 |
| Georgij Zjukov 1944 |
Zjukovs publicerade memoarer slutar i och med återkomsten från Berlin till Moskva i april 1946. I en opublicerad del beskriver han vad som hände efter Stalins död den 5:e mars 1953.
 |
| Nikolaj Bulganin Avskedad av Chrusjtjov 1958, utesluten ur Centralkommittén samma år som "partifiende" |
För att förstå vad som nu är på gång skall vi översiktligt studera några spelare som pretenderade på att bli Stalins tronföljare i Sovjetunionen eller en del i dess absoluta toppskikt.
 |
| Nikita Chrusjtjov Störtad i oktober 1964 |
 |
| Lavrentij Beria Avrättad 1953 |
På första plats anser sig också den fruktade NKVD-chefen Lavrentij Beria vara.
 |
| Georgij Malenkov Utesluten från politbyrån 1957 Utesluten från partiet 1961 |
Vi har därtill partitoppar som Bulganin, Malenkov, Molotov, Vasilevskij med flera…
 |
| Vjatjeslav Molotov Utesluten från Centralkommittén 1957 Utesluten ur partiet 1961 |
Man behöver dock en folkets man, en hjälte med stjärnstatus i snart sagt varje rysk stuga, för att säkerställa den planerade ordningens genomförande. Zjukov är namnet kring vilket de sammansvurna enas. Zjukov skall legitimera den nya ordningen efter Stalin.
 |
| Alexandr Vasilevskij Utrensad, i steg, av Chrusjtjov1956-1957 |
Medan Stalin drar sina sista andetag den 5:e mars beslutar den innersta cirkeln att Bulganin skall utnämnas till Krigsminister med Zjukov och Vasilevskij som ställföreträdare. Malenkov skall bli premiärminister (ordförande i ministerrådet) och Molotov skall åter bli utrikesminister (en post som han innehaft 1939-1949). Ordförande är givetvis Chrusjtjov - den blivande nye ledaren för Sovjetunionen.
Men en viktig, och mycket farlig, spelare fanns där i skuggorna utanför denna cirkel: Lavretij Beria. Chef för NKVD, den sovjetiska säkerhetstjänsten. Mannen som, direkt eller indirekt, hade flera liv på sitt samvete än vad vi kan räkna till! Stalins handgångne man vid upprättandet av det skräckvälde som kostade 20-40 miljoner sovjetmedborgares död. Mannen som hade en dossier med uppgifter, inte sällan inhämtade via hemlig avlyssning, av alla Stalins ministrar, militärer och ämbetsmän av betydelse. Mannen som tillhandahöll fabricerade ”bevis” vid de dödliga skenrättegångar som hölls under 30-talet. Mannen vars blotta namn ingav skräck!
På morgonen den 26 juni får Zjukov ett angeläget samtal från Bulganin. Han ombeds att omgående infinna sig i Kreml. När han kommer dit möts han av Chrusjtjov, Bulganin, Malenkov, Molotov och några andra höga partifunktionärer.
Malenkov informerar de församlade om att Lavrentij Beria hade konstaterats konspirera mot partiledningen och därför, utan dröjsmål, måste gripas.
Därpå frågade Chrusjtjov om någon tvekade inför det förestående. Beria var ju chef för en hel armé av NKVD-soldater, han kunde dessutom antas vara beväpnad vid konfrontationen. Zjukov steg fram och sa: ”Varför skulle vi tveka? Jag åtar mig uppdraget!” Han tillade: ”Jag är inte specialist på att arrestera folk, har faktiskt aldrig gjort det, men jag kommer inte att vackla.”
I all hast ordnade Zjukov att den befintliga vakten av NKVD-soldater i Kreml ersattes med personal från Röda Armén och Beria kallades till ett snabbinkallat extra möte med partiledningen. På en given signal steg Zjukov och några andra höga militärer in i mötesrummet och Zjukov personligen sade till Beria att han var arresterad och fängslade hans armar. Därefter fördes Beria ut ur rummet och vidarebefordrades av Röda Armésoldater, inte NKVD, till ett fängelse.
Beria konstaterades omgående skyldig till terrorism och kontrarevolutionär verksamhet, dömdes till döden och avrättades.
Zjukov sade senare, på fråga, att det viktigaste han uträttat i sitt liv var att arrestera Beria!
För att få en bild av historierevisionen i Sovjetunionen, där en mycket betydande person snabbt förvandlades till en ”ickepeson”, kan vi ta exemplet Lavrentij Beria.
I den stora sovjetiska encyklopedin, Bolsjaja sovetskaja entsiklopedija fanns givetvis en omfattande artikel om Beria, Stalins högra hand och bödel. När Beria lämnat jordelivet med ett nackskott i Lubjankafängelset startade en landsomfattande utrensning av tidningsbilder, journalfilmer etc. Till registrerade innehavare av Den stora sovjetiska encyklopedin sändes ut en artikel om Barents hav, ett rakblad och en limtub. Mottagaren uppmanades skära ut artikeln om Beria ur encyklopedin och limma in en lika många blad omfattande artikel om Barents hav!
Voià som fransmannen säger: Lavrentij Beria var försvunnen, hade aldrig existerat…
Den aktiva närvaron av höga Röda Armé-officerare vid Berias gripande signalerade en ny fas i relationen mellan partiet och armén efter Stalins död. Stalin hade demonstrerat ett behov av att framhäva sin absoluta makt och att framställa sig själv som den Den Store Härföraren vilken ledde landet till seger i Det Stora Fosterländska Kriget. Militären fick nu större självständighet inom sitt område - men partiet behöll givetvis den övergripande kontrollen!
Valet av Zjukov som handgriplig genomförare av Berias arrestering var givet. Zjukovs popularitet bland det sovjetiska folket var utan jämförelse - med honom vid sin sida kunde partiet (nu Chrusjtjov m fl) räkna med såväl folkets som Röda Arméns stöd.
Zjukovs nya befattning som vice krigsminister beslutades av Högsta Sovjet den 15 mars 1953. Krigsministeriet omdöptes samma dag till Försvarsministeriet och innefattade nu även flottan.
Som vice försvarsminister hade Zjukov en viktig befattning men han var ändå en ”andraplansfigur” inom det militära och politiska etablissemanget. Hans möjligheter att reellt påverka försvarspolitiken var ringa - för att inte säga obefintliga och han hade en tillbakadragen plats i det offentliga livet.
Intrigspelet inom kommunistpartiets ledning lade dock plötsligen bitarna på plats i maktspelet och i januari 1955 stod han, lite oväntat, på maktens översta plan i maktkampen efter Stalins död.
Dirigent var Chrusjtjov och hans taktpinne svepte skoningslöst bort premiärminister Gergij Malenkov vilken ersattes med försvarsministern Nikolaj Bulganin. Detta innebar att försvarsministerposten plötsligt blev ledig.
Partipresidiet förordade Zjukov till posten. Zjukov, som besatt såväl djupa kunskaper rörande det militära som positiv karisma och energi, valdes i enlighet med presidiets förslag till Försvarsminister den 7 februari 1955.
Chrusjtjov visade sig snart vara en svår herre att tjäna. Han tålde dåligt att andra drog till sig strålkastarljuset och hans ombytliga humör, vilket påverkade hans beslutsfattande, visade sig fatalt för andra i hans närhet. Malenkovs avskedande hade i mycket sin grund i den personliga agg som Chrusjtjov hyste mot honom. Denna personliga fientlighet, och viljan att vara ensam på första parkett, drabbade även utrikesministern Molotov som fick sparken 1956 - och så, i oktober 1957, även Zjukov.
Chrusjtjovs politiska karriär började när han som 24-åring tjänstgjorde som politisk kommissarie i Röda Armén under inbördeskriget. Han arbetade sig uppåt i kommunistpartiet och utnämndes till chef för partiorganisationen i Moskva 1934. Stalin utnämnde honom till partisekreterare i Ukrainas kommunistiska parti 1937.
Hans karriärsköld fläckas svårt (internationellt) av hans deltagande i Katynmassakern i mars och april 1940.
 |
| Adolf Hitler Tysklands Führer 1933-1945 |
Ett oftast bortglömt faktum är att efter det att Hitler låtit invadera Polen den 1 september 1939 så anföll Sovjetunionen Polen från öster den 17 september samma år. Detta skedde i enlighet med den s.k. Molotov-Ribbentrop-pakten från 23 augusti 1939. Varför detta övergrepp så effektivt har undertryckts och glömts är en gåta!
När vapnen tystnat arresterade Sovjetsoldaterna polska militärer och intelligentia (vilka kunde tänkas utgöra ett framtida hot), förde dem till Katynskogen och avrättade dem. Totalt avrättades, på Stalins order, i Katynskogen, i olika fångläger och fängelser, ca 20 000 personer i samband med detta. Chrusjtjov och Beria föreslog vidare Stalin att man skulle deportera de mördades familjer till Kazakstan på 10 år. Så skedde också. Massgravarna i Katynskogen återfanns efter den tyska invasionen av Sovjetunionen den 22 juni 1941 och utnyttjades flitig av den Nazistiska propagandan.
Under Chrusjtjovs regeringsperiod skedde dock en rad positiva förändringar i Sovjetunionen. Tidigare sovjetiska soldater, av Tyskland tagna som krigsfångar, frigavs från fångläger där de som landsförrädare (som inte låtit sig dödas i strid med tyskarna) suttit sedan krigsslutet. De rehabiliterades och tillerkändes pension. Miljontals politiska fångar frigavs från arbetslägren som formade GULAG. Samhällsklimatet mjuknade för konstnärer, artister och författare. Det rent politiska livet omfattades också av dessa förändringens vindar - MEN kritisk granskning av partiet var - som förut - förbjuden.
I ömsesidig harmoni minskade Chrusjtjov och Zjukov den sovjetiska krigsmakten med 2 miljoner man. Chrusjtjov lär ha yttrat: ”Till skillnad från många tjockskallar i uniform insåg Zjukov nödvändigheten av att skära ner våra militära kostnader.”
Zjukov var också djupt engagerad i frågan om nedrustning. De båda supermakterna hade nu förmågan att förgöra varandra och Zjukov var av den uttalade uppfattningen att ett kärnvapenkrig skulle vara förödande.
Redan den 10 maj 1955 föreslog Sovjetunionen att Förenta Nationerna skulle inrätta en internationell kontrollkommission med uppgift att övervaka en betydande nedrustning vad beträffar vapenarsenalen och de väpnade styrkorna samt att initiera en process där kärnvapen förbjöds. Zjukov var en hängiven anhängare av denna tanke som i sig innebar en minskning av Röda Armén till 1,5 miljoner man.
Charles Bohlen, en gång brittisk ambassadör i Moskva, berättade att Zjukov vid en mottagning på brittiska ambassaden 1955 yttrat att ”kapprustningen var vettlös och farlig och att varje nytt krig skulle innebära ofattbar förödelse med tanke på utvecklingen av kärnvapen”.
Zjukov skötte sig mycket bra i sin nya roll som politiker och diplomat 1955. Han hade mognat och under sin tid i onåd efter kriget tillägnat sig en viss ödmjukhet - båda egenskaper han skulle få stor nytta av när han några år senare åter tvingades ut i iskylan!
Fortsättning följer i artikeln "Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Åren efter kriget, del III."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar