hemligstämplade än i denna dag!

CIA pläderade nu för att USA borde undersöka möjligheten att bärga vraket efter K-129 och därigenom skaffa kunskap om den sovjetiska utvecklingen av ubåtsburna kärnvapenmissiler - och för den delen: böcker med hemliga kodnycklar för kärnvapnen!

Men var fanns en marin enhet med kapacitet att bärga en sjunken ubåt från 5100 meters djup? Svaret uteblev - men inte utmaningen att lyckas!

Hughes Global Explorer, specialritat, varvsbeställt och betalt av CIA
under förespegling, och i förklädnad, att det var den excentriske Howard Hughes fartyg.

Under täckmantel av den excentriska miljardären Howard Hughes namn och goda rykte beställdes alltså från varv det specialdesignade fartyget Hughes Glomar Explorer med det officiella uppdraget att utföra manganmalmletning på Stilla Havets botten. 

Det inofficiella, verkliga, uppdraget var att via ett gigantiskt lyftok med hydraulmanövrerade griparmar omfamna ett ubåtsvrak och lyfta in det i fartygets lastutrymme, Moon Poole, vars hydrauliskt manövrerade bottenluckor öppnades mot det gröna havet - och mot havsbottnen drygt 5 kilometer därunder...

Howard Hughes, dåtidens rikaste man, ställde sig till förfogande med sitt namn för sitt lands behov av ett helt, specialkonstruerat, fartyg i underrättelsens tjänst. 

För den som förleds att tro att Glomar Explorer var en liten leksaksbåt exponeras här måtten: längd 185 meter, bredd 35 meter. CIA beställde och bekostade detta fartyg från varv - i namn av den excentriska miljardären Howard Hughes!

Dödens ögonblick i förliga torpedrummet på K-129. 

Kvarlevorna av sex unga män återfanns i förliga torpedrummet på  K-129. Fyra män bar id-brickor och kunde genom dessa identifieras - vilka de två var får vi aldrig veta. Under internationella konventioner, grundade under Det Stora Kriget [Första världskriget], begravdes stoften efter de stupade till havs - med iakttagande av fulla militära hedersbetygelser...

De sista ögonblicken i fartyget K-129:s och de 98 besättningsmännens liv

Föreställ dig detta: vatten forsar in där frisk luft borde komma din kropp till del, du förstår inte varför -  det som nyss var ditt trygga hem förvandlas sekundsnabbt till en dödens gastkramning, ditt bröst pressas samman av krafter som du aldrig tidigare upplevt...  allt blir svart... När man ser modellen till höger inser man hur det för besättningen bör ha varit "en snabb, smärtfri och plötslig död".

Skeppsklockan från K-129
Bärgad från 5160 meters djup
i Stilla Havet

Källor: Internet, privat bibliotek samt AI

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!