Mein Führer, Ich stehe zu Ihnen ohne jede Einschränkung!

Albert Speer
1905-1981

Artikelrubriken [översatt från tyska], Min Führer, jag står ovillkorligt bakom Er! har sin grund i Albert Speers svar till Hitler efter dennes utfärdade 24 timmars betänketid natten mellan den 29-30 mars 1945.

Betänketiden avser ett svar från rustningsminister Speer på Hitlers fråga huruvida han ännu hyser en tro på Tysklands seger i det krig som pågår sedan hösten 1939. Om Speer hyser en tro på Tysklands slutseger tror han också på Hitler - och därmed är Führern beredd att stryka ett streck över Speers landsförrädiska handlande mot de den 19 och 27 mars meddelade Nero-orderna! 

Dr Fritz Todt
1891-1942

Den 8 februari 1942 inträffade en av de mest betydelsefulla och samtidigt mest gåtfulla händelserna i Tredje rikets inre maktstruktur. Dr Fritz Todt – riksvapenminister, grundare av Organisation Todt och en av Hitlers tidigaste förtrogna – omkom i en flygolycka vid Wolfsschanze i Ostpreussen. Inom loppet av några timmar utsågs den då 36‑årige arkitekten Albert Speer till hans efterträdare. Det var ett maktskifte som skulle få långtgående konsekvenser för krigets fortsättning.

Dr Todt var inte bara ansvarig för rustningsindustrin utan också för rikets väldiga byggprojekt – från motorvägar till Atlantvallen. Todt var också en av de få som vågade tala klarspråk med Hitler. Vid tiden för sin död hade han blivit alltmer pessimistisk om krigets utveckling. Han hade vid flera tillfällen uttryckt att kriget inte kunde vinnas militärt och att rustningsproduktionen var otillräcklig för att möta Sovjetunionens kapacitet.

Den 7 februari 1942 anlände Dr Todt till Hitlers högkvarter i Ostpreussen Wolfsschanze [Varglyan] för att rapportera om läget. Samtalet med Hitler blev stormigt. Todt upprepade sin bedömning: kriget kunde inte vinnas. Hitler var av annan uppfattning och avfärdade honom.

Albert Speer
1905-1981

Samtidigt som Dr Todt och Hitler har sitt stormiga möte anländer Albert Speer, Hitlers favoritarkitekt och Tredje Rikets Generalbyggnadsinspektör, helt oplanerat till Wolsschanze. Han anhåller om ett kort möte med Hitler - en begäran som beviljas. Dr Todt och Speer träffas vid midnatt efter Todts stormiga möte med Hitler. Todt erbjuder då Speer att flyga tillbaka till Berlin i Todts privata flygplan.

Till följd av det mycket sena mötet [kl 01-03] med Hitler lämnar Speer återbud till Berlinflygningen och undgår därmed att dela Fritz Todts öde.

Olyckans orsaker har aldrig klarlagts. Tekniskt fel, pilotmisstag eller sabotage har alla diskuterats. Inga bevis som pekar på något annat än en olycka har framkommit – men tidpunkten och omständigheterna har fortsatt att fascinera historiker.

Läs mer om händelserna den 7-8 februari 1942 i artikeln Vägen till Hitlers Wolfsschanze. Del III: Den enes död - den andres bröd…

När Adolf Hitler den 19 mars 1945 undertecknade den så kallade Nero‑ordern tog Tredje riket ett avgörande steg mot självförintelse. Ordern föreskrev att all infrastruktur som industri, transport och kommunikation i Tyskland skulle förstöras innan de allierade nådde dem. Det var en instruktion som saknade militär logik och som i praktiken skulle ha gjort Tyskland obeboeligt efter kriget.

I centrum för den uppblossande dramatiken stod två män: diktatorn som vägrade acceptera nederlaget, och ministern som i tysthet beslöt att trotsa honom.

Hitler utfärdade förstörelseordern [Nero-ordern] i två steg, den 19 och 27 mars 1945, som resultat av en alltmer isolerad och verklighetsfrånvänd övertygelse om att det tyska folket hade svikit honom och därför inte förtjänade att överleva nederlaget. Albert Speer, riksvapenminister och en av de sista i den innersta kretsen, insåg omedelbart konsekvenserna. Han förstod att ordern, om den följdes, skulle kasta landet tillbaka till livet i grottorna...

Redan samma dag, den 19 mars, började Speer agera. Han instruerade regionala befälhavare att ignorera ordern, förhalade direktiv och använde sin auktoritet för att skydda fabriker, broar och kraftverk. Detta var den mest omfattande sabotagehandling mot Hitlers meddelade order som någon genomförde under hela kriget.

Klockan fyra på eftermiddagen den 27 mars 1945 utfärdade Hitler ytterligare en brända-jorden-order, ett komplement till den han utfärdade den 19 mars. Här beordrade han "total utplåning, med hjälp av sprängämnen, eld eller demolering" av hela järnvägsnätet, kanalerna, hela kommunikationssystemet, telefon, telegraf och radio, och av alla master och antenner och reservlager av kabel och radiodelar. På samma sätt skulle alla kopplingsscheman och kabelläggningstabeller - alla ritningar som kunde underlätta reparationer - förstöras.

Heinrich Himmler, Reichführer SS
1900-1945

Slutligen hade han låtit förstå att han tänkte utse Himmler till generalinspektör för krigsproduktionen och delegera rustningen till Saur.

Karl Saur
1902-1966

Detta senare beslut skulle effektivt begränsa, eller omöjliggöra, Speers handlingsutrymme för räddningsaktioner – eller om man så vill: sabotage av Hitlers order. Ett sådant sabotage var liktydigt med en omedelbar dödsdom – för alla andra men inte för Speer vars relation med Hitler, genom konst och arkitektur, var ömsesidigt mycket djup.

Det är högst troligt att Hitlers privatsekreterare Martin Bormann var den som försett Hitler med information om Speers räddningsaktioner – det är känt att Bormann önskade att Speer störtades.

Natten mellan 29 och 30 mars hade Hitler och Speer ett utdraget möte i Führerbunkern under Rikskansliet i Berlin.

Under samtalet inträffar en mycket märklig ändring av Hitlers sinnesstämning där han, efter att först ha uppträtt härskande och kyligt avvisande mot Speer, i steg övergår till att vädja om Speers fortsatta förtroende och lojalitet.

Hitler inleder, med kylig låg röst utan österrikisk brytning och utan att ha skakat hand med Speer, att det kommit till hans kännedom att Speer saboterar hans Nero-order. Konsekvenserna av ett sådant landsförrädiskt handlande kunde bara vara ett…

Därefter, skriver Speer, ”… slog han plötsligt om och sa med mild, nästan förmanande röst – där den österrikiska brytningen var tydlig – att om jag inte varit hans arkitekt så skulle jag tvingats ta konsekvenserna”.

Därefter säger Hitler att Speer uppenbarligen är överansträngd och att Hitler därför bestämt att Speer omedelbart skall ta tjänstledigt.

Speer replikerade att han inte kan vara tjänstledig varpå Hitler svarar: ”Ni har inte något val”, och tillade ”det finns ett antal interna och externa politiska skäl till att jag inte kan undvara Er”...

Därefter följde en lång paus under vilken Hitler satte sig ner – och Speer gjorde för första gången detsamma - utan att vara ombedd av sin värd.

Efter en stunds tystnad säger Hitler att om Speer bara kunde övertyga honom om sin lojalitet så skulle han få fortsätta som tidigare i sitt ämbete. Denna lojalitetsförklaring skulle vara till fyllest om Speer förklarade att han var övertygad om att kriget kunde vinnas. På detta svarade Speer att det var omöjligt – kriget var förlorat!

Hitler började nu berätta om sin och partiets uppgång, om segrar, om personliga missräkningar, om Speers egna näst intill mirakulösa framgångar med rustningsindustrin och transportområdet – sammantaget en rapsodi över de gångna tolv åren. När han, som så många gånger tidigare, var färdig med sin monolog [som Speer hört flera gånger förut] sa han att det skulle räcka med att Speer sade att han trodde att kriget kunde vinnas. Speer svarade att han inte hade för avsikt att sälla sig till de många som i Hitlers närvaro ivrigt sade att de trodde på slutsegern – men aldrig, ens för en sekund, verkligen trodde på densamma… nej kriget var förlorat…

Hitler trappade då ner sin lojalitetsformulering ännu ett steg och sade: "Om ni åtminstone kunde hoppas att vi inte är förlorade; visst kan ni väl hoppas? Då vore jag nöjd."

Efter en längre tystnad reste sig Hitler abrupt och sade att Speer skulle få tjugofyra timmar på sig att tänka över sitt svar - sedan måste han ge besked om huruvida han hoppades att kriget fortfarande kunde vinnas. "Jag fick gå utan någon handskakning", skrev Speer.

"Jag visste inte vad jag skulle göra", skriver Speer, ”Jag kunde naturligtvis inte förhålla mig passiv och förvänta mig att han skulle låta mig fortsätta att sabotera hans order, men samtidigt kunde jag inte ljuga och låta honom tro att jag fortfarande hoppades på en seger."

"Jag ljög om honom och om hans order. Men nu upptäckte jag att jag inte kunde ljuga för honom. Jag antar att det handlade om den där säregna känslan som fanns mellan mig och honom, eller mellan honom och mig. Han kunde inte låta avrätta mig, trots att jag enligt hans mening hade gjort mig skyldig till landsförräderi, och han kunde inte ens förmå sig att avskeda mig när det utan tvekan - från hans synpunkt - var vad han borde ha gjort. Och jag kunde inte ljuga för honom. Kriget var förlorat; det hade jag sagt många gånger och det måste jag hålla fast vid."

Eftersom Speer inte kunde vika från sin ståndpunkt skrev han samma natt ett 21 sidor långt brev till Hitler, för övrigt det sista till denne adressat.

I brevet framförde han det som hans brist på sinneslugn hade förhindrat honom att säga när han stod öga mot öga med Hitler tidigare på natten: framför allt att det vore detsamma som desertering om han lämnade sin post i detta avgörande skede, även om det var på Hitlers order. Han skulle, med både glädje och stolthet, fortsätta att arbeta för Hitler och Tyskland så länge Hitler var införstådd med hans ståndpunkt, oavsett vilka konsekvenser detta kunde ha för honom själv.

För att nå fram till Hitler på det plan som han visste låg denne varmast om hjärtat och på vilket de hade stått varandra närmast kopplade han - med ett djärvt tankesprång - sina insatser som minister till den konstnärliga begåvning de delade.

Han skrev att om han - vilket Hitler hade framhållit samma natt - varit framgångsrik i den uppgift som Hitler förelagt honom så berodde det på att han gripit sig saken an inte som en expert utan som en konstnär, med en tro på kreativa lösningar och med den själsliga och intellektuella integritet utan vilken konsten var otänkbar. 

Han skrev vidare att han trodde på det tyska folkets framtid och avslutade sitt brev med "Gud skydde Tyskland".

24-timmarsfristen var snart till ända och Speer begav sig med bil till Führerbunkern. Speer skriver:

- När jag kom ned i bunkern stod Hitler och väntade och denna gång verkade han trött snarare än spänd. Nå? frågade han - bara detta enda ord - så jag ljög, samtidigt som jag inte ljög; hur som helst, mitt svar var helt instinktivt. "Min Führer, jag står ovillkorligt bakom er."

Hans ögon fylldes av tårar och han sträckte ut handen, något han inte hade gjort när jag kom in.

Jag fann mig snabbt och sa: "Men det skulle vara till stor hjälp om ni genast bekräftade att jag har fullmakt att verkställa er förordning av den 19 mars."

Han fogade sig omedelbart, skriver Speer, fortfarande synbart rörd, och bad mig att upprätta ett dokument som han genast skulle underteckna. Det bär mig emot att behöva erkänna - ytterligare ett exempel på min inre splittring - att jag helt medvetet ljög. Jag hade ingen som helst avsikt att genomföra någon ytterligare förstörelse.

Det dokument som Speer skrev, var ett tillägg till Hitlers brända jorden förordning, som återgav honom [Speer], och bara honom, befogenhet att verkställa den och sålunda möjlighet att hindra alla andra från att agera. Dokumentet innehöll tre viktiga punkter:

1) Verkställandet genomförs uteslutande av organ och instanser som lyder under ministeriet för rustning och krigsproduktion 

2) Bestämmelser för verkställandet utfärdas, efter mitt [Hitlers, red anm] godkännande, av ministern för rustning och krigsproduktion.

3) Broar och andra transportanläggningar kanske måste förstöras för att förhindra att fienden ska använda dem, men vad gäller industrianläggningar kan samma syfte uppnås genom att vi lamslår dem...

Hitler skrev under papperet med blyertspenna, nästan utan diskussion, och krävde bara att allt som var viktigt - enligt mina anvisningar - måste förstöras. Jag bedrog honom naturligtvis... Några sådana anvisningar skulle aldrig utfärdas...

Kanske var detta trots allt inte fråga om ett bedrägeri eftersom... han skrev under i full vetskap om att hans order om totalförstöring bara skulle utföras under vissa förutsättningar. Och jag tror att han kände sig lättad... 

När dokumentet var undertecknat, sade Speer [till Gitta Sereny], samtalade de några minuter. "Han frågade om jag ville ha te. Jag tackade nej, jag måste gå. Han bjöd mig då på ett glas vin, vilket sannerligen var mycket välkommet. Och sedan sade han, med mycket lugn röst, att den brända jordens strategi i vilket fall som helst var tämligen verkningslös i ett land som Tyskland och att den egentligen bara lämpade sig i ett jättestort land som Ryssland.

Klockan var nu ett på natten. Från Rikskansliet ringde Speer till sina medarbetare och bad dem att kalla samman alla motorcyklar, bilar, chaufförer och ordonnanser vid ministeriet, att bemanna telefon- och telegrafcentralen samt bemanna ministeriets tryckeri.

Inom loppet av en timme hade tryckeriet framställt flera hundra kopior av Hitlers senaste order och de sammankallade, motoriserade, budbärarna drog ut på sina värv. I Berlins förorter distribuerades ordern tom per cykel!

Arthur Seyss-Inquart
1892-1946

Den 1 april 1945, reste Speer till Arthur Seyss-Inquart, rikskommissarie i Nederländerna, för att ingående förklara att NaziTysklands krig var förlorat... och vad detta innebar… Samtalet med Speer resulterade i att Seyss-Inquart anhöll om ett sammanträffande med den amerikanske generalen Walter Bedell Smith, general Eisenhowers stabschef. Detta ledde i sin tur till att ett [relativt] oförstört Nederländerna kunde överlämnas till de allierade… 

I Berlin, enbart, räddades 866 av 950 broar undan förstörelse - broar nödvändiga för berlinarnas överlevnad… trots Speers kraftfulla initiativ förstördes alla broar över Rhen, från Schweiziska gränsen till Nordsjön... emellertid räddades undan förstörelse den absoluta merparten av Tysklands infrastruktur och själva förutsättningen för det tyska folkets fysiska överlevnad efter detta - för hela världen - förödande krig.

                                                                                                                                                                                                              - Ω -

Källor: Gitta Sereny's bok Albert Speer och sanningen, Internet samt Redaktörens eget bibliotek

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!

 

 

 

 

 

 

 

Gravkorets hemlighet

Tornet på Tyska Kyrkan [i bildcentrum], Stockholm

I DECEMBER KASTAR det skarpa släpljuset långa skuggor över Gamla stan. Mellan Svartmangatan och Prästgatan tornar Tyska kyrkan upp sig mot en duvblå eftermiddagshimmel. Kyrkogården är ett barn av 1700-talet. Idén om denna gravform, där kyrkan omges av arkader med nischer för kistor, utvecklades en gång av italienarna.

I ett hörn av kyrkogården står Tyska församlingens kyrkokamrer och röker. Stefan Schierbeck har röd dunjacka och sitt gråa hår i en hästsvans.

Han tänker tillbaka på den 3 oktober 1991, då han fick uppdraget att leda ombyggnationen av Tyska kyrkans gravvalv. Det är någon han aldrig skall glömma. Arbetet med förbesiktningen börjar en tisdagsmorgon strax efter nio. 

Stefan Schirbeck och Lennart Öberg, en kollega från församlingen, går runt i gravkorets källarvalv och mäter. Där nere i fukten och halvdagern har ingen människa varit på årtionden. Efter en halvtimma gör Stefan en märklig upptäckt:
-Lennart, det fattas åtta meter! Efter att ha gjort mätningen två gånger är kyrkokamreren säker på sin sak. Lennart kliar sig i huvudet.
-Tror du det?
-Det måste finnas ett igenmurat rum någonstans.

Stefan låter ficklampan svepa över de kalkade murväggarna. För att få visshet måste de ta upp ett hål i väggen. Mysteriet lämnar Stefan ingen ro. Efter att ha diskuterat upptäckten med sin fru vid middagsbordet lyfter han luren och ringer Lennart. Vid tiotiden på kvällen, försedda med bilmejsel, slägghammare och ficklampa, beger de sig ner i kyrkans gravkor och börjar hacka i den del av väggen som de tror kan vara igensatt. När de får bort en sten kan de skönja en hålighet innanför. Men det lilla hålet avslöjar inte vad som döljer sig där inne, varför Stefan kilar upp på kansliet och hämtar sin gamla Instamatickamera med blixtkub av plast. Tillbaka vid hålet sticker han in armen och fotograferar i olika riktningar. Morgonen efter lämnar han in filmrullen för framkallning i en butik på Västerlånggatan. Sent på eftermiddagen nästa dag får han se vad bilderna visar. Han ringer Lennart.

- Jag har fått bilderna. Du måste komma över omedelbart. Bilderna visar ett kalt rum. I änden av rummet finns en stentrappa som leder upp till övervåningen, där den är igensatt. Det är inte klokt, säger Lennart efter att ha suttit tyst en lång stund. Det måste finnas något mer där bakom. På kvällen är de plats igen. Stefan lyfter upp några golvplankor på övervåningen och kryper ner i trossbotten. Det är trångt, men han tar sig ändå in någon meter under plankorna.

- Ser du nåt? undrar Lennart. När Lennart inte längre kan se honom, hör han en dov röst inifrån golvet: - Nu ser jag trappan. Den är intakt och välbehållen. Stefan förstår att han har funnit rummet där de sänkte ner kistorna till de privata kryptorna. Han berättar för Lennart att det måste vara själva platsen för ceremonin, innan man sänkte ner kistan till gravkammaren.

Han vet efter att ha läst igenom kyrkoböckerna att samtliga gravar skulle ha tömts 1865. Det skulle inte finnas någon kvar.

Källaren hade inhyst så många som 1 500 lik samtidigt. Huvudena för sig, benknotorna för sig. På 1860-talet tömde Tyska kyrkan hela sin allmänna gravkammare. Församlingen hade köpt sju massgravar på Norra kyrkogården och liktågen gick i skytteltrafik från Svartmangatan till Solna skog. Det var något som gjorde ett kusligt intryck på August Strindberg. I boken Gamla Stockholm beskrev han den bisarra syn som mötte nattflanörerna på Sveavägen. Spöklika katafalker rullade kväll efter kväll i nordlig riktning ut ur stan.

Vad August Strindberg inte visste var att det saknades en kropp. För kyrkokamrer Schierbeck är historien långt ifrån över bara för att han och kollegan funnit rummet för nedsänkningen av kistorna.Det är nu den börjar.

När de väl har tagit sig in i rummet och lyst sig omkring en stund tänker de först att ”Jaha, det var det, äventyret är över och vi har bara funnit ett tomt, fuktigt rum, där en trappa leder en våning upp och upphör i en murad vägg”.

Men det är något annat som fångar Stefans intresse.

Ser du, nästan viskar han och riktar lampskenet mot en svag utbuktning i väggen. Det där ser också igenmurat ut. Stefan går fram till väggen och knackar försiktigt på olika ställen i murbruket. Ljudet förändras och blir ihåligare. Men han vet efter att ha läst igenom kyrkböckerna att samtliga gravar skulle ha tömts 1865. Det skulle inte finnas någon kvar. Vad tror du, Lennart? Kan det röra sig om en gravkammare i alla fall? 

För andra gången kommer bilmejseln och slägghammaren fram. Nu vet bägge två att de lagligen börjar tänja på reglerna. Men något klartecken från Stadsmuseet har de helt enkelt inte tid att vänta in. När stenen faller inåt kan de höra hur den träffar järn. Ytterligare en sten knuffas in. Sedan lyser de in med lampan. I ljuskäglans sken kan de se ett järngaller. Bakom gallret en kista. En ekkista. Nu går det upp för dem att det är fråga om en gammal grav. Mycket gammal.

Känner du lukten? Ljung.

Förr i världen lades de döda i kistor fyllda med hyvelspån och ljung. Hyvelspånen påskyndade förmultningsprocessen, eftersom den innehöll terpentin, och ljungen tog hand om lukten.

Nu bestämde de sig för att lägga verktygen åt sidan och göra lite historieforskning. Under ett par dagar söker de igenom kyrkoböckerna efter något som kan förklara graven. Sent på lördagskvällen ringer telefonen hemma hos Lennart. Jag har hittat det, säger Stefan i andra änden. Det visar sig att när de tömde gravarna på 1860-talet var det en familj som hade betalat för sin släkting att ligga där i eviga tider. Enligt församlingens gamla anteckningar visar det sig att de har funnit kommerserådinnan Johanna Ulrica af Forselles grav.

Dagen efter kontaktar Stefan Stadsmuseet, länsstyrelsen och kyrkogårdsförvaltningen, som anländer till platsen och ger anvisningar. Två veckor senare river Stefan och Lennart väggen. Under en pressande tystnad får de se hur ekkistan blottläggs i takt med att murbruket kommer ner. Kistan är omgärdad av ett järngaller, som är förseglat med ett kraftigt lås. Stefan har läst att nyckeln kastades i Norrström, som ett tecken på att graven aldrig skulle öppnas.

De får upp låset, öppnar grinden och undersöker kistan närmare. Efter en stund kan de se den graverade mässingsplåten som pryder kistan.

Inskriptionen lyder:
Tacksamma barn har inköpt detta rum att i eviga tider bli ett orubbat viloställe åt deras ömt saknade mor, välborne kommerserådinnan Johanna Ulrica af Forselles, död 1790.

När de tar i kistan faller sidostyckena ut. En stark doft av ljung sprider sig i rummet.

Försiktigt nu. Vad liten hon är.

Den döda kvinnan i kistan är kort, inte mer än 140 centimeter, hon är gråsvart, vilket tyder på blyförgiftning, och hennes kläder har tiden tagit hand om. Vad gör vi nu?

Fortfarande ska utrymmena byggas om och helt oväntat har församlingen fått en kista på halsen. Vem ska ta hand om henne? Stefan ringer runt för att få råd i saken. När han undersöker släkten af Forselles upptäcker han att den person som enligt släktträdet är närmast sörjande heter Björn af Forselles och visar sig vara psykoterapeut med sin mottagning bara 30 meter från Johannas gravplats.

En dag vid lunch går han över till Skomakargatan för att inviga denne släkting i upptäkten.

Björn af Forselles visar sig vara både förvånad, förstående och intresserad. Han inser kyrkans dilemma: Församlingen hade ju trots allt förbundit sig att sörja för graven i eviga tider.

På kvällen ringer Stefan Lennart för att berätta om överenskommelsen han gjort med Björn af Forselles. Församlingen åtar sig att bekosta en ny kista och kremering, ordna med gravplats på Norra kyrkogården och skaffa en lämplig gravsten.

Nästa förmiddag kontaktar han Stockholms kyrkogårdsförvaltning för att beställa kremering.

En yngre kvinna svarar i telefonen.
Personnumret, säger hon.
Va? säger Stefan.
Vad har hon för personnummer? Upprepar kvinnan med viss irritation i rösten.
Stefan säger att hon är född 1732.
Ja 1932 menar du?
Nej, 1732.
Kvinnan blir tyst. Sedan säger hon: Skojar du med mig? 

Nej jag menar allvar.

När den värsta förvirringen har lagt sig vägrar kyrkoförvaltningens dator samarbeta. Den accepterar varken födelsedatum eller dödsdatum.
Problemet blir löst genom att intyget får skrivas för hand. På gravintyget får Johanna af Forselles, som första representant för 1700-talet, personnumer 17320000-0000.

Den 1 november 1991 åker Stefan, en tysk präst, Björn af Forselles och hans fru Puck ut till Norra kyrkogården. Tillsammans tänder de två allhelgonaljus, därefter läser prästen några böner på tyska. De sjunger två psalmer. Det är högtidligt. Och äntligen har Johanna kommit till evig ro.

På en höjd vid Norra kyrkogården, i änden av ett hav av gravstenar och omgiven av häckar och knotiga paraplyträd, finns graven. Därifrån kan den gamla kommerserådinnan blicka ut mellan almarna, se konturerna av Karolinska sjukhuset och höra det fjärran ljudet av pendeltågen som stannar vid Solna station.

Hon föddes 1732, till ett Sverige som var utarmat efter 100 år av krig, när den karolinska perioden var ett bistert minne blott. Hon var åtta år när Carl Michael Bellman föddes. När Gustav den tredje hade fyllt sex år gifte hon sig med den 36 år äldre Jacob af Forselles, borgmästare i den finska staden Lovisa. 1768 dog han i ett slaganfall och lämnade makan med fyra minderåriga barn och ett jordbruk att bestyra. Hon fick uppleva när Gusta III tog makten 1772.

Johanna Ulrica af Forselles dog 1790, 57 år, II månader och 24 dagar gammal i bröstsjukdom.

Det året skrev Bellman Djurgårdspastoralen Hvila vid denna källa, Ulla min Ulla och Liksom en herdinna.

Gravstenen är enkel, grå, men har en distinkt inristning i guld. Vid foten av stenen har någon lagt en röd ros.

Hon föddes 1732, åtta år före Carl Michael Bellman. Hon dog 1790, två år före Gustav lll. Men först 1991, när Stockholms kyrkogårdsförvaltning gett Johanna af Forselles ett personnummer, kunde hon äntligen begravas på Norra kyrkogården i Solna.

                                                                       - Ω -

Källa: Staffan H Westerberg, författare och journalist har skrivit denna berättelse om vad som återfanns vid renovering av Tyska kyrkan i Stockholm - och vilka svårigheter vårt binära samhälle hemsöks av!

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

Batteri Hälsingborg - ett rekordbygge i en mörk tid...

 Fjärde pjäs i Batteri HB, Bofors 15,2 cm kanon m/40, döpt
under beredskapen till Maja har fått sitt ursprungliga
utseende återställt med hjälp av ett idogt gäng volontärer
som med sitt arbete värnar det förgångna! Den som söker få
dimensionerna klara för sig skall "spana in" den grå
dörren till halvkasemattens innandöme belägen i
väggen kant i kant med, men bakom, pjässköldens
vänstra [i bild] främre hörn. [Bilden tagen genom ett
plexglasfönster - därav skiftningarna i blått från himlen]

För en tid sedan gjorde Redaktören tillsammans med kamrater från underofficersutbildningen på A9 1964-65, nu avdankade Parkunderofficerare respektive Närskyddstroppchefer, ett besök på Batteri Helsingborg [HB] vid Djuramossa. 

Grunden till vår närvaro i Djuramossa var att vi firade 60 år sedan MUCK med ett besök på det unika batteriet och med Förbundsmiddag på Scandic Nord, Helsingborg där vi också hade vår förläggning.

Batteri Helsingborg är sedan 1992 avvecklat och alla hål och passager blev då vederbörligen plomberade med stenskravel och betong.  Riksantikvarien beslutade dock att 4:e pjäs, döpt till Maja av de som tjänstgjorde på Batteri HB, skulle bevaras i ett för allmänheten tillgängligt skick. Sydkustens Marinkommando meddelade i sin tur att de tre övriga pjäsvärnen skulle tillstängas men med pjäserna kvar i värnen. Vid plomberingen lät man alltså de tre grova, 15,2 cm Boforskanonerna bli kvar i sina pjäsbrunnar, täckte pjäsbrunnens öppning med ett lager betong över den redan befintliga vädertäckningen av korrugerad plåt, samt fyllde ingången till bunkern med stenskrot och betong. Sedan täckte man hela anläggningen med ett lager jord - och vips hade man en kulle som så småningom blev grönklädd!

Ett semantiskt förtydligande

Batteri Hälsingborg, uppfört vid Djuramåsa (nu Djuramossa) under beredskapstiden 1940, bär än idag spår av den äldre ortnamnstraditionen. Stavningen 'Hälsingborg' användes i samtida militära dokument, men övergick i civil och kartografisk praxis till 'Helsingborg' under 1950-talet – parallellt med att platsnamnet Djuramåsa moderniserades till Djuramossa.

Efter det att beslutet om att avveckla Batteri Helsingborg fattats fanns krafter som verkade för ett bevarande av detta i sig unika batteri. Dock ansåg sig olika myndigheter sakna kapital för att finansiera ett sådant projekt... Då kom Johan Andrée och hans hustru Marie in på scenen. Med obändig energi och med en fast tro på projektets genomförbarhet har de skapat ett unikt museum i Sverige, Beredskapsmuseet i Djuramossa! Genom sin entusiasm har de också lyckats enrollera volontärer vilka med sitt arbete bidrar till vård, och vidmakthållande, av museets samlade föremål.

Johan är visionär och som sådan långt ifrån slut på planer för Beredskapsmuseets framtida verksamhet. Just i ögonblicket pågår arbetet med att för framtiden säkerställa den mark som museet vilar på, men det är bara början på den kulturella resa som han för så länge sedan formade i sitt sinne. Som museiechef kan man inte vila på hanen... och Batteri HB har stora möjligheter att utvidgas och attrahera framtida gäster!

Inne i den grönklädda kullen vilar 2:a pjäs, Brita, i Batteri Hälsingborg.
"Hacket" som syns i kullen är en sentida anpassning till besökarnas säkerhet;
en alternativ utrymningsväg var ett oavvisligt krav för att få ta ner
besökare i bunkeranläggningen

Här, i den övertäckta pjäsbrunnen, sover 2:a pjäs Brita, sin Törnrosasömn.
Notera den korrugerade plåten i den lutande delen av taket, ovanpå den 
betong och så ett lager jord...

I de fyra kullarnas inre fanns alltså kvar själva grunden till bunkrarnas existens - de grova kanonerna vars syfte var att, med eld från Djuramåsa [namnet stavades och uttalades så förr], kunna spärra av all fartygstrafik i Öresund! För den händelse Tyskland skulle rikta ett anfall mot Sverige kunde man som bonus lägga Helsingörs hamn, och uppmarschvägarna dit för eventuellt anfallande tysk trupp, under förödande eld med 46 kg tunga spränggranater. Eldhastigheten var 3 till knappt 4 [tidmätt] skott per minut och pjäs. I krigsförberedelserna ingick också planer för Batteri HB:s sista strid. För den händelse batteriet måste överges skulle eldrören riktas mot Helsingborgs hamn där tysk trupp förväntades finnas. Hamnen skulle beskjutas så länge som möjligt - eller med 4 skott per pjäs. När läget blev ohållbart skulle eldrören på de fyra pjäserna i Batteri Helsingborg sprängas, övrig utrustning så långt möjligt förstöras och platsen därefter överges.

Den praktiska skottvidden för Batteri Helsingborg var 24 km och åskådliggörs
av den gula cirkeln. Det var alltså helt möjligt att med tunga spränggranater beskjuta
såväl hamnen i Helsingör som uppmarschvägarna
dit för eventuella tyska anfallsförband

Dåvarande kapten,
här överste,
Sven E Haglund

Tysklands överfall på Danmark och Norge den 9 april 1940 blev själva grunden för tillkomsten av Batteri Helsingborg. Kustartillerikapten Sven E Haglund fick av Marinförvaltningen uppdraget att planera och rekognosera en lämplig plats för ett tungt fyrpjäsbatteri i så kallade halvkasematter i nordvästra Skåne. Med ordet "halvkasematt" förstås i detta fall en pjäsplats där pjäsen står helt skyddad från bakifrån och ovanifrån inkommande eld. Mot inkommande eld framifrån/från sidan är man givetvis oskyddad - detta för att själv kunna skjuta!  Supportfunktioner som t ex ammunitionsdurkar är helskyddade liksom utrymmen för personal Ammunitionen slussas ut till pjäsbrunnen via explosionssäkra luckor. En inkommande granat kommer sannolikt att slå ut servicen - men pjäsen med ammunition i halvkasemattens inre är fortfarande helt intakt.

Haglund redovisade sina planer den 12 april och avreste därefter med en rekognoseringsgrupp till Skåne. Redan den 17 april var han klar med uppgiften. Batteriet skulle förläggas till Djuramåsa, bestyckas med nya 15,2 cm pjäser som ursprungligen, före kriget, var beställda av Polen, Nederländska Ostindien samt Siam, men som just till följd av detta krig fanns kvar hos Bofors i Karlskoga.

Ingenjör
Robert von Bahr

Entreprenadkontraktet gick till Skånska Cementgjuteriet [idag Skanska] som satte den redan då legendariske Robert von Bahr som byggledare. von Bahr hade 1000 man från Skånska Cementgjuteriet och stundtals lika många militär personal till sitt förfogande. Arbetet bedrevs som treskift och bygget genomfördes på en ännu idag svårslagen rekordtid. Från första spadtag till provskjutning av pjäserna gick blott 45 dagar - redan efter ytterligare 2 dagar, torsdagen den 7 juni 1940, anmäldes till chefen Kustartilleriet [som hade det militära ansvaret] denna mening: Batteri Hälsingborg klart för strid!

I augusti samma år skulle räkningarna för bygget betalas. Under resans gång hade ett flertal fördyringar och tilläggsbeställningar måst hanteras. Så hade t ex inte medräknats att hela anläggningen måste ha ett avloppssystem för att hålla grund- och regnvatten borta, att manskapet vintertid måste ha annan förläggning än tält, att samma manskap måste ha ett sanitetshus för sina dagliga behov och för att kunna sköta sin hygien, att varm mat skulle kunna ätas inomhus etc etc. Sammantaget ökade kostnaderna med 2 480 000 kr vilket gav en slutsumma om 3 480 000 kr. Översatt till dagens penningvärde (oktober 2025) utgör detta 109 023 000 kr.

 

Batteri HB bestod 1996 av fyra sådana kullar som den vi ser på fotot ovan, en likaså plomberad underjordisk sammanställningsplats [där pjäsernas skjutriktning för träff i målet beräknades] och därtill en plomberad sjukvårdsbunker. I denna lagrades i fredstid en betydande mängd sjukvårdsmateriel för en planerad tältbaserad sjukvårdsenhet i det angränsande skogspartiet. Sjukvårdsbunkern innehöll också förstahandbehovet av ammunition för handeldvapnen och kulsprutorna i de fem bunkrarna i periferin runt om Batteri HB.

Mätplatser/O-platser [dvs eldledningsplatser] fanns på sammanlagt åtta ställen längs kustlinjen. Dessa platser var batteriets "ögon" och hade telefonförbindelse med sammanställningsplatsen.

Bofors 40 mm L/60
luftvärnsautomatkanon m/36.

För Batteri HB:s skydd mot flygangrepp fanns, i sju meter höga trätorn, två uppsättningar Bofors 40 mm L/60 luftvärnsautomatkanoner m/36 - ett vapen som då återfanns i många länders försvarssystem och är Bofors största exportframgång hittills! Kanonen har producerats (inkl. licenstillverkning) i fler än 60 000 exemplar.

Bofors 20 mm lv-akan m/40

Inom Batteri HB fanns också fyra rörliga 20 mm Bofors luftvärnsautomatkanon m/40.

 

150 cm luftvärnsstrålkastare m/38-39
Effektiv belysningsräckvidd 10 000 meter

För att nattetid kunna belysa främmande flygplan långt uppe i luften fanns tre rörliga strålkastaravdelningar. Vardera av dessa var bestyckade med en strålkastare med 150 cm reflektor. Inuti, i reflektorns optiska centrum, en bågljusanordning [ljusalstrare] bestående av två stavar av kol vilka matades med elektrisk ström från ett elverk så att en ljusbåge uppstod mellan stavarna, därtill optiska mätinstrument för bestämning av upptäckta flygplans höjd samt kommunikationsutrustning med sammanställningsplatsen och lv-pjäserna. 

Kulspruta m/36. Vapnet hade lätt utbytbara pipor med
kaliber dels 6,5 mm, dels 8 mm. Den senare var
huvudsakligen avsedd för bekämpning av flygplan

Närskyddet utgjordes av fem kulsprutebunkrar som vardera disponerade två tunga kulsprutor m/36 med valfri kaliber, antingen 6,5 eller också 8 mm. Fabrikaten var Carl Gustaf eller LM Ericsson! [Jo, LME tillverkade faktiskt denna kulspruta i 200 - 300 exemplar under brinnande krig!]

Principskiss för Djuramåsas försvar 1940. Mot annans handaverkan från
luften eller till lands stod två 40 mm Boforspjäser i lv-torn, fyra rörliga
Bofors 20 mm lv-akan, tre rörliga 150 cm strålkastare
samt tio tunga m/36 kulsprutor

Eldområden vid Batteri Hälsingborg [HB]. Av kartan framgår hur de
tunga kulsprutorna på klassiskt vis, även i mörker och via fasta eldlägen,
 kan lägga flankerande eld runt om Batteri HB

Under ledning av museets skapare och museiechef, Johan Andrée, fick vi gamla u-offar en djupdykning i landet Sverige under beredskapsåren - och ökad kunskap om hur nära oss det förödande Andra Världskriget faktiskt var.

Djuramåsa får för en stund representera det som hela hela världen under sex år drabbades av - krigets fasor. Sverige stod, efter en hektisk tid av upprustning, åter berett att med glödgat stål och slipade bajonetter försvara fädernejorden. Vi hade valt att ställa oss neutrala i denna politiska världskonflikt - men hur upprätthålls detta? Jo, kriget ställer i sitt vansinne även bestämda krav på de som valt att stå utanför konflikten. Sålunda skall den neutrale med våld avvisa såväl vän som fiende om denne beträder hans område. I klartext betyder det för Sverige att envar som utan särskild inbjudan uppträder inom vårt territorium skall nedkämpas...

Störtade och nedskjutna plan 1939–1945

Sammanlagt kränker över 16 000 flygplan den svenska neutraliteten under kriget. 2 609 plan är tyska, 7 522 allierade och cirka 5 890 icke identifierade. 111 tyska flygplan, 54 brittiska och 140 amerikanska flygplan nödlandar eller störtar på svenskt territorium. Svenskt luftvärn skjuter ned 11 tyska och 8 allierade plan. Totalt omkommer 184 flygare i samband med nedskjutningar och nödlandningar. 27 av de omkomna flygarna är tyskar, 117 är britter och 40 är amerikaner.

Johan Andrés bok, Kanonerna på Djuramåsa, utgiven på Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2007, ISBN 978-91-85789-13-9, flyttar oss från den bekväma läsfåtöljen till krigets verklighet! Boken rekommenderas starkt! Följande text är en delvis bearbetad excerpt ur boken och publiceras i Tidsspegeln med författarens benägna tillstånd.

'Batteri Hälsingborg deltar aktivt i upprätthållandet av den svenska neutraliteten. Främmande flygplan som kränker svenskt luftrum avvisas av varningseld från batteriets luftvärnspjäser. Varningseld, bestående av tolv skott under eller bredvid planet, markerar kränkningen av svenskt luftrum. Några gånger händer det att batteriets luftvärn skjuter direktriktad eld mot flygplan som kommer in över svenskt territorium. Vid tre tillfällen uppger Batteri HB:s luftvärn att de därvid skjutit ner flygplan.  I efterhand är det emellertid mycket svårt, ja närmast omöjligt, att verifiera huruvida så verkligen är fallet.

Den vanligaste orsaken till att utländska flygplan kränker svenskt luftrum är att de är svårt sönderskjutna av tysk luftvärnseld efter bombuppdrag över Tyskland. Besättningen på dessa flygplan har inget annat val för att överhuvudtaget klara livet än att försöka sätta ned planet i neutrala Sverige.

Det svenska luftvärnet har luftvärnsbatterier längs hela Öresundskusten. De har hög eldberedskap och öppnar därmed eld inom 20–35 sekunder från det att ett flygplan upptäcks befinna sig över svenskt territorium. Batteri Hälsingborgs luftvärn är alltså inte ensamma om att beskjuta främmande plan.'

Kränkningar och avvisningar

Air Chief Marshal
Sir Arthur Harris
24 april 1944

Under ledning av Bomber Commands Air Chief Marshal Sir Arthur "Bomber" Harris  inleder britterna 1942 ytbombning i stället för precisionsbombning av Tyskland. Med större flygformationer följer större förluster, britterna kan räkna in 40-60 i Sverige nödlandade flygplan 1942 - 1945 (flygplan nedskjutna över Tyskland räknas inte i denna redovisning). Motsvarande amerikanska siffra är betydligt högre: 160 flygplan.

Någon systematisk överflygning av Sverige för att nå bombmål i Tyskland kan inte påvisas för någondera parten [USA/England].

Britterna står dock för ett konstaterat grovt brott mot Sveriges neutralitet. Det gäller den s.k. Flygnatten 29-30 augusti 1944.

600 brittiska bombflygplan utförde denna natt två olika uppdrag riktade mot dels Köningsberg (nu Kaliningrad i den Ryska enklaven) dels Stettin (nu Szczecin i Polen). Vid detta företag sköts två flygplan ner av svenskt luftvärn - några störtade på svensk mark till följd av beskjutning över målet. 21 flygare begravdes på Pålsjö kyrkogård, en begravdes på mosaiska kyrkogården i Malmö.

En oavsiktlig nedskjutning?

Avro Lancaster Mk1

'Avro Lancaster Mk I R5663 QR-B, en Lancaster tillhörande 61 Squadron Bomber Command, lyfter med blandad engelsk och kanadensisk besättning från basen i England klockan 22:35. Uppdraget är att, tillsammans med ytterligare en Lancaster, fälla magnetminor i Öresund mellan Hälsingborg och Helsingör natten mot lördagen den 4 juli 1942. Under minfällningen över sundet öppnar det tyska luftvärnet i Helsingör och Hornbæk eld klockan 00:30 mot bombplanen. Det ena planet skadeskjuts svårt i höjd med Hornbæk. En av huvudbränsletankarna träffas och planet fattar eld. Piloten styr mot Sverige för att försöka rädda planet. När planet flyger in över svenskt land i höjd med Domsten strax utanför Hälsingborg, med riktning mot Batteri Hälsingborgs batteriplats, öppnar luftvärnet på batteriet spärreld för att avvisa bombplanet.

Pjäschefen på den ena av batteriets två luftvärnspjäser träffar planet, då hans beordrade spärreld oavsiktligt kommer för nära. Planet synes förlora manöverförmåga och flyger okontrollerat mot norr. I höjd med Lerberget söder om Höganäs går planet hastigt ned mot vattnet strax utanför kusten och kraschar klockan 00:40. Vid kraschen kastas piloten, flight sergeant Georg Edgar Williams, 24 år gammal, ur planet, och hamnar i vattnet bredvid det brinnande planet som håller på att sjunka.

Fiskaren Oskar Kristiansson från Lerberget, som sett planet gå ned i vattnet, tar sin snipa med 19-åriga dottern Aina vid årorna och ror ut mot det brinnande planet. Framme vid planet upptäcks Williams som kämpar för sitt liv i det oljefyllda vattnet. Kristiansson försöker dra upp Williams ombord på snipan, men piloten är så tyngd av sin genomvåta flygoverall med all utrustning och remmar från fallskärmen som är intrasslad runt Williams kropp att snipan nästan kantrar under tyngden.

Under tiden kommer ett tyskt jaktplan och sveper ned över det sjunkande planet. Kristiansson får då fram sin kniv och skär loss Williams från utrustningen, därefter fattar Kristiansson tag i kragen till flygoverallen och tar Williams på släp efter snipan medan Aina ror in mot stranden.

Övriga sex besättningsmedlemmar följer Lancastern ned i djupet när den långsamt börjar sjunka. Samtidigt som planet sjunker kommer en tysk patrullbåt och försöker fästa bogserlinor i det sjunkande planet som ännu syns under vattenytan. Troligtvis vill tyskarna komma åt bombplanets navigationsutrustning. En svensk patrullbåt från Viken kommer då ut och motar bort den tyska patrullbåten efter skarp ordväxling om att tyskarna befinner sig långt inne på svenskt vatten.

Bärgning av bombplan

Bärgning av bombplanet inleds den 7 juli av Hjälpvedettbåt 333 från Malmö. De första dagarna bärgas delar från planet som ligger på runt tre meters djup. Den 11 juli bärgas flygplanskroppen som hängs fast vid vedettbåtens babordsida. Klockan 17:15 inleds bogseringen in mot Hälsingborg. Det visar sig att planet, som väger närmare fem ton, är för tungt för vedettbåten som inte kommer någon vart. Hjälp att bogsera in planet begärs då från minsveparen M 16 som befinner sig i närheten.

Under den vidare färden in upptäcks allierade bombplan över Öresund, vilket får till följd att både tyska och svenska luftvärnsbatterier på ömse sidor öppnar eld mot planen. En stor mängd splitter regnar under eldgivningen ned på vedettbåten. Klockan 23:30 förtöjs Hjälpvedettbåt 333 med Lancastervraket vid kajen i Hälsingborgs hamn. Påföljande dag lyfts flygplanskroppen upp på kajen för undersökning varvid de övriga sex besättningsmedlemmarna återfinns inne i planet.

Flight sergeant Georg Williams, som förts till sjukhus i Hälsingborg lätt sårad, interneras i Fremby interneringsläger den 16 september 1942. Den 1 april 1943 skickas Williams åter till England med kurirflyg.

Den 17 juli 1942 begravs, under svenska militära hedersbetygelser, de sex engelska och kanadensiska flygarna på Pålsjö krigskyrkogård utanför Hälsingborg . 

Skjutning med samvetskval

Det är svårt att ge ett entydigt svar på vem som sköt ned Lancaster-bombplanet den 4 juli 1942. Den soldat som tjänstgjorde som pjäschef på batteriets luftvärn har tagit på sig hela ansvaret för att oavsiktligt ha träffat det skadeskjutna bombplanet. Hans pjäsgrupp hade order att endast skjuta spärreld. 

Vid genomgång av arkivmaterial över svenskt luftvärns insats under denna natts händelse nämns inga uppgifter om träff på bombplanet. Däremot bekräftas att varningseld från svenskt luftvärn gavs mot något av de två planen vid kränkning av svenskt luftrum, men att det var det tyska luftvärnet på den danska sidan som skadeskjutit planet så svårt att det sedan störtade utanför Lerberget. I Batteri Hälsingborgs eget arkivmaterial återfinns inga handlingar som bekräftar att batteriets luftvärn skjutit ned bombplanet. Frågan lär förbli obesvarad. Officiella rapporter säger en sak, samtidigt som en gammal man, pjäschefen på Batteri Hälsingborgs luftvärnstropp, plågas av minnena kring planet han ansåg sig ha skjutit ned.

Flygmekanikerns flykt

En av de mer udda historier som finns kring händelser runt Batteri Hälsingborg under beredskapsåren är historien om dansken Per Hiul och hans uppseendeväckande flykt från Danmark med ett stulet tyskt flygplan. Historien räknas i dansk historieskrivning som den mest spektakulära flykten från Danmark någonsin.

Per Hiul är redan i unga år mycket intresserad av flygplan. Han har utbildat sig till elektromekaniker för att få jobba med sitt flygintresse. År 1943, då Per är 20 år gammal, får han jobb på den tyskkontrollerade flygplatsen Fliegerhorst Ålborg. Här får Per följa med de tyska flygplanen upp i luften på provturer. Per iakttar piloternas åtgärder vid start och landning samt hur flygplanet manövreras. Snart har han lärt sig hur man gör. Pers plan är att stjäla ett tyskt flygplan och flyga till England för att där överlämna sig själv och flygplanet.

En dag upptäcker han ett plan som han tidigare reparerat. Det står obemannat med motorerna igång. Per ser sin chans att genomföra flyktplanen. Han tar sig ombord och lyckas få flygplanet att rulla ut på startbanan, men upptäcks, och hejdas, av tyskarna. Per skyller på att han skulle kolla några ledningar och har då av misstag råkat komma åt reglage som fått flygplanet att rulla iväg. Den här gången tror tyskarna på Per och hans historia.

Våren 1944 får Per jobb som flygmekaniker på Kastrup flygplats hos Frontreparaturbetrieb GL - Heinkel - Kopenhagen - Kastrup. Vid anställningen får Per skriva på ett anställningskontrakt där han intygar att han är av ariskt ursprung, att han inte varit medlem av kommunistpartiet eller liknande partier, samt att han underställer sig tysk militär strafflag.

Per har trots den tidigare motgången i Ålborg inte släppt planerna på att stjäla ett tyskt flygplan för sin Englandsfärd.

Det flygplan som fångar Pers intresse är en tysk Heinkel 111 G-3 med kodbeteckning CE+NX 28 tillhörande Blindflugschule 34. Flygplanet används som kurirflyg mellan Köpenhamn och Berlin och är därför alltid fulltankat. Under ett tjänstgöringspass natten till den 6 juli på hangar B ser Per plötsligt sin chans. Heinkeln står utanför hangarportarna med motorerna igång och varmkörs inför avfärd, men besättningen syns inte till. Per klättrar in i flygplanet och sätter sig på pilotens plats, för gasreglaget framåt, motorerna går upp i varv – men flygplanet rör sig inte. Han upptäcker att bromsklossarna vid landningshjulen ligger kvar. Efter att snabbt tagit bort bromsklossarna får Per flygplanet att rulla ut på startbanan.

Han är ingen expert på att manövrera och få full kraft i motorerna samtidigt. Flygplanet rullar av från startbanan och ut på gräset i allt högre fart. Precis innan flygfärden riskerar att sluta med en krasch in i flygplatsterminalen får Per Heinkeln att lyfta klockan 04:00 (dansk tid).

Per styr snabbt ut flygplanet över Öresund. Han får syn på tyska jaktflygplan som förföljer honom. Per styr omedvetet mot Sverige. Det tyska flygplanet observeras av den svenska luftbevakningen söder om Hälsingborg vid Glumslöv, där det fortsätter och passerar söder om medeltidstornet Kärnan i Hälsingborg. I höjd med Sofiero slott, strax norr om Hälsingborg, öppnar svenska luftvärnet spärreld mot flygplanet. Heinkeln har enligt uppgift hela tiden förföljts av två tyska jaktplan som nu avviker och flyger tillbaka mot den danska kusten.

Heinkeln fortsätter mot Domsten där det viker av mot Djuramåsa och Batteri Hälsingborg. Luftvärnstroppen på batteriet öppnar omedelbart verkanseld mot det tyska flygplanet. Följande händelseförlopp återges här från batteriets luftvärnsrapport:

Till Divisionschefen XI. LVDIV fo 13. Härmed får jag vördsamt inkomma med rapport över utförd beredskapsskjutning den 6/7 1944. Kl 03:15 larmade posten beredskapsbemanningen då han hörde motorbuller och lv-eld i sydlig riktning. Som planet redan beskjutits med varningsskott öppnades omedelbart verkningseld kl 03:16 i riktning 3900. Planet träffades och störtade i riktning mellan 8 och 1. 16 skott lossades i skurar om 4 skott. Flygplanets typ He 111. Piloten omhändertogs av vaktfria bemanningen samt har överlämnats till polismyndigheten. Upl den 6/7 1944. Hans Gedda / Tpch

Vad som händer i flygplanet under luftvärnsbeskjutningen är följande: roderlinorna till höjdrodret skadas och Heinkeln blir delvis manöveroduglig. Enligt ögonvittnen träffas även ena landningsstället. Heinkeln sveper sakta på låg höjd över batteriplatsen i Djuramåsa i nordöstlig riktning, tydligt skadeskjuten. En uppgift gör gällande att en av vaktposterna på batteriet ställer sig med sitt gevär och skjuter skott efter skott mot det lågflygande planet, därvid ska ena motorn plötsligt ha stannat.

I höjd med den lilla byn Västra Klappe, vid Albin Perssons gård, ser en liten elvaårig flicka från fönstret [hon är placerad som finskt krigsbarn hos Perssons] hur ett stort flygplan kommer rakt mot huset. Men flygplanet höjer sig i sista stund och går rakt över hustaket. På andra sidan gården faller plötsligt flygplanet rakt ned från 25 meters höjd mot åkermarken och plöjer vid nedslaget en gata rakt genom sädesfältet.

Heinkel 111 G-3, CE+NX 28 störtar klockan 03:20. Vid kraschen bryts Heinkeln i två delar, stjärtpartiet slits loss medan främre delen av flygplanet roterar åt ett annat håll. Samtidigt slås flera delar loss från flygplanskroppen, ena motorn bryts loss från vingen och slungas iväg ett hundratal meter. Över hela nedslagsplatsen dryper det av nära 2000 liter flygbensin som mirakulöst nog inte antänds.

Vraket av den Heinkel 111 i vilket flygplanmekanikern
Per Hiuel lämnade Danmarkt till förmån för
England - men hamnade i Djuramåsa!

Strax före nedslaget har Per, som inser att flygplanet när som helst kommer att störta mot marken, desperat tagit sig längst bak i flygplanet till stjärtpartiet, där planets toalett finns. Vid kraschen undkommer Per otroligt nog med lättare skador. En bula i pannan, småsår på kroppen och en stukad axel är blessyrerna. Per linkar chockad ut från vraket och möts av gruppchefen i det lokala hemvärnet Gunnar Gustavsson och 18-åriga hemvärnssoldaten Lennart Persson.

Här, i akterpartiet på en Heinkel He 111, sökte Per Hiul
skydd när flygplanet kraschade på åkern norr
om Batteri Helsingborg. Mirakulöst nog undkom han
döden med några få mindre skador....

Förvåningen är stor då Per Hiul på klingande danska frågar var han befinner sig. En dansk yngling i ett nyligen nedskjutet totalhavererat tyskt flygplan - på svensk mark! Då svaret är att han befinner sig i Sverige blir det en märkbar lättnad hos Per. Istället för England kom han i alla fall till Sverige, och med livet fortfarande i behåll. Den planerade flyktvägen mot England hade med all säkerhet slutat med att tyskt eller engelskt jaktflyg skjutit ned Per. Planen var allt för orealistisk för att kunna lyckas…

Från tysk sida i Danmark kräver man att Per Hiul ska återbördas tillsammans med resterna av Heinkeln. Per lyder, som frivillig tysk soldat, under tysk militär strafflag och är att betrakta som en desertör. Naturligtvis vägrar de svenska myndigheterna att lämna ut Per - i synnerhet som han riskerar dödsstraff om han utlämnas. Frågan om Heinkelns återlämnande får bli en senare fråga. I Köpenhamn tar tyska Gestapo Per Hiuls föräldrar till förhör. De släpps efter tre månader med tillsägelse om att föräldrarna uppfostrat Per mycket dåligt.

Per Hiul får följa med hemvärnschefen Gunnar hem för tillsyn och lite mat. Per är fortfarande i ett chocktillstånd efter kraschen. I Gunnars kök ställer sig Per och börjar tvätta sig. Han tvättar sig och fortsätter att tvätta sig ända till dess Gunnar avbryter honom. Efter ett tag hämtas Per av soldater från batteriet i Djuramåsa. Han transporteras dit och överlämnas sedan till polisen i Hälsingborg för förhör.

Under tiden står 18-åriga hemvärnssoldaten Persson och bevakar planet med ett visst besvär som han själv berättar om: ”När jag gick vakt vid planet hade jag ena handen om geväret och den andra om byxorna för livremmen låg hemma på stolen.”

Åverkan på flygplanets hakkors

Historien om Per och Heinkeln slutar inte här. Den första tiden utsätts flygplansvraket  för plundring av ortsbefolkningen. För att säkra en ordentlig bevakning av vraket inför pågående teknisk undersökning placeras soldater från kustförsvarsförbandet i Viken som vakter vid planet. Under bevakningen av vraket skjuter en vaktsoldat skarpt då en närgången fotograf närmar sig flygplansdelarna; skottet slår ned precis vid fotografens skor.

Den 18 juli upptäcker flygingenjören Jälltoft, som håller i den tekniska undersökningen, att åverkan har skett på Heinkelns stjärtfena. På denna är den tyska nationssymbolen, hakkorset, målad. Någon har upprepade gånger, med ett vasst föremål, stuckit hål i stjärtfenans duk. Jälltoft lånar menige vpl Fagerbergs bajonett för att se om det är en bajonett som orsakat skadorna. Det är det, och då upptäcker Jälltoft att det sitter färgavskrap på Fagerbergs bajonett. Det kan alltså misstänkas att det är Fagerberg som är den skyldige till bajonettsticken på Heinkelns stjärtfena och hakkorset.

Fagerberg förnekar emellertid att han skulle ha stuckit bajonetten i stjärtfenan, men att han däremot stuckit bajonetten i lösa plåtdelar som tidsfördriv - därav färgen på bajonetten. Flygingenjör Jälltoft anmäler händelsen till försvarsområdesbefälhavaren som överlämnar ärendet till krigsrätten för att utreda om ett brott har blivit begånget eller inte. 

Krigsrätten vid Kungliga Skånska pansarregementet sammanträder den 4 september 1944 i Hälsingborg. Efter förhör med Jälltoft och Fagerberg beslutas omgående att målet ska avskrivas.

Flygplansvraket efter Heinkeln plockas senare isär och det mesta går till skrot. Viss viktig instrumentering lämnas tillbaka till Tyskland enligt det tidigare kravet från tyskarna. I utbyte får Sverige ett antal amerikanska flygare som skjutits ned av tyskarna över Danmark. De amerikanska flygarna interneras sedan, fram till krigsslutet, i Sverige.

Vad gäller Per Hiul får han tillbringa åtta dagar på sjukhus innan han släpps. Per engagerar sig ganska snart i den danska motståndsrörelsens hemliga transporter av vapen, flyktingar, sabotörer och militär materiel från och till Sverige och Danmark. I samband med den Danska Brigadens överskeppning till Helsingör den 5 maj 1945 ska Per ha följt med för att fungera som tolk vid förhör med de tyska krigsfångar som den Danska Brigaden griper. Efter befrielsen arbetar Per vidare som tolk för de brittiska och amerikanska styrkorna.

När kriget är slut förverkligar Per sin dröm om att ta ett pilotcertifikat. År 1949 får han anställning som maskinbefäl inom den danska handelsflottan. När Per Hiul är hemma på ledighet 1951 i Köpenhamn faller han, enligt uppgift något överförfriskad, i en av Köpenhamns kanaler och drunknar. Där slutar slutligt historien om Per Hiul - men i berättelsen om en mekanikers flykt 1944 från Kastrup med det tyska bombflygplanet Heinkel 111 lever han vidare.'

Avslutningsvis kommer här en bild tagen i den s.k. SMB-hallen. SMB står för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och var en gång en stor aktör för krigshistoria i bokform. SMB och dess medlemmar var med om projektet "Rädda 21:an" vilket handlade om att för framtiden bevara Sveriges största mobila artilleripjäs: 21 cm rörlig kanon m/42.  Pjäsen delades i tre enheter vid transport. Underlavett tillsammans med transportvagn vägde 14 ton, överlavett 16 ton samt eldrör 17 ton, sammantaget 47 ton. Pjäsen var rörlig, eller snarare flyttbar. Den kunde transporteras på väg i tre delar med en hastighet på 20-30 km/tim. Vid gruppering behövdes beroende på omfattningen av markarbetena mellan 1 och 4 timmar. För den skull förbereddes 100 betonggjutna batteriplatser på olika ställen längs våra kuster.

21 cm kustartillerikanon m/42. Vikt 47 ton. Grupperingstid 1 - 6 timmar
i förberedd batteriplats. Skottvidd 30 km. Projektilvikt 135 kg. 
Tillverkad av Tjeckoslovakiska Skoda-verken.
I förgrunden Bofors 37 mm pansarvärnskanon m/38. Kanonen
illustrerar väl kampen mellan förbättrat pansarskydd och
förbättrat motmedel i form av pansarbrytande kanoner och ammunition.
Pjäsen var helt obsolet redan 1941

Redaktören för Tidsspegeln tackar Johan Andrée för underlaget till denna artikel samt för tillståndet att publicera utvalda bilder ur boken Kanonerna på Djuramåsa som illustration till artikeltexten. 

Tack Johan, vi ses i nästa krig! // Erland

                                                                           - Ω -

Källor: Johan Andrée "Kanonerna på Djuramåsa" ISBN 978-91-85789-13, Internet samt böcker i mitt bibliotek.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!