 |
| Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov 1944 |
Den 25 februari 1956, under den 20:e partikongressen, briserade en politisk bomb i Moskva. Chrusjtjov höll, vad som senare kom att kallas ett hemligt tal. Ett anförande riktat till enbart kongressmedlemmarna. I talet kritiserade han mycket hårt Stalin, hans på terror byggda makt samt personkulten runt honom. Han kritiserade, likaledes hårt, Stalins förmenta militära genialitet och anklagade honom för att bära ett ensidigt ansvar för de svåra åren med militära bakslag. Naturligtvis kritiserade han också den totalt hämningslösa slakten på militära befälhavare i slutet på 30-talet.
Chrusjtjov avslutade sitt anförande med orden: ”Inte Stalin utan partiet som helhet, den sovjetiska regeringen, vår hjältemodiga armé, dess begåvade ledare och tappra soldater, hela den sovjetiska nationen - där hittar ni dem som säkrade segern under det Stora Fosterländska Kriget!”
De församlade mötte detta tal med stormande, långvariga, applåder.
Talet publicerades aldrig i media men lästes upp vid partimöten runt om i Sovjetunionen. Förvirringen var stor, detroniserades "Lillefar" Stalin? Var han en simpel förbrytare som för egen vinnings skull förkvävt nationens folk? Var han ensam ansvarig för alla dessa, i Sovjetunionens namn, mördade? För alla dessa fängslade och till GULAG bortförda? Diskussionens vågor gick höga i partilokalerna.
 |
| Leninmausoleet, Röda Torget Moskva |
 |
| Lenin och Stalin i Leninmausoleet |
Avstaliniseringen medförde dock att Stalin 1961 flyttades från denna hedersplats och fick sin grav, likt andra särskilt prominenta kommunister i Sovjetunionen, invid muren till Kreml.
Vid den 20:e partikongressen nådde så Zjukov ”den översta parnassen” då han valdes in som kandidatmedlem i partipresidiet. Därmed befann han sig i maktens centrum och kunde direkt påverka viktiga politiska beslut. Han ställde sig också bakom Chrusjtjovs avstaliniseringskampanj, samtidigt som han lovade att krigsmakten evigt skulle vara fosterlandet trogen.
Vid partikongressen presenterade Zjukov krav beträffande de sovjetiska, hemvändande, krigsfångarnas behandling. Han sa att Röda Arméns soldater aldrig givit upp en tum sovjetisk mark utan strid, (en vanlig åtalspunkt mot de hemvändande krigsfångarna) och fortsatte: ”Vi måste se till att all antipati mot de före detta krigsfångarna försvinner, ta avstånd från att de bestraffas utan laglig grund och göra slut på den misstro de utsätts för!”
I september 1955 beslutade regeringen att de som dömts till fängelse eller straffarbete (GULAG) för att de låtit sig tillfångatas skulle få amnesti. I april påföljande år sattes Zjukjov som ordförande i en kommission som skulle utreda fångarnas situation samt ta ställning till om de skulle återfå sina partiböcker. Kommissionen föreslog ett antal åtgärder för att få slut på diskrimineringen. Betalt för den tid de suttit inspärrade, pension till sig själva och till deras familjer och en propagandakampanj för att hedra deras hjältemodiga insatser under kriget.
Som konsekvens av detta utfärdade regeringen i september 1956 en order om att det dekret om amnesti som utfärdats ett år tidigare skulle följas in extenso!
Zjukovs nya ställning som presidiemedlem medförda att han involverades i partiets innersta arbete. På så sätt kom han att bli medansvarig för hanteringen av det frihetsvindar som, till följd av Chrusjtjovs hemliga tal vid 20:e partikongressen, svepte in över östblocket - och i synnerhet Ungern.
Först ut var emellertid Polen där protestkravaller utbröt och bedömdes så svåra att polska säkerhetsstyrkor sattes in mot folket. I Poznan kulminerade våldet den 28 juni 1956 när säkerhetsstyrkorna, 10 000 man understödda av 400 stridsvagnar, öppnade eld mot omkring 100 000 demonstranter. 600 människor sårades och ett 70-tal dödades.
 |
| Wladyslaw Gomulka Satt som politisk fånge i fängelse 1951-54 |
Krisen löstes så småningom genom att återinsätta den tidigare kommunistledaren Wladyslaw Gomulka på posten som partiledare. (Gomulka satt åren 1951-1954 i fängelse anklagad för att vara högerreaktionär och motståndare till jordbrukets kollektivisering i Polen.) Gomulka försäkrade den nyanlände Chrusjtjov om Polens fortsatt kommunistiska styre och fortsatt medlem av den relativt nya försvarsalliansen Warsawapakten.
Men nu flammade frihetselden upp i Ungern! En antikommunistisk människomassa om 100 000 personer stormade den 23 oktober 1956 radiohuset i Budapest och satte huset i brand. Säkerhetsstyrkorna öppnade eld mot människomassan - och regeringen bad telegrafiskt Moskva om militärt stöd för att slå ner upproret.
Partipresidiet tillstyrkte denna begäran och Zjukov motiverade sitt stöd enligt följande: ”Läget är annorlunda än i Polen. Det är nödvändigt att använda truppor, utlysa undantagstillstånd och utegångsförbud.”
Sovjetiska trupper fanns stationerade i Ungern sedan krigsslutet med motiveringen att de skulle säkra försörjningsleden till sovjetiska trupper i det ockuperade Österrike.
 |
| Imre Nagy Avrättad 1958 |
Den 26 oktober sattes de sovjetiska trupperna in. 30 000 soldater och 1000 stridsvagnar säkrade strategiskt viktiga platser i Budapest och spärrade gränsen mot Österrike. Läget stabiliserades något i och med att en ny regering med Imre Nagy i spetsen tog kommandot i Ungern. Röster höjdes för att dra tillbaka de sovjetiska trupperna men Zjukov ansåg att det vore att kapitulera för reformivrarna. Snart nog förändrades dock attityden från Moskva och Zjukov fick i uppdrag att utarbeta en ny plan för en militär insats. Det fanns tecken på att Imre Nagy var beredd att lämna Warsawapakten och förklara Ungern som neutral stat.
Grunden för planläggningen för ett förnyat militärt ingripande i Ungern förstärktes av att Storbritannien, Frankrike och Israel anföll Egypten i avsikt att återta kontrollen över Suezkanalen.
Egypten var allierat med Sovjetunionen och Zjukov sade vid ett möte i partipresidiet den 31 oktober: ”Om vi lämnar Ungern kommer de amerikanska, brittiska och franska imperialisterna att uppfatta det som en uppmuntran. De kommer att tolka det som en svaghet hos oss och gå på offensiven… Först Egypten sedan Ungern.”
Det sovjetiska militära ingripandet i Ungern började den 4 november 1956 och genomfördes lika beslutsamt som blodigt. 17 divisioner sovjetiskt infanteri, pansar och flyg rullade in över landet - i synnerhet över Budapest. Förlusterna på sovjetisk sida blev 2000 man, sårade och döda, medan Ungersk civilbefolkning och revoltörer räknade 25 000 förluster varav 5000 döda. 200 000 Ungrare lyckades fly till Österrike trots de sovjetiska gränsspärrarna.
 |
| János Kádár Satt som politisk fånge, i fängelse 1951-54 |
Imre Nagy ersattes med János Kádár och ”ordningen var återställd inom östblocket”. Sovjetunionens maktdemonstration i Ungern fick östblockets övriga frihetslängtande människor att bida den tid som komma skulle!
Zjukovs maktposition i partipresidiet stärktes avsevärt av hans handlande och beslutsamhet vid hanteringen av Ungernkrisen. På 60-årsdagen i december 1956 tilldelades han sin 4:e Lenin-orden och hyllades på tidningarnas förstasida - men molnen började så sakteligt hopa sig bakom hans rygg!
Ovetande om den annalkande faran blev Zjukov den som räddade Chrusjtjov undan ett misstroendevotum arrangerat av Molotov, Kaganovitj och Malenkov. Detta skedde med start den 18 juni 1957. Zjukov avslöjade under plenarmötet att Stalin, Molotov och Kaganovitj mellan den 27 februari 1937 och den 12 november 1938 personligen hade godkänt 38 679 avrättningar. På en enda dag hade Stalin och Molotov signerat en lista med 3 167 personer vilka skulle skjutas!
Utgången blev, för Chrusjtjov, lyckosam mest tack vare det stöd han fick från sin försvarsminister! ”Georgij, du räddade situationen, bara du kunde göra det!” lär Chrusjtjov efteråt ha yttrat - och tillade: ”Det skall jag aldrig glömma!”
Men glömma denna skuld var precis vad Chrusjtjov skulle göra några månader senare! Att det blåser mycket kalla vindar på toppen skulle Zjukov snart, än en gång, få erfara.
Förspelet grundades i en ideologisk konflikt med Chrusjtjov rörande spaningsflygning över sovjetunionen för att kontrollera efterlevnaden av nedrustningsavtalet mellan de två länderna. USA hade framlagt en kompromiss i frågan och Zjukov ville anta kompromissen, Chrusjtjov inte. Resultatet blev att partipresidiet gick på Chrusjtjovs linje.
Nästa steg i det allt mer sluttande politiska planet inträffade när Zjukov befann sig på en utrikesresa till Albanien. Vid ett möte i partipresidiet den 17:e oktober kritiserades, i hans frånvaro, Zjukovs inställning till det politiska arbetet inom krigsmakten. Zjukov, som värnade om krigsmaktens rent militära kompetens, ansåg att det politiska arbetet skulle vara underordnat försvarsmaktens militära chefer. Han ansåg, med rätta, att de politiska officerarna saknad grundläggande militära kunskaper! Det är ställt utom tvivel att dessa anklagelser aldrig skulle framförts med mindre än Chrusjtjovs gett sitt medgivande.
Chrusjtjovs ”glömska” blev allt tydligare i och med att han avskedade general Sjtemenko från chefskapet för den militära underrättelsetjänsten. Skälet som anfördes var att Stjemenko tillsamman med Zjukov grundat en skola för utbildning av sabotörer utan att först tillfråga partipresidiet.
 |
| General Sergej Stjemenko |
Stjemenko (eng. Shtemenko), som efter ett tidigare avskedande som biträdande chef för generalstaben till följd av sitt samröre med Lavrentij Beria, hade omplacerats och tilldelats uppdraget som stabschef för Sibiriens militärområde. Zjukov hade kallat hem honom till Moskva för att axla chefskapet för underrättelsetjänsten.
Det underliggande budskapet från Chrusjtjov var att Zjukov visat dåligt omdöme dels när han utnämnde Stjemenko, dels när han var med och bildade sabotörskolan - utan att inhämta partiets godkännande.
Zjukov anlände från Albanien den 26 oktober och, trots en svår influensa, deltog han i ett presidiemöte samma dag. Vid detta anklagades han för att söka skilja krigsmakten från partiet, för att söka ta åt sig för stor ära för framgångar i kriget, för att försöka samla på sig själv allt mer makt etc. Många höga militärer skyndade sig att ställa sig på Chrusjtjovs sida - somliga för att hämnas tidigare, förmenta, oförrätter. Chrusjtjov avrundade mötet med att påminna om Zjukovs bredvillighet att godkänna det amerikanska kompromissförslaget om spaningsflygningarna.
 |
| Marskalk Rodion Malinovskij Försvarsminister 1957 till sin (naturliga) död 1967 |
Den 28 och 29 oktober sammanträdde centralkommittén för att godkänna åtgärderna mot Zjukov. Nya anklagelser om att underblåsa den gryende personkulten rörande Zjukov anfördes liksom tidigare och nya anklagelser om att söka förhärliga sig själv och ta åt sig för stor del av äran för framgångarna i kriget.
Liksom vi mötet i presidiet några dagar tidigare hölls avslutningsanförandet av Chrusjtjov. Han levererade nu beskyllningar gällande Zjukovs (förmenta) ansvar för Kievs kapitulation, för fiaskot vid Charkov 1942 samt problemen vid Stalingrad.
Han ansåg därtill att Zjukov visade sig obenägen att söka förstå modern militär teknologi!
Resultatet blev att Zjukov avsattes från posten som försvarsminister och att han uteslöts från såväl centralkommittén som presidiet. Han fick dock behålla sin partibok men var inom ett par veckor berövad all makt.
I samband med att han avskedades från sin ministerpost fick han av Chrusjtjov löfte om annan befattning - men därav blev intet, Chrusjtjov hade glömt allt! I stället beslutade partipresidiet i februari 1958 att pensionera honom. Han tillerkändes förutom pension generösa sjukvårdsvillkor, livvaktsskydd, rätt till personlig bil, rätt att behålla sin våning i Moskva samt fick behålla sin datja. Utöver detta fick han behålla rätten att bära uniform när han så ville!
 |
| Konstantin Simonov Här krigskorrespondent i Röda Armén |
Den djupt sårade självkänslan botade Zjukov på soldatens eget sätt: han gick hem och sov! Till Konstantin Simonov (rysk författare, poet, krigskorrespondent) sa han: ”Jag var fast besluten att inte bli ett offer, inte bryta samman, inte kollapsa, inte förlora viljan att leva. När jag kommit hem tog jag en sömntablett. Jag sov flera timmar. Jag steg upp, jag åt samt tog en sömntablett och föll åter i sömn. Gick upp, tog en sömntablett och somnade. Så höll jag på i två veckor. I mina drömmar återupplevde jag allt som plågat mig. Jag argumenterade. Jag kämpade för mina uppfattningar. Jag sörjde - allt i sömnen. Sedan, efter två veckor, åkte jag ut och fiskade.”
Mindre angenämt i pensionärslivet var att han konstant övervakades av KGB. Han utgjorde ju ännu ett tänkbart hot mot Chrusjtjov och den rådande ordningen. Av bevarade KGB-rapporter kan vi läsa om hur Zjukov, i sitt hem, kritiserade Chrusjtjovs regim och karaktäriserade sin efterträdare marskalk Malinovskij som ”smilfink”. Han sade också att de politiska kommissariernas utökade makt försvagade krigsmakten.
När han tog sin familj på semester på Krim undersökte KGB hans datja noggrant för att komma över de memoarer som han förmodades skriva.
 |
| Leonid Brezjnev |
I juni 1963 beslutade partpresidiet att sända den delegation ledd av Leonid Brezjnev till Zjukov för att varna honom för fortsatt kritisering av regimen. Om han inte omgående rättade in sig i ledet skulle han uteslutas ur kommunistpartiet och arresteras…
Vid besöket visade Zjukov ingen ånger, tvärt om förklarade han för Brezjnev att han inte kunde acceptera resolutionen som antogs vid plenumet i oktober 1957 eftersom han inte beretts möjlighet att försvara sig. Han var mest förbittrad över beskyllningen att han skulle varit en äventyrare. ”När var jag en äventyrare” sa han till Brezjnev ”I vilket sammanhang? Jag har tillhört partiet i 43 år, jag har kämpat i fyra krig, jag har offrat min hälsa för fosterlandet - och ändå skall jag ha sysslat med äventyrligheter. Var finns fakta om detta? Svaret är: Det finns inga sådana fakta!” Han svor vid besöket evig lojalitet gentemot partiet och försäkrade Brezjnev att denne inget hade att frukta i fråga om memoarerna.
Naturligtvis skedde också en grundlig historierevision med den uteslutande avsikten att förvandla Zjukov till en ”ickeperson”. Den vanliga raderingen ur historiska faktaböcker (sovjetisk variant med ”fakta för dagen”), bilder, målningar, filmer genomfördes systematiskt.
Historiens kvarnstenar maler dock tungt oberoende av världens tillfälliga herrar! Den 14 oktober 1964 var det Chrusjtjovs tur att gå över plankan, smutskastas och bli ännu en i Sovjethistoriens rad av ”ickepersoner”.
