Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.
Del VI
Länk till Del V här!
 |
Generalmajor Uno Fagernäs 1942 |
Den 19 september 1944 slöts vapenstillestånd med
Sovjet. Det innebar hårda villkor för Finland. Hela Karelen gick åter förlorat eftersom gränsen skulle följa 13 mars-fredens gräns efter Vinterkriget
1940. Huvudsakligen var detta samma gräns som parterna överenskommit om i Nystads-freden 1721.
 |
| Sovjetiskt, från Finland, taget land efter Andra Världskriget |
De 400 000 finländarna i Karelen gavs "hela" två veckor på sig att lämna hus och hem!
Sovjetunionen tog också kontroll över Porkalaområdet [1944-1956]. Porkala ligger 35 km sydväst om Helsingfors. Sovjetunionen krävde att 7200 innevånare med sina tillhörigheter inom 10 dagar skulle evakuera området...
I norr gick Petsamo-området förlorat och därmed de betydelsefulla nickelgruvorna [nickel används bland annat för tillverkning av rostfritt stål samt inom vapenindustrin] samt kontakten med Ishavet.
Freden innebar också att de tyska trupperna i Norra Finland skull
drivas ut ur landet allt medan armén på samma gång försattes på fredsfot. De
allierade tillsatte en Sovjetisk kontrollkommission vilken hade
till uppgift att övervaka att stilleståndsvillkoren följdes.
Under senhösten 1944 hemförlovades Fagernäs soldater i 1.Divisionen
och Fagernäs själv kommenderades ånyo till chef för Norra Österbottens militärlän.
Placeringen var denna gång Idensalmi där han i ett par års tid bodde. Familjen
fick hålla till godo med de barackbostäder staten tillhandahöll för
officersfamiljerna. Därefter förflyttades han som kommendör till mellersta Finlands militärlän och därifrån, också som kommendör, till Vasa militärlän. Men - dessförinnan skulle han och många andra officerare i Finska armén vara med om händelser som skulle kunnat sluta omvälvande.
Fagernäs var väl känd för sin starka fosterländskhet. Denna djupa trohet mot fädernas land, vilken hade avgjort valet av hans levnadsbana och för vilken han varit beredd att offra sitt liv, gjorde att han starkt kritiserade vad den ovan nämnda Kontrollkommissionen - med stöd av inhemska kommunister - hittade
på.
Kommunisternas infiltrering på olika håll i statsmaskineriet
följdes med viss oro på många håll. Finland hade vid denna tid en kommunistisk
inrikesminister, Yrjö Leino, vilken hade det yttersta ansvaret för landets polisväsen - därmed hade Sovjetunionen en stark medspelare i sina strävanden att införliva Finland med östblocket! Speciellt kritisk blev situationen under vårvintern 1948. Underhandlingar
pågick i Moskva mellan Finlands representanter och Sovjet om slutande av en
s.k. vänskaps och biståndspakt. VSB-pakten slöts i april och skulle godkännas
av riksdagen i slutet av månaden. Men det fanns krafter i den finska riksdagen som syftade längre.
I
Tjeckoslovakien hade kommunisterna övertagit den totala kontrollen i samband med att
motsvarande pakt hade slutits. I Finland förde kommunisterna ett allt hotfullare tal. Inrikesministerns maka, riksdagskvinnan Hertta Kuusinen [Finlands Kommunistiska Parti], lät i offentliga
anföranden förstå att hon ansåg att Finlands väg borde vara densamma som
Tjeckoslovakiens. I hemlighet försattes den finska Försvarsmakten i alarmberedskap. Polisen flyttade under några nätter ett större vapenlager till hemlig plats för att hindra att vapnen skulle komma i händerna på eventuella
kuppmakare.
Inom officerskåren fanns en mycket stark misstro mot Kontrollkommissionen, misstro mot de inhemska kommunisterna [presumtiva 5:e-kolonnare], misstro mot Sovjetunionens avsikter.
Två av dem, båda vid finska Högkvarteret, överste Valo Nihtilä och överstelöjtnant Usko Sakari Haahti var toppnamnen bland alla de militärer som organiserade och/eller genomförde vad som skulle komma att kallas Vapengömmoaffären. Aktionen sysselsatte i hemlighet 5000 - 10 000 personer vilka gömde undan vapen för att beväpna en 8000 man stark styrka med uppgift att avvärja ett sovjetiskt försök till maktövertagande. Vapengömmoaffären blev så framgångsrik att den hade kunnat beväpna 35 000 soldater!
Vapengömmoaffären utreddes av det kommunistinfiltrerade Stapo, Finlands hemliga polis - en organisation som till följd av inkompetens och grova lagöverträdelser [bl.a bortförandet av Finska medborgare till Sovjetunionen] avvecklades 1949.
Stapo förhörde över 5 000 personer men misslyckades med att lösa fallet och med att hitta alla gömda vapen. På vissa platser hittade man mängder med vapen, vid andra inga alls. Så fort Stapo trodde sig ha hittat alla vapen i ett område dök en ny gömma upp. De flesta vapnen returnerades i tysthet till arméns depåer, vissa förstördes, men ännu i dag dyker gamla vapengömmor upp. Stapo misslyckades också med att avslöja hur många som faktiskt deltog i gömmandet av vapnen. Orsaken var att de avslöjade deltagarna helt enkelt inte lämnade någon information om vem/vilka/var till förhörsledarna! Slutligen åtalades 1 488 personer varav de flesta fick mellan en och fyra månaders fängelse.
 |
| Överstelöjtnant och regementschef för JR61, Alpo Marttinen 1944 |
Fagernäs lösande av sina uppgifter under Mäntsäläupproret [länk till del II här] gav honom ett grundmurat positivt intryck i Finlands högsta ledning. I hemlighet kommenderades han därför att ha beredskap för att överta landshövdingerollen i Vasa. Den politiska utvecklingen blev dock inte sådan att detta blev aktuellt.
De sista åren i sin militära karriär gjorde Uno Fagernäs
som kommendör för Vasa militärlän. Högkvarteret ville under denna tid mycket gärna ta hans tjänster i anspråk och år 1952 beordrades han att flytta till generalstaben i
Helsingfors. Han anhöll då om att få behålla Vasa militärläns kommendörskap till sin påtänkta pensionering den 1 mars 1954. Högkvarteret biföll hans ansökan. Förmodligen uteblev därmed hans befordran till generallöjtnant - något som helt säkert hade blivit följden om
han flyttat till generalstaben.
Den 1 mars 1954 beviljades Fagernäs, efter 39 klart lysande tjänsteår, avsked
från sin militära tjänst. Tjänstgöringsperioden avslutades med speciella
hedersbetygelser - trots det politiska läget i Finland och trots att Sovjetunionen var en ständigt övervakande granne. Kontrollkommissionen gjorde sitt arbete väl och de flesta organisationer med militär struktur, typ Lotta Svärd [i Sverige Lottarörelsen], var helt förbjudna - liksom militära manifestationer.
I generalmajor Uno Fagernäs stamkort står kort och lakoniskt följande: "Ej
åtnjutit tjänstledigheter — ej
bestraffad!"
Att Fagernäs inte kom att få den betydelse inom generalitet som hans militära förtjänster hade berättigat honom till kan sannolikt sökas i hans orubbligt fosterländska inställning i de politiska kastvindarnas Finland.
Möjligen var det så att den politiska
ledningen inte ville ha en person i försvarsmaktens ledning vilken inte var tillräckligt "mjuk i ryggen" för att vara politikerna till lags... Kanske inverkade
också språkförhållandena - Fagernäs var en aktiv företrädare för den
finlandssvenska språkgruppen!
Vid pensioneringen valde Fagernäs att flytta till Jakobstad.
Härigenom kom han närmare hemtrakterna, Terjärv och Kronoby. Valet av
pensionsort kan också ha påverkats av hans önskan att få en civil anställning. Jakobstad med sina
industrier borde ha garanterat detta samtidigt som staden var relativt
svenskspråkig.
Orsaken till hans arbetssökande var helt enkelt den att den pension han tillerkändes av staten inte räckte till för att försörja familjen - han behövde alltså förstärkning av kassan. Det skulle dock visa sig svårt att få arbete i Jakobstad! En orsak till detta kan dels ha varit hans militära
grad [general] vilket kan ha skrämt hans presumtiva arbetsgivare, dels de politiska förhållandena i Finland.
Första anställningen efter pensioneringen blev som virkesmottagare hos ett stuveri som lastade sågat virke vid Alholmen [Jakobstad]. Senare fick han av Jakobstads stadsfullmäktige uppdraget som politirådman och i denna egenskap kom han under flera år att vara verksam i samhällslivet. Hans
sökte under tiden anställning hos ett flertal större företag, inklusive storföretaget Värtsilä, men misslyckades.
Efterhand förbättrades dock hans pension och under de sista levnadsåren var
pensionen t.o.m. högre än den lön som hans efterträdare, general Nuolimaa, erhöll i
aktiv tjänst!
Fagernäs stack aldrig under stol med de fosterländska tankar
han bar på. Tankegångarna var ofta nog inte PK - men ingen tordes angripa denne frispråkige finländske ikon!
Bland de tillfällen då Fagernäs vid officiella framträdanden bar uniform kan särskilt nämnas följande: 1959 kallades han, som högste ännu levande officer av de vid Suomussalmi kämpande finska trupperna, att hålla
högtidstalet vid 20-års minnet av striderna i området.
Ett minnesmärke av Alvar Aalto avtäcktes. Fagernäs fick vid detta tillfälle en senkommen erkänsla för sin insats under Vinterkriget något som tidigare, märkligt nog, undertryckts av myndigheterna.
 |
| Alvar Aalto: Flamman Minnesmärke över striderna i Suomussalmi. På skulpturens bas finns en platta med general Hjalmar Siilasvuos minnesord: Många modiga soldaters offrade liv säkerställde Suomussalmis stora segrar. De visade sin nation en hedervärd väg som var svår - men som inte erbjöd något alternativ. |
Den 31 oktober 1980 vid en ålder av nära 86 år ändades Uno Fagernäs levnad. Under, för tiden och i relationen till Sovjetunionen, sällsynta hedersbetygelser sänktes hans kista ner i graven på Trubbholmens begravningsplats i Kronoby [Österbotten, Finland]. Ett artilleribatteri sköt salut...
Framgångssagan för en fattig finländsk bondpojke från Terjärv var därmed, för all tid, slut.
- Ω -
Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv: Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Dokument från Internet. Kartor: Google Earth Pro.
Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar