Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.
Del I
 |
Generalmajor Uno Fagernäs 1942 |
 |
Terjärv vid den blå droppen, drygt 100 km NNO om Vasa i Finland. Tips: Upplösningen i kartbilden ovan är usel. Gå till "Kartplatsen - Lantmäteriverket". Klicka på förstoringsglaset i listen till vänster och skriv in "Terjärv" Länk till Kartplatsen här! |
 |
| Terjärv kyrka, 20-talet. Bilden berättar: En kyrkväg mitt i byn skapad av hästhovar [mittensträngen] och kärrhjul. Stenig mark lämnar stenblocken vid vägkanten. Gärdesgården vittnar om att korna går fritt men inte skall äta av besådda ytor med korn, havre, vete eller råg. Telefon finns naturligtvis inte men väl elektricitet |
Det finns inte många vittnesmål om Frans Unos uppväxtår - ingenting om varför han sattes i skola. Synbarligen var han den av syskonskaran som var mest begåvad och helt enkelt därför sattes i skola.
Äldsta brodern Teodor fick utbilda sig till kantor och var förmodligen den som ansågs bära de bästa förutsättningarna för detta arbetsfält. En yngre broder Matts Fridolf (eller Fride) genomgick senare en predikantkurs och blev känd för sitt enastående minne och förmåga att kunna tränga in i djupa teologiska resonemang. I våra dagar skulle han säkert, med dessa förutsättningar, ha blivit teologie doktor och professor vid något universitet.
En viss bild av Unos uppväxtår får vi genom att citera den
skildring av sina uppväxtår som han skrev i tidskriften Kuriren förmodligen någon gång på 1960-talet. Vi låter honom själv beskriva det på hans oefterhärmliga sätt:
”Jag fick min fosterländska
fostran som skolpilt i min beundrade hembygd. Där plockade jag blåklint i
skyhöga rågåkrar och hjortron på milsvida mossor. Jag åt blodröda åkerbär på
blommande dikeskanter och ljusröda smultron på svindlande backsluttningar. Jag
drack sockermättat och skummande spisöl ur skopa på många tredagarsbröllop…
Vår lärare, ”Professorn”, berättade ofta om Runeberg och
Topelius i olika sammanhang. Vi fick den uppfattningen att de var halvgudar som
väckt Finlands folk till nationellt självmedvetande och lärt det att älska sitt
fosterland. ”Professorn” berättade också
om det ryska förtrycket - ett förtryck som kraftigt upprörde de äldre. Vi hade
endast en dunkel aning därom. Men nu fick vi höra hårresande skildringar av en
välinformerad man som visste allt om detta...."
... Jag [Uno Fagernäs] hade tidigare läst Fänrik Ståhls sägner, men mer eller mindre mekaniskt - utan att begripa innehållet. Men när "Professorn" deklamerade "Sveaborg" färgade ställföreträdande skam mina kinder. Han deklamerade "Döbeln vid Jutas" så sensibelt att solen åter lyste över ett fritt Finland. När han långsamt läste den sista sublima strofen med stark accent såg vi tårar i hans ögon.”
[Ur Runebergs Döbeln vid Jutas, slutet:
Förborgat är, om lyckan eller nödenEn gång skall röjas i din framtids drag;
Men hur du jublar då, men hur du klagar,
Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
Du minnas denna, minnas Döbelns dag.]
Av Fagernäs målande skildring framgår också att han var mycket
musikaliskt begåvad. Synbarligen visste också hans underordnade under krigsåren
om hans enorma intresse för musik för när han fyllde 50 år fick han ett piano i
gåva, ett piano som hans mannar hade samlat ihop pengarna till!
 |
| Artur Hedlund |
SKOLGÅNG I JAKOBSTAD
Uno sattes i skola i Jakobstad. Det var få
ungdomar som på den tiden fick en sådan förmån. Han beskriver själv ombytet på
följande sätt:
”Jag måste övergiva
min kära hembygd för
att kunna fortsätta min skolgång i Jakobstads realläroverk. Där blev mina lärare förvånade över
mina litterära kunskaper och även mina insikter i flora och fauna. Då
berättade jag med tindrande ögon om ”trollkarlen i Terjärv” [Professorn].
 |
| Jakobstads gymnasium [f.d. Realläroverket] byggt 1904 |
När första världskriget bröt ut gick gardeskaptenen
frivilligt i rysk tjänst för att bli befordrad. Han avancerade också i snabb
takt. Men jag mötte honom inte som revoltör mot ryskt förtryck utan som
kollaborator och kombattant på fel sida. Ödets ironi och komik hade reglerat
våra relationer så lustigt att han låg i Jakobstadt i Lettland som överste och
intendent för en rysk armékår medan jag var simpel Gruppenführer i tyskt tjänst
i Kurland och vadade i Aa-flodens förpestade vatten för att få nödig
frontutbildning.”
Så långt Unos berättelse från skoltiden och om hans senare sammanträffande
med gardeskaptenen. Fagernäs kom att träffa honom ännu en gång - långt senare. Gardeskaptenen hade då avancerat till generalmajor
i finska armén och Uno själv hade avancerat till kommendör för en gardestrupp i samma armé. De möttes på en lyxrestaurang i
Helsingfors. Ödet hade åter länkat ihop de frejdiga värjfäktarna från Fagernäs
skoltid.
STUDENT
Våren 1914 hade Frans Uno Fagernäs nått sitt första ungdomsmål, han examinerades som student vid Jakobstads Realläroverk. Några uppgifter om hans studentbetyg föreligger inte, men man torde inte göra någon större felbedömning om man antar att det samlade intrycket var gott!
I augusti 1914 utbröt första världskriget. Föga anade den unge studenten att det närmaste året skulle innebära radikala omställningar för honom… Han inskrevs i Helsingfors Universitet på hösten 1914 och han uppgav, enligt sitt militära stamkort, att han var medicine studerande. Men ett annat intresse fanns också i hans sinne, nämligen musikens. Utsikterna att slå sig på den banan var emellertid något mycket, mycket verklighetsbortvänt.
I fortsättningen
skulle det emellertid inte bli vare sig läkar- eller musikstudier för under vintern
1915 hände märkliga saker...
JÄGARE
Frans Uno skulle inte hinna med mera än knappt en termins studier innan hans fosterländska intresse förde honom i kontakt med Jägarrörelsen. Vem som förde honom till dessa kontakter, eller värvade honom som medlem, är inte bekant. Kanhända var det via studentkåren eller via studiekamrater vid universitetet. Kanhända var det via kontakter med den ovan skildrade "Professorn"! Alltnog den 25 februari 1915 inträdde han i Pfadfinderkursens 1. kompani beläget i Lockstädter Lager i Nordtyskland. Han gjorde det tillsammans med ett par hundra andra unga män, som på illegala vägar via Sverige, sökt sig till Tyskland för att få militärutbildning.
Baktanken med denna utbildning var hos dem alla ett hopp om
att en dag kunna medverka till att göra Finland till en självständig stat. Från
Terjärv hade Frans Uno sällskap med åtminstone en kamrat: Ivar Bergström. I slutet av året anslöt sig två andra Terjärvbor till sällskapet: Gåsjärv-Sigfrid, och Ivar Bergströms broder Tyko.
Från tiden i Tyskland finns flera allmänna skildringar - men få som skulle belysa enskilda Jägares öden. Några snabba avancemang gjorde inte Uno Fagernäs - inte heller väckte han någon speciell uppmärksamhet.
Uno Fagernäs blev Hilfsgruppenführer i Jägarbataljonens första kompani tillika med Olof Lagus och Aarne Sihvo. Gruppenführer blev han i början av 1916. Bataljonen kommenderas ut till östfronten för att få stridserfarenhet. Där kom Fagernäs att delta i striderna bl.a. vid Misse, Rigaviken och Aa-floden. Ett tyskt järnkors av II klass talar om tapperhet i fält från den tiden. År 1917 deltog han också i den tyska krigsskolans A-kurs i Libau vilket tyder på att hågen till det militära hade fått näring under Jägartiden.
 |
| General Aarne Sihvo |
DELTAGANDE I FINLANDS FRIHETSKRIG 1918
Då det självständiga Finlands regering i januari 1918 tvingats att flytta till Vasa ställdes den inför många problem. Den i all hast av skyddskårer och under general Mannerheims ledning hoprafsade Vita armén började sitt arbete i slutet av januari. Ganska snart blev det klart att man mer än väl behövde de unga män som i Tyskland, i Jägarbataljon 27, erhållit sin militära utbildning. Jägarna kallades därför skyndsamt hem till Finland.
Redan den 11 februari 1918, medan de ännu befann sig på tysk mark, befordrades en del av dem till officerare i det självständiga Finlands armé. De som hade klarat sig bäst blev majorer. Uno Fagernäs hörde till den grupp som befordrades till kaptener. Det var ett raskt steg även om det inte, i sig, visade på att han var en blivande general.
Den 25 februari 1918 landsteg Jägarna i Vasa och gav det unga självständiga landet en strimma av hopp. Men det skulle dröja ytterligare nästan en månad innan Jägarnas roll i den finska armén var klar eftersom det inte utan svårigheter gick att inordna en aktiv Jägarskara i en armé som leddes av officerare vilka tidigare tjänat i den kejserliga ryska armén. Fagernäs blev i början kompanichef i 1. Jägarregementets andra bataljon, senare bataljonens kommendör [Red anm: Med kommendör avses chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet t. ex en bataljon]. Den första större drabbning han medverkade i var striderna i Lempäälä söder om Tammerfors.
Under krig kan personalbrist genom att någon i befälskedjan stupar, eller på annat sätt faller ifrån, medföra plötsliga befordringar - så blev fallet för Uno Fagernäs inför stormningen av staden Viborg på Karelska näset.
Vi har tidigare lärt att en av Fagernäs kamrater, Olof Lagus, redan medan han befann sig i Tyskland befordrats till major och kommendör för 2. bataljonen i 1. Jägarregementet. Fagernäs hade rollen som en av kompanicheferna i samma bataljon. Nu händer följande:
 |
| Olof Lagus. Död under oklara omständigheter den 20 april 1918 |
Angående de fortsatta strider, i vilka Uno Fagernäs deltog, finns i boken Finlands Frihetskrig del VIII, bl.a. följande skildring: 2. Jägarbataljonen [Fagernäs] inträffade den 23 april klockan 20 framför Kämärä station och gick omedelbart till anfall. Den nattliga striden varade till klockan 5 på morgonen, men fiendens motstånd kunde icke brytas, utan de röda gick till motanfall och förstärktes med ett från Säiniö-hållet kommande pansartåg. Bataljonen drabbades under striden av svåra förluster - 20 procent i döda och sårade. Först vid middagstiden den 24 april kunde stationen efter artilleribeskjutning erövrats. Redan samma kväll marscherade bataljonen 15 km till Säiniö dit den anlände vid midnatt. Efter endast några timmars vila skedde uppbrott och framryckning till Liimatta [5 km] samt gruppering för anfall mot Viborg. Följande tre nätter, den 25-26 [april] samt nätterna 27-28 och 28-29 var bataljonen insatt i främre linjen vid stormningen av Viborg. Befälets energi och framåtanda samt manskapets tapperhet och uthållighet möjliggjorde dessa prestationer.
TIDEN EFTER FRIHETSKRIGET
När Frihetskriget var till ända ställdes speciellt Jägarna inför ett val: antingen att ta stamanställning i det unga Finlands armé eller att återuppta de avbrutna studierna. Studietiden och studiemålen syntes emellertid långt borta i fjärran och de flesta Jägarna fann alternativet att ta tjänst som aktiva officerare mest lockande - så också Uno Fagernäs.
Jägarna skulle småningom komma att bli den ledande grupperingen inom armén. En kamp försiggick emellertid mellan Jägarna och de officerare som hade erhållit sin utbildning i Ryssland under kejsartiden. Efter hand kom det att bli Jägarna som innehade de högsta posterna, men även sinsemellan dem förekom det kamp med "armbågarna". Förmodligen var det också svårt att få platserna att räcka till. Detta senare var sannolikt orsaken till att Fagernäs först blev förordnad till en tjänst som kompanichef i den enhet som bildade Jägarbataljon 18.
En annan omständighet som tog sig uttryck i "armbågande" var språkpolitiken. Denna var påtaglig under tjugotalet och trettiotalets första hälft. För att göra karriär i armén borde man då ha ett finskspråkigt namn. Av denna anledning fanns det de som förfinskade sina namn. Ett exempel härpå är Hjalmar Strömberg som bytte efternamn till Hjalmar Siilasvuo och under detta namn skördade sina lagrar. För Uno Fagernäs var det otänkbart att överge sin identitet. Även om han i Tyskland, av praktiska skäl, hade använt sig av ett främmande släktnamn skulle det aldrig ha kommit för honom att han på grund av karriärsjuka skulle ha förfinskat sitt efternamn!
I slutet av år 1918 flyttades Fagernäs till 1. divisionen.
Där blev han kommendör för Björneborgs regementes andra bataljon. Följande år
befordrades han till major och blev småningom regementets underhålls och
ekonomichef. Denna vakans skötte han fram till 1921 då han åter blev
kommendör för regementets 2. bataljon.
MILITÄRA STUDIER
 |
| Generalen av artilleriet Vilho Nenonen |
Anm: General Nenonen utvecklade under Vinterkriget ett eldledningskort som märkbart kom att underlätta eldledarens arbete. Under Fortsättningskriget utvecklade han en korrigeringstabell som gjorde att man kunde avfyra hundratals, i djupled grupperade, artilleripjäser i sekvens så att alla granater slog ner i målet [i stort sett] samtidigt. Detta skulle komma att delvis möjliggöra undret vid Ihantala där sovjettrupperna, till följd av artilleribeskjutning, stupade i sådan omfattning att deras anfall måste avslutas permanent!
1926 utnämndes Fagernäs också till kommendör [chef] för 2. Cykelbataljonen [PPP 2]. Krigshögskolans slutbetyg erhöll han 1927 och var nu mogen att ta hand om högre befälsuppdrag. Utnämningen till generalstabsofficer kom först 1936 - men därförinnan skulle mycket hända...
- Ω -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar