onsdag 28 januari 2015

Fu-Go faller över USA

Det är lördag den 5 maj 1945. Pastorn i Christian Alliance Church, Archie Mitchell, med havande fru och fem barn från Mitchells församling i Bly är ute på en picnick-tur med bil. De stannar för att rasta i det gröna vid Klamath Falls ca 26 km  från Bly i delstaten Oregon. Medan Mitchell parkerar bilen går hustrun och barnen ut i en solbelyst glänta för att breda ut picknick-filten. Hustrun, Elyse Mitchell, ropar till Archie att de funnit något som liknar en stor ballong på platsen där de skall lägga ut filten. Archie ropar att de inte skall röra den men ögonblicket därpå sliter en våldsam explosion sönder den idylliska stillheten. Pastor Mitchell skyndar fram och finner att hans fru och de fem barnen, mellan 11 och 13 år, ligger döda runt en mindre krater i marken.

Under de föregående knappt 7 månader har till myndigheterna, från västra USA, rapporterats om oförklarliga explosioner och om stora ballonger. Av militära och sociala skäl har man emellertid nära nog fullständigt lyckats undertrycka information om dessa ballonger till den amerikanska allmänheten.

Nu, när ballongerna krävt sina första dödsoffer, lyfter man efter en månad på sekretessen för att förhindra att fler aningslösa amerikaner skall få sätta livet till vid nya ballongfynd.

När de första ballongerna inrapporterades förmodades Japan vara den nation som låg bakom - och ballongerna antogs uppsända från Japanska u-båtar utanför USAs västkust.

I vrakresterna av en av de först upptäckta ballongerna fann man små barlastsäckar med sand. Sanden analyserades av geologer och man kunde konstatera att den kom från en viss bestämd plats på östsidan av den Japanska huvudön!

Nu rullades hela den fantastiska historien om Fu-Go (Väderburna Vapen) upp.

Japanerna hade studerat det som så småningom kom att döpas till Jet Strömmar och fann mycket kraftiga vindar som blåste från väster till öster över Stilla Havet på drygt 10 000 meters höjd. Tanken på att utnyttja dessa strömmar tog form i Fu-Go projektet.



En vätgasballong med en diameter på 10 meter och en total höjd om 21 meter konstruerades.

Lasten bestod av 36 sandsäckar som barlast, fyra st brandbomber om 5 kg och en 15 kg sprängbomb. Tanken med brandbomberna var att anlägga skogsbränder men jetströmmarna är som kraftigast från november och sex månader framåt - och då är skogen ofta snötäckt och över huvud taget svårantändlig.

Ballongen skulle flyga på 35 000 ft (10 500 m) och följa jetströmmen med drygt 200 km/h (125 miles/h).









En lufttrycksmätare (aneroid) reglerade den maximala flyghöjden via en ventil som släppte ut vätgas ur ballongen och därmed fick ballongen att sjunka. En annan lufttrycksmätare utlöste vid mininivån på 25 000 ft (7 500 m) en liten sprängladdning som frigjorde två diametralt placerade (för jämviktens skull) barlastsäckar och ballongen steg. Efter 3½ till 5 dygn var ballongen inne över det amerikanska fastlandet och varje gång som ballongen nu sjönk ner till 25 000 ft frigjordes en brandbomb. Avslutningsvis fällde ballongen sprängbomben samtidigt som en krutstubin tändes och en liten sprängladdning antände vätgasen i ballongen samtidigt som ytterligare en laddning sprängde styrenheten.






Principskiss över Fu-Go med barlast- och bombställ.

Reglermekanism, barlast och bomblast i Fu-Go

Sprängbomb om 15-kilo från en Fu-Go










Mellan november 1944 och april 1945 sände Japan upp 9 300 Fu-Go's varav ca 1000 nådde sina mål i västra USA - alla fullgjorde emellertid inte sin flygburna destruktiva uppgift.

Japan bibringades genom den amerikanska sekretessen tron att hela projektet var förfelat - endast en exploderande Fu-Go rapporterades ju - och de avbröt därför projektet i april 1945.

Militära planer fanns för att ladda Fu-Go med kemiska/biologiska stridsmedel, bl a mjältbrandbakterier. Den Japanske kejsaren Hirohito tillstyrkte dock inte denna användning.

Det senaste fyndet av en Fu-Go i USA rapporterades så sent som 2014.






De sex döda vid Klamath Falls var USAs enda förluster på den Nordamerikanska kontinenten under andra världskriget. Japanska skolbarn, som användes för att limma samman ballonghöljena till Fu-Go, har bett det amerikanska folket om ursäkt för sitt destruktiva bidrag till krigsansträngningarna.

                                                                          - Ω -




onsdag 21 januari 2015

Camp Century - en gång ett topphemligt projekt

Den som förflyttar sig 241 kilometer österut från den amerikanska flygbasen Thule på västra Grönland ser idag inget annat än ändlösa vidder med vit snö - men under snön i en frusen tidskapsel ligger de krossade resterna av ett av världens mest hemliga militära projekt: Camp Century.

Från Thule gick i juni 1959 ett formidabelt tåg bestående av stora truckar 
med motsvarande hjulsläp lastade med lika väldiga bandtraktorer, med slädar till dessa traktorer, med tre enorma snöslungor byggda i Schweiz, med midjestyrda dubbelbandvagnar för såväl person- som godstransport, med byggmateriel och maskiner, med 200 man militär personal samt, totalt för projektet, 6000 ton material och utrustning av olika slag! De färdades längs en knappt 5 km lång nybyggd väg som slutade där den Grönländska snön och isen började. Där skedde omlastning till slädar och bandvagnar för vidare transport till platsen där Camp Century skulle byggas.

Scenerna tydliggjorde att stormakten USA hade mycket starka tekniska och ekonomiska resurser. Dessa resurser skulle nu förverkliga projekt Camp Century - ett projekt med Janusansikte. 

Det officiell ansiktet var att bygga en forskningsstation som skulle studera arktisk meteorologi, snöns olika former, ta prover på de olika islagren ner till jordskorpan för att i dessa studera klimatiska förändringar under mycket lång tid samt för att testa en typanläggning för kommande arktiska forskningsstationer. 

Det andra ansiktet var länge bortvänt och det verkliga syftet med Camp Century skulle komma att vara absolut topphemligt i årtionden. Först 1997 blev berörda myndigheter i Danmark, till vilket Grönland som bekant hör, fullt ut införstådda med hemligheten bakom Camp Century.

Camp Century skulle formas av 23 st väldiga "diken" i den hårda arktiska snön - diken vilka skulle övertäckas med bågformade plåtar av korrugerat stål. Dessa plåtar skulle sedan i sin tur täckas med ett skyddande - och kamouflerande - lager av snö. Inuti tunnlarna skulle sedan prefabricerade bostads-, arbets-, och supportlokaler monteras.

Atomålderns tro på den slutliga lösningen på energiproblemet resulterade i att Camp Century skulle få energi från världens första fungerande mobila kärnreaktor. 

Den totala byggtiden för basen beräknades till omkring 14 månader. Kostnaden skulle landa på 7 920 000 dollar vilket inkluderade 5 700 000 dollar för den mobila atomkraftanläggningen - i 1959 års penningvärde. Omräknat till dagens (2014) svenska penningvärde är detta 778,9 miljoner kr.

För att kunna leva och arbeta under långa tider i arktiskt klimat krävs starkt skydd mot kyla, vind och snö, bra förläggningsplatser, riklig tillgång till varm och kallt vatten samt fungerande avlopp, god tillgång till elkraft och till värme, moderna hygienutrymmen av alla slag, bra köksresurser, stora förrådsutrymmen - t ex för mat - och sist men inte minst utrymmen för rekreation, motion och kontemplation.

Camp Century hade en grundplan som omfattade en centraltunnel med 22 st sidotunnlar. Centraltunneln döptes till Main Street och var hela 330 meter lång, 7,8 meter bred och 8,4 meter hög! Basens sammanlagda tunnellängd var 3200 meter.

I anläggningen skulle 80 - 200 personer, beroende på årstid, bo och arbeta bekvämt under "city"-förhållanden.

I sidotunnlarna skulle uppföras prefabricerade, isolerade, el-uppvärmda baracker för

bostäder
kök och matsal
duschar och toaletter
fritidsutrymmen, gym och teater
bibliotek och hobbyaffär
apotek
komplett operationssal med röntgenutrustning samt sjuksal med tio sängplatser
tvättinrättning
postkontor
vetenskapliga laboratorier
fryslager (mat)
förvaringstankar
kommunikationscentral
kraftproduktion med atomreaktor och/eller med dieselreservkraftverk
kapell
frisör
mm



Slutgiltig plan över Camp Century









Sprängskiss av Camp Century med snötäcket borta





Även sommartid kan vädret vara rätt grinigt...



















Dikesfräsning med snöslunga




















Reservutgång


Snölagret växte  i medeltal med 1,2 m varje år varför det var nödvändigt att forsla bort tonvis med snö från taken varje månad.













De bågformade takplåtarna läggs på plats






















En tunnel inifrån




Lägg märke till bredd och takhöjd! Varje tunnel var av anläggningsskäl från början öppen i båda ändar. Öppningarna "murades" igen med snöblock vilka snart nog smälte samman. Dörrar och portar (även fordon förvarades av tekniska skäl (= kylan) inomhus.
Obehövliga tunnelramper fylldes sedan igen med snö.

Montering



Prefabricerade och standardiserade barracker monterades i tunnlarna. Barrackerna värmdes elektriskt - kärnkraften gav elström vars effekt var tre gånger så stor som basens toppförbrukning! Barrackerna sammanbands med ledningar för vatten, avlopp, ventilation och kommunikation. 
Alla ledningar för vatten måste isoleras och under isoleringen fanns elektrisk värmekabel.



Färdiga tunnelbarracker



Det färdigställda Camp Century hade alla faciliteter som erbjöds i en mindre stad - och kallades också för The City under ice.


















Vattenförsörjning



Vattenkällan byggdes genom att, i en därför avsedd sidotunnel, med hjälp av ånga driva ett schakt 36 meter ner i isen, smälta upp en kammare i vilken smältvatten kunde samlas upp och sedan hålla kammaren fylld med smältvatten genom en ångvärmespiral som (så småningom) värmdes av kärnreaktorn. Vattnet, 38 kubikmeter/dygn, som användes i Camp Century hade 2000 år tidigare fallit som snö i området!








I snötunnlarna måste värmen hållas så låg som möjligt för att inte tunnlarnas sidor skulle smälta och deformeras. Av denna anledning öppnades meterbreda kylschakt i tunnelbotten. Till dessa kylschakt pumpades överskottsvärmen från de olika lokalerna. Avloppsvattnet leddes orenat ner i andra tunnlar och schakt. Även radioaktivt kylvatten från reaktorn leddes på detta sätt bort från anläggningen.



Energiförsörjning

I projektet ingick att Camp Century skulle få sitt huvudsakliga kraftbehov från den helt nya, första fungerande, mobila kärnkraftsreaktorn i världen. Denna reaktor, framtagen av US Army med grund i US Navy u-båtsreaktorprogram, betecknades PM-2A. P stod för portable M för Medium Power, 2 för serienummer och A för fältinstallation. Totalt 8 reaktorer av denna typ byggdes varav 6 st kom att generera elektrisk kraft. Effekten för PM-2A var 2 megawatt plus kylvärmen som bl annat drev ångspiralen i vattenkällan.

10 juli 1960 anlände reaktorn med fartyg till Thule. I 27 containrar fraktades sedan 400 ton rör, reaktor och komponenter på traktordragna slädar till Camp Century



Reaktorns enskilt tyngsta del, 21 ton, under transport till snögränsen där bandtraktorer och slädar väntar.














På sjuttiosju dygn monterades och testades reaktorn till driftfärdigt skick. 











Nio timmar efter laddning med Uran 235 levererade reaktorn elektrisk energi.

Ganska snart upptäckte man att strålningen från reaktortanken på sikt var för hög till följd av det relativt lilla utrymmet mellan strålkälla och reaktorns manöverpaneler. Detta åtgärdades genom montering av  två tums blyplattor runt reaktortanken.

Reaktorn levererade kontinuerligt elkraft och ånga i trettiotre månader fram till 9 juli 1963 då den stängdes ner. Under de korta avbrotten för rutinunderhåll och reparationer levererades behövlig kraft från ett dieseldrivet reservkraftaggregat.






Skälen till nedstängningen var övergripande tekniska svårigheter för Camp Century som isbas samt rent ekonomiska. US Army beslutade att anläggningen inte längre skulle vara fullt ut operativ året runt utan enbart sommartid.

Relativt tidigt hade man noterat att glaciärisen inte var så stabil och orörlig som man antagit (jfr tidigare artikel om Glacier Girl) och att tunnlar och schakt behövde ett betydande kontinuerligt underhåll för att anläggningen skulle kunna fungera.

Atomreaktorn PM-2A demonterades sommaren 1964 och skeppades till USA tillsamman med kontaminerat material. 

Det av naturkrafterna betingade tekniska förfallet blev allt större och Camp Century övergavs helt och för gott 1966. Endast militärt intressant materiel togs tillvara - allt övrigt lämnades som det stod.




Sommaren 1969 gjorde ett team från US Army ett sista besök vid basen. Allt man fann var sammanstörtade tak, knäckta stolpar och krökta metallspant. Underliggande hus fyllda med möbler och teknisk utrustning krossades långsamt av tyngden från det alltmer växande snölagret (i medeltal 1,2 meter per år).


Var då projekt Camp Century enbart misslyckat? Tvärtom! Djupborrningen och upptagningen av borriskärnor nådde 1961 ner till fast mark 1892 meter under ytan! Dessa iskärnor kunde för första gången redovisa klimatiska förändringar löpande över 100 000 år. Faktum är att analyser av dåtida borrningsframgångar än i dag ger nya kunskaper om klimat och klimatförändringar liksom om den globala uppvärmning. Hur märkligt det tycks vara ger dessa isborrkärnor även kunskap om effekten av mot jorden instörtande kometer och meteoriter.

Men Camp Century hade som inledningsvis sagts ett Janusansikte. Vi har nu studerat det framvända ansiktet- nu skall vi betrakta det bortvända.

1960 flög ett kärvapenbestyckat US AirForce B-52 flygplan från strategiska bombkommandot över havet utanför Grönland. En brand uppstod ombord till följd av kortslutning i elektrisk materiel. Försöken att släcka hade ingen framgång och piloten i den rökfyllda cockpit insåg att han aldrig skulle kunna landa det alltmer svårflugna flygplanet. Han styrde då mot Air Base Thule och väl över den hoppade hela besättningen med fallskärm. Det herrelösa flygplanet fortsatte nordostvart med fyra armerade vätebomber ombord. Till sist kraschade det mot den Grönländska glaciärytan. 

Vid en kontrollerad sprängning av en kärnladdning utlöses fullständigt samtidigt en rad sprängladdningar som driver det dittills separerade klyvbara materialet samman tills den kritiska massan överskrids och bomben detonerar. Vid ett haveri som det nyss redovisade tänder de olika sprängladdningarna emellertid osynkront och i stället för en atomexplosion sprids det radioaktiva materialet för vinden som stoft. På Grönland var den kontaminerade ytan drygt 33 kvadratkilometer. Ytröjning av snölagret företogs och den kontaminerade snön smältes sedan och vattnet pumpades in i täta cisterner för transport till USA.

Vid mitten av 1990-talet avhemligades ett stort antal handlingar rörande USAs militära aktivitet vid Grönland. Danska utredare fick kopior på materialet och upptäckte medan man sökte information om B-52-olyckan 1960 bl a en graverande US Army-rapport daterade 1960 och kallad Strategic Value of the Greenland Ice Cap. Dokumentet visade på det verkliga syftet med Camp Century - och det var skrämmande. Under täcknamn Project Iceworm ville US Army i skuggan av det Kalla Kriget undersöka om det var möjligt att bygga raketsilor och baser för kärnvapenroboten Iceman i den Grönländska isskorpan. Iceman var baserad på den interkontinentala roboten Minuteman men var mindre och hade kortare räckvidd. Project Iceworm omfattade i första steget byggandet av hela 600 robotsilor och baser likt Camp Century utströdda över isvidderna. Den totala tunnellängden uppgick till 4000 km! Ytterligare tomma silor och baser skulle sedan komplettera Iseworm-systemet. Robotarna skulle när detta var klart flyttas mellan baserna i ett mönster som Sovjetunionen inte skulle kunna förutse. Vedergällningsförmågan skulle därmed vara säkrad. Danska staten fick först 1997 full visshet om det verkliga syftet med projekt Camp Century.

Under projekt Camp Century avvisade naturen genom den Grönländska isskorpans instabilitet Project Iceworm. Därmed bromsades den allt mer okontrollerade kärnvapenrustningen och världen blev en aning tryggare. Projekt Camp Century kan därmed sägas ha bidragit till en fredligare värld även om syftet en gång var ett annat!

En publik film, Research and Development Progress Report #6 framställd av US Army för att maximalt positivt exponera det framvända Janusansiktet finns på You Tube. Filmen är förförande och tekniskt spännande - men det frånvända ansiktet döljs naturligtvis totalt.... och de föregående Research and Development Progress Report nr 1-5 har aldrig funnits..... Filmens längd är 31 minuter. Till filmen

                                                                 - Ω -









fredag 16 januari 2015

Bäckebotorpeden - och sedan...

Det var den 13 juni 1944 klockan 15:15. Bonden på gården Gräsdal, Bäckebo, dryga 20 km NNV Kalmar, Robert Gustafsson och hans son Ivar arbetade ute på ägorna när de utan förvarning hörde en öronbedövande detonation från ovan. De tittade upp mot himlen och såg österut en skur av silverglänsande fragment falla ner över skogen. Träd knäcktes och fönsterrutor splittrades i hela bygden.

Nedan: Nedslagsplatsen som den ser ut idag.

Förvåningen och förvirringen var stor! De tillskyndande fann ett 5 meter brett och 1,5 m djupt hål i marken. I detta hål, och runt omkring, låg förvridna större och mindre metallbitar och rester av tingestens hölje var spridda som blänkande höstlöv över marken. Hemvärn och militär kom till platsen och området spärrades av. Att det rörde sig om en flygande tingest blev snart uppenbart - men vad? Kunde det vara en raket - eller lufttorped som man sa på den tiden? Och varifrån kom den? Ett idogt samlande av vrakdelar vidtog och man knackade till och med dörr för att spåra upp delar som lokalbefolkningen tagit hem som souvenirer. Totalt samlades det in 2010 kg metallskrot vilket fördes till Stockholm för analys.

Nedslagsplatsen 1944, fast varför Hitler finns med på fotot är outrett!
En undersökningskommission om tre personer tillsattes, där professorn  vid Kungliga Tekniska Högskolan, Gustav Boestad, stod för den tekniska kunskapen.

Den 19 juli 1944 var kommissionens rapport färdig och man hade
fått en mycket god bild av lufttorpeden. Gustav Boestad hade till och med lyckats göra en första principiell konstruktionsritning.

Även hans slutsatser om hur vätskeraketmotorn fungerade skulle visa sig riktiga! Beträffande vikt, bränslemängd och övriga data låg Boestad förbluffande rätt: lufttorpedens längd angavs som minimum 7,5 m ( i verkligheten 14 meter), diametern sattes till 1,5 m (1,64 m) och vikten till 7 200 kg (skall vara 12 400 kg). Boestad uppskattade höjden över marken vid explosionen till 1500 m. Märkning på vrakresterna visade att dessa var tyska. Flygspaning med bomb/spaningsflygplanet Caproni avslöjade att Tyskland låtit bygga en provskjutningsanläggning på Penemünde, en tämligen låganvänd ö vid Östersjökusten. Engelsmännen var naturligtvis mycket intresserade av att studera vrakdelarna och den 30 juli 1944 startade ett flygplan från Bromma lastat med 2010 kg fyndrester. Destination England.

Hur började då detta drama - och hur slutade det?

I slutet på 20-talet köpte en ung student, Wernher von Braun, en bok av den tyske raketpionjären Herman von Oberths, titeln var Raketen i den interplanetära rymden (1923). von Braun fann genast sin livsuppgift och han knöts 1930 till Berlins Universitet där von Oberths undervisade samt bedrev raketmotorforskning.

von Braun doktorerade i april 1934 och blev en ansedd och kunnig raketexpert. Under slutet av 1934 hade von Brauns grupp lyckats skjuta upp två vätskeraketer vilka nådde 2200 meters, respektive 3500 meters höjder. 

Forskningsarbetet drevs åren 1935-1937 vidare med en större raket, A (A för Aggregat)-3 men dessa arbeten kröntes inte med framgång. Under denna tid fick dock forskarna nya, ändamålsenliga, lokaler i Peenemünde. En idealisk plats vad gällde avskildhet samt med Östersjön som målområde.

Som ett led i forskningen byggdes en något mindre modell av A-4 kallad A-5. Fram till 1941 hade man faktiskt avfyra inte mindre än 70 st A-5 raketer.


I mars 1942 var man så framme vid första skottet med det kommande Vergeltungswaffe (vedergällningsvapen) A-4. En raket som skulle kunna bära en stridsspets om 1000 kg Amatol. För att nå huvudmålet London borde raketen flyga 300 km. I oktober detta år nådde den 3:e A-4 raketen en största flyghöjd om 80 km och en distans om 193 km. Aggregat 4 började nu benämnas V-2.


Raketmotorn var förstås av vätsketyp och förbränningsmedlet var alkohol och hade flytande syre som oxidationsmedel.

Styrningen bestämdes av tre gyroskop som påverkade dels 4 st små roder ute på respektive fena samt fyra st keramiska plattor som satt vertikalt monterade direkt vid raketmotorns utloppsdysa. Med dessa keramiska plattor kunde små justeringar göras genom att raketstrålen flyttades. Styrsystemet kompletterades av en gyrokompass som höll raketen riktad mot målet.

Motorn var den kraftfullaste som konstruerats vid denna tid. Ett av de största problemen var att få fram tillräckliga mängder alkohol och syre för att åstadkomma den behövliga dragkraften. Detta löste von Braun och hans team med hjälp av två turbinpumpar vardera om 580 hkr. Pumparna måste dock även de förses med bränsle och syregivare - raketen gick ju så högt att luftens syre blev för tunt. Turbinerna fick därför sin kraft från väteperoxid och kaliumpermanganat löst i vatten. Brinntiden för huvudmotorn var 60 - 70 sekunder beroende av flygtiden till målet. Flyghöjd 88 km, räckvidd 320 km. Högsta hastighet 5760 km/h. Nedslagshastighet 2880 km/h. Den höga hastigheten vid nedslaget (nära 3 ggr ljudhastigheten) gjorde raketen ljudlös!



Den massiva bombningen av Tyskland gjorde att planer på två gigantiska robotbaser övergavs. I stället konstruerades en mobil avfyringsramp, Meillerwagen, som enkelt kunde transporteras till fastställd avfyringsplats och klargöras för avfyring. Klargöringstiden från ankomst till skott var mycket tilltalande och Meillervagnen var utmärkt för att föra ett rörligt krig till skydd mot flygplan och bomber.

Bombkriget medförde också behovet av skyddade fabriker.


Mittelwerk var en underjordisk fabriksanläggning under berget Kohnstein, cirka två km sydväst om staden Niedersachswerfen i Niedersachsen i Tyskland. Anläggningen användes under andra världskriget av Tyskland för att framställa V-2-raketen, men även andra vapensystem. Anläggningen byggdes i en före detta gipsgruva och drivmedelsanläggning. Anläggningen bemannades av fångar från det närbelägna koncentrationslägret Dora-Mittelbau. Mittelwerk indelades i tre sektioner: Nordwerk som användes för att bygga Junkers-motorer, Mittelwerk I där man byggde V-2 och Mittelwerk II där V-1 sattes samman.

Med början den 8 september 1944 och fram till krigsslutet 8 maj 1945 avfyrades ca 3000 V-2 raketer mot främst London men även städer som som Amsterdam och faktiskt en bomb över Paris. Träffsäkerheten var som man kan förvänta sig låg varför V-2 lämpade sig bäst för terrprbombning av stora ytmål - städer. Antalet dödade på marken uppskattas till 9000 personer (civila/militärer) och produktionen med slavarbetare beräknas ha kostat 12 000 liv.



                                                                       - Ω -

onsdag 14 januari 2015

Vedergällning, V-1

Tyskland, under ledning av Adolf Hitler, sökte ett vapen som skulle kunna bringa England på knä. U-båtarna under storadmiral Dönitz var ett sådant vapen. Hermann Göring's Luftwaffe och "Blitzen" från 7 september 1940 till 10 maj 1941 var ett annat försök. Luftkriget mot England var dock mer än kostsamt för Tyskland, RAF sköt ner ett smärtsamt antal av de tyska bombplanen - med deras besättningar!

Tanken på Vedergällning, Vergeltung (där "V" uttalas "F") växte sig allt starkare!


Tysk raketforskning drevs, med krigets kulisser bakom sig, allt snabbare! Betydande tyska framsteg gjordes redan under 20-talet och den 13 juni 1944 detonerade den första robotbomben någonsin i London. Innan kriget var över skulle ytterligare 2 500 flygande bomber regnat ner över London och dödat 6000 londonbor och skadade mer än 18 000 av stadens innevånare. 





V-1 var dock inget raketvapen utan en "helt vanlig" flygande bomb, ett gyrostyrt flygplan med en enkel förbränningsmotor som med kompass och tidmätare riktades mot sitt mål - och träffade!

V-1 roboten startade från enkla, och billiga, ramper och behövde därmed ingen startbana och inget landningsställ. Framdrivningen sköttes av en s.k. pulsjetmotor, en synnerligen enkel apparat som använde bensin som drivmedel och ett enkelt system av ventiler som, allt eftersom pulserna uppenbarades, slöt och öppnade för att  åstadkomma den eftersträvade framåtriktade drivkraften. På engelska kallades V-1 för "the buzz bomb" till följd av det karaktäristiska motorljudet. Många av V-1 bomberna sköts ner av engelskt luftvärn och det var inte sällan som "daredevils" från RAF helt enkelt flög upp vid sidan av roboten, lade ena vingspetsen under robotens vinge och helt sonika "tippade" den. Robotens gyro klarade inte denna hantering och bomben "havererade" innan den nådde sitt förinställda mål.


V-1 bomben hade en kropp av metall och vingar av plywood. Sprängladdningen (stridsspeten) vägde 850 kg. Bränslet var bensin eller fotogen. 

Cirka 10 000 av dessa V-1 bomber avfyrades under kriget och dryga 5 000 beräknas ha nått sina bestämda mål.


                                                                         - Ω -


torsdag 8 januari 2015

Projekt Habakkuk

Profeten Habakkuk känner vi från Gamla Testamentet i Bibeln. Om inte annat så gjorde själva namnet Habakkuk ett märkbart intryck på pubertala tonåringar vid konfirmationsundervisningen!

Dock: vad hade profeten med 1900-talets största militära konflikt att göra? Vilken var innebörden av Projekt Habakkuk? Vilken var hemligheten?

De allierades fartygsförluster orsakade av tyska u-båtar var 1941 och 1942 mycket stora och eskortfartyg kunde inte ge dem ett absolut skydd mot de tyska torpederna. 

Landbaserade flygplan nådde heller inte ut till konvojerna när de befann sig mitt emellan England och Amerika. 

Hangarfartyg fanns i någon mån, dock mest amerikanska och Amerika höll sig så långt borta från kriget som möjligt. Byggandet av nya hangarfartyg var både tidsödande och dyrbart och de krävde dessutom en betydande eskortstyrka av jagare för att hålla u-båtarna på avstånd.

Tanken dök då upp att konstruera ett "isberg" av sådan storlek att även tunga bombplan skulle få en tillräcklig start- och landningssträcka. Själva byggmaterialet, is, gjorde dessutom konstruktionen osänkbar eftersom is i sig själv är lättare än vatten! Emellertid var isen i naturens tappning inte lämplig för ändamålet eftersom den alltför lätt smälte när temperaturen steg. Dessutom hade den en - vid denna tid - föga känd egenskap: den är - liksom glas - en mycket trögflytande vätska! Ett föremål av is har alltså inte en över tiden beständig form.

Lord Louis Mountbatten (Brittiska Indiens siste vicekung, mördad av IRA 1979) var vid denna tid chef för Combined Operations och en del av detta departements uppdrag var att utveckla teknik och materiel till stöd för krigsansträngningarna. Många vetenskapsmän sysslade med utveckling av vapenteknik och projekt som t ex Den studsande bomben, använd för att spränga dammanläggningar (som Möhnedammen), mini-ubåtar, den gigantiska - men provisoriska - Mulberry-hamnen vid Arromanches (Normandie) vilken på 10 månader tog emot 2,5 miljoner soldater, 500 000 fordon och 4 miljoner ton förnödenheter! Mulberry-hamnen i Arromanches hade 15 kilometer, på pontoner flytande, körbanor mellan avlastningsplattformarna och stranden. En tvillinghamn började anläggas vid Omaha Beach samtidigt som hamnen i Arromanches men förstördes totalt av storm innan den var färdigbyggd. En Pipe Line Under The Ocean, PLUTO (19 st byggdes mellan England och Frankrike) var ännu ett framgångsrikt projekt som under och efter invasionen i Normandie 1944 försåg de allierades stridsfordon med bränsle pumpat från England.

Mountbatten's departement uppmuntrade all sorters förslag och idéer - hur märkliga de än kunde tyckas vara - och inget skrotades utan ha blivit noggrant belyst och utvärderat.


En av Mountbatten's vetenskapsmän var Geoffrey Pyke och hans idé var just lika "stollig" som nytänkande: ett hangarfartyg av is!

Såväl Lord Mountbatten som premiärminister Winston Churchill fann i december 1942 idén utomordentligt tilltalande och stora summor lades ner på såväl konstruktion av "isberget" som tester av material.

Två amerikanska vetenskapsmän kom 1943 fram till att en blandning av 14 % pappersmassa och 86 % havsvatten var optimal för isen till skrovet. Motståndskraften mot beskjutning och explosioner var utomordentlig och skador kunde repareras på enklast möjliga sätt: vatten fanns ju överallt omkring fartyget! Blandningen av pappersmassa och havsvatten i sin frusna form var stark som betong och döptes till Pykrete. För att säkerställa formstyvheten skulle skrovets temperatur hållas vid minus 16 grader.

Det ishangarfartyg som projekterades var av väldiga dimensioner: längden skulle kunna vara 4000 ft (1200 m) och bredden 600 ft (180 m) med ett djupgående av 130 ft (39 m). Formstyvheten skulle garanteras av ett kylmaskineri med kylrör i skrovet. För att vara torpedsäkert skulle skrovet ha en tjocklek om 40 ft (12 meter). Planer gjordes upp för ett 2000 ft (600 m) långt fartyg med 1,8 miljoner tons dödvikt (DWT). Ångturbindrivna generatorer och elektromotorer skull ge "berget" en hastighet av 6 knop.

Problemet med formstyvheten var stort, faktiskt så stort att hela projektet kom att omvärderas eftersom det krävde stål och aluminium i en sådan omfattning att annan viktig krigsmaterielproduktion skulle drabbas negativt.

I december 1943 lades projektet definitivt ned. Skälen var flera: behovet av stål var angelägnare för andra projekt, Portugal hade medgivit att allierat flyg kunde baseras på Azorerna, många av de allierade flygplanen hade försetts med extratankar som medgav ökad aktionsradie och antalet eskorthangarfartyg hade ökat. Dessutom hade Lord Mountbatten lämnat projektet... 






När beslutet togs hade man byggt och testat en modell, 60 x 30 m, av detta världens största hangarfartyg i Patrica Lake, Kanada (Bilden) 












Platsen är numera märkt med en minnestavla över detta storstilade hangarfartygsprojekt.












Pyke's namngivning av Project Habakkuk kommer från Gamla Testamentet, Habakkuk 1:5

"Look at the nations and watch —
and be utterly amazed.

For I am going to do something in your days 

that you would not believe,

even if you were told!"


"Seen efter bland hedningarna och skåden; häpnen, ja, ståen där med häpnad Ty en gärning utför han i edra dagar, som I icke skolen tro, när den förtäljes."  (1917 års svenska bibelöversättning)

Den som vill se en modern video rörande Projekt Habakkuk skall gå till

https://www.youtube.com/watch?v=swUI5502KAY


                                                                                     - Ω -

tisdag 6 januari 2015

Bron över floden Kwai





Den 21 juli 1958 hade den brittiska filmen Bron över floden Kwai (The bridge on the river Kwai) svensk premiär på biografen Royal i Stockholm. Filmen var nyskapande på flera vis: det var den första riktigt långa filmen med sin 161 minuters speltid. Filmen var därtill framställd i 70 mm Todd AO-format (mot normala 35 mm) samt hade 6 kanalers stereoljud! Regissör var David Lean och rollen som överste Nickolson spelades av Alec Guinnes. Parallellhistorien i filmen hade Wiliam Holden som rollinnehavare.
Grund till filmen var den franske författaren Pierre Boulles roman med titeln Le Pont de la rivière Kwai (på engelska MY OWN RIVER KWAI). Filmen nominerade till 8 Oscar och belönades med 7, bl a andra för bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudrollsinnehavare. Hela Sverige gick och visslade på ledmotivet i filmen: Colonel Bogey March, komponerad av Kenneth Alford vid tiden för första värlskriget. 

Men fanns verkligen bron över floden Kwai? Filmen spelades in i Sri Lanka och filmbrons arkitektur var en helt annan än verklighetens två broar! Ja - de var faktiskt två, först en tillfällig bro i timmer och sedan en bro i stål och betong.

Var fanns då dessa broar, jo i Thailand!

Japanerna som ockuperat Thailand beslutade i juni 1942 att för militära ändamål bygga en järnväg mellan Thailand och Burma. Arbetskraften skulle bestå av 61 000 krigsfångar samt slavarbetare från ockuperade länder - och många av dem skulle dö vid bygget av det som kom att kallas Dödens Järnväg. Denna järnväg skulle utgå från Ban Pong i Thailand och gå längs Khwae Noi genom de Tre pagodernas pass för att senare förbindas med järnvägen som gick mellan Rangoon och Ye. Därmed skulle japanerna kunna transportera trupper från Singapore genom Thailand för att därefter angripa Burma och senare Indien.

Järnvägsbygget innefattade också byggandet av en järvägsbro men denna bro byggdes faktiskt inte över det som västerlänningar kallar floden Kwai (på thailändska Khwae). Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron går faktiskt över floden Mae Klong!

Floden Khwae Yai (Maenam Khwae Yai), flyter i provinsen Kanchanaburi samman med floden Khwae Noi. Efter detta sammanflöde är flodens namn Mae Klong.

Turisterna började strömma till, inte minst efter den så småningom berömda filmen och thailändarna fann sig stå inför ett turistiskt problem: det fanns ingen bro över Kwai! En snillrik tjänsteman i turistnäringen kom då på att man helt sonika skulle döpa om en sträcka av floden Mae Klong till Khwae Yai!

De japanska ingenjörerna hade beräknat byggtiden för järnvägen till 5-6 år men det stora antalet krigsfångar (61 000) samt lokala slavarbetare i tiotusental nedbringade byggtiden till knappa 12 månader.





Men två broar då? Jo, först byggdes en provisorisk bro 
av timmer och därefter en permanent bro av stål på betongfundament. Timmerbron fanns ca 100 meter uppströms om den slutliga bron - inga spår finns idag kvar av denna bro.





7 000 av de de många allierade krigsfångarna (britter, holländare och australiensare) som avled under byggandet av Dödens Järnväg ligger begravda på Kanchanaburis krigskyrkogård. Övriga fann sina gravar längs banan....







Kort tid innan krigets slut förstörde bombplan baserade på Ceylon (nu Sri Lanka) det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.






Totalt omkom under bygget mer än 16 000 allierade krigsfångar samt omkring 
100 000 asiatiska slavarbetare genom tortyr, svält, sjukdom och utmattning. De flesta asiaterna vilar i osynliga gravar....  Den omkring 40 mil långa järnvägen beräknas ha krävt ett dödsoffer för var tredje meter byggd bana!

                                                                             - Ω -