Operation Gomorra - 42 600 människor möter Döden i världens första eldstorm

Brittiska Lancasters fäller brand- och sprängbomber...

”Elden verkade bli en levande varelse, som ändrade kurs efter behag, förtärde allt i sin väg och genererade en värme som smälte glas och bestick och förvandlade tegelstenar och människor till aska”… Hamburg, juli 1943

Strategisk bombning utvecklades under mellankrigsåren för att undvika det blodiga, stillastående, skyttegravskriget under Första världskriget. Avsikten med strategisk bombning var att förstöra en fiendes förmåga att bemanna, träna och rusta för en krigsinsats. Strategiska bombningar tog sikte på fabriker, infrastruktur och andra ekonomiska motorer. Dess förespråkare trodde att flygräder mot sådana mål kunde ha mer än bara materiell effekt av förstörelse: en flygkampanj mot befolkningscentra kunde också påverka fiendens hemmafrontsmoral. Ett av länderna som anammade denna idé var Storbritannien, och detta formade utvecklingen av Royal Air Forces (RAF) Bomber Command. Som ett resultat av Nazitysklands aggression inledde England en strategisk bombkampanj över Tredje riket.

 

Air Chief Marshal
Sir Arthur Travers Harris

Chefen för RAF:s Bomber Command, marskalk Arthur "Bomber Harris" Harris, skrev till sin överordnade, den brittiska regeringen, följande "... att vara ärlig mot allmänheten angående syftet med den planerade bombkampanjen och öppet tillkännage att:
 

• syftet med den kombinerade bombplansoffensiven... bör otvetydigt och offentligt anges. Målet är förstörelsen av tyska städer, dödandet av tyska arbetare och störningen av det civiliserade livet i hela Tyskland

 

• det bör understrykas att förstörelse av hus, allmännyttiga tjänster, transporter och liv, skapandet av ett flyktingproblem i en aldrig tidigare skådad omfattning, och nedbrytningen av moralen både hemma och vid stridsfronterna av rädsla för utökade och intensifierade bombningar, är accepterade och avsedda syften med vår bombpolitik. De är inte biprodukter av försök att slå ut fabriker


Arthur Harris (1943)

 
I början av kriget undvek Bomber Command att fälla bomber över civilbefolkningen, men sådana överväganden förkastades efter den tyska räden mot Rotterdam och inte minst efter slaget om England, dvs den tyska bomboffensiven mot England under tiden 7 september 1940 till 21 maj 1941. RAF bombade städer i Tredje riket redan i maj 1940 och anföll då skeppsvarv och fabriker längs Rhen- och Ruhrdalarna. Men redan under dessa tidiga räder förstod RAF-besättningarna att precisionsanfall med bombfällning från 4500 till 6000 meters höjd inte var kostnadseffektiva - eller ens möjliga...
 
Även om det aldrig var den officiella policyn riktade sig därför brittiska bombplan på hela städer med hjälp av en metod för ytbombning. De första tyska offentliga påståendena om offer från RAF-räder överdrevs ofta av den tyska propagandan, men snart nog skulle siffrorna matcha den bistra verkligheten.
 
År 1943 hyste staden Hamburg [norra Tyskland] många tillverkningsanläggningar och transportcentra. Hamburg var också platsen för Blohm+Voss-varven, vilka byggde de u-båtar som hotade Storbritanniens existens.
 
Sommaren 1943 var ovanligt torr och varm och RAF Bomber Commands chef, flygmarskalk Sir Arthur "Bomber" Harris, beslöt att den nordtyska staden Hamburg var ett intressant och passande mål för ett fullskaletest av idén med ytbombning. Harris ville slå till mot detta industricentrum och beordrade därför en 10 dagar lång bombkampanj riktad mot staden. Kodnamnet var Operation Gomorra, en referens till den bibliska berättelsen om det regn av svavel och eld som utplånade syndens stad, Gomorra.
 
Gomorra, ursprungligen planerad till den 22 juli 1943, försenades två dagar på grund av att operationsmålet var täckt av moln. Den 24:e juli hade himlen klarnat och de operativa villkoren därmed goda.

Sterling

Lancaster

Med start klockan 22:00 på kvällen den 24 juli, lyfte 791 brittiska bombplan och styrde i skydd av mörkret mot Tyskland. Flygflottan bestod av brittiska bombplan av typen Lancaster, Stirling, Wellington och Halifax vilka var grupperade i sex anfallsvågor.

Halifax

Varje våg bestod av 100 till 120 flygplan - och avsikten var naturligtvis att åstadkomma så mycket förstörelse som möjligt.

Wellington

Bomber Commands arsenal av sprängbomber. Notera att
vikten [angiven på bomberna ovan med krita] är angiven i pund = 454 gram.
Kvartersbomben [Blockbuster] längst från kameran med
en vikt av 12000 lb blir alltså 5,5 ton högexplosivt sprängämne.
Inte sällan tidsinställt...

Engelsmännen hade utformat en speciell teknik för att nå maximal effekt av ett bombanfall. Man hade provat att "dränka" målet med enbart sprängbomber men funnit att effekten begränsades till just den plats där bomben exploderade. Hur kunde man öka effekten och nå största möjliga förödelse per ton fällda bomber? Jo, om man först "öppnade upp husen" med sprängbomber och sedan spred ut brandbomber över raserade husvindar och söndersprängda lägenheter skulle
den uppkomna branden fullgöra arbetet så mycket bättre än vad enbart sprängbomber skulle göra.

Helt enkelt: maximal förödelse på marken per ton fällda bomber.

Engelsk brandbomb INC 4lb

Brandsatsen i INC 4lb bestod av 1,8 kg Termit, en blandning av aluminium och järnoxid som brinner med mycket hög temperatur. Bombens tändanordningen sitter i bombens högra del [bild ovan]. Bomben är svår, för att inte säga omöjlig, att släcka. Brandbomberna förvarades i en bombkapsel som efter fällning sprängdes i luften och spred ut brandbomberna över en stor yta. Brandbomben på bilden är en oantänd bomb från anfallet på Würzburg 16 mars 1945. Antalet, över Würzburg vid anfallet fällda brandbomber av denna typ, uppgick till ca 315 000 stycken...

Tysk 88 mm luftvärnskanon

Till skydd av viktiga anläggningar och städer hade Tyskland byggt ett starkt och integrerat luftförsvar bestående av jaktflyg och luftvärnskanoner. Dessa komponenter hade stöd av mycket kraftiga luftvärnsstrålkastare med 150 cm reflektorer och en belysningräckvidd om 8 - 10 km. Den tyska 88 mm luftvärnskanonen var formidabel med en maximal skjuthöjd om 12 km - långt högre än maxhöjden 9500 meter för de allierades bombflyg [t ex B17, Flying Fortress]. 88 mm luftvärnskanonen visade sig också ha överlägsna skjutegenskaper som pansarvärnskanon och ingick som standard i tyska pansarvärnsförband. 88 mm pansarspränggranaten trängde igenom alla då använda stridsvagnspansar.

Tyska Luftwaffesoldater vid den mobila
Würzburg radarstationen.

Britterna hade redan tidigt uppmärksammat förekomsten av den tyska stationära radarenheten Freya. Efter visst laboratoriemässigt letande hade de funnit Freyas frekvens och kunde i viss mån störa den med stora mängder aluminiumremsor som släpptes från flygplan. Aluminiumremsorna detekterades av Freya och gav ett eko på tyska radarskärmar. Ekot kunde tolkas som ett annalkande bombföretag. De allierade kunde med hjälp av aluminiumremsorna simulera ett bombanfall mot mål i syd, vilket fick tysk jakt att ledas och samlas sydvart medan det skarpa anfallet utfördes i norr. Emellertid hade britterna nu funnit bevis på existensen av en ny tysk radar som hade förmågan att hitta ett brittiskt bombplan, låsa på det och leda tysk nattjakt och/eller luftvärnskanonernas eld (FlaK) mot målet. Via fotospaning hade man funnit att det sannolikt rörde sig om en mobil radar som var liten till måttet och troligen billig att tillverka. I övrigt var väldigt lite känt om den. Vad man funnit var den mobila radarenheten FuMG.39 Würzburg. Mer om den kan läsas i den fängslande artikeln Operation Biting - Brunevalräden

 
Den natt då Operation Gomorra inleddes gjordes Luftwaffes radarstationer i princip oanvändbara med hjälp av utsläppta aluminiumremsor och deras ekon.
 
Bombplansgrupperna leddes fram till målet av flygande s.k. Pathfinders [stigfinnare] som med fallskärmsljus markerade flygvägarna [vitt ljus] till staden samt riktpunkterna för de sex anfallsvågornas bombfällning [grönt, gult eller rött].
 
Bombfällningsljusen brann så ljust och färgglatt att tyskarna där nere på marken kallade dem Tannenbaumen [julgranar]. En tysk på marken mindes dem såhär: "Jag stod där och tittade... på den underbara himlen... det var vackert, mycket vackrare än ett fyrverkeri. Men den skönheten var kortlivad!"
 
Mellan klockan 01.00 och 02.00 släpptes 2 300 ton bomber över staden, vilket var världens dittills största bombfällningen under ett och samma flyganfall. I bombfällningen ingick 3,6 ton Blockbusters [kvartersbomber] och 1,8 ton Cookies [mindre kvartersbomb] tillsammans med över 350 000 brandbomber á 1,8 kg.
 
Ögonvittnen beskrev det timslånga anfallet som fyllt av en obruten ström explosioner. Tiden stod stilla när människor trängdes in i skyddsrum, skakande så som källarnas betongväggar skakade. Utan lampor, vatten eller mat kunde människorna som tog sig i säkerhet bara vänta. Det mesta av förstörelsen kom inte från explosionerna, utan mycket riktigt från de efterföljande bränderna. Bland de fällda högexplosiva bomberna fanns även de som var tidsinställda. När dessa bomber exploderade, efter en kvart från nedslaget, efter en timme, efter en dag... allt efter hur tänduret var inställt, dödades även de brandmän som försökte släcka bränderna...
 
Räden mot Hamburg var stridsmässigt mycket kostnadseffektiv: av 791 startande flygplan återvände inte 12 stycken...
 
När gryningsljuset långsamt kom och förvandlade skräckens natt till dag kom de överlevande upp från sina skyddsrum. De såg bara tjock svart brandrök över staden, rök från många tusen bränder - många brann i flera dagar. Långt in på förmiddagen var solen knappt synlig...  dess klara strålar kämpade närmast förgäves med att tränga igenom brandröken.
 
De materiella skadorna var enorma och ingen del av centrala Hamburg var oskadd. Utöver de fysiska skadorna var den känslomässiga inverkan på Hamburgborna noterbar. Många  tusental var chockade och mycket osäkra på vad de skulle göra om nattens händelser upprepades. Den första räden mot Hamburg hade gjort många invånare mentalt omtöcknade av allt det våld och den förstörelse som drabbat deras stad...

B-17 Flying Fortress

För invånarna i Hamburg var detta emellertid bara början. Fler räder skulle mycket snart komma. När eftermiddagssolen äntligen slog igenom rökmolnen, anlände 123 amerikanska B-17 Flying Fortress bombflygplan till staden. 

    

    Den amerikanska strategin för strategisk bombning var mycket annorlunda än den brittiska. US Army Air Forces (USAAF) omfattades av doktrinen om dagsljusprecision vilken innebar att man så långt möjligt sökte undvika ytbombning och endast slå mot definierade militära och strategiska mål. I hopp om att undvika de politiska resonemangen kopplande till den moraliska aspekten av massövergrepp på civila, satte USAAF stor tro till sina nya Norden Mk XV bombsikten. 

    De amerikanska formationerna var ganska sårbara där de flög utan jakteskort och där de var tydligt synliga för tysk radar och tyska dagjaktplan. Den 25 augusti var bombmålen för amerikanerna Hamburgs varv samt Klöckners flygmotorfabrik.

 
Med obegränsad sikt närmade sig den amerikanska formationen Elbeflodens mynning när tyska jaktplan dök upp - amerikanarna kom dock fram till staden utan förluster. Röken från nattens anfall - och de ännu pågående eldsvådorna - störde precisionsbombningen och gjorde det svårt att lokalisera utsedda mål. En lucka i röken gjorde att bombfällarna äntligen kunde se ett fartygsvarv i området men motorfabriken förblev skymd. Grupperna som tilldelats Klöcknerfabriken höll därför inne sina bomber och fällde dem senare över bangården i Heide.
 
Hälften av de återvändande bombplanen ådrog sig skador från antingen FlaK [Flugabwehr-Kanone, tyska, luftvärnskanon] eller tyska stridsflygplan. 123 stycken B-17 lyft den dagen, 14 av dem tvingades att återvände hem redan under utresan. Av de 109 B-17 som anföll Hamburg återvände aldrig 15 stycken vilket i sig betyder en förlustsiffra på 12 procent. Sådana siffror skulle bli en dyster standard för 8th Bomber Command hösten 1943. Förlusterna var så allvarliga att en amerikansk flygbesättning statistiskt sett inte kunde överleva sina erforderliga 25 stridsuppdrag... Dessutom föll bara 60 procent av de amerikanska bomberna på eller nära de utsedda målen - trots de fina bombsiktena.
 
Påföljande dag flög 121 stycken amerikanska fullastade B-17 med Hamburg som mål. Till följd av problem med navigeringen och flygformationsproblem kom endast 54 bombplan till målet. Totalt 67 flygplan återvände redan under utfärden till hemmabasen.
 
Vid målet fanns denna gång turligt nog inget fientligt flyg - de var upptagna med att försvara Hannover mot ett annat bombföretag - men FlaK i Hamburg utgjorde också ett dödligt hot. Medan röken från bränderna efter den tidigare RAF-räden i princip hade börjat tunnas ut skymde enstaka väldiga rökplymer utsedda varvsmål och dieseldrivna elkraftverk. Under en tidsrymd av cirka en minut över målen fällde amerikanerna 126 ton bomber exakt och i enlighet med deras förkrigsdoktrin. När de återvände hem dök Luftwaffe-jaktplanen upp, denna gång sköts två Flygande Fästningar ner.

Staden hade nu uthärdat tre dagar av bombningar men ännu återstod det värsta. Klockan 22:00 den 27 juli sände Bomber Command 787 bombplan inklusive Pathfinders vilka släppte sina markerande gula bloss [julgranar] strax efter midnatt. De 722 flygplan som nådde målet började släppa de första av sammanlagt 1 174 ton spräng- och brandbomber klockan 01:00. Bomberna, vilka föll kontinuerligt under de följande 45 minuterna, slog till stor del ner i den östra delen av staden och bränder uppstod omedelbart. En RAF-pilot erinrade sig senare: "Vi behövde ingen navigering. Vi kunde se Hamburg när vi var över Nordsjön... med de färgade blossarna och lågorna... det var hemskt." Denna brinnande yta, accentuerad av de fallande julgranarna, observerad från ovan tedde sig alltså skrämmande - men scenen nedanför i staden var helt enkelt något ofattbart - något som aldrig tidigare skådats...

När sista bombplanen klockan 01:47 släppte sin last höll redan den aldrig tidigare i historien skådade Eldstormen på att byggas upp. Ett vrålande hav av lågor växte fram med temperaturer som snabbt steg till över 1 000 grader Celsius. Den av lågorna upphettad luften steg uppåt över brandhärdarna och skapade därmed ett vakuum som genast återställdes genom att ny luft från alla håll sögs in mot brandhärden - och därmed matade det snabbt växande infernot med syre. Processen accelererade och genererade en vind som från alla sidor blåste in mot brandhärdens centrum med en hastighet av 55 till 75 m/s, långt starkare än en orkan [33 m/s]. Allt löst följde med vinden, träd rycktes upp med rötterna, människor bokstavligen sögs in i elden... Förutom den utstrålade värmen och det växlande ljuset så dånade och vrålade elden. Ett ögonvittne mindes: "Vilket ljud det var! Det var helvetet, det var helvetets bränder. I helvetet är det inte bara varmt - där är också mycket hög ljudnivå. Eldstormen helt enkelt vrålade!"
 
Elden verkade bli en levande varelse som ändrade kurs efter behag, förtärde allt i sin väg och den genererade en värme som smälte glas och bestick och förvandlade tegelstenar och människor till aska. Under oändliga timmar brann staden. Asfalten brann, av hettan förvridna spårvagnsskenor slets av och pekade mot himlen, av byggnaderna fanns bara sotsvarta fasader kvar - och i groteska poser fanns överallt starkt förkolnade lik... detta fullkomnade den helvetiska scenen...  

     Även om inget definitivt antal dödsoffer någonsin kunde fastställas anser man idag att 42 600 människor miste livet som konsekvens av detta enda anfall. Många döda återfanns i luftskyddskällare [skyddsrum under jord] där branden i ovan- och omgivande byggnader förbrukat allt tillgängligt syre - och därmed kvävde dessa skyddssökande.

 
Men, mer eld och svavel skulle regna över Hamburg. Två dagar senare, den 29–30 juli, kom 777 RAF-bombflygplan till staden. 

    

Messerschmidt Bf 109
Tysklands arbetshäst som jaktplan under Andra världskriget
Antal tillverkade: 33 984

    Denna gång var Luftwaffes jaktplan Bf 109 och Fw 190 närvarande och på alerten. Drygt 30 stycken av de Allierade bombplanen kom aldrig att landa på hemmabasen i England igen. 

Focke Wulf Fw 190
Dödligt tyskt jaktflygplan i tjänst från 1941
Ansett som andra världskrigets bästa jaktflygplan.
Antal tillverkade: 20 000

Trots dessa tyska individuella luftsegrar kom emellertid huvuddelen av bombplanen in över staden. Strax efter midnatt släppte, under 45 minuter, flygplanen sina bomber över ett mycket bredare område än tidigare. Trots det otydliga spridningsmönstret inträffade en andra eldstorm, men denna gång i de norra delarna av Hamburg. Många invånare hade flytt från staden efter de tidigare luftangreppen, men ett stort antal fanns faktiskt kvar. Uppskattningar som gjordes senare anger cirka 1000 omkomna denna natt - samtidigt brändes det mesta av Hamburgs förorter ner.

     Även om det inte verkade finnas mycket kvar att bomba i staden startade RAF en fjärde räd den 2–3 augusti men bombplanen möttes då av så dåligt väder att de tvingades sprida ut sig över norra Tyskland vilket besparade Hamburg ytterligare förödelse och död.
 

Det vettlösa bombkrigets ansikte... Inte ett enda område
i Hamburg undgick bomber och eld... 80 procent av staden
utplånades

De fruktansvärda scenerna i Hamburg skulle snart nog upprepas över hela Tyskland. Vildheten och våldet som visades under operation Gomorra fick den tyska rustningsministern Albert Speer att skriva, "Hamburg... satte Den straffande Guden i min förgrund...." Han fortsatte med att skriva "en serie attacker av detta slag, vid behov förlängda sex månader eller mer, skulle få den tyska vapenproduktionen att stanna." 

Resultatet av denna Bomber Harris nya strategi var att antalet döda civila i Hamburg uppgick till 42 600 personer. 125 000 invånare skadades och 900 000 blev hemlösa. Hela Hamburgs inre stad totalförstördes.

Under Operation Gomorra släpptes totalt 8621 ton bomber över staden. 580 verkstäder totalförstördes samt tre ubåtar under byggnad. Under kriget som helhet genomled Hamburg totalt 213 luftanfall med 101 000 sprängbomber och 1,6 miljoner brandbomber. Av stadens byggnader förstördes 80%.

Psykologiskt blev detta mördandet av civila, som vi idag anser brottsligt, att den tyske medborgaren stärktes i sitt hat mot de som anföll dem, dödade deras familjer och bokstavligen krossade deras hem. Hur skulle de, om de ens så ville, kunnat påverka en totalitär militärstat med full kontroll över varje medborgare? Nazismen härskade i varje vrå av Tyskland på ett sätt som inte låter sig förstås av den sentide betraktaren med mindre än genom ett ingående studium av de museer över nazismen som finns i dagens Tyskland. 

Hamburgs återhämtningsförmåga var emellertid stor. Inom fem månader var stadens fabriker och varv tillbaka på 78 procent av sin krigsproduktion före bombningarna.

Staden Hamburg drabbades aldrig mer av luftanfall med sådan kraft som bombningarna i juli 1943 - nu låg andra tyska städer i Butcher Harris [slaktaren Harris; han kallades på goda grunder så] och bombfällarnas hårkorssikten. Under de kommande två åren skulle, i princip alla tyska städer med mer än 10 000 innevånare möta ett liknande öde...

                                                                                               

                                                                                                    - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv en e-post till erland.renstrom@telia.com I brevet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Zeppelinaren - drömmen som slutade med en katastrof...

Zeppelinaren Bodensee vid enda besöket
i Sverige, (Stockholm, Gärdet) 1919

Det var under den era då de stora passagerarfartygen byggdes och förde människor hit och dit över världen. Ångkraften ersatte segelduken och fartygen byggdes av stål i stället för trä. Fartygen byggdes också allt längre

och en veritabel jakt på hastighetsrekord och lyx ombord inleddes och drevs under många år. Titanic är ett gott exempel på detta. Där sände prestigejakten, i detta fall hastighetsrekordet över Atlanten, 1495 människor i döden...

Tron på människan i samklang med materia och maskin genomsyrade likafullt denna tid.

Mongolfiers ballong vid Elyséepalatset 19
september 1783

Redan den 4 juni 1783 sände bröderna Montgofier upp en varmlufts-ballong i Paris. Den 19 september 1783 gjordes, med bl.a. Ludvig XVI, Marie-Antoinette och den amerikanske vetenskapsmannen och uppfinnaren Benjamin Franklin som åskådare, den första uppstigningen med levande varelser ombord. Ett får, en anka och en tupp placerade i en korg hängde undertill på en nykonstruerad varmluftsballong. Avsikten var att utröna huruvida detta att befinna sig så långt upp ovan jord kunde vara skadligt för en levande varelse, t ex människan. Ballongen var 19 m hög, vägde 400 kg och hade en volym på 1400 m3. Luften i ballongen värmdes av glödande kol på ett galler under ballongen. Flygturen varade denna gång 8 minuter och dess passagerare landade välbehållna 3 km bort.

En sådan flygapparat var dock behäftad med ett generellt fel: Den flög enbart dit som vinden blåste!

Tyske greven Ferdinand von Zeppelin tog som sin uppgift att studera de parametrar som skulle ge ett styrbart luftfartyg. Han grundande också företaget Zeppelin GmbH.

Det första luftskeppet, LZ 1, tas ut från sin hangar för
den första flygningen vid Bodensjön 

Från 1890 ägnade Ferdinand von Zeppelin sig åt byggande av styrbara luftskepp - s.k. zeppelinare.  Den 2 juli 1900, med riktning ut över Bodensjön, företog greve von Zeppelin den första uppstigningen med det 128 meter långa luftskeppet LZ 1. 

1906 hade han lyckats med skapandet av den typ av styrbara ballongfartyg, som efter honom kallas zeppelinare. 

En zeppelinare är alltså en luftfarkost med ett skelett byggt av aluminium vilket är klätt med målad bomullsväv. Storleken på skelettet kan vara gigantiskt - luftskeppet Hindenburg mätte 245 meter i längd och 45 meter i diameter! Inuti var detta väldiga utrymme fyllt med gastäta säckar fyllda med vätgas. Via trappor och stegar var säckarna åtkomliga för inspektion - och åtgärder vid läckage.

Ballongskeppet Hindenburg hade midskepps (med en dragning akterut) utvändiga motorbryggor för fyra stycken 1320 hk propellerförsedda Mercedes-Benz dieselmotorer. Motorerna gav det 242 ton tunga luftskeppet Hindenburg en kryssningsfart om 135 km/h. Atlanten kunde därmed korsas på rekordtiden fem dagar, 19 timmar och 51 minuter.

Ferdinand von Zeppelin hade många motgångar. Trots upprepade olyckshändelser, bland annat en fatal händelse vid den tyska staden Echterdingen 1908 där luftskeppet LZ-4 skadades av en storm vilken fick vätgasen att antändas med resultat att luftskeppet förtärdes av eld, lyckades von Zeppelin genom okuvlig energi samla medel för experimentens fortsättning. 

Olyckan i Echterdingen kunde ha inneburit slutet för von Zeppelins visioner men i stället spreds över Tyskland uppropet "das Wunder von Echterdingen" (Undret vid Echterdingen) som innebar att tyskarna ställde sig bakom greve Ferdinand von Zeppelin i den dittills största penninginsamlingen, Zeppelinspende, i Tyskland. Sex miljoner Riksmark blev insamlingens facit - och därmed kunde greve von Zeppelin, för de kommande 30 åren, fortsätta sina experiment för att skapa ett luftfartyg som skulle medge komfortabla resor till fjärran platser.

Den enda landningen av en zeppelinare i Sverige utfördes 1919 med LZ 120 Bodensee, (se bild ovan!) en motordriven gasballong baserad på ett metallskelett av aluminium klätt med duk.

Flaggskeppet i den tyska zeppelinflottan var Hindenburg, det första av två planerade stora luftskepp för transatlantiska flygningar. Bygget började 1931 och stod klart för sin jungfrufärd i mars 1936. Ursprungligen var Hindenburg konstruerad för att använda dyrt men obrännbart helium som lyftgas. Men de amerikanska leverantörerna, som först lovat sälja gas till tyskarna, drog sig ur avtalet efter ett militärt embargo mot Tyskland. Hindenburg fick då konstrueras om för vätgas, vilket var enda alternativet.

211 890 m3 vätgas inneslöts i sexton stora ballonger inuti zeppelinaren, som var byggd av duraluminium och klädd med bomullstyg. Tyget målades med en färg bestående av aluminium och järnoxid löst i en cellulosalack. Färgen skulle skydda gasballongerna från nedbrytande uv-strålning och upphettande ir-strålning.

Till skillnad mot sina zeppelinföregångare hade Hindenburg sina passagerar- och lastutrymmen inuti flygkroppen. Därigenom kunde den obligatoriska gondolen under främre delen av flygkroppen göras precis så stor som manöverorganen och tjänstgörande personal krävde. Givetvis påverkade denna lösning på ett positivt sätt luftskeppets aerodynamik.

Hindenburg hade plats för 72 passagerare och 61 besättningsmän. Passagerarna förlades huvudsakligen i dubbelhytter. För passagerarnas välbefinnande fanns matsal, lounge, skriv- och läsrum, bar och rökrum. För passagerarna fanns också, vid matsalen och loungen, ett mot yttervärlden glasat "promenaddäck" längs med luftskeppets sidor.

Under första säsongen, 1936, gjorde Hindenburg tio resor till USA och sju till Brasilien. Hon hann tillryggalägga 30 800 mil med 2 798 passagerare och fraktat 160 ton gods under sin livstid. Efter den första resan till Sydamerika för säsongen 1937, startade Hindenburg på kvällen den 3 maj 1937 sin sista färd. Destinationen var Lakehurst i USA. Lakehurst var amerikanska flottans luftskeppsstation, Naval Air Station, och ligger 80 km sydsydväst om New York.

Tre dagar senare inträffade katastrofen. Under pågående förtöjningen, på 90 meters höjd, vid en hög mast vid Lakehurst började en brand. Något som såg ut som en statisk urladddning rörde sig först uppåt från kölen, och därefter spred sig en löpeld av gula flammor snabbt från aktern och föröver, berättar de närvarande. Efter bara 34 sekunder var allt över. Skelettet efter den stora zeppelinaren låg på marken, och 36 personer hade dött eller var döende.

Här följer nu ett bildkollage över luftskeppet Hindenburg och dess sorgliga öde!

Det Nazistiska Tysklands stolthet inom flygkonsten 1936.
Luftskeppet Hindenburg, 245 meter långt och 242 ton tungt.

En storleksjämförelse mellan två flygfarkoster:

Luftskeppet Hindenburg och flygplanet Boeing 747.

Det är emellertid en sanning att Boeing 747

tar 9 gånger fler passagerare...

dock inte med samma bekvämlighet som Hindenburg...

Två längdsektioner av Hindenburg där man kan se de för passagerarna tillgängliga utrymmena: matsal, skriv/läs (tyst) rum, lounge, rörkrum! (bakom rökrummet den lilla baren som inte syns) samt promenaddäcken (gångarna med fönster). Eftersom lyftsäckarna var fyllde med explosiv vätgas var rökrummet försett med övertryck och med en luftsluss så att ingen vätgas kunde komma in i rummet!

Passagerarutrymmena på A-däck.
Längst till vänster matsalen, i mitten tvåbäddshytterna. Till höger loungen
och bakom den skriv- och läsrummet. Loungen och matsalen
har fönster och "promenaddäck"!

 

Planskiss över passagerarutrymmena på A-däck

För att öka antalet passagerare byggdes Hindenburg om och fick
10 nya hytter på B-däck, rakt under hytterna på A-däck.
På B-däck fanns också rökrummet och den lilla baren. 

I Hindenburgs lounge fanns ett specialbyggd flygel, helt i aluminium!
Valet av material dikterades naturligtvis av att man ville hålla nere vikten
på "lös egendom" så mycket som möjligt. Flygeln tillverkades av
den rennomerade instrumentbyggaren Julius Blüthner Pianofortefabrik.
Flygeln vägde blott 162 kg och sägs ha haft ett fullgott ljud.
Den gick förlorad i en brand 1943

Två olika dukningar i Hindenburgs matsal. Notera det smala "promenaddäcket" med fönster ut mot yttervärlden.

Liksom på de stora linjeskeppen till havs hade Hindenburg
eget, namnat, porslin!

Två bilder från Hindenburgs lounge

Passagerare njuter av utsikten från "promenaddäck" i loungen. Notera: ett fönster är öppningsbart!

Bild från läs- och skrivrummet

Rökrummets väggar var dekorerade med svinläder med tuschteckningar

av luftfarkosternas utveckling över tid

Kabin med två bäddar.  Tvättstället, till vänster i bild, är faktiskt gjort av plast för

att spara vikt!

Till skillnad från sina föregångare hade Hindenburg en gondol som enbart var avsedd för luftskeppets manövrering.

Kontrollgondolen inifrån. Mannen framme till vänster sköter sidrodret

(styr enligt kompassen) medan mannen just i vänster bildkant manövrerar

höjdrodret. Notera att alla bärande balkar har en minimerad vikt

genom att ett stort antal hål tagits upp i balken.

Rätt utförda minskar inte dessa hål balkens hållfasthet!

Kapten Ernst Lehmann och flygingenjör Knut Eckner i navigationsrummet (direkt bakom bryggan)

Vätgasen får Hindenburg att brinna som en fackla. Hela katastrofen tar bara

34 sekunder från det att en statisk gnista tänder "facklan" tills Hindenburgs

utbrända skelett ligger på marken!

De 9 besättningsmän som befann sig i Hindenburgs förskepp omkom alla

Minnestavla vid platsen för haveriet.  Av de sammanlagt 97 människorna ombord

omkom 35. 13 av 36 passagerare och 22 av 61 besättningsmän. En omkommen

person från det civila landningsuppbådet tillkommer bland de omkomna

besättningsmännen. Antalet omkomna vid olyckan blir således 36 personer. 

Hindenburgkatastrofen vid landningen på Lakehurst den 6 maj 1937 innebar det definitiva slutet för drömmen om luftskepp vilka ansågs kunna föra passagerarna från kontinent till kontinent med värdighet och med ett harmoniskt inre sinnelag - just så som om man färdades med ett fartyg ute på havet. Fortsättningen präglades av allt snabbare flygplan, allt trängre plats ombord, allt fler stressmoment både ombord på flygplanen och på världens flygplatser. Själva resandet förvandlades till en transport från här till där - och tjusningen med en stilla transport med god mat, ett gott vin ett lugnt och avkopplande samtal med medpassagerarna gick för alltid i graven med luftskeppet Hindenburg klockan 19:25 den 6 maj 1937.

                                                                        - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!