Fartyget sjösattes 1936 och döptes, enligt tradition, till Admiral Graf Spee av en ättling till viceamiralen i Kaiserliche Marine, Maximilian Johannes Maria von Spee, född 22 juni 1861, död ombord på SMS Scharnhorst i sjöslaget utanför Falklandsöarna den 8 december 1914.
Admiral Graf Spee's dop. Dopförrätterskan, ättling till Spee, i vitt!
Jag har denna gång valt att, i något redigerad form, återge en artikel från tidskriften Populär Historia från den 22 december 2009.
Fartyget Admiral Graf Spee hade följande data:
| |||
Admiral Graf Spee år 1936.
| |||
| Allmänt | |||
|---|---|---|---|
| Typ | Fickslagskepp | ||
| Klass | Deutschland-klass | ||
| Historik | |||
| Sjösatt | 30 juni 1934 | ||
| I tjänst | 6 januari 1939 | ||
| Öde | Sänkt av egen besättning den 17 december 1939 | ||
| Tekniska data | |||
| Längd | 186 meter | ||
| Bredd | 21,6 meter | ||
| Djupgående | 7,4 meter | ||
| Deplacement | 12 000 - 16 200 ton | ||
| Maskin | åtta 9-cylindriga dubbelverkande tvåtakts MAN-dieslar, två propellrar (40 770 kW) | ||
| Fart | 28,5 knop | ||
| Räckvidd | 8 900 nm vid 20 knop | ||
| Besättning | 1 150 | ||
| Bestyckning | 6 x 28 cm (2 x 3) 8 x 15 cm (8 x 1) 6 x 10,5 cm (3 x 2) 8 x 37 mm lv-kanoner (4 x 2) 8 x 20 mm lv-kanoner (8 x 1) 8 x 533 mm torpedtuber (2 x 4) | ||
| Flygplan | två Arado Ar 196 sjöflygplan, en katapult | ||
När andra världskriget till sjöss kommer på tal associerar de flesta till ett skoningslöst ubåtskrig i Nordatlanten, till jakten på de största tyska krigsfartygen som Bismarck och Tirpitz, och till de stora sjöslagen i Stilla havet. I själva verket började 2:a världskriget ute till sjöss långt borta från de europeiska och nordamerikanska farvattnen.
Från krigsutbrottet i september 1939 till början av maj 1940 låg de franska och tyska arméerna samt den brittiska expeditionskåren, BEF, (förlagd i Frankrike) stilla och betraktade varandra längs den fransk-tyska gränsen utan att några egentliga strider bröt ut. Allt skulle dock förändras med den tyska storoffensiven i väster som startade den 10 maj 1940.
Efter bara sex veckor ledde offensiven till Frankrikes fall och den brittiska expeditionskårens mirakulösa evakuering (340 000 man räddades med, bokstavligen, allt som kunde flyta!) från Dunkerque i nordvästra Frankrike till England!
Men hösten 1939 var detta ännu långt borta. I början av oktober gav det kämpande Polen upp mot de tyska och sovjetiska arméerna (sovjetrysslands angrepp på Polen förtigs ofta...) och vapnen tystnade tillfälligt även i östra Europa.
Om landkriget präglades av stiltje så var situationen den motsatta på Nordatlanten och Nordsjön, där tusentals människor kämpade och dog. Det tyska ubåtskriget mot sjöfarten till de brittiska öarna hade inletts och i slutet av år 1939 hade 114 allierade handelsfartyg sänkts, varav 37 hade gått under på Atlanten och Nordsjön. Endast en tysk ubåt hade sänkts under detta skede.
Därutöver hade minst 33 allierade fartyg sjunkit efter att ha gått på minor som tyskarna hade lagt ut....
I början av kriget var det inte bara ubåtarna som utgjorde en stor fara för den allierade sjöfarten. Även de tyngre tyska övervattensfartygen – slagskepp och kryssare – kunde orsaka svåra förluster bland allierade handelsfartyg. Därför blev dessa tyska fartyg ofta jagade av allierade sjöstyrkor som försökte sänka dem innan de nådde fram till de stora konvojerna och kunde börja sprida död och förintelse bland handelsfartygen.
Ett av dessa tyska krigsfartyg var det så kallade fickslagskeppet Admiral Graf Spee. Redan samma dag som Frankrike och Storbritannien förklarade Tyskland krig, den 3 september 1939, var hon på väg söderut och nådde snart sitt operationsområde i Sydatlanten. I sitt följe hade Graf Spee förrådsfartyget Altmark. Ombord på Graf Spee gjorde befälhavaren, Kapitän zur See Hans Langsdorff, allt för att förvilla brittiskt och franskt spaningsflyg. Han lät ibland måla över fartygsnamnet i aktern och ersätta det med namnet på ett av systerfartygen, t ex Admiral Scheer. Dessutom använde han kanontorns- och skorstensattrapper av trä för att förvanska fartygets siluett! En ytterligare vilseledningsmanöver var att skifta, förutom den Tyska, mellan Brittisk och Fransk flagg.
Första offer för Graf Spee blev det brittiska lastfartyget Clement som sänktes utanför Pernambuco i nordöstra Brasilien den 30 september 1939. När besättningen togs upp av ett annat fartyg berättade den (felaktigt) att man hade angripits av systerfartyget Admiral Scheer.
Nu drogs jakten igång. Ett ensamt och slagkraftigt tyskt fartyg som härjade i Sydatlanten kunde ställa till oerhörd skada för den allierade sjöfarten bara genom det latenta hot det utgjorde. I mellersta Atlanten organiserade därför den brittiska marinledningen fyra stridsgrupper som skulle jaga Graf Spee (trott Admiral Scheer). De bestod av ett hangarfartyg, två slagskepp och två kryssare ur den brittiska Royal Navy samt ytterligare ett hangarfartyg och fem kryssare ur den franska flottan.
Därtill bildades tre stridsgrupper i Sydatlanten med ett hangarfartyg, ett slagskepp och sex tunga och lätta kryssare. Som om detta inte var nog fick ett hangarfartyg och två kryssare till uppgift att spana i södra delen av Indiska oceanen.
Utöver dessa fartyg beordrades hangarfartyget Glorious och slagskeppet Malaya som förstärkning till området tillsammans med flera jagare.
Väldiga havsytor skulle genomsökas och det gällde att vara överlägsen i eldkraft om man stötte på det jagade tyska fartyget. Den brittiska och franska kraftsamlingen visade också att Graf Spee hade lyckats med en av sina uppgifter, nämligen att dra på sig så många jägare att de brittiska och franska sjöstridskrafterna runt Storbritannien och i Medelhavet fick utstå en avsevärd försvagning.
Vid flera tillfällen missade britterna Graf Spees position, men så, den 10 oktober 1939, närmade sig ett fartyg under fransk flagg det brittiska fartyget Huntsman. Fartygschefen kapten Brown trodde sig känna igen det franska slagskeppet Dunkerque, men det var ett ödesdigert misstag.
Tyska matroser bordade Huntsman och lade beslag på viktig information om handelsrutterna i Sydatlanten. Innan de sänkte fartyget sände de ut falska nödanrop med felaktig position och uppgift om att Huntsman torpederats.
Britterna började nu (felaktigt) tro att (minst) två tyska fartyg opererade i Sydatlanten och när Graf Spee den 22 oktober sänkte ångaren Trevanion stärktes misstankarna.
Graf Spee gick efter detta anfall runt Godahoppsudden och gömde sig tillfälligt i Indiska oceanen. I sitt nya operationsområde sänkte Graf Spee den 15 november tankern Africa Shell utanför Mocambiquekanalen, innan hon fyra dagar senare var tillbaka i Sydatlanten.
I samband med återvändandet såg Kapitän zur See Langsdorff till att ytterligare förvirra motståndaren: han lät tillverka ett extra ”kanontorn” med 28 centimeterspjäser liksom en skorsten, allt i trä, samtidigt som hela fartyget målades mörkgrått.
Detta ledde till en sammanblandning mellan Graf Spee och den brittiska slagkryssaren Renown. Förvirringen blev inte mindre av att fartyget (Graf Spee) på ena sidan hade benämningen Graf Spee och på den andra sidan Deutschland, namnet på ett av Graf Spees systerfartyg.
Den 2 december angrep Graf Spee det brittiska fartyget Doric Star utanför Walvis Bay i Sydvästafrika (Namibia).
Dagen efter gick ett brittiskt lastfartyg – Tairoa – sitt öde tillmötes efter att ha angripits av Graf Spee.
Från den brittiska marinbasen Port Stanley på Falklandsöarna sändes fartyg ut i argentinska och brasilianska farvatten, i tron att man jagade Admiral Scheer.
Den 7 december sänktes det brittiska lastfartyget Streonshalb. Med denna sänkning kulminerade de tyska aktiviteterna i Sydatlanten. Kapten Langsdorff valde nu att styra kosan mot Rio de la Platas mynning, och därmed ge britterna uppfattningen att han tänkte runda Kap Horn och styra in i Stilla havet. Den egentliga avsikten var att segla hem till Tyskland för en välbehövlig varvsöversyn.
På morgonen den 13 december klockan 06.08 kunde kommendör sir Henry Harwood ombord på sitt flaggskepp, kryssaren Ajax, skönja rök vid horisonten - rök som kom från Graf Spees skorstenar. Klockan 06.14 inleddes striden. Tre brittiska kryssare – Exeter, Ajax och Achilles – angrep nu Graf Spee i Rio de la Platas mynning.
Det tyska artilleriet var till en början mer effektivt än det brittiska, främst tack vare att man hade radar för fartygsartilleriets avståndsbedömning. Under striden lade Graf Spee ut flera rökridåer för att försvåra upptäckt för britterna.
Det tunga tyska fartygsartilleriet hamrade hårt mot de brittiska kryssarna som hade svårt att nå samma effekt med sina lättare kanoner.
Trots att hon fått svåra skador fortsatte den brittiska Exeter att beskjuta Graf Spee och till slut fick man in en fullträff på det tyska fartygets eldledningstorn.
Graf Spee bet dock väl ifrån sig, såväl mot Exeter som mot Ajax. Exeter togs till slut ur striden, medan Achilles och Ajax fortsatte kampen, om än med svåra skador.
En salva från Graf Spees tunga kanoner träffade Achilles och splitter formligen pepprade det brittiska fartyget från vattenlinjen till masttoppen. Löjtnant Washburton med tjänst på bryggan klarade sig oskadd, men glödhett splitter slet loss bitar ur fartygschefens båda ben, innan det krossade knäet på en signalofficer. Bryggan såg enligt vittnen ut ”som en intensiv dag i ett slakthus” med en död och flera svårt skadade officerare och sjömän.
Trots de brittiska förlusterna hade tyskarna ingen möjlighet att slå sig ut i Atlanten och kapten Langsdorff valde att dra sig tillbaka. Graf Spee sökte skydd i Montevideos hamn, där det enligt internationell rätt hade lov att stanna i 72 timmar.
På natten mellan den 13 och 14 december ankrade Graf Spee på redden utanför Uruguays huvudstad Montevideo medan de brittiska fartygen låg och väntade längre ut till havs.
Britterna lyckades på olika sätt sinka Graf Spees avfärd från Montevideo, bland annat genom att låta sina handelsfartyg i Montevideos hamn avsegla ett efter ett och därmed, i enlighet med internationell rätt, fördröja det tyska fickslagskeppets avfärd med tolv timmar varje gång.
Nu gjorde kapten Langsdorff något ur brittisk synvinkel ytterst märkligt: istället för att försöka bryta sig ut genom den tunna brittiska spärren så höll han sitt fartyg kvar nära det uruguayanska hamnområdