Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III

Fortsättning från Del II av Den Vita Döden vid Suomussalmi. Länk till Del II här!

Länk till första artikeln i serien Den Vita Döden vid Suomussalmi här! 

 Slaget vid Suomussalmi

SLAGORDNING FINLAND

Generalmajor W.E. Tuompo

22:a Ersättningsdivisionen (22.KT-D)

Slagstyrka SUSI

Övlt Paavo Susitaival

16:e separata infanteribataljonen, (ErP16), mj I. Pallari, efterträdd av övlt Paavo Susitaival, efterträdd av kn Salske

15:e separata infanteribataljonen, (ErP 15), kn Matti Harola

6:e cykelbataljonen, (PPP6), mj Järvinen

Två medborgargardesbataljoner, mj Kaarle Kari

Ett gränspolisförband, lt Elo

9:e divisionen (bildad den 21 december)

öv Hjalmar Siilasvuo
befälhavare

kn Mäkinen, G2

kn Alpo Marttinen G3

27:e infanteriregementet, (JR27), öv Hjalmar Siilasvuo, efterträdd av öv Johann Makiniemi

1/27, kn Eino Lassila; 2/27, mj Sihvonen; 3/27, kn Airimo

64:e infanteriregementet, (JR64), övlt Frans Fagernäs

1/64, kn Mänkonen; 2/64, kn L. Räsänen; 3/64 kn P. Simelius

65:e infanteriregementet, (JR65), övlt Karl Mandelin

1/65 mj Y. Hakanen; 2/65 kn Hyppoelä; 3/65, kn M. Flink

1:a jägarbataljonen, (SissiP1), kn Sulo Häkkinen

22:a spaningsbataljonen, (Kev. Os22), kn Ahti Paavola

22:a pionjärbataljoonen, (PionP22), lt Sorasalmi

9:e divisionsartilleriet, (KTR9), kn Ahlholm

element ur 4:e fältartilleriregementet, (KTR4)

4:e ersättningsbataljnen, lt Karhunen

SLAGORDNING SOVJETUNIONEN

Sovjetiska 9:e ARMÉN

Armébefälhavare Vasily Chuikov

45:e kåren

Kårbefälhavare Dashitsev

44:e gevärsdivisionen

Alexej Vinogradov

Divisionschef

25:e gevärsregementet

305:e gevärsregementet

146:e gevärsregementet

4:e spaningsbataljonen

44:e pionjärbataljonen

312:e stridsvagnsbataljonen

58:e pansarbataljonen

3:e skidregementet

48:e lastbilsbataljonen

122:a artilleriregementet

179:e artilleriregementet

44:e sjukvårdsbataljonen

84:e mobila Fältsjukhuset

Hästfältkliniken

Luftvärnsmaskingevärskompaniet

Signalbataljon

Divisionens flygunderstödsenhet

163:e gevärsdivisionen

Selendsov

Divisionschef

759:e gevärsregementet

662:e gevärsregementet

81:a gevärsregementet

1:a bataljon/82:a gevärsregementet

163:e spaningsbataljonen

230:e pionjärbataljonen

246:e pionjärbataljonen

13:e vägbyggnadsbataljonen

222:a stridsvagnsbataljonen

203:e pansarbataljonen

304:e pansarkompaniet

148:e lastbilsbataljonen

147:e transportregementet

86:e artilleriregementet

365:e artilleriregementet

163:e sjukvårdsbataljonen

225:e fältsjukhuset

175:e sjukhuset

248:e signalbataljonen

147:e kemkompaniet

204:e kembataljonen

274:e fältbageriet

Cirka 100 medlemmar av Kuusinens ”Finlands demokratiska folkarmé”

”Sträva efter ett stort, avgörande mål med kraft och beslutsamhet.” Carl von Clausewitz i boken Om kriget. Boken utkom 1832 och är fortfarande ett standardverk inom alla världens krigsskolor.

Om Kriget (Vom Kriege)

När fientligheterna inleddes den 30 november 1939 satte den sovjetiske befälhavaren för 9:e armén, Chuikov, in sina två främsta divisioner, 163:e och 44:e gevärsdivisionen, i en tvådelad attack mot vägkorsningen Suomussalmi. 163:e divisionen gick via Juntusranta och 44:e divisionen via Raate.

Norra stridsområdet Suomussalmi

Södra stridsområdet Suomussalmi

Länk till Retkikartas kartor här! Panorera/tilta genom att trycka in vänster musknapp och dra, förstora/minska med tumhjulet! Klicka på menynstrecken uppe till vänster. Klicka sedan på den blå bollen nere till vänster för att växla till svensk text!

Slaget om Suomussalmi 30/9-8/12 1939

Den 163:e divisionen, under divisionschefen Selendsov, sattes först in som 9:e arméns huvudstyrka och anföll för att ta över vägkorsningen vid Suomussalmi så att 9:e armén kunde anfalla mot riktningarna Peranka och Hyrynsalmi. 163:e divisionens understödjande förband, 759:e skytteregementet och 163:e spaningsbataljonen, ryckte fram längs Raate-vägen söderifrån, medan huvudstyrkan, som bestod av resten av divisionen, tog den norra vägen Juntusranta-Palovaara.

Chuikovs avsikt var att 163:e divisionen skulle driva de finska försvararna förbi Suomussalmi söderut, ut ur hans operationsområde. 9:e arméns understödjande förband, 44:e gevärsdivisionen (som följde efter 759:e gevärsregementet med cirka 48 timmar), skulle pressa de retirerande finnarna söderifrån. Så småningom skulle finnarna drivas ut på de istäckta sjöarna och förintas.

När det finska motståndet var krossat skulle 9:e armén kunna avancera via Hyrynsalmi och Puolanka till Uleåborg, vilket skulle dela Finland i två delar och skära av den viktiga järnvägsförbindelsen till Sverige.

Selendsovs högre befälhavare gav instruktioner om att undvika att ockupera själva Suomussalmi, eftersom de enheter som gjorde så skulle kunna bli instängda mellan sjöarna på båda sidor om staden.

Finnarna förväntade sig inte en attack i närheten av Juntusranta. Vägarna i detta område var så otroligt dåliga att de inte ens hade övervägts som en framryckningsväg och därför hade finnarna flyttat täckstyrkan på två bataljoner av medborgargardet, under mj Kari, söderut mot Raate.

När Selendsov korsade gränsen med 662:a och 81:a gevärsregementena i spetsen för 163:e divisionens trupper kunde finländarna bara erbjuda ett symboliskt motstånd från det enda, 50 man starka, gränspoliskompaniet under lt Elo.

Trots detta gick det extremt långsamt för ryssarna. Ledningsförbanden nådde Palovaara först sent den 5 december. Vid Palovaara beordrade Selendsov 662:a regementet, minus en bataljon som divisionsreserv för att skydda divisionens norra flank, att gå norrut och inta Peranka före skymningen den 6 december. 81:a regementet fortsatte söderut till Suomissalmi tillsammans med resten av 163:e divisionen för att där ansluta till 759:e regementet som ryckte fram mot Suomussalmi söderifrån.

Det var vid denna tidpunkt som generalmajor Tuompo, befälhavare för den finska norra styrkan (P-SRE), bestämde sig för att detta var det sovjetiska huvudanfallet i området och skickade sin reserv, 16:e separata infanteribataljonen (ErP16) under major Pallari, från Kuusamo via Peranka för att förstärka mj Karis två medborgargardesbataljoner vilka redan hade flyttats tillbaka till detta område.

ErP16 anlände till området i närheten av sjön Piispajärvi omkring kl 01:00 den 6 december och intog vid middagstid försvarsställningar för att blockera vägen till Kuusamo och hindra 163:e att fortsätta norrut. När 662:a fick stridskontakt här sent den 6 december stannade de och började sondera terrängen.

Det av finnarna nedbrända Suomussalmi
Foto 1/5 1940

Tidigt den 7 december evakuerade och brände finnarna staden Suomussalmi. Avsikten med denna handling var att inte bereda sovjeterna varma förläggningar. Förstörelsen var dock ofullständig och många byggnader förblev intakta. Ledningsförband från 81:a skytteregementet och 163:e divisionens trupper anlände senare samma dag. I slutet av dagen anslöt 759:e regementet och 163:e spaningsbataljonen från Raate-vägen i söder.

Det nedbrända Suomussalmi
gav inte ryssarna något skydd
mot kölden - vilket var avsikten
med att bränna staden

Divisionschef Selendsov gjorde en paus och gav order om att 759:e regementet skulle anfalla för att inta Puolanka via Hyrynsalmi, och att 662:a regementet skulle anfalla för att inta Puolanka via Peranka så att divisionen skulle kunna fortsätta sin rörelse västerut. 662:a startade först. I bitande kyla och med brist på tält kunde Selendsov inte motstå frestelsen att ockupera Suomussalmi och de omgivande områdena - från Kylänmäki till sjön Kuomasjärvi.

662:a regementet kunde dock inte göra några framsteg mot ErP16 i riktning Peranka. Den 8 december sårades mj Pallari från ErP16 och ersattes av överstelöjtnant (övlt) Paavo Susitaival, som var tjänstledig från sitt uppdrag som ledamot av Finlands riksdag. Övlt Susitaival fick befälet över alla enheter norr och öster om Palovaara. Enheternas samlingsnamn var Slagstyrka Susi. Befälet över ErP16 övergick till kapten (kn) Salske.

Under tiden, den 7 december, fattade fältmarskalk von Mannerheim beslut om att sätta in en av sina få strategiska reserver, 27:e infanteriregementet (JR27) under ledning av överste Hjalmar Siilasvuo, från dess samlingsplats i Kemi. Efter att Slagstyrka Susi anslutits fick hela styrkan beteckningen Slagstyrka Siilasvuo, under operativ kontroll av P-SRE. ErP16 förblev tills vidare under direkt kontroll av P-SRE.

Siilasvuos uppdrag var att förinta 163:e gevärsdivisionen för att skydda centrala Finland och dess transportcentra, en svår uppgift för en lätt infanteristyrka på fem bataljoner med tillägg av mj Karis medborgargardister. En infanteristyrka som var en tredjedel så stor som motståndaren och som hade exakt noll artilleri- eller pansarvärnskanoner. 

Men finnarna hade en fördel: de hade fullständig manöverfrihet till skillnad från de vägbundna sovjetiska anfallsförbanden. 

Inringat: Hyrynsamli och sjön Kuivasjärvi

Dessutom kunde Siilasvuo med JR27 utgå från den nyligen färdigställda järnvägsterminalen Kontiomäki-Taivalkoski vid Hyrynsalmi (bara 38 km från Suomussalmi), en terminal som var så ny att Sovjet inte kände till dess existens. Denna terminalstation gav oavbrutet logistiskt stöd till finnarna.

Den 9 december hade Siilasvuo en bataljon som gått i ställning i närheten av Hyrynsalmi. Den 10 december hade han hela 27:e regementet på plats, plus mj Karis två bataljoner med medborgargardister vilka hade opererat i området sedan den 30 november.

På kvällen förflyttade sig finnarna till en samlingsplats i närheten av sjön Kuivasjärvi, strax söder om Raate-vägen. Här delades styrkan upp. Hela JR27, plus TO 5 och 6 (TO är TiedusteluOsasto, eller spaningsdetachement) vände västerut för att anfalla mot Suomussalmi i syfte att, från söder, skära av 163:e divisionen. Slagstyrka Susi skulle i sin tur anfalla söderut för att skära av 163:e från norr. Utan tunga vapen kunde JR27 dock inte driva bort de sovjetiska förbanden. Siilasvuo höll emellertid trycket uppe medan han väntade på att Slagstyrka Susi skulle skära av 163:e i norr. Den 11 december hade Slagstyrka Susis attacker tvingat 662:a till ett försvar vid Haapavaara, där de mötte finländarna vid Ketola invid den isbelagda sjön Piispajärvi.

Under tiden intog JR27 en anfallsposition sydost om Suomussalmi, cirka åtta kilometer söder om Raate-vägen, och inledde lokala operationer medan de byggde upp stridsstyrkan. Den 11 december inledde Siilasvuos lilla styrka den första av många vägspärrsoperationer som skulle skapa de världsberömda mottina. Ordet motti användes ursprungligen inom finländskt skogsbruk. Man kapade stockar och staplade dem i 1 kubikmeterstora högar (motti, från svenskans "mått") som man lämnade i skogen för att hämta senare.

Här uppstod också en variant på det tyska Aufrollen-konceptet. En typisk attack såg ut så här: grupper i plutonsstorlek, utrustade med skidor och snöskor samt iklädda vita snödräkter samlades och tilldelades specialuppgifter som anfall, understöd och säkring. De var så tungt beväpnade som möjligt med handgranater, tunga kulsprutor, lätta kulsprutor, kulsprutepistoler, ryggsäcksladdningar och molotovcocktails. 

Spaningsförbanden planerade i förväg samlingsområden, rutter, anfallspositioner och var fiendens försvar fanns. Anfallsgrupperna skulle sedan samlas på bestämda återsamlingsplatser där de skulle få ”sistaminutenunderrättelser” om fienden. Cheferna skulle ge sina uppdaterade order och grupperna skulle repetera. 

Efter att ha mottagit en i förväg överenskommen signal skulle understödsgrupperna påbörja intensiv eldgivning från naturliga eldställningar i anfallsmålets periferi. När de fick en andra signal skulle elden flyttas till två punkter liggande omkring 200 meter från varandra vilket skapade en ”korridor” mellan de två anfallna zonerna. 

I dessa korridorer inledde anfallsgrupperna sin attack. Anfallsgrupperna skulle snabbt skära igenom den bedövade sovjetiska kolonnen med handgranater, sprängladdningar och automateld. Målet var att snabbast möjligt korsa vägen och nå andra sidan. När detta skett skulle säkringsstyrkan rusa fram för att bredda och besätta genomskärningen. Till sin hjälp och hade anfallarna omkullvälta eller förstörda sovjetiska fordon vilka tjänade som skydd mot fientlig finkalibrig eld och som vägspärrar.

Finländarnas tidigare taktiska erfarenheter vid Ladogasjön hade redan tagits tillvara: 5 km var den maximala gränsen för kunna att samordna flankanfall i skogsområden där problem med kommunikation, logistiskt stöd och samordning av artilleri begränsade insatsernas verkställande.

Källor: Internet, litteratur i ämnet samt Michael R Evans uppsats av den 23 maj 1997. Svensk översättning, redigering och komplettering utförd av Tidsspegelns redaktör.

Länk till Den Vita Döden vid Suomussalmi, del IV kommer snart här! Arbete pågår!

                                                                                    - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!