För Zjukov betydde Chrusjtjovs fall att vägen tillbaka från en ”ickeperson” till den av folket älskade, men av partiet förskjutne, Marskalken av Sovjetunionen nu, lite trevande, började.
I mars 1965 skrev Zjukov ett brev till partiets ledning och hävdade att han borde få upprättelse eftersom han fallit offer för Chrusjtjovs diktatoriska ledning. Brevet synes inte ha besvarats men en månad senare återgav TASS ett inlägg från Marskalken av Sovjetunionen Konev.
 |
| Marskalk Ivan Konev |
Konev menade att Zjukov förvisso hade sina brister men att han var en stor militär ledare som borde få sin rättmätiga plats under det kommande firandet av 20-årsdagen av segern över Tyskland i Det Stora Fosterländska Kriget.
Zjukov fick mycket riktigt inbjudan till firandet och när han steg in i festsalen möttes han av stående ovationer. När den nye ledaren Brezjnev nämnde Zjukovs namn direkt efter Stalins blev applåderna starka och långa.
Påföljande dag stod Zjukov återigen samman med andra marskalkar och höga militärer på Leninmausoleet för att övervara den militära paraden.
Vid mottagningen i Kreml efter paraden applåderade gästerna när Zjukov tog plats vid sitt bord. Det stod klart att angreppen under Chrusjtjovs tid vid makten inte minskat Zjukovs popularitet. Han var, och skulle förbli, den store generalen som räddat Sovjetunionen från ett katastrofalt nederlag mot Hitler - och därmed lett landet till en storartad seger i detta förödande krig.
Zjukov kom emellertid aldrig mer att inneha något ämbete för Sovjetstaten. Han var dock en flitigt anlitad debattör och gav ett stort antal intervjuer. Han skrev också ett betydande antal artiklar som publicerades i sovjetiska tidningar. Han skrev också en diger (i engelsk översättning ca 1200 sidor) självbiografi. Ständig återkommande i denna biografi är soldatens trohet mot det land - och dess ledning - som gav honom livet!
Zjukov avled i Moskva den 18 juni 1974, i en ålder av 77 år. Bara några månader före sin bortgång skrev han ett förord till en bok skriven av veteraner från Det Stora Fosterländska Kriget. Orden skulle kunna avse Zjukov själv: ”Åren går. Många veteraner finns inte längre bland oss. Och hos många andra har åldern tagit ut sin rätt. Men veteraner ger aldrig upp. De behåller sitt ungdomliga sinnelag, de förblir outtröttliga.”
Efter Sovjetunionens upplösning den 26 december 1991 hedrades Marskalken av Sovjetunionen, av kompetenta bedömare ansedd som 1900-talets främste militäre befälhavare, den mest dekorerade sovjetiske soldaten någonsin, Georgij Zjukov med en ryttarstaty vid det centralt belägna Manegetorget i Moskva. Springaren är förvisso inte vit, som då vid segerparaden på Röda Torget 1945, utan bronsfärgad. Ryttarens stolta hållning tillhör dock en fältherre av format!
 |
| Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov rider stolt sin springare med samma perfekta hållning som när han red in på Röda Torget vid segerparaden efter Det stora Fosterländska Kriget den 24 juni 1945 |
I och med denna artikel avslutas Tidsspegelns serie om Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Tidsspegelns största projekt hittills! Reserch-arbetet har varit omfattande - inte minst sökandet i Zjukovs 1200 sidor långa publicerade memoarer. Tidsutdräkten, 3/4 år, har varit besvärande och Redaktören har vid flera tillfällen haft tankar på att helt överge projektet! Det som trots alla svårigheter envist drivit arbetet framåt är Redaktörens fasta övertygelse "Har man tagit Fan i båten så får man också lov att ro honom iland!"
Bitvis skrämmande, men också intresseväckande, har bilden av sovjetstatens inre liv vuxit fram under arbetet - och jag hoppas att Tidsspegelns läsekrets har funnit Zjukovs liv lika mångfacetterat och fascinerande som Redaktören gjort!
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar