Fortsättning från Del III av Den Vita Döden vid Suomussalmi. Länk till Del III här!
 |
| Döden kom ljudlöst till Raatevägens skyddsgropar. Här två unga Ukrainare som slutgiltigt somnat in... |
Den 11 december upprättade finnarna en vägspärr med två kompanier på Raate-vägen, under kn J.A. Mäkinen som var befälhavare för 1:a bataljonen, JR64. Avsikten var att hindra ryssarna att använda denna framryckningsväg mot Suomissalmi. Vägspärren var placerad vid avsmalningen mellan sjöarna Kuomanjärvi och Kuivasjärvi, knappt en mil ostsydost om Suomussalmi. Sovjettrupperna kunde inte gå runt detta hinder eftersom finnarna hade grävt ner sig i snön på en låg ås vid förträngningspunkten mellan sjöarna och täckte sjöarnas frusna yta med tung kulspruteeld. I avsaknad av effektiv spaning hade sovjeterna helt enkelt ingen aning om storleken på den styrka de stod emot.
De två kompanierna skar av 163:e gevärsdivisionen från 44:e gevärsdivisionen som ryckte fram österifrån [fr Raate]. Samtidigt anföll Slagstyrka Susi, minus ErP16 (som hade bundit 662:a [ryska] regementet vid Haapovaara), 163:e divisionens huvudförsörjningsväg vid Hulkonniemi, strax nordväst om Suomussalmi, för att hindra dem från att använda denna framryckningsväg. Även om de inte helt lyckades eliminera de sovjetiska angriparna kunde de utsätta vägtrafiken för eldgivning från tunga kulsprutor.
Från och med nu var divisionschef Zelentsov vid 163:e helt ensam. Finländarnas ansträngningar intensifierades när ett finländskt spaningsflygplan den 13 december upptäckte den sovjetiska 44:e gevärsdivisionen som rörde sig förbi Raate. När den 44:e divisionen långsamt rörde sig västerut visade radiosamtal att dess befälhavare, divisionschefen A.E. Vinogradov, avsåg att nå Suomussalmi den 22 december för att eliminera finnarnas försvar och förstärka 163:e divisionen så att 9:e armén kunde fortsätta sin framryckning västerut.
Finnarna noterade att 44:e divisionen var bättre utrustad och bättre tränad än 163:e divisionen. Finländarna intensifierade därför sina attacker mot 163:e divisionen i hopp om att kunna förinta den innan 44:e divisionen anlände.
 |
Platser av särskilt intresse inringade med röd oval! |
Överste Siilasvuo gav nu order om att bygga ”isvägar”, plogade genom snön under skogskronorna och längs de frusna sjöarna vilka gick parallellt med Raate-vägen. Isvägen längs Raate-vägen förlängdes så småningom 24 km söderut till Moisiovaara där den anslöt till det finska järnvägssystemet.
En annan improviserad väg gick längs Haukiperä-bäcken till strax väster om sjön Kuivasjärvi, och därifrån vidare österut. När dessa vägar väl var på plats möjliggjorde de snabba förflyttningar från en sektor till en annan; dolda för ryskt flyg under under den vintergröna skogens kronor. De gjorde det också möjligt för flankerande attacker att sträcka sig så långt bort som 24 kilometer, istället för de tidigare 5 km, genom att tillhandahålla ett kommunikations- och logistikstödnät.
Sovjetdivisionerna försökte sig också på isvägar. Finska patruller störde dock 163:e gevärsdivisionens försök att upprätthålla logistikstödet över isen på sjön Kiantajärvi. Under natten mellan den 14 och 15 december genomförde det sovjetiska 662:a regementet, som fortfarande satt fast vid Haapavaara, en rad attacker mot sitt mål vid Peranka i ett försök att tränga igenom finnarnas försvar för att skydda 163:e divisionens norra flank.
ErP16 gav upp en del mark, men återtog den i gryningen genom en serie motattacker. Sovjet förlorade 150 döda. Detta var deras sista offensiva försök i detta område.
Den 16 - 17 december började situationen förbättras för öv Siilasvuo. Den 16:e förstärktes övlt Susitaivals Slagstyrka Susi med 6:e cykelbataljonen (PPP6) under mj Järvinen. Den 17:e fick JR27 sitt första artilleri, ett fyrkanonsbatteri med ryska (tsaristiska) M1905 76,2 mm fältkanoner (2:a batteriet i 9:e artilleriregementet; 2/KTR9).
Med de nya styrkorna låste Susitaival snabbt det sovjetiska 662:a regementet på dess dåvarande plats. Han fann också tid och resurser för att anfalla Palovaara.
Den 17 december anföll PPP6 för att rensa bort fientliga styrkor i närheten av den sekundära vägen Yli-Näljänkä och därmed förhindra tillträde till Vaaekio. Den 17 december hade de nått Vaaekio och den 22 december hade de även rensat området mellan sjöarna Alajärvi och Kovajärvi.
Den 21 december förstärktes Siilasvuo av 64:e infanteriregementet; övlt Frans Fagernäs, 1:a jägarbataljonen (1Sissipataljoona eller SissiP1; kn Sulo Häkkinen, 22:a spaningsbataljonen (Kev. Os22); kn Ahti Paavola, 22:a pionjärbataljonen (PionP22); lt Sorasalmi, 4:e ersättningsbataljonen; lt Karhunen, 22:a signalkompaniet (22ViestiP), 1:a spaningskompaniet (TO1); lt Larvo), 2:a spaningskompaniet (TO2); lt Hannila och 22:a transportbataljonen (Liik.K22).
Siilasvou tog också över den operativa kontrollen av PPP6 som hade rört sig in i hans operationsområde. Denna styrka, plus det fältkanonbatteri som redan var under hans kontroll, utsågs till Finska 9:e Infanteridivisionen, med överste Siilasvuo som befälhavare. Överste Johann Makiniemi tog över befälet över JR27.
Kartbok
De blå "plupparna" märker ut de viktigaste stridsområdena som nämns i texterna. Tyvärr saknas kartreferens till några av stridsområdena.
9:e divisionens första anfallsorder löd (till dels): ”Orientera i riktning mot Raate-vägen, anfall från väster på morgonen den 26 december 1939 för att förinta sovjetiska styrkor i närheten av Hulkonniemi.” Detta anfall sköts senare upp med en dag för att ge tillräcklig tid för förflyttning. Den 21 december förstärktes Slagstyrka Susi med fyra infanteribataljoner (de tre bataljonerna från JR65 under ledning av övlt Karl Mandelin, plus den 15:e separata infanteribataljonen (ErP15) under ledning av kn Matti Harola från P-SRE). Mandelins män kom från Uleåborg i en ansträngande 200 km lång transport med öppna lastbilar i temperaturer på -25 grader eller lägre.
Med ytterligare styrkor kom nya order från P-SRE. Susitaivals uppdrag löd: ”Förinta de sovjetiska styrkorna söder om sjön Piispajärvi samtidigt som den östra flanken säkras, skär sedan av de sovjetiska kommunikationslinjerna till Suomussalmi och avancera mot Juntusranta.”
 |
| Haukiperäfärjan här ritad som väg (bro) över Haukiperäsundet |
De Röda armésoldater som hade anfallit över Juntusranta och Raate möttes bland ruinerna av det den nedbrända kyrkbyn Suomussalmi. de hade i detta ögonblick försörjning av förnödenheter både från norr och från öster - de kände sig rätt belåtna, härifrån var inte långt till riktiga vägar och järnvägslinjer och anfallsmålet Uleåborg syntes ligga inom räckhåll. Enda hindret på vägen var de finska styrkor som retirerat från kyrkbyn till en position söder om sjön Kiantajärvi och det smala Haukiperäsundet där en färjeförbindelse sammanband norra och södra sidan. Hade den tunna försvarslinje brustit skulle vägen västerut legat öppen.
Striden vid Haukiperäfärjan började med ett sovjetiskt anfall över isen den 8 december 1939. Avdelta Bataljon 15 bemannade den 6 km långa strandlinjen med tyngdpunkt vid färjeläget. Befästningar saknades helt - snögropar inklädda med granris var allt som i hast kunde iordningställas. En liten ljusning var att Haukiperäsundets tio cm tjocka is ännu inte bar de stridsvagnar som ryssarna lät visa upp på sundets norra sida. Den finska stridsmoralen var svag: nästan ingen sömn, snabb marsch till stridsområdet, ingen pansarvana samt tomma magar - läget kunde varit mycket bättre.
På morgonen den 8 december kom den första stridskontakten: ryssarna sände ut en kavalleripatrull på sundets is för att kontrollera om den höll för ett anfall. Ryssarna blev alla kvar på isen - liemannen skördade fullt mått till smattret från finska kulsprutegevär.
Staben för Nordfinlands Grupp insåg tidigt det allvarliga läget och bottenskrapade sina soldatresurser för att kunna återta Suomussalmi. På godsvagnar och på öppna lastbilsflak (minus 15-20 grader C) fördes förstärkningar fram ända från Kemi och Uleåborg. Tiden att bekanta sig med terrängen var knapp - och resmålet var för många oväntat. Ett citat ur Ranuakompaniets krigsdagbok tydliggör detta: "Och alltihop till ackompanjemang av ryssens kanonmuller (ryssarna använde, då terrängen så medgav, sitt artilleri) som då och då blandades med ett kort tatata från våra egna kulsprutegevär. Vi var alltså framme."
På morgonen den 9 december började Röda arméns artilleri skjuta över Haukiperäsundet. Många stridsovana finnar blev djup oroade men några av de mer erfarna soldaterna ropade. "Det går över, det går över!".
Granatkoncentrationen varade 1½ timme - sedan anföll det ryska infanteriet med upphävande av vilda "gurra-a-a"-rop. Den finska elden var av nybörjarkaraktär och nyttade föga eftersom den avfyrades på för långt avstånd. Mer än 100 ryssar kom iland på en sträcka av södra stranden och finnarna retirerade ca 200 meter. Någonstans hos de stridande finnarna fanns dock en medvetenhet om att "vi måste försöka" och en våldsamt motanfall kom igång medan sundets is sopades ren från andra anfallsvågen ryssar genom de finska kulsprutornas och kulsprutegevärens eld.
Det finska motanfallet kulminerade med närstrid man mot man - där den finska stridskniven kom till flitig användning.
 |
| Kopia av den finska stridskniven |
En närstrid man mot man, med vad tillhyggen som står tillbuds, kännetecknas av ett tillstånd där normala tankar och känslor helt enkelt inte existerar. Reptilhjärnan befaller musklerna i rörelseapparaten att döda motståndaren - helt enkelt för att inte själv låta sig dödas.
De ryssar som överlevde närstriden mejades ner på isen av kulspruteeld under flykten tillbaka till egna linjer.
Det sovjetiska 662:a regementet var nu så hårt pressat av Susitaival att det varken kunde stödja 163:e divisionen eller 81:a och 759:e skytteregementena vilka befann sig i Suomussalmi.
Den 22 december, medan Slagstyrka Susi anföll söderut från sjön Piispajärvi, flyttade ErP16 till Tervavaara för att anfalla själva Palovaara. Den 25 december återtog Slagstyrka Susi Haapavaara, som den 22 december hade skurits av från övriga sovjetiska styrkor genom ErP16:s ”slutspurt”, och den 27 december säkrade de även Palovaara.
662:a regementet höll nu på att snabbt falla sönder. Radioavlyssningar hänvisade upprepade gånger till låg moral. Åtminstone en politruk dödades av sina egna. Finländarnas fokus började nu skifta söderut.
Den 21 december ledde kn Mäkinen ett spaningsuppdrag från sin vägspärr på Raate-vägen åtta kilometer österut till Kokkojärvi-sjön, utan att få någon stridskontakt.
Den 23 december var dock hotet från den sovjetiska 44:e gevärsdivisionen stort och den pressade stadigt på Mäkinens två kompanier. Mäkinen initierade då ett anfall ur sin försvarslinje och i samordnade attacker från andra enheter slog han till mot 44:e divisionens förtrupp, det 25:e gevärsregementet. De övriga styrkorna under hans befäl anföll 44:e divisionens flanker med början omkring kl 23:00. Kn Kontula anföll med två kompanier från 1/64 söderifrån vid Haukila och träffade 44:e divisionens pansarbataljon och dödade över 100 artillerihästar. Kn Lassilas 1/27:a skar av Raate-vägen söderifrån vid Kokkojärvi, där de dödade över 100 man, förstörde en stridsvagn och flera lastbilar samt demolerade ett fältkök. Anm. Finnarna utsåg alltid fältkök till mål med hög prioritet på grund av den inverkan förlusten av varm mat hade på trupperna i rådande kyla. Kompani 27/1 förlorade två döda i denna aktion.
Divisionschefen 44:e, Vinogradov, lät nu gräva ner sin division i skyddsgropar längs på Raate-vägen. Från Raate till Haukila ”säkrade” sovjeterna vägen med plutons- upp till kompanistora nästen som låg med ca hundra meters mellanrum. Stridsvagnar patrullerade mellanrummen.
Från ett avstånd på bara några mil kunde männen i 44:e gevärsdivisionen lyssna till dödsryckningarna från sina kamrater i 163:e.
De finska styrkors ständiga spaningar och överfall gjorde det möjligt för dem att redan 24 december identifiera alla 44:e divisionens större enheter och gränserna för dessa enheter.
Den 23, 24 och 25 december gjorde resterna av 163:e gevärsdivisionen i Suomussalmi flera desperata försök att bryta sig ut. De lyckades bara förbruka det mesta av sin kvarvarande ammunition. Även om finska 2/27 var hårt pressat i sina försvarsställningar den 24:e av ett anfall på båda sidor av vägen som ledde söderut från Suomussalmi gick de till motattack och återtog all förlorad mark under slutet av dagen.
Den 25:e hade de sovjetiska anfallen i söder och väster i stort sett spelat ut sin roll. Under tiden satte Slagstyrka Susis attacker söderut från Palovaara allt större press på 163:e styrkans norra perimeter. (=yttre gräns för försvar).
Den 26 december utfärdade Siilasvuo sin anfallsorder. Divisionens huvudansträngning riktades mot den västra änden av den sovjetiska perimetern, vid Hulkonniemi, där mj Karis två medborgargardesbataljoner och JR64 skulle anfalla för att tränga igenom 163:e divisionens försvarskedja och kraftfullt störa divisionens perimeter. Major Kari organiserade sina enheter i två anfallsstyrkor.
Övlt Fagernäs skulle göra huvudarbetet med 1/64 (1 komp ur 64 regementet) och 4:e ersättningsbataljonen från Vuonanniemi på halvöns södra spets, över sjöisen mot Hulkonniemi för att sedan ta vägen till Suomussalmi och störa, eller rentav förinta, förbanden i den sovjetiska perimetern. Kn Matti Harola skulle göra den stödjande insatsen och anfalla för att ta huvudvägen med kn Räsänens 2/64 och ErP15. Därigenom skulle man kunna hindra ett sovjetiskt tillbakadragande - eller tillförandet av en förstärkning.
Efter att ha blockerat vägen norrut skulle kn Harola anfalla söderut för att tränga igenom försvaret av Suomussalmi och därmed splittra och samtidigt förinta de återstående sovjetiska styrkorna. Varje specialstyrka fick disponera en pansarvärnskanon från 9:e divisionens knappa förråd om två pjäser samt ett artilleribatteri (divisionen hade endast två batterier vid denna tidpunkt) som direkt understöd. Den 22:a pionjärbataljonen gav allmänt stöd. Klockan 07:30 den 27 december (före gryningen) inledde överste Siilasvuo 9:e divisionens understödjande anfall.
Mj Järvinens PPP6 anföll längs den östra sidan av sjön Pirttajärvi mot vägkorsningen Kylänmäki för att göra det möjligt för 9:e divisionen att tränga igenom den sovjetiska perimetern, och kn Paavolas 22:a spaningsbataljon (Kev.Os22, minus ett kompani, som bevakade den norra flanken) anföll från Ruottuvaara (på den östra stranden av sjön Kiantijärvi) i riktning västerut över isen till Sopala, för att ansluta sig till mj Karis huvudstyrka och förstärka deras anfall.
Källor: Internet, litteratur i ämnet samt Michael R Evans uppsats av den 23 maj 1997. Research, översättning, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns redaktör.
- Ω -
