Tidsspegeln

Välkommen till Tidsspegeln! Målet med detta e-magazin är att med spegelns hjälp reflektera och belysa såväl militärt tekniskt intressanta lösningar som händelser som vi glömt. Händelser som kanske inte ligger så långt tillbaka i tiden men vilka i bruset av allt nytt kommit att skymmas av tidens gång. Det är min förhoppning att du finner innehållet i Tidsspegeln såväl berikande som intressant. Tidsspegelns layout är anpassad efter Google Chrome. Väl mött i Tidsspegeln! Erland

Visar inlägg med etikett Historia. Visa alla inlägg

lördag 12 juli 2025

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga. Del VI

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del VI

Länk till Del V här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

Den 19 september 1944 slöts vapenstillestånd med Sovjet. Det innebar hårda villkor för Finland. Hela Karelen gick åter förlorat eftersom gränsen skulle följa 13 mars-fredens gräns efter Vinterkriget 1940. Huvudsakligen var detta samma gräns som parterna överenskommit om i Nystads-freden 1721.

Sovjetiskt, från Finland, taget land
efter Andra Världskriget

De 400 000 finländarna i Karelen gavs "hela" två veckor på sig att lämna hus och hem!

Porkalaområdet 1944-1956. Området
förvandlades till en Sovjetisk flottbas

Sovjetunionen tog också kontroll över Porkalaområdet [1944-1956]. Porkala ligger 35 km sydväst om Helsingfors. Sovjetunionen krävde att 7200 innevånare med sina tillhörigheter inom 10 dagar skulle evakuera området...

I norr gick Petsamo-området förlorat och därmed de betydelsefulla nickelgruvorna [nickel används bland annat för tillverkning av rostfritt stål samt inom vapenindustrin] samt kontakten med Ishavet.

Freden innebar också att de tyska trupperna i Norra Finland skull drivas ut ur landet allt medan armén på samma gång försattes på fredsfot. De allierade tillsatte en Sovjetisk kontrollkommission vilken hade till uppgift att övervaka att stilleståndsvillkoren följdes.

Under senhösten 1944 hemförlovades Fagernäs soldater i 1.Divisionen och Fagernäs själv kommenderades ånyo till chef för Norra Österbottens militärlän. Placeringen var denna gång Idensalmi där han i ett par års tid bodde. Familjen fick hålla till godo med de barackbostäder staten tillhandahöll för officersfamiljerna. Därefter förflyttades han som kommendör till mellersta Finlands militärlän och därifrån, också som kommendör, till Vasa militärlän. Men - dessförinnan skulle han och många andra officerare i Finska armén vara med om händelser som skulle kunnat sluta omvälvande.

Fagernäs var väl känd för sin starka fosterländskhet. Denna djupa trohet mot fädernas land, vilken hade avgjort valet av hans levnadsbana och för vilken han varit beredd att offra sitt liv, gjorde att han starkt kritiserade vad den ovan nämnda Kontrollkommissionen - med stöd av inhemska kommunister - hittade på.

Kommunisternas infiltrering på olika håll i statsmaskineriet följdes med viss oro på många håll. Finland hade vid denna tid en kommunistisk inrikesminister, Yrjö Leino, vilken hade det yttersta ansvaret för landets polisväsen - därmed hade Sovjetunionen en stark medspelare i sina strävanden att införliva Finland med östblocket! Speciellt kritisk blev situationen under vårvintern 1948. Underhandlingar pågick i Moskva mellan Finlands representanter och Sovjet om slutande av en s.k. vänskaps och biståndspakt. VSB-pakten slöts i april och skulle godkännas av riksdagen i slutet av månaden. Men det fanns krafter i den finska riksdagen som syftade längre.

I Tjeckoslovakien hade kommunisterna övertagit den totala kontrollen i samband med att motsvarande pakt hade slutits. I Finland förde kommunisterna ett allt hotfullare tal. Inrikesministerns maka, riksdagskvinnan Hertta Kuusinen [Finlands Kommunistiska Parti], lät i offentliga anföranden förstå att hon ansåg att Finlands väg borde vara densamma som Tjeckoslovakiens. I hemlighet försattes den finska Försvarsmakten i alarmberedskap. Polisen flyttade under några nätter ett större vapenlager till hemlig plats för att hindra att vapnen skulle komma i händerna på eventuella kuppmakare.

Inom officerskåren fanns en mycket stark misstro mot Kontrollkommissionen, misstro mot de inhemska kommunisterna [presumtiva 5:e-kolonnare], misstro mot Sovjetunionens avsikter.

Två av dem, båda vid finska Högkvarteret, överste Valo Nihtilä och överstelöjtnant Usko Sakari Haahti var toppnamnen bland alla de militärer som organiserade och/eller genomförde vad som skulle komma att kallas Vapengömmoaffären. Aktionen sysselsatte i hemlighet 5000 - 10 000 personer vilka gömde undan vapen för att beväpna en 8000 man stark styrka med uppgift att avvärja ett sovjetiskt försök till maktövertagande. Vapengömmoaffären blev så framgångsrik att den hade kunnat beväpna 35 000 soldater!

Vapengömmoaffären utreddes av det kommunistinfiltrerade Stapo, Finlands hemliga polis - en organisation som till följd av inkompetens och grova lagöverträdelser [bl.a bortförandet av Finska medborgare till Sovjetunionen] avvecklades 1949.

Stapo förhörde över 5 000 personer men misslyckades med att lösa fallet och med att hitta alla gömda vapen. På vissa platser hittade man mängder med vapen, vid andra inga alls. Så fort Stapo trodde sig ha hittat alla vapen i ett område dök en ny gömma upp. De flesta vapnen returnerades i tysthet till arméns depåer, vissa förstördes, men ännu i dag dyker gamla vapengömmor upp. Stapo misslyckades också med att avslöja hur många som faktiskt deltog i gömmandet av vapnen. Orsaken var att de avslöjade deltagarna helt enkelt inte lämnade någon information om vem/vilka/var till förhörsledarna! Slutligen åtalades 1 488 personer varav de flesta fick mellan en och fyra månaders fängelse.

Överstelöjtnant och regementschef
för JR61, Alpo Marttinen 1944

Bland officerarna i Vapengömmoaffären fanns innehavaren av Finlands högsta utmärkelse: Mannerheimriddaren Alpo Marttinen. Marttinen var under Vinterkriget Siilasvuo's stabschef och anses av många vara hjärnan bakom segrarna vid Suomussalmi. Under Forsättningskriget, inte minst under de avgörande striderna vid Tali-Ihantala, var han en - av sina soldater i JR61 - mycket uppskattad chef. Marttinen sågs ofta, med k-pist i hand, dela sina soldaters vedermödor där striden stod som hårdast! Som ende officer i Finlands armé befordrades han till överste vid endast 35-års ålder. Marttinen gick, som följd av inblandningen i Vapengömmoaffären, i landsflykt och blev så småningom [efter att ha börjat som menig] åter överste, nu i USA:s armé. I en senare artikel kommer Tidsspegeln att belysa Alpo Marttinen.

Fagernäs lösande av sina uppgifter under Mäntsäläupproret [länk till del II här] gav honom ett grundmurat positivt intryck i Finlands högsta ledning. I hemlighet kommenderades han därför att ha beredskap för att överta landshövdingerollen i Vasa. Den politiska utvecklingen blev dock inte sådan att detta blev aktuellt.

De sista åren i sin militära karriär gjorde Uno Fagernäs som kommendör för Vasa militärlän. Högkvarteret ville under denna tid mycket gärna ta hans tjänster i anspråk och år 1952 beordrades han att flytta till generalstaben i Helsingfors. Han anhöll då om att få behålla Vasa militärläns kommendörskap till sin påtänkta pensionering den 1 mars 1954. Högkvarteret biföll hans ansökan. Förmodligen uteblev därmed hans befordran till generallöjtnant - något som helt säkert hade blivit följden om han flyttat till generalstaben.

Den 1 mars 1954 beviljades Fagernäs, efter 39 klart lysande tjänsteår, avsked från sin militära tjänst. Tjänstgöringsperioden avslutades med speciella hedersbetygelser - trots det politiska läget i Finland och trots att Sovjetunionen var en ständigt övervakande granne. Kontrollkommissionen gjorde sitt arbete väl och de flesta organisationer med militär struktur, typ Lotta Svärd [i Sverige Lottarörelsen], var helt förbjudna - liksom militära manifestationer.

I generalmajor Uno Fagernäs stamkort står kort och lakoniskt följande: "Ej åtnjutit tjänstledigheter — ej bestraffad!"

Att Fagernäs inte kom att få den betydelse inom generalitet som hans militära förtjänster hade berättigat honom till kan sannolikt sökas i hans orubbligt fosterländska inställning i de politiska kastvindarnas Finland.

Möjligen var det så att den politiska ledningen inte ville ha en person i försvarsmaktens ledning vilken inte var tillräckligt "mjuk i ryggen" för att vara politikerna till lags... Kanske inverkade också språkförhållandena - Fagernäs var en aktiv företrädare för den finlandssvenska språkgruppen!

Vid pensioneringen valde Fagernäs att flytta till Jakobstad. Härigenom kom han närmare hemtrakterna, Terjärv och Kronoby. Valet av pensionsort kan också ha påverkats av hans önskan att få en civil anställning. Jakobstad med sina industrier borde ha garanterat detta samtidigt som staden var relativt svenskspråkig.

Orsaken till hans arbetssökande var helt enkelt den att den pension han tillerkändes av staten inte räckte till för att försörja familjen - han behövde alltså förstärkning av kassan. Det skulle dock visa sig svårt att få arbete i Jakobstad! En orsak till detta kan dels ha varit hans militära grad [general] vilket kan ha skrämt hans presumtiva arbetsgivare, dels de politiska förhållandena i Finland.

Första anställningen efter pensioneringen blev som virkesmottagare hos ett stuveri som lastade sågat virke vid Alholmen [Jakobstad]. Senare fick han av Jakobstads stadsfullmäktige uppdraget som politirådman och i denna egenskap kom han under flera år att vara verksam i samhällslivet. Hans sökte under tiden anställning hos ett flertal större företag, inklusive storföretaget Värtsilä, men misslyckades. Efterhand förbättrades dock hans pension och under de sista levnadsåren var pensionen t.o.m. högre än den lön som hans efterträdare, general Nuolimaa, erhöll i aktiv tjänst!

Fagernäs stack aldrig under stol med de fosterländska tankar han bar på. Tankegångarna var ofta nog inte PK - men ingen tordes angripa denne frispråkige finländske ikon!

Bland de tillfällen då Fagernäs vid officiella framträdanden bar uniform kan särskilt nämnas följande: 1959 kallades han, som högste ännu levande officer av de vid Suomussalmi kämpande finska trupperna, att hålla högtidstalet vid 20-års minnet av striderna i området. Ett minnesmärke av Alvar Aalto avtäcktes. Fagernäs fick vid detta tillfälle en senkommen erkänsla för sin insats under Vinterkriget något som tidigare, märkligt nog, undertryckts av myndigheterna.

Alvar Aalto: Flamman
Minnesmärke över striderna i Suomussalmi. På skulpturens bas
finns en platta med general Hjalmar Siilasvuos minnesord:
Många modiga soldaters offrade liv säkerställde
Suomussalmis stora segrar. De visade sin nation
en hedervärd väg som var svår - men som inte
erbjöd något alternativ.

Den 31 oktober 1980 vid en ålder av nära 86 år ändades Uno Fagernäs levnad. Under, för tiden och i relationen till Sovjetunionen, sällsynta hedersbetygelser sänktes hans kista ner i graven på Trubbholmens begravningsplats i Kronoby [Österbotten, Finland]. Ett artilleribatteri sköt salut...

Framgångssagan för en fattig finländsk bondpojke från Terjärv var därmed, för all tid, slut.

- Ω -

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv: Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Dokument från Internet. Kartor: Google Earth Pro.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

fredag 4 juli 2025

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga. Del V

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del V

Länk till Del IV här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

FORTSÄTTNINGSKRIGET 1941-44

Det är sannolikt att Fagernäs utnämningar också kom att inverka på hans uppgifter under Fortsättningskriget. Eftersom tyskarna från och med hösten 1940 hade ett stort intresse för norra Finland kom Fagernäs i egenskap av militärlänskommendör i viss mån i beröring med dem. Därtill kom att generalmajor Hjalmar Siilasvuo som förordnats till chef för V. Armékåren [senare III. Armékåren] sökte sina närmaste medarbetare bland officerare som hade vunnit hans tilltro i Vinterkriget.

Fagernäs svarade direkt under Siilasvou: till en början som chef för Grupp F vilken var en av de grupper som under Siilasvuos ledning hade till uppgift att erövra Uhtua [1963 omdöpt till Kalevala] och Kiestinki för att, i riktning Kandalaxviken, nå Murmanskbanan. Dessa avdelade finska trupper ställdes under tyskt befäl och kom därvid att, under en längre tid, avsevärt fjärmas från den finska armén i övrigt.

Finska Högkvarteret skulle t.ex. gett förstärkningar för avlösningar eftersom trupperna var utmattade och hade lidit stora förluster. Det svar som kom var knapphändiga anvisningar om att man kunde vända sig till tyskarna! Dessa hade emellertid stora svårigheter att klara sina egna frontavsnitt - därför kom aldrig någon avlösning...

Det finns inte konkreta vittnesbörd om Fagernäs inställning till Tysklands anfall på Sovjetunionen - eller till planerna på samarbete med tyskarna. Förmodligen ansåg han att det var Finlands enda möjlighet att undvika det sovjetryska trycket genom att sluta upp på Tysklands sida. Att han hade denna inställning kan man komma fram till på basen av de tankegångar han långt efter krigen gjorde sig till talesman för. Han försvarade verkställda åtgärder under krigsåren och konstaterande att Stalins avsikt var att ockupera och annektera hela Finland.

Hur Fagernäs själv såg på det kommande Fortsättningskriget kanske bäst belyses av hans ord till officerare och underofficerare strax före detta krigs inledning. Ännu kvar på sitt regemente i Uleåborg framhöll han som sitt råd till dem att lämna Reglementet för inre tjänstgöring kvar i kasernerna och att i dess ställe stoppa Nya Testamentet i bröstfickan. För den händelse annan litteratur ansågs behövlig uppmanade han dem ta med sig Fänrik Ståhls Sägner! Här skymtar man det djupa intryck Fagernäs tagit av den religiösa andan i sitt barndomshem - men här finner vi kanske också spåren av hans i ungdomsåren avgudade "professor" vilken vi tidigare nämnt i denna skildring.

Den 10 juni 1941 erhöll Fagernäs förordnande som kommendör för 3. Divisionen, en uppgift som han skulle ha ända till den 21 oktober 1943 då han förordnades som kommendör för 1. Divisionen på Maaselkäavsnittet.

Ungefär samtidigt med Fagernäs förordnande som chef för 3. Divisionen fick den finska arméledningen fick klart för sig vilka åtaganden tyskarna förväntade sig av dem – allt i enlighet med direktiven för Operation Barbarossa [anfallet på sovjetunionen den 22 juni 1941].

Siilasvuo avdelade Fagernäs division för att med vissa förstärkningar anfalla från Juntusranta och Raate i riktningen Uhtua [se karta ovan]. De ursprungliga anfallsmålen var staden Kem vid Kandalaxviken samt Murmanskbanan. Det skulle snart nog visa sig att i förhållande till de styrkor man hade till förfogande var målen ouppnåeliga. Det är möjligt att Fagernäs hade kunnat nå de mål som han förelagts men efterhand visade det sig att den tyska ledningen ville satsa mera på anfallsriktningen Kiestinki, där också Siilasvuo försökte uppnå ett avgörande.

Till priset av stora förluster lyckades man nå ett etappmål som låg ca 45-50 km från den berömda järnvägen - men efterhand ökade det ryska motståndet. Chefen för denna anfallsgruppering, överstelöjtnant Turtola, råkade med sitt regemente i motti och endast till priset av väldiga förluster i stupade och sårade lyckades man slå sig ut.

Emellertid plockades den ena enheten efter den andra från Fagernäs grupp - och man kunde efter stora framgångar i inledningsskedet snart nog konstatera att också detta anfall måste avstanna.

Den 25 augusti föreslog Siilasvuo att överste Fagernäs skulle förlänas Mannerheimkorset. Det var faktiskt andra gången som ett sådant förslag lämnades - föregående gång var efter Vinterkriget. Nu kan man tycka att framställningen skulle ha vunnit nåd inför Överbefälhavarens ögon. Men så icke! Den 3 oktober förlänades han i stället Frihetskorsets 1:a klass med eklövskrans.

Anmärkningsvärt i sammanhanget är att den tidigare framställningen från Siilasvuo och III. Armékårens stab inte återfinns bland de handlingar som Högkvarterets kommandobyrå fört till Överbefälhavarens avgörande! Kvalificerad missundsamhet?

Efter hand som enhet efter enhet fråntogs Fagernäs och sändes som förstärkningar till Kiestinki-avsnittet undanrycktes också möjligheterna för hans trupper att nå det uppsatta anfallsmålet. Fagernäs direktiv var att först erövra Uhtua och därefter staden Kem vid Kandalaxviken.

I början av september 1941 insåg Fagernäs det omöjliga i att fortsätta ett anfall som inte hade utsikter att lyckas. Han inrättade därefter sina styrkor för försvar. Försvarslinjen, som på vissa avsnitt endast var stödjepunkter med stora ödemarker emellan, hölls oförändrad ända till slutstriderna sommaren 1944.

Generalöverste von Falkenhorst och
generalmajor Hjalmar Siilasvou

Man kan konstatera att Fagernäs trupper efter en lysande början, där de snabbt avancerat, sedan avstannade på grund av att ett annat avsnitt [Kiestinki] av hans överordnade, både tyska överbefälhavaren i norr generalöverste Nikolaus von Falkenhorst och generalmajor Siilasvuo, ansågs viktigare. De trupper han behövt för egna operationer fråntogs honom därmed. Det hedrar honom att han i tid insåg sin taktiska begränsning. Han ställde inte sina trupper inför det omöjliga. Han undgick därigenom att hamna i samma situation som Turtolas trupper där huvudgruppen råkade i motti och endast tack vare hjälp av trupper som varit underställda Fagernäs kunde slå sig ut – detta till priset av stora förluster. Gruppens chef, överstelöjtnant Turtola, stupade under dessa ödesdigra dagar.

Därefter följde en fredligare period om ca 2 år. Fagernäs kommenderade nu en division, som var den mest självständiga av alla enheter, i all synnerhet sedan Siilasvuos III AK [ArmeKår] drogs in.

Under hösten erhöll han av Överbefälhavarens [Mannerheim] Frihetskors I klass, för andra gången, men denna gång med eklövskrans. Däremot dröjde befordringen till generalmajor oaktat det faktum att Siilasvuo hade gjort framställning härom. Det skulle dröja ända till den 16 november 1942 innan Fagernäs befordran blev verklighet.

Det finns uppgifter om att Mannerheim till följd av kinkiga språkförhållanden inom Högkvarteret hade som princip att samtidigt som en finlandssvensk befordrades till general skulle alltid två finskspråkiga officerare befordras till generaler! Då Fagernäs befordrades var han emellertid ensam. Detta betraktas än i dag som unikt.

Överbefälhavarens dagorder nr 80 lydde: "Jag befordrar till generalmajor, överste Frans Uno Fagernäs. Försvarsmaktens överbefälhavare, Finlands Marskalk MANNERHEIM, Kommandobyråns chef: generallöjtnant W.E. TUOMPO".

Av Fagernäs officerskollegor hade Martola blivit generalmajor redan hösten 1941, Heiskanen, Hersalo, Paalu, Palojärvi och Snellman, vilka också var divisionskommendörer, hade fått sin befordran i april 1942. Det kan därmed fastlås att Fagernäs fick sin befordran mycket sent.

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv: Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet. Kartor: Google Earth Pro.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

- Ω -

lördag 28 juni 2025

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga. Del IV

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del IV

Länk till Del III här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

Striderna vid Pitkäranta

Pitkäranta ligger i Ryssland sedan fredsfördraget med Sovjetunionen
i Paris 1947 (eld upphör 1944)

De av Siilasvuo ledda trupperna vid Suomussalmi skulle inte få många dagars frist och vila efter den stora segern innan nya uppdrag väntade. Det allmänna stridsläget krävde att 9. Divisionen delades i två delar: under Sillasvuos befäl beordrades huvuddelen till Kuhmo medan JR 64 under Fagernäs ledning kommenderas till trakterna nordost om Ladoga. Läget på denna krigsskådeplats var både rörigt och hotande: det fanns tecken som tydde på att ryssarna längs Ladogas kust sände ut trupper som skulle anfalla i ryggen på Karelska näsets armé.

Om färden till det nya frontavsnittet skriver Erkki Airas i sin bok Pitkärannan miehet bl.a. så här:

Natten till den 15 januari vaknade vi efter en till synes oändlig tågresa av ett högt ropande och skränande. Tåget hade åter stannat men den här gången anade vi att vi hade kommit till ändpunkten. Stationsområdet är fullt av män och alla slags förnödenheter. Med ficklampan granskas det man bär. Här och där tänds en tobak. På stationsbyggnaden finns ingen skylt men någon har ryktesvis fått reda på att vi befinner oss på Leppäsyrjä station längs Suojärvibanan.

Från stationen fortsätter vi till fots i ödemarken i riktning sydost. Inledningsvis möts vi av snöslask men efterhand övergår väderleken i sträng kyla. Efter ett dygn har vi en temperatur om minus 43 grader! Vår marschriktning går via Syskyjärvi där en isande vind medför svåra köldskador.

Efter ett drygt dygns marsch var man framme i Nietjärviterrängen och tog en paus intill byvägen mellan Nietjärvi och Pitkäranta invid Tierisuo.

Håkan Mörne har i sin bok Ärans vinter skildrat regementets ankomst till frontavsnittet på följande sätt: Men ytterligare en trupp anländer till den nya krigsskådeplatsen. 64. Infanteriregementet som under sin begåvade och djärve kommendör, överstelöjtnant Fagernäs, varit med om den stora segern vid Suomussalmi hade ställts till general Hägglunds förfogande och dirigeras samma väg som major Aho [en bataljon som tidigare anfallit] mot Pitkäranta. Överstelöjtnant Fagernäs regemente förtjänade knappt denna benämning [regemente] så svårt som truppen hade decimerats, inte blott vid Suomussalmi utan även under nedmarschen i Ladogaområdets råa luft och fruktansvärda köld där köldskadorna vållade stor manspillan.

Airas berättar om samma problem då han beskriver att av andra bataljonens manskap har ungefär varannan, av läkaren, fått en tyglapp över näsan vilket tyder på köldskada. Överstelöjtnant Fagernäs kallade småningom sina bataljonskommendörer till samtal och delgav läget: Längs stranden av Ladoga har väldiga fiendestyrkor trängt in med avsikt att falla vår på Karelska näset stridande armé i ryggen. Två fientliga divisioner är omringade i Kitelä-Koirinoja terrängen i riktning sydväst. Fienden har grävt ner sig och ordnat en stark försvarsställning. Järnvägslinjen till Pitkäranta är starkt bemannad. Till Salmi och Pitkäranta har kommit nya truppenheter och nya väntar därtill i Salmi för att komma till undsättning. Vår stridsavdelning, KILPA, har till uppgift att erövra Pitkäranta.

De tidigare styrkorna hade inte orkat forcera motståndet, frågan var nu om Fagernäs styrkor skulle klara det.

Mörne skriver: Men dessa män är dock i stånd att spärra vägen och besätta kusten på en lång sträcka och samtidigt säkra sig mot de ryska styrkorna i norr vilka därmed blir avskurna. Så tar kampen mot Pitkäranta vid.

Här bildades en ny front med utsträckning i terrängen öster om Nietjärvi och samtliga trupper på detta avsnitt underställdes överstelöjtnant Fagernäs. Hans hela styrka när den var som starkast uppgick till sex försvagade bataljoner. Dessa ställdes mot tre ryska infanteridivisioner, en kavalleridivision, understödda av tre sektioner tungt artilleri. I praktiken innebar detta en hel sovjetisk armékår - med hela dess tyngd. Den finska inringningsmanövern var framgångsrikt genomförd i slutet av januari. Stridens låga skulle likafullt länge brinna het och röd i spridda härdar över det vidsträckta området från Syskyjärvi och Koirinoja i väster till Uomaa och Mantsinsaari i öster

Vid Vinterkrigets slut hade överstelöjtnant Uno Fagernäs och hans underställda soldater kämpat i två stora och krävande strider [Suomussalmi och Ladoga-Karelen] vilka avsevärt höjde Finlands armés renommé såväl hemma som utomlands. Han hade med framgång löst de uppgifter som hade förelagts honom och belöningen skulle inte vänta på sej. Armékårens kommendör W. Hägglund föreslog att han skulle befordras till överste. Framställningen lyder [maskinöversatt] så här:

14.03.1940. Jag föreslår att överstelöjtnant Frans Uno Fagernäs skulle befordras till överste på grund av de ledaregenskaper han uppvisat inte minst i de svåra försvarsstriderna mot den överlägsna fienden i Pitkärantas terräng. IVAK Kom. Generalmajor W. Hägglund

Det sägs att överbefälhavaren Mannerheim var väl medveten om Fagernäs insatser och i stället för överste hade önskat befordra honom till generalmajor. Huruvida denna berättelse är korrekt eller ej har inte kunnat verifieras, men tanken väckte enligt uppgiftslämnaren motstånd i högkvarteret - inte minst för att Fagernäs var svenskspråkig! Vara hur som helst med detta, han befordrades till överste enligt Överbefälhavarens dagorder nr 43/4.4.1940. Därförinnan hade han den 18 februari erhållit Frihetskorsets andra klass och den 25 april 1940 erhöll han Frihetskorsets första klass - kanske som en kompensation för den uteblivna generalsbefordringen?

Fagernäs insatser kom även till synes på annat sätt. Tidigare hade hans underställda truppenheter varit antingen bataljon eller regemente men den 1 maj 1940 förordnades han till 15. Divisionens kommendör. Detta var ett klart tecken på att han ansågs kunna hantera de uppgifter som endast anförtroddes den högsta officerskåren. Från kommendantskapet för 15. Divisionen omplacerades han senare under sommaren, till följd av omorganisering inom försvarsmakten, till chef för Norra Österbottens militärlän med stationeringsort i Uleåborg. Den 1 mars 1941 blev han förordnad som kommendör för Uleåborgs län.

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv: Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

- Ω -

lördag 10 maj 2025

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga Del III

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del III

Länk till Del II här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

VINTERKRIGET

Den som önskar fördjupa sig i detta världsberömda slag rekommenderas ett studium av Tidsspegelns artikelserie Den Vita Döden vid Suomussalmi. Där kan vi följa slaget s.a.s. dag för dag och där finns ett antal bilder på krigsbyten etc. samt hänvisningar till kartor som illustrerar slagets gång. Klicka på länken ovan!

Finska Lantmäteriet tillhandahåller ett utmärkt instrument vid namn Kartplatsen för den som önskar fördjupa sig i Finlands geografi . Besök den och bli förvånad! Länk finns här!

Från Suomussalmi kyrkby leder en landsväg rakt norrut till Kuusamo. Trettio kilometer norr om Suomussalmi grenar sig vägen österut till Juntusranta by varifrån det inte är långt till gränsen. Finnarna hade vid Vinterkrigets utbrott inte någon som helst vetskap om att ryssarna hade byggt en väg från den ryska orten Uhtua [nu Kalevala] via hussamlingen Lonkka och fram till gränsen öster om Juntusranta.

Förklaringar till kartan ovan:

Sovjetiskt uppmarschområde för 163. Gevärsdivisionen
Junstusranta. Första byn att passera - och förklara "befriad"!
Vägskälet där större delen av 163. divisionen svängde söderut - meden en avdelad styrka fortsatte rakt fram
Här svänger den mindre delen av 163. norrut mot Kuusamo, men stoppas effektivt av överstelöjtnant Susitaivals bataljon som gått i ställning vid sjöpasset Piispajärvi
Huvuddelen av 163. Gevärsdivisionen passerar Kiananniemi på sin väg mot vägskälet Palovaara - på huvudvägen mellan Soumussalmi och det norrut belägna Kuusamo
Kiannaniemi, här passerar 163. på väg mot Palovaara vägskäl
Palovaara vägskäl. Här svänger huvuddelen av 163. divisionen mot söder - mot Suomussalmi
Stridsområde Hulkonniemi [finska "niemi" betyder halvö]. Här hade sovjetsoldaterna från 163. byggt starka befästningar, dvs korsur av timmer och jord, byggda så att de förutom förläggning med vedeldad kamin [=värme] även fungerade som skytte- och kulsprutevärn

Kuomanjokki.
Det lilla vattendrag som blev
44. Gevärsdivisionens slutliga öde. Här
upphörde 44. divisionens promenadseger
över Finland. Döden väntade på nästan alla
divisionens 18 000 soldater... deras gravar
finns i mossarna längs Raatevägen

Raatevägen med bron över den lilla ån/bäcken Kuomanjokki. Innan man kunde upprätta en vägspärr här avancerade 163. divisionens avdelta trupper platsen och nådde Suomussalmi. Den 44. Gevärsdivisionen, vars förtrupper anlände till området någon vecka senare , stoppades för gott i sin strävan att nå Suomussalmi och undsätta 163. divisionen. Här, 10 km från Suomussalmi och i västra änden av Raatevägen, byggdes ett effektivt finskt lås för de ovälkomna gästerna. I öster, vid den sprängda bron över Purasjokki, fanns det andra låset... Vinogradovs 44. Gevärsdivision om ca 18000 man, artilleri, stridsvagnar och kulsprutekompanier samt personlig beväpning stod inför den sista akten - total förintelse i nattliga mottistrider.

Här korsar, den lilla men svårforcerade, älven Purasjoki landsvägen mellan Raate och Suomussalmi. Finnarna sprängde bron/vägtrumman och upprättade en mycket stark vägspärr vilken inneslöt 44. Gevärsdivisionen mellan spärrarna vid Kuomanjokki och Purasjoki. Mellan dessa punkter, runt huvudvägen, byggde ryssarna flera stödjepunkter - men faktum kvarstår: 44. Divisionen var dömd till undergång...
Byn, hussamlingen, Raate. Här kom till den första skottlossningen den 30 november 1939.

Den i hemlighet byggda vägen in i Finland, mot Juntusranta, användes nu av ryssarna för att norr om Kiantajärvi rikta ett anfall mot Suomussalmi med två regementen, en spaningsbataljon, artilleri och stridsvagnar. En mindre del av den norra anfallsstyrkan ryckte fram mot huvudvägen till Kuusamo och fortsatte sedan norrut mot Piispajärvi där den effektivt stoppades av överstelöjtnant Susitaivals styrkor. Huvuddelen av 163. [ryska] Gevärsdivisionen tog en något kortare väg mot huvudleden genom att från Juntusranta avancera via Kiannanniemi till Palovaara vägskäl och sedan söderut mot Suomussalmi. På samma gång anföll övriga delar av 163. Gevärsdivisionen via Raate mot Suomussalmi vars kyrkby sålunda blev föremål för ett våldsamt anfall från två håll! Hela området försvarades endast av en svag infanteribataljon - styrkeförhållandena var var cirka en mot fjorton...

Vinterkrigets utbrott förändrade situationen för Fagernäs och för många andra. Den 17 december 1939 förordnades Fagernäs till kommendör för det nya infanteriregementet JR64 [Jalkaväkirykmentti 64, Infanteriregemente 64] sammanställt av manskap från mellersta Österbotten.

Regementet beordrades att utan dröjsmål förflytta sig till stridsområdet och utgöra förstärkning för de grupper som under dåvarande översten Hjalmar Siilasvuos ledning hade till uppgift att bromsa den ryska anfallskilen. STAVKA, det sovjetiska överkommandot, hade gett 163. och 44. divisionerna uppgiften att via Suomussalmi skära av Finland vid dess smalaste del. Läget var mycket hotfullt och general W.E.Tuompo berättar i sin bok Sotilaan tilinpäätös bl.a. följande:

Generallöjtnant Wiljo Tuompo

Namnet Suomussalmi är förknippat med världsrykte och ära, men i början av kriget beredde det mig de svåraste bekymren och sorgerna [Anm: general Tuompo var chef för Norra Finlands grupp, från Kuhmo till Petsamo]. För att försvara denna vidsträckta ödemark fanns till förfogande en enda gränsbataljon utan en enda kanon eller pansarvapen. Trupperna hade i all hast hunnit bygga några fältbefästningar vid den s.k. Purasjokilinjen mellan Raate [gränsen] och Suomussalmi kyrkby. Försvarskrafternas huvudstyrkor hade sammandragits hit, till den som man trodde enda anfallsriktningen. För de vidsträckta områdena och ödemarkerna norr om Suomussalmi och Kiantajärvi räckte inga andra styrkor än patruller och enskilda vaktposter! I Juntusranta by norr om Kiantajärvi fanns en enda pluton!

Detta var alltså utgångsläget i kampen om Suomussalmi. Den 7 december fick Tuompo ett besked som i någon mån lättade läget. Överbefälhavaren [Mannerheim] hade beordrat en brigad under överste Siilasvuos ledning att omedelbart lasta för transport från Uleåborg per tåg till Hyrynsalmi som förstärkning åt gruppen NordFinland som Tuompo kommenderade med Kajana som basort. Suomussalmi måste emellertid uppges [brändes av finska styrkor för att inte ge ryssarna uppvärmd logi] och ryssarna fortsatte sina angrepp med full kraft. Överste Siilasvuo skriver i sin bok Striderna i Suomussalmi:

”Den 22 december erhöll jag order om nyorganisation av 9. divisionen. Till mitt förfogande ställdes två nya regementen JR 64 och JR 65. JR 65 var tillsvidare bundet på annat håll. JR 64 var sammansatt av både rekryter från Finlands Vita Garde och Nordösterbottens regemente [Pohjan Rykmentti], samt av reservister från Tammerfors, Seinäjoki och Gamlakarlebytrakterna. Regementet hade organiserats i största hast och utrustningen var mycket bristfällig. Beväpningen var brokig. Till och med Berdangevär var utdelade bland manskapet. [Red Anm: Berdangeväret var ett enkelskotts bakladdningsgevär konstruerat av amerikanen Hiram Berdan 1868.] Några tält fanns alls inte. Regementets chef var överstelöjtnant Fagernäs. Han hade tagit emot regementet två timmar innan det ryckte ut till fronten. Huvuddelen av regementet anlände på julaftonen - en del först följande dag. Trots den bristfälliga utrustningen visade truppen rask hållning...

På julaftonen, då läget föreföll allra svårast, mottog jag från NordFinska gruppen en anfallsorder, baserad på en muntlig framställning som jag hade gjort ett par dagar tidigare. Enligt ordern skulle jag Annandag jul angripa och slå de ryska styrkorna på Hulkonniemi. I norra delen av Suomussalmi [Red anm: Suomussalmi var inte bara tätorten Suomissalmi kyrkby utan en vidsträckt kommun om ca 5 858 km²] skulle samtidigt en anfallsaktion inledas av överstelöjtnant Susitaival, som med sina trupper befann sig på frammarsch mot Linnansalmi, ett trettiotal km norr om mina trupper. Genom hans framryckning skulle den försörjningsväg avskäras som de fientliga styrkorna på Hulkonniemi hittills hade begagnat sig av, och som via Linnansalmi ledde till Juntusranta och [Red anm ryska] Lonkka. Emedan en betydande del av de motsedda förstärkningarna väntades till Hyrynsalmi först under Juldagens förlopp, uppsköts anfallsföretaget till den 27 december. Med beaktande av att avståndet från Hyrynsalmi till uppmarschområdet var ca 50 km, blev tiden för förberedelserna alltför kort. Tyvärr medgav situationen inte något uppskov...

[1] Den av ryssarna starkt besatta
halvön Hulkonniemi. Den blå droppen markerar

författaren Ilmari Turjas villa Turjanlinna.

Väster om Hulkonniemi ligger halvön Vuonniemi

vars sydände [2] blir utgångsläge

för anfall [UFA]

... Av tidigare erfarenheter att döma var utsikterna för ett anfall mot Hulkonniemi gynnsammast om de insattes från Vuonaniemi. Den sträcka som trupperna hade att passera över sjön var ganska kort och uppmarschområdet förmånligt... Till mitt förfogande hade jag närmast de under major Karis befäl stående bataljonerna, Avdelta bataljon 15 och 4. Ersättningsbataljonen. Dessutom lät jag med bilar överföra JR 64 utom 3. bataljonen i och för uppmarsch bakom major Karis trupper. Befälet över huvudanfallsgruppen anförtroddes åt major Kari som befann sig på platsen och var den som bäst kände terrängen och de fientliga ställningarna..."

Annandag jul utfärdades den slutliga anfallsordern. Major Karis grupp delades i två anfallskolonner, där JR64 under befäl av överstelöjtnant Fagernäs hade till uppgift att från södra spetsen av Vuonaniemi rycka fram mot Hulkonniemi.

Fagernäs uppgift var att förstöra de fientliga nästen och artilleriställningar som fanns på uddens södra del. Batteriet i Tolonen och ett granatkastarkompani skulle understödja anfallet...

JR64 nådde Hulkonniemi vid författaren Ilmari Turjas villa Turjanlinna. Villan hade varit inkvarteringsplats för ryssarna men bränts ner en vecka tidigare av finska patruller. Överallt på stranden påträffades ryska nästen. Man fann t.o.m. en hel befästningsanläggning omfattande cirka 30 korsur för förläggning och kulsprutenästen.

Det sovjetiska motståndet var hårt. Gång efter annan slogs de finska trupperna tillbaka. Efter att tre gånger under dagen försökt anfalla ryssarna var förbanden helt slutkörda och några ytterligare anfallsförsök kunde inte företas den 27/12.

Fältköken forslades nu fram så långt att soldaterna direkt från dessa kunde få mat. Nattläger fick sökas i vinterns drivor... Den första anfallsdagen gav inte det önskade resultatet, dvs bortdrivning av ryssarna.

Oroväckande rapporter kom samtidigt från Raatehållet. Vid middagstiden hade finska skidburna spaningspatruller konstaterat att vägen från östgränsen var full av fientliga kolonner vilka skyndade den synnerligt allvarligt hotade 163. divisionen till hjälp.

Nu gällde det alltså att med alla medel binda dessa nytillkomna ryssar från 44. Gevärsdivisionen till dess att 163. divisionen helt fördrivits från Hulkonniemi...

Tidigt på morgonen den 28 december inleddes ett nytt anfall...

Överstelöjtnant Fagernäs JR64 nådde så småningom fram till landsvägen [mot Kuusamo] och började rulla upp de fientliga ställningarna mot söder i riktning landsvägsfärjan i Suomissalmi. Vid niotiden på morgonen bröt fiendens motstånd ihop framför Fagernäs trupper.

Till en början lämnade ryssarna sina ställningar i små grupper, efter hand blev dessa allt större. Så småningom samlades de i en kolonn på isen och en reträtt norrut av väldiga dimensioner började längs den 35 km långa sjön Kiantajärvi. Ryssarnas flyktväg låg mot Juntusranta. Även de fientliga trupper som fanns kvar i själva Suomussalmi kyrkby anslöt sig småningom till den retirerande kolonnen. Det är svårt att säga, hur stor del av sovjetmaktens 163. division som lyckades undkomma. En mycket stor del hade förintats i striderna, många gick också sin undergång till mötes på isen där bl.a. finska kulsprutebestyckade lastbilar tog sin tribut...

Den 27-28 december 1939 går till historien som en vändpunkt i striderna vid Suomussalmi där den ryska 163. divisionen fullständigt förintades.

Genom en skicklig disponering [Red anm: av öv Siillasvou och hans stabschef Alpo Marttinen] av tillgängliga trupper kunde denna lysande seger uppnås. De av överstelöjtnant Fagernäs ledda trupperna spelade en mycket viktig roll för framgången på stridsfältet.

Krigsbyte på Kuusamovägen.
Anteckningar i Krigsdagboken för Kuusamo-
bataljonens 1. kompani anger att fordonskolonnen
uppgick till 6 kilometer!

Sovjetsoldaterna efterlämnade ett ansenligt byte enbart vid Hulkonniemi: 6 haubitsar, 6 pansarvärnskanoner, 15 fältkanoner, 11 stridsvagnar, 2 pansarbilar, 150 lastbilar, 350 hästar och en betydande del övrig krigsmateriel. Sammantaget blev bytet en utmärkt förstärkning för de dåligt rustade finska trupperna. Antalet ryska fångar uppgick till över 500.

Men kampen var inte över i och med denna seger. Efter en natts vila och en slutlig upprensning av de ryska ställningarna gällde det att ta sig an den 44. divisionen som längs Raatevägen trängde fram för att undsätta den nödställda 163. divisionen. Genom ständiga attacker av finska skidlöparpatruller hade 44. divisionens frammarsch på Raatevägen fördröjts eller helt avstannat. Nu gjorde Siilasvuos styrkor ett anfall riktat mot den ryska divisionens flank, dels från en söder om Raatevägen mot östgränsen ledande skogsväg, dels längs frusna sjöar. Siilasvuos [och hans stabschef Alpo Marttinens] strategi var att dela den ryska divisionen i hanterbara bitar, så kallade mottin, en finsk skogshuggarterm som betydde en kubikmeter staplat timmer i meterlängder, lagd för senare avtransport.

Raate-vägen med avstickarna NO till Puras och SO mot Kuhmo

De blå markeringarna på kartan ovan visar var de viktigaste vägspärrarna upprättades längs Raate-vägen: i väster vid Kuomanjoki, i öster vid Purasjoki [joki = bäck, å eller älv]. På flera ställen längs vägen byggde ryssarna ett stort antal bunkrar [s.k. korsur] av timmer och jord. Dessa tjänade både som befästningar [kulspruteställningar] och förläggningar. Ryssarnas perimeter sträckte sig från knappt 100 upp till 2000 meter norr och söder om vägen.

Avståndet mellan Kuomanjoki och Purasjoki är ca 17 km. Här, mellan de blå markeringarna på kartan ovan, stod 44. sovjetiska gevärsdivisionen på den smala vägen i en lång kolonn, på väg västerut för att undsätta 163. divisionen - men förintades själv i slaget vid Raate-vägen 1-7 januari 1940

Fagernäs fick med sitt regemente i uppdrag att med en mindre styrka skära av de ryska förbindelserna vid gränsen [vid Raate] och med sin huvudstyrka riva upp de ryska ställningarna vid Likoharju och Purasjoki. Efter sega strider som räckte ett par dagar kunde den slutliga segern inkasseras den 7 januari då de starka ryska ställningarna vid Likoharju rullades upp och den ryska divisionen i övriga mottin längs Raatevägen kunde förintas. Med "förintas" avses att divisionen upphör att existera som militär enhet och att soldaterna i den antingen dödats eller tagits till fånga. Av drygt 18 000 man undkom genom skogarna ca 700 man, 1000 togs till fånga och resten, drygt 17 000 man blev döda... De ligger alla nergrävda i mossarna längs Raatevägen. En kuslig känsla av död infinner sig om man på spänger går ut över mossarna i skymningen en sommarkväll. Redaktören för Tidsspegeln vet, ty han har varit där... Man och man förresten: 44. Gevärsdivisionen bestod av unga pojkar från Ukraina, pojkar som knappt visste vad snö var...

Även vid Raatevägen togs ett stort krigsbyte som enbart vid Likoharju utgjordes av [bl.a.] 5 stridsvagnar, 35 lastbilar, 10 motorcyklar, 20 arbetsvagnar, 50 hästar och en synnerligen riklig mängd vapen. Siilasvuo antecknar härom i korthet att "Fagernäs hade med ära slutfört sin uppgift"!

Genom den fullständiga segern över de ryska styrkorna som Siilasvuos 9. division vann vid Suomussalmi, var det ryska hotet mot Finlands midja avvärjt. Segern vann rykte över hela världen - men också avundsjuka. ”Segern har alltid många fäder - nederlaget är ständigt föräldralöst”, lyder ett ordstäv.

General Tuompo skriver i boken Sotilaan tilinpäätös följande:

”Fastän avgörandet skedde i söder, vid Hulkonniemi, där angreppet hade skett mot fiendens huvudstyrkor, hade fiendens förbindelsers brytande vid Palovaara haft en avgörande viktig betydelse för händelsernas gång. Redan kapten Salskes Sissiverksamhet vid Palovaara hade orsakat oro och oreda i fiendeleden och även medfört stora förluster för dem.

Härtill kom att överstelöjtnant Susitaivals framryckning till vägkorsningen ledde till att fienden fullständigt isolerades från sina egna enheter. Den ryska divisionen stred ursinnigt ensam, utan kontakt med sina egna och utan möjlighet till hjälp från annat håll än från Raate, men den planerade hjälpen [44. Divisionen] försenades.

Segern var de gemensamma krigsoperationernas resultat även om Siilavuos grupp, som huvudanfallsgrupp väl ledd och tappert, segt och tack vare skickliga operationer, erhöll ett utomordentligt slutresultat. Därför är det skada att Siilasvuo i sin i övrigt utmärkta bok om striderna helt har lämnat bort [utelämnat] att berätta om den norra gruppens [övlt Susitaival] operationer och synbarligen avsiktligt berättar enbart om sina egna truppers verksamhet eller om dem som var honom underställda.

Krigshistorikerna kommer säkert en gång på basen av officiellt material att slutligen klargöra detta. Suomussalmisegern är icke allenast Siilasvuos och honom underställda truppers förtjänst, utan hela denna operation eller i denna deltagande truppers gemensamma ansträngningars förtjänst".

Den som läser dessa rader av Tuompo slås troligen av att han, som Siilasvous överordnande, tycker sig ha fått ut för lite av glorian från segern vid Suomussalmi! Förvisso har han rätt i att vinsten inte vanns enbart av Siilasvuos mannar, men det har Siilasvuo inte påstått, men han har givetvis i främsta hand skildrat det som var det centrala i händelseförloppet. Avundsjukan mot Siilasvuo kom inte att drabba bara honom själv utan även hans närmaste män till vilka dåvarande överstelöjtnanten Uno Fagernäs måste räknas. Detta skulle under de närmaste kommande åren märkas, speciellt i Högkvarterets behandling av dem.

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv: Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

- Ω -

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!