Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga Del II

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del II

Länk till Del I här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

GARDESJÄGARBATALJONEN

I slutet av år 1929 utsågs Uno Fagernäs till kommendör för Gardesjägarbataljonen (GJB ) som då var förlagd till Vasa. Ralf Erik Klockars har i sin bok om GJB 1918-34 beskrivit denna händelse på följande sätt:

”GJB:s stab, Vasa den 30.8.1929. Dagorder N:o 61. Republikens President har medelst militärorder N:o 44/27.8.29 transporterat PPP 2:s kommendör överstelöjtnant Fagernäs till kommendör för GJB".

Klockars fortsätter: Den nye kommendören var ju, som kompanichef och tf bataljonskommendör, en av GJB:s traditionsskapare och upplevde bataljonens tillblivelse fram till hösten 1918. Den bataljon som han nyss övertagit var dock någonting helt annat än den han lämnade 11 år tidigare. "Fichte" som Fagernäs hade kallats i Tyskland - och även långt senare - hade ju rötterna djupt i den svenskösterbottniska jorden och hade därmed alla förutsättningar att snabbt få ett förtroendefullt grepp om sina disciplar...

Det årliga minnet av Jägarnas ankomst till Vasa högtidlighölls den 25 februari 1930. Det var den nye kommendörens [Fagernäs] första årsdagsfirande och festligheterna refererades i tidningen Vasabladet på följande sätt: 

Gardesjägarbataljonen i Vasa firade sin årsdag i går med parad, kyrkogång och fester för officerare och manskap. Kasernbyggnaderna var, liksom många byggnader i stadens centrum, pryda med den finska flaggan. Klockan 12.50 uppställdes för parad på kaserntorget bataljonens första och andra kompani samt kulsprutekompaniet. Kommenderande officeren, kapten Boström, lämnade av trupperna till bataljonskommendören överstelöjtnant Fagernäs, som höll följande tal till bataljonens soldater:

"Gardesjägare! En person, som icke hyser aktning och respekt för sina föräldrar, är fel uppfostrad och saknar de elementära betingelserna för en sund och nyttig samhällsverksamhet. Ett folk, som förnekar sitt ursprung och ringaktar fädrens gärningar, ett folk utan pietet för arvet från svunna släktled, saknar blick och förståelse för de kulturbringande faktorerna och kontinuiteten i den historiska utvecklingen. I vår materialistiska och mekaniserade tid, som speciellt i detta land karaktäriseras av ett ofta hänsynslöst forcerat nydaningsarbete på samhällslivets olika områden, och vilket arbete mången gång avslöjar ett cyniskt förakt för gångna generationers livsideal och rättsbegrepp, har vi skäl att då och då allvarligt begrunda traditionens makt som positiv faktor i det mänskliga livet. En sådan stund, helgad åt förpliktande minnen, är för oss Gardesjägare, denna dag - bataljonens årsdag. Det behövs inga djupa psykologiska insikter för att fullt förstå ärorika traditioners sporrande inflytande och rika impulser på en truppenhets ambition och arbete. Vi veta det alla av egen erfarenhet.

Nu kan emellertid mången fråga sig: vilka traditioner äger denna bataljon? Ha vi någonting att yvas över framom andra truppenheter, har vår årsdag någon reell bas för en stoltare attityd och stramare hållning, för en käckare honnör än andra truppers årsdagar?

Det finns mycket berättigat i den kritik som i dag riktas mot den del av trupperna från vilken Gardesjägarbataljonen räknar sina anor. Det finns många sjuka punkter och föga vackra detaljer i Jägarrörelsen som kunna leverera stoff åt en kritiklysten granskare. Enskilda av dess representanter ha dessutom mången gång visat prov på en pösande stolthet av mindre sympatisk art, pockat på en respekt, som de som enskilda individer icke ha skäl att tillgodoräkna sig. Allt detta skall villigt erkännas. Men denna överlägsna kritik träffar trots allt endast mer eller mindre obetydliga detaljer. Det väsentliga i rörelsen, dess bärande idé dess positiva mål och resultat, går fri för en avog bedömares kitsliga anmärkningar. Den ampra kritiken träffar endast det bristfälliga instrument som förde den fosterländska idén till seger.

En kritik som förbiser detta och subjektivt sysslar med enskilda individers mänskliga svagheter, bottnar sist och slutligen i egen andlig fattigdom och framlägger bevis på en ytterst snäv historisk synvinkel hos kritikern.

En brinnande tro på idealens makt i livet, en stark förtröstan på egen kraft, djärva tag och höga mål, seg uthållighet och offensiv beredskap i de mest kritiska situationer, allt detta fann ett sammanbitet, kollektivt uttryck i 27. Jägarbataljonen. Då jag i dag ser mig föranlåten att påpeka detta, sker det icke enbart i egenskap av anspråkslös representant för denna bataljon, utan som kommendör för Gardesjägarna och som försvarare av dess traditioner för vilka jag på denna dag fordrar tillbörlig respekt! 

Arvet efter 27. Jägarbataljonen befinner sig just däri, att vi ställt uppräknade egenskaper som rättesnöre för oss. Om vi lystra till dessa paroller och förverkliga dem i vårt liv, då hedra vi även samtidigt den finländske krigarens ädlaste egenskaper och vackraste minne från gångna sekler, då hylla vi bäst de stolta ideal som nationalskalden frambesvurit, ideal vars tändande och eggande kraft var ett av de blankaste och skarpaste vapnen i frihetskampens förberedelse och genomförande. Men det är trots allt icke nog med att passivt motta ett arv och så att säga leva på dess räntor. Det gäller för oss att genom positivt arbete förkovra arvet och skapa nya traditioner. Må envar se till att Gardesemblemen icke bli enbart en simpel dekoration, utan att vår uniform är och förblir ett garantimärke för verklig elit!"

Det är (förhoppningsvis) med nutidsintresse och beundran man läser dessa ord framförda av en österbottnisk överstelöjtnant för nu 95 år sedan. Framställningen är minst sagt mästerlig. Bland finska generalkårens medlemmar fanns det säkert bara några få som kunde åstadkomma en dylik analys av Jägarrörelsen. Men Fagernäs tal säger också en hel del om honom själv som person och på hans sätt att tala till sina soldater. Lägg märke till medgivandet av en berättigad kritik mot vissa av Jägarrörelsens företrädare - men samtidigt ett skarpt fokus på den röda tråden i strävandena.

I ett annat och senare tal gick han till svidande vidräkning med den i hans tycke orealistiska fredsrörelse som svepte fram i Europa efter första världskriget. "Rotlösa ideologier, utan kontakt med det verkliga livet, enbart skada vårt sönderpolitiserade samhälle" sade Fagernäs i sitt tal. Men han klandrade också dem som inte ville foga sig i att åtlyda demokratiskt givna lagar utan i revolutionsivern försöka sätta sig över dessa och med våld ta den lagliga makten i sina händer. 

Kanske var det kännedomen om Uno Fagernäs inställning och lojalitet till statsmakten och landets regering som gjorde att han under Mäntsäläupprorets dagar fick sig tilldelad en synnerligen viktig, men också mycket känslig, uppgift. Gardesjägarbataljonen såsom truppenhet hade ett mycket gott anseende vilket med stor sannolikhet inverkade på beslutet att tilldela dem denna uppgift.

MÄNTSÄLÄUPPRORET 1932

Lapporörelsen som låg som bakgrund för Mäntsäläupproret hade sitt starkaste fäste i finska södra Österbotten. Mången av de officerare som fanns på ledande poster i armén, var beundrare av Lapporörelsens ideologi. Andra var osäkra, och valde att stå med fötterna i båda lägren. Till de senare hörde bland annat Den Vite Generalen [Mannerheim], som dels gav sitt stöd åt Lappo, men dels stod bakom landets lagliga regering. En del av officerarna gjorde sig oanträffbara för att invänta ett avgörande i läge - så gjorde garnisonschefen i Vasa, överste Juho Heiskanen, likaså cheferna i både Uleåborg och Seinäjoki.

Per Evind Svinhufvud
Finlands president 1931-1937

Inför denna situation fick Gardesjägarbataljonens kommendör Uno Fagernäs ett personligt telefonsamtal från president Svinhufvud. "Jag beklagar att jag måste vända mig till Er och Edra svenskspråkiga soldater och i denna situation på detta sätt bringa finnar till förnuft. Det finns ett par hundra revoltörer i Jyväskylä, som gör sig beredda att resa till Mäntsälä för att stöda de upproriska där. Jag [president Svinhufvud] ger överstelöjtnanten order om att avväpna revoltörerna i Jyväskylä."

Det blev bråda stunder för GJB:s kommendör. Lappoanhängarna i Vasa försökte på allt sätt förhindra att Fagernäs med sina trupper fick nödvändiga fortskaffningsmedel. Lappoanhängarna lade beslag på både bussar och bilar. Fagernäs beställde då ett extra tåg men hotades med att man skulle spränga den nödvändiga järnvägsbron vid Munakka station [mellan Vasa och Seinäjoki].

Fagernäs lät snabbt utrusta sitt tåg som ett litet pansartåg. Två kanoner placerades i öppen vagn bakom loket. Tolv tunga maskingevär var skjutklara i öppna vagnar i slutet av tåget. Fagernäs skriver i sin dagbok från denna tid: "När vi kom till Munakka var bron kvar och inga sprängare syntes till. Då vi anlände till Seinäjoki och sökte Skyddskårschefen hade denne flytt. Då jag kom till Distriktsstaben hade vicechefen begått självmord".

Expeditionen fortsatte därefter söderut. Då tåget passerade Alavus stod den lokale Skyddskårschefen på perrongen och gjorde honnör. I Haapamäki klev Fagernäs upp på ett lokomotiv och for sedan till upprorsnästet [i Jyväskylä]. Där kapitulerade trötta och skäggiga män utan motstånd. De visste redan då och där att spelet var förlorat!

Sålunda hade österbottniska trupper under ledning av en österbottnisk officer, medverkat till att Mäntsäläupproret kvästes redan innan det ledde till någon väpnad strid. Man kan förmoda att Fagernäs anseende steg - både inför rikets ledning och för de som kände till hans viktiga uppdrag. Själv valde han att inta en låg profil. Uppgifterna om hans ovanliga uppdrag finns bevarade i de anteckningar han lämnat efter sig. Det har även funnits enstaka värnpliktiga vittnen som berättat om den märkliga tågresan. De och deras kamrater gjorde sin värnplikt i Vasa och tjänstgjorde i den enhet som Fagernäs använde som attacktrupp - men lyckligtvis inte behövde använda annat än som säkringstrupp.

Gardesjägarbataljonen upplöstes år 1934 men dessförinnan hade Fagernäs fått kommendering till Tavastehus som distriktschef för Tavastehus militärdistrikt. Nu följde några lugnare år.

Det vilar ett svårgenomträngligt mörker över Uno Fagernäs avancemang inom det militära systemet. När blev han kapten, major eller överstelöjtnant? 

Vi vet genom militärorder från Gardesjägarbataljonens stab den 30 augusti 1929 att han redan då var överstelöjtnant.

”GJB:s stab, Vasa den 30.8.1929. Dagorder N:o 61.

2. Republikens President har medelst militärorder N:o 44/27.8.29 transporterat PPP 2:s kommendör överstelöjtnant Fagernäs till kommendör för GJB".0

Källorna skriver senare: "Den 6 december 1936 förlänades överstelöjtnant Uno Fagernäs generalstabsofficers grad och vägen till de högsta befälsposterna var faktiskt öppnad härigenom." 

Verkligheten var (och är) att ingen kunde förlänas generalstabsofficers grad. En sådan existerar helt enkelt inte. Generalstabsofficeren kunde (och kan än idag) vara allt från major till trestjärnig general!

Fagernäs närmade sig dock den  absoluta militära toppen när han av överbefälhavaren Mannerheim utnämndes till överste den 4 april 1940.

Troligen skulle Fagernäs ha förblivit i det övre mellanskiktet om inte kriget hade kommit emellan. Kanske drog också familjen hem tillbaka till Österbotten. Den 28 november 1938 överfördes han på egen begäran till Skyddskårsorganisationen och utnämndes till chef för Vasa Skyddskårsdistrikt. I denna befattning kvarstod han till hösten 1939 då han, den 10 oktober 1939 av Skyddskårsorganisationens chef generallöjtnant Lauri Malmberg, förordnades till Vasa skyddskårs distrikts krigstida chef.

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv:  Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

                                                                                                - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!