Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del V

Denna artikel i serien Vita Döden vid Suomussalmi är en direkt  fortsättning från Del IV. Länk till Del IV här!

Det kan vara lämpligt att ha en karta med bättre upplösning än vad Blogger erbjuder liggande öppen på en flik i webbläsaren så att man bättre kan följa slagets geografiska gång. 

Kartor infogade i en viss artikel kan då ge en övergripande bild för enklare navigering i den finupplösta Lantmäterikartan till de platser/orter som avses i artikeltexten!  Zoomning i kartan sker med tumhjulet. Panorering/tiltning genom att trycka ner vänster mustangent och dra.

Länk till Finska Lantmäteriverkets högupplöst kartor här! 

I nedanstående artikel förekommer ett större antal militära sifferkombinationer som identifierar ett visst förband. Det kan vara lämpligt med en repetition av vad dessa står för.

 

JR är en förkortning för Jalkaväkirykmentti vilket på svenska är infanteriregemente. JR27 betyder 27. Infanteriregementet. Ett regemente bestod (vanligen) av tre bataljoner. Dessa benämns 1 till 3. Om vi tar ett exempel ur texten nedan: "kn Mäkinens 1/64 vägspärr vid Raate-vägen..." betyder (meningsbyggnaden kan variera) "vägspärren vid Raate-vägen kontrollerad av 1:a bataljonen i 64. infanteriregementet (JR64) under ledning av kapten Mäkinen". De tre bataljonerna i JR64 benämns alltså 1/64, 2/64 och 3/64. I varje bataljon fanns (vanligen) fyra kompanier. I svåra militära stunder kan sammansättningen av ett regemente variera kraftigt. Stridsavgångarna i en bataljon kan ha medfört att antalet soldater i bataljonen sjunkit till den i ett kompani. Bataljonens stridsförmåga hade då sjunkit till kompaninivå. Beteckningen t ex 1/64 behöll den emellertid. Även de olika chefernas grader kan vid ett betraktande verka motsägelsefulla. I varje situation måste emellertid t ex ett kompani ha en chef - för stunden har det faktiskt hänt att en sergeant måst fylla en kaptens plats.

Stelnad i Den Vita Dödens grepp... En ihjälfrusen sovjetisk soldat.
Vintern 39/40 var en av den kallaste i Finland sedan organiserade
mätningar startade. Termperaturen i stridsområde Suomussalmi
låg vanligen på - 20 till - 30 grader Celcius.
Lägsta uppmätta temperatur var - 47 grader C

När balansen nu hade skiftat till finnarnas fördel avdelade Siilasvuo Jägarbataljonen [SissiP1] för att förstärka kn Mäkinens 1/64 vägspärr vid Raate-vägen.

Kuomanjoki - inte stort mer än en å/bäck

Vägspärren, där Raate-vägen korsar ån/bäcken Kuomanjoki 10 km österut från Suomussalmi, var ursprungligen upprättad för att förhindra att delar av 163. divisionen använde Raate-vägen som flyktväg från Suomussalmi. Nu, när 44. divisionens förtrupper befann sig i Raate-byn på väg västerut, blev uppgiften också att förhindra att denna division använde vägen för att nå fram till Suomussalmi. Den utomordentligt viktiga vägspärren, och stränderna väster om ån/bäcken, stod emot alla sovjetiska försök att nå västerut och kom därtill att bli 44. divisionens undergång.

Anm: Sissi-bataljonerna var jägarförband med huvuduppgifterna rekognosering, sabotage och gerillakrigföring. Under Vinterkriget fanns 5 st Sissibataljoner vilka var kraftfullare än andra jämförbara enheter vad beträffar antalet soldater och sin stora tillgång till automatvapen. Sissibataljonerna visade sig vara mycket effektiva [eldkraft] och rörliga [skidburna] när det gällde att använda den så kallade Motti-taktiken.

SissiP1 blir översatt till svenska 1. Jägarbataljonen.

Den vänstra cirkeln markerar Kuomanjoki och stridsterrängen väster/öster därom.

Den högra cirkeln markerar hussamlingen Raate. [Raate låg 1939 INTE i

väglöst land. Från Raate leder en väg till Ryssland och vidare

till Vasonvaara.]  Cirkeln mellan dessa två punkter markerar den

lilla älven Purasjoki. Mellan Kuomanjoki och Purasjoki

inneslöts 44. skyttedivisionen - och gick under...

163. divisionens undergång

Andrej Zelentsov, divisionschef 163. och hans stab, hade beslutat att ta Suomussalmi genom en kniptångsmanöver via Juntusranta och Raate. Finnarna insåg emellertid efter några dagar att operationens mål inte bara var Suomussalmi utan även, och kanske viktigare, vägen från Suomussalmi till det 140 km norrut liggande Kuusamo. Från Kuusamo till Uleåborg gick (och går) sydvästvart en lämplig landsväg, en väg som tålde såväl hästforor som lastbilar och stridsvagnar.

163. divisionen kom från Lonkka i Sovjetunionen via
Juntusranta-Keträvaara-Kiannanniemi till vägskälet vid Palovaara
ca 30 km norr om Suomussalmi [cirkeln väster om Kiannanniemi].
Där delades divisionen i två delar. Den ena tog till höger mot
Piispajärvi och sundet Alassalmi [den norra cirkeln],
den andra söderut mot Suomussalmi

Skyndsamt dirigerades finska styrkor till det smala sundet Alassalmi mellan sjöarna Piispajärvi och Vellijärvi. På denna plats och i dess närmaste omgivningar kom de hårdaste striderna i området att stå.

Vid Palovaara vägskäl [norr om Suomussalmi] på Kuusamovägen delade sig 163. divisionen, som kom från ryska Lonkka via Jutusranta, i två formationer. Den ena svängde söderut mot Suomussalmi den andra norrut mot Kuusamo. 

Norrut anföll sovjeterna med Stridsgrupp Sjarov som bestod av en bataljon från 662. skytteregementet, ett skidkompani, ett kulsprutekompani, regementets eget artilleri samt två batterier från 163. divisionens artilleri. Faktum är att hela Kuusamovägen från Hulkonnieme upp till Piispajärvi under drygt två veckor kom att helt kontrolleras av ryssarna. Deras verksamhet stördes dock av irriterande finska räder från väster.

Vid Alassalmi, sundet mellan sjöarna Piispajärvi och Vellijärvi, lyckades det slutligen finnarna att stoppa den ryska stormfloden av eld och manskap. "Släpp ingen djävul över bron" sade general Sandels, enligt Runebergs Fänrik Ståls sägner, till soldaten Sven Duva under 1808/1809 års finsk-ryska krig. Kanske sade major Pallari samma ord till Kuusamobataljonens 2. och 3. kompanier när dessa enheter, på Finlands självständighetsdag den 6 december, drabbade samman med ryssen vid Alassalmi.

Överstelöjtnant
Paavo Susitaival

Illmari Pallari sårades den 8 december och ersattes efter fem dagar av överstelöjtnant Paavo Susitaival.

Susitaival blev chef för nybildade Grupp Susi vars sammansättning framgår av slagordningen för de förband som var inblandade i striderna kring och i Suomussalmi under Finska Vinterkriget 1939-1940. Slagordningen finns uppställd i artikeln Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III. Länk (öppnas i nytt fönster) här.

Grupp Susi motstod med ett stort mått av Finsk Sisu den ryska anstormningen mot Alassalmi - och faktum är att Ingen Djävul mäktade ta sig över bron! Övlt Susitaival och hans Grupp Susi tvingade tvärt om Röda armén att retirera i riktning Suomussalmi! [Anm: Sisu är ett finländskt begrepp som betecknar fysisk och andlig kraft, seg uthållighet, envis ihärdighet, energi, kampvilja, etc]

Paavo Susitaival tillhörde politiskt den yttersta högern - och gjorde ingen hemlighet därav. Under 30-talet tillbringade han, som konsekvens av sin frispråkiga tunga, fyra gånger tid inom lås och murar i fängelse. Vid 1939 års riksdagsval blev han invald som riksdagsman för Fosterländska Folkförbundet, en plats som han på egen begäran lämnade under hösten samma år för att tjänstgöra som officer i armén.

Det är heller ingen hemlighet att Paavo Susitaival och Hjalmar Siilasvuo, av otydliga skäl, helt enkelt inte tålde varandra - vare sig privat eller i tjänsten. Det senare gick så långt att herrarna faktiskt inte kunde tala tjänsteangelägenheter med varandra! [Sannolikt skötte respektive stab nödvändigt samband.] Det är en märklig sanning detta att Finlands, i stunden, två viktigaste personer inom sig bar på så Stort Ego att de i praktiken, med sina underställda soldater, drev var sitt krig. Mot samma mål - javisst, men envar för sig! En föga avundsam befälssituation för deras överordnade, generalmajor W.E. Tuompo!

Den 21 december formerades 9. divisionen med överste Siilasvou som chef. Samma dag förstärktes Grupp Susi med fyra infanteribataljoner (tre bataljoner från JR65 under ledning av övlt Karl Mandelin, plus 15. Separata Infanteribataljonen (ErP15) under ledning av kn Matti Harola från P-SRE). Mandelins män kom från Uleåborg i en ansträngande 200 km lång transport med öppna lastbilar i temperaturer på -25 grader eller lägre. 

Överstelöjtnant Susitaival fick med truppförstärkningen nya order från sin överordnade, generalmajor W.E. Tuompo. "Förinta de sovjetiska styrkorna söder om sjön Piispajärvi samtidigt som den östra flanken säkras, skär sedan av de sovjetiska kommunikationslinjerna till Suomussalmi och avancera mot Juntusranta.”

Susitaival vilde inte på hanen! Redan i gryningen på juldagens morgon [25/12] gick de tre tilldelade bataljonerna från JR65 [jfr ovan] till anfall söderut från Piispajärvi. Första stridskontakten ägde rum i Haapavaara. Den 27/12 avancerade 3/65, utan stridskontakt, under ledning av kn Mårten Flink från Haapavaara vidare söderut till Mustajoki. Synkront med detta avancerade Kuusamobataljonen norrut från Palovaara vägskäl mot Hyövynvaara. Här, vid Hyövynvaara, hade Stridsgrupp Sjarov grupperat för strid. Den 28 december utkämpades under en hel dag Slaget om Hyövynvaara, ett avgörande slag i vilket finnarna avgick med den kanske mest anslående segern i hela vinterkriget.

Krigsbytet blev omfattande:

150 lastbilar
11 stridsvagnar
11 fältkanoner
6 pansarvärnskanoner
2 luftvärnskanoner
2 luftvärnskulsprutor
250 hästar
12 fältkök
stora mängder gevär och annan utrustning

Krigsbyte på Kuusamovägen.
Anteckningar i Krigsdagboken för Kuusamobataljonens 1. kompani
anger att fordonskolonnen uppgick till 6 kilometer!

Klockan två på natten den 29/12 sprängde ryssarna sin ammunitionsdepå vid Palovaara. I ovan refererad Krigsdagbok beskrivs explosionen som att "halva himlen blev ett eldhav".

När situationen i Hyövynvaara blivit hopplös för ryssarna flydde befälhavaren Sjarov och hans kommissarie Podhumotov till Sovjetunionen. I mitten på januari 1940 ställdes de inför rätta och åtalades för att under strid ha övergivit sitt förband. De dömdes till döden och avrättades.

Ännu en bild av krigsbytet på Kuusamovägen. Notera
att de ryska lastbilarna har kvar sin sommarfärg och
inte är vitmålade. Detta gjorde det så mycket enklare för finnarna
att vid ett överfall nå sin motståndare med eld från automatvapnen

I det södra stridsområdet gjordes få framsteg i närtid sånär som på stödinsatsen från mj Järvinens PPP6, som förstörde sex fordon och avancerade till Kylanmäki. De erövrade slutligen Kylanmäki tidigt på morgonen den 28 december och avvärjde sedan flera våldsamma motattacker under den påföljande natten.

Siilasvuo's primära mål var att med 9. divisionen återerövra Suomussalmis Kyrkby och därmed slå ut resterna av 163. divisionen vilka förskansat sig i och vid Kyrkbyns omgivningar. Oroande nyheter från Raate i öster gjorde att saken brådskade!

Finländarna hade att göra med en fiende som byggt befästningar och som var medveten om att försörjningslederna till Sovjetunionen var - eller hotade att bli - avkapade. Detta, plus rikligt med vodka, gjorde att ryssarna överallt bjöd hårt motstånd. Övlt Fagernäs huvudstyrka, utgångsgrupperad söder om Vuonanniemi [väster om Hulkonniemi; ändelsen niemi betyder halvö], gjorde små framsteg vid erövringen av ryssarnas snabbuppförda korsur och övriga befästningar. [Anm: Ryssarnas korsu var så byggd att den förutom tak över huvudet och värme för soldaterna även fungerade som kulsprute- och gevärsställning. Fagernäs nådde inte Hulkonniemis utkant förrän kl 13:00 anfallsdagen - en sträcka på endast tre kilometer på fem och en halv timme. Deras mål, vägen mot Kuusamo, låg då bara 700-800 meter bort men de lyckades inte nå den trots tre försök.

Kn Harolas understödjande styrka, utgångsgrupperad norr om halvön Vuonanniemi [väster om Hulkonniemi], lyckades trots allt nå fram till vägen men kastades tillbaka av en motattack stödd av stridsvagnar. Striden här rasade hela natten.

Kn Paavolas tre kompanier i 22. Spaningsbataljonen, (Kev. Os22), hade i skydd av mörkret smugit över den frusna ytan på sjön Kiantajärvi ända fram till ryssarnas östra perimeter men stötte på pansarbilar och nådde därför inte motsatta stranden förrän vid middagstid påföljande dag.

Finska grupperingsområden samt stridsaktiviteter under sista decemberveckan 1939
Notera sovjetsoldaternas flykt norrut över Kiantajärvis isar. Finnarna sköt med
kulsprutor mot de flyende kolonnerna ute på isen. Man sköt också med kulsprutor
och kulsprutepistoler från lastbilar som körde ifatt kolonnerna.
Slakten var utan motstycke...

Presentation av en krigare och militärstrateg i samma person: Alpo Marttinen

Alpo Marttinen

Alpo Marttinen, Siilasvuos stabschef, anses av flera historiker som hjärnan bakom 9. divisionens planläggning. Mannerheimriddaren Marttinen beskrivs av 'Biografiskt lexikon för Finland' på följande sätt: "I vinterkriget deltog Marttinen i en av de mest lysande finska segrarna. Han var stabschef för 9. divisionen i Suomussalmi, ett uppdrag för vilket han personligen utsetts av divisionens befälhavare Hjalmar Siilasvuo, eftersom han var ”tillräckligt barsk”. Marttinen har beskrivits som en säregen officer, svår att ha att göra med, och hans insats i de framgångsrika avvärjningsstriderna vid Suomussalmi och Raate kan jämställas med hans chefs." Överste Siilasvuo ansåg honom besvärlig. "Han kunde handla egenmäktigt och var självupptagen intill hänsynslöshet, vilket tog sig uttryck i vilja att behålla initiativet och ta eget ansvar".

I Fotsättningskriget, 1941-1944, ledde han i juni 1944 med framgång försvaret vid Tienhaara nordväst om Viborg. Hans verktyg var bl a JR61 för vilket han var Kommendör. Tienhaara betecknades som "Finlands lås", och har även kallats Finland Thermopyle. Marttinens segern hejdade en rysk framryckning till Helsingfors. För denna prestation blev han rekordung (35 år) befordrad till överste. För denna och andra bedrifter under de två krigen erhöll Marttinen den 4 december 1944 som nummer 163 Mannerheimkorset av 2:a klassen.

1946 tvingades Marttinen i hemlighet lämna Finland sedan han, av den Sovjetiska Kontrollkommissionen via den kommuniststyrda statspolisen, anklagats för delaktighet i den s.k. Vapengömmoaffären. Denna affär hade som grund att stora mängder vapen hade lagrats i Finland för att kunna användas vid en Sovjetiskt kupp likt de som skett i de baltiska staterna.

Alpo Marttinen reste till USA och fick anställning i US Army. Han började som menig, avancerade genom graderna till överste och pensionerades 1968. Marttinens huvudgren i USA var vinterkrig där han, på goda grunder, ansågs vara expert.

Åter till händelserna vid Kuusamo-vägen och Suomussalmi/Hulkonniemi!

Plötsligt, strax före gryningen den 28 december, kollapsade det sovjetiska motståndet vid Hulkonniemi. Omkring kl 09:00 började Röda arméns soldater fly i panik mot Suomussalmi Kyrkby. Andra ryska soldater skingrades i skogarna eller sprang planlöst ut på isen på sjön Hietasälkä som norrut övergår i sjön Kiantajärvi. Finländarna sköt ner dessa flyende som på en skjutbana. Ännu en vecka senare jagade finnarna vilsna grupper av eftersläntrare genom de tysta, isiga och kalla skogarna. Få - om ens någon - ryss överlevde...

Klockan 12:00 den 28 december satte öv Siilasvuo in divisionens reserv, kn Eino Lassilas 1/27. De kördes med lastbil till halvön Sopala i jakten på de flyende sovjetiska resterna av 163. gevärsdivisionen. Övlt Fagernäs började driva ryssarna uppför vägen mot Sopala, och anslöt sig omkring kl 24:00 till kn Harolas ErP15. Lokalt förekom dock ännu hårt stridande motståndsfickor.

Klockan 10:00 den 29 december begärde mj Järvinen från PPP6 förstärkning för att kunna avvärja intensiva attacker från fiendestyrkor vilka försökte bryta sig ut ur inringningen av Suomussalmi Kyrkby. Öv Siilasvuo såg detta som det tillfälle han väntat på och satte in 1/27, 3/27, 1/64 och 4. Ersättningsbataljonen under JR27-befälhavaren, öv Mäkiniemi. Bataljon 2/27 skickades genast söderut för att ytterligare förstärka kn Mäkinens vägspärr på Raate-vägen.

Anfallet började kl 15:00, just när mörkret börjar falla. Avancemanget genom den mörka skogen gick sakta och spridda sovjetiska element som försökte fly fanns överallt. 1/27 skingrade två kompanier med ryssar i mörkret, medan 1/27-bataljonens lt Miettunen organiserade hästkuskarna i en pluton för att gå till motanfall mot en grupp på cirka 50 ryssar som överföll bataljonens tross. Ingen av dessa ryssar undgick Döden när de utsvultna stannade i finnarnas mässområde för att äta den mat som just var färdiglagad. Förvirrade strider fortsatte under hela natten.

Fällan slog slutgiltigt igen i gryningen den 29 december. Det sista organiserade flyktförsöket inträffade kl 10:00 och resulterade i 300 döda ryssar. Finnarnas krigsbyte här blev 8 kanoner, 50 lastbilar och 100 hästar.

Den 29 december kl 12:00 föll Suomussalmi och det organiserade motståndet upphörde. Finnarna drev ut de sista beslutsamma Rödarmisterna ur källare och bunkrar med handgranater och bajonetter/stridsknivar. Överlevande flydde över Kiantajärvis is in i det tilltagande mörkret. Sent på dagen kom de förföljande finska styrkorna, som färdades med lastbilar, ikapp cirka 400 ryssar ute på isen. Den natten lyste finnarnas spårljus upp himlen över Kiantajärvi. Ingen av de flyende sparades...

Upprensningen fortsatte till och med den 30 december. När allt var över räknade 9. divisionen till 5 000 döda sovjetsoldater. Omkring 500 fångar hade tagits. Ett okänt antal ryska soldater hade försvunnit in i skogarna. Månader senare, när vårens töväder avslöjade dem, hittade finländarna multnande kroppar efter ryska soldater ute i ödemarken.

Slaget om Raate-vägen den 1-7 januari 1940

Raate-vägen (väster - öster) markerad med rött. Mot norr vägen mot Puras, mot söder
vägen mot Kuhmo

 

Västra delen av Raate-vägen med namnsatta platser
av intresse under striderna. Notera att platsnamnet
oftast bara omfattar 1-3 hus! 44. divisionen stoppades effektivt
redan från början av vägspärren vid ån/bäcken Kuomanjokki mellan
sjöarna Kuomasjärvi och Kuivasjärvi

Östra delen av Raate-vägen med namnsatta platser
av intresse under striderna. Notera att platsnamnet
oftast bara omfattar 1-3 hus! Där vägen skär älven/ån Purasjoki
upprättade finnarna den östligaste vägspärren samt sprängde även bron
över Purasjoki

När Vinterkriget började den 30 november 1939 anföll 163. divisionen med sin huvudstyrka över Juntusranta i norr och med ett förstärkt 759. skytteregemente (inalles ca 3000 man) via Raate-vägen. Den finska gränsstationen i Raate anmälde att de utsattes för eldgivning klockan 08:30. De finska försvararna tvingades sedan stegvis att dra sig tillbaka längs Raate-vägen mot Suomussalmi. Jfr kartskisser i "Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III". Länk här.

Den 44. gevärsdivisionen följde två veckor senare i 163. divisionens 759. skytteregementes spår på Raate-vägen.  

Under 163. divisionens dödskamp förblev 44. gevärsdivisionen passiv. 44. divisionens förtrupp, 25. skytteregementet, gjorde två försök att korsa ån/bäcken Kuomanjoki söder om sjön Kuomanjärvi. Försöken gjordes den 24 och den 25 december men slogs tillbaka båda gångerna genom motanfall ledda av kn Mäkinen.

Vinogradov hade planerat ett anfall i riktning Suomussalmi till kl 10:30 den 28 december. Han ställde in detta anfall på grund av två finska anfall tidigt samma dag och grävde ner divisionen (som stod i en 25 km lång kolonn på Raate-vägen) i skyddsgropar. Vinogradov var helt övertygad om att hans division var utsatt för anfall av överlägsna styrkor. 

Finnarna förflyttade nu sin militära tyngdpunkt söderut. Natten till den 31 december genomförde kn Häkkinens SissiP1 en rekognosering i Haukila-området. De passerade sjön Kuivasjärvi från söder och stötte på en sovjetisk bataljon i försvarsposition öster om sjön. De hade därmed lokaliserat och identifierat den sovjetiska huvudgrupperingen: på en lång, smal, vägsträcka stod 25. gevärsregementet, 2/146. gevärsregementet, 122. och 179. artilleriregementena och 312. stridsvagnsbataljonen.

Med den 163. divisionen förintad skulle 44. divisionen faktiskt, även om den hade lyckats bryta sig igenom vägspärren vid Kuomanjoki, bara ha ändrat platsen för sin undergång - detta eftersom styrkebalansen helt skiftat till finnarnas fördel.

Vinogradov övervägde en fullskalig utbrytning, men satte den aldrig i verket. Hans officerare bad honom enträget att försöka retirera, men han vägrade med hänvisning till att han skulle behöva tillstånd från sina överordnade - ett tillstånd som, med tanke på det sovjetiska systemet, aldrig skulle komma...

Vid denna tidpunkt var 44. sovjetiska gevärsdivisionen utsträckt längs Raate-vägen i en 25 km lång kolonn. Vägbredden och den omgivande granskogen gjorde det i svårt att vända denna kolossala militära krigsmaskin. Enda vägen var alltså framåt, mot den ursprungliga mötesplatsen med den nu förintade 163. gevärsdivisionen, och vägen framåt, mot Suomussalmi, spärrade finnarna effektivt vid Kuomanjoki.

Kolonnen var dessutom, genom finnarnas attacker, upphackad i bitar utan egentligt inbördes samband. Dessa bitar kallades på finska ”mottin”. Den största
sektionen av 44. hade, som vi tidigare lärt, identifierats av kn Häkkinen. Överste Siilasvuos avsikt var nu att stycka denna och de andra stora sektionerna till mer hanterbara storlekar.

Mottitaktiken synliggjord på karta! Finnarna inte bara
delade upp, i detta fall 44. divisionen, i
lagom bitar - här synliggörs också deras taktik
med att ha lägerplatser i tält, för vila och varm mat,
söder om Raate-vägen

För ändamålet organiserade Siilasvuo två insatsstyrkor: Slagstyrka Kari under mj Kari. Styrkan bestod av 2 bataljoner ur Medborgargardet samt 1. bataljonen ur JR64 (1/64) Den andra insatsstyrkan var Slagstyrka Fagernäs under övlt Fagernäs. Den bestod av bataljonerna 2/64 under kn Räsänens och 3/64 under kn Simelius. Slagstyrka Kari samlades i Mäkalä, Slagstyrka Fagernäs i Heikkilä.

Viktiga platser under Vinterkriget

Den 44. (ryska) divisionen hade även trängt ca 8 km söderut från Raate-vägen  in i Eskola-området och fram till Sanginaho, längs vägen söderut till Kuhmo. Siilasvuo började med att skicka kn Paavolas 22:a Spaningsbataljon (Kev.Os22) till Sanginlammit för att hindra fienden från att bygga befästningar [de hade faktiskt börjat] i området. Bataljonen åkte skidor längs de utmärkta, av finnarna byggda, isvägarna söder om Raate-vägen och tillryggalade hela sträckan, 24 km, på en dag.

Operationen inleddes den 1 januari 1940 med en stödattack av 1/27 under kn Eino Lassila, som hade återvänt från sina upprensningsoperationer nära Sopala. Anfallet var en typisk motti-operation.

Lassila skickade bataljonens förtrupp och skidspårläggningsgrupp framåt på skidor kl 14:00. Resten av bataljonen ryckte ut från sin samlingsplats söder om sjön Kuivasjärvi kl 15:00 (skymning).

Klockan 17:00 nådde bataljonen sin nya samlingsplats vid slutet av en hästväg som gick parallellt med Raate-vägen. Där intogs en varm måltid innan bataljonen fortsatte på skidor genom den mörka, tysta, skogen till sin anfallsposition cirka tre kilometer längre bort.

Notera det blå strecket över Raate-vägen [vid C ovan]. Detta är
den lilla ån/bäcken, Kuomanjokki, där finnarna så framgångsrikt,
från första början och till slutet på stridigheterna,
spärrade vägen för 44. gevärsdivisionen. 

Lassilas bataljon, 1/27, anlände till utgångsläge för anfall omkring kl 23:00. Från en låg ås cirka 400 meter från de sovjetiska ställningarna kunde de se sovjeterna sitta samlade runt sina lägereldar. Efter en kort rekognoscering och ordergivning organiserade kn Lassila sin attack. 

Hans tunga kulsprutekompani utgjorde understödsstyrkan och det delades upp i två avdelningar med sex kulsprutor i varje. Kulspruteavdelningarna placerades på vardera sidan om de två skyttekompanier som utgjorde anfallsstyrkan. 

Ett tredje skyttekompani hölls i reserv nära bataljonens kommandoplats på andra sidan åsen.

Finnarna tog sig enkelt förbi de sovjetiska vaktposterna som stod bara 60 meter från den sovjetiska perimetern och nådde Raate-vägen utan större motstånd. De skar därefter lätt igenom den sovjetiska enheten,  en stor trosskolonn.

Ingenjörsplutonen gick därefter fram för att fälla träd och bygga vägspärrar vid de planerade avsnörningarna mot Haukila och mot Tyynelä.

Under resten av natten förlängde finnarna sin försörjningsväg från hästvägen till Raate-vägen. Detta var klart klockan 07:00 och den första transporten längs de två hjulspåren var två 37 mm Bofors pansarvärnskanoner. Kort därefter anlände varm mat. Vid denna tidpunkt började också de finska trupperna att rotera till uppvärmda vilotält som uppförts vid bataljonens ledningsplats.

I gryningen var de nya vägspärrarna helt färdiga - och de två värdefulla Bofors pansarvärnskanonerna höll stridsvagnarna på plats!

Finsk pjässervice  övar med en Bofors 37 mm pansarvärnskanon.
Då Vinterkriget började (30/9 -39) hade Finland inte en enda pv-kanon!
Sverige skänkte Finland totalt 92 st 37 mm pv-kanoner
under Vinterkriget

Den 2 januari anföll 3/27, under kn Arne Airimo, ryssarna nära Heikkilä där de lyckades förstöra ett större antal av de mest prioriterade målen: de sovjetiska fältköken.  

Ryssarna anföll också den 2 januari. Klockan 07:00 gick de till motanfall mot Lassilas 1/27-bataljon som gått i försvarsställning vid de nya vägspärrarna. Stridsvagnar ingick i anfallet. Anfallarna misslyckades dock med att samordna sin attack mot finnarnas positioner på båda sidor av spärrarna. Finnarna förstörde sju stridsvagnar med Bofors-kanonerna - som verkligen hade anlänt i sista stund! Det ryska anfallet misslyckades helt. Finnarna installerade sig under dagen i - och kring - sina nya vägspärrar, satte upp tält utom fiendens synhåll och fortsatte att rotera trupperna för varma måltider och varm vila.

De överlevande sovjeterna förblev frusna och hungriga. Senare samma dag gjorde de ytterligare en helt okoordinerad attack mot den västra vägspärren. Denna attack bröt samman när kapten Lassila med sitt reservkompani gick till motattack mot den sovjetiska flanken. Märkligt nog misslyckades Sovjetunionen konsekvent med att samordna sina aktioner. Fastän attacker gjordes mot både den östra och västra vägspärren, gjordes de aldrig samtidigt.

Under natten till den 3 januari slösade ryssarna med sin ammunition och sköt vilt i alla riktningar mot inbillade fiender. Från och med gryningen den 3 januari började de emellertid ransonera ammunitionen. Det finska trycket mot dem kvarstod...

Sent på kvällen den 3 januari gick 3/27 till anfall. Den här gången utgick anfallet från den nya vägspärrens vänstra flank. Omfattande befästningar och hårt motstånd fick anfallet att misslyckas.

Samma natt förstärkte öv Siilasvuo de aktuella förbanden med kn Häkkinens SissiP1. De förflyttade sig till närheten av Haukila där SissiP1 kunde ge stöd antingen åt 1/27 eller åt 3/27, allt efter behov. Häkkinen patrullerade också öster om Lassilas vägspärr.

På annat håll, den 2 januari, avancerade kn Paavolas bataljon Kev.Os22 försiktigt mot Sanginlampi från sin samlingsplats vid Mäkelä. De mötte eldgivning från handeldvapen och förskansade försvarare på det ställe där den mindre vägen från Kokkojärvi gjort det möjligt för sovjeterna att utvidga sitt terrängområde och sätta in en större del av sin styrka.

Siilasvuo gav Slagstyrka Kari sammansatt av 4. Ersättningsbataljonen, ErP15 och 1/64, i uppdrag att rensa detta område. Mj Kari anföll med lt Karhunens 4. Ersättningsbataljon kl 16:00 den 3 jan. Vid gryningen den 4 jan hade de intagit Sanginlampi, vilket krävde 260 stupade sovjetiska soldater, och 40 tillfångatagna.

4. Ersättningsbataljonen gick sedan in i Slagstyrka Karis reserv och ErP15 blev Slagstyrka Karis huvudstyrka. ErP15 tog på sig uppdraget att rensa Sanginlampi så att Slagstyrka Kari kunde inta positioner i närheten av Kokkojärvi. Samtidigt skar ett kompani från SissiP1 av vägen mot Raate-vägen norr om Eskola sent den 3 januari vilket gjorde det möjligt för ErP15 att inta Eskola söderifrån i gryningen den 4 januari.

Slagstyrka Kari hade befäst sin anfallsposition endast två kilometer från vägskälet vid Kokkojärvi. Slagstyrka Fagernäs sammansatt av kn Räsänens 2/64 och kn Simelius 3/64 tillbringade den 3 och 4 januari med att befästa sina positioner och bygga isvägar från Linnalampi och Honkajärvi.

Den 4 januari utfärdade öv Siilasvuo en ny anfallsorder och satte samman en ny insatsstyrka av brigadstorlek. Denna styrka benämndes Slagstyrka Mäkiniemi under överstelöjtnant Mäkiniemi. Den bestod av JR27, 1/65 under mj Hakanen samt SissiP1. Styrkan understöddes av sex av de åtta tillgängliga 76,2 mm M1905 fältkanonerna.

Denna nya styrka blev den 9. divisionens huvudstyrka och sattes samman för att slutföra förintandet av 44. gevärsdivisionen. Huvudmålet var den största sovjetiska truppkoncentrationen, den nära Haukila. Anfallet skulle ske från söder.

Samtidigt samlades en mindre insatsstyrka, Slagstyrka Mandelin under ledning av öv Mandelin. Slagstyrkan bestod av 2/65 under kn Hyppoelä, 3/65 under kn Flink, samt ytterligare tre infanterikompanier. Deras mål var detsamma som Slagstyrka Mäkiniemi. En samordnad attack från norr mot Haukila skulle göra det möjligt för Slagstyrka Mäkiniemi att förinta sovjetiska styrkor i och runt Haukila.

Synkront med ovanstående skulle Slagstyrka Kari med 4. Ersättningsbataljonen, ErP15 och 1/64 samt de återstående två 76,2 mm kanonerna anfalla österut från Kokkojärvi till Tyynelä på Slagstyrka Mäkiniemis högra (östra) flank.

Slagstyrka Fagernäs (2/64 och 3/64) skulle skära av vägen vid Purasjoki älvbro och vid Raate, i syfte att förhindra att 44. gevärsdivisionen fick några förstärkningar från öster.

Anfallet påbörjades före gryningen den 5 januari. Det sovjetiska motståndet var så hårt att inget av anfallen lyckades helt och hållet. Kn Mäkinen fortsatte att hålla ut vid huvudvägspärren. Hans lilla styrka var nere på ca 50% av den ursprungliga numerären men trots detta lyckades han med några begränsade attacker.

Huvudanfallaren, Slagstyrka Mäkiniemi, stötte på hårt motstånd och gjorde små framsteg; kn Häkkinens SissiP1 och mj Sihvonens 2/27 startade omkring kl 06:00 men stoppades omkring 800 meter från själva vägen av massivt försvar. All rörelse framåt stoppades på kvällen.

Kn Airimos 3/27, på Sihvonens högra sida, anföll från positioner nära Haukila och nådde fram till Raate-vägen vid middagstid innan de utsattes för intensiv eldgivning från höjderna runt Haukila. Klockan 24:00 på natten var de fortfarande under tung artillerield och stridsvagnar patrullerade vägen framför dem.

Till höger om Airimo anföll kn Lassilas 1/27 kl 08:30 och nådde Raate-vägen kl 13:00, där de utsattes för förödande artillerield, följt av häftiga motattacker. Lassila förlorade snabbt 10% av bataljonens totala styrka och begärde tillstånd att dra sig tillbaka till terrängen strax före vägen. De höll emellertid vägen under direkt eldgivning.

Överste Mäkiniemi svarade Lassila med att hota låta skjuta honom om han drog sig tillbaka och 1/27 lyckades trots allt att hålla sina ställningar.

När kompanichefen för 1/27, lt Miettunen, dödades och båda de andra officerarna sårades, anmälde sig kompaniets sjukvårdsinspektör frivilligt att leda kompaniet.

Mj Kari hade beordrat kn Mankonens 1/64 att ta vägskälet vid Kokkojärvi. Mankonen anföll kl 06:00, men under dagens hårda strider nådde han bara fram till några kilometer öster om korsningen. Till följd av stora förluster, brist på tält och temperatur som sjönk till -35 grader C den natten, avlöste Kari 1/64 med sin reserv, 4. Ersättningsbataljonen. Karis andra styrka, kn Harolas ErP15, vilka saknade tunga vapen, förmådde inte heller göra några framsteg mot förhållandevis väl förskansade ryska infanterister stödda av stridsvagnar.

Slagstyrka Fagernäs stödjande insats hade dock viss framgång. Ett förstärkt kompani åkte skidor genom våtmarker och tung snö för att kl 12:00 ta Raate under direkt eld. De nådde - och ockuperade - de yttre husen i Raate samma natt.

Resten av Slagstyrka Fagernäs, som ryckte fram via Honkajärvi mot Likoharju, anföll Likoharju kl 10:00 utan att invänta sina pansarvärnskanoner. Under förvirrade strider hela dagen lyckades de med väl riktad eld stänga vägen och låg i bakhåll för 3. NKVD-regementet som sänts ut för att förstärka 44. divisionen nära Mantyla. NKVD-regementet förintades helt i motti-strider.

Under natten, i ett växelspel mellan anfall och motanfall, och med hjälp av ett kompani ur 65. infanteriregementet som var 9. divisionens reserv, lyckades finnarna spränga Purasjokibron omkring kl 22:00. Eftersom isen över älven ännu inte var tillräckligt stark för att bära biltrafik var 44. gevärsdivisionen nu instängd på Raate-vägen.

Slagstyrka Mandelin rensade under natten den norra sidan av vägen från kvarvarande sovjetiska patruller och intog positioner i Kotvala samt nära Puras-vägen.

Raate-vägen. Sovjetisk lastbil med luftvärnskulspruta. Arrangemanget
består av 4 sammankopplade Maximkulsprutor. Vid mottistriderna, ofta i
mörker, använde sovjetsoldaterna dessa kulsprutor för att bekämpa
finnarna. Resultatet var klent: vapnets placering ovanpå ett lastbilsflak
gjorde att eldskurarna vanligtvis gick högt över angriparna och den
massiva mynningselden från fyra pipor blev snabbt en dödlig
belysning av skytten...

Raate-vägen. En stupad ung Ukrainare. De allra flesta av dessa 20-åriga
Ukrainare hade inte en aning om var de var eller varför de krigade.
Nu vilar de under mossan i massgravar längs den väg
som kom att bli slutet på deras korta levnad...

Källor: Generallöjtnant Hjalmar Siilasvou, Slaget om Suomussalmi; Mika Kulju, Suomussalmi 1940 Röda armen och den vita döden; Teemu Keskisarja, Döden vid Raatevägen; Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns redaktör.

Länk till 

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del VI [Kommande]

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del I

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del II

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del IV

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del VI [Kommande]

                                                                                    - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del IV

 Fortsättning från Del III av Den Vita Döden vid Suomussalmi. Länk till Del III här!

Länk till första artikeln i serien Den Vita Döden vid Suomissalmi här! 

Det kan vara lämpligt att ha en karta med bättre upplösning än vad Blogger erbjuder liggande öppen på en flik i webbläsaren så att man bättre kan följa slagets geografiska gång. 

Kartor i en viss artikel kan då ge en övergripande bild för enklare navigering i den finupplösta kartan till de platser/orter som avses i artikeltexten!  Zoomning i kartan sker med tumhjulet. Panorering/tiltning genom att trycka ner vänster mustangent och dra.

Länk till Finska Lantmäteriverkets högupplöst kartor här! 

Döden kom ljudlöst till Raatevägens skyddsgropar.
Här två unga Ukrainare som slutgiltigt somnat in...

Den 11 december upprättade finnarna en vägspärr med två kompanier på Raate-vägen, under kn Kontula. Avsikten var att hindra ryssarna att använda denna framryckningsväg mot Suomissalmi. Vägspärren var placerad vid avsmalningen mellan sjöarna Kuomanjärvi och Kuivasjärvi, knappt en mil ostsydost om Suomussalmi. Sovjettrupperna kunde inte gå runt detta hinder eftersom finnarna hade grävt ner sig i snön på en låg ås vid förträngningspunkten mellan sjöarna och täckte sjöarnas frusna yta med tung kulspruteeld. I avsaknad av effektiv spaning hade sovjeterna helt enkelt ingen aning om storleken på den styrka de stod emot.

De två kompanierna skar av 163. gevärsdivisionen från 44. gevärsdivisionen som ryckte fram österifrån [fr Raate]. Samtidigt anföll Slagstyrka Susi, minus ErP16 (som hade bundit 662. [ryska] regementet vid Haapovaara), 163. divisionens huvudförsörjningsväg vid Hulkonniemi, strax nordväst om Suomussalmi, för att hindra dem från att använda denna framryckningsväg. Även om de inte helt lyckades eliminera de sovjetiska angriparna kunde de utsätta vägtrafiken för eldgivning från tunga kulsprutor.

Från och med nu var divisionschef Zelentsov vid 163. helt ensam. Finländarnas ansträngningar intensifierades när ett finländskt spaningsflygplan den 13 december upptäckte den sovjetiska 44. gevärsdivisionen som rörde sig förbi Raate. När den 44. divisionen långsamt rörde sig västerut visade radiosamtal att dess befälhavare, divisionschefen A.E. Vinogradov, avsåg att nå Suomussalmi den 22 december för att eliminera finnarnas försvar och förstärka 163. divisionen så att 9. armén kunde fortsätta sin framryckning västerut.

Finnarna noterade att 44. divisionen var bättre utrustad och bättre tränad än 163. divisionen. Finländarna intensifierade då sina attacker mot 163. divisionen i hopp om att kunna förinta den innan 44. divisionen anlände.

Platser av särskild betydelse under Vinterkriget. Den "blå droppen Kuomanjoki [till höger, upptill] avser den första vägspärren på Raate-vägen. Den tjänade som hinder för 163. divisionens flykt österut samt som hinder för 44. divisionen strävan att nå Suomussalmi. Vägspärren upprättades 11 december -39 och höll absolut tätt hela Vinterkriget.

Överste Siilasvuo gav i detta skede order om att bygga ”isvägar”, vägar plogade över snön under skogen trädkronor och längs frusna sjöar vilka gick parallellt med Raate-vägen. Isvägen längs Raate-vägen förlängdes så småningom 24 km söderut till Moisiovaara där den anslöt till det finska järnvägssystemet.

En väg gick längs sjöarna Niskanselkä och Haukiperä till strax väster om sjön Kuivasjärvi och därifrån vidare österut. När dessa vägar väl var på plats möjliggjorde de snabba förflyttningar från en plats till en annan; dolda för ryskt flyg under under den vintergröna skogens kronor. De gjorde det också möjligt för flankerande attacker att sträcka sig så långt bort som 24 kilometer, istället för de tidigare 5 km, genom att tillhandahålla ett kommunikations- och logistikstödnät. 

Sovjetdivisionerna försökte sig också på isvägar. Finska patruller störde dock 163. gevärsdivisionens försök att upprätthålla logistikstödet via Lonka [Sovjet] - Juntusanta över isen på sjön Kiantajärvi. Under natten mellan den 14 och 15 december genomförde det sovjetiska 662. regementet, som fortfarande satt fast vid Haapavaara, en rad attacker mot sitt mål vid Peranka i ett försök att tränga igenom finnarnas försvar för att skydda 163. divisionens norra flank.

ErP16 gav upp en del mark, men återtog den i gryningen genom en serie motattacker. Sovjet förlorade 150 döda. Detta var deras sista offensiva försök i detta område.

Den 16 - 17 december började situationen förbättras för öv Siilasvuo. Den 16:e förstärktes övlt Susitaivals Grupp Susi med 6:e cykelbataljonen (PPP6) under mj Järvinen. Den 17:e fick JR27 sitt första artilleri, ett fyrkanonsbatteri med ryska (tsaristiska) M1905 76,2 mm fältkanoner (2. batteriet i 9. artilleriregementet; 2/KTR9).

Med de nya styrkorna låste Susitaival snabbt det sovjetiska 662. regementet på dess dåvarande plats. Han fann också tid och resurser för att anfalla Palovaara. 

Den 17 december anföll PPP6 för att rensa bort fientliga styrkor i närheten av den sekundära vägen Yli-Näljänkä och därmed förhindra tillträde till Vaaekio. Den 17 december hade de nått Vaaekio och den 22 december hade de även rensat området mellan sjöarna Alajärvi och Kovajärvi.

Den 21 december förstärktes Siilasvuo av 64. infanteriregementet; övlt Frans Fagernäs 1. jägarbataljonen (1Sissipataljoona eller SissiP1; kn Sulo Häkkinen, 22. spaningsbataljonen (Kev. Os22); kn Ahti Paavola, 22. pionjärbataljonen (PionP22); lt Sorasalmi, 4. ersättningsbataljonen; lt Karhunen, 22. signalkompaniet (22ViestiP), 1. spaningskompaniet (TO1); lt Larvo), 2. spaningskompaniet (TO2); lt Hannila och 22. transportbataljonen (Liik.K22).

Siilasvou tog också över den operativa kontrollen av PPP6 som hade rört sig in i hans operationsområde. Denna styrka, plus det fältkanonbatteri som redan var under hans kontroll, utsågs 21/12 till Finska 9:e Infanteridivisionen, med överste Siilasvuo som befälhavare. Överste Johann Makiniemi tog över befälet över JR27.

Kartbok

De blå "plupparna" märker ut de viktigaste stridsområdena som nämns i texterna. Tyvärr saknas kartreferens till några av stridsområdena.

9. divisionens första anfallsorder löd (till dels): ”Orientera i riktning mot Raate-vägen, anfall från väster på morgonen den 26 december 1939 för att förinta sovjetiska styrkor i närheten av Hulkonniemi.” Detta anfall sköts senare upp med en dag för att ge tillräcklig tid för förflyttning. Den 21 december förstärktes Grupp Susi med fyra infanteribataljoner (de tre bataljonerna från JR65 under ledning av övlt Karl Mandelin, plus den 15. separata infanteribataljonen (ErP15) under ledning av kn Matti Harola från P-SRE). Mandelins män kom från Uleåborg i en ansträngande 200 km lång transport med öppna lastbilar i temperaturer på -25 grader eller lägre.

Med ytterligare styrkor kom nya order från P-SRE. Susitaivals uppdrag löd: ”Förinta de sovjetiska styrkorna söder om sjön Piispajärvi samtidigt som den östra flanken säkras, skär sedan av de sovjetiska kommunikationslinjerna till Suomussalmi och avancera mot Juntusranta.”

Haukiperäfärjan här ritad som väg (bro) över Haukiperäsundet

De Röda armésoldater som hade anfallit över Juntusranta och Raate möttes bland ruinerna av det den nedbrända kyrkbyn Suomussalmi. De hade i detta ögonblick försörjning av förnödenheter både från norr och från öster - de kände sig rätt belåtna, härifrån var inte långt till riktiga vägar och järnvägslinjer och anfallsmålet Uleåborg syntes ligga inom räckhåll. Enda hindret på vägen var de finska styrkor som retirerat från kyrkbyn till en position söder om sjön Kiantajärvi och det smala Haukiperäsundet där en färjeförbindelse sammanband norra och södra sidan. Hade den tunna försvarslinje brustit skulle vägen västerut legat öppen.

Striden vid Haukiperäfärjan började med ett sovjetiskt anfall över isen den 8 december 1939. Avdelta Bataljon 15 bemannade den 6 km långa strandlinjen med tyngdpunkt vid färjeläget. Befästningar saknades helt - snögropar inklädda med granris var allt som i hast kunde iordningställas. En liten ljusning var att Haukiperäsundets tio cm tjocka is ännu inte bar de stridsvagnar som ryssarna lät visa upp på sundets norra sida. Den finska stridsmoralen var svag: nästan ingen sömn, snabb marsch till stridsområdet, ingen pansarvana samt tomma magar - läget kunde varit mycket bättre.

På morgonen den 8 december kom den första stridskontakten: ryssarna sände ut en kavalleripatrull på sundets is för att kontrollera om den höll för ett anfall. Ryssarna blev alla kvar på isen - liemannen skördade fullt mått till smattret från finska kulsprutegevär.

Staben för Nordfinlands Grupp insåg tidigt det allvarliga läget och bottenskrapade sina soldatresurser för att kunna återta Suomussalmi. På godsvagnar och på öppna lastbilsflak (minus 15-20 grader C) fördes förstärkningar fram ända från Kemi och Uleåborg. Tiden att bekanta sig med terrängen var knapp - och resmålet var för många oväntat. Ett citat ur Ranuakompaniets krigsdagbok tydliggör detta: "Och alltihop till ackompanjemang av ryssens kanonmuller (ryssarna använde, då terrängen så medgav, sitt artilleri) som då och då blandades med ett kort tatata från våra egna kulsprutegevär. Vi var alltså framme."

På morgonen den 9 december började Röda arméns artilleri skjuta över Haukiperäsundet. Många stridsovana finnar blev djup oroade men några av de mer erfarna soldaterna ropade. "Det går över, det går över!".

Granatkoncentrationen varade 1½ timme - sedan anföll det ryska infanteriet med upphävande av vilda "gurra-a-a"-rop. Den finska elden var av nybörjarkaraktär och nyttade föga eftersom den avfyrades på för långt avstånd. Mer än 100 ryssar kom iland på en sträcka av södra stranden och finnarna retirerade ca 200 meter. Någonstans hos de stridande finnarna fanns dock en medvetenhet om att "vi måste försöka" och en våldsamt motanfall kom igång medan sundets is sopades ren från andra anfallsvågen ryssar genom de finska kulsprutornas och kulsprutegevärens eld.

Det finska motanfallet kulminerade med närstrid man mot man - där den finska stridskniven kom till flitig användning.

Kopia av finsk stridskniv. Många använde dock
sin egen "puko" - en kniv man var väl bekant med

En närstrid man mot man, med vad tillhyggen som står tillbuds, kännetecknas av ett tillstånd där normala tankar och känslor inte existerar. Reptilhjärnan befaller musklerna i rörelseapparaten att döda motståndaren - helt enkelt för att inte själv låta sig dödas.

De ryssar som överlevde närstriden mejades ner på isen av kulspruteeld under flykten tillbaka till egna linjer.

Det sovjetiska 662. regementet var nu så hårt pressat av Susitaival att det varken kunde stödja 163. divisionen eller 81. och 759. skytteregementena vilka befann sig i Suomussalmi.

Den 22 december, medan Grupp Susi anföll söderut från sjön Piispajärvi, flyttade ErP16 till Tervavaara för att anfalla Palovaara. Den 25 december återtog Grupp Susi Haapavaara, som den 22 december hade skurits av från övriga sovjetiska styrkor genom ErP16. ”slutspurt”, och den 27 december säkrade de även Palovaara.

662. regementet höll nu på att snabbt falla sönder. Radioavlyssningar hänvisade upprepade gånger till låg moral. Åtminstone en politruk dödades av sina egna. Finländarnas fokus började nu skifta söderut.

Den 21 december ledde kn Mäkinen ett spaningsuppdrag från sin vägspärr på Raate-vägen åtta kilometer österut till Kokkojärvi-sjön, utan att få någon stridskontakt.

Den 23 december var dock hotet från den sovjetiska 44. gevärsdivisionen stort och den pressade stadigt på Mäkinens två kompanier. Mäkinen initierade då ett anfall ur sin försvarslinje och i samordnade attacker från andra enheter slog han till mot 44. divisionens förtrupp, det 25. gevärsregementet. De övriga styrkorna under hans befäl anföll 44. divisionens flanker med början omkring kl 23:00. Kn Kontula anföll med två kompanier från 1/64 söderifrån vid Haukila och träffade 44. divisionens pansarbataljon och dödade över 100 artillerihästar. Kn Lassilas 1/27 skar av Raate-vägen söderifrån vid Kokkojärvi, där de dödade över 100 man, förstörde en stridsvagn och flera lastbilar samt demolerade ett fältkök. Anm. Finnarna utsåg alltid fältkök till mål med hög prioritet på grund av den inverkan förlusten av varm mat hade på trupperna i rådande kyla. Kompani 27/1 förlorade två döda i denna aktion.

Divisionschefen 44., Vinogradov, lät nu gräva ner sin division i skyddsgropar längs på Raate-vägen. Från Raate till Haukila ”säkrade” sovjeterna vägen med plutons- upp till kompanistora nästen som låg med ca hundra meters mellanrum. Stridsvagnar patrullerade mellanrummen.

Från ett avstånd på bara någon mil kunde de främsta sovjetsoldaterna i 44. gevärsdivisionen lyssna till dödsryckningarna från sina kamrater i 163.

De finska styrkors ständiga spaningar och överfall gjorde det möjligt för dem att redan 24 december identifiera alla 44. divisionens större enheter och gränserna för dessa enheter.

Den 23, 24 och 25 december gjorde resterna av 163. gevärsdivisionen i Suomussalmi flera desperata försök att bryta sig ut. De lyckades bara förbruka det mesta av sin kvarvarande ammunition. Även om finska 2/27 var hårt pressat i sina försvarsställningar den 24:e av ett anfall på båda sidor av vägen som ledde söderut från Suomussalmi gick de till motattack och återtog all förlorad mark under slutet av dagen.

Den 25:e hade de sovjetiska anfallen i söder och väster i stort sett spelat ut sin roll. Under tiden satte Grupp Susis attacker söderut från Palovaara allt större press på 163. styrkans norra perimeter. (=yttre gräns för försvar).

Den 26 december utfärdade Siilasvuo sin anfallsorder. Divisionens huvudansträngning riktades mot den västra änden av den sovjetiska perimetern, vid Hulkonniemi, där mj Karis två medborgargardesbataljoner och JR64 skulle anfalla för att tränga igenom 163. divisionens försvarskedja och kraftfullt störa divisionens perimeter. Major Kari organiserade sina enheter i två anfallsstyrkor.

Övlt Fagernäs skulle göra huvudarbetet med 1/64 (1 komp ur 64 regementet) och 4. ersättningsbataljonen från Vuonanniemi på halvöns södra spets, över sjöisen mot Hulkonniemi för att sedan ta vägen till Suomussalmi och störa, eller rentav förinta, förbanden i den sovjetiska perimetern. Kn Matti Harola skulle göra den stödjande insatsen och anfalla för att ta huvudvägen med kn Räsänens 2/64 och ErP15. Därigenom skulle man kunna hindra ett sovjetiskt tillbakadragande - eller tillförandet av en förstärkning.

Efter att ha blockerat vägen norrut skulle kn Harola anfalla söderut för att tränga igenom försvaret av Suomussalmi och därmed splittra och samtidigt förinta de återstående sovjetiska styrkorna. Varje specialstyrka fick disponera en pansarvärnskanon från 9. divisionens knappa förråd om två pjäser samt ett artilleribatteri (divisionen hade endast två batterier vid denna tidpunkt) som direkt understöd. Den 22. pionjärbataljonen gav eldunderstöd. 

Klockan 07:30 den 27 december [före gryningen] inledde överste Siilasvuo 9. divisionens understödjande anfall.

Mj Järvinens PPP6 anföll längs den östra sidan av sjön Pirttijärvi mot vägkorsningen Kylänmäki för att göra det möjligt för 9. divisionen att tränga igenom den sovjetiska perimetern, och kn Paavolas 22. spaningsbataljon [Kev.Os22, minus ett kompani, som bevakade den norra flanken] anföll från Ruottuvaara [på den östra stranden av sjön Kiantajärvi] i riktning västerut över isen till Sopala, för att ansluta sig till mj Karis huvudstyrka och förstärka deras anfall.

Källor: Generallöjtnant Hjalmar Siilasvou, Slaget om Suomussalmi; Mika Kulju, Suomussalmi 1940 Röda armen och den vita döden; Teemu Keskisarja, Döden vid Raatevägen; Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns redaktör.

Länk till Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del V 

                                                                                    - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!