Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.
Del V
![]() |
Generalmajor Uno Fagernäs 1942 |
FORTSÄTTNINGSKRIGET 1941-44
Det är sannolikt att Fagernäs utnämningar också kom att inverka på hans uppgifter under Fortsättningskriget. Eftersom tyskarna från och med hösten 1940 hade ett stort intresse för norra Finland kom Fagernäs i egenskap av militärlänskommendör i viss mån i beröring med dem. Därtill kom att generalmajor Hjalmar Siilasvuo som förordnats till chef för V. Armékåren [senare III. Armékåren] sökte sina närmaste medarbetare bland officerare som hade vunnit hans tilltro i Vinterkriget.
Fagernäs svarade direkt under Siilasvou: till en början som chef för Grupp F vilken var en av de grupper som under Siilasvuos ledning hade till uppgift att erövra Uhtua [1963 omdöpt till Kalevala] och Kiestinki för att, i riktning Kandalaxviken, nå Murmanskbanan. Dessa avdelade finska trupper ställdes under tyskt befäl och kom därvid att, under en längre tid, avsevärt fjärmas från den finska armén i övrigt.Finska Högkvarteret skulle t.ex. gett förstärkningar för avlösningar
eftersom trupperna var utmattade och hade lidit stora förluster. Det svar som kom var knapphändiga anvisningar om att man
kunde vända sig till tyskarna! Dessa hade emellertid stora svårigheter att klara sina egna
frontavsnitt - därför kom aldrig någon avlösning...
Det finns inte konkreta vittnesbörd om Fagernäs inställning
till Tysklands anfall på Sovjetunionen - eller till planerna på
samarbete med tyskarna. Förmodligen ansåg han att det var Finlands enda
möjlighet att undvika det sovjetryska trycket genom att sluta upp på Tysklands sida. Att han hade denna inställning kan man komma fram till på basen av de
tankegångar han långt efter krigen gjorde sig till talesman för. Han försvarade
verkställda åtgärder under krigsåren och konstaterande att Stalins avsikt var att ockupera och annektera hela Finland.
Hur Fagernäs själv såg på det kommande Fortsättningskriget
kanske bäst belyses av hans ord till officerare och underofficerare strax före
detta krigs inledning. Ännu kvar på sitt regemente i Uleåborg framhöll han som
sitt råd till dem att lämna Reglementet
för inre tjänstgöring kvar i kasernerna och att i dess ställe stoppa Nya Testamentet i bröstfickan. För den
händelse annan litteratur ansågs behövlig uppmanade han dem ta med sig Fänrik Ståhls Sägner! Här skymtar man
det djupa intryck Fagernäs tagit av den religiösa andan i sitt barndomshem - men här
finner vi kanske också spåren av hans i ungdomsåren avgudade
"professor" vilken vi tidigare nämnt i denna skildring.
Den 10 juni 1941 erhöll Fagernäs förordnande som kommendör
för 3. Divisionen, en uppgift som han skulle ha ända till den 21 oktober 1943
då han förordnades som kommendör för 1. Divisionen på Maaselkäavsnittet.
Ungefär samtidigt med Fagernäs förordnande som chef för 3. Divisionen fick den finska arméledningen fick klart för sig vilka åtaganden
tyskarna förväntade sig av dem – allt i enlighet med direktiven för Operation Barbarossa [anfallet på
sovjetunionen den 22 juni 1941].
Siilasvuo avdelade Fagernäs division för att med vissa förstärkningar anfalla från Juntusranta och Raate i riktningen Uhtua [se karta ovan]. De ursprungliga anfallsmålen var staden Kem vid Kandalaxviken samt Murmanskbanan. Det skulle snart nog visa sig att i förhållande till de styrkor man hade till förfogande var målen ouppnåeliga. Det är möjligt att Fagernäs hade kunnat nå de mål som han förelagts men efterhand visade det sig att den tyska ledningen ville satsa mera på anfallsriktningen Kiestinki, där också Siilasvuo försökte uppnå ett avgörande.
Till priset av stora förluster lyckades man nå ett etappmål
som låg ca 45-50 km från den berömda järnvägen
- men efterhand ökade det ryska motståndet. Chefen för denna anfallsgruppering,
överstelöjtnant Turtola, råkade med sitt regemente i motti och endast till
priset av väldiga förluster i stupade och sårade lyckades man slå sig ut.
Emellertid plockades den ena enheten efter den andra från
Fagernäs grupp - och man kunde efter stora framgångar i inledningsskedet snart nog konstatera att också detta anfall måste avstanna.
Den 25 augusti föreslog
Siilasvuo att överste Fagernäs skulle förlänas
Mannerheimkorset. Det var faktiskt andra gången som ett sådant förslag lämnades
- föregående gång var efter Vinterkriget. Nu kan man tycka att framställningen skulle ha vunnit nåd inför Överbefälhavarens ögon.
Men så icke! Den 3 oktober förlänades han i stället Frihetskorsets 1:a klass med eklövskrans.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att den tidigare framställningen från Siilasvuo
och III. Armékårens
stab inte återfinns bland de handlingar som Högkvarterets kommandobyrå fört
till Överbefälhavarens avgörande! Kvalificerad missundsamhet?
Efter hand som enhet efter enhet fråntogs Fagernäs och sändes som förstärkningar till Kiestinki-avsnittet undanrycktes också möjligheterna för hans trupper att nå det uppsatta anfallsmålet. Fagernäs direktiv var att först erövra Uhtua och därefter staden Kem vid Kandalaxviken.
I början av
september 1941 insåg Fagernäs det omöjliga i att fortsätta ett anfall som inte
hade utsikter att lyckas. Han inrättade därefter sina styrkor för försvar.
Försvarslinjen, som på vissa avsnitt endast var stödjepunkter med stora
ödemarker emellan, hölls oförändrad ända till slutstriderna sommaren 1944.
![]() |
Generalöverste von Falkenhorst och generalmajor Hjalmar Siilasvou |
Därefter följde en fredligare period om ca 2 år. Fagernäs kommenderade nu en division, som var den mest självständiga av alla enheter, i all synnerhet sedan Siilasvuos III AK [ArmeKår] drogs in.
Under hösten erhöll han av Överbefälhavarens [Mannerheim] Frihetskors I
klass, för andra gången, men denna gång med eklövskrans. Däremot dröjde
befordringen till generalmajor oaktat det faktum att Siilasvuo hade gjort
framställning härom. Det skulle dröja ända till den 16 november 1942 innan
Fagernäs befordran blev verklighet.
Det finns uppgifter om att Mannerheim till följd av kinkiga språkförhållanden
inom Högkvarteret hade som princip att samtidigt som en finlandssvensk befordrades
till general skulle alltid två finskspråkiga officerare befordras till generaler! Då Fagernäs
befordrades var han emellertid ensam. Detta betraktas än i dag som unikt.
Överbefälhavarens dagorder nr 80 lydde: "Jag befordrar
till generalmajor, överste Frans Uno Fagernäs. Försvarsmaktens överbefälhavare,
Finlands Marskalk MANNERHEIM,
Kommandobyråns chef: generallöjtnant W.E. TUOMPO".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar