Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del VI

Denna artikel i serien  Den Vita Döden vid Suomussalmi är en direkt  fortsättning från Del V. Länk till Del V här!

Det kan vara lämpligt att ha en karta med bättre upplösning än vad Blogger erbjuder liggande öppen på en flik i webbläsaren så att man bättre kan följa slagets geografiska gång. Kartor i en viss artikel kan då ge en övergripande bild för enklare navigering i den finupplösta kartan till de platser/orter som avses i artikeltexten!  Zoomning i kartan sker med tumhjulet. Panorering/tiltning genom att trycka ner vänster mustangent och dra. TIPS! Klicka på ortsnamnet Suomussalmi [till höger om Uleåborg, till vänster om ryska gränsen] innan du börjar zooma i kartan föreställande hela Finland. Du slipper då leta dig fram "i hela Finland" till just Suomussalmi. 

Länk till Finska Lantmäteriverkets högupplöst kartor här! 

Krigets råa verklighet... Här är skogen full av stupade ryssar...

Ryssarna på bilden ovan är anonyma för kamerans kalla öga - men envar hade en far och en mor vilka i bästa fall fick ett stelt brev där budskapet var att sonen stupat för Stalin och Sovjetunionen...

Antalet stupade ryssar i Vinterkriget kommer aldrig att slutgiltigt fastställas. Siffrorna varierar betydligt mellan olika uppgiftslämnare. Dock: 163. och 44. gevärsdivisionerna omfattade sammanlagt 30 000 - 40 000 man. Få av dessa togs till fånga - än färre beräknas ha nått tillbaka till Sovjetunionen. En källa anger antalet stupade ryssar till 27 500 en annan 18 000. Uppgifterna varierar mellan olika uppgiftslämnare och forskare - och ingen vet, eller kommer att veta, vad som är rätt. Åratal efter Vinterkriget hittades kvarlevor av ryska soldater i de tysta skogarna...

Raate-vägen med avstickarna NO till Puras och SO mot Kuhmo. 

De blå markeringarna på kartan ovan visar var de viktigaste vägspärrarna upprättades längs Raate-vägen: i väster vid Kuomanjoki, i öster vid Purasjoki [joki = bäck, å eller älv]. På flera ställen byggde ryssarna ett stort antal bunkrar [s.k. korsur] av timmer och jord. Dessa tjänade både som befästningar [kulspruteställningar] och förläggningar. Ryssarnas perimeter sträckte sig från knappt 100 upp till 2000 meter norr och söder om vägen. 

Avståndet mellan Kuomanjoki och Purasjoki är ca 17 km. Här, mellan de blå markeringarna på kartan, stod 44. sovjetiska gevärsdivisionen i en lång kolonn, på väg västerut - och förintades i slaget vid Raate-vägen 1-7 januari 1940

Området mellan Kuomanjärvis östra strand och Matero var säkrat av finska patruller. Sovjetsoldaterna blev alltmer desperata och den 6 januari drev de sina övertaliga artillerihästar in i de av finnarna byggda taggtrådshindren och minfälten i ett försök att röja en väg - men till ingen nytta. Finnarna sköt metodiskt ner hästarna när de trasslade in sig i de snötäckta taggtrådshindren och kvar blev enbart söndersprängda hästkadaver som stelnade i snön och taggtråden.

Slagstyrka Mäkiniemi kämpade sig till slut fram till Raate-vägen och började rulla upp sovjetiska mottin - ett efter ett. 3/27 upprättade en ny vägspärr väster om den som hölls av 1/27 [Anm: 3/27 och 1/27 står som tidigare skrivits för 3. bataljonen respektive 1. bataljonen vid 27. infanteriregementet]

2/27 nådde också Raate-vägen efter att ha slagit ut ett flertal korsur [bunkrar] genom flankerande anfall.

Även SissiP1 nådde fram till vägen men ryssarna höll envist fast vid några bunkrar på SissiP1:s vänstra flank längs östra stranden av sjön Kuivasjärvi. 

Det sargade 1/27 höll bistert fast vid sin vägspärr trots de sovjetiska stridsvagnsattackerna.

Slagstyrka Kari återupptog sin attack riktning Kokkojärvi med 4:e Ersättningsbataljonen som huvudstyrka. Klockan 03:00 den 6 januari skar ett, med en tung kulsprutepluton och en pansarvärnskanon, förstärkt kompani ur 4:e Ersättningsbataljonen av Raate-vägen en mil öster om Kokkojärvi. Bara några timmar senare gick ryssarna till motattack med en stor styrka. Vägspärren, som förstärktes med resten av det finska kulsprutekompaniet och två infanteriplutoner, behöll dock den erövrade terrängen och motstod nya attacker från ryssarna kl 14:00.

Kn Harolas ErP15 skar kl 11:00 av Raate-vägen öster om Tyynelä efter en tre timmar lång strid. Röda arméns soldater började fly längs Puras-vägen samt längs Raate-vägen i riktning mot Purasjoki.

Överste Siilasvuo sände kn Paavolas Kev.Os22 till Matero-området för att stänga flyktvägen mot Puras. 

Nära Likoharju [öster om Tyynelä] gjorde de instängda ryssarna med stöd av stridsvagnar och artilleri flera anfall mot Slagstyrka Fagernäs. När så finnarnas pansarvärnskanoner plötslig inte fungerade blev de tvungna att falla tillbaka. Efter reorganisering gick de till motanfall och tog Purasjoki-bron som de höll fram till mörkret föll. Vid denna tidpunkt avdelade major Kari, på order från Siilasvou, bataljon 1/64 som förstärkning av Slagstyrka Fagernäs.

Sent på eftermiddagen samma dag utfärdade 44. sovjetiska gevärsdivisionens chef, Vinogradov, order med innebörden ”var och en för sig”. Klockan 02:00 den 7 januari fullbordades den sovjetiska paniken. Finska stridsgrupper smög sig i skydd av mörkret in i sovjetiska enheter och intog eldställning bakom och under förstörda sovjetiska fordon. Från dessa positioner öppnade de sedan eld mot fienden inifrån dennes egna linjer.

Trupper, fordon och hästar störtade fram och tillbaka mellan de finska vägspärrarna för att försöka fly. Finländarna betraktade fascinerat hur sovjetiska stridsvagnar körde över egen utrustning och t.o.m egna män i sina oorganiserade försök till flykt.

Sovjetiska styrkor nära Likoharju anföll och drev tillbaka ett finskt kompani ur 3/64. Strax därpå tvingades de överge tagen terräng som konsekvens av en beslutsam finsk motattack från det kompani de nyss tvingat retirera. 

Sovjetisk artillerield kom plötsligt från positioner inom Sovjetunionen. Som svar gick finska spaningspatruller österut över gränsen så långt som till Vasonvaara [cirka två mil] för att tysta de enheter som skjutit.

Tiden var dock ute för de ryska angriparna. Allt sovjetiskt motstånd upphörde kl 08:00 den 8 januari 1940.

När finnarna efter segern räknade sitt krigsbyte fann de att de hade erövrat 65 stridsvagnar, 437 lastbilar, 10 motorcyklar, 1 620 hästar, 92 fältkanoner, 78 pansarvärnskanoner, 13 luftvärnskanoner, 6 000 gevär, 290 kulsprutor och en stor mängd värdefull kommunikationsutrustning.

Från Piispajärvi i norr till Raate i söder summerade finländarna mellan 20 000 och 27 500 dödade sovjetiska soldater, 43 förstörda stridsvagnar samt 270 andra förstörda fordon. De finska förlusterna var 900 döda och 1770 sårade.

United Press journalist
James Aldridge

Den världsberömde journalisten James Aldridge från United Press rapporterade i New York Times att han klev över ryska lik som formade, ”ett kalejdoskop av kroppar..... 25 km långt.”

163. divisionens chef Zelendsov tog sig tillbaka till Sovjetunionen men han omkom vid bombningen av Louhi [i ryska Karelska Republiken] den 15 augusti 1941. Han undgick, genom sin flykt från slagfälten vid Suomussalmi, det öde som drabbade många anonyma soldater i hans division när de, i de kalla, tysta och snötyngda skogarna mötte Den Vita Döden vid Suomussalmi. Deras frusna eller ruttnande kroppar dök upp i skogarna veckor, månader eller till och med år senare...

44. divisionens befälhavare, Vinogradov, lyckades fly från undergången på Raate-vägen i en stridsvagn. Han nådde hem till Sovjetunionen där han omedelbart ställdes inför krigsrätt och tillsammans med två andra överlevande officerare från divisionen, Volkov and Pahomov, avrättades omedelbart efter domslutet. Anklagelsen var bl a att ha förlorat 55 fältkök till fienden... 

Militärt faktum är att genom förintandet av två kompletta ryska gevärsdivisioner vid Suomussalmi hejdades den ryska framryckningen i hela nordöstra Finland. 

Segrarens lön... att begrava de stupade...
När 44. gevärsdivisionen gick under vid Raate-vägen fick
mellan 14 000 och 17 000 unga Ukrainska pojkar sina massgravar i myrarna
längs vägen. Det är en förunderlig, smärtsam, känsla att på en spång gå ut över
myrens starrgräs och i aftonsolens sken tycka sig höra de döendes kvidande klagan...
Redaktören för Tidsspegeln vet, han har varit där...

Pansarvärnskanon? Kanske - men Finland hade bara en fungerande stridsvagn!

Materiel, materiel i oändlighet - och divisionschefen Vinogradov blev avrättad för att ha
förlorat 55 fältkök...

Liemannen har skördat vad andra sått... Hans lie skär obevekligt genom
stål och pansar - genom människans röda kött och genom hennes vita ben...

Vidden av den sovjetiska katastrofen vid Suomussalmi är svår
att ta in och förstå. Här hade man "tutat i" de unga
soldaterna att de skulle hälsas som "befriare ur slaveriet" - men nu
stod den finske bonden med vapen i hand och gav inte upp
en tumsbredd av sin mark till de s.k. "befriarna"...

Finns bara en bildtext: Total sovjetisk katastrof!

Hästen var ännu "motorn" i närmast alla truppslag under andra världskriget.
Här hästar som undgått att slaktas och ätas av de hungrande ryska trupperna

En sovjetisk kanon någonstans längs Raate-vägen.
Pjässervicen är död - eller kommer att dö - under sin flykt i
den isiga, mörka, granskogen...

Något om Sveriges militära Finlandshjälp...

Värvningsaffisch för
Svenska Frivilligkåren

De krigsvana finska förbanden avlöstes på Salla-fronten [vid Märkäjärvi ONO om Rovaniemi] den 26 februari 1940 av 8260 soldater, inklusive 707 norrmän, från Svenska Frivilligkåren. Det nyupprättade flygförbandet Svenska frivilligflottiljen i Finland, F19. F19 baserades i Veitsiluoto söder om Kemi med totalt 29 flygplan, de flesta skänkta av Svenska staten. Flottiljen bestod av 250 man och två lottor. De flög sitt första stridsuppdrag redan den 10 januari 1940, samma dag som de ombaserades till Veitsiluoto!

Ett kollage av värvnings-
affischer

Tack vare de svenska insatserna kunde fem finska bataljoner samt två artilleribatterier [mer än Frivilligkårens egen styrka] frigöras och sättas in i de hårda striderna på Näset.

33 män ur Frivilligkåren gav sina liv i kampen för Finlands frihet, 50 sårades i strid och omkring 130 drabbades av frostskador. Svenska frivilligflottiljen räknade under 62 dygns tjänst tre, i strid, stupade piloter.

Den svenska materiella hjälpen till Finland under Vinterkriget var betydande:

Från svenska militära förråd överlämnades till Finland [utöver frivilligkårens materiel] bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser, 256 000 granater samt 8 flygplan.

Den 11 mars 1940 nådde, trots tappert finskt motstånd, de sovjetiska styrkorna utkanten av Viipuri (Viborg). Den 12 mars anhöll finnarna om fred. Den 13 mars 1940 trädde vapenstilleståndet i kraft.

Tyvärr blev kriget som helhet inte så segerrikt för finländarna som utfallet av Slaget om Suomussalmi gav en antydan om. Ingen kan dock förneka att de hade utkämpat den effektivaste striden i detta område.

Där fanns likafullt en mycket viktig politisk seger: av de tre baltiska länder som förhandlade med Sovjetunionen 1939-40 förblev inget en fri nation utan ställdes under Sovjetunionens "beskydd och förmyndarskap". Endast Finland förblev som följd av två utkämpade krig, Vinterkriget och Fortsättningskriget, en fri nation!

Slaget om Suomussalmi presenteras ännu på Militärhögskolor runt om i världen som ett skolexempel på hur en liten styrka som är kunnigt ledd och strider i bekant terräng kan segra över en numerärt och materiellt vida överlägsen fiendestyrka.

Dock, förutsättningen för alla segrar är främst den enskilde soldatens motivation.

Den finske soldaten motstod såväl psykisk som fysisk påfrestning av ett slag som vi moderna människor inte kan föreställa oss - likafullt gick han segrande ur striden. Vad drev honom genom Vinterkriget?

Jo, Motivation efter 108 år av ryskt styre [1809-1917]. Motivation efter ett blodigt inbördeskrig [1918] Motivation att förbli en fri nation! [från 1917] 

Efter Motivation kommer Den Finska Sisun! En järnvilja, sprungen ur en urgammal hård kamp för livet - en vilja vilken inte accepterar den egna kroppens bön om att skonas från yttre och inre påfrestningar!

Du har just läst den 6:e och sista delen i serien Den Vita Döden vid Suomussalmi. Länkar till tidigare artiklar finns här nedan.

                                                                                    - Ω -

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del I här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del II här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del IV här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del V här!

Källor till hela serien: Generallöjtnant Hjalmar Siilasvou, Slaget om Suomussalmi; Mika Kulju, Suomussalmi 1940 Röda armen och den vita döden; Teemu Keskisarja, Döden vid Raatevägen; Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!