Externa medarbetare i Tidsspegeln är mycket ovanligt, men i tillblivelsen av föreliggande artikel spelar en tidigare arbetskollega från SVT en mycket stor roll! Under Redaktörens sedvanliga sommarvistelse på Gotland kom en elektronisk hälsning från Peter som föredrar att inte "stå i rampljuset" och därför endast står med förnamn här i "Byline". Nå, Peter berättade att han under 1968 hade en nio månader lång bekantskap med Katthammarsvik då han som värnpliktig telehantverkare arbetade på kustspaningsradarstationen KSRR 435.
Intresset var väckt, Redaktören gjorde besök på den bara några kilometer bort belägna platsen och skrivandet påbörjades. På Redaktörens uppmaning inledde Peter en jakt på gamla fotografier - och började också aktivt söka kontakt med andra som tjänstgjort på KSRR 435. Efter 57 års tystnad lyckades han, mot alla odds, återknyta kontakten med några av kamraterna från den tiden.
Tidsspegeln vill med dessa rader tacka Peter - utan vilken ingen artikel blivit skriven! Tack Peter för ett väl genomfört arbete! // Erland, Redaktör och ansvarig utgivare för det ideella e-magazinet Tidsspegeln
Nu till artikeln!
En Kustspaningsradarstation under Kalla Kriget
 |
| Den anspråkslösa ingången till Bergets hemlighet... Uppe till vänster i bild den roterande antennen |
Inne i berget på Östergarnslandet [Gotland] fanns under det Kalla Kriget en av de 31 radarstationer som byggdes längs Sveriges långa kustlinje med syfte att övervaka den sjömilitära trafiken på haven runtom Sverige. Stationerna utrustades med dåtidens mest moderna elektroniska materiel och bemannades sedan med värnpliktig personal.
Kustradarutrustningen, med en räckvidd vid bra väderförhållanden om 200 km, köptes från England och var av typen PS-23. Denna utrustning uppgraderades löpande varvid beteckningen ändrades genom att lägga till en tredje siffra. Den sista uppgraderingen skedde 1976 och radarutrustningen fick då beteckningen PS-239. Stationerna driftsattes löpande under 1950-talet och flera av dem avvecklades under sent 1970-tal. För att minska driftkostnaden för de kvarvarande anläggningarna anskaffades under andra halvan av 70-talet och början av 80-talet fjärrstyrningsutrustning av KSRR-stationerna vilket innebar att övervakningen flyttades in till Sjöbevakningscentralerna. KSRR-stationerna [Kustspaningsradarstationerna] behövde därmed ingen personell bemanning. För Hingstens vidkommande anslöts stationen 1979 till Sjöbevakningscentralen i Visby. De sista KSRR-anläggningarna avvecklades så sent som under 1990-talet.
Denna artikel är en levande berättelse om Kustspaningsradarstationen Hingsten vilken var insprängd i förkastningsbranten några duktiga stenkast söder om Katthammarsvik. De flesta bilderna i artikeln är privata och som sådana naturligtvis påverkade av dåtidens enkla kameror, icke arkivbeständigt fotopapper [kopiorna blir med tiden röda] samt tidens tand. Detta innebär förlust av såväl skärpa som färg. Tidsspegelns Redaktion har utfört viss digital bearbetning av bildmaterialet - men det omöjliga är och förblir omöjligt!
Läsaren av föreliggande artikel kommer snart att märka att persongalleriet saknar efternamn - ett tecken på att Tidsspegeln städse värnar om meddelarskyddet och den personliga integriteten!
Den allmänna tjänstgöringstiden för en värnpliktig var under berättaren Peters vistelse på Hingsten 10,5 månader. För den aktuella gruppen radarmatroser utgjorde drygt tre månader av denna tid befattningsutbildning - resten av tiden, ca sju månader, tillbringades på anvisat objekt i befattningstjänst. Det krävdes inalles 20 man för varje sammanhållen tjänstgöringsperiod vid Hingsten - dessa 20 värnpliktiga kom alla från Flottan.
De flesta av de tjugo utbildades i Karlskrona till radarmatroser men specialister, som teleteknikern och telehantverkaren, fick utbildning även vid Berga Örlogsskolor [teleteknikern] respektive vid Beckholmen i Stockholm [telehantverkaren]. Peter var ju kommenderad som telehantverkare och hans totala tjänstgöringstid var därmed något avvikande från radarmatrosernas. Han gjorde sex veckors grundutbildning i Karlskrona och genomgick därefter sju veckors befattningsutbildning i Stockholm på Beckholmen. Som telehantverkare var hans befattningstjänstgöring nio månader på objektet, inte sex månader som radarmatroserna.
Teleteknikerns underofficersutbildning fram till befattningstjänsten vid Hingsten är i detalj inte riktigt klar för Redaktören - men skiljer sig sannolikt inte till längden och formen, men väl till innehållet från Redaktörens 15 månades underofficersutbildning till Parkunderofficer vid artilleriet.
Radarmatrosernas tjänst omfattade radarobservation, plotterföring och vakttjänst. Teletjänsten [löpande tillsyn av radaranläggningen samt felavhjälpning] utfördes av dels en underofficersuttagen teletekniker, i vår berättelse Benny, dels en telehantverkare, i vår berättelse Peter. Motortjänsten utfördes av en motorman, i vår berättelse Jonny, som ansvarade för drift och underhåll av de dieseldrivna reservkraftverken samt tjänstebilen. Transporttjänsten genomfördes av en chaufför, här Kennet och kökstjänsten av en utbildad värnpliktig kock, här Ragnar.
Kustspaningsradarstationens chefs- och administrativa tjänst upprätthölls av en stamanställd officer.
I denna berättelse om Hingsten är telehantverkaren Peter vår huvudsaklige sagesman. Men, ett av resultaten av strävandet att återkalla minnen från tiden med Hingsten blev att Peter efter 57 år lyckades spåra upp Motormannen och teleteknikern. Motormannen heter Jonny och har också bidragit till denna artikel med några av sina minnen - samt med ett antal foton. Teleteknikerns namn är Benny och han berättar om ett traumatiskt minne från Gotska Sandön. Även andra flottister från Hingsten har varit inblandade och bidragit med uppgifter.
Peter börjar såhär: "Jag ryckte in vid Flottan i Karlskrona under början av januari 1968. Grundutbildning i sex veckor. Testad och godkänd för radarutbildning vilken skedde under sju veckor på Beckholmen i Stockholm
Sedan skulle tre av oss till Gotland. En till Gotska Sandön, jag till Östergarn och en till Hoburgen. Till Gotland i början av april. Där samlades övriga gruppen: en teletekniker, 15 radarmatroser, en motorman, en chaufför och en kock. En chef fanns redan på plats."
Förläggningen utgjordes av en vinkelbygd barack vid foten av förkastningsbranten och gav tak över huvudet, skydd för vinden och utrymmen för aktiviteter som sömn, hygien, utspisning och fritid.
Närmaste militära regemente var KA3 i Fårösund. Härifrån hämtades t ex vapen och ammunition, kläder för tvättbyten samt övrig nödvändig materiel.
 |
| En uppskattade kock, Ragge [Ragnar] |
 |
| Antennmast med antenn till PS-239. [Bilden är inte från Östergarn] |
Uppe på berget, ovanför den fridfulla förläggningen, stod antennmasten med vars roterande Argusöga man såg alla rörelser i tilldelad bevakningssektor.
Radarobservatörerna kunde på sina skärmar faktiskt 'se' en liten bit in på det av sovjetmakten ockuperade Lettland...
 |
| Den röda cirkeln anger Kustspaningsradarns räckvidd om 200 km. Stationen på Östergarn kunde alltså 'se' ända till det topphemliga sovjetiska områdena Ventspils respektive Liepaja. På båda dessa områden i Lettland fanns mycket stora militära installationer och det krävdes särskilt tillstånd/pass för att få besöka städerna! |
 |
| Förläggningen. Den rektangulära radarantennen uppe på klinten står med 'gaveln' riktad rakt mot kameran och syns därmed inte i "hela sin prakt" |
Peter fortsätter: "Byggnaden, som vi bodde i, var en barack i vinkel. Två i varje rum. Kök, tvättrum, tv-rum, matsal/allmänt utrymme. Och så förstås chefens sovrum och kontor. Fem radarmatroser i varje vaktlag. Tre framför skärmarna, en vid Plotten och en vakt med skarpladdad k-pist.
För vapenhantering fanns givetvis regler och instruktioner. När givna regler och rutiner övergår till slentrian, och därmed inte följs, kan läget bli allvarligt - för att inte säga livsfarligt!
Peter berättar: En gång råkade en av grabbarna, som vid tillfället satt på sitt rum efter ett vakttjänstpass, fumla med sin oplundrade och osäkrade k-pist och bränna av ett par skott. Kulorna gick ut genom väggen, ut i korridoren och in genom väggen till rummet mitt emot. Där låg Jonny, motormannen, och vilade. Kulorna fastnade i hans klädskåp... [Anm: innan plåtskåpen gjorde entré på logementen var klädskåpen byggda av trä.] Ingen chef fanns vid tillfället på plats och ingen utredning av händelsen blev därför gjord.
 |
Prickskytte på klinten. Kulfång utgörs av naturen... |
Radarstationens utrymmen i berget började innanför ett litet förrum, en sluss, skild från resten av anläggningen av ännu en ståldörr [anm: ytterdörren var den första dörren]. Därefter en lång gång med två sexcylindriga Scaniadieslar som drev två generatorer för elström.
 |
| Motormannen, Jonny, vårdar sina dieselmotorer som driver reservkraftverken |
En vecka varje månad var stationen avstängd för service. Då kom en stamanställd specialist som tillsammans med oss två telemän gjorde service på den tekniskt/elektroniska apparaturen. Radarövervakningen togs, under serviceveckan, över av anläggningarna på Gotska Sandön och på Hoburgen.
Förutom denna månadsservice krävde elektroniken en löpande tillsyn med justering av de ständigt drivande radiofrekvenserna i radarapparaturen.
Under serviceveckan hade radarmatroserna vanligen permission. De kunde då lämna Gotland och fick gratisbiljetter till färjan. Om man lade till 10 kronor av egna pengar kunde man ta reguljärflyget!
När jag hade ledigt en vecka hade teleteknikern Benny jour och vice versa. Proviant och kläder hämtades i Fårösund på Gotlands kustartilleriregemente, KA3.
Det var ett fritt arbete med mycket fritid - tid för Byn [Katthammarsvik] och tid för övriga Gotland. Det fanns inga andra militära krav än att man fullgjorde sina tjänsteåligganden, inga krav på korrekt klädsel! Förutom vår station fanns en på Gotska Sandön och en på Hoburgen. Det fanns även en station på Stora Karlsö men den låg i malpåse.
Det var ett fritt arbete med mycket fritid - tid för Byn [Katthammarsvik] och tid för övriga Gotland. Det fanns inga andra militära krav än att man fullgjorde sina tjänsteåligganden, inga krav på korrekt klädsel! Förutom vår station fanns en på Gotska Sandön och en på Hoburgen. Det fanns även en station på Stora Karlsö men den låg i malpåse.
En mörk och blåsig höstdag fick vi ett akut fel på vår station, och det visade sig att vi saknade en absolut nödvändig reservdel. Det vi saknade fanns emellertid på den malpåselagda kustradarstationen på Stora Karlsö. Därmed fanns inget annat att göra än att per bil fara till Klintehamn och - med en måttligt stor båt - ta en resa tur och retur ut till ön. Det blåste hårt och sjön gick hög... men uppdraget genomfördes med betyget 'Väl Godkänt'!
 |
| Sovjetiskt signalspaningsfartyg "maskerat" som trålare - vem trodde de skulle "gå på" detta? |
Peter fortsätter: Ibland ryckte några av oss "ut på fältet", oftast till Sysne, där sovjetiska fiskebåtar utrustade med massor av antenner [anm: för signalspaning] inte sällan kom lite för nära inpå svenskt vatten. Båtarna studerades med kikare för att eventuellt se namn eller andra märkningar. Iakttagelsen meddelades sedan till staben - och där lämnade frågan "vårt bord".
 |
| Inte bara sovjet var intresserat av vad vi signalerade om i Sverige. Här ett Västtyskt signalspaningsfartyg |
 |
| Östergarnholms östra fyr. Byggd 1918-1919 Höjd 30 meter |
Jonny fortsätter: Ett udda minne har jag från Östergarnsholm [anm: medelstor holme syd Herrvik]. När vi besökte fyren där noterade jag en kraftig kompressoranläggning på fyrens bottenvåning. Jag tänkte inte så mycket på det då, vi var ju på väg upp till fyrbalkongen. Förekomsten av denna kraftiga kompressoranläggning blev emellertid snart nog uppenbar. När vi lämnat fyren och kommit en liten bit på väg till vår båt fick vi en jäkla överraskning! Det var omväxlande dimma och halvklar sikt på havet den dagen och vad hände när dimman rullade in? Jo mistlurarna drog igång! Vi trodde vi skulle dö - vilket ljud det var! Tur för oss att detta inte hände när vi uppe på fyrens balkong!
Men så hände något dramatiskt som fick hela världen - inte minst de värnpliktiga på KSRR 435 - att hålla andan...
Peter berättar: Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 förändrades vår syn på vårt arbete på KSRR 435 som genom ett trollslag. Det var då som Warszawapaktens trupper invaderade Tjeckoslovakien och krossade den så kallade "Pragvåren". Det blev mycket spänt på stationen och vi var väldigt osäkra på vad som skulle hända... vi utgjorde ju frontlinjen mot Sovjetunionen.
 |
| Hela besättningen på Hingsten våren-sommaren-hösten 1968 Bildskärpan är obefintlig, men inget att göra åt... |
 |
| Att titta på TV var ett uppskattat nöje! Vår man, Peter, nr 2 från höger |
 |
| Det hände att grabbarna "festade till" i dagrummet - med chefens tysta medgivande! |
 |
| Även en vakthund ingick så småningom i besättningen på Hingsten! Huruvida han var civil- eller stamanställd framgick inte - men hans ägare var Chef nr 2 [tyvärr saknas både bild och namn på Chef nr 2] |
 |
| KSRR 435 ägde en egen liten båt. Här tycks Motormannen Jonny [närmast motorn så klart], Kenneth och Jan-Åke fundera över hur man enklast sjösätter båten |
 |
| Kocken, Ragge, fick hjälp med menyn när pojkarna tog den lilla båten och drog till havs på en fisketur. Tillgången på torsk var som synes god! |
 |
| En Volvo Duett, här med ordinarie chauffören Kennet, stod till stationens förfogande för transporter av t ex kläder [tvättbyten] till och från KA3, Fårösund. |
Peter hade som tidigare nämnts en formell förman i tjänsten, teleteknikern Benny. Benny hade en längre utbildningstid än Peter eftersom han var uttagen till underofficersutbildning inom "teleskrået" - hans första tjänstgöringstid var därmed 15 månader.
 |
| Y 62 fotograferad ett år före haveriet |
Benny berättar: KSRR Gotska Sandön förlorade så många operatörer vid olyckan att stationen måste stängas. Jag och en telespecialist, stationerad på KA3 i Fårösund, fick i uppdrag att fara dit ut och lägga stationen i "malpåse". Vi tog en båt från Fårösund [KA3] till Sandön och utförde vårt uppdrag. När det var klart blev det helikopter till Visby.
 |
| Den gamla hederliga Fältapan (telefon) används här för kommunikation med stationens apparatrum nere i berget. Här är det den blivande uoffen och teleteknikern Benny som talar med sin kollega Peter. Notera den k-pistbeväpnade vakten som har till uppgift att skydda Benny mot eventuella inkräktare. Under sitt fyratimmarspass skulle vakten, i övrigt, patrullera hela anläggningen |
 |
| Inne i anläggningens hjärta. Mycket utrustning är det - och det finns dessutom ytterligare tre konsoler med skärmar! Många rattar och omkopplare att hålla reda på finns också! Trots, eller kanske tack vare, den beväpnade vakten verkar stämningen avspänd - med fötterna på konsolen, boken i knät och pipan i munnen! |
 |
| Alla utom tele-folket, motormannen, kocken och chauffören deltog i vakttjänsten. Här kommer en vakt på väg ut för en patrullrunda. För säkerhets skull bär han k-pistmagasinet i handen - kanske en följd av vådaskotten i förläggningen? |
 |
| Vid dessa tre skärmar sker det huvudsakliga övervakningsarbetet av havet utanför Östergarn och bort till Baltikum. Notera Plotten [tavlan i bakgrunden] och tjänstefunktionen Plottern som sköter tavlan och kommunikationen med högre stab |
 |
| Peter är uppe vid antennmasterna på stationens hjässa. Sannolikt har han sin tele-kollega i andra änden av tråden! |
 |
| Undrar just om det blev några filmskapare eller stjärnskådespelare av dessa pojkar? |
 |
| Peter hade sin 34 hästkrafters Volkswagen med till Gotland. Den kom till flitig användning för turer på ön under fritid - liksom bara en tur "till Byn" för att gå på Wallins café och träffa andra ungdomar |
 |
| Det med Kattviksmått mätt anrika Wallins café fick många besök av Flottisterna från Hingsten. Caféet är numera nedlagt men exteriören och skylten ute vid gatan är intakt - fast den lilla, rektangulära, tilläggsskylten "Stängt" hänger permanent under huvudskylten! |
Denna 40 mm Bofors dubbelautomatkanon m/36-41A stod
en gång uppe på klinten vid KSRR 435 för att ge skydd mot attackerande flygplan. Den hade en imponerande eldhastighet om 120 skott per minut och eldrör. [Vilket medför att laddarna skulle leverera ett knappt halvton ammunition per minut vid eldgivning med kanonen...] Pjäsen skulle vid beredskap och krig bemannas med personal utbildad vid KA3. Under Peters tid på Hingsten var kanonen innesluten i ett väderskydd.
Kanonen finns nu på Gotlands Försvarsmuseum i Tingstäde [Gotland]
 |
| Såhär såg det ut då, en gång.... |
 |
| ... och såhär idag! |
Vad som hände, eller möjligen kunde ha hänt, på detta Sveriges militärt vakande öga mot öster låter sig nu, efter 57 år, oftast inte återkallas! Likt bilderna på de bleknade, oftast suddiga, fotografierna från denna tid sveps minnesbilder och namn sakta in i havets dimma. De omvandlas i denna process mer till en känsla än till ett detaljrikt fotografi från den tid då Peter, Benny, Jonny, Kennet, Ragnar och alla deras kamrater levde och arbetade tillsammans på Kustspaningsradarstationen, KSRR 435.
I samarbete med den relativt nya radartekniken verkade de unga män som bemannade Hingsten för ett tryggare Sverige i en otrygg värld - en värld som präglades av Kalla Kriget.
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar