Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga. Del I

 

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del I

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

 

Det fanns inte många tecken som tydde på att en blivande general hade sett dagens ljus, då Frans Uno Fagernäs föddes den 1 mars 1894 på Fagernäs hemman i Terjärv [fi: Teerjärvi]. Fadern var född 1857 och i hans andra gifte föddes Frans Uno som en av en tolvhövdad syskonskara. 

Terjärv vid den blå droppen, drygt
100 km NNO om Vasa i Finland.
Tips: Upplösningen i kartbilden ovan är usel.
Gå till "Kartplatsen - Lantmäteriverket". Klicka på
förstoringsglaset i listen till vänster och skriv in "Terjärv"
Länk till Kartplatsen här!

Terjärv kyrka, 20-talet.
Bilden berättar: En kyrkväg mitt i byn skapad av hästhovar
[mittensträngen] och kärrhjul. Stenig mark lämnar stenblocken
vid vägkanten. Gärdesgården vittnar om att korna går fritt
men inte skall äta av besådda ytor med korn, havre, vete eller råg.
Telefon finns naturligtvis inte men väl elektricitet

Det finns inte många vittnesmål om Frans Unos uppväxtår - ingenting om varför han sattes i skola. Synbarligen var han den av syskonskaran som var mest begåvad och helt enkelt därför sattes i skola. 

Äldsta brodern Teodor fick utbilda sig till kantor och var förmodligen den som ansågs bära de bästa förutsättningarna för detta arbetsfält. En yngre broder Matts Fridolf (eller Fride) genomgick senare en predikantkurs och blev känd för sitt enastående minne och förmåga att kunna tränga in i djupa teologiska resonemang. I våra dagar skulle han säkert, med dessa förutsättningar, ha blivit teologie doktor och professor vid något universitet.

En viss bild av Unos uppväxtår får vi genom att citera den skildring av sina uppväxtår som han skrev i tidskriften Kuriren förmodligen någon gång på 1960-talet. Vi låter honom själv beskriva det på hans oefterhärmliga sätt:

”Jag fick min fosterländska fostran som skolpilt i min beundrade hembygd. Där plockade jag blåklint i skyhöga rågåkrar och hjortron på milsvida mossor. Jag åt blodröda åkerbär på blommande dikeskanter och ljusröda smultron på svindlande backsluttningar. Jag drack sockermättat och skummande spisöl ur skopa på många tredagarsbröllop…

Vår lärare, ”Professorn”, berättade ofta om Runeberg och Topelius i olika sammanhang. Vi fick den uppfattningen att de var halvgudar som väckt Finlands folk till nationellt självmedvetande och lärt det att älska sitt fosterland. ”Professorn”  berättade också om det ryska förtrycket - ett förtryck som kraftigt upprörde de äldre. Vi hade endast en dunkel aning därom. Men nu fick vi höra hårresande skildringar av en välinformerad man som visste allt om detta...."

... Jag [Uno Fagernäs] hade tidigare läst Fänrik Ståhls sägner, men mer eller mindre mekaniskt - utan att begripa innehållet. Men när "Professorn" deklamerade "Sveaborg" färgade ställföreträdande skam mina kinder. Han deklamerade "Döbeln vid Jutas" så sensibelt att solen åter lyste över ett fritt Finland. När han långsamt läste den sista sublima strofen med stark accent såg vi tårar i hans ögon.” 

[Ur Runebergs Döbeln vid Jutas, slutet:

Förborgat är, om lyckan eller nöden
En gång skall röjas i din framtids drag;
Men hur du jublar då, men hur du klagar,
Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
Du minnas denna, minnas Döbelns dag.]

Av Fagernäs målande skildring framgår också att han var mycket musikaliskt begåvad. Synbarligen visste också hans underordnade under krigsåren om hans enorma intresse för musik för när han fyllde 50 år fick han ett piano i gåva, ett piano som hans mannar hade samlat ihop pengarna till!

Artur Hedlund

Men vem var den märklige mannen som Uno Fagernäs beskriver som "Professorn" och som kom att ha en så pass stor inverkan på hans personlighetsutveckling? Allt tyder på att det var folkskolläraren Artur Hedlund [född 1875] som avar Unos stora idol och förebild. Hedlunds gård var vid den tiden ett litet "slott" – mätt med Terjärvförhållanden. Hedlund spelade piano och verkade som körledare och samlade ungdomarna runt omkring sig. Han var bosatt i Helsingfors, men kom varje sommar till hembygden och var då aktiv bland ungdomarna. Uppenbarligen är det han som för Uno var trollkarlen vilken så eftertryckligt kom att påverka hans karaktärsutveckling under ungdomsåren.

 

SKOLGÅNG I JAKOBSTAD

Uno sattes i skola i Jakobstad. Det var få ungdomar som på den tiden fick en sådan förmån. Han beskriver själv ombytet på följande sätt:

”Jag måste övergiva min kära hembygd för att kunna fortsätta min skolgång i Jakobstads realläroverk. Där blev mina lärare förvånade över mina litterära kunskaper och även mina insikter i flora och fauna. Då berättade jag med tindrande ögon om ”trollkarlen i Terjärv” [Professorn].

Jakobstads gymnasium [f.d. Realläroverket]
byggt 1904

På läroanstalten måste jag brottas med nya läroämnen. Med finska och franska, med tyska, engelska, och ryska, med logaritmer och rotutdragning - dock inte ur min rara skolflammas mun! Som lärare i ryska hade jag en stilig gardeskapten som vunnit sina sporrar i ett ryskt elitförband. Han lärde mig så mycket av Bobrikovs [f.d. hatad Rysk generalguvernör över Finland] modersmål att jag kunde förbanna dennes minne med ryska ord! Han var också min lärare i värjfäktning. Jag blev ingen mästare på värja. Men när jag blev student var jag dock så skicklig fäktare att jag lätt kunde ha mejat ned tsarens alla hatade hejdukar! Jag kunde inte då ana att jag tre år senare skulle döda tsarens soldater på tyska östfronten, inte med värja, men med ryskt gevär på rysk mark. Jag kunde inte heller ana att jag skulle möta min överlägsne motståndare i värjfäktning på samma plats och vid samma tidpunkt.

När första världskriget bröt ut gick gardeskaptenen frivilligt i rysk tjänst för att bli befordrad. Han avancerade också i snabb takt. Men jag mötte honom inte som revoltör mot ryskt förtryck utan som kollaborator och kombattant på fel sida. Ödets ironi och komik hade reglerat våra relationer så lustigt att han låg i Jakobstadt i Lettland som överste och intendent för en rysk armékår medan jag var simpel Gruppenführer i tyskt tjänst i Kurland och vadade i Aa-flodens förpestade vatten för att få nödig frontutbildning.”

Så långt Unos berättelse från skoltiden och om hans senare sammanträffande med gardeskaptenen. Fagernäs kom att träffa honom ännu en gång - långt senare. Gardeskaptenen hade då avancerat till generalmajor i finska armén och Uno själv hade avancerat till kommendör för en gardestrupp i samma armé. De möttes på en lyxrestaurang i Helsingfors. Ödet hade åter länkat ihop de frejdiga värjfäktarna från Fagernäs skoltid.

 

STUDENT

Våren 1914 hade Frans Uno Fagernäs nått sitt första ungdomsmål, han examinerades som student vid Jakobstads Realläroverk. Några uppgifter om hans studentbetyg föreligger inte, men man torde inte göra någon större felbedömning om man antar att det samlade intrycket var gott!

I augusti 1914 utbröt första världskriget. Föga anade den unge studenten att det närmaste året skulle innebära radikala omställningar för honom… Han inskrevs i Helsingfors Universitet på hösten 1914 och han uppgav, enligt sitt militära stamkort, att han var medicine studerande. Men ett annat intresse fanns också i hans sinne, nämligen musikens. Utsikterna att slå sig på den banan var emellertid något mycket, mycket verklighetsbortvänt.

I fortsättningen skulle det emellertid inte bli vare sig läkar- eller musikstudier för under vintern 1915 hände märkliga saker...

JÄGARE

Frans Uno skulle inte hinna med mera än knappt en termins studier innan hans fosterländska intresse förde honom i kontakt med Jägarrörelsen. Vem som förde honom till dessa kontakter, eller värvade honom som medlem, är inte bekant. Kanhända var det via studentkåren eller via studiekamrater vid universitetet. Kanhända var det via kontakter med den ovan skildrade "Professorn"!  Alltnog den 25 februari 1915 inträdde han i Pfadfinderkursens 1. kompani beläget i Lockstädter Lager i Nordtyskland. Han gjorde det tillsammans med ett par hundra andra unga män, som på illegala vägar via Sverige, sökt sig till Tyskland för att få militärutbildning. 

Baktanken med denna utbildning var hos dem alla ett hopp om att en dag kunna medverka till att göra Finland till en självständig stat. Från Terjärv hade Frans Uno sällskap med åtminstone en kamrat: Ivar Bergström. I slutet av året anslöt sig två andra Terjärvbor till sällskapet: Gåsjärv-Sigfrid, och Ivar Bergströms broder Tyko.

Från tiden i Tyskland finns flera allmänna skildringar - men få som skulle belysa enskilda Jägares öden. Några snabba avancemang gjorde inte Uno Fagernäs - inte heller väckte han någon speciell uppmärksamhet.

Uno Fagernäs blev Hilfsgruppenführer i Jägarbataljonens första kompani tillika med Olof Lagus och Aarne Sihvo. Gruppenführer blev han i början av 1916. Bataljonen kommenderas ut till östfronten för att få stridserfarenhet. Där kom Fagernäs att delta i striderna bl.a. vid Misse, Rigaviken och Aa-floden. Ett tyskt järnkors av II klass talar om tapperhet i fält från den tiden. År 1917 deltog han också i den tyska krigsskolans A-kurs i Libau vilket tyder på att hågen till det militära hade fått näring under Jägartiden.

 

General Aarne Sihvo

DELTAGANDE I FINLANDS FRIHETSKRIG 1918

Då det självständiga Finlands regering i januari 1918 tvingats att flytta till Vasa ställdes den inför många problem. Den i all hast av skyddskårer och under general Mannerheims ledning hoprafsade Vita armén började sitt arbete i slutet av januari. Ganska snart blev det klart att man mer än väl behövde de unga män som i Tyskland, i Jägarbataljon 27, erhållit sin militära utbildning. Jägarna kallades därför skyndsamt hem till Finland. 

Redan den 11 februari 1918, medan de ännu befann sig på tysk mark, befordrades en del av dem till officerare i det självständiga Finlands armé. De som hade klarat sig bäst blev majorer. Uno Fagernäs hörde till den grupp som befordrades till kaptener. Det var ett raskt steg även om det inte, i sig, visade på att han var en blivande general.

Den 25 februari 1918 landsteg Jägarna i Vasa och gav det unga självständiga landet en strimma av hopp. Men det skulle dröja ytterligare nästan en månad innan Jägarnas roll i den finska armén var klar eftersom det inte utan svårigheter gick att inordna en aktiv Jägarskara i en armé som leddes av officerare vilka tidigare tjänat i den kejserliga ryska armén. Fagernäs blev i början kompanichef i 1. Jägarregementets andra bataljon, senare bataljonens kommendör [Red anm: Med kommendör avses chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet t. ex en bataljon]. Den första större drabbning han medverkade i var striderna i Lempäälä söder om Tammerfors.

Under krig kan personalbrist genom att någon i befälskedjan stupar, eller på annat sätt faller ifrån, medföra plötsliga befordringar - så blev fallet för Uno Fagernäs inför stormningen av staden Viborg på Karelska näset.

Vi har tidigare lärt att en av Fagernäs kamrater, Olof Lagus, redan medan han befann sig i Tyskland befordrats till major och kommendör för 2. bataljonen i 1. Jägarregementet. Fagernäs hade rollen som en av kompanicheferna i samma bataljon. Nu händer följande:

Olof Lagus. Död under
oklara omständigheter
den 20 april 1918

I april 1918 följde sjuksköterskan Harriet Thesleff med Jägarkapten Olof Lagus' bataljon till Heinjoki på Karelska näset. Bataljonen skulle delta i stormningen av det av De Röda ockuperade Viborg. Harriet och Olof hade något som påminde om ett förhållande. Den 20 april begav sig Harriet, Lagus och Jägarmajor Nils Gadolin, troligen något berusade, ut på en utflykt från Ristseppälä gård. Harriet och Olof satt i en hästanspänd kärra, Gadolin red. En timme efter avfärd kom häst och kärra tillbaka med en främmande kusk och den döde Lagus. Några timmar senare kom Harriet och Nils tillbaka till Ristseppälä. Lagus hade dött av ett skott i huvudet. Vad som hade hänt - vådaskott, självmord eller mord utreddes aldrig.

Angående de fortsatta strider, i vilka Uno Fagernäs deltog, finns i boken Finlands Frihetskrig del VIII, bl.a. följande skildring: 2. Jägarbataljonen [Fagernäs] inträffade den 23 april klockan 20 framför Kämärä station och gick omedelbart till anfall. Den nattliga striden varade till klockan 5 på morgonen, men fiendens motstånd kunde icke brytas, utan de röda gick till motanfall och förstärktes med ett från Säiniö-hållet kommande pansartåg. Bataljonen drabbades under striden av svåra förluster - 20 procent i döda och sårade. Först vid middagstiden den 24 april kunde stationen efter artilleribeskjutning erövrats. Redan samma kväll marscherade bataljonen 15 km till Säiniö dit den anlände vid midnatt. Efter endast några timmars vila skedde uppbrott och framryckning till Liimatta [5 km] samt gruppering för anfall mot Viborg. Följande tre nätter, den 25-26 [april] samt nätterna 27-28 och 28-29 var bataljonen insatt i främre linjen vid stormningen av Viborg. Befälets energi och framåtanda samt manskapets tapperhet och uthållighet möjliggjorde dessa prestationer.

TIDEN EFTER FRIHETSKRIGET

När Frihetskriget var till ända ställdes speciellt Jägarna inför ett val: antingen att ta stamanställning i det unga Finlands armé eller att återuppta de avbrutna studierna. Studietiden och studiemålen syntes emellertid långt borta i fjärran och de flesta Jägarna fann alternativet att ta tjänst som aktiva officerare mest lockande -  så också Uno Fagernäs. 

Jägarna skulle småningom komma att bli den ledande grupperingen inom armén. En kamp försiggick emellertid mellan Jägarna och de officerare som hade erhållit sin utbildning i Ryssland under kejsartiden. Efter hand kom det att bli Jägarna som innehade de högsta posterna, men även sinsemellan dem förekom det kamp med "armbågarna". Förmodligen var det också svårt att få platserna att räcka till. Detta senare var sannolikt orsaken till att Fagernäs först blev förordnad till en tjänst som kompanichef i den enhet som bildade Jägarbataljon 18.

En annan omständighet som tog sig uttryck i "armbågande" var språkpolitiken. Denna var påtaglig under tjugotalet och trettiotalets första hälft. För att göra karriär i armén borde man då ha ett finskspråkigt namn. Av denna anledning fanns det de som förfinskade sina namn. Ett exempel härpå är Hjalmar Strömberg som bytte efternamn till Hjalmar Siilasvuo och under detta namn skördade sina lagrar. För Uno Fagernäs var det otänkbart att överge sin identitet. Även om han i Tyskland, av praktiska skäl, hade använt sig av ett främmande släktnamn skulle det aldrig ha kommit för honom att han på grund av karriärsjuka skulle ha förfinskat sitt efternamn!  

I slutet av år 1918 flyttades Fagernäs till 1. divisionen. Där blev han kommendör för Björneborgs regementes andra bataljon. Följande år befordrades han till major och blev småningom regementets underhålls och ekonomichef. Denna vakans skötte han fram till 1921 då han åter blev kommendör för regementets 2. bataljon.

 

MILITÄRA STUDIER

Generalen av artilleriet
Vilho Nenonen

Att Uno Fagernäs var en begåvning är mångomvittnat. För att kunna avancera inom den militära hierarkin var det nödvändigt att, utöver den utbildning Jägartiden redan gett, skaffa sig vidareutbildning. En del av Jägarna skaffade sig den högre militära utbildningen utomlands. När en Krigshögskola startats i Finland blev det enklare eftersom man kunde skaffa sig nödvändiga extrakunskaper på hemmaplan. Uno Fagernäs inskrevs i Krigshögskolan år 1925. Därförinnan hade han, 1923 och 1925, genomgått två artillerikurser för general Nenonen. 1925 till 1926 var han därtill 1. divisionens stabchef och befordrades 1926 till överstelöjtnant.

Anm: General Nenonen utvecklade under Vinterkriget ett eldledningskort som märkbart kom att underlätta eldledarens arbete. Under Fortsättningskriget utvecklade han en korrigeringstabell som gjorde att man kunde avfyra hundratals, i djupled grupperade, artilleripjäser i sekvens så att alla granater slog ner i målet [i stort sett] samtidigt. Detta skulle komma att delvis möjliggöra undret vid Ihantala där sovjettrupperna, till följd av artilleribeskjutning, stupade i sådan omfattning att deras anfall måste avslutas permanent! 

1926 utnämndes Fagernäs också till kommendör [chef]  för 2. Cykelbataljonen [PPP 2]. Krigshögskolans slutbetyg erhöll han 1927 och var nu mogen att ta hand om högre befälsuppdrag. Utnämningen till generalstabsofficer kom först 1936 - men därförinnan skulle mycket hända...

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv:  Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

                                                                                                - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del VI

Denna artikel i serien  Den Vita Döden vid Suomussalmi är en direkt  fortsättning från Del V. Länk till Del V här!

Det kan vara lämpligt att ha en karta med bättre upplösning än vad Blogger erbjuder liggande öppen på en flik i webbläsaren så att man bättre kan följa slagets geografiska gång. Kartor i en viss artikel kan då ge en övergripande bild för enklare navigering i den finupplösta kartan till de platser/orter som avses i artikeltexten!  Zoomning i kartan sker med tumhjulet. Panorering/tiltning genom att trycka ner vänster mustangent och dra. TIPS! Klicka på ortsnamnet Suomussalmi [till höger om Uleåborg, till vänster om ryska gränsen] innan du börjar zooma i kartan föreställande hela Finland. Du slipper då leta dig fram "i hela Finland" till just Suomussalmi. 

Länk till Finska Lantmäteriverkets högupplöst kartor här! 

Krigets råa verklighet... Här är skogen full av stupade ryssar...

Ryssarna på bilden ovan är anonyma för kamerans kalla öga - men envar hade en far och en mor vilka i bästa fall fick ett stelt brev där budskapet var att sonen stupat för Stalin och Sovjetunionen...

Antalet stupade ryssar i Vinterkriget kommer aldrig att slutgiltigt fastställas. Siffrorna varierar betydligt mellan olika uppgiftslämnare. Dock: 163. och 44. gevärsdivisionerna omfattade sammanlagt 30 000 - 40 000 man. Få av dessa togs till fånga - än färre beräknas ha nått tillbaka till Sovjetunionen. En källa anger antalet stupade ryssar till 27 500 en annan 18 000. Uppgifterna varierar mellan olika uppgiftslämnare och forskare - och ingen vet, eller kommer att veta, vad som är rätt. Åratal efter Vinterkriget hittades kvarlevor av ryska soldater i de tysta skogarna...

Raate-vägen med avstickarna NO till Puras och SO mot Kuhmo. 

De blå markeringarna på kartan ovan visar var de viktigaste vägspärrarna upprättades längs Raate-vägen: i väster vid Kuomanjoki, i öster vid Purasjoki [joki = bäck, å eller älv]. På flera ställen byggde ryssarna ett stort antal bunkrar [s.k. korsur] av timmer och jord. Dessa tjänade både som befästningar [kulspruteställningar] och förläggningar. Ryssarnas perimeter sträckte sig från knappt 100 upp till 2000 meter norr och söder om vägen. 

Avståndet mellan Kuomanjoki och Purasjoki är ca 17 km. Här, mellan de blå markeringarna på kartan, stod 44. sovjetiska gevärsdivisionen i en lång kolonn, på väg västerut - och förintades i slaget vid Raate-vägen 1-7 januari 1940

Området mellan Kuomanjärvis östra strand och Matero var säkrat av finska patruller. Sovjetsoldaterna blev alltmer desperata och den 6 januari drev de sina övertaliga artillerihästar in i de av finnarna byggda taggtrådshindren och minfälten i ett försök att röja en väg - men till ingen nytta. Finnarna sköt metodiskt ner hästarna när de trasslade in sig i de snötäckta taggtrådshindren och kvar blev enbart söndersprängda hästkadaver som stelnade i snön och taggtråden.

Slagstyrka Mäkiniemi kämpade sig till slut fram till Raate-vägen och började rulla upp sovjetiska mottin - ett efter ett. 3/27 upprättade en ny vägspärr väster om den som hölls av 1/27 [Anm: 3/27 och 1/27 står som tidigare skrivits för 3. bataljonen respektive 1. bataljonen vid 27. infanteriregementet]

2/27 nådde också Raate-vägen efter att ha slagit ut ett flertal korsur [bunkrar] genom flankerande anfall.

Även SissiP1 nådde fram till vägen men ryssarna höll envist fast vid några bunkrar på SissiP1:s vänstra flank längs östra stranden av sjön Kuivasjärvi. 

Det sargade 1/27 höll bistert fast vid sin vägspärr trots de sovjetiska stridsvagnsattackerna.

Slagstyrka Kari återupptog sin attack riktning Kokkojärvi med 4:e Ersättningsbataljonen som huvudstyrka. Klockan 03:00 den 6 januari skar ett, med en tung kulsprutepluton och en pansarvärnskanon, förstärkt kompani ur 4:e Ersättningsbataljonen av Raate-vägen en mil öster om Kokkojärvi. Bara några timmar senare gick ryssarna till motattack med en stor styrka. Vägspärren, som förstärktes med resten av det finska kulsprutekompaniet och två infanteriplutoner, behöll dock den erövrade terrängen och motstod nya attacker från ryssarna kl 14:00.

Kn Harolas ErP15 skar kl 11:00 av Raate-vägen öster om Tyynelä efter en tre timmar lång strid. Röda arméns soldater började fly längs Puras-vägen samt längs Raate-vägen i riktning mot Purasjoki.

Överste Siilasvuo sände kn Paavolas Kev.Os22 till Matero-området för att stänga flyktvägen mot Puras. 

Nära Likoharju [öster om Tyynelä] gjorde de instängda ryssarna med stöd av stridsvagnar och artilleri flera anfall mot Slagstyrka Fagernäs. När så finnarnas pansarvärnskanoner plötslig inte fungerade blev de tvungna att falla tillbaka. Efter reorganisering gick de till motanfall och tog Purasjoki-bron som de höll fram till mörkret föll. Vid denna tidpunkt avdelade major Kari, på order från Siilasvou, bataljon 1/64 som förstärkning av Slagstyrka Fagernäs.

Sent på eftermiddagen samma dag utfärdade 44. sovjetiska gevärsdivisionens chef, Vinogradov, order med innebörden ”var och en för sig”. Klockan 02:00 den 7 januari fullbordades den sovjetiska paniken. Finska stridsgrupper smög sig i skydd av mörkret in i sovjetiska enheter och intog eldställning bakom och under förstörda sovjetiska fordon. Från dessa positioner öppnade de sedan eld mot fienden inifrån dennes egna linjer.

Trupper, fordon och hästar störtade fram och tillbaka mellan de finska vägspärrarna för att försöka fly. Finländarna betraktade fascinerat hur sovjetiska stridsvagnar körde över egen utrustning och t.o.m egna män i sina oorganiserade försök till flykt.

Sovjetiska styrkor nära Likoharju anföll och drev tillbaka ett finskt kompani ur 3/64. Strax därpå tvingades de överge tagen terräng som konsekvens av en beslutsam finsk motattack från det kompani de nyss tvingat retirera. 

Sovjetisk artillerield kom plötsligt från positioner inom Sovjetunionen. Som svar gick finska spaningspatruller österut över gränsen så långt som till Vasonvaara [cirka två mil] för att tysta de enheter som skjutit.

Tiden var dock ute för de ryska angriparna. Allt sovjetiskt motstånd upphörde kl 08:00 den 8 januari 1940.

När finnarna efter segern räknade sitt krigsbyte fann de att de hade erövrat 65 stridsvagnar, 437 lastbilar, 10 motorcyklar, 1 620 hästar, 92 fältkanoner, 78 pansarvärnskanoner, 13 luftvärnskanoner, 6 000 gevär, 290 kulsprutor och en stor mängd värdefull kommunikationsutrustning.

Från Piispajärvi i norr till Raate i söder summerade finländarna mellan 20 000 och 27 500 dödade sovjetiska soldater, 43 förstörda stridsvagnar samt 270 andra förstörda fordon. De finska förlusterna var 900 döda och 1770 sårade.

United Press journalist
James Aldridge

Den världsberömde journalisten James Aldridge från United Press rapporterade i New York Times att han klev över ryska lik som formade, ”ett kalejdoskop av kroppar..... 25 km långt.”

163. divisionens chef Zelendsov tog sig tillbaka till Sovjetunionen men han omkom vid bombningen av Louhi [i ryska Karelska Republiken] den 15 augusti 1941. Han undgick, genom sin flykt från slagfälten vid Suomussalmi, det öde som drabbade många anonyma soldater i hans division när de, i de kalla, tysta och snötyngda skogarna mötte Den Vita Döden vid Suomussalmi. Deras frusna eller ruttnande kroppar dök upp i skogarna veckor, månader eller till och med år senare...

44. divisionens befälhavare, Vinogradov, lyckades fly från undergången på Raate-vägen i en stridsvagn. Han nådde hem till Sovjetunionen där han omedelbart ställdes inför krigsrätt och tillsammans med två andra överlevande officerare från divisionen, Volkov and Pahomov, avrättades omedelbart efter domslutet. Anklagelsen var bl a att ha förlorat 55 fältkök till fienden... 

Militärt faktum är att genom förintandet av två kompletta ryska gevärsdivisioner vid Suomussalmi hejdades den ryska framryckningen i hela nordöstra Finland. 

Segrarens lön... att begrava de stupade...
När 44. gevärsdivisionen gick under vid Raate-vägen fick
mellan 14 000 och 17 000 unga Ukrainska pojkar sina massgravar i myrarna
längs vägen. Det är en förunderlig, smärtsam, känsla att på en spång gå ut över
myrens starrgräs och i aftonsolens sken tycka sig höra de döendes kvidande klagan...
Redaktören för Tidsspegeln vet, han har varit där...

Pansarvärnskanon? Kanske - men Finland hade bara en fungerande stridsvagn!

Materiel, materiel i oändlighet - och divisionschefen Vinogradov blev avrättad för att ha
förlorat 55 fältkök...

Liemannen har skördat vad andra sått... Hans lie skär obevekligt genom
stål och pansar - genom människans röda kött och genom hennes vita ben...

Vidden av den sovjetiska katastrofen vid Suomussalmi är svår
att ta in och förstå. Här hade man "tutat i" de unga
soldaterna att de skulle hälsas som "befriare ur slaveriet" - men nu
stod den finske bonden med vapen i hand och gav inte upp
en tumsbredd av sin mark till de s.k. "befriarna"...

Finns bara en bildtext: Total sovjetisk katastrof!

Hästen var ännu "motorn" i närmast alla truppslag under andra världskriget.
Här hästar som undgått att slaktas och ätas av de hungrande ryska trupperna

En sovjetisk kanon någonstans längs Raate-vägen.
Pjässervicen är död - eller kommer att dö - under sin flykt i
den isiga, mörka, granskogen...

Något om Sveriges militära Finlandshjälp...

Värvningsaffisch för
Svenska Frivilligkåren

De krigsvana finska förbanden avlöstes på Salla-fronten [vid Märkäjärvi ONO om Rovaniemi] den 26 februari 1940 av 8260 soldater, inklusive 707 norrmän, från Svenska Frivilligkåren. Det nyupprättade flygförbandet Svenska frivilligflottiljen i Finland, F19. F19 baserades i Veitsiluoto söder om Kemi med totalt 29 flygplan, de flesta skänkta av Svenska staten. Flottiljen bestod av 250 man och två lottor. De flög sitt första stridsuppdrag redan den 10 januari 1940, samma dag som de ombaserades till Veitsiluoto!

Ett kollage av värvnings-
affischer

Tack vare de svenska insatserna kunde fem finska bataljoner samt två artilleribatterier [mer än Frivilligkårens egen styrka] frigöras och sättas in i de hårda striderna på Näset.

33 män ur Frivilligkåren gav sina liv i kampen för Finlands frihet, 50 sårades i strid och omkring 130 drabbades av frostskador. Svenska frivilligflottiljen räknade under 62 dygns tjänst tre, i strid, stupade piloter.

Den svenska materiella hjälpen till Finland under Vinterkriget var betydande:

Från svenska militära förråd överlämnades till Finland [utöver frivilligkårens materiel] bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser, 256 000 granater samt 8 flygplan.

Den 11 mars 1940 nådde, trots tappert finskt motstånd, de sovjetiska styrkorna utkanten av Viipuri (Viborg). Den 12 mars anhöll finnarna om fred. Den 13 mars 1940 trädde vapenstilleståndet i kraft.

Tyvärr blev kriget som helhet inte så segerrikt för finländarna som utfallet av Slaget om Suomussalmi gav en antydan om. Ingen kan dock förneka att de hade utkämpat den effektivaste striden i detta område.

Där fanns likafullt en mycket viktig politisk seger: av de tre baltiska länder som förhandlade med Sovjetunionen 1939-40 förblev inget en fri nation utan ställdes under Sovjetunionens "beskydd och förmyndarskap". Endast Finland förblev som följd av två utkämpade krig, Vinterkriget och Fortsättningskriget, en fri nation!

Slaget om Suomussalmi presenteras ännu på Militärhögskolor runt om i världen som ett skolexempel på hur en liten styrka som är kunnigt ledd och strider i bekant terräng kan segra över en numerärt och materiellt vida överlägsen fiendestyrka.

Dock, förutsättningen för alla segrar är främst den enskilde soldatens motivation.

Den finske soldaten motstod såväl psykisk som fysisk påfrestning av ett slag som vi moderna människor inte kan föreställa oss - likafullt gick han segrande ur striden. Vad drev honom genom Vinterkriget?

Jo, Motivation efter 108 år av ryskt styre [1809-1917]. Motivation efter ett blodigt inbördeskrig [1918] Motivation att förbli en fri nation! [från 1917] 

Efter Motivation kommer Den Finska Sisun! En järnvilja, sprungen ur en urgammal hård kamp för livet - en vilja vilken inte accepterar den egna kroppens bön om att skonas från yttre och inre påfrestningar!

Du har just läst den 6:e och sista delen i serien Den Vita Döden vid Suomussalmi. Länkar till tidigare artiklar finns här nedan.

                                                                                    - Ω -

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del I här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del II här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del IV här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del V här!

Källor till hela serien: Generallöjtnant Hjalmar Siilasvou, Slaget om Suomussalmi; Mika Kulju, Suomussalmi 1940 Röda armen och den vita döden; Teemu Keskisarja, Döden vid Raatevägen; Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del V

Denna artikel i serien Vita Döden vid Suomussalmi är en direkt  fortsättning från Del IV. Länk till Del IV här!

Det kan vara lämpligt att ha en karta med bättre upplösning än vad Blogger erbjuder liggande öppen på en flik i webbläsaren så att man bättre kan följa slagets geografiska gång. 

Kartor infogade i en viss artikel kan då ge en övergripande bild för enklare navigering i den finupplösta Lantmäterikartan till de platser/orter som avses i artikeltexten!  Zoomning i kartan sker med tumhjulet. Panorering/tiltning genom att trycka ner vänster mustangent och dra.

Länk till Finska Lantmäteriverkets högupplöst kartor här! 

I nedanstående artikel förekommer ett större antal militära sifferkombinationer som identifierar ett visst förband. Det kan vara lämpligt med en repetition av vad dessa står för.

 

JR är en förkortning för Jalkaväkirykmentti vilket på svenska är infanteriregemente. JR27 betyder 27. Infanteriregementet. Ett regemente bestod (vanligen) av tre bataljoner. Dessa benämns 1 till 3. Om vi tar ett exempel ur texten nedan: "kn Mäkinens 1/64 vägspärr vid Raate-vägen..." betyder (meningsbyggnaden kan variera) "vägspärren vid Raate-vägen kontrollerad av 1:a bataljonen i 64. infanteriregementet (JR64) under ledning av kapten Mäkinen". De tre bataljonerna i JR64 benämns alltså 1/64, 2/64 och 3/64. I varje bataljon fanns (vanligen) fyra kompanier. I svåra militära stunder kan sammansättningen av ett regemente variera kraftigt. Stridsavgångarna i en bataljon kan ha medfört att antalet soldater i bataljonen sjunkit till den i ett kompani. Bataljonens stridsförmåga hade då sjunkit till kompaninivå. Beteckningen t ex 1/64 behöll den emellertid. Även de olika chefernas grader kan vid ett betraktande verka motsägelsefulla. I varje situation måste emellertid t ex ett kompani ha en chef - för stunden har det faktiskt hänt att en sergeant måst fylla en kaptens plats.

Stelnad i Den Vita Dödens grepp... En ihjälfrusen sovjetisk soldat.
Vintern 39/40 var en av den kallaste i Finland sedan organiserade
mätningar startade. Termperaturen i stridsområde Suomussalmi
låg vanligen på - 20 till - 30 grader Celcius.
Lägsta uppmätta temperatur var - 47 grader C

När balansen nu hade skiftat till finnarnas fördel avdelade Siilasvuo Jägarbataljonen [SissiP1] för att förstärka kn Mäkinens 1/64 vägspärr vid Raate-vägen.

Kuomanjoki - inte stort mer än en å/bäck

Vägspärren, där Raate-vägen korsar ån/bäcken Kuomanjoki 10 km österut från Suomussalmi, var ursprungligen upprättad för att förhindra att delar av 163. divisionen använde Raate-vägen som flyktväg från Suomussalmi. Nu, när 44. divisionens förtrupper befann sig i Raate-byn på väg västerut, blev uppgiften också att förhindra att denna division använde vägen för att nå fram till Suomussalmi. Den utomordentligt viktiga vägspärren, och stränderna väster om ån/bäcken, stod emot alla sovjetiska försök att nå västerut och kom därtill att bli 44. divisionens undergång.

Anm: Sissi-bataljonerna var jägarförband med huvuduppgifterna rekognosering, sabotage och gerillakrigföring. Under Vinterkriget fanns 5 st Sissibataljoner vilka var kraftfullare än andra jämförbara enheter vad beträffar antalet soldater och sin stora tillgång till automatvapen. Sissibataljonerna visade sig vara mycket effektiva [eldkraft] och rörliga [skidburna] när det gällde att använda den så kallade Motti-taktiken.

SissiP1 blir översatt till svenska 1. Jägarbataljonen.

Den vänstra cirkeln markerar Kuomanjoki och stridsterrängen väster/öster därom.

Den högra cirkeln markerar hussamlingen Raate. [Raate låg 1939 INTE i

väglöst land. Från Raate leder en väg till Ryssland och vidare

till Vasonvaara.]  Cirkeln mellan dessa två punkter markerar den

lilla älven Purasjoki. Mellan Kuomanjoki och Purasjoki

inneslöts 44. skyttedivisionen - och gick under...

163. divisionens undergång

Andrej Zelentsov, divisionschef 163. och hans stab, hade beslutat att ta Suomussalmi genom en kniptångsmanöver via Juntusranta och Raate. Finnarna insåg emellertid efter några dagar att operationens mål inte bara var Suomussalmi utan även, och kanske viktigare, vägen från Suomussalmi till det 140 km norrut liggande Kuusamo. Från Kuusamo till Uleåborg gick (och går) sydvästvart en lämplig landsväg, en väg som tålde såväl hästforor som lastbilar och stridsvagnar.

163. divisionen kom från Lonkka i Sovjetunionen via
Juntusranta-Keträvaara-Kiannanniemi till vägskälet vid Palovaara
ca 30 km norr om Suomussalmi [cirkeln väster om Kiannanniemi].
Där delades divisionen i två delar. Den ena tog till höger mot
Piispajärvi och sundet Alassalmi [den norra cirkeln],
den andra söderut mot Suomussalmi

Skyndsamt dirigerades finska styrkor till det smala sundet Alassalmi mellan sjöarna Piispajärvi och Vellijärvi. På denna plats och i dess närmaste omgivningar kom de hårdaste striderna i området att stå.

Vid Palovaara vägskäl [norr om Suomussalmi] på Kuusamovägen delade sig 163. divisionen, som kom från ryska Lonkka via Jutusranta, i två formationer. Den ena svängde söderut mot Suomussalmi den andra norrut mot Kuusamo. 

Norrut anföll sovjeterna med Stridsgrupp Sjarov som bestod av en bataljon från 662. skytteregementet, ett skidkompani, ett kulsprutekompani, regementets eget artilleri samt två batterier från 163. divisionens artilleri. Faktum är att hela Kuusamovägen från Hulkonnieme upp till Piispajärvi under drygt två veckor kom att helt kontrolleras av ryssarna. Deras verksamhet stördes dock av irriterande finska räder från väster.

Vid Alassalmi, sundet mellan sjöarna Piispajärvi och Vellijärvi, lyckades det slutligen finnarna att stoppa den ryska stormfloden av eld och manskap. "Släpp ingen djävul över bron" sade general Sandels, enligt Runebergs Fänrik Ståls sägner, till soldaten Sven Duva under 1808/1809 års finsk-ryska krig. Kanske sade major Pallari samma ord till Kuusamobataljonens 2. och 3. kompanier när dessa enheter, på Finlands självständighetsdag den 6 december, drabbade samman med ryssen vid Alassalmi.

Överstelöjtnant
Paavo Susitaival

Illmari Pallari sårades den 8 december och ersattes efter fem dagar av överstelöjtnant Paavo Susitaival.

Susitaival blev chef för nybildade Grupp Susi vars sammansättning framgår av slagordningen för de förband som var inblandade i striderna kring och i Suomussalmi under Finska Vinterkriget 1939-1940. Slagordningen finns uppställd i artikeln Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III. Länk (öppnas i nytt fönster) här.

Grupp Susi motstod med ett stort mått av Finsk Sisu den ryska anstormningen mot Alassalmi - och faktum är att Ingen Djävul mäktade ta sig över bron! Övlt Susitaival och hans Grupp Susi tvingade tvärt om Röda armén att retirera i riktning Suomussalmi! [Anm: Sisu är ett finländskt begrepp som betecknar fysisk och andlig kraft, seg uthållighet, envis ihärdighet, energi, kampvilja, etc]

Paavo Susitaival tillhörde politiskt den yttersta högern - och gjorde ingen hemlighet därav. Under 30-talet tillbringade han, som konsekvens av sin frispråkiga tunga, fyra gånger tid inom lås och murar i fängelse. Vid 1939 års riksdagsval blev han invald som riksdagsman för Fosterländska Folkförbundet, en plats som han på egen begäran lämnade under hösten samma år för att tjänstgöra som officer i armén.

Det är heller ingen hemlighet att Paavo Susitaival och Hjalmar Siilasvuo, av otydliga skäl, helt enkelt inte tålde varandra - vare sig privat eller i tjänsten. Det senare gick så långt att herrarna faktiskt inte kunde tala tjänsteangelägenheter med varandra! [Sannolikt skötte respektive stab nödvändigt samband.] Det är en märklig sanning detta att Finlands, i stunden, två viktigaste personer inom sig bar på så Stort Ego att de i praktiken, med sina underställda soldater, drev var sitt krig. Mot samma mål - javisst, men envar för sig! En föga avundsam befälssituation för deras överordnade, generalmajor W.E. Tuompo!

Den 21 december formerades 9. divisionen med överste Siilasvou som chef. Samma dag förstärktes Grupp Susi med fyra infanteribataljoner (tre bataljoner från JR65 under ledning av övlt Karl Mandelin, plus 15. Separata Infanteribataljonen (ErP15) under ledning av kn Matti Harola från P-SRE). Mandelins män kom från Uleåborg i en ansträngande 200 km lång transport med öppna lastbilar i temperaturer på -25 grader eller lägre. 

Överstelöjtnant Susitaival fick med truppförstärkningen nya order från sin överordnade, generalmajor W.E. Tuompo. "Förinta de sovjetiska styrkorna söder om sjön Piispajärvi samtidigt som den östra flanken säkras, skär sedan av de sovjetiska kommunikationslinjerna till Suomussalmi och avancera mot Juntusranta.”

Susitaival vilde inte på hanen! Redan i gryningen på juldagens morgon [25/12] gick de tre tilldelade bataljonerna från JR65 [jfr ovan] till anfall söderut från Piispajärvi. Första stridskontakten ägde rum i Haapavaara. Den 27/12 avancerade 3/65, utan stridskontakt, under ledning av kn Mårten Flink från Haapavaara vidare söderut till Mustajoki. Synkront med detta avancerade Kuusamobataljonen norrut från Palovaara vägskäl mot Hyövynvaara. Här, vid Hyövynvaara, hade Stridsgrupp Sjarov grupperat för strid. Den 28 december utkämpades under en hel dag Slaget om Hyövynvaara, ett avgörande slag i vilket finnarna avgick med den kanske mest anslående segern i hela vinterkriget.

Krigsbytet blev omfattande:

150 lastbilar
11 stridsvagnar
11 fältkanoner
6 pansarvärnskanoner
2 luftvärnskanoner
2 luftvärnskulsprutor
250 hästar
12 fältkök
stora mängder gevär och annan utrustning

Krigsbyte på Kuusamovägen.
Anteckningar i Krigsdagboken för Kuusamobataljonens 1. kompani
anger att fordonskolonnen uppgick till 6 kilometer!

Klockan två på natten den 29/12 sprängde ryssarna sin ammunitionsdepå vid Palovaara. I ovan refererad Krigsdagbok beskrivs explosionen som att "halva himlen blev ett eldhav".

När situationen i Hyövynvaara blivit hopplös för ryssarna flydde befälhavaren Sjarov och hans kommissarie Podhumotov till Sovjetunionen. I mitten på januari 1940 ställdes de inför rätta och åtalades för att under strid ha övergivit sitt förband. De dömdes till döden och avrättades.

Ännu en bild av krigsbytet på Kuusamovägen. Notera
att de ryska lastbilarna har kvar sin sommarfärg och
inte är vitmålade. Detta gjorde det så mycket enklare för finnarna
att vid ett överfall nå sin motståndare med eld från automatvapnen

I det södra stridsområdet gjordes få framsteg i närtid sånär som på stödinsatsen från mj Järvinens PPP6, som förstörde sex fordon och avancerade till Kylanmäki. De erövrade slutligen Kylanmäki tidigt på morgonen den 28 december och avvärjde sedan flera våldsamma motattacker under den påföljande natten.

Siilasvuo's primära mål var att med 9. divisionen återerövra Suomussalmis Kyrkby och därmed slå ut resterna av 163. divisionen vilka förskansat sig i och vid Kyrkbyns omgivningar. Oroande nyheter från Raate i öster gjorde att saken brådskade!

Finländarna hade att göra med en fiende som byggt befästningar och som var medveten om att försörjningslederna till Sovjetunionen var - eller hotade att bli - avkapade. Detta, plus rikligt med vodka, gjorde att ryssarna överallt bjöd hårt motstånd. Övlt Fagernäs huvudstyrka, utgångsgrupperad söder om Vuonanniemi [väster om Hulkonniemi; ändelsen niemi betyder halvö], gjorde små framsteg vid erövringen av ryssarnas snabbuppförda korsur och övriga befästningar. [Anm: Ryssarnas korsu var så byggd att den förutom tak över huvudet och värme för soldaterna även fungerade som kulsprute- och gevärsställning. Fagernäs nådde inte Hulkonniemis utkant förrän kl 13:00 anfallsdagen - en sträcka på endast tre kilometer på fem och en halv timme. Deras mål, vägen mot Kuusamo, låg då bara 700-800 meter bort men de lyckades inte nå den trots tre försök.

Kn Harolas understödjande styrka, utgångsgrupperad norr om halvön Vuonanniemi [väster om Hulkonniemi], lyckades trots allt nå fram till vägen men kastades tillbaka av en motattack stödd av stridsvagnar. Striden här rasade hela natten.

Kn Paavolas tre kompanier i 22. Spaningsbataljonen, (Kev. Os22), hade i skydd av mörkret smugit över den frusna ytan på sjön Kiantajärvi ända fram till ryssarnas östra perimeter men stötte på pansarbilar och nådde därför inte motsatta stranden förrän vid middagstid påföljande dag.

Finska grupperingsområden samt stridsaktiviteter under sista decemberveckan 1939
Notera sovjetsoldaternas flykt norrut över Kiantajärvis isar. Finnarna sköt med
kulsprutor mot de flyende kolonnerna ute på isen. Man sköt också med kulsprutor
och kulsprutepistoler från lastbilar som körde ifatt kolonnerna.
Slakten var utan motstycke...

Presentation av en krigare och militärstrateg i samma person: Alpo Marttinen

Alpo Marttinen

Alpo Marttinen, Siilasvuos stabschef, anses av flera historiker som hjärnan bakom 9. divisionens planläggning. Mannerheimriddaren Marttinen beskrivs av 'Biografiskt lexikon för Finland' på följande sätt: "I vinterkriget deltog Marttinen i en av de mest lysande finska segrarna. Han var stabschef för 9. divisionen i Suomussalmi, ett uppdrag för vilket han personligen utsetts av divisionens befälhavare Hjalmar Siilasvuo, eftersom han var ”tillräckligt barsk”. Marttinen har beskrivits som en säregen officer, svår att ha att göra med, och hans insats i de framgångsrika avvärjningsstriderna vid Suomussalmi och Raate kan jämställas med hans chefs." Överste Siilasvuo ansåg honom besvärlig. "Han kunde handla egenmäktigt och var självupptagen intill hänsynslöshet, vilket tog sig uttryck i vilja att behålla initiativet och ta eget ansvar".

I Fotsättningskriget, 1941-1944, ledde han i juni 1944 med framgång försvaret vid Tienhaara nordväst om Viborg. Hans verktyg var bl a JR61 för vilket han var Kommendör. Tienhaara betecknades som "Finlands lås", och har även kallats Finland Thermopyle. Marttinens segern hejdade en rysk framryckning till Helsingfors. För denna prestation blev han rekordung (35 år) befordrad till överste. För denna och andra bedrifter under de två krigen erhöll Marttinen den 4 december 1944 som nummer 163 Mannerheimkorset av 2:a klassen.

1946 tvingades Marttinen i hemlighet lämna Finland sedan han, av den Sovjetiska Kontrollkommissionen via den kommuniststyrda statspolisen, anklagats för delaktighet i den s.k. Vapengömmoaffären. Denna affär hade som grund att stora mängder vapen hade lagrats i Finland för att kunna användas vid en Sovjetiskt kupp likt de som skett i de baltiska staterna.

Alpo Marttinen reste till USA och fick anställning i US Army. Han började som menig, avancerade genom graderna till överste och pensionerades 1968. Marttinens huvudgren i USA var vinterkrig där han, på goda grunder, ansågs vara expert.

Åter till händelserna vid Kuusamo-vägen och Suomussalmi/Hulkonniemi!

Plötsligt, strax före gryningen den 28 december, kollapsade det sovjetiska motståndet vid Hulkonniemi. Omkring kl 09:00 började Röda arméns soldater fly i panik mot Suomussalmi Kyrkby. Andra ryska soldater skingrades i skogarna eller sprang planlöst ut på isen på sjön Hietasälkä som norrut övergår i sjön Kiantajärvi. Finländarna sköt ner dessa flyende som på en skjutbana. Ännu en vecka senare jagade finnarna vilsna grupper av eftersläntrare genom de tysta, isiga och kalla skogarna. Få - om ens någon - ryss överlevde...

Klockan 12:00 den 28 december satte öv Siilasvuo in divisionens reserv, kn Eino Lassilas 1/27. De kördes med lastbil till halvön Sopala i jakten på de flyende sovjetiska resterna av 163. gevärsdivisionen. Övlt Fagernäs började driva ryssarna uppför vägen mot Sopala, och anslöt sig omkring kl 24:00 till kn Harolas ErP15. Lokalt förekom dock ännu hårt stridande motståndsfickor.

Klockan 10:00 den 29 december begärde mj Järvinen från PPP6 förstärkning för att kunna avvärja intensiva attacker från fiendestyrkor vilka försökte bryta sig ut ur inringningen av Suomussalmi Kyrkby. Öv Siilasvuo såg detta som det tillfälle han väntat på och satte in 1/27, 3/27, 1/64 och 4. Ersättningsbataljonen under JR27-befälhavaren, öv Mäkiniemi. Bataljon 2/27 skickades genast söderut för att ytterligare förstärka kn Mäkinens vägspärr på Raate-vägen.

Anfallet började kl 15:00, just när mörkret börjar falla. Avancemanget genom den mörka skogen gick sakta och spridda sovjetiska element som försökte fly fanns överallt. 1/27 skingrade två kompanier med ryssar i mörkret, medan 1/27-bataljonens lt Miettunen organiserade hästkuskarna i en pluton för att gå till motanfall mot en grupp på cirka 50 ryssar som överföll bataljonens tross. Ingen av dessa ryssar undgick Döden när de utsvultna stannade i finnarnas mässområde för att äta den mat som just var färdiglagad. Förvirrade strider fortsatte under hela natten.

Fällan slog slutgiltigt igen i gryningen den 29 december. Det sista organiserade flyktförsöket inträffade kl 10:00 och resulterade i 300 döda ryssar. Finnarnas krigsbyte här blev 8 kanoner, 50 lastbilar och 100 hästar.

Den 29 december kl 12:00 föll Suomussalmi och det organiserade motståndet upphörde. Finnarna drev ut de sista beslutsamma Rödarmisterna ur källare och bunkrar med handgranater och bajonetter/stridsknivar. Överlevande flydde över Kiantajärvis is in i det tilltagande mörkret. Sent på dagen kom de förföljande finska styrkorna, som färdades med lastbilar, ikapp cirka 400 ryssar ute på isen. Den natten lyste finnarnas spårljus upp himlen över Kiantajärvi. Ingen av de flyende sparades...

Upprensningen fortsatte till och med den 30 december. När allt var över räknade 9. divisionen till 5 000 döda sovjetsoldater. Omkring 500 fångar hade tagits. Ett okänt antal ryska soldater hade försvunnit in i skogarna. Månader senare, när vårens töväder avslöjade dem, hittade finländarna multnande kroppar efter ryska soldater ute i ödemarken.

Slaget om Raate-vägen den 1-7 januari 1940

Raate-vägen (väster - öster) markerad med rött. Mot nordost vägen mot Puras, mot söder
vägen mot Kuhmo

 

Västra delen av Raate-vägen med namnsatta platser
av intresse under striderna. Notera att platsnamnet
oftast bara omfattar 1-3 hus! 44. divisionen stoppades effektivt
redan från början av vägspärren vid ån/bäcken Kuomanjokki mellan
sjöarna Kuomasjärvi och Kuivasjärvi

Östra delen av Raate-vägen med namnsatta platser
av intresse under striderna. Notera att platsnamnet
oftast bara omfattar 1-3 hus! Där vägen skär älven/ån Purasjoki
upprättade finnarna den östligaste vägspärren samt sprängde även bron
över Purasjoki

När Vinterkriget började den 30 november 1939 anföll 163. divisionen med sin huvudstyrka över Juntusranta i norr och med ett förstärkt 759. skytteregemente (inalles ca 3000 man) via Raate-vägen. Den finska gränsstationen i Raate anmälde att de utsattes för eldgivning klockan 08:30. De finska försvararna tvingades sedan stegvis att dra sig tillbaka längs Raate-vägen mot Suomussalmi. Jfr kartskisser i "Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III". Länk här.

Den 44. gevärsdivisionen följde två veckor senare i 163. divisionens 759. skytteregementes spår på Raate-vägen.  

Under 163. divisionens dödskamp förblev 44. gevärsdivisionen passiv. 44. divisionens förtrupp, 25. skytteregementet, gjorde två försök att korsa ån/bäcken Kuomanjoki söder om sjön Kuomanjärvi. Försöken gjordes den 24 och den 25 december men slogs tillbaka båda gångerna genom motanfall ledda av kn Mäkinen.

Vinogradov hade planerat ett anfall i riktning Suomussalmi till kl 10:30 den 28 december. Han ställde in detta anfall på grund av två finska anfall tidigt samma dag och grävde ner divisionen (som stod i en 25 km lång kolonn på Raate-vägen) i skyddsgropar. Vinogradov var helt övertygad om att hans division var utsatt för anfall av överlägsna styrkor. 

Finnarna förflyttade nu sin militära tyngdpunkt söderut. Natten till den 31 december genomförde kn Häkkinens SissiP1 en rekognosering i Haukila-området. De passerade sjön Kuivasjärvi från söder och stötte på en sovjetisk bataljon i försvarsposition öster om sjön. De hade därmed lokaliserat och identifierat den sovjetiska huvudgrupperingen: på en lång, smal, vägsträcka stod 25. gevärsregementet, 2/146. gevärsregementet, 122. och 179. artilleriregementena och 312. stridsvagnsbataljonen.

Med den 163. divisionen förintad skulle 44. divisionen faktiskt, även om den hade lyckats bryta sig igenom vägspärren vid Kuomanjoki, bara ha ändrat platsen för sin undergång - detta eftersom styrkebalansen helt skiftat till finnarnas fördel.

Vinogradov övervägde en fullskalig utbrytning, men satte den aldrig i verket. Hans officerare bad honom enträget att försöka retirera, men han vägrade med hänvisning till att han skulle behöva tillstånd från sina överordnade - ett tillstånd som, med tanke på det sovjetiska systemet, aldrig skulle komma...

Vid denna tidpunkt var 44. sovjetiska gevärsdivisionen utsträckt längs Raate-vägen i en 25 km lång kolonn. Vägbredden och den omgivande granskogen gjorde det i svårt att vända denna kolossala militära krigsmaskin. Enda vägen var alltså framåt, mot den ursprungliga mötesplatsen med den nu förintade 163. gevärsdivisionen, och vägen framåt, mot Suomussalmi, spärrade finnarna effektivt vid Kuomanjoki.

Kolonnen var dessutom, genom finnarnas attacker, upphackad i bitar utan egentligt inbördes samband. Dessa bitar kallades på finska ”mottin”. Den största
sektionen av 44. hade, som vi tidigare lärt, identifierats av kn Häkkinen. Överste Siilasvuos avsikt var nu att stycka denna och de andra stora sektionerna till mer hanterbara storlekar.

Mottitaktiken synliggjord på karta! Finnarna inte bara
delade upp, i detta fall 44. divisionen, i
lagom bitar - här synliggörs också deras taktik
med att ha lägerplatser i tält, för vila och varm mat,
söder om Raate-vägen

För ändamålet organiserade Siilasvuo två insatsstyrkor: Slagstyrka Kari under mj Kari. Styrkan bestod av 2 bataljoner ur Medborgargardet samt 1. bataljonen ur JR64 (1/64) Den andra insatsstyrkan var Slagstyrka Fagernäs under övlt Fagernäs. Den bestod av bataljonerna 2/64 under kn Räsänens och 3/64 under kn Simelius. Slagstyrka Kari samlades i Mäkalä, Slagstyrka Fagernäs i Heikkilä.

Viktiga platser under Vinterkriget

Den 44. (ryska) divisionen hade även trängt ca 8 km söderut från Raate-vägen  in i Eskola-området och fram till Sanginaho, längs vägen söderut till Kuhmo. Siilasvuo började med att skicka kn Paavolas 22:a Spaningsbataljon (Kev.Os22) till Sanginlammit för att hindra fienden från att bygga befästningar [de hade faktiskt börjat] i området. Bataljonen åkte skidor längs de utmärkta, av finnarna byggda, isvägarna söder om Raate-vägen och tillryggalade hela sträckan, 24 km, på en dag.

Operationen inleddes den 1 januari 1940 med en stödattack av 1/27 under kn Eino Lassila, som hade återvänt från sina upprensningsoperationer nära Sopala. Anfallet var en typisk motti-operation.

Lassila skickade bataljonens förtrupp och skidspårläggningsgrupp framåt på skidor kl 14:00. Resten av bataljonen ryckte ut från sin samlingsplats söder om sjön Kuivasjärvi kl 15:00 (skymning).

Klockan 17:00 nådde bataljonen sin nya samlingsplats vid slutet av en hästväg som gick parallellt med Raate-vägen. Där intogs en varm måltid innan bataljonen fortsatte på skidor genom den mörka, tysta, skogen till sin anfallsposition cirka tre kilometer längre bort.

Notera det blå strecket över Raate-vägen [vid C ovan]. Detta är
den lilla ån/bäcken, Kuomanjokki, där finnarna så framgångsrikt,
från första början och till slutet på stridigheterna,
spärrade vägen för 44. gevärsdivisionen. 

Lassilas bataljon, 1/27, anlände till utgångsläge för anfall omkring kl 23:00. Från en låg ås cirka 400 meter från de sovjetiska ställningarna kunde de se sovjeterna sitta samlade runt sina lägereldar. Efter en kort rekognoscering och ordergivning organiserade kn Lassila sin attack. 

Hans tunga kulsprutekompani utgjorde understödsstyrkan och det delades upp i två avdelningar med sex kulsprutor i varje. Kulspruteavdelningarna placerades på vardera sidan om de två skyttekompanier som utgjorde anfallsstyrkan. 

Ett tredje skyttekompani hölls i reserv nära bataljonens kommandoplats på andra sidan åsen.

Finnarna tog sig enkelt förbi de sovjetiska vaktposterna som stod bara 60 meter från den sovjetiska perimetern och nådde Raate-vägen utan större motstånd. De skar därefter lätt igenom den sovjetiska enheten,  en stor trosskolonn.

Ingenjörsplutonen gick därefter fram för att fälla träd och bygga vägspärrar vid de planerade avsnörningarna mot Haukila och mot Tyynelä.

Under resten av natten förlängde finnarna sin försörjningsväg från hästvägen till Raate-vägen. Detta var klart klockan 07:00 och den första transporten längs de två hjulspåren var två 37 mm Bofors pansarvärnskanoner. Kort därefter anlände varm mat. Vid denna tidpunkt började också de finska trupperna att rotera till uppvärmda vilotält som uppförts vid bataljonens ledningsplats.

I gryningen var de nya vägspärrarna helt färdiga - och de två värdefulla Bofors pansarvärnskanonerna höll stridsvagnarna på plats!

Finsk pjässervice  övar med en Bofors 37 mm pansarvärnskanon.
Då Vinterkriget började (30/9 -39) hade Finland inte en enda pv-kanon!
Sverige skänkte Finland totalt 92 st 37 mm pv-kanoner
under Vinterkriget

Den 2 januari anföll 3/27, under kn Arne Airimo, ryssarna nära Heikkilä där de lyckades förstöra ett större antal av de mest prioriterade målen: de sovjetiska fältköken.  

Ryssarna anföll också den 2 januari. Klockan 07:00 gick de till motanfall mot Lassilas 1/27-bataljon som gått i försvarsställning vid de nya vägspärrarna. Stridsvagnar ingick i anfallet. Anfallarna misslyckades dock med att samordna sin attack mot finnarnas positioner på båda sidor av spärrarna. Finnarna förstörde sju stridsvagnar med Bofors-kanonerna - som verkligen hade anlänt i sista stund! Det ryska anfallet misslyckades helt. Finnarna installerade sig under dagen i - och kring - sina nya vägspärrar, satte upp tält utom fiendens synhåll och fortsatte att rotera trupperna för varma måltider och varm vila.

De överlevande sovjeterna förblev frusna och hungriga. Senare samma dag gjorde de ytterligare en helt okoordinerad attack mot den västra vägspärren. Denna attack bröt samman när kapten Lassila med sitt reservkompani gick till motattack mot den sovjetiska flanken. Märkligt nog misslyckades Sovjetunionen konsekvent med att samordna sina aktioner. Fastän attacker gjordes mot både den östra och västra vägspärren, gjordes de aldrig samtidigt.

Under natten till den 3 januari slösade ryssarna med sin ammunition och sköt vilt i alla riktningar mot inbillade fiender. Från och med gryningen den 3 januari började de emellertid ransonera ammunitionen. Det finska trycket mot dem kvarstod...

Sent på kvällen den 3 januari gick 3/27 till anfall. Den här gången utgick anfallet från den nya vägspärrens vänstra flank. Omfattande befästningar och hårt motstånd fick anfallet att misslyckas.

Samma natt förstärkte öv Siilasvuo de aktuella förbanden med kn Häkkinens SissiP1. De förflyttade sig till närheten av Haukila där SissiP1 kunde ge stöd antingen åt 1/27 eller åt 3/27, allt efter behov. Häkkinen patrullerade också öster om Lassilas vägspärr.

På annat håll, den 2 januari, avancerade kn Paavolas bataljon Kev.Os22 försiktigt mot Sanginlampi från sin samlingsplats vid Mäkelä. De mötte eldgivning från handeldvapen och förskansade försvarare på det ställe där den mindre vägen från Kokkojärvi gjort det möjligt för sovjeterna att utvidga sitt terrängområde och sätta in en större del av sin styrka.

Siilasvuo gav Slagstyrka Kari sammansatt av 4. Ersättningsbataljonen, ErP15 och 1/64, i uppdrag att rensa detta område. Mj Kari anföll med lt Karhunens 4. Ersättningsbataljon kl 16:00 den 3 jan. Vid gryningen den 4 jan hade de intagit Sanginlampi, vilket krävde 260 stupade sovjetiska soldater, och 40 tillfångatagna.

4. Ersättningsbataljonen gick sedan in i Slagstyrka Karis reserv och ErP15 blev Slagstyrka Karis huvudstyrka. ErP15 tog på sig uppdraget att rensa Sanginlampi så att Slagstyrka Kari kunde inta positioner i närheten av Kokkojärvi. Samtidigt skar ett kompani från SissiP1 av vägen mot Raate-vägen norr om Eskola sent den 3 januari vilket gjorde det möjligt för ErP15 att inta Eskola söderifrån i gryningen den 4 januari.

Slagstyrka Kari hade befäst sin anfallsposition endast två kilometer från vägskälet vid Kokkojärvi. Slagstyrka Fagernäs sammansatt av kn Räsänens 2/64 och kn Simelius 3/64 tillbringade den 3 och 4 januari med att befästa sina positioner och bygga isvägar från Linnalampi och Honkajärvi.

Den 4 januari utfärdade öv Siilasvuo en ny anfallsorder och satte samman en ny insatsstyrka av brigadstorlek. Denna styrka benämndes Slagstyrka Mäkiniemi under överstelöjtnant Mäkiniemi. Den bestod av JR27, 1/65 under mj Hakanen samt SissiP1. Styrkan understöddes av sex av de åtta tillgängliga 76,2 mm M1905 fältkanonerna.

Denna nya styrka blev den 9. divisionens huvudstyrka och sattes samman för att slutföra förintandet av 44. gevärsdivisionen. Huvudmålet var den största sovjetiska truppkoncentrationen, den nära Haukila. Anfallet skulle ske från söder.

Samtidigt samlades en mindre insatsstyrka, Slagstyrka Mandelin under ledning av öv Mandelin. Slagstyrkan bestod av 2/65 under kn Hyppoelä, 3/65 under kn Flink, samt ytterligare tre infanterikompanier. Deras mål var detsamma som Slagstyrka Mäkiniemi. En samordnad attack från norr mot Haukila skulle göra det möjligt för Slagstyrka Mäkiniemi att förinta sovjetiska styrkor i och runt Haukila.

Synkront med ovanstående skulle Slagstyrka Kari med 4. Ersättningsbataljonen, ErP15 och 1/64 samt de återstående två 76,2 mm kanonerna anfalla österut från Kokkojärvi till Tyynelä på Slagstyrka Mäkiniemis högra (östra) flank.

Slagstyrka Fagernäs (2/64 och 3/64) skulle skära av vägen vid Purasjoki älvbro och vid Raate, i syfte att förhindra att 44. gevärsdivisionen fick några förstärkningar från öster.

Anfallet påbörjades före gryningen den 5 januari. Det sovjetiska motståndet var så hårt att inget av anfallen lyckades helt och hållet. Kn Mäkinen fortsatte att hålla ut vid huvudvägspärren. Hans lilla styrka var nere på ca 50% av den ursprungliga numerären men trots detta lyckades han med några begränsade attacker.

Huvudanfallaren, Slagstyrka Mäkiniemi, stötte på hårt motstånd och gjorde små framsteg; kn Häkkinens SissiP1 och mj Sihvonens 2/27 startade omkring kl 06:00 men stoppades omkring 800 meter från själva vägen av massivt försvar. All rörelse framåt stoppades på kvällen.

Kn Airimos 3/27, på Sihvonens högra sida, anföll från positioner nära Haukila och nådde fram till Raate-vägen vid middagstid innan de utsattes för intensiv eldgivning från höjderna runt Haukila. Klockan 24:00 på natten var de fortfarande under tung artillerield och stridsvagnar patrullerade vägen framför dem.

Till höger om Airimo anföll kn Lassilas 1/27 kl 08:30 och nådde Raate-vägen kl 13:00, där de utsattes för förödande artillerield, följt av häftiga motattacker. Lassila förlorade snabbt 10% av bataljonens totala styrka och begärde tillstånd att dra sig tillbaka till terrängen strax före vägen. De höll emellertid vägen under direkt eldgivning.

Överste Mäkiniemi svarade Lassila med att hota låta skjuta honom om han drog sig tillbaka och 1/27 lyckades trots allt att hålla sina ställningar.

När kompanichefen för 1/27, lt Miettunen, dödades och båda de andra officerarna sårades, anmälde sig kompaniets sjukvårdsinspektör frivilligt att leda kompaniet.

Mj Kari hade beordrat kn Mankonens 1/64 att ta vägskälet vid Kokkojärvi. Mankonen anföll kl 06:00, men under dagens hårda strider nådde han bara fram till några kilometer öster om korsningen. Till följd av stora förluster, brist på tält och temperatur som sjönk till -35 grader C den natten, avlöste Kari 1/64 med sin reserv, 4. Ersättningsbataljonen. Karis andra styrka, kn Harolas ErP15, vilka saknade tunga vapen, förmådde inte heller göra några framsteg mot förhållandevis väl förskansade ryska infanterister stödda av stridsvagnar.

Slagstyrka Fagernäs stödjande insats hade dock viss framgång. Ett förstärkt kompani åkte skidor genom våtmarker och tung snö för att kl 12:00 ta Raate under direkt eld. De nådde - och ockuperade - de yttre husen i Raate samma natt.

Resten av Slagstyrka Fagernäs, som ryckte fram via Honkajärvi mot Likoharju, anföll Likoharju kl 10:00 utan att invänta sina pansarvärnskanoner. Under förvirrade strider hela dagen lyckades de med väl riktad eld stänga vägen och låg i bakhåll för 3. NKVD-regementet som sänts ut för att förstärka 44. divisionen nära Mantyla. NKVD-regementet förintades helt i motti-strider.

Under natten, i ett växelspel mellan anfall och motanfall, och med hjälp av ett kompani ur 65. infanteriregementet som var 9. divisionens reserv, lyckades finnarna spränga Purasjokibron omkring kl 22:00. Eftersom isen över älven ännu inte var tillräckligt stark för att bära biltrafik var 44. gevärsdivisionen nu instängd på Raate-vägen.

Slagstyrka Mandelin rensade under natten den norra sidan av vägen från kvarvarande sovjetiska patruller och intog positioner i Kotvala samt nära Puras-vägen.

Raate-vägen. Sovjetisk lastbil med luftvärnskulspruta. Arrangemanget
består av 4 sammankopplade Maximkulsprutor. Vid mottistriderna, ofta i
mörker, använde sovjetsoldaterna dessa kulsprutor för att bekämpa
finnarna. Resultatet var klent: vapnets placering ovanpå ett lastbilsflak
gjorde att eldskurarna vanligtvis gick högt över angriparna och den
massiva mynningselden från fyra pipor blev snabbt en dödlig
belysning av skytten...

Raate-vägen. En stupad ung Ukrainare. De allra flesta av dessa 20-åriga
Ukrainare hade inte en aning om var de var eller varför de krigade.
Nu vilar de under mossan i massgravar längs den väg
som kom att bli slutet på deras korta levnad...

Källor: Generallöjtnant Hjalmar Siilasvou, Slaget om Suomussalmi; Mika Kulju, Suomussalmi 1940 Röda armen och den vita döden; Teemu Keskisarja, Döden vid Raatevägen; Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns redaktör.

Länk till 

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del I

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del II

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del IV

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del VI

                                                                                    - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!