onsdag 20 mars 2019

Liberator - engångspistolen som fick en kort historia

1942 föddes i USA idén att skapa ett billigt vapen som kunde användas av Europas frihetsrörelser - eller för den delen av dem som inte sympatiserade med den tyska ockupationen. Resultatet blev den så kallade Liberator-pistolen som i stort antal luftledes avsågs regna ner over Europa

Vapnet skulle masstillverkas, vara billigt att tillverka, vara ett typiskt korthållsvapen och hade inga krav på att vara funktionsdugligt över tiden.



Resultatet blev FP-45, Liberator som fick en kort men produktionsmässigt häpnadsväckande historia.

Under strängaste sekretess, där vapendelarna gavs vilseledande namn, tillverkades - av GM - under knappt tre månader 1942 närmast otroliga en million Liberatorpistoler!

Arbetsstyrkan uppgick till endast 300 man och varje vapen provsköts innan det packades ner i lådor för transport till Europa. Ammunitionsåtgången vid provskjutningarna blev faktiskt en belastning för den amerikanska  krigsproduktionen av ammunition.



Vapendelarna bestod huvudsakligen av pressad plåt, pipan med patronläge och bakstycke, liksom slagstiftet, var av gjutet stål. Pipan var slätborrad.

Vapnet var av kaliber .45 (11,43 mm), var ett omladdningsbart enskottsvapen och hade en livslängd om ca 50 skott innan det blev en lika stor fara för skytten som för det tilltänkta offret. Effektiv skottvidd var högst 15 meter.









I kolven på FP-45 rymdes fem patroner vilka var för sig måste laddas in i kammaren.










För att överbrygga språkbarriären skulle vapnet levereras med en helt bildbaserad handhavande-instruktion. Den med-levererade trästickan (se bilden t.h.) var avsett att, via mynningen, mata ut en avskjuten patronhylsa.

Vapnets produktionskostnad var i dåtidens penningvärde 3 dollar 50 cent.




Efter att England mottagit en halv million Liberatorpistoler stoppades, på Brittisk begäran, leveranserna från USA. Engelsmännen saknade två saker: utrymme för att förvara pistolerna och brist på flygkapacitet för att leverera dem över Europa. De i England baserade bombflygplanen hade en primär krigsuppgift: att leverera bomblaster över mål i Europa och logistiken förmådde inte en samtida leverans av Liberationpistolerna!

För att förstå den leveranstänkta volymen pistoler måste vi tänka tåg: en million pistoler skulle ha fyllt ca 100 fullastade godsvagnar vilket överslagsmässig innebär 3-4 tågset...

Det blev inga noterbara mängder pistoler till Europas frihetstörstande befolkning - men flera laster Liberatorpistoler levererades i stället till Sydostasien för kamp mot japanerna.

Åren efter krigsslutet bar den Fillipinska polisen detta vapen i den förövrigt "vapentorra" efterkrigsperiod som kriget mot Japan innebar.

Vad hände då med den gigantiska volym Liberatorpistoler efter kriget? Jo, det största antalet pistoler destruerades mekaniskt och gick till metallåtervinning - eller fann helt enkelt sin slutpunkt tippade i havet.

                                                       Ω














fredag 25 januari 2019

Radiostationen SAQ Grimeton - ett svenskt världsarv

Säkert har du en inre bild av hur en radiostation ser ut? Själva radiostudion är (vanligen) inhyst i en specialanpassad byggnad (ljudisolerade radiostudior) eller, vid mindre stationer, i en ordinarie kontorsbyggnad. Alltså: ett rum med ljudabsorberande väggar, ett bord med två-tre stolar samt en, eller flera, mikrofoner med signallampor. Grönt för "prata fritt, ingen utomstående hör dig" - rött för, via mikrofonen, direktkommunikation med världen.

De flesta av oss har aldrig besökt en radiostation - än färre rummen med själva sändarutrustningen. Sändartekniken ligger vanligen i en byggnad ovan jord - men det finns också stationer som är nersprängda i berg. Av naturliga skäl ligger stora sändare långt från studioverksamheten.



Nackasändarens två master för TV och Radio reser sig 193 meter ovan jord.

Sändarstationen förser Stockholm med omnejder med radio och TV. 

Sändartekniken är nersprängd i berget, men radiostudiorna befinner sig i Radiohuset vid Gärdet i Stockholm.







Ingen arbetsplats för personer med höjdskräck! Arbete på en av masterna i Nacka.











Men låt oss försöka måla upp bilden av hur en sändarstationen kan se ut inuti!


När vi öppnar dörren till sändarrummet möts vi av brummandet från ventilations-utrustningen. Temperaturen är +18 grader. Rummet är fyllt med "gråa garderober" som innehåller sändartekniken. Somliga garderober har glasdörr innanför vilken hundratals instrument och lampor blinkar eller lyser fast. Andra garderober har plåtdörrar i vilka mängder av instrument och strömbrytare har fällts in.
Allt andas dammfritt och städat!
Från en av garderoberna styr ett rektangulärt rör (vågledare, typiskt ca 5x2,5 cm) upp mot taket och "försvinner" i riktning mot sändarantennen. 

Inne i garderoberna blandas ljudet från mikrofonen i radiostudion med elektriska svängningar från en oscillator, blandresultatet förstärks till, för dåvarande mellavvågssändaren i Nacka, imponerande 2x150 kW.  Siffrorna motsvarar den förbrukade effekten för 5000 st 60 watts glödlampor!

Detta om relativ nutid - men hur såg radioanvändandet ut vid tiden för 1:a Världskrigets slut, dvs november 1918? 

Marconis uppfinning - radion - utvecklades naturligtvis under Världskriget och allt fler rederier installerade under de följande åren apparatur för gnistsignalering för kommunikation med sina fartyg på världshaven. 

Gnistradio var också vad italienaren Marconi använde sig av vid sitt första framgångsrika experiment 1895. Principen grundade sig på att en gnista sänder ut radiofrekvent strålning!


Principschema för gnistsändare
Gäller alltså "bara" att bygga en apparat för upptransformering av den använda drivspänningen. Detta uppnår vi enligt elektricitetens lagar genom att linda två spolar, den ena med få varv grov koppartråd (primärspolen) - den andra med ett stort antal varv av tunn koppartråd (sekundärspolen). Spolarna placeras i varandra med mångvarvsspolen utanpå spolen av grov tråd. En järnstav finns inne i den mindre spolen. En strömstöt genom den inre spolens lindning genererar en högspänning mellan trådändarna i den yttre spolen. Vidare behövs också en enkel anordning som kontinuerligt "hackar upp" drivspänningen så att vi får en följd av strömstötar genom primärspolen - och därmed en pulserande högspänning i sekundärspolen.

Vi behöver vidare ett gnistgap. Därefter ansluter vi spänningsgeneratorns två utgående ledare till gnistgapet, kopplar på drivspänningen till de inre spolen - och se! En synbart kontinuerlig gnista hoppar mellan polerna i gnistgapet. Gnistgapet är också kopplat till en avstämningsspole och några kondensatorer. Lägger vi så in en telegrafnyckel i primärkretsen kan vi plötsligt "styra" gnistströmmen till långa och korta signaler - sedär: använder vi morsetecken kan strömmen av gnistor forma ett meddelande. Genom en enkel kristallmottagare och hörlurar kan vi, även på långa avstånd, uppfatta en på detta sätt genererad signal.


Guglielmo Marconi
Nobelpristagare i fysik år 1909


Marconi lyckades redan 1901 etablera radiosändningar (gnistsändare) över Atlanten, från en station i Poldhu i Cornwall och en i Kap BretonNew Foundland. Antennerna utgjordes av drakar och koppartråd.

För säker överföring av information mellan Gamla och Nya Världen användes sedan 1866 två telegrafkablar på Atlantens botten.

Under 1:a Världskriget ökade dramatiskt mängden information som skulle överföras mellan länder och världsdelar.

De två Atlantkablarna utgjorde en trång flaskhals - liksom kablar för överföring från Orienten till Europa.

De samlade erfarenheterna från 1:a Världskriget av problemen med långsamma meddelandeöverföringar fick 1920 Sveriges Riksdag att besluta om byggandet av en station för långvågstransmission av morsetelegram till Amerika.

Lämpliga platser för en sådan station studerades. Valet som plats för sändarstationen föll 1922 på Grimeton ca 15 km öster om Varberg medan Kungsbacka valdes för placering av mottagarstationen. Att sändare och mottagare förlades separata berodde på att sändarstationen inte skulle störa mottagningen.

Ernst Alexandersson
Teknikvalet landade på en mekanisk/elektrisk sändarutrustning designad av svenskamerikanske elektroingenjören Ernst Alexandersson (1878-1975) verksam vid RCA. Ernst Alexanderson producerade under sin verksamhetstid mer än 300 patent inom elektrotekniken!

Den väldiga elektromekaniska sändaren med sina hjälpaggregat skruvades ihop på plats med hjälp av amerikanska montörer.

SAQ, som är stationens internationella anropssignal, gjorde sin första skarpa sändning till USA den 1 december 1924 på frekvensen 16,1 kHz. Frekvensen ändrades så småningom till 17,2 kHz - vilken är den frekvens som ännu används vid årets Grimeton/SAQ höjdpunkt -  julaftonsmorgonens sändning till världen kl 09 (GMT+1 timme).



Här följer ett minne från SAQ Grimetons invigningensändningen den 1 december 1924: 

"Å jag glömmer aldrig scenen. Jag stod ju bredvid ingenjör Graff när han slog ner SAQ på telegrafnyckeln. Och Kungsbacka (lyssnarstationen för SAQ) var ju på... ... jag vet inte hur många minuter det va efteråt, så ringde telefonen i Kungsbacka. Jaha, jag har hört ifrån Amerika. Dom har sagt att det gick bra. Dom hörde Grimeton väl. Å då gick gubbarna i taket. Alla va glada. Alla va belåtna. Då hade allting lyckats. Så det va ju ett högtidligt ögonblick!"

Telegrafnyckelns "hemvist" var efter detta ett telegrafkontor i Göteborg. Överföringen därifrån till Grimeton skedde med telefontråd.


Till stationen hör naturligtvis antennmaster - i detta fall 6 st fördelade på en sträcka av 2000 meter. Varje mast är 127 meter hög och har en 46 meter lång mastbrygga överst.

För att förstärka antennkablarnas jordplan under tornen grävdes 20 mil koppartråd ner längs mastgatan!

127 meter i strumplästen
Bredd över axlarna 46 meter.

5 syskon.
Kom, direkt från
Motala-Lindholmenverken,
 i byggsats till Grimeton.
Nitad ihop på plats.
Tänk dig att dingla här
i en mastkorg
med en färgskrapa
i hand!

Del av den stora sändarsalens tekniska
utrustning.
Bild från 50-talet


Anläggningen Grimeton gavs omgående ett vittomfattande underhållsschema. Maskinutrustningen skulle regelbundet underhållas, gräsmattor och häckar klippas etc etc. Inte minst de väldiga antennmasterna skulle skrapas, mönjas och målas. Förutom Grimetons fasta underhållspersonal gavs säsongsarbete, typ mastmålning, för småbönder på trakten.



För att minimera tidsspill vid förflyttning och måltider fanns en mobil manskapsbord, en s.k. byscha, för arbetarna. Byschan flyttades alltså längs den 2 km långa mastgatan allteftersom underhållsarbete på masterna utfördes. Bilden är från frukostrast vid 6:e mast 1952.





Skrapning, med vanlig färgskrapa,
något hundratal meter ovan mark!

Mastarbete var sannerligen inget för den höjdrädde - eller för den delen den riskmedvetne. Säkerhetsselar etc är nutida uppfinningar...  

Arbetsmomentet på bilden är skrapning. Skrapjärnen slipades varje afton/natt i Grimetons verkstad för att vara insatsklara tidigt påföljande morgon. Varje "dagsskrapad" del av en mast blymönjades (rostskydd) som slutet på en arbetsdag. Masten mönjades två gånger och målades sedan med grå s.k. pansarfärg. Till varje mast förbrukades sammanlagt för en färdig målning: 400 kg blymönjefärg och 1200 kg pansarfärg. Kostnaden (1946) var 25 000 kr per mast!


Ett luftigt frukostbord 127 meter över marken...! Notera att vardera arbetaren sitter i sin egen hisskorg.













Grimetonstationen var så strategiskt viktig att den förseddes med egen brandbil. Denna testades en gång per vecka med avseende på oljenivå, startvillighet, ringtryck och praktisk pumpfunktion!

Än idag vårdas denna klenod mycket ömt!


Säkert har du förstått att denna guidade tour inte landar i den ovan uppmålade bilden av en radiostation! Nu skall vi titta in i ett världsarv!


Fasaden för SAQ Grimeton
Byggnaden ritad av
arkitekt Carl Åkerblad
Uppförd 1923

Visst hör du kylfläktar surra i sändarsalens nyare teknik men allt är annorlunda! En doft av smörjolja och maskinhall möter dig - ljudnivån när den stora högfrekvensgeneratorn, vilken genererar stationens bärvåg, accelererar till fullvarv - otroliga 17200 varv/minut är öronbedövande! 

Här nedan kommer ett bildkollage från ett besök på Grimetonstationen 2015.



Alexanderssonsändarens hjärta: den väldiga elektro/mekaniska högfrekvensgeneratorn som skapar bärvågen på 17,2 kHz. (Här fotat från elmotorsidan)

Högfrekvensgeneratorn är Alexandersonsändarens hjärta.
Vid korrekt utfrekvens roterar maskinen med 17200 varv/minut.
I normalt arbetsläge, vid telegramtrafik, genererades max 200 kW - inte sällan mindre. Hörbarheten i USA avgjorde.
Vid stationens sändningar idag är effekten maximerad till 80 kW

Centrala styrenheten. Härifrån startas/stoppas all
kringutrustning liksom
Alexandersonsändarens högfrekvensgenerator
Kylvattenpumpar. Vattnet tas från bassänger utomhus.
Kylning av utgående vatten sker med hjälp en
plymfontän placerad i utomhusbassängen.
Antennutrustning. Notera den blänkande kopparn!

















Fortsättning på föregående bild.
"Härifrån till antennerna - och världen!"

Närbild på manövertavlan
Vattenkylda elektrolytiska motstånd

T.v. isolator för antennvajer
T.h. enmansstol för underhållsarbete
på antennmasterna





En arbetsdag på Grimetonstationen 
Nedtecknat efter berättelse av en informant som arbetade på Grimeton.
Excerpt ur: "Radiostationen Grimeton" av Britta Nyström. Utgiven av länsstyrelsen i Halland.

"Det är tidig fredagsmorgon i stationsbyn en sensommardag i slutet av 40-talet. Klockan är halv fem (på morgonen, Red anm) och det är dags att göra sig i ordning för att ta sig till stationen. Fyrans mast skall skrapas och målas och man startar redan klockan fem. Arbetet i masten har legat nere ett par dager då det varit ihållande regn, men idag ser det ut att bli mastväder och inga molns syns på himlen. Strax före kl. fem cyklar en av radioarbetarna iväg genom stationsbyn som ligger inne på stationsområdet. Det är alldeles tyst ute, bara knastret mot grusvägen hörs. Vid stationen samlas de som skall utföra dagens mastarbete. Alla har cyklat hit och efter diverse muntra tillrop till varandra går man in på stationen och hämtar de verktyg som behövs. Väl ute vid masten är det dags att samla ihop sig inför dagens arbete i höjden. Hisskötaren kör upp mastkorgen "Storan", och dagen kan börja.

Klockan har nu blivit sju och de radioarbetare som inte mastmålar samlas inne på verkstadsgolvet. De möter sändar- och maskinvakt som just gått av nattskiftet och är på väg hem. Dagskiftets maskin- och sändarvakt går till sändarsalen. De vet redan sina arbetsuppgifter som är rutingöra om allt går som det skall. Ingenjörerna går upp på kontoret och läser igenom nattskiftens maskinsjournal samt pratar med linjemästaren.


De övriga ställer upp sig på led utmed den långa arbetsbänken i verkstaden för att vänta på linjemästaren som delar ut dagens arbetsuppgifter. Eftersom det är fint väder passar man på att göra mycket utomhusarbete. Det skall grävas för en ny kabel, förrådet skall målas om och alla gräsmattor borta i stationsbyn behöver klippas. Efter några dagars regn har de vuxit snabbt. Man hämtar de verktyg som behövs och går iväg till sina arbetsuppgifter.....

.... Nu har klockan slagit nio och det är dags för en frukostrast för mastarbetarna. Ett par barn kommer inspringande på området med matlådor till sina fäder. Frukosten äts vid ett av mastbenen, i ett litet skjul (byscha), som också är flyttbart. Om barnen har tur får de kanske sig en liten åktur upp i masten med sin pappa....

.... Inne i sändarsalen är man oroad. Är det samma relä som är trasigt igen? Kan man hitta någon annan lösning så att det håller bättre i fortsättningen? En av ingenjörerna tar sig an uppgiften och får sedan hjälp av ritare att finjustera skissen på den förändring han tänkt sig. Kan förste reparatören vara till hjälp? Efter diverse ritarbeten och överlägganden kallas förste reparatören in på kontoret för sin nya uppgift. Han är skicklig på att snabbt lösa praktiska problem och tillverka reservdelar och smedjan används flitigt.

Måleriarbetet på förrådet är nästan avklarat och de medhavda smörgåsarna och mjölkflaskan plockas upp ur matboxen. Det är dags för lunch som smakar bra i solskenet. I stationsbyn samlas fruarna i en av trädgårdarna för ett symöte. De är engagerade i Röda Korset och man har lovat göra klart vissa arbeten till en höstbasar.

Efter några koppar kaffe är det dags att gå hem för att se till att middagen står på bordet då männen snart är på hemgång.

Klockan närmar sig 14 och dagens mastarbete skall avslutas. Långvågssändaren kan åter tas i bruk och sänder ut sina tecken i etern. Skrapor och järn som blivit väl använda lämnas in till verkstaden för omslipning till nästa dags mastarbete. Därefter går turen till tvättrummet för att ta bort blymönjefärgen på händerna innan man går in på kontoret för att hämta sin lön. Varannan fredag är avlöningsdag. Alla står på led i korridoren med mössan i hand för att få sin lilla papperspåse med diverse sedlar, kronor och ören. På kontoret arbetar den enda kvinnan på stationen. Man räknar noggrant igenom så att summan stämmer. Nu är arbetsdagen slut för mastarbetarna som tar sina cyklar och beger sig hemåt.

Varje fredag e.m. tas brandbilen ut för sin sedvanliga provtur. Ett par män åker ner till dammen och testar brandsprutan. Allt fungerar som det skall och bilen kan köras in i garaget igen. 

Maskin- och sändarvakt avslutar sitt dagpass kl 15 och möter sina avlösare. Eftersom felet inte är löst än på en av sändarna (det fanns två; Red anm.) kan man kanske vänta problem under eftermiddagen med sändningen. En av ingenjörerna får räkna med övertidsarbete igen.

Vakten på eftermiddagspasset måste alltid efter kl. 17 utföra en kontrollrunda runt området för att se att det är låst och att ingen eld finns efter dagens arbete. På fem olika platser skall han med en nyckel stansa ett hål i en pappskiva som finns inne i kontrolluret. Nu närmar sig arbetsdagen sitt slut för de flesta, klockan närmar sig 17 och man samlas inne i tvättrummet och samtalar om dagens händelser.

Förrådet har blivit färdigmålat men grävjobbet visade sig ta längre tid än man trodde. Man hoppas ändå bli klar i nästa vecka.

Några av de anställdas barn har tagit sig in på området och leker nu borta i parken. Det är en spännande lekplats som också har en damm som man kan fiska i. Ifrån masterna hörs ett svagt sjungande ljud av sommarvindens spel på antenn. Leken fortsätter till solens nedgång.

Kvällen närmar sig sitt slut och klockan har hunnit bli 23 vilket innebär ett nytt sändar- och maskinvaktsbyte. Kvällspasset går hem för några timmars nattsömn och nattskiftet går på. De nya vakterna går på och sätter sig in i nattens ev problem. Under skiftet skall man föra journal varje timme på sändarna samt utföra städjobb i sändarsal och på toaletter. Man slipar också verktygen för nästa dags mastarbete samt polerar mässingsarmaturen på SAQ. 

Så rullar arbetet på och solen stiger på himlen..."


Från YouTube om Grimeton

SAQ Grimetons julsändning 2018
Tid: 49:36

Tyvärr har inspelningsteamet ingen ljudtekniker! Speakerns röst går enbart akustiskt in på kamerans mikrofon... inte via kabel... vilket gör att när högfrekvensgeneratorn startas drunknar guidens ljud i generatorlarmet.
Bildsekvenserna får avnjutas på sätt de förtjänar :-)


Nedan bilder från en scotsk DX:ares HITec utrustning. Förstora skärmbilden (Ctrl +; minska bilden med Ctrl -) så att du kan läsa SAQ:s julmeddelande som nu är på väg ut i stjärnerymden!

SAQ Grimetons julsändning 2018 mottagen av DX-are i Scottland
Tid: 5:08


Länkar till SAQ

SAQ, officiell hemsida

SAQ Vänförening


                                                     Ω



lördag 12 januari 2019

231 år sedan skotten i finska Puumula - 80 år sedan Gleiwitzincidenten



Arrangerade gränsincidenter avsedda att ge den förment angripne orsak att gå till anfall på grannen är lika gamla som krigskonsten enligt den kinesiske generalen Sun Zi för mer än 2500 år sedan! 


Gustav den III använde tekniken då han startade krig mot Ryssland den 29 juni 1788. Förevändningen var ett överfall på en gränspostering i Puumula (Finland).

Enligt regeringsformen fick inte konungen starta krig utan riksdagens godkännande. Men i händelse av anfall mot Sverige kunde konungen fritt disponera sin armé... 

I detta fall "råkade" den svenska armén vara mobiliserad och redo för anfall österut...

Skärmytslingen i Puumala dög utmärkt som förevändning för kriget. Skrönorna om att de skjutande ryssarna egentligen var svenskar i ryska uniformer från Operans dräktverkstad är sannolikt inte helt grundlösa. 



Inför Finska Vinterkriget iscensatte Sovjetunionen incidenten i Mainila.

Omkring klockan 15.00 finsk tid den 26 november 1939 i byn Mainila, nära Beloostrov i Sovjetunionen, alldeles vid gränsen mot Finland, hördes och observerades sju explosioner av de finländska trupperna på andra sidan gränsen. 

Enligt den officiella sovjetiska versionen dödades fyra ryska militärer och sårades nio. Redan kl 19.30, samma dag, överlämnades en not till Finlands sändebud i Moskva, i vilken det sades att eld hade öppnats mot de sovjetiska trupperna i Mainila och krävdes att det finländska artilleriet, till förebyggande av liknande provokationer, skulle dras tillbaka 20-25 km från gränsen.

Händelsen undersöktes av de finska myndigheterna, och man konstaterade att det finska artilleriet vid den aktuella tidpunkten var så grupperat att inga pjäser kunde lägga Mainila under eld. 


Josef Stalin
Detta hindrade inte att Josef Stalin tog incidenten som förevändning för att följande dag meddela att Sovjetunionen inte längre ansåg sig vara bunden av nonaggressionspakten från 1932. 

Den 30 november gick sovjetiska trupper till brett angrepp mot Finland - från Ishavet i norr till Finska viken i söder.

Efter sovjetunionens fall har klargjorts att en för ändamålet utsänd rysk kommandogrupp med granatkastare avlossade skotten.








Gleiwitz i dåvarande  tyska Obeschlesien, 10 km väster om polsk-tyska gränsen, var överraskningen på afton den 31 augusti 1939 obefintlig när riksradion, Großdeutcher Rundfunk, plötsligt tystnade och i stället hördes polska röster! Tvärtom hade den "skådespelande" polischefen i Gleiwitz (nu Gliwice) i Övre Schlesien informerats i förväg. 

Gauleiter Wilhelm Schade berättade till och med för sin förvånade hustru tidigt på kvällen den 31 augusti att det var någonting på gång - hon uppmanades sätta på radion kl 19:30 på Gleiwitzstationens våglängd i deras bostad på Tarnowitzer Strasse.

Sändarstationen i Gleiwitz
Och faktiskt: någon minut efter klockan 20 denna torsdag bröts det vanliga programmet. Det knäppte och skrapade, och så meddelade en röst på polska att
staden och sändarstationen Gleiwitz var i händerna på polska oberoende
frihetskämpar.

Därefter följde några pistolskott samt svordomar på polska och ryska
– sedan blev stationen tyst. 





Med tanke på den stigande spänningarna mellan det Tredje Riket och Polen under de senaste dagarna hade många människor på båda sidor av gränsen
väntat på att höra nyheter likt denna.


Polisen hade också lyssnat - och från polisstationer på platser runt om
Gleiwitz fick gauleiter Wilhelm Schade upphetsade samtal. Men Schade
instruerade sina underordnade att vänta och lugna invånarna i gränsstäderna.

Därefter lät han sig köras till sändarstationen.



Franciszek Honiok
Där fann han de tre teknikerna på stationen bundna - och en död man. 


Den döde var Franciszek (Franz) Honiok. Han var tysk medborgare av polsk härkomst, en deltagare av schlesiska upproret 1921. Han skulle vara "bevis" för att polska frihetskämpar utfört attacken. Han hade blivit arresterad dagen innan det fingerade attentatet, bedövad med en spruta och transporterad till radiostationen. Därefter sköts han i huvudet. Honiok var, som sig bör, civilklädd och man hade varit mån om att han hade äkta dokument på sig.





Reinhard Heydrich
Gleiwitzoperationen hade, liksom ca 200 andra planerade provokationer varav endast ett 10-tal genomfördes, förberetts av chefen för tyska säkerhetstjänsten (Sicherheitsdienst, SDReinhard Heydrich. 















Helmut Naujocks
På plats fördes befälet av SS-Sturmbannführer Alfred Helmut Naujocks.

Det var totalt sju provokatörer i operationen. De låtsades vara schlesiska upprorsmän och dessa stred under åren 1919 - 1921 i sina arbetskläder - provokatörerna var alltså arbetsklädda!

Under åren 1919 till 1921 förde Polen ett krig mot Sovjetryssland - men trots det hjälpte man de schlesiska upprorsmännen på olika sätt, dock delade man aldrig ut några uniformer ty det skulle inneburit ett krigsförklaring gentemot Tyskland. Följaktligen fick radiostationens angripare vara klädda i arbetskläder; man var också noga med att endast tala polska sinsemellan under operationen för att ge sken av ett polskt angrepp.

Användande av reglementsenliga polska uniformer i Gleiwitz den 31 augusti 1939 var naturligtvis helt omöjligt inte minst av den anledningen att det där tillfälligt stationerades tusentals tyska soldater som skulle gå till anfall mot Polen påföljande dag. Den tyska skolstarten, som skulle infallit den 15 augusti, hade av denna anledning senarelagts för att skolbyggnaderna i Gleiwitz skulle fungera som förläggning för tyska soldater. Att i ett sådant läge en grupp klädd i polska uniformer obemärkt skulle ta sig några kilometer in på tyskt territorium måste betraktas som helt omöjligt! 

Radiostationens ordinarie vakter hade fått order om andra uppgifter. Kl 18 sändes i deras ställe två polismän ut varav den ena hade till uppgift att släppa in provokatörerna i stationen och den andre att gå in i byggnaden och underhålla  sig med de tre radioteknikerna. Under det kommande överfallet skulle den senare - som "medarresterad" person - vakta teknikerna så dessa ej handlade "obetänksamt".

I den tredje veckan av augusti 1939 hade SS-Sturmbannführer Alfred Helmut Naujocks kommit till Gleiwitz med en liten trupp. Liksom många andra SD-enheter längs gränsen, var han beordrad att orsaka en "gränshändelse" den 31 augusti.

Adolf Hitler
"Jag kommer att ge propagandistisk orsak till kriget – likgiltigt om den är trovärdig eller ej!", sade Adolf Hitler den 22 augusti 1939 till sin samlade generalstab på Obersalzberg. (Ofta felaktigt angivet som Berchtesgaden.)











Naujocks raid var dåligt förberedd, liksom andra "gränshändelser" den 31 augusti . Naujocks män visste inte att de inte kunde sända sitt budskap från Station Gleiwitz och nå ut till Tredje Rikets territorium. Gleiwitzsändaren sände endast ut de program som skickades per tråd från sändaren i Breslau (nu Wroclaw) – och saknade därtill studio.

För lokalt begränsade nödmeddelanden hade sändaren en s.k. "åskstormsmikrofon" med vilken man kunde varna lyssnarna för stundande åskväder. Någon teknikkunnig på platsen skulle säkert ha kunnat förklara detta för Naujocks - och likafullt visste han det inte! 

Naturligtvis belastades historiens trovärdighet av att en SD-man av "en slump"  
var på plats och sköt den pro-preussiska oberschlesiern Franz Honiok,
som hade arresterats dagen innan - den 30 augusti 1939.

I sitt tal i Riksdagen kl 10 den 1 september 1939 påstod Hitler att
14 stycken gränsöverskridanden skett, "varav tre stränga". (Vad H avsåg med
detta är oklart..) Han förklarade också att Tyskland sedan 05:45 befann sig i
krig med Polen

Världsbrandens tändande fackla låg på bålet...

Själva avsikten med gränsincidenterna var att skapa ett diplomatiskt klimat
där Polen framstod som angripare av Tredje Riket – och därmed bromsa/förhindra avtalade krigsförklaringar från avtalsländerna England och Frankrike.

Beräkningarna kom på skam då England och Frankrike förklarade
Tredje Riket krig den 3 september 1939. 

Världsbranden var ett faktum!


Om sändarstationen Gleiwitz:

Gleiwitz radiostation
Stationen byggdes 1934-1935
som slavstation till sändaren i Breslau
varifrån programmaterialet kom
per tråd.

Sändaren togs i drift 22 december
1935 och var i tysk tjänst
till januari 1945.







Kontrollrummet i Sender Gleiwitz


Sändarens frekvens var 1231 kHz eller våglängd 243,7 meter.
Slutstegets effekt var 8 kW.



Antenntornet har sitt eget världsrekord: det är
byggt av timmerstockar av obehandlat lärkträ
sammanskruvade med 16 100 skruvar av
mässing! Höjden är 110,7 meter med en bas
om 4x20 meter. Därmed är tornet världens högsta byggnad i trä - ovan jord. I Falu koppargruva finns det absoluta rekordet i träbyggnadskonst: en skiljevägg
av timmer i det 208 meter djupa Creutz Schakt.

Antenntornet i Gleiwitz hade vid byggandet en
projekterad livstid om 15-20 år - men står
där än i dag!







Närbild av antenntornet i Gleiwitz



Kontrollbord på Gleiwitzsändaren
Notera den guldgula mässingsskruven (nej, det är ingen linjal!) på kontrollbordet.

Antenntornet är sammanfogat
med 16 100 sådana skruvar!






Mirakulöst nog förblev sändaren oskadad under 2:a Världskriget.  I oktober
1945 öppnade stationen åter - nu i Polsk tjänst. 1950 övertogs de polska
sändningarna av en annan, nybyggd, sändare. Gleiwitzsändaren blev nu en
störsändare med uppgift att försvåra mottagning av radiosignaler från
sändare i väst - främst Radio Free Europe.

1956 övergick Sovjetkommunisternas uppdrag för störsändning till Tjeckoslovakien

Byggnaderna användes därefter för att bygga radiosändare för bruk i Polen. Antennmasten användes för test av de nya radioanläggningarna.

2005 övertogs hela anläggningen av det lokala museet i
Gliwice (ty. tidigare Gleiwitz)


                                                Ω