Batteri Hälsingborg - ett rekordbygge i en mörk tid...

 Fjärde pjäs i Batteri HB, Bofors 15,2 cm kanon m/40, döpt
under beredskapen till Maja har fått sitt ursprungliga
utseende återställt med hjälp av ett idogt gäng volontärer
som med sitt arbete värnar det förgångna! Den som söker få
dimensionerna klara för sig skall "spana in" den grå
dörren till halvkasemattens innandöme belägen i
väggen kant i kant med, men bakom, pjässköldens
vänstra [i bild] främre hörn. [Bilden tagen genom ett
plexglasfönster - därav skiftningarna i blått från himlen]

För en tid sedan gjorde Redaktören tillsammans med kamrater från underofficersutbildningen på A9 1964-65, nu avdankade Parkunderofficerare respektive Närskyddstroppchefer, ett besök på Batteri Helsingborg [HB] vid Djuramossa. 

Grunden till vår närvaro i Djuramossa var att vi firade 60 år sedan MUCK med ett besök på det unika batteriet och med Förbundsmiddag på Scandic Nord, Helsingborg där vi också hade vår förläggning.

Batteri Helsingborg är sedan 1992 avvecklat och alla hål och passager blev då vederbörligen plomberade med stenskravel och betong.  Riksantikvarien beslutade dock att 4:e pjäs, döpt till Maja av de som tjänstgjorde på Batteri HB, skulle bevaras i ett för allmänheten tillgängligt skick. Sydkustens Marinkommando meddelade i sin tur att de tre övriga pjäsvärnen skulle tillstängas men med pjäserna kvar i värnen. Vid plomberingen lät man alltså de tre grova, 15,2 cm Boforskanonerna bli kvar i sina pjäsbrunnar, täckte pjäsbrunnens öppning med ett lager betong över den redan befintliga vädertäckningen av korrugerad plåt, samt fyllde ingången till bunkern med stenskrot och betong. Sedan täckte man hela anläggningen med ett lager jord - och vips hade man en kulle som så småningom blev grönklädd!

Ett semantiskt förtydligande

Batteri Hälsingborg, uppfört vid Djuramåsa (nu Djuramossa) under beredskapstiden 1940, bär än idag spår av den äldre ortnamnstraditionen. Stavningen 'Hälsingborg' användes i samtida militära dokument, men övergick i civil och kartografisk praxis till 'Helsingborg' under 1950-talet – parallellt med att platsnamnet Djuramåsa moderniserades till Djuramossa.

Efter det att beslutet om att avveckla Batteri Helsingborg fattats fanns krafter som verkade för ett bevarande av detta i sig unika batteri. Dock ansåg sig olika myndigheter sakna kapital för att finansiera ett sådant projekt... Då kom Johan Andrée och hans hustru Marie in på scenen. Med obändig energi och med en fast tro på projektets genomförbarhet har de skapat ett unikt museum i Sverige, Beredskapsmuseet i Djuramossa! Genom sin entusiasm har de också lyckats enrollera volontärer vilka med sitt arbete bidrar till vård, och vidmakthållande, av museets samlade föremål.

Johan är visionär och som sådan långt ifrån slut på planer för Beredskapsmuseets framtida verksamhet. Just i ögonblicket pågår arbetet med att för framtiden säkerställa den mark som museet vilar på, men det är bara början på den kulturella resa som han för så länge sedan formade i sitt sinne. Som museiechef kan man inte vila på hanen... och Batteri HB har stora möjligheter att utvidgas och attrahera framtida gäster!

Inne i den grönklädda kullen vilar 2:a pjäs, Brita, i Batteri Hälsingborg.
"Hacket" som syns i kullen är en sentida anpassning till besökarnas säkerhet;
en alternativ utrymningsväg var ett oavvisligt krav för att få ta ner
besökare i bunkeranläggningen

Här, i den övertäckta pjäsbrunnen, sover 2:a pjäs Brita, sin Törnrosasömn.
Notera den korrugerade plåten i den lutande delen av taket, ovanpå den 
betong och så ett lager jord...

I de fyra kullarnas inre fanns alltså kvar själva grunden till bunkrarnas existens - de grova kanonerna vars syfte var att, med eld från Djuramåsa [namnet stavades och uttalades så förr], kunna spärra av all fartygstrafik i Öresund! För den händelse Tyskland skulle rikta ett anfall mot Sverige kunde man som bonus lägga Helsingörs hamn, och uppmarschvägarna dit för eventuellt anfallande tysk trupp, under förödande eld med 46 kg tunga spränggranater. Eldhastigheten var 3 till knappt 4 [tidmätt] skott per minut och pjäs. I krigsförberedelserna ingick också planer för Batteri HB:s sista strid. För den händelse batteriet måste överges skulle eldrören riktas mot Helsingborgs hamn där tysk trupp förväntades finnas. Hamnen skulle beskjutas så länge som möjligt - eller med 4 skott per pjäs. När läget blev ohållbart skulle eldrören på de fyra pjäserna i Batteri Helsingborg sprängas, övrig utrustning så långt möjligt förstöras och platsen därefter överges.

Den praktiska skottvidden för Batteri Helsingborg var 24 km och åskådliggörs
av den gula cirkeln. Det var alltså helt möjligt att med tunga spränggranater beskjuta
såväl hamnen i Helsingör som uppmarschvägarna
dit för eventuella tyska anfallsförband

Dåvarande kapten,
här överste,
Sven E Haglund

Tysklands överfall på Danmark och Norge den 9 april 1940 blev själva grunden för tillkomsten av Batteri Helsingborg. Kustartillerikapten Sven E Haglund fick av Marinförvaltningen uppdraget att planera och rekognosera en lämplig plats för ett tungt fyrpjäsbatteri i så kallade halvkasematter i nordvästra Skåne. Med ordet "halvkasematt" förstås i detta fall en pjäsplats där pjäsen står helt skyddad från bakifrån och ovanifrån inkommande eld. Mot inkommande eld framifrån/från sidan är man givetvis oskyddad - detta för att själv kunna skjuta!  Supportfunktioner som t ex ammunitionsdurkar är helskyddade liksom utrymmen för personal Ammunitionen slussas ut till pjäsbrunnen via explosionssäkra luckor. En inkommande granat kommer sannolikt att slå ut servicen - men pjäsen med ammunition i halvkasemattens inre är fortfarande helt intakt.

Haglund redovisade sina planer den 12 april och avreste därefter med en rekognoseringsgrupp till Skåne. Redan den 17 april var han klar med uppgiften. Batteriet skulle förläggas till Djuramåsa, bestyckas med nya 15,2 cm pjäser som ursprungligen, före kriget, var beställda av Polen, Nederländska Ostindien samt Siam, men som just till följd av detta krig fanns kvar hos Bofors i Karlskoga.

Ingenjör
Robert von Bahr

Entreprenadkontraktet gick till Skånska Cementgjuteriet [idag Skanska] som satte den redan då legendariske Robert von Bahr som byggledare. von Bahr hade 1000 man från Skånska Cementgjuteriet och stundtals lika många militär personal till sitt förfogande. Arbetet bedrevs som treskift och bygget genomfördes på en ännu idag svårslagen rekordtid. Från första spadtag till provskjutning av pjäserna gick blott 45 dagar - redan efter ytterligare 2 dagar, torsdagen den 7 juni 1940, anmäldes till chefen Kustartilleriet [som hade det militära ansvaret] denna mening: Batteri Hälsingborg klart för strid!

I augusti samma år skulle räkningarna för bygget betalas. Under resans gång hade ett flertal fördyringar och tilläggsbeställningar måst hanteras. Så hade t ex inte medräknats att hela anläggningen måste ha ett avloppssystem för att hålla grund- och regnvatten borta, att manskapet vintertid måste ha annan förläggning än tält, att samma manskap måste ha ett sanitetshus för sina dagliga behov och för att kunna sköta sin hygien, att varm mat skulle kunna ätas inomhus etc etc. Sammantaget ökade kostnaderna med 2 480 000 kr vilket gav en slutsumma om 3 480 000 kr. Översatt till dagens penningvärde (oktober 2025) utgör detta 109 023 000 kr.

 

Batteri HB bestod 1996 av fyra sådana kullar som den vi ser på fotot ovan, en likaså plomberad underjordisk sammanställningsplats [där pjäsernas skjutriktning för träff i målet beräknades] och därtill en plomberad sjukvårdsbunker. I denna lagrades i fredstid en betydande mängd sjukvårdsmateriel för en planerad tältbaserad sjukvårdsenhet i det angränsande skogspartiet. Sjukvårdsbunkern innehöll också förstahandbehovet av ammunition för handeldvapnen och kulsprutorna i de fem bunkrarna i periferin runt om Batteri HB.

Mätplatser/O-platser [dvs eldledningsplatser] fanns på sammanlagt åtta ställen längs kustlinjen. Dessa platser var batteriets "ögon" och hade telefonförbindelse med sammanställningsplatsen.

Bofors 40 mm L/60
luftvärnsautomatkanon m/36.

För Batteri HB:s skydd mot flygangrepp fanns, i sju meter höga trätorn, två uppsättningar Bofors 40 mm L/60 luftvärnsautomatkanoner m/36 - ett vapen som då återfanns i många länders försvarssystem och är Bofors största exportframgång hittills! Kanonen har producerats (inkl. licenstillverkning) i fler än 60 000 exemplar.

Bofors 20 mm lv-akan m/40

Inom Batteri HB fanns också fyra rörliga 20 mm Bofors luftvärnsautomatkanon m/40.

 

150 cm luftvärnsstrålkastare m/38-39
Effektiv belysningsräckvidd 10 000 meter

För att nattetid kunna belysa främmande flygplan långt uppe i luften fanns tre rörliga strålkastaravdelningar. Vardera av dessa var bestyckade med en strålkastare med 150 cm reflektor. Inuti, i reflektorns optiska centrum, en bågljusanordning [ljusalstrare] bestående av två stavar av kol vilka matades med elektrisk ström från ett elverk så att en ljusbåge uppstod mellan stavarna, därtill optiska mätinstrument för bestämning av upptäckta flygplans höjd samt kommunikationsutrustning med sammanställningsplatsen och lv-pjäserna. 

Kulspruta m/36. Vapnet hade lätt utbytbara pipor med
kaliber dels 6,5 mm, dels 8 mm. Den senare var
huvudsakligen avsedd för bekämpning av flygplan

Närskyddet utgjordes av fem kulsprutebunkrar som vardera disponerade två tunga kulsprutor m/36 med valfri kaliber, antingen 6,5 eller också 8 mm. Fabrikaten var Carl Gustaf eller LM Ericsson! [Jo, LME tillverkade faktiskt denna kulspruta i 200 - 300 exemplar under brinnande krig!]

Principskiss för Djuramåsas försvar 1940. Mot annans handaverkan från
luften eller till lands stod två 40 mm Boforspjäser i lv-torn, fyra rörliga
Bofors 20 mm lv-akan, tre rörliga 150 cm strålkastare
samt tio tunga m/36 kulsprutor

Eldområden vid Batteri Hälsingborg [HB]. Av kartan framgår hur de
tunga kulsprutorna på klassiskt vis, även i mörker och via fasta eldlägen,
 kan lägga flankerande eld runt om Batteri HB

Under ledning av museets skapare och museiechef, Johan Andrée, fick vi gamla u-offar en djupdykning i landet Sverige under beredskapsåren - och ökad kunskap om hur nära oss det förödande Andra Världskriget faktiskt var.

Djuramåsa får för en stund representera det som hela hela världen under sex år drabbades av - krigets fasor. Sverige stod, efter en hektisk tid av upprustning, åter berett att med glödgat stål och slipade bajonetter försvara fädernejorden. Vi hade valt att ställa oss neutrala i denna politiska världskonflikt - men hur upprätthålls detta? Jo, kriget ställer i sitt vansinne även bestämda krav på de som valt att stå utanför konflikten. Sålunda skall den neutrale med våld avvisa såväl vän som fiende om denne beträder hans område. I klartext betyder det för Sverige att envar som utan särskild inbjudan uppträder inom vårt territorium skall nedkämpas...

Störtade och nedskjutna plan 1939–1945

Sammanlagt kränker över 16 000 flygplan den svenska neutraliteten under kriget. 2 609 plan är tyska, 7 522 allierade och cirka 5 890 icke identifierade. 111 tyska flygplan, 54 brittiska och 140 amerikanska flygplan nödlandar eller störtar på svenskt territorium. Svenskt luftvärn skjuter ned 11 tyska och 8 allierade plan. Totalt omkommer 184 flygare i samband med nedskjutningar och nödlandningar. 27 av de omkomna flygarna är tyskar, 117 är britter och 40 är amerikaner.

Johan Andrés bok, Kanonerna på Djuramåsa, utgiven på Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2007, ISBN 978-91-85789-13-9, flyttar oss från den bekväma läsfåtöljen till krigets verklighet! Boken rekommenderas starkt! Följande text är en delvis bearbetad excerpt ur boken och publiceras i Tidsspegeln med författarens benägna tillstånd.

'Batteri Hälsingborg deltar aktivt i upprätthållandet av den svenska neutraliteten. Främmande flygplan som kränker svenskt luftrum avvisas av varningseld från batteriets luftvärnspjäser. Varningseld, bestående av tolv skott under eller bredvid planet, markerar kränkningen av svenskt luftrum. Några gånger händer det att batteriets luftvärn skjuter direktriktad eld mot flygplan som kommer in över svenskt territorium. Vid tre tillfällen uppger Batteri HB:s luftvärn att de därvid skjutit ner flygplan.  I efterhand är det emellertid mycket svårt, ja närmast omöjligt, att verifiera huruvida så verkligen är fallet.

Den vanligaste orsaken till att utländska flygplan kränker svenskt luftrum är att de är svårt sönderskjutna av tysk luftvärnseld efter bombuppdrag över Tyskland. Besättningen på dessa flygplan har inget annat val för att överhuvudtaget klara livet än att försöka sätta ned planet i neutrala Sverige.

Det svenska luftvärnet har luftvärnsbatterier längs hela Öresundskusten. De har hög eldberedskap och öppnar därmed eld inom 20–35 sekunder från det att ett flygplan upptäcks befinna sig över svenskt territorium. Batteri Hälsingborgs luftvärn är alltså inte ensamma om att beskjuta främmande plan.'

Kränkningar och avvisningar

Air Chief Marshal
Sir Arthur Harris
24 april 1944

Under ledning av Bomber Commands Air Chief Marshal Sir Arthur "Bomber" Harris  inleder britterna 1942 ytbombning i stället för precisionsbombning av Tyskland. Med större flygformationer följer större förluster, britterna kan räkna in 40-60 i Sverige nödlandade flygplan 1942 - 1945 (flygplan nedskjutna över Tyskland räknas inte i denna redovisning). Motsvarande amerikanska siffra är betydligt högre: 160 flygplan.

Någon systematisk överflygning av Sverige för att nå bombmål i Tyskland kan inte påvisas för någondera parten [USA/England].

Britterna står dock för ett konstaterat grovt brott mot Sveriges neutralitet. Det gäller den s.k. Flygnatten 29-30 augusti 1944.

600 brittiska bombflygplan utförde denna natt två olika uppdrag riktade mot dels Köningsberg (nu Kaliningrad i den Ryska enklaven) dels Stettin (nu Szczecin i Polen). Vid detta företag sköts två flygplan ner av svenskt luftvärn - några störtade på svensk mark till följd av beskjutning över målet. 21 flygare begravdes på Pålsjö kyrkogård, en begravdes på mosaiska kyrkogården i Malmö.

En oavsiktlig nedskjutning?

Avro Lancaster Mk1

'Avro Lancaster Mk I R5663 QR-B, en Lancaster tillhörande 61 Squadron Bomber Command, lyfter med blandad engelsk och kanadensisk besättning från basen i England klockan 22:35. Uppdraget är att, tillsammans med ytterligare en Lancaster, fälla magnetminor i Öresund mellan Hälsingborg och Helsingör natten mot lördagen den 4 juli 1942. Under minfällningen över sundet öppnar det tyska luftvärnet i Helsingör och Hornbæk eld klockan 00:30 mot bombplanen. Det ena planet skadeskjuts svårt i höjd med Hornbæk. En av huvudbränsletankarna träffas och planet fattar eld. Piloten styr mot Sverige för att försöka rädda planet. När planet flyger in över svenskt land i höjd med Domsten strax utanför Hälsingborg, med riktning mot Batteri Hälsingborgs batteriplats, öppnar luftvärnet på batteriet spärreld för att avvisa bombplanet.

Pjäschefen på den ena av batteriets två luftvärnspjäser träffar planet, då hans beordrade spärreld oavsiktligt kommer för nära. Planet synes förlora manöverförmåga och flyger okontrollerat mot norr. I höjd med Lerberget söder om Höganäs går planet hastigt ned mot vattnet strax utanför kusten och kraschar klockan 00:40. Vid kraschen kastas piloten, flight sergeant Georg Edgar Williams, 24 år gammal, ur planet, och hamnar i vattnet bredvid det brinnande planet som håller på att sjunka.

Fiskaren Oskar Kristiansson från Lerberget, som sett planet gå ned i vattnet, tar sin snipa med 19-åriga dottern Aina vid årorna och ror ut mot det brinnande planet. Framme vid planet upptäcks Williams som kämpar för sitt liv i det oljefyllda vattnet. Kristiansson försöker dra upp Williams ombord på snipan, men piloten är så tyngd av sin genomvåta flygoverall med all utrustning och remmar från fallskärmen som är intrasslad runt Williams kropp att snipan nästan kantrar under tyngden.

Under tiden kommer ett tyskt jaktplan och sveper ned över det sjunkande planet. Kristiansson får då fram sin kniv och skär loss Williams från utrustningen, därefter fattar Kristiansson tag i kragen till flygoverallen och tar Williams på släp efter snipan medan Aina ror in mot stranden.

Övriga sex besättningsmedlemmar följer Lancastern ned i djupet när den långsamt börjar sjunka. Samtidigt som planet sjunker kommer en tysk patrullbåt och försöker fästa bogserlinor i det sjunkande planet som ännu syns under vattenytan. Troligtvis vill tyskarna komma åt bombplanets navigationsutrustning. En svensk patrullbåt från Viken kommer då ut och motar bort den tyska patrullbåten efter skarp ordväxling om att tyskarna befinner sig långt inne på svenskt vatten.

Bärgning av bombplan

Bärgning av bombplanet inleds den 7 juli av Hjälpvedettbåt 333 från Malmö. De första dagarna bärgas delar från planet som ligger på runt tre meters djup. Den 11 juli bärgas flygplanskroppen som hängs fast vid vedettbåtens babordsida. Klockan 17:15 inleds bogseringen in mot Hälsingborg. Det visar sig att planet, som väger närmare fem ton, är för tungt för vedettbåten som inte kommer någon vart. Hjälp att bogsera in planet begärs då från minsveparen M 16 som befinner sig i närheten.

Under den vidare färden in upptäcks allierade bombplan över Öresund, vilket får till följd att både tyska och svenska luftvärnsbatterier på ömse sidor öppnar eld mot planen. En stor mängd splitter regnar under eldgivningen ned på vedettbåten. Klockan 23:30 förtöjs Hjälpvedettbåt 333 med Lancastervraket vid kajen i Hälsingborgs hamn. Påföljande dag lyfts flygplanskroppen upp på kajen för undersökning varvid de övriga sex besättningsmedlemmarna återfinns inne i planet.

Flight sergeant Georg Williams, som förts till sjukhus i Hälsingborg lätt sårad, interneras i Fremby interneringsläger den 16 september 1942. Den 1 april 1943 skickas Williams åter till England med kurirflyg.

Den 17 juli 1942 begravs, under svenska militära hedersbetygelser, de sex engelska och kanadensiska flygarna på Pålsjö krigskyrkogård utanför Hälsingborg . 

Skjutning med samvetskval

Det är svårt att ge ett entydigt svar på vem som sköt ned Lancaster-bombplanet den 4 juli 1942. Den soldat som tjänstgjorde som pjäschef på batteriets luftvärn har tagit på sig hela ansvaret för att oavsiktligt ha träffat det skadeskjutna bombplanet. Hans pjäsgrupp hade order att endast skjuta spärreld. 

Vid genomgång av arkivmaterial över svenskt luftvärns insats under denna natts händelse nämns inga uppgifter om träff på bombplanet. Däremot bekräftas att varningseld från svenskt luftvärn gavs mot något av de två planen vid kränkning av svenskt luftrum, men att det var det tyska luftvärnet på den danska sidan som skadeskjutit planet så svårt att det sedan störtade utanför Lerberget. I Batteri Hälsingborgs eget arkivmaterial återfinns inga handlingar som bekräftar att batteriets luftvärn skjutit ned bombplanet. Frågan lär förbli obesvarad. Officiella rapporter säger en sak, samtidigt som en gammal man, pjäschefen på Batteri Hälsingborgs luftvärnstropp, plågas av minnena kring planet han ansåg sig ha skjutit ned.

Flygmekanikerns flykt

En av de mer udda historier som finns kring händelser runt Batteri Hälsingborg under beredskapsåren är historien om dansken Per Hiul och hans uppseendeväckande flykt från Danmark med ett stulet tyskt flygplan. Historien räknas i dansk historieskrivning som den mest spektakulära flykten från Danmark någonsin.

Per Hiul är redan i unga år mycket intresserad av flygplan. Han har utbildat sig till elektromekaniker för att få jobba med sitt flygintresse. År 1943, då Per är 20 år gammal, får han jobb på den tyskkontrollerade flygplatsen Fliegerhorst Ålborg. Här får Per följa med de tyska flygplanen upp i luften på provturer. Per iakttar piloternas åtgärder vid start och landning samt hur flygplanet manövreras. Snart har han lärt sig hur man gör. Pers plan är att stjäla ett tyskt flygplan och flyga till England för att där överlämna sig själv och flygplanet.

En dag upptäcker han ett plan som han tidigare reparerat. Det står obemannat med motorerna igång. Per ser sin chans att genomföra flyktplanen. Han tar sig ombord och lyckas få flygplanet att rulla ut på startbanan, men upptäcks, och hejdas, av tyskarna. Per skyller på att han skulle kolla några ledningar och har då av misstag råkat komma åt reglage som fått flygplanet att rulla iväg. Den här gången tror tyskarna på Per och hans historia.

Våren 1944 får Per jobb som flygmekaniker på Kastrup flygplats hos Frontreparaturbetrieb GL - Heinkel - Kopenhagen - Kastrup. Vid anställningen får Per skriva på ett anställningskontrakt där han intygar att han är av ariskt ursprung, att han inte varit medlem av kommunistpartiet eller liknande partier, samt att han underställer sig tysk militär strafflag.

Per har trots den tidigare motgången i Ålborg inte släppt planerna på att stjäla ett tyskt flygplan för sin Englandsfärd.

Det flygplan som fångar Pers intresse är en tysk Heinkel 111 G-3 med kodbeteckning CE+NX 28 tillhörande Blindflugschule 34. Flygplanet används som kurirflyg mellan Köpenhamn och Berlin och är därför alltid fulltankat. Under ett tjänstgöringspass natten till den 6 juli på hangar B ser Per plötsligt sin chans. Heinkeln står utanför hangarportarna med motorerna igång och varmkörs inför avfärd, men besättningen syns inte till. Per klättrar in i flygplanet och sätter sig på pilotens plats, för gasreglaget framåt, motorerna går upp i varv – men flygplanet rör sig inte. Han upptäcker att bromsklossarna vid landningshjulen ligger kvar. Efter att snabbt tagit bort bromsklossarna får Per flygplanet att rulla ut på startbanan.

Han är ingen expert på att manövrera och få full kraft i motorerna samtidigt. Flygplanet rullar av från startbanan och ut på gräset i allt högre fart. Precis innan flygfärden riskerar att sluta med en krasch in i flygplatsterminalen får Per Heinkeln att lyfta klockan 04:00 (dansk tid).

Per styr snabbt ut flygplanet över Öresund. Han får syn på tyska jaktflygplan som förföljer honom. Per styr omedvetet mot Sverige. Det tyska flygplanet observeras av den svenska luftbevakningen söder om Hälsingborg vid Glumslöv, där det fortsätter och passerar söder om medeltidstornet Kärnan i Hälsingborg. I höjd med Sofiero slott, strax norr om Hälsingborg, öppnar svenska luftvärnet spärreld mot flygplanet. Heinkeln har enligt uppgift hela tiden förföljts av två tyska jaktplan som nu avviker och flyger tillbaka mot den danska kusten.

Heinkeln fortsätter mot Domsten där det viker av mot Djuramåsa och Batteri Hälsingborg. Luftvärnstroppen på batteriet öppnar omedelbart verkanseld mot det tyska flygplanet. Följande händelseförlopp återges här från batteriets luftvärnsrapport:

Till Divisionschefen XI. LVDIV fo 13. Härmed får jag vördsamt inkomma med rapport över utförd beredskapsskjutning den 6/7 1944. Kl 03:15 larmade posten beredskapsbemanningen då han hörde motorbuller och lv-eld i sydlig riktning. Som planet redan beskjutits med varningsskott öppnades omedelbart verkningseld kl 03:16 i riktning 3900. Planet träffades och störtade i riktning mellan 8 och 1. 16 skott lossades i skurar om 4 skott. Flygplanets typ He 111. Piloten omhändertogs av vaktfria bemanningen samt har överlämnats till polismyndigheten. Upl den 6/7 1944. Hans Gedda / Tpch

Vad som händer i flygplanet under luftvärnsbeskjutningen är följande: roderlinorna till höjdrodret skadas och Heinkeln blir delvis manöveroduglig. Enligt ögonvittnen träffas även ena landningsstället. Heinkeln sveper sakta på låg höjd över batteriplatsen i Djuramåsa i nordöstlig riktning, tydligt skadeskjuten. En uppgift gör gällande att en av vaktposterna på batteriet ställer sig med sitt gevär och skjuter skott efter skott mot det lågflygande planet, därvid ska ena motorn plötsligt ha stannat.

I höjd med den lilla byn Västra Klappe, vid Albin Perssons gård, ser en liten elvaårig flicka från fönstret [hon är placerad som finskt krigsbarn hos Perssons] hur ett stort flygplan kommer rakt mot huset. Men flygplanet höjer sig i sista stund och går rakt över hustaket. På andra sidan gården faller plötsligt flygplanet rakt ned från 25 meters höjd mot åkermarken och plöjer vid nedslaget en gata rakt genom sädesfältet.

Heinkel 111 G-3, CE+NX 28 störtar klockan 03:20. Vid kraschen bryts Heinkeln i två delar, stjärtpartiet slits loss medan främre delen av flygplanet roterar åt ett annat håll. Samtidigt slås flera delar loss från flygplanskroppen, ena motorn bryts loss från vingen och slungas iväg ett hundratal meter. Över hela nedslagsplatsen dryper det av nära 2000 liter flygbensin som mirakulöst nog inte antänds.

Vraket av den Heinkel 111 i vilket flygplanmekanikern
Per Hiuel lämnade Danmarkt till förmån för
England - men hamnade i Djuramåsa!

Strax före nedslaget har Per, som inser att flygplanet när som helst kommer att störta mot marken, desperat tagit sig längst bak i flygplanet till stjärtpartiet, där planets toalett finns. Vid kraschen undkommer Per otroligt nog med lättare skador. En bula i pannan, småsår på kroppen och en stukad axel är blessyrerna. Per linkar chockad ut från vraket och möts av gruppchefen i det lokala hemvärnet Gunnar Gustavsson och 18-åriga hemvärnssoldaten Lennart Persson.

Här, i akterpartiet på en Heinkel He 111, sökte Per Hiul
skydd när flygplanet kraschade på åkern norr
om Batteri Helsingborg. Mirakulöst nog undkom han
döden med några få mindre skador....

Förvåningen är stor då Per Hiul på klingande danska frågar var han befinner sig. En dansk yngling i ett nyligen nedskjutet totalhavererat tyskt flygplan - på svensk mark! Då svaret är att han befinner sig i Sverige blir det en märkbar lättnad hos Per. Istället för England kom han i alla fall till Sverige, och med livet fortfarande i behåll. Den planerade flyktvägen mot England hade med all säkerhet slutat med att tyskt eller engelskt jaktflyg skjutit ned Per. Planen var allt för orealistisk för att kunna lyckas…

Från tysk sida i Danmark kräver man att Per Hiul ska återbördas tillsammans med resterna av Heinkeln. Per lyder, som frivillig tysk soldat, under tysk militär strafflag och är att betrakta som en desertör. Naturligtvis vägrar de svenska myndigheterna att lämna ut Per - i synnerhet som han riskerar dödsstraff om han utlämnas. Frågan om Heinkelns återlämnande får bli en senare fråga. I Köpenhamn tar tyska Gestapo Per Hiuls föräldrar till förhör. De släpps efter tre månader med tillsägelse om att föräldrarna uppfostrat Per mycket dåligt.

Per Hiul får följa med hemvärnschefen Gunnar hem för tillsyn och lite mat. Per är fortfarande i ett chocktillstånd efter kraschen. I Gunnars kök ställer sig Per och börjar tvätta sig. Han tvättar sig och fortsätter att tvätta sig ända till dess Gunnar avbryter honom. Efter ett tag hämtas Per av soldater från batteriet i Djuramåsa. Han transporteras dit och överlämnas sedan till polisen i Hälsingborg för förhör.

Under tiden står 18-åriga hemvärnssoldaten Persson och bevakar planet med ett visst besvär som han själv berättar om: ”När jag gick vakt vid planet hade jag ena handen om geväret och den andra om byxorna för livremmen låg hemma på stolen.”

Åverkan på flygplanets hakkors

Historien om Per och Heinkeln slutar inte här. Den första tiden utsätts flygplansvraket  för plundring av ortsbefolkningen. För att säkra en ordentlig bevakning av vraket inför pågående teknisk undersökning placeras soldater från kustförsvarsförbandet i Viken som vakter vid planet. Under bevakningen av vraket skjuter en vaktsoldat skarpt då en närgången fotograf närmar sig flygplansdelarna; skottet slår ned precis vid fotografens skor.

Den 18 juli upptäcker flygingenjören Jälltoft, som håller i den tekniska undersökningen, att åverkan har skett på Heinkelns stjärtfena. På denna är den tyska nationssymbolen, hakkorset, målad. Någon har upprepade gånger, med ett vasst föremål, stuckit hål i stjärtfenans duk. Jälltoft lånar menige vpl Fagerbergs bajonett för att se om det är en bajonett som orsakat skadorna. Det är det, och då upptäcker Jälltoft att det sitter färgavskrap på Fagerbergs bajonett. Det kan alltså misstänkas att det är Fagerberg som är den skyldige till bajonettsticken på Heinkelns stjärtfena och hakkorset.

Fagerberg förnekar emellertid att han skulle ha stuckit bajonetten i stjärtfenan, men att han däremot stuckit bajonetten i lösa plåtdelar som tidsfördriv - därav färgen på bajonetten. Flygingenjör Jälltoft anmäler händelsen till försvarsområdesbefälhavaren som överlämnar ärendet till krigsrätten för att utreda om ett brott har blivit begånget eller inte. 

Krigsrätten vid Kungliga Skånska pansarregementet sammanträder den 4 september 1944 i Hälsingborg. Efter förhör med Jälltoft och Fagerberg beslutas omgående att målet ska avskrivas.

Flygplansvraket efter Heinkeln plockas senare isär och det mesta går till skrot. Viss viktig instrumentering lämnas tillbaka till Tyskland enligt det tidigare kravet från tyskarna. I utbyte får Sverige ett antal amerikanska flygare som skjutits ned av tyskarna över Danmark. De amerikanska flygarna interneras sedan, fram till krigsslutet, i Sverige.

Vad gäller Per Hiul får han tillbringa åtta dagar på sjukhus innan han släpps. Per engagerar sig ganska snart i den danska motståndsrörelsens hemliga transporter av vapen, flyktingar, sabotörer och militär materiel från och till Sverige och Danmark. I samband med den Danska Brigadens överskeppning till Helsingör den 5 maj 1945 ska Per ha följt med för att fungera som tolk vid förhör med de tyska krigsfångar som den Danska Brigaden griper. Efter befrielsen arbetar Per vidare som tolk för de brittiska och amerikanska styrkorna.

När kriget är slut förverkligar Per sin dröm om att ta ett pilotcertifikat. År 1949 får han anställning som maskinbefäl inom den danska handelsflottan. När Per Hiul är hemma på ledighet 1951 i Köpenhamn faller han, enligt uppgift något överförfriskad, i en av Köpenhamns kanaler och drunknar. Där slutar slutligt historien om Per Hiul - men i berättelsen om en mekanikers flykt 1944 från Kastrup med det tyska bombflygplanet Heinkel 111 lever han vidare.'

Avslutningsvis kommer här en bild tagen i den s.k. SMB-hallen. SMB står för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och var en gång en stor aktör för krigshistoria i bokform. SMB och dess medlemmar var med om projektet "Rädda 21:an" vilket handlade om att för framtiden bevara Sveriges största mobila artilleripjäs: 21 cm rörlig kanon m/42.  Pjäsen delades i tre enheter vid transport. Underlavett tillsammans med transportvagn vägde 14 ton, överlavett 16 ton samt eldrör 17 ton, sammantaget 47 ton. Pjäsen var rörlig, eller snarare flyttbar. Den kunde transporteras på väg i tre delar med en hastighet på 20-30 km/tim. Vid gruppering behövdes beroende på omfattningen av markarbetena mellan 1 och 4 timmar. För den skull förbereddes 100 betonggjutna batteriplatser på olika ställen längs våra kuster.

21 cm kustartillerikanon m/42. Vikt 47 ton. Grupperingstid 1 - 6 timmar
i förberedd batteriplats. Skottvidd 30 km. Projektilvikt 135 kg. 
Tillverkad av Tjeckoslovakiska Skoda-verken.
I förgrunden Bofors 37 mm pansarvärnskanon m/38. Kanonen
illustrerar väl kampen mellan förbättrat pansarskydd och
förbättrat motmedel i form av pansarbrytande kanoner och ammunition.
Pjäsen var helt obsolet redan 1941

Redaktören för Tidsspegeln tackar Johan Andrée för underlaget till denna artikel samt för tillståndet att publicera utvalda bilder ur boken Kanonerna på Djuramåsa som illustration till artikeltexten. 

Tack Johan, vi ses i nästa krig! // Erland

                                                                           - Ω -

Källor: Johan Andrée "Kanonerna på Djuramåsa" ISBN 978-91-85789-13, Internet samt böcker i mitt bibliotek.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

 

En Kustspaningsradarstation under Kalla Kriget

Externa medarbetare i Tidsspegeln är mycket ovanligt, men i tillblivelsen av föreliggande artikel spelar en tidigare arbetskollega från SVT en mycket stor roll! Under Redaktörens sedvanliga sommarvistelse på Gotland kom en elektronisk hälsning från Peter som föredrar att inte "stå i rampljuset" och därför endast står med förnamn här i "Byline". Nå, Peter berättade att han under 1968 hade en nio månader lång bekantskap med Katthammarsvik då han som värnpliktig telehantverkare arbetade på kustspaningsradarstationen KSRR 435. 

Intresset var väckt, Redaktören gjorde besök på den bara några kilometer bort belägna platsen och skrivandet påbörjades. På Redaktörens uppmaning inledde Peter en jakt på gamla fotografier - och började också aktivt söka kontakt med andra som tjänstgjort på KSRR 435. Efter 57 års tystnad lyckades han, mot alla odds, återknyta kontakten med några av kamraterna från den tiden.

Tidsspegeln vill med dessa rader tacka Peter - utan vilken ingen artikel blivit skriven! Tack Peter för ett väl genomfört arbete! // Erland, Redaktör och ansvarig utgivare för det ideella e-magazinet Tidsspegeln

Nu till artikeln!

En Kustspaningsradarstation under Kalla Kriget

 

Den anspråkslösa ingången
till Bergets hemlighet...
Uppe till vänster i bild den
roterande antennen

Inne i berget på Östergarnslandet [Gotland] fanns under det Kalla Kriget en av de 31 radarstationer som byggdes längs Sveriges långa kustlinje med syfte att övervaka den sjömilitära trafiken på haven runtom Sverige. Stationerna utrustades med dåtidens mest moderna elektroniska materiel och bemannades sedan med värnpliktig personal.

Kustradarutrustningen, med en räckvidd vid bra väderförhållanden om 200 km, köptes från England och var av typen PS-23. Denna utrustning uppgraderades löpande varvid beteckningen ändrades genom att lägga till en tredje siffra. Den sista uppgraderingen skedde 1976 och radarutrustningen fick då beteckningen PS-239. Stationerna driftsattes löpande under 1950-talet och flera av dem avvecklades under sent 1970-tal. För att minska driftkostnaden för de kvarvarande anläggningarna anskaffades under andra halvan av 70-talet och början av 80-talet fjärrstyrningsutrustning av KSRR-stationerna vilket innebar att övervakningen flyttades in till Sjöbevaknings­centralerna. KSRR-stationerna [Kustspaningsradarstationerna] behövde därmed ingen personell bemanning. För Hingstens vidkommande anslöts stationen 1979 till Sjöbevakningscentralen i Visby. De sista KSRR-anläggningarna avvecklades så sent som under 1990-talet. 

Denna artikel är en levande berättelse om Kustspaningsradarstationen Hingsten vilken var insprängd i förkastningsbranten några duktiga stenkast söder om Katthammarsvik. De flesta bilderna i artikeln är privata och som sådana naturligtvis påverkade av dåtidens enkla kameror, icke arkivbeständigt fotopapper [kopiorna blir med tiden röda] samt tidens tand. Detta innebär förlust av såväl skärpa som färg. Tidsspegelns Redaktion har utfört viss digital bearbetning av bildmaterialet - men det omöjliga är och förblir omöjligt!

Läsaren av föreliggande artikel kommer snart att märka att persongalleriet saknar efternamn - ett tecken på att Tidsspegeln städse värnar om meddelarskyddet och den personliga integriteten! 

Den allmänna tjänstgöringstiden för en värnpliktig var under berättaren Peters vistelse på Hingsten 10,5 månader. För den aktuella gruppen radarmatroser utgjorde drygt tre månader av denna tid befattningsutbildning - resten av tiden, ca sju månader, tillbringades på anvisat objekt i befattningstjänst. Det krävdes inalles 20 man för varje sammanhållen tjänstgöringsperiod vid Hingsten - dessa 20 värnpliktiga kom alla från Flottan.

De flesta av de tjugo utbildades i Karlskrona till radarmatroser men specialister, som teleteknikern och telehantverkaren, fick utbildning även vid Berga Örlogsskolor [teleteknikern] respektive vid Beckholmen i Stockholm [telehantverkaren]. Peter var ju kommenderad som telehantverkare och hans totala tjänstgöringstid var därmed något avvikande från radarmatrosernas. Han gjorde sex veckors grundutbildning i Karlskrona och genomgick därefter sju veckors befattningsutbildning i Stockholm på Beckholmen. Som telehantverkare var hans befattningstjänstgöring nio månader på objektet, inte sex månader som radarmatroserna.

Teleteknikerns underofficersutbildning fram till befattningstjänsten vid Hingsten är i detalj inte riktigt klar för Redaktören - men skiljer sig sannolikt inte till längden och formen, men väl till innehållet från Redaktörens 15 månades underofficersutbildning till Parkunderofficer vid artilleriet.

Radarmatrosernas tjänst omfattade radarobservation, plotterföring och vakttjänst. Teletjänsten [löpande tillsyn av radaranläggningen samt felavhjälpning] utfördes av dels en underofficersuttagen teletekniker, i vår berättelse Benny, dels en telehantverkare, i vår berättelse Peter. Motortjänsten utfördes av en motorman, i vår berättelse Jonny, som ansvarade för drift och underhåll av de dieseldrivna reservkraftverken samt tjänstebilen. Transporttjänsten genomfördes av en chaufför, här Kennet och kökstjänsten av en utbildad värnpliktig kock, här Ragnar. 

Kustspaningsradarstationens chefs- och administrativa tjänst upprätthölls av en stamanställd officer. 

Under tjänstgöringstiden roterade arbetsuppgifterna, inklusive vakttjänsten, mellan de värnpliktiga radarmatroserna. Arbetet bedrevs i 3-skiftsform, med fyra timmars tjänst per skift och fem värnpliktiga i varje skift. Två tjänster, teleteknikerns och telehantverkarens krävde emellertid specialistkompetens 24/7 och tillgången till denna kompetens säkrades genom ett joursystem. Kocken, motormannen och chauffören hade sina fasta arbetstider och ingick inte i vakttjänsten. Tele-männen ingick inte heller i vakttjänsten.

I denna berättelse om Hingsten är telehantverkaren Peter vår huvudsaklige sagesman. Men, ett av resultaten av strävandet att återkalla minnen från tiden med Hingsten blev att Peter efter 57 år lyckades spåra upp Motormannen och teleteknikern. Motormannen heter Jonny och har också bidragit till denna artikel med några av sina minnen - samt med ett antal foton. Teleteknikerns namn är Benny och han berättar om ett traumatiskt minne från Gotska Sandön. Även andra flottister från Hingsten har varit inblandade och bidragit med uppgifter.

Peter börjar såhär: "Jag ryckte in vid Flottan i Karlskrona under början av januari 1968. Grundutbildning i sex veckor. Testad och godkänd för radarutbildning vilken skedde under sju veckor på Beckholmen i Stockholm 

Sedan skulle tre av oss till Gotland. En till Gotska Sandön, jag till Östergarn och en till Hoburgen. Till Gotland i början av april. Där samlades övriga gruppen: en teletekniker, 15 radarmatroser, en motorman, en chaufför och en kock. En chef fanns redan på plats."

Förläggningen utgjordes av en vinkelbygd barack vid foten av förkastningsbranten och gav tak över huvudet, skydd för vinden och utrymmen för aktiviteter som sömn, hygien, utspisning och fritid.

Närmaste militära regemente var KA3 i Fårösund. Härifrån hämtades t ex vapen och ammunition, kläder för tvättbyten samt övrig nödvändig materiel.

En uppskattade kock,
Ragge [Ragnar]

Kocken, Ragge, gjorde i stort sina inköp av livsmedel "på egen hand" respektive hämtade råvaror från KA3 i Fårösund. Peter skriver: Kocken måste ha haft en bra budget, för vi åt oxfilé då och då. En gång fick kocken för sig att panera filén, vilket fick chefen att gå i taket. Han ringde till någon finare grossist i Stockholm och frågade om priset. Svaret blev 30 kr/kg. Idag [sept. 2025] motsvarar det 333 kronor/kilo. Priset, över disk, för svensk, färsk, oxfilé är idag ca 635 - 850 kr/kg beroende av var du köper den! 

Antennmast med antenn till PS-239.
[Bilden är inte från Östergarn]

Uppe på berget, ovanför den fridfulla förläggningen, stod antennmasten med vars roterande Argusöga man såg alla rörelser i tilldelad bevakningssektor. 

Radarobservatörerna kunde på sina skärmar faktiskt 'se' en liten bit in på det av sovjetmakten ockuperade  Lettland...

Den röda cirkeln anger Kustspaningsradarns räckvidd
om 200 km. Stationen på Östergarn kunde alltså 'se'
ända till det topphemliga sovjetiska områdena Ventspils
respektive Liepaja. På båda dessa områden i Lettland
fanns mycket stora militära installationer och det
krävdes särskilt tillstånd/pass för att få besöka städerna!

De värnpliktiga radarmatroserna arbetade i treskift om vardera fyra timmar [dvs full bemanning dygnet runt], vid radarskärmarna och deras observationer markerades löpande på en stor tavla av den i skiftlaget som för tillfället ansvarade för den så kallade Plotten. Plotten hade ett påtryckt mönster påminnande om ett mycket stort spindelnät. Radarantennen var centrum i nätet som sedan var indelat i sektorer och segment. Genom att upprepa mätningarna mot ett specifikt mål var 3:e eller 6:e minut [delar av en timme; förenklar beräkningar] kunde kurs och fart beräknas och resultatet föras in på Plotten. Upptäcktes något avvikande från det normala rapporterade Plottern vid behov vidare per telefon till en högre, dygnet-runt-bemannad, stab.

Förläggningen.
Den rektangulära radarantennen uppe på klinten
står med 'gaveln' riktad rakt mot kameran och
syns därmed inte i "hela sin prakt"

Peter fortsätter: "Byggnaden, som vi bodde i, var en barack i vinkel. Två i varje rum. Kök, tvättrum, tv-rum, matsal/allmänt utrymme. Och så förstås chefens sovrum och kontor. Fem radarmatroser i varje vaktlag. Tre framför skärmarna, en vid Plotten och en vakt med skarpladdad k-pist.

För vapenhantering fanns givetvis regler och instruktioner. När givna regler och rutiner övergår till slentrian, och därmed inte följs, kan läget bli allvarligt - för att inte säga livsfarligt! 

Peter berättar: En gång råkade en av grabbarna, som vid tillfället satt på sitt rum efter ett vakttjänstpass, fumla med sin oplundrade och osäkrade k-pist och bränna av ett par skott. Kulorna gick ut genom väggen, ut i korridoren och in genom väggen till rummet mitt emot. Där låg Jonny, motormannen, och vilade. Kulorna fastnade i hans klädskåp... [Anm: innan plåtskåpen gjorde entré på logementen var klädskåpen byggda av trä.] Ingen chef fanns vid tillfället på plats och ingen utredning av händelsen blev därför gjord.

Prickskytte på klinten. Kulfång utgörs av

naturen...

Det hände faktiskt att vi låg uppe på berget och sköt prick på plåtburkar! Något egentligt kulfång fanns inte - vi ansåg att det öde berget i sig var tillräckligt som kulfång... Redovisning av tilldelad ammunition var det aldrig någonsin tal om. 

Radarstationens utrymmen i berget började innanför ett litet förrum, en sluss, skild från resten av anläggningen av ännu en ståldörr [anm: ytterdörren var den första dörren]. Därefter en lång gång med två sexcylindriga Scaniadieslar som drev två generatorer för elström.

Motormannen, Jonny, vårdar sina dieselmotorer
som driver reservkraftverken

Dessa reservkraftaggregat sköttes av Motormannen, Jonny, som också testkörde dieslarna med jämna mellanrum. Sedan ett stort rum med den elektroniska utrustning som krävs för att en radarstation skall vara en radarstation (magnetronen m.m.). Till vänster en liten verkstad för oss två telemän - och Motormannen. Sist ännu ett rum där radarskärmarna och Plotten var uppställda. Inget rinnande vatten fanns i anläggningen - inte heller någon toalett. 

En vecka varje månad var stationen avstängd för service. Då kom en stamanställd specialist som tillsammans med oss två telemän gjorde service på den tekniskt/elektroniska apparaturen. Radarövervakningen togs, under serviceveckan, över av anläggningarna på Gotska Sandön och på Hoburgen.

Förutom denna månadsservice krävde elektroniken en löpande tillsyn med justering av de ständigt drivande radiofrekvenserna i radarapparaturen.

Under serviceveckan hade radarmatroserna vanligen permission. De kunde då lämna Gotland och fick gratisbiljetter till färjan. Om man lade till 10 kronor av egna pengar kunde man ta reguljärflyget!

När jag hade ledigt en vecka hade teleteknikern Benny jour och vice versa. Proviant och kläder hämtades i Fårösund på Gotlands kustartilleriregemente, KA3.

Det var ett fritt arbete med mycket fritid -  tid för Byn [Katthammarsvik] och tid för övriga Gotland. Det fanns inga andra militära krav än att man fullgjorde sina tjänsteåligganden, inga krav på korrekt klädsel! Förutom vår station fanns en på Gotska Sandön och en på Hoburgen. Det fanns även en station på Stora Karlsö men den låg i malpåse. 

En mörk och blåsig höstdag fick vi ett akut fel på vår station, och det visade sig att vi saknade en absolut nödvändig reservdel. Det vi saknade fanns emellertid på den malpåselagda kustradarstationen på Stora Karlsö. Därmed fanns inget annat att göra än att per bil fara till Klintehamn och - med en måttligt stor båt - ta en resa tur och retur ut till ön. Det blåste hårt och sjön gick hög... men uppdraget genomfördes med betyget 'Väl Godkänt'!

Sovjetiskt signalspaningsfartyg "maskerat"
som trålare - vem trodde de skulle
"gå på" detta?

Peter fortsätter: Ibland ryckte några av oss "ut på fältet", oftast till Sysne, där sovjetiska fiskebåtar utrustade med massor av antenner [anm: för signalspaning] inte sällan kom lite för nära inpå svenskt vatten. Båtarna studerades med kikare för att eventuellt se namn eller andra märkningar. Iakttagelsen meddelades sedan till staben - och där lämnade frågan "vårt bord".

Inte bara sovjet var intresserat av vad
vi signalerade om i Sverige. Här ett
Västtyskt signalspaningsfartyg

Motormannen, Jonny, berättar: Vid ett tillfälle låg det en båt stilla i flera dagar precis utanför svensk territorialvattengräns. Chefen fick för sig att vi skulle ut och fotografera - men var fanns en båt? Han försökte med livräddningskryssaren som låg i Herrviks hamn [anm: ca 3 km söderut] men kaptenen sa nej. I Ronehamn fanns en lotsbåt och befälhavaren körde gärna ut med oss. Det var Chefen, jag och en fotograf på tillfälligt besök med sin Hasselbladkamera. [Hasselblads kameror ansågs förr vara absolut högsta kvalitet. En Hasselbladskamera finns faktiskt kvar på månen efter månlandningen 1969.] Vi rundade den misstänkta spionbåten där folk stod på däck och vinkade åt oss. De undrade säkert varför vi var där ute i en liten lotsbåt som gungade rätt bra. Spännande var det när fotografierna blev framkallade: men, det visade sig vara ett Västtyskt signalspaningsfartyg - en del av 'familjen' alltså...

Östergarnholms östra fyr. Byggd 1918-1919
Höjd 30 meter

Jonny fortsätter: Ett udda minne har jag från Östergarnsholm [anm: medelstor holme syd Herrvik]. När vi besökte fyren där noterade jag en kraftig kompressoranläggning på fyrens bottenvåning. Jag tänkte inte så mycket på det då, vi var ju på väg upp till fyrbalkongen. Förekomsten av denna kraftiga kompressoranläggning blev emellertid snart nog uppenbar. När vi lämnat fyren och kommit en liten bit på väg till vår båt fick vi en jäkla överraskning! Det var omväxlande dimma och halvklar sikt på havet den dagen och vad hände när dimman rullade in? Jo mistlurarna drog igång! Vi trodde vi skulle dö - vilket ljud det var! Tur för oss att detta inte hände när vi uppe på fyrens balkong!

Men så hände något dramatiskt som fick hela världen - inte minst de värnpliktiga på KSRR 435 - att hålla andan...

Peter berättar: Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 förändrades vår syn på vårt arbete på KSRR 435 som genom ett trollslag. Det var då som Warszawapaktens trupper invaderade Tjeckoslovakien och krossade den så kallade "Pragvåren". Det blev mycket spänt på stationen och vi var väldigt osäkra på vad som skulle hända... vi utgjorde ju frontlinjen mot Sovjetunionen.

Hela besättningen på Hingsten våren-sommaren-hösten 1968
Bildskärpan är obefintlig, men inget att göra åt...
    

Chefen själv, Arne

Att titta på TV var ett uppskattat nöje!
Vår man, Peter, nr 2 från höger

Det hände att grabbarna "festade till" i dagrummet
- med chefens tysta medgivande!

Även en vakthund ingick så småningom i besättningen
på Hingsten! Huruvida han var civil- eller stamanställd
framgick inte - men hans ägare var Chef nr 2
[tyvärr saknas både bild och namn på Chef nr 2]

KSRR 435 ägde en egen liten båt. Här tycks Motormannen
Jonny [närmast motorn så klart], Kenneth och Jan-Åke
fundera över hur man enklast sjösätter båten

Kocken, Ragge, fick hjälp med menyn när pojkarna
tog den lilla båten och drog till havs på en fisketur.
Tillgången på torsk var som synes god!

En Volvo Duett, här med ordinarie chauffören Kennet,
stod till stationens förfogande för transporter av
t ex kläder [tvättbyten] till och från KA3, Fårösund.

Peter hade som tidigare nämnts en formell förman i tjänsten, teleteknikern Benny. Benny hade en längre utbildningstid än Peter eftersom han var uttagen till underofficersutbildning inom "teleskrået" - hans första tjänstgöringstid var därmed 15 månader.

Y 62 fotograferad ett år före haveriet

Fredag den 6 september 1968 skulle åtta värnpliktiga flottister från Kustspaningsradarstationen [KSRR] på Gotska Sandön hem till fastlandet. Flygningen skedde med Y 62, en Vertolhelikopter från Berga. Åtta värnpliktiga steg ombord och piloten lyfte från ön klockan 10:07 med kurs mot Berga. Men de kom aldrig fram... Klockan 10:22 slets ett av rotorbladen på den bakre rotorn av till följd av materialutmattning och helikoptern störtade i havet sydost om Huvudskär i Stockholms södra ytterskärgård. Av de 12 personerna ombord omkom 10 - av dem sex man från radarstationen på Gotska Sandön. Olyckan är ännu idag Flygvapnets svåraste haveri...

Benny berättar: KSRR Gotska Sandön förlorade så många operatörer vid olyckan att stationen måste stängas. Jag och en telespecialist, stationerad på KA3 i Fårösund, fick i uppdrag att fara dit ut och lägga stationen i "malpåse". Vi tog en båt från Fårösund [KA3] till Sandön och utförde vårt uppdrag. När det var klart blev det helikopter till Visby.

Den gamla hederliga Fältapan (telefon) används
här för kommunikation med stationens apparatrum
nere i berget. Här är det den blivande uoffen och
teleteknikern Benny som talar med sin kollega
Peter. Notera den k-pistbeväpnade vakten som
har till uppgift att skydda Benny mot eventuella
inkräktare. Under sitt fyratimmarspass
skulle vakten, i övrigt, patrullera
hela anläggningen

Inne i anläggningens hjärta. Mycket utrustning
är det - och det finns dessutom ytterligare tre
konsoler med skärmar! Många rattar och omkopplare
att hålla reda på finns också! Trots, eller kanske tack vare, den
beväpnade vakten verkar stämningen
avspänd - med fötterna på konsolen, boken
i knät och pipan i munnen!

Alla utom tele-folket, motormannen,
kocken och chauffören deltog i vakttjänsten.
Här kommer en vakt på väg ut för en
patrullrunda. För säkerhets skull bär han
k-pistmagasinet i handen - kanske en följd
av vådaskotten i förläggningen?

Vid dessa tre skärmar sker det huvudsakliga övervakningsarbetet
av havet utanför Östergarn och bort till Baltikum.
Notera Plotten [tavlan i bakgrunden] och tjänstefunktionen
Plottern som sköter tavlan och kommunikationen med högre stab

Peter är uppe vid antennmasterna på stationens
hjässa. Sannolikt har han sin tele-kollega
i andra änden av tråden!

Undrar just om det blev några filmskapare eller
stjärnskådespelare av dessa pojkar?

Peter hade sin 34 hästkrafters Volkswagen med till
Gotland. Den kom till flitig användning
för turer på ön under fritid - liksom bara en tur
"till Byn" för att gå på Wallins café
och träffa andra  ungdomar

Det med Kattviksmått mätt anrika Wallins café
fick många besök av Flottisterna från Hingsten.
Caféet är numera nedlagt men exteriören
och skylten ute vid gatan är intakt - fast den
lilla, rektangulära, tilläggsskylten "Stängt"
hänger permanent under huvudskylten!

Denna 40 mm Bofors dubbelautomatkanon m/36-41A stod

en gång uppe på klinten vid KSRR 435 för att ge skydd mot attackerande flygplan. Den hade en imponerande eldhastighet  om 120 skott per minut och eldrör. [Vilket medför att laddarna skulle leverera ett knappt halvton ammunition per minut vid eldgivning med kanonen...] Pjäsen skulle vid beredskap och krig bemannas med personal utbildad vid KA3. Under Peters tid på Hingsten var kanonen innesluten i ett väderskydd.

Kanonen finns nu på Gotlands Försvarsmuseum i Tingstäde [Gotland]

Såhär såg det ut då, en gång....

... och såhär idag!

Vad som hände, eller möjligen kunde ha hänt, på detta Sveriges militärt vakande öga mot öster låter sig nu, efter 57 år, oftast inte återkallas! Likt bilderna på de bleknade, oftast suddiga, fotografierna från denna tid sveps minnesbilder och namn sakta in i havets dimma. De omvandlas i denna process mer till en känsla än till ett detaljrikt fotografi från den tid då Peter, Benny, Jonny, Kennet, Ragnar och alla deras kamrater levde och arbetade tillsammans på Kustspaningsradarstationen, KSRR 435. 

I samarbete med den relativt nya radartekniken verkade de unga män som bemannade Hingsten för ett tryggare Sverige i en otrygg värld - en värld som präglades av Kalla Kriget.

                                                                       - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!