Slaget vid Suomussalmi
SLAGORDNING FINLAND
Generalmajor W.E. Tuompo
22. Ersättningsdivisionen (22.KT-D)
Grupp SUSI
Övlt Paavo Susitaival befälhavare |
16. separata infanteribataljonen, (ErP16), mj I. Pallari, efterträdd av övlt Paavo Susitaival, efterträdd av kn Salske
15. separata infanteribataljonen, (ErP 15), kn Matti Harola
6. cykelbataljonen, (PPP6), mj Järvinen
Två medborgargardesbataljoner, mj Kaarle Kari
Ett gränspolisförband, lt Elo
9. divisionen (bildad den 21 december)
öv Hjalmar Siilasvuo befälhavare |
kn Alpo Marttinen G3
27. infanteriregementet, (JR27), öv Hjalmar Siilasvuo, efterträdd av öv Johann Mäkiniemi
1/27, kn Eino Lassila; 2/27, mj Sihvonen; 3/27, kn Airimo
64. infanteriregementet, (JR64), övlt Frans Fagernäs
1/64, kn Mänkonen; 2/64, kn L. Räsänen; 3/64 kn P. Simelius
65. infanteriregementet, (JR65), övlt Karl Mandelin
1/65 mj Y. Hakanen; 2/65 kn Hyppoelä; 3/65, kn M. Flink
1. jägarbataljonen, (SissiP1), kn Sulo Häkkinen
22. spaningsbataljonen, (Kev. Os22), kn Ahti Paavola
22. pionjärbataljonen, (PionP22), lt Sorasalmi
9. divisionsartilleriet, (KTR9), kn Ahlholm
delar av 4. fältartilleriregementet, (KTR4)
4. ersättningsbataljnen, lt Karhunen
SLAGORDNING SOVJETUNIONEN
Sovjetiska 9. ARMÉN
Armébefälhavare Vasily Chuikov Efterträdde 22/12 1939 Michail Duchanov |
45. Kåren
Kårbefälhavare Ivan Dashitsev |
44. gevärsdivisionen
Alexej Vinogradov |
25. gevärsregementet
305. gevärsregementet
146. gevärsregementet
4. spaningsbataljonen
44. pionjärbataljonen
312. stridsvagnsbataljonen
58. pansarbataljonen
3. skidregementet
48. lastbilsbataljonen
122. artilleriregementet
179. artilleriregementet
44. sjukvårdsbataljonen
84. mobila Fältsjukhuset
Hästfältkliniken
Luftvärnsmaskingevärskompaniet
Signalbataljon
Divisionens flygunderstödsenhet
163. gevärsdivisionen
Andrej Zelentsov Divisionschef |
662. gevärsregementet
81. gevärsregementet
1. bataljon/82. gevärsregementet
163. spaningsbataljonen
230. pionjärbataljonen
246. pionjärbataljonen
13. vägbyggnadsbataljonen
222. stridsvagnsbataljonen
203. pansarbataljonen
304. pansarkompaniet
148. lastbilsbataljonen
147. transportregementet
86. artilleriregementet
365. artilleriregementet
163. sjukvårdsbataljonen
225. fältsjukhuset
175. sjukhuset
248. signalbataljonen
147. kemkompaniet
204. kembataljonen
274. fältbageriet
Cirka 100 medlemmar av 5:e kolonnaren Kuusinens ”Finlands demokratiska folkarmé”
”Sträva efter ett stort, avgörande mål med kraft och beslutsamhet.” Carl von Clausewitz i boken Om kriget. Boken utkom 1832 och är fortfarande ett standardverk inom alla världens krigsskolor.
Om Kriget (Vom Kriege) |
När fientligheterna inleddes den 30 november 1939 satte den sovjetiske befälhavaren för 9. armén, Chuikov, in sina två främsta divisioner, 163. och 44. gevärsdivisionen, i en tvådelad attack mot vägkorsningen Suomussalmi. 163. divisionen gick via Juntusranta och 44. divisionen via Raate.
Norra stridsområdet Suomussalmi |
När det finska motståndet var krossat skulle 9. armén kunna avancera via Hyrynsalmi och Puolanka, respektive Peranka och Kuusamo till Uleåborg, vilket skulle dela Finland i två delar och skära av den viktiga järnvägsförbindelsen till Sverige.
Zelentsovs högre befälhavare gav instruktioner om att undvika att ockupera själva Suomussalmi, eftersom de enheter som gjorde så skulle kunna bli instängda mellan sjöarna på båda sidor om staden.
Finnarna förväntade sig inte en attack i närheten av Juntusranta. Vägarna i detta område var så otroligt dåliga att de inte ens hade övervägts som en framryckningsväg och därför hade finnarna flyttat täckstyrkan på två bataljoner av medborgargardet, under mj Kari, söderut mot Raate.
När Zelentsov korsade gränsen med 662. och 81. gevärsregementena i spetsen för 163. divisionens trupper kunde finländarna bara erbjuda ett symboliskt motstånd från det enda, 50 man starka, gränspoliskompaniet under lt Elo.
Trots detta gick det extremt långsamt för ryssarna. Ledningsförbanden nådde Palovaara först sent den 5 december. Vid Palovaara beordrade Zelentsov 662. regementet, minus en bataljon som divisionsreserv för att skydda divisionens norra flank, att gå norrut och inta Peranka före skymningen den 6 december. 81. regementet fortsatte söderut till Suomissalmi tillsammans med resten av 163. divisionen för att där ansluta till 759. regementet som ryckte fram mot Suomussalmi söderifrån.
Det var vid denna tidpunkt som generalmajor Tuompo, befälhavare för den finska norra styrkan (P-SRE), bestämde sig för att detta var det sovjetiska huvudanfallet i området och skickade sin reserv, 16:e separata infanteribataljonen (ErP16) under major Pallari, från Kuusamo via Peranka för att förstärka mj Karis två medborgargardesbataljoner vilka redan hade flyttats tillbaka till detta område.
ErP16 anlände till området i närheten av sjön Piispajärvi omkring kl 01:00 den 6 december och intog vid middagstid försvarsställningar för att blockera vägen till Kuusamo och hindra 163. att fortsätta norrut. När 662. fick stridskontakt här sent den 6 december stannade de och började sondera terrängen.
Det av finnarna nedbrända Suomussalmi Foto 1/5 1940 |
Tidigt den 7 december evakuerade och brände finnarna staden Suomussalmi. Avsikten med denna handling var att inte bereda sovjeterna varma förläggningar. Förstörelsen var dock ofullständig och många byggnader förblev intakta. Ledningsförband från 81. skytteregementet och 163. divisionens trupper anlände senare samma dag. I slutet av dagen anslöt 759. regementet och 163. spaningsbataljonen från Raate-vägen i söder.
Det nedbrända Suomussalmi gav inte ryssarna något skydd mot kölden - vilket var avsikten med att bränna staden |
Divisionschef Zelentsov gjorde en stridspaus och gav order om att 759. regementet skulle anfalla för att inta Puolanka via Hyrynsalmi, och att 662. regementet skulle anfalla via Peranka så att divisionen skulle kunna fortsätta sin rörelse västerut. 662. startade först. I bitande kyla och med brist på tält kunde Zelentsov inte motstå frestelsen att ockupera Suomussalmi och de omgivande områdena - från Kylänmäki till sjön Kuomasjärvi.
662. regementet kunde dock inte göra några framsteg mot ErP16 i riktning Peranka. Den 8 december sårades mj Pallari från ErP16 och ersattes av överstelöjtnant (övlt) Paavo Susitaival, som var tjänstledig från sitt uppdrag som ledamot av Finlands riksdag. Övlt Susitaival fick befälet över alla enheter norr och öster om Palovaara. Enheternas samlingsnamn var GruppSusi. Befälet över ErP16 övergick till kapten (kn) Salske.
Under tiden, den 7 december, fattade fältmarskalk von Mannerheim beslut om att sätta in en av sina få strategiska reserver, 27. infanteriregementet (JR27) under ledning av överste Hjalmar Siilasvuo, från dess samlingsplats i Kemi. Efter att Grupp Susi anslutits fick hela styrkan beteckningen Slagstyrka Siilasvuo, under operativ kontroll av P-SRE. ErP16 förblev tills vidare under direkt kontroll av P-SRE.
Siilasvuos uppdrag var att förinta 163. gevärsdivisionen för att skydda centrala Finland och dess transportcentra, en svår uppgift för en lätt infanteristyrka på fem bataljoner med tillägg av mj Karis medborgargardister. En infanteristyrka som var en tredjedel så stor som motståndaren och som hade exakt noll artilleri- eller pansarvärnskanoner.
Men finnarna hade en fördel: de hade fullständig manöverfrihet till skillnad från de vägbundna sovjetiska anfallsförbanden.
Inringat: Hyrynsamli och sjön Kuivasjärvi |
Den 9 december hade Siilasvuo en bataljon som gått i ställning i närheten av Hyrynsalmi. Den 10 december hade han hela 27. regementet på plats, plus mj Karis två bataljoner med medborgargardister vilka hade opererat i området sedan den 30 november.
På kvällen förflyttade sig finnarna till en samlingsplats i närheten av sjön Kuivasjärvi, strax söder om Raate-vägen. Här delades styrkan upp. Hela JR27, plus TO 5 och 6 (TO är TiedusteluOsasto, eller spaningsdetachement) vände västerut för att anfalla mot Suomussalmi i syfte att, från söder, skära av 163. divisionen. Grupp Susi skulle i sin tur anfalla söderut för att skära av 163. från norr. Utan tunga vapen kunde JR27 dock inte driva bort de sovjetiska förbanden. Siilasvuo höll emellertid trycket uppe medan han väntade på att Grupp Susi skulle skära av 163. i norr. Den 11 december hade Grupp Susis attacker tvingat 662. till ett försvar vid Haapavaara, där de mötte finländarna vid Ketola invid den isbelagda sjön Piispajärvi.
Under tiden intog JR27 en anfallsposition sydost om Suomussalmi, cirka åtta kilometer söder om Raate-vägen, och inledde lokala operationer medan de byggde upp stridsstyrkan. Den 11 december inledde Siilasvuos lilla styrka den första av många vägspärrsoperationer som skulle skapa de världsberömda mottina. Ordet motti användes ursprungligen inom finländskt skogsbruk. Man kapade stockar och staplade dem i 1 kubikmeterstora högar (motti, från svenskans "mått") som man lämnade i skogen för att hämta senare.
Här uppstod också en variant på det tyska Aufrollen-konceptet. En typisk attack såg ut så här: grupper i plutonsstorlek, utrustade med skidor och snöskor samt iklädda vita snödräkter samlades och tilldelades specialuppgifter som anfall, understöd och säkring. De var så tungt beväpnade som möjligt med handgranater, tunga kulsprutor, lätta kulsprutor, kulsprutepistoler, ryggsäcksladdningar och molotovcocktails.
Spaningsförbanden planerade i förväg samlingsområden, rutter, anfallspositioner och var fiendens försvar fanns. Anfallsgrupperna skulle sedan samlas på bestämda återsamlingsplatser där de skulle få ”sistaminutenunderrättelser” om fienden. Cheferna skulle ge sina uppdaterade order och grupperna skulle repetera.
Efter att ha mottagit en i förväg överenskommen signal skulle understödsgrupperna påbörja intensiv eldgivning från naturliga eldställningar i anfallsmålets periferi. När de fick en andra signal skulle elden flyttas till två punkter liggande omkring 200 meter från varandra vilket skapade en ”korridor” mellan de två anfallna zonerna.
I dessa korridorer inledde anfallsgrupperna sin attack. Anfallsgrupperna skulle snabbt skära igenom den bedövade sovjetiska kolonnen med handgranater, sprängladdningar och automateld. Målet var att snabbast möjligt korsa vägen och nå andra sidan. När detta skett skulle säkringsstyrkan rusa fram för att bredda och besätta genomskärningen. Till sin hjälp och hade anfallarna omkullvälta eller förstörda sovjetiska fordon vilka tjänade som skydd mot fientlig finkalibrig eld och som vägspärrar.
Finländarnas tidigare taktiska erfarenheter vid Ladogasjön hade redan tagits tillvara: 5 km var den maximala gränsen för kunna att samordna flankanfall i skogsområden där problem med kommunikation, logistiskt stöd och samordning av artilleri begränsade insatsernas verkställande.
Källor: Generallöjtnant Hjalmar Siilasvou, Slaget om Suomussalmi; Mika Kulju, Suomussalmi 1940 Röda armen och den vita döden; Teemu Keskisarja, Döden vid Raatevägen; Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns redaktör.
- Ω -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar