Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del II

Denna artikel i serien
Den Vita Döden vid Suomussalmi 7 december 1939 till 8 januari 1940
är en direkt fortsättning från Del I. Länk till Del I här!

Det kan vara lämpligt att ha en karta med bättre upplösning än vad Blogger erbjuder liggande öppen på en flik i webbläsaren så att man bättre kan följa slagets geografiska gång. 

Kartor i en viss artikel kan då ge en övergripande bild för enklare navigering i den finupplösta kartan till de platser/orter som avses i artikeltexten!  Zoomning i kartan sker med tumhjulet. Panorering/tiltning genom att trycka ner vänster mustangent och dra.

Länk till Finska Lantmäteriverkets högupplöst kartor här! 

Finnarna, med tidigare mörka erfarenheter av den östra grannen, började den 10 oktober 1939 mobilisera sin armé. Ungefär samtidigt påbörjade Sovjetunionen en partiell mobilisering.

Nikita Chrusjtjov

Nikita Chrusjtjov minns sina möten med Stalin, Molotov och Vorosjilov vid diskussioner om att anfalla Finland.

Stalin, Molotov, Vorosjilov

Attityden var enligt Chrusjtjov: ”Vi behövde bara höja rösten lite grann, så skulle finnarna kapitulera. Om det inte fungerade kunde vi avlossa ett skott och finnarna skulle då sträcka upp händerna och kapitulera. Det var vad vi trodde.”

Otto Ville Kuusinen

Som en förberedelse för den förväntade lätta segern utsågs, av Stalin, den finske 5:e kolonnaren Otto Ville Kuusinen, en finsk bolsjevik från inbördeskriget 1918, till ledare för ”Karelska SSR”. Senare utvidgades denna roll till ”Ledare för Finlands folkdemokratiska republik”, vilket återspeglade Sovjets optimistiska förväntningar på total seger och kommunistiskt styre av hela Finland. Den sovjetiska optimismen återspeglades också i de militära förberedelserna; försvarskommissarien marskalk K.E. Vorosjilov planerade att endast använda personal och trupper från Leningrads militärdistrikt, förstärkta med några enheter från andra områden. Han förväntade sig en två månaders kampanj. 

Gregori Kulik

Marskalk G.I. Kulik, vice försvarskommissarie, instruerade artillerichefsmarskalken N.N. Voronov att planera ammunitionsförbrukningen för en tolvdagarskampanj i riktning Uleåborg.

Nikolaj Voronov

Kirill Meretskov

De mer pessimistiska analytikerna, bland dem befälhavaren för Leningrads militärdistrikt Kirill A. Meretskov och generalstabschefen för armén Boris Sjaposjnikov, varnade för ett förväntat hårt motstånd från finländarna, men talade för Stalins döva öron. 

Boris Sjaposjnikov

Bilden visar tydligt den
massiva sovjetiska
attacken på Finland 
den 30 november 1939

Sovjetunionen samlade en enorm styrka med tanke på motståndets förväntade svaghet. En nation med 171 miljoner invånare ställde upp med 600 000 soldater organiserade i fyra arméer, bestående av 28 gevärsdivisioner, en mekaniserad kår och fem stridsvagnsbrigader. Detta mot en nation med 3,5 miljoner invånare som ställde upp en värnpliktsarmé bestående av tre kårer, åtta infanteridivisioner, plus ett antal gränsvakter och medborgargarden. Den totala finska truppstyrkan uppgick till cirka 300 000 man efter mobiliseringen, inklusive medborgargardet (Suojeleskunnat) och kvinnornas hjälpkår, Lotta Svärd. Den sistnämnda en ickestridande styrka som tog sig an uppgifter som kontorister, evakuering av skadade, matservering och transporter.

Renault FT 17 (Frankrike),
f.ö. Sveriges första stridsvagn

Finnarna hade 28 gamla Renault FT-17-stridsvagnar från första världskriget vilka tjänade som nedgrävda, fasta, pjäser i en del av Mannerheimlinjen, bakom Kirvesmäki, tio lätta stridsvagnar av märket Vickers Armstrong (som också användes i Karelen), samt Finlands artilleri (enligt organisationstabellen endast 24 fältkanoner och 12 haubitsar per division) vilket mestadels stammade från rysk-japanska kriget (1905) och, även om de var användbara, hade de kritiskt låg ammunitionstillgång. Vissa enheter använde fortfarande 107 mm kanoner av modell 1887, som tillverkats innan rekylhäminrättningen uppfanns. Med rekylhäminrättning avses en anordning som gör att eldröret vid skottlossning rekylerar och bromsas i en vagga medan vid tidigare artilleripjäser hela pjäsen rekylerade och måste rullas fram till sitt eldläge efter varje skott.  

Sovjetunionen placerade ut sina styrkor längs hela den rysk-finska gränsen, med huvuddelen koncentrerad mittemot Mannerheimlinjen, en rad finska befästningar med hinder, bunkrar och skyttegravar som sträckte sig cirka 14 mil över det Karelska näset. Även om Mannerheimlinjen ofta framställts som kraftigt försvarad var den i själva verket inte mer än en serie utposter och enstaka befästningar i form av timmerbunkrar och skyttegravar utan några egentliga befästningar på djupet. Resten av den finska gränsen hade inga befästningar alls.

Den sovjetiska planen, som Meretskov hade utarbetat, var enkel. Genom att pressa det finska försvaret så hårt som möjligt längs hela gränsen skulle finländarna tvingas att sätta in hela sin styrka, inklusive de fåtaliga reserverna, i ett desperat försök att förhindra att deras gränser bröts igenom och att deras hemland styckades upp. 

Mannerheimlinjen skulle krossas mellan den sovjetiska 7:e arméns städ, som anföll frontalt, och den sovjetiska 8:e arméns hammare som skulle tränga igenom finnarnas försvar norr om Ladogasjön för att sedan svänga söderut och fånga försvararna i en klassisk omfattning. Operationen skulle göra det möjligt för 7:e armén att avancera in i det inre av finska Karelen, det ekonomiska, politiska och demografiska hjärtat av Finland.

Vasily Chuikov

Den 9:e armén, under armébefälhavare Chuikov, bestående av 122:a gevärsdivisionen, 45:e kåren (163:e och 44:e gevärsdivisionerna), grupp Rebola (54:e gevärsdivisionen) och en reserv (88:e gevärsdivisionen), skulle anfalla västerut mot Uleåborg för att skära Finland i två delar och hindra västligt stöd från att nå de finska styrkorna.

Den sovjetiska 14:e armén och Murmanskgruppen skulle ockupera den arktiska hamnen Petsamo och norra Finland och därmed säkra den norra flanken. 

Finnarna mötte detta väldiga hot med ett stoiskt lugn. Sovjetunionen var deras enda fiende och finnarna hade inget hopp om att ensamma gå segrande ur striden - men de flesta förväntade sig utländsk hjälp. Därför var deras plan enkel: det gällde att hålla ut så länge som möjligt och förlita sig på det kollektiva västeuropeiska samvetet.

Vintern 1939-1940 var större delen av Europa tyvärr upptagen med annat. USA hade därtill dragit sig tillbaka bakom en ridå av isolationistisk retorik understödd av anti-interventionslagar som antagits i kölvattnet av det spanska inbördeskriget.

Broderlandet Sverige beslutade att inte sända reguljär militär trupp till Finland men bidrog med en betydande mängd vapen, ammunition och frivilliga.

En transportled med lastbilar över den tillfrusna Bottenviken förde från Sverige till Finland: 25 flygplan, 800 sjöminor och sjunkbomber, 144 artilleripjäser, 100 luftvärnskanoner, 92 pansarvärnspjäser, 600 stridsvagnsminor, 34 granatkastare, 347 kulsprutor, 450 kulsprutegevär, 135 402 gevär, 301 849 granater och över 51 miljoner gevärspatroner.

Svenska Frivilligkåren innefattade även militärt utbildad personal som beviljats tjänstledighet. Den totala numerären i stridande tjänst var 8260 man innefattande 707 norrmän.

Flygplan Gloster Gladiator ur F19
"någonstans" i norra Finland

Faktum är att i Finlandshjälpen ingick även en fullt stridsutrustad flygflottilj, F19! Flottiljen var förlagd strax intill Rovaniemi i norra Finland.

Den blå svastikan (hakkorset) kom till Finland den 6 mars 1918 då den svenske greven Erik von Rosen skänkte det allra första flygplanet till Finlands flygvapen. Han personliga lyckotecken var den blå svastikan - alltså långt före Adolf Hitlers bruk av hakkorset! Till följd av nazisternas bruk av symbolen utgick den som generell symbol för finska flygvapnet år 1945.

Nikita Chrusjtjov skriver i "Chrusjtjov minns" med hänvisning till 3:e Skidregementet. ”Vi försökte också sätta våra egna trupper på skidor, men det var inte lätt för vanliga, otränade soldater i Röda armén att strida på skidor. Vi började intensivt med att rekrytera professionella idrottsmän. Det fanns inte så många. Vi var tvungna att hämta dem från Moskva och Ukraina samt Leningrad. Vi gav dem ett fantastiskt avsked... Stackare, de slets i stycken. Jag vet inte hur många som kom tillbaka levande.”

Operationsområdet i närheten av Suomussalmi, kännetecknas av vidsträckta, täta löv- och barrskogar, ett lapptäcke av snösmältningsfyllda sumpiga våtmarker, myrar, dammar och sjöar. Låga åsar och långa, smala, dalar sträcker sig i allmänhet från nordost till sydväst.

Sovjetunionens avsikt att dela Finland på mitten i detta område kan ha verkat enkel och inbjudande på en karta i Leningrad - men verkligheten var inte lika tillmötesgående. Uleåborg var visserligen en kritisk punkt och ett rimligt val som mål, men problemet låg i att ta sig dit. Att korsa den dominerande terrängen genom vidsträckta, orörda skogar mitt i vintern på vägar som inte var mycket mer än skogs- och jordbruksstigar verkade för finnarna vara så oklokt att den sovjetiska attacken in i området kom som en fullständig överraskning.

Denna överraskning var den enda som Sovjet skulle komma att ha till sin fördel. I rådande miljö (det var den kallaste vintern i Europa sedan 1828 då man började mäta temperaturer) där temperaturer på minus 25-30 grader Celsius var vanliga - där och då var Röda armén synnerligen dåligt förberedd. Lika illa förberedd var den på de brutala och ihärdiga anfallen från finländare som med lätthet, i sina vita kamouflagedräkter, åkte skidor, dök upp i natten som eldsprutande spöken - och försvann... Finnarna slogs dessutom ofta i välbekant terräng. De värnpliktiga ryska pojkarna från södra sovjetunionen led också av det närmast arktiska mörkret. När natten kom kändes den lång jämfört med de nätter som de sydsovjetiska värnpliktiga var vana; i finska ödemarken kom solnedgången redan 14:30 och soluppgången skedde först 09:30.

Prickskytten Simo Häyhä

På Kollafronten i sydöstra Karelen ställdes de olyckliga ukrainska, ryska och centralasiatiska värnpliktiga inför ett nytt fenomen som de kom att kalla Belaya Smert, den Vita Döden. Den kunde komma fredligt, som när en hel patrull helt enkelt försvann i den iskalla tysta skogen, eller våldsamt i form av en kula i huvudet från en osynlig finsk prickskytt.

Det som avsågs med begreppet Belaya Smert var prickskyttarnas prickskytt: Simo Häyhä. Hans krigsarbete innebar döden för mellan 550 och 750 sovjetiska soldater. Han är därmed den mest meriterade prickskytten genom alla tider. Hans instrumet var ett finskbyggt Sako Mosin-Nagant M/28-30 ”Pystykorva” (spetsöra, av siktets likheter med öronen på en spetshund) gevär med serienummer 60974. Häyhä föredrog ett öppet standardsikte framför ett kikarsikte. Han ansåg att kikarsiktet riskerade att avslöja skytten genom solreflexer. Hans stridsavstånd låg vanligen på 300 - 450 meter.

Den 6 mars 1940 träffades Häyhä i ansiktet av en explosiv sovjetisk gevärskula. Han hamnade i koma och vaknade upp  på dagen för vapenstilleståndet i Vinterkriget, den 13 mars 1940.

Simo Häyhä
1941

Kort efter kriget, den 28 augusti 1940, befordrades Häyhä direkt från undersergeant till fänrik av fältmarskalk Gustaf Mannerheim. Varken före eller efter kriget har någon i finländsk militärhistoria befordrats så snabbt.

Efter krigen arbetade Häyhä som bonde och ville, liksom många andra finska män, aldrig tala om sitt krigsarbete - undantaget att han på fråga svarade: "Jag gjorde bara min plikt och vad jag blev tillsagd att göra - allt så bra som jag kunde".

Hela regionen runt Suomissalmi var ett hinder för mekaniserade enheter. Rörligheten i terrängen hämmades av de täta skogarna och våtmarkerna; sovjeterna var hänvisade till att operera i långa kolonner av regements- eller till och med divisionsstorlek, med liten eller ingen flanksäkerhet. Utskickade patruller famlade ineffektivt i snön och skogarna, eller så försvann de helt enkelt spårlöst.

Angreppet mot Uleåborg gick över Suomussalmi. Vägarna dit utgjordes av vägen Juntusranta-Kiannanniemi som gick i öst-västlig riktning i norr, vägen Raate-Suomossalmi som gick i öst-västlig riktning i söder och vägen Suomussalmi-Palovaara som gick i nord-sydlig riktning mellan de två. (Anm: Efter kriget byggdes Suomussalmi upp västerut från den ursprungliga platsen som idag kallas Suomussalmi Kyrkby [Suomussalmen kikonkylä]).

Det var i detta område huvuddelen av de berömda striderna vid Suomussalmi kom att äga rum. Frusna sjöar och dito myrar erbjöd möjligheter till förflyttning - men tjänade huvudsakligen finnarna som saknade motorfordon.

När sjöarna användes av de trögrörliga sovjeterna blev isarna utmärkta skjutbanor för finnarna eller, när de var ofullständigt frusna och utsattes för artillerield, dödsfällor för den oförsiktige. Vägarna var i allmänhet dåliga, vägen Juntusranta-Raate var bara en smal grusväg - närmast en stig. Finnarna, under överste Siilasvuo, plogade nya vägar över isarna och byggde enkla vägar genom skogspartierna, alla parallella med huvudvägarna. På dessa vägar, och bitvis i flygskydd av den täta skogen, kunde man snabbt förflytta sig till det område som behövde förstärkt eldkraft.

Nyckelterrängen för den kommande striden var vägar och vägkorsningar; Sovjet behövde förflytta sig för att nå sina operativa mål, finnarna sökte med all kraft hindra denna förflyttning.

Karta över sovjeternas tänkta avsnörning:
Suomussalmi, Puolanka, Hyrynsalmi, Uleåborg

I slutändan var Sovjets framgång beroende av att man kunde ta Hyrynsalmi och Puolanka för att därigenom få tillgång till det finska inlandet.

Finländarna, som genom sin överlägsna rörlighet inte var beroende av terrängen, ignorerade de vägar som var så nödvändiga för sovjetiska framgångar och fokuserade på fiendens styrka och hans förmåga att strida. 

Den omedelbara observationen var ofta begränsad till bara några hundra meter eller helt enkelt till nästa krök på vägen. Ryssarna var förankrade vid vägarna vilka slingrade sig genom de låga områdena och grunda ravinerna. De finländska förbanden hade därmed en någorlunda lätt uppgift när det gällde att smyga sig på de ofta intet ont anande ryssarna.

Något om de sovjetiska förbandens stridsvärde...

De två sovjetiska divisionerna i detta fältslag hade nära 100% styrka. I synnerhet 44:e gevärsdivisionen ansågs vara en spetsenhet, bemannat av ukrainare och baserade i Moskvas militärdistrikt.

163:e gevärsdivisionen var inte lika bra rustad, den bestod huvudsakligen av centralasiater som var helt främmande för miljön långt uppe i norr. Den 44:e divisionen hade omedelbart före avresan till Sovjetkarelen fått skidhandböcker - men inga skidor. Ett av skidregementena som var knutet till 44:e divisionen användes aldrig som skidregemente! Anfallsgrupperingen börjar därmed likna ett välordnat kaos!

Sovjetiska stridsvagnar och andra fordon var målade i olivgrönt och soldaternas uniformer var khakifärgade. Sovjet började inte kamouflera sina uniformer och sin utrustning förrän i januari 1940.

Sovjetiska petroleumbaserade smörjmedel frös i den stränga kylan och fordonsmotorerna måste köras varannan timme för att smörjmedlen inte skulle frysa och därmed omöjliggöra ny start av motorn.

Finnarna använde glycerin och frostskyddsmedel som smörjmedel och var, framför allt, inte beroende av fordon för att förflytta sig. Sålunda förde Sovjet med sig ett betydande antal pansarvärnskanoner vilka var mer till besvär än nytta: Finland saknade helt enkelt stridsvagnar att skjuta på med dessa kanoner!

Den sovjetiska utbildningen hade fokuserat på kombinerad krigföring med stora enheter i öppen terräng. Deras befälsstruktur var rigid och normativ, främst ett resultat av det politiska klimatet i Röda armén i slutet av 1930-talet. Många av deras bästa officerare hade rensats ut 1937-1938; de som återstod var ”kryperi och ja-män” som var noga med att behaga sina politiska Kommissarier (Politruker).

Sovjets taktiska underrättelser var, i avsaknad av effektiv egen patrullering eller stöd från sympatiserande lokalbefolkning, obefintliga. Deras strategiska underrättelser (inklusive kartor) var ofta helt enkelt felaktiga. I ett fall var de dock korrekta: 1937 noterade Röda armén i en broschyr om den finska armén att alla finska trupper var erfarna skidåkare vilka tränats för strid i kallt väder. Finska arméns övningar fokuserade dessutom alltid på aktivt försvar i den svåra finska terrängen. De sovjetiska befälhavarna verkar emellertid inte ha ägnat denna varning någon större uppmärksamhet.

Något om de Finska förbandens stridsvärde...

Finländarna led av allvarliga materielbrister, främst ett resultat av förkrigstidens politiska beslut baserade på ekonomi och ett antagande om neutralitetens okränkbarhet. När överste Hjalmar Siilasvuo ledde sitt 27:e infanteriregemente in i striden nära Sumussalmi hade han inga tyngre vapen än den en gång så mäktiga 12,7 mm Maximkulsprutan.

Deras enda pansarvärnsvapen var handgranater, sprängladdningar, kofötter och ”Molotovcocktails”. Molotovcocktailen fick sitt namn efter Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov. Begreppet myntades av finländska soldater då Molotov påstod att de klusterbomber Sovjet släppte över Finland under Vinterkriget var matransoner ämnade till den nödställda civilbefolkningen!

Deras enda pansarvärnsvapen var handgranater, sprängladdningar, kofötter och ”Molotovcocktails”. Molotovcocktailen fick sitt namn efter Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov. Begreppet myntades av finländska soldater då Molotov påstod att de klusterbomber Sovjet släppte över Finland under Vinterkriget var matransoner ämnade till den nödställda civilbefolkningen!

Molotovcocktailen massproducerades så småningom av Alkos Rajamäki-destilleri. Beställningen uppgick till 450 000 flaskor under vinterkriget. Det ursprungliga receptet på molotovcocktailen var en blandning av etanol, tjära och bensin i en 75 centiliters flaska. Flaskan hade två gengaständstickor (långa tändstickor med lång brinntid avsedda att tända gengasaggregat på fordon) fästa på vardera sidan. Före användning tändes en eller båda tändstickorna och när flaskan gick sönder vid stöten mot pansarvagnen antändes vätskan. Effekten var god, i synnerhet när den brinnande, något sega, blandningen sögs ner i motorrummet av kylfläkten och motorns insug. Gengaständstickorna visade sig vara avsevärt enklare och säkrare att använda än en brinnande trasa på flaskans mynning.

Effekten i målet var alltså god – men den som kastade flaskan utsatte sig för en betydande risk att bli nerskjuten av ifrågavarande stridsvagns  kulspruta.

Hjalmar Siilasvuo

Siilasvuo hade inget artilleri och saknade till och med en del individuell utrustning t.ex. uniformer. De flesta enheterna under regementsnivå saknade radioapparater - fälttelefoner var en tillgång på bataljonsnivå.

Detta var ganska typiskt för hela den finska armén. Det mesta av deras artilleri var från tiden före första världskriget och saknade tillräckligt med ammunition.

Armén hade emellertid tält och lätta vedeldade kaminer. Tälten, tillsammans med annan tyngre utrustning och förnödenheter, transporterades i pulkor som drogs av skidåkare. Detta utgjorde grunden för långvariga operationer i kallt väder och skulle komma att bli en viktig fördel under stridens gång.

Finländarnas individuella vapen var i allmänhet ganska bra. Båda sidor använde varianter av det pålitliga och effektiva ryska 7,92 mm M1891/30 Mosin-Nagant geväret.

Lahti Saloranta M-26

Finnarna hade också ett betydande antal 7,92 mm Lahti M-26 lätta kulsprutor. Till detta kom den utmärkta, men dyrbara, Suomi 9 mm M-31 kulsprutepistolen. Detta vapnen hade faktiskt övervägts och förkastats av Sovjet före kriget och betraktades som ett ”polisvapen”. Efter vinterkriget gav sovjeterna det den ultimata komplimangen genom att kopiera Suomi M31, i en förenklad form, som PPSh-41 vilket användes i stor omfattning under andra världskriget.

Ryska k-pisten PPSh-41, en kopia på finska 9 mm
Suomi M31. Vapnet känns lätt igen på sin, i tvärsnitt,
rektangulära kylmantel som omger pipan.

De två finska automatvapnen enligt ovan, plus ett ständigt ökande antal erövrade sovjetiska vapen gav finnarna en betydande fördel i eldkraft på grupp- och plutonsnivå. Varje finsk division tilldelades faktiskt 250 kulsprutepistoler (M-31).

Slutligen, och viktigast av allt, det finnarna saknade i tunga vapen kompenserades av självständighet, initiativ, motivation, träning och ledarskap.

Den finska armén hade fötts i samband med att finnarna blev självständiga från det sönderfallande tsarimperiet 1917. Dessförinnan hade, i hemlighet under första världskriget, över 2000 unga finska nationalister rest till Tyskland där de tog värvning för att indirekt kämpa för finsk självständighet och blev där den preussiska 27:e kungliga jägarbataljonen.

Jägarbataljonerna i den tyska kejserliga armén var lätta elitinfanteriförband som använde maximal flexibilitet och små förbandsinitiativ i sitt krigsarbete.

27:e Jägarbataljonen hade tjänstgjort på östfronten i de massiva kampanjerna runt Tannenburg och de Siluriska sjöarna. Segrarna där ledde till tsarväldets fall och till fördraget i Brest-Litovsk. Finnarnas 27:e Jägarbataljon återvände hem skolade i den tyska kejserliga arméns idéer vilka hade reformerat sig själva under fem blodiga krigsår.

Idéer som Schwerpunkt (avgörande eller kritisk punkt), Aufrollen (upprullning av fiendestyrkor från flankerna), Flachen und Lukentaktik (ytor/områden och luckor eller zonförsvar), Die Leere des Gefechtsfeldes (det tomma slagfältet eller kontraspaning/säkerhetszon), Schlagfertigkeit (omedelbar motaktion) och Führung nach Direktiv (uppdragsbaserade order), detta liksom doktrinerna om individuellt initiativ och stridstaktik med fokus på rekognoscering och fiendens sårbarhet genomsyrade helt tänkandet.

De var en professionell elit och nästan varje finsk bataljonschef eller högre befälhavare var en före detta medlem av 27:e Jägarbataljonen eller hade utbildats av en sådan f.d. medlem. Överste Siilasvuo och hans tre regementschefer, överste Makiniemi, överstelöjtnant Fagernäs och överstelöjtnant Mandelin, var alla f.d. medlemmar av 27:e Jägarbataljonen.

Dessa officerare hade utbildat sina underlydande i samma doktriner som de själva lärt under första världskriget. Finnarna stred dessutom på sin egen hemmaplan.

Med en uppväxt som ofta ägnades åt orientering, längdskidåkning och jakt var finnarnas taktik en blandning av det tyska begreppet Stosstrupp (Stöttrupp) från första världskriget och gammal hederlig skogskunskap.

Med tanke på deras prestationer där mobiliseringen gjort kaptener till chefer för bataljoner och majorer till chefer för regementen är det uppenbart att deras utbildning och ledarskap var gediget.

Lägg till detta motivationen hos fria män som kämpade för sina hem mot sovjetiska värnpliktiga, av vilka vissa var så okunniga att de inte ens visste namnet på det land de hade invaderat.

Finnarna fick ytterligare hjälp av utmärkt signalspaning och av att de erövrade sovjetiska taktiska koder i början av december 1939, vilket gjorde det möjligt för dem att förutse sovjetiska rörelser och avsikter. Finska befälhavare hade i allmänhet avkodat och översatt fiendens signaltrafik inom fem timmar, ibland så lite som två...

Källor: Generallöjtnant Hjalmar Siilasvou, Slaget om Suomussalmi; Mika Kulju, Suomussalmi 1940 Röda armen och den vita döden; Teemu Keskisarja, Döden vid Raatevägen; Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns redaktör.

Länk till Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III

                                                                                    - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!