Superartilleri II

Boerkriget 1899-1902 och Rysk-Japanska kriget 1904-1905 förde, för militära planerare, in nya tankar om nyttan av det mycket grova artilleriet. Skälet till dessa tankar var uppförandet av allt starkare befästningar i armerad betong. 

Dessa betongbefästningar skyddade också kanoner, haubitsar och kulsprutor med kupoler av mycket tjockt och segt pansar - med vapenöppningar förslutbara med pansarluckor maximerades därtill skyddet mot inkommande eld. 

Inte sällan förekom höj och sänkbara vapentorn (även för dubbla artilleripjäser, se bild till vänster) där den välvda "pansarhatten" i nedsänkt läge närmast gjorde pjäserna osårbara för inkommande eld.

Kampen om medel och motmedel exemplifieras väl av den tyska mörsaren (haubitsen) "Dicke Bertha" (Tjocka Bertha) med den mer militäriska beteckningen 42 cm M-Gerät 14. (Bild till vänster)










Här gör vi ett stopp i Tjock Bertha-artikeln för att enkelt beskriva de olika artilleripjäsernas karakteristika!

En mörsare (av ty Mörser) är en kastbanepjäs med kort eldrör och stor kaliber.
Elevationen uppgår vanligen till mer än 45 grader. Utgångshastigheten är relativt låg: 300-350 m/s. Skottvidden sällan över 10 km. Projektilbanan formar en hög båge.

En haubits är också en kastbanepjäs men med längre eldrör än mörsaren. Standardkalibrar är 105 mm och 155 mm. Utgångshastigheten runt 350-400 m/s. Praktisk skottvidd för 105 mm haubits är (ca) 10,5 km och för 155 mm haubits (ca) 15,5 km. Projektilbanan är bågformig.

En kanon är en flackbanepjäs med en närmast "horisontell" projektilbana (jämfört med haubitsen). Eldröret är avsevärt längre än haubitsens och ger därmed granaten en mycket högre utgångshastighet. Projektilhastigheten vid mynningen ligger typiskt på ca 800-900 m/s. Praktisk skottvidd 25-35 km. Projektilbanan är flack - men måste givetvis följa fysikens lagar (tyngdkraften drar projektilen mot marken från det ögonblick den lämnar eldröret) vilket innebär att ju längre bort målet befinner sig desto större måste eldrörets elevationen vara.

En utlösande faktor för framtagningen av tyskt belägringsartilleri utgjorde rysk-japanska kriget och i synnerhet då den japanska belägringen av ryska Port Arthur. Japanerna lyckades bryta igenom fästningsmurarna först sedan de fört fram 28 cm kustförsvarshaubitsar.

Tyskland insåg behovet av ännu tyngre artilleripjäser för att betvinga de massiva franska och belgiska befästningarna. Efter att ha studerat ett antal prototyper färdigställdes i början av 1914 slutversionen av belägringspjäsen 42 cm M-Gerät 14. Tillverkare var Kruppkoncernen. Pjäserna fick i soldat- och folkmun namnet "Dicke Bertha" (Tjocka Bertha) efter hustrun till Kruppkoncernens ägare Gustav Krupp. Bertha Krupp var knappast tjockare än brukligt bland dåtidens damer - "Tjocka" syftade i stället på pjäsens kaliber!

42 cm M-Gerät 14, Dicke Bertha hade anseenliga dimesioner! 

Vikt: 43,55 ton
Projektilvikt: 820 kg
Total längd: 6,72 m
Eldrörslängd: 5,04 m
Skottvidd: 12,5 km
Kaliber: 42 cm
Elevation: 75 grader
Sidriktning: 4 grader

Totalt tillverkades 12 pjäser av denna typ, dock tillverkades några med kalibern 30,5 cm detta för att öka skottvidden. Med mindre kaliber minskade emellertid mängden sprängmedel i granaten vilket naturligtvis minskade effekten i målet.

Att "Tjocka Bertha" var en mäktig pjäs framgår av följande bilder.

Vapenexercis, Rekylhäminrättningen (vaggan) upphissad

Rekylhäminrättningen sänks på plats på lavetten

Eldröret på plats

Laddövning, granaten på väg in i eldröret

42 cm spränggranat till Tjocka Bertha. Vikt 820 kg

Laddhylsa och transportkorg. Jfr storleken med kasken på korgen!

Granater uppställda på pjäsplats

Marschfärdiga!

Tjocka Bertha transportfärdig. Lavett och eldrör var för sig.

Sprängd för att inte falla i fiendens händer!

                                                  Ω

Superartilleri I, efterbörd

Tidsspegeln har forskat i Pariskanonens öde efter vapenstilleståndet den 11 november 1918 men sakuppgifter är osäkra - och höljda i tidens dunkel.

Klart är att ingen pjäs bevarats till eftervärlden - endast en handfull tyska fotografier existerar. 

Tillgängligt textmaterial anger att ingen militär personal utanför den tyska armén någonsin sett pjäsen - man vet idag inte ens hur många pjäser som faktiskt tillverkades. 

Namnet Pariskanonen leder tanken till att det skulle röra sig om ett enstaka exemplar men källor anger att det faktiskt fanns tre operativa kanoner. Åter andra källor anger att kanonen byggdes i 5-6 exemplar.

Sammanlagt skall 367 granater avfyrats från Pariskanonen. Enligt bevarade uppgifter måste ett eldrör borras upp från kalibern 21 cm till kalibern 24 cm efter 65 avfyringar. Dividerar man 367 med 65 får man fram antalet behövliga eldrör, nämligen 6 (eg 5,65) stycken.

Eldgivningen skall ha skett mellan mars och augusti 1918. Uppgifter anger att Pariskanonen debuterade samtidig som den tyska s.k. Våroffensiven (1918) inleddes. Detta ger den 21 mars 1918 som ett sannolikt startdatum. Slutdatum för eldgivningen med Pariskanonen anges till augusti 1918 då den drogs tillbaka från fronten till följd av Ententens (de allierades) offensiv. Ententen inledde slaget vid Amiens kl 04:30 den 8 augusti 1918 och detta innebar att Pariskanonen slutgiltigt drogs tillbaka från fronten. Totalt varade alltså kanonens eldgivning mot Paris i 141 dygn.

I genomsnitt avfyrades sålunda 367/141 granater per dygn vilket i medeltal ger 2,6 granater per dygn.

Med 3 (matematiskt 2,6) granater per dygn får vi ett tvingande eldrörsbyte efter 25 dygn. Med tanke på pjäsens konstruktion (jfr Superartilleri I) är det mest troligt att vagga med eldrör lyftes upp av bockkranen och försågs med de vilande hjulboogierna. Pjäsen kunde sedan transporteras på järnväg till Krupps verkstäder i Tyskland (Ruhr).

För att upprätthålla kontinuerlig eldgivning mot Paris krävdes således en ersättningskanon vart 25 dygn. 

Det är inte sannolikt att demontering/åter-montering på pjäsplatsen, transport t.o.r Ruhr, samt uppborrning av Pariskanonens eldrör i Krupps verkstäder kunde utföras på 25 dygn. En tredje kanon blir därmed nödvändig.







Matematiskt kan vi konstatera att minst 3 Pariskanoner måste ha funnits - då har emellertid inga hänsyn tagits till behov av löpande underhåll under de 25 dagarnas tjänstgöring eller, för den delen, behov av åtgärdande av plötsliga felfunktioner.

Uppgifter finns om en total om 5-6 Pariskanoner, det faktiska antalet kommer aldrig att kunna fastställas men av ovan anförda framgår att 3 kanoner erfordrades för att upprätthålla en konstant eldgivning mot Paris. Det är sannolikt att (minst) en reservpjäs fanns tillgänglig - och eldberedd. Det är också fullt möjligt att reservpjäsen och huvudpjäsen alternerade i eldgivningen.

                                               Ω

Superartilleri I

Genom tiderna har artilleriets utveckling drivits av motmedlens utveckling och vice versa. Granatens ökade penetrationsförmåga av pansar ger tjockare och segare pansar. Detta nya pansar genererar granater med ökad penetrationsförmåga... Jordvallar och tegel ersätts av armerad betong vilket ökar kravet på såväl granatens penetrationsförmåga som explosionskraft.

Tidsspegeln skall i en serie artiklar söka belysa de främsta representanterna för Superartilleriet - och vi börjar med Pariskanonen.

Pariskanonens syfte var att föra kriget till symbolen - och huvudstaden - för Frankrike och därigenom söka demoralisera den franska hemmafronten och folkets stöd för den franska armén.

Nu fanns dock ett problem: Paris låg långt söder om frontlinjen, som närmast 75-80 km, och dåtidens mest långskjutande kanoner, fartygs- och kustartilleri, hade skottvidder om ca 35-45 km.

Vapenkoncernens Krupp ingenjörer tog sig an problemet med den alltför korta skottvidden hos befintliga pjäser. De pressade dåtidens teknik till det yttersta och levererade en kanon, döpt till Pariskanonen, med 130 km skottvidd. 











Skottvidden är beroende av eldrörets längd, projektilvikten, mynningshastigheten (drivladdningens storlek) och elevationen. Till detta kommer parametrarna för väder, vind, temperatur och luftfuktighet. 

Ett långt eldrör ger krutgaserna möjlighet att under "lång tid" driva granaten mot högsta möjliga utgångshastighet och att ge krutladdningen möjlighet att helt förbrinna innan projektilen lämnar eldröret. Pariskanonens eldrör var därför 36 meter långt.

Elevationen hos en artilleripjäs är normalt maximalt 45 grader. Tyngdkraftens påverkan på granaten ger denna matematiska regel. Krupps ingenjörer hade dock beräknat att den nya kanonens maximala elevation skulle vara 55 grader. 

Hur var tanken bakom detta? Jo, den stora elevationen i kombination med extrem mynningshastighet, 1550 meter per sekund (mot normala 850-900 m/s), förde snabbt granaten upp i tunnare luftlager varvid friktionen minskade. Banhöjden kom i själva verket att nå så högt som 40 km - och kanonens granater kom därmed, att som första föremål tillverkade av människan, nå stratosfären.

Eldrörets kaliber (loppets innerdiameter) var 21 centimeter och granatvikten 94 kg. Eldrörets räfflade del om 24 meter kompletterades med en slätborrad mynningsdel om 6 meter. Ett så långt - och tungt - eldrör kröks av sin egen tyngd om inte motåtgärder vidtas. Motmedlet här var en sofistikerad - avlastande - wirekonstruktion supportad längs eldröret med vad som på brospråk benämns "pyloner".

Den 256 ton tunga pjäsen fraktades per järnväg till förberedda skjutplatser som hårdgjorts med ett runt betongfundament.

Modell av skjutplats. Obs pyloner och wirearrangemang för att stödja eldröret och förhindra krökning. Bockkranen till höger.

På fundamentet placerades en cirkelrund vändskiva och med en bockkran som löpte på två för ändamålet utlagda järnvägsspår lyftes den specialgjorda pjäsvaggan med eldröret från sina järnvägsboogies och placerades på vändskivan. Sidriktning var möjlig horisonten runt..



Den väldiga drivladdningen drev inte bara granaten framåt i eldröret - den, och granaten, "hyvlade" i betydande grad loppet och ökade därmed kalibern undan för undan. Ingenjörerna hade emellertid förutsett detta och försett pjäsen med numrerade granater i stigande diametrar. Dessa avlossades i strikt nummerordning - varom inte skulle en eldrörssprängning ske. Även pjäsens kammare (laddningsutrymmet för krut) kontrollmättes noga efter varje skott för att säkerställa att krutmängd och kammare harmonierade så att skottvidden blev den tänkta.

I sammanhanget kan noteras att med "kaliber" inte sällan avses begreppet "kaliberlängd". Detta mått anges vanligen endast för grövre eldvapen som kanoner och haubitsar.

Den tidigare svenska Haubits 77 har en kaliberlängd på 39. Denna siffra erhålles om man dividerar eldrörets längd (6045 mm) med dess inre diameter (155 mm) Resultatet för Haubits 77 blir då 39, ofta skrivet som L/39. Den distinkta kaliberdefinitionen för Haubits 77 är alltså: Kaliber 155 L/39.


Efter 65 avfyringar med allt grövre eldrörs- och granatkalibrar sändes eldröret tillbaka till Krupp för uppborrning nu till kalibern 24 cm. 

Pariskanonen var ett - för dåtiden - tekniskt mästerverk även om träffsäkerheten - till följ av det stora skjutavståndet och de för varje skott diffrentierade skjutvariablerna - var undermålig.

För Parisaren blev sinnebilden för trygghet - det ostörda lugna livet i Paris - allvarligt rubbat. Ingenstans var man längre trygg för kriget...

Mellan mars och augusti 1918 avlossades från Pariskanonen och dess två operativa systrar inalles 367 granater av vilka 183 träffade olika platser i Paris. 265 civila dödades därvid och 620 skadades. De materiella värden som gick till spillo är idag obekanta.

           



                                               Ω
 

Skagerrackslaget, version II

Jag har funnit ett mer fylligt grundmaterial för artikeln om Skagerrackslaget - eller slaget vid Jutland (som det också kallas) 1916 och skriver av denna anledning om artikeln.

Erland
Redaktör för Tidsspegeln


Natten till den 31 maj 1916 lättade 46 tyska krigsfartyg ankar och styrde ut på Nordsjön. Företaget syftade till att anfalla allierade handelsfartyg utanför Norges kust.

En förhoppning var också att möta den brittiska Grand Fleet, världens då mäktigaste flotta, och få till stånd ett avgörande möte. Tyskland mönstrade 24 slagskepp, 5 slagkryssare, 11 lätta kryssare och 63 jagare. 

Kl 14 den 1 juni kom delar av The Grand Fleet inom synhåll. Grand Fleet  bestod av 28 slagskepp, 9 slagkryssare, 34 lätta kryssare och 80 jagare. Britternas förhoppning var att den numerärt överlägsna Grand Fleet slutgiltigt skulle eliminera det hot som tyska Hochseeflotte utgjorde.

Befälhavare för den tyska styrkan var amiralerna Hipper och Scheer, befälhavare för Grand Fleet var amiralerna Jellicoe och Beatty.

Amiral Hipper

Amiral Sheer

Amiral Jellicoe

Amiral Beatty














Kl 16 var Hipper och Beatty inom skotthåll och det första offret blev den brittiska slagkryssaren HMS Indefatigable

HMS Indefatigable

HMS Indefatigable går under och tar 1017 besättningsmän med sig i djupet.

Nästa förlust drabbade också den Grand Fleet när slagkryssaren HMS Queen Mary sprängdes i bitar och drog med sig 1266 matroser i Skagerracks vatten.

Slagkryssaren HMS Queen Mary














Kl 18, utanför Jutlands kust, drabbade huvuddelarna av de två flottorna samman. Amiralerna Jellicoe och Hipper var befälhavare. På den engelska sidan stred 96 fartyg mot Tysklands 59 fartyg. Amiral Hippers flaggskepp, slagkryssaren,

Lüzow (jfr bild t.v.), tog emot 24 direktträffar av brittiska granater men lyckades trots detta - med dånande kanoner - sänka den brittiska slagkryssaren HMS Invincible som gick till botten med endast 6 överlevande. Strax efter sänkningen gick också Lützow under varvid 994 matroser omkom.

Slagkryssaren HMS Invincible















18:30 bröt amiral Scheer stridskontakten och vände mot hemmabasen med sina fartyg.

I slaget förlorade Grand Fleet 3 slagskepp, 3 kryssare och 8 jagare medan tyska Hochseeflotte förlorade 1  slagskeppet (Pommern) 4 kryssare och 5 jagare.

Britterna beslöt efter slaget att inte våga existensen av The Grand Fleet i nya stora sjöslag och samma bedömning gjordes av den tyska Hochseeflotte.

6097 brittiska och 2551 tyska matroser minste livet i detta historiens största sjöslag. Britterna räknade förutom de döda även 674 sårade, Tyskland hade 507 sårade. 

På Danmarks och Sveriges västra kuster drev dessa, från slaget emanerande, många döda unga pojkar iland och begravdes på kyrkogårdar i kusternas närhet.



                                                        Ω