Det kan vara lämpligt att ha en karta med bättre upplösning än vad Blogger erbjuder liggande öppen på en flik i webbläsaren så att man bättre kan följa slagets geografiska gång.
Kartor i en viss artikel kan då ge en övergripande bild för enklare navigering i den finupplösta kartan till de platser/orter som avses i artikeltexten! Zoomning i kartan sker med tumhjulet. Panorering/tiltning genom att trycka ner vänster mustangent och dra.
Länk till Finska Lantmäteriverkets högupplöst kartor här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi 7 december 1939 till
8 januari 1940
Den 30 november 1939 invaderade Sovjetunionen Finland. De sovjetiska trupperna räknade 600 000 man mot Finlands 300 000 (inklusive Lotta Svärd-rörelsen). Anfallet skedde längs hela Finlands gräns från Barents hav i norr till Finska viken i söder.
Begreppet Den Vita Döden härstammar ursprungligen från den vittberömde prickskytten Simo Häyhä - men kan också läggas på de för sovjeterna negativa striderna i snötyngda granskogar där Döden längs Raate-vägen blev verklighet för ca 18 000 Ukrainska unga män.
Den sovjetiska 9:e armén anföll Suomussalmi med två gevärsdivisioner för att, enligt plan, sedan fortsätta västerut och erövra järnvägsstationen i Uleåborg. Operationen skulle skära Finland i två delar vid den smala midjan samt skära av järnvägskommunikationen med Sverige.
De två divisionerna anföll med någon tidsförskjutning, först den 163:e divisionen längs en nordost-sydvästlig axel på den norra flanken och därefter den 44:e divisionen längs en sydost-nordvästlig axel på den södra flanken.
Den första uppgiften var att inta vägkorsningen vid Suomussalmi och förinta alla finska styrkor i området så att 9:e armén kunde kontrollera framryckningsaxeln Suomussalmi - Uleåborg.
De finska styrkor som skyndade till området begränsade den sovjetiska rörligheten med lokala, eldunderstödda, vägspärrar vilka skapade isolerade fickor av sovjetiska styrkor (av finnarna kallade ”motti” från det finska skogshuggartermen för en i skogen kapad och staplad kubikmeter timmer).
Den 44:e divisionen stannade på vägen sex mil ostsydost om Suomussalmi, fortfarande i en 30 km lång marschformation. De hade en vägspärr bestående av två kompanier emot sig...
Den 163:e divisionen som kom norrifrån och intog det av finnarna nedbrända Suomissalmi anfölls beslutsamt av finnarna som också förstod vikten av att spärra tillförseln av mat och ammunition genom att ta och kontrollera vägarna mot norr. Divisionen hackades därefter, undan för undan, i bitar och den upphörde att existera omkring den 29 december 1939.
Finnarna vände sedan sin uppmärksamhet mot 44:e divisionen, som gick ett liknande öde till mötes och allt motstånd på denna front upphörde på morgonen den 8 januari 1940.
Sammantaget visar detta vad ett litet antal välutbildade, väl ledda och motiverade soldater kan åstadkomma när de ställs inför till synes oövervinnerliga odds i fråga om antal motståndare och materiel.
Sovjetunionen drog ett antal värdefulla lärdomar av det militära tillkortakommandet i detta och andra liknande slag under kriget och tillämpade dessa lärdomar helt eller delvis vid tidpunkten för den tyska invasionen av Sovjetunionen våren 1941.
Därmed förbättrades den Röda armé som Wehrmacht stod inför och den skulle fortsätta att förbättras varje dag från vad den visat de tyska militära observatörerna i de iskalla finska skogarna.
Tyskarna studerade noga ”repetitionen” och tog med sig några korrekta observationer av Röda arméns tillkortakommanden, men de underskattade allvarligt Röda arméns potential i sitt närsynta fokus på sovjetisk underlägsenhet och inkompetens.
Denna underskattning skulle komma att bli en nyckelfaktor i tyskarnas förmodanden om en snabb seger över Sovjetunionen sommaren 1941. Under de första månaderna av andra världskriget verkade den internationella situationen gå de totalitära makternas väg, den väg som Sovjetunionen hade varit en del av sedan Molotov-Ribbentrop-pakten ingicks den 27 augusti 1939.
 |
Ribbentrop, Stalin och Molotov efter undertecknandet av nonagressionspakten augusti 1939 |
Sovjet var visserligen inte vän med Tyskland, men hade inget emot att skörda frukterna av den nazistiska aggressionen och gick samman för att lägga beslag på halva Polen den 17 september 1939.
Sovjets perspektiv på Tysklands framfart i Polen, deras egna framgångar där och erfarenheter från det spanska inbördeskriget 1936-1939 tycktes visa hur lätt det var för stora mekaniserade formationer, synkroniserade med storskaliga flygattacker, att krossa små nationers försvarare.
Sovjet vände gärna tillbaka till revolutionens glansdagar i väntan på ett uppror av en finsk femte kolonn bestående av kommunistiska arbetare och bönder vilka säkert skulle välkomna den ”befriande” Röda armén.
Det ryska inbördeskriget (sovjeternas enda större stridserfarenhet dittills) tillsammans med det misslyckade 20 år gamla finska inbördeskriget 1918 tycktes bekräfta denna tro. De tog inte hänsyn till effekterna av 20 år av frihet och demokrati och en ekonomi som var så stark att Finland var den enda nation som helt betalade tillbaka sin skuld till USA från första världskriget (Finland hade övertagit sin del av Tsarrysslands skuld).
Ända sedan ryska revolutionen 1917 och etableringen samma år av Finland som en självständig nation, misstänksam mot allt som var kommunistiskt eller ryskt, hade Sovjet varit bekymrat över Leningrads sårbarhet och den ryska tillgången till Östersjön genom Finska viken.
Tyskland, som hade gett stöd till det finska antikommunistiska Vita gardet under det finska inbördeskriget 1918 hade fortsatt goda relationer med Finland vilket inte gjorde den sovjetiska paranoian mindre - oavsett vilken neutralitetslinje Finland följde.
 |
Marskalken av Finland |
Den 5 oktober 1939 inledde den sovjetiske utrikesministern Molotov en serie diplomatiska diskussioner med det finska utrikesministeriet om vad Sovjet kallade ”konkreta politiska frågor”. Deras krav var enkla och till och med, enligt dem själva, generösa. I korthet ville de ha de flesta av de finska öarna i Finska viken, rätt att befästa resten, 40 mil av Karelska näset, förstörelse av alla finska gränsbefästningar, en icke-angreppspakt och en överenskommelse om att Finland inte skulle ingå några diplomatiska avtal utan sovjetiskt godkännande.
I gengäld erbjöd Sovjetunionen ett område i Sovjetkarelen som var nästan dubbelt så stort som det område som Finland skulle avträda. De sovjetiska kraven berörde dock det mest bördiga och folkrika området i Finland.
Icke utan skäl hyste finnarna djupa misstankar om de sovjetiska avsikterna - de baltiska republikerna Estland, Lettland och Litauen hade ”neutraliserats” i september samma år under liknande förevändningar. Varje överenskommelse som innebar att Finlands säkerhet vid gränsen mot Ryssland skulle gå förlorad var helt enkelt oacceptabel.
Källor: Generallöjtnant Hjalmar Siilasvou, Slaget om Suomussalmi; Mika Kulju, Suomussalmi 1940 Röda armen och den vita döden; Teemu Keskisarja, Döden vid Raatevägen; Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns redaktör.
Länk till Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del II här!
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar