Det kan vara lämpligt att ha en karta med bättre upplösning än vad Blogger erbjuder liggande öppen på en flik i webbläsaren så att man bättre kan följa slagets geografiska gång.
Kartor infogade i en viss artikel kan då ge en övergripande bild för enklare navigering i den finupplösta Lantmäterikartan till de platser/orter som avses i artikeltexten! Zoomning i kartan sker med tumhjulet. Panorering/tiltning genom att trycka ner vänster mustangent och dra.
Länk till Finska Lantmäteriverkets högupplöst kartor här!
I nedanstående artikel förekommer ett större antal militära sifferkombinationer som identifierar ett visst förband. Det kan vara lämpligt med en repetition av vad dessa står för.
JR är en förkortning för
Jalkaväkirykmentti vilket på svenska är infanteriregemente. JR27 betyder 27. Infanteriregementet. Ett regemente bestod (vanligen) av tre bataljoner. Dessa benämns 1 till 3. Om vi tar ett exempel ur texten nedan:
"kn Mäkinens 1/64 vägspärr vid Raate-vägen..." betyder (meningsbyggnaden kan variera) "
vägspärren vid Raate-vägen kontrollerad av 1:a bataljonen i 64. infanteriregementet (JR64) under ledning av kapten Mäkinen". De tre bataljonerna i JR64 benämns alltså 1/64, 2/64 och 3/64. I varje bataljon fanns (vanligen) fyra kompanier. I svåra militära stunder kan sammansättningen av ett regemente variera kraftigt. Stridsavgångarna i en bataljon kan ha medfört att antalet soldater i bataljonen sjunkit till den i ett kompani. Bataljonens stridsförmåga hade då sjunkit till kompaninivå. Beteckningen t ex 1/64 behöll den emellertid. Även de olika chefernas grader kan vid ett betraktande verka motsägelsefulla. I varje situation måste emellertid t ex ett kompani ha en chef - för stunden har det faktiskt hänt att en sergeant måst fylla en kaptens plats.
Andrej Zelentsov, divisionschef 163. och hans stab, hade beslutat att ta Suomussalmi genom en kniptångsmanöver via Juntusranta och Raate. Finnarna insåg emellertid efter några dagar att operationens mål inte bara var Suomussalmi utan även, och kanske viktigare, vägen från Suomussalmi till det 140 km norrut liggande Kuusamo. Från Kuusamo till Uleåborg gick (och går) sydvästvart en lämplig landsväg, en väg som tålde såväl hästforor som lastbilar och stridsvagnar.
 |
163. divisionen kom från Lonkka i Sovjetunionen via
Juntusranta-Keträvaara-Kiannanniemi till vägskälet vid Palovaara
ca 30 km norr om Suomussalmi [cirkeln väster om Kiannanniemi].
Där delades divisionen i två delar. Den ena tog till höger mot
Piispajärvi och sundet Alassalmi [den norra cirkeln],
den andra söderut mot Suomussalmi |
Skyndsamt dirigerades finska styrkor till det smala sundet Alassalmi mellan sjöarna Piispajärvi och Vellijärvi. På denna plats och i dess närmaste omgivningar kom de hårdaste striderna i området att stå.
Vid Palovaara vägskäl [norr om Suomussalmi] på Kuusamovägen delade sig 163. divisionen, som kom från ryska Lonkka via Jutusranta, i två formationer. Den ena svängde söderut mot Suomussalmi den andra norrut mot Kuusamo.
Norrut anföll sovjeterna med Stridsgrupp Sjarov som bestod av en bataljon från 662. skytteregementet, ett skidkompani, ett kulsprutekompani, regementets eget artilleri samt två batterier från 163. divisionens artilleri. Faktum är att hela Kuusamovägen från Hulkonnieme upp till Piispajärvi under drygt två veckor kom att helt kontrolleras av ryssarna. Deras verksamhet stördes dock av irriterande finska räder från väster.
Vid Alassalmi, sundet mellan sjöarna Piispajärvi och Vellijärvi, lyckades det slutligen finnarna att stoppa den ryska stormfloden av eld och manskap. "Släpp ingen djävul över bron" sade general Sandels, enligt Runebergs Fänrik Ståls sägner, till soldaten Sven Duva under 1808/1809 års finsk-ryska krig. Kanske sade major Pallari samma ord till Kuusamobataljonens 2. och 3. kompanier när dessa enheter, på Finlands självständighetsdag den 6 december, drabbade samman med ryssen vid Alassalmi.
 |
Överstelöjtnant
Paavo Susitaival |
Illmari Pallari sårades den 8 december och ersattes efter fem dagar av överstelöjtnant Paavo Susitaival.
Susitaival blev chef för nybildade Grupp Susi vars sammansättning framgår av slagordningen för de förband som var inblandade i striderna kring och i Suomussalmi under Finska Vinterkriget 1939-1940. Slagordningen finns uppställd i artikeln Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III. Länk (öppnas i nytt fönster) här.
Grupp Susi motstod med ett stort mått av Finsk Sisu den ryska anstormningen mot Alassalmi - och faktum är att Ingen Djävul mäktade ta sig över bron! Övlt Susitaival och hans Grupp Susi tvingade tvärt om Röda armén att retirera i riktning Suomussalmi! [Anm: Sisu är ett finländskt begrepp som betecknar fysisk och andlig kraft, seg uthållighet, envis ihärdighet, energi, kampvilja, etc]
Paavo Susitaival tillhörde politiskt den yttersta högern - och gjorde ingen hemlighet därav. Under 30-talet tillbringade han, som konsekvens av sin frispråkiga tunga, fyra gånger tid inom lås och murar i fängelse. Vid 1939 års riksdagsval blev han invald som riksdagsman för Fosterländska Folkförbundet, en plats som han på egen begäran lämnade under hösten samma år för att tjänstgöra som officer i armén.
Det är heller ingen hemlighet att Paavo Susitaival och Hjalmar Siilasvuo, av otydliga skäl, helt enkelt inte tålde varandra - vare sig privat eller i tjänsten. Det senare gick så långt att herrarna faktiskt inte kunde tala tjänsteangelägenheter med varandra! [Sannolikt skötte respektive stab nödvändigt samband.] Det är en märklig sanning detta att Finlands, i stunden, två viktigaste personer inom sig bar på så Stort Ego att de i praktiken, med sina underställda soldater, drev var sitt krig. Mot samma mål - javisst, men envar för sig! En föga avundsam befälssituation för deras överordnade, generalmajor W.E. Tuompo!
Den 21 december formerades 9. divisionen med överste Siilasvou som chef. Samma dag förstärktes Grupp Susi med fyra infanteribataljoner (tre bataljoner från JR65 under ledning av övlt Karl Mandelin, plus 15. Separata Infanteribataljonen (ErP15) under ledning av kn Matti Harola från P-SRE). Mandelins män kom från Uleåborg i en ansträngande 200 km lång transport med öppna lastbilar i temperaturer på -25 grader eller lägre. Överstelöjtnant Susitaival fick med truppförstärkningen nya order från sin överordnade, generalmajor W.E. Tuompo. "Förinta de sovjetiska styrkorna söder om sjön Piispajärvi samtidigt som den östra flanken säkras, skär sedan av de sovjetiska kommunikationslinjerna till Suomussalmi och avancera mot Juntusranta.”
Susitaival vilde inte på hanen! Redan i gryningen på juldagens morgon [25/12] gick de tre tilldelade bataljonerna från JR65 [jfr ovan] till anfall söderut från Piispajärvi. Första stridskontakten ägde rum i Haapavaara. Den 27/12 avancerade 3/65, utan stridskontakt, under ledning av kn Mårten Flink från Haapavaara vidare söderut till Mustajoki. Synkront med detta avancerade Kuusamobataljonen norrut från Palovaara vägskäl mot Hyövynvaara. Här, vid Hyövynvaara, hade Stridsgrupp Sjarov grupperat för strid. Den 28 december utkämpades under en hel dag Slaget om Hyövynvaara, ett avgörande slag i vilket finnarna avgick med den kanske mest anslående segern i hela vinterkriget.
Krigsbytet blev omfattande:
150 lastbilar
11 stridsvagnar
11 fältkanoner
6 pansarvärnskanoner
2 luftvärnskanoner
2 luftvärnskulsprutor
250 hästar
12 fältkök
stora mängder gevär och annan utrustning
 |
Krigsbyte på Kuusamovägen.
Anteckningar i Krigsdagboken för Kuusamobataljonens 1. kompani
anger att fordonskolonnen uppgick till 6 kilometer! |
Klockan två på natten den 29/12 sprängde ryssarna sin ammunitionsdepå vid Palovaara. I ovan refererad Krigsdagbok beskrivs explosionen som att "halva himlen blev ett eldhav".
När situationen i Hyövynvaara blivit hopplös för ryssarna flydde befälhavaren Sjarov och hans kommissarie Podhumotov till Sovjetunionen. I mitten på januari 1940 ställdes de inför rätta och åtalades för att under strid ha övergivit sitt förband. De dömdes till döden och avrättades.
 |
Ännu en bild av krigsbytet på Kuusamovägen. Notera
att de ryska lastbilarna har kvar sin sommarfärg och
inte är vitmålade. Detta gjorde det så mycket enklare för finnarna
att vid ett överfall nå sin motståndare med eld från automatvapnen |
Siilasvuo's primära mål var att med 9. divisionen återerövra Suomussalmis Kyrkby och därmed slå ut resterna av 163. divisionen vilka förskansat sig i och vid Kyrkbyns omgivningar. Oroande nyheter från Raate i öster gjorde att saken brådskade!
Finländarna hade att göra med en fiende som byggt befästningar och som var medveten om att försörjningslederna till Sovjetunionen var - eller hotade att bli - avkapade. Detta, plus rikligt med vodka, gjorde att ryssarna överallt bjöd hårt motstånd. Övlt Fagernäs huvudstyrka, utgångsgrupperad söder om Vuonanniemi [väster om Hulkonniemi; ändelsen niemi betyder halvö], gjorde små framsteg vid erövringen av ryssarnas snabbuppförda korsur och övriga befästningar. [Anm: Ryssarnas korsu var så byggd att den förutom tak över huvudet och värme för soldaterna även fungerade som kulsprute- och gevärsställning. Fagernäs nådde inte Hulkonniemis utkant förrän kl 13:00 anfallsdagen - en sträcka på endast tre kilometer på fem och en halv timme. Deras mål, vägen mot Kuusamo, låg då bara 700-800 meter bort men de lyckades inte nå den trots tre försök.
Kn Harolas understödjande styrka, utgångsgrupperad norr om halvön Vuonanniemi [väster om Hulkonniemi], lyckades trots allt nå fram till vägen men kastades tillbaka av en motattack stödd av stridsvagnar. Striden här rasade hela natten.
Kn Paavolas tre kompanier i 22. Spaningsbataljonen, (Kev. Os22), hade i skydd av mörkret smugit över den frusna ytan på sjön Kiantajärvi ända fram till ryssarnas östra perimeter men stötte på pansarbilar och nådde därför inte motsatta stranden förrän vid middagstid påföljande dag.
 |
Finska grupperingsområden samt stridsaktiviteter under sista decemberveckan 1939
Notera sovjetsoldaternas flykt norrut över Kiantajärvis isar. Finnarna sköt med
kulsprutor mot de flyende kolonnerna ute på isen. Man sköt också med kulsprutor
och kulsprutepistoler från lastbilar som körde ifatt kolonnerna.
Slakten var utan motstycke... |
Presentation av en krigare och militärstrateg i samma person: Alpo Marttinen
 |
Alpo Marttinen
|
Alpo Marttinen, Siilasvuos stabschef, anses av flera historiker som hjärnan bakom 9. divisionens planläggning. Mannerheimriddaren Marttinen beskrivs av 'Biografiskt lexikon för Finland' på följande sätt: "I vinterkriget deltog Marttinen i en av de mest lysande finska segrarna. Han var stabschef för 9. divisionen i Suomussalmi, ett uppdrag för vilket han personligen utsetts av divisionens befälhavare Hjalmar Siilasvuo, eftersom han var ”tillräckligt barsk”. Marttinen har beskrivits som en säregen officer, svår att ha att göra med, och hans insats i de framgångsrika avvärjningsstriderna vid Suomussalmi och Raate kan jämställas med hans chefs." Överste Siilasvuo ansåg honom besvärlig. "Han kunde handla egenmäktigt och var självupptagen intill hänsynslöshet, vilket tog sig uttryck i vilja att behålla initiativet och ta eget ansvar".
I Fotsättningskriget, 1941-1944, ledde han i juni 1944 med framgång försvaret vid Tienhaara nordväst om Viborg. Hans verktyg var bl a JR61 för vilket han var Kommendör. Tienhaara betecknades som "Finlands lås", och har även kallats Finland Thermopyle. Marttinens segern hejdade en rysk framryckning till Helsingfors. För denna prestation blev han rekordung (35 år) befordrad till överste. För denna och andra bedrifter under de två krigen erhöll Marttinen den 4 december 1944 som nummer 163 Mannerheimkorset av 2:a klassen.
1946 tvingades Marttinen i hemlighet lämna Finland sedan han, av den Sovjetiska Kontrollkommissionen via den kommuniststyrda statspolisen, anklagats för delaktighet i den s.k. Vapengömmoaffären. Denna affär hade som grund att stora mängder vapen hade lagrats i Finland för att kunna användas vid en Sovjetiskt kupp likt de som skett i de baltiska staterna.
Alpo Marttinen reste till USA och fick anställning i US Army. Han började som menig, avancerade genom graderna till överste och pensionerades 1968. Marttinens huvudgren i USA var vinterkrig där han, på goda grunder, ansågs vara expert.
Åter till händelserna vid Kuusamo-vägen och Suomussalmi/Hulkonniemi!
Plötsligt, strax före gryningen den 28 december, kollapsade det sovjetiska motståndet vid Hulkonniemi. Omkring kl 09:00 började Röda arméns soldater fly i panik mot Suomussalmi Kyrkby. Andra ryska soldater skingrades i skogarna eller sprang planlöst ut på isen på sjön Hietasälkä som norrut övergår i sjön Kiantajärvi. Finländarna sköt ner dessa flyende som på en skjutbana. Ännu en vecka senare jagade finnarna vilsna grupper av eftersläntrare genom de tysta, isiga och kalla skogarna. Få - om ens någon - ryss överlevde...
Klockan 12:00 den 28 december satte öv Siilasvuo in divisionens reserv, kn Eino Lassilas 1/27. De kördes med lastbil till halvön Sopala i jakten på de flyende sovjetiska resterna av 163. gevärsdivisionen. Övlt Fagernäs började driva ryssarna uppför vägen mot Sopala, och anslöt sig omkring kl 24:00 till kn Harolas ErP15. Lokalt förekom dock ännu hårt stridande motståndsfickor.
Klockan 10:00 den 29 december begärde mj Järvinen från PPP6 förstärkning för att kunna avvärja intensiva attacker från fiendestyrkor vilka försökte bryta sig ut ur inringningen av Suomussalmi Kyrkby. Öv Siilasvuo såg detta som det tillfälle han väntat på och satte in 1/27, 3/27, 1/64 och 4. Ersättningsbataljonen under JR27-befälhavaren, öv Mäkiniemi. Bataljon 2/27 skickades genast söderut för att ytterligare förstärka kn Mäkinens vägspärr på Raate-vägen.
Anfallet började kl 15:00, just när mörkret börjar falla. Avancemanget genom den mörka skogen gick sakta och spridda sovjetiska element som försökte fly fanns överallt. 1/27 skingrade två kompanier med ryssar i mörkret, medan 1/27-bataljonens lt Miettunen organiserade hästkuskarna i en pluton för att gå till motanfall mot en grupp på cirka 50 ryssar som överföll bataljonens tross. Ingen av dessa ryssar undgick Döden när de utsvultna stannade i finnarnas mässområde för att äta den mat som just var färdiglagad. Förvirrade strider fortsatte under hela natten.
Fällan slog slutgiltigt igen i gryningen den 29 december. Det sista organiserade flyktförsöket inträffade kl 10:00 och resulterade i 300 döda ryssar. Finnarnas krigsbyte här blev 8 kanoner, 50 lastbilar och 100 hästar.
Den 29 december kl 12:00 föll Suomussalmi och det organiserade motståndet upphörde. Finnarna drev ut de sista beslutsamma Rödarmisterna ur källare och bunkrar med handgranater och bajonetter/stridsknivar. Överlevande flydde över Kiantajärvis is in i det tilltagande mörkret. Sent på dagen kom de förföljande finska styrkorna, som färdades med lastbilar, ikapp cirka 400 ryssar ute på isen. Den natten lyste finnarnas spårljus upp himlen över Kiantajärvi. Ingen av de flyende sparades...
Upprensningen fortsatte till och med den 30 december. När allt var över räknade 9. divisionen till 5 000 döda sovjetsoldater. Omkring 500 fångar hade tagits. Ett okänt antal ryska soldater hade försvunnit in i skogarna. Månader senare, när vårens töväder avslöjade dem, hittade finländarna multnande kroppar efter ryska soldater ute i ödemarken.
Slaget om Raate-vägen den 1-7 januari 1940
 |
Raate-vägen (väster - öster) markerad med rött. Mot nordost vägen mot Puras, mot söder
vägen mot Kuhmo |
 |
Västra delen av Raate-vägen med namnsatta platser
av intresse under striderna. Notera att platsnamnet
oftast bara omfattar 1-3 hus! 44. divisionen stoppades effektivt
redan från början av vägspärren vid ån/bäcken Kuomanjokki mellan
sjöarna Kuomasjärvi och Kuivasjärvi |
 |
Östra delen av Raate-vägen med namnsatta platser
av intresse under striderna. Notera att platsnamnet
oftast bara omfattar 1-3 hus! Där vägen skär älven/ån Purasjoki
upprättade finnarna den östligaste vägspärren samt sprängde även bron
över Purasjoki |
När Vinterkriget började den 30 november 1939 anföll 163. divisionen med sin huvudstyrka över Juntusranta i norr och med ett förstärkt 759. skytteregemente (inalles ca 3000 man) via Raate-vägen. Den finska gränsstationen i Raate anmälde att de utsattes för eldgivning klockan 08:30. De finska försvararna tvingades sedan stegvis att dra sig tillbaka längs Raate-vägen mot Suomussalmi. Jfr kartskisser i "Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III". Länk här.
Den 44. gevärsdivisionen följde två veckor senare i 163. divisionens 759. skytteregementes spår på Raate-vägen.
Under
163. divisionens dödskamp förblev 44. gevärsdivisionen passiv. 44. divisionens
förtrupp, 25. skytteregementet, gjorde två
försök att korsa ån/bäcken Kuomanjoki söder om sjön Kuomanjärvi. Försöken
gjordes den
24 och den 25 december men
slogs tillbaka båda gångerna genom
motanfall ledda av kn Mäkinen.
Vinogradov hade planerat ett anfall i riktning Suomussalmi till kl 10:30 den 28 december. Han ställde in detta anfall på grund av två finska anfall tidigt samma dag och grävde ner divisionen (som stod i en 25 km lång kolonn på Raate-vägen) i skyddsgropar. Vinogradov var helt övertygad om att hans division var utsatt för anfall av överlägsna styrkor.
Finnarna förflyttade nu sin militära tyngdpunkt söderut. Natten till den 31 december genomförde kn Häkkinens SissiP1 en rekognosering i Haukila-området. De passerade sjön Kuivasjärvi från söder och stötte på en sovjetisk bataljon i försvarsposition öster om sjön. De hade därmed lokaliserat och identifierat den sovjetiska huvudgrupperingen: på en lång, smal, vägsträcka stod 25. gevärsregementet, 2/146. gevärsregementet, 122. och 179. artilleriregementena och 312. stridsvagnsbataljonen.
Med den 163. divisionen förintad skulle 44. divisionen faktiskt, även om den hade lyckats bryta sig igenom vägspärren vid Kuomanjoki, bara ha ändrat platsen för sin undergång - detta eftersom styrkebalansen helt skiftat till finnarnas fördel.
Vinogradov övervägde en fullskalig utbrytning, men satte den aldrig i verket. Hans officerare bad honom enträget att försöka retirera, men han vägrade med hänvisning till att han skulle behöva tillstånd från sina överordnade - ett tillstånd som, med tanke på det sovjetiska systemet, aldrig skulle komma...
Vid denna tidpunkt var 44. sovjetiska gevärsdivisionen utsträckt längs Raate-vägen i en 25 km lång kolonn. Vägbredden och den omgivande granskogen gjorde det i svårt att vända denna kolossala militära krigsmaskin. Enda vägen var alltså framåt, mot den ursprungliga mötesplatsen med den nu förintade 163. gevärsdivisionen, och vägen framåt, mot Suomussalmi, spärrade finnarna effektivt vid Kuomanjoki.
Kolonnen var dessutom, genom finnarnas attacker, upphackad i bitar utan egentligt inbördes samband. Dessa bitar kallades på finska ”mottin”. Den största
sektionen av 44. hade, som vi tidigare lärt, identifierats av kn Häkkinen. Överste Siilasvuos avsikt var nu att stycka denna och de andra stora sektionerna till mer hanterbara storlekar.
 |
Mottitaktiken synliggjord på karta! Finnarna inte bara
delade upp, i detta fall 44. divisionen, i
lagom bitar - här synliggörs också deras taktik
med att ha lägerplatser i tält, för vila och varm mat,
söder om Raate-vägen |
För ändamålet organiserade Siilasvuo två insatsstyrkor: Slagstyrka Kari under mj Kari. Styrkan bestod av 2 bataljoner ur Medborgargardet samt 1. bataljonen ur JR64 (1/64) Den andra insatsstyrkan var Slagstyrka Fagernäs under övlt Fagernäs. Den bestod av bataljonerna 2/64 under kn Räsänens och 3/64 under kn Simelius. Slagstyrka Kari samlades i Mäkalä, Slagstyrka Fagernäs i Heikkilä.
 |
| Viktiga platser under Vinterkriget |
Den
44. (ryska) divisionen hade även trängt ca 8 km söderut från Raate-vägen in i Eskola-området och fram till Sanginaho, längs vägen söderut till Kuhmo.
Siilasvuo började med att skicka kn Paavolas 22:a Spaningsbataljon (Kev.Os22) till
Sanginlammit för att hindra fienden från att bygga befästningar [de hade faktiskt börjat] i området. Bataljonen åkte skidor längs de utmärkta, av finnarna byggda, isvägarna söder om Raate-vägen och tillryggalade hela sträckan, 24 km, på en dag.
Operationen inleddes den 1 januari 1940 med en stödattack av 1/27 under kn Eino Lassila, som hade återvänt från sina upprensningsoperationer nära Sopala. Anfallet var en typisk motti-operation.
Lassila
skickade bataljonens förtrupp och skidspårläggningsgrupp
framåt på skidor kl 14:00. Resten av bataljonen ryckte ut
från sin samlingsplats söder om sjön Kuivasjärvi kl 15:00
(skymning).
Klockan
17:00 nådde bataljonen sin nya samlingsplats vid slutet av en
hästväg
som gick parallellt med Raate-vägen. Där intogs en varm måltid innan bataljonen fortsatte på skidor genom den
mörka, tysta, skogen till sin anfallsposition cirka tre kilometer
längre bort.
 |
Notera det blå strecket över Raate-vägen [vid C ovan]. Detta är
den lilla ån/bäcken, Kuomanjokki, där finnarna så framgångsrikt,
från första början och till slutet på stridigheterna,
spärrade vägen för 44. gevärsdivisionen. |
Lassilas bataljon, 1/27, anlände till utgångsläge för anfall omkring
kl 23:00. Från en låg ås cirka 400 meter från de sovjetiska
ställningarna kunde de se sovjeterna sitta samlade runt sina
lägereldar. Efter en kort rekognoscering och ordergivning
organiserade kn Lassila sin attack. Hans tunga kulsprutekompani
utgjorde understödsstyrkan och det delades upp i två avdelningar med sex
kulsprutor i varje. Kulspruteavdelningarna placerades på vardera sidan om de två skyttekompanier som utgjorde anfallsstyrkan.
Ett tredje skyttekompani hölls i reserv nära bataljonens
kommandoplats på andra
sidan åsen.
Finnarna
tog sig enkelt förbi de
sovjetiska vaktposterna som stod bara 60 meter från den sovjetiska perimetern och nådde Raate-vägen utan
större motstånd. De skar därefter lätt igenom den sovjetiska enheten, en stor trosskolonn.
Ingenjörsplutonen gick därefter fram för att fälla träd och bygga vägspärrar vid de planerade avsnörningarna mot Haukila och mot Tyynelä.
Under resten av natten förlängde finnarna sin
försörjningsväg från hästvägen till Raate-vägen. Detta var klart
klockan 07:00 och den första transporten längs de två hjulspåren var två 37 mm
Bofors pansarvärnskanoner. Kort därefter anlände varm mat. Vid denna tidpunkt började också
de finska trupperna att
rotera till uppvärmda vilotält som uppförts vid bataljonens
ledningsplats.
I
gryningen var de nya vägspärrarna helt färdiga - och de två värdefulla Bofors
pansarvärnskanonerna höll stridsvagnarna på plats!
 |
Finsk pjässervice övar med en Bofors 37 mm pansarvärnskanon.
Då Vinterkriget började (30/9 -39) hade Finland inte en enda pv-kanon!
Sverige skänkte Finland totalt 92 st 37 mm pv-kanoner
under Vinterkriget |
Den 2 januari anföll 3/27, under kn Arne Airimo, ryssarna nära Heikkilä där de lyckades förstöra ett större antal av de mest prioriterade målen: de sovjetiska fältköken.
Ryssarna anföll också den 2 januari. Klockan 07:00 gick de till motanfall mot Lassilas 1/27-bataljon som gått i försvarsställning vid de nya vägspärrarna. Stridsvagnar ingick i anfallet. Anfallarna misslyckades dock med att samordna sin attack mot finnarnas positioner på båda sidor av spärrarna. Finnarna förstörde sju stridsvagnar med Bofors-kanonerna - som verkligen hade anlänt i sista stund! Det ryska anfallet misslyckades helt. Finnarna installerade sig under dagen i - och kring - sina nya vägspärrar, satte upp tält utom fiendens synhåll och fortsatte att rotera trupperna för varma måltider och varm vila.
De överlevande sovjeterna förblev frusna och hungriga. Senare samma dag gjorde de ytterligare en helt okoordinerad attack mot den västra vägspärren. Denna attack bröt samman när kapten Lassila med sitt reservkompani gick till motattack mot den sovjetiska flanken. Märkligt nog misslyckades Sovjetunionen konsekvent med att samordna sina aktioner. Fastän attacker gjordes mot både den östra och västra vägspärren, gjordes de aldrig samtidigt.
Under natten till den 3 januari slösade ryssarna med sin ammunition och sköt vilt i alla riktningar mot inbillade fiender. Från och med gryningen den 3 januari började de emellertid ransonera ammunitionen. Det finska trycket mot dem kvarstod...
Sent på kvällen den 3 januari gick 3/27 till anfall. Den här gången utgick anfallet från den nya vägspärrens vänstra flank. Omfattande befästningar och hårt motstånd fick anfallet att misslyckas.
Samma natt förstärkte öv Siilasvuo de aktuella förbanden med kn Häkkinens SissiP1. De förflyttade sig till närheten av Haukila där SissiP1 kunde ge stöd antingen åt 1/27 eller åt 3/27, allt efter behov. Häkkinen patrullerade också öster om Lassilas vägspärr.
På annat håll, den 2 januari, avancerade kn Paavolas bataljon Kev.Os22 försiktigt mot Sanginlampi från sin samlingsplats vid Mäkelä. De mötte eldgivning från handeldvapen och förskansade försvarare på det ställe där den mindre vägen från Kokkojärvi gjort det möjligt för sovjeterna att utvidga sitt terrängområde och sätta in en större del av sin styrka.
Siilasvuo gav Slagstyrka Kari sammansatt av 4. Ersättningsbataljonen, ErP15 och 1/64, i uppdrag att rensa detta område. Mj Kari anföll med lt Karhunens 4. Ersättningsbataljon kl 16:00 den 3 jan. Vid gryningen den 4 jan hade de intagit Sanginlampi, vilket krävde 260 stupade sovjetiska soldater, och 40 tillfångatagna.
4. Ersättningsbataljonen gick sedan in i Slagstyrka Karis reserv och ErP15 blev Slagstyrka Karis huvudstyrka. ErP15 tog på sig uppdraget att rensa Sanginlampi så att Slagstyrka Kari kunde inta positioner i närheten av Kokkojärvi. Samtidigt skar ett kompani från SissiP1 av vägen mot Raate-vägen norr om Eskola sent den 3 januari vilket gjorde det möjligt för ErP15 att inta Eskola söderifrån i gryningen den 4 januari.
Slagstyrka Kari hade befäst sin anfallsposition endast två kilometer från vägskälet vid Kokkojärvi. Slagstyrka Fagernäs sammansatt av kn Räsänens 2/64 och kn Simelius 3/64 tillbringade den 3 och 4 januari med att befästa sina positioner och bygga isvägar från Linnalampi och Honkajärvi.
Den 4 januari utfärdade öv Siilasvuo en ny anfallsorder och satte samman en ny insatsstyrka av brigadstorlek. Denna styrka benämndes Slagstyrka Mäkiniemi under överstelöjtnant Mäkiniemi. Den bestod av JR27, 1/65 under mj Hakanen samt SissiP1. Styrkan understöddes av sex av de åtta tillgängliga 76,2 mm M1905 fältkanonerna.
Denna nya styrka blev den 9. divisionens huvudstyrka och sattes samman för att slutföra förintandet av 44. gevärsdivisionen. Huvudmålet var den största sovjetiska truppkoncentrationen, den nära Haukila. Anfallet skulle ske från söder.
Samtidigt samlades en mindre insatsstyrka, Slagstyrka Mandelin under ledning av öv Mandelin. Slagstyrkan bestod av 2/65 under kn Hyppoelä, 3/65 under kn Flink, samt ytterligare tre infanterikompanier. Deras mål var detsamma som Slagstyrka Mäkiniemi. En samordnad attack från norr mot Haukila skulle göra det möjligt för Slagstyrka Mäkiniemi att förinta sovjetiska styrkor i och runt Haukila.
Synkront med ovanstående skulle Slagstyrka Kari med 4. Ersättningsbataljonen, ErP15 och 1/64 samt de återstående två 76,2 mm kanonerna anfalla österut från Kokkojärvi till Tyynelä på Slagstyrka Mäkiniemis högra (östra) flank.
Slagstyrka
Fagernäs (2/64 och 3/64) skulle
skära av vägen vid
Purasjoki älvbro och vid Raate, i syfte att förhindra att 44. gevärsdivisionen fick
några förstärkningar från
öster.
Anfallet påbörjades före gryningen den 5 januari. Det sovjetiska motståndet var så hårt att inget av anfallen lyckades helt och hållet. Kn Mäkinen fortsatte att hålla ut vid huvudvägspärren. Hans lilla styrka var nere på ca 50% av den ursprungliga numerären men trots detta lyckades han med några begränsade attacker.
Huvudanfallaren, Slagstyrka Mäkiniemi, stötte på hårt motstånd och gjorde små framsteg; kn Häkkinens SissiP1 och mj Sihvonens 2/27 startade omkring kl 06:00 men stoppades omkring 800 meter från själva vägen av massivt försvar. All rörelse framåt stoppades på kvällen.
Kn Airimos 3/27, på Sihvonens högra sida, anföll från positioner nära Haukila och nådde fram till Raate-vägen vid middagstid innan de utsattes för intensiv eldgivning från höjderna runt Haukila. Klockan 24:00 på natten var de fortfarande under tung artillerield och stridsvagnar patrullerade vägen framför dem.
Till höger om Airimo anföll kn Lassilas 1/27 kl 08:30 och nådde Raate-vägen kl 13:00, där de utsattes för förödande artillerield, följt av häftiga motattacker. Lassila förlorade snabbt 10% av bataljonens totala styrka och begärde tillstånd att dra sig tillbaka till terrängen strax före vägen. De höll emellertid vägen under direkt eldgivning.
Överste Mäkiniemi svarade Lassila med att hota låta skjuta honom om han drog sig tillbaka och 1/27 lyckades trots allt att hålla sina ställningar.
När kompanichefen för 1/27, lt Miettunen, dödades och båda de andra officerarna sårades, anmälde sig kompaniets sjukvårdsinspektör frivilligt att leda kompaniet.
Mj Kari hade beordrat kn Mankonens 1/64 att ta vägskälet vid Kokkojärvi. Mankonen anföll kl 06:00, men under dagens hårda strider nådde han bara fram till några kilometer öster om korsningen. Till följd av stora förluster, brist på tält och temperatur som sjönk till -35 grader C den natten, avlöste Kari 1/64 med sin reserv, 4. Ersättningsbataljonen. Karis andra styrka, kn Harolas ErP15, vilka saknade tunga vapen, förmådde inte heller göra några framsteg mot förhållandevis väl förskansade ryska infanterister stödda av stridsvagnar.
Slagstyrka Fagernäs stödjande insats hade dock viss framgång. Ett förstärkt kompani åkte skidor genom våtmarker och tung snö för att kl 12:00 ta Raate under direkt eld. De nådde - och ockuperade - de yttre husen i Raate samma natt.
Resten av Slagstyrka Fagernäs, som ryckte fram via Honkajärvi mot Likoharju, anföll Likoharju kl 10:00 utan att invänta sina pansarvärnskanoner. Under förvirrade strider hela dagen lyckades de med väl riktad eld stänga vägen och låg i bakhåll för 3. NKVD-regementet som sänts ut för att förstärka 44. divisionen nära Mantyla. NKVD-regementet förintades helt i motti-strider.
Under natten, i ett växelspel mellan anfall och motanfall, och med hjälp av ett kompani ur 65. infanteriregementet som var 9. divisionens reserv, lyckades finnarna spränga Purasjokibron omkring kl 22:00. Eftersom isen över älven ännu inte var tillräckligt stark för att bära biltrafik var 44. gevärsdivisionen nu instängd på Raate-vägen.
Slagstyrka Mandelin rensade under natten den norra sidan av vägen från kvarvarande sovjetiska patruller och intog positioner i Kotvala samt nära Puras-vägen.
 |
Raate-vägen. Sovjetisk lastbil med luftvärnskulspruta. Arrangemanget
består av 4 sammankopplade Maximkulsprutor. Vid mottistriderna, ofta i
mörker, använde sovjetsoldaterna dessa kulsprutor för att bekämpa
finnarna. Resultatet var klent: vapnets placering ovanpå ett lastbilsflak
gjorde att eldskurarna vanligtvis gick högt över angriparna och den
massiva mynningselden från fyra pipor blev snabbt en dödlig
belysning av skytten... |
 |
Raate-vägen. En stupad ung Ukrainare. De allra flesta av dessa 20-åriga
Ukrainare hade inte en aning om var de var eller varför de krigade.
Nu vilar de under mossan i massgravar längs den väg
som kom att bli slutet på deras korta levnad... |
Källor: Generallöjtnant Hjalmar Siilasvou, Slaget om Suomussalmi; Mika Kulju, Suomussalmi 1940 Röda armen och den vita döden; Teemu Keskisarja, Döden vid Raatevägen; Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns redaktör.
Länk till
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del II
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del IV
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del VI
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!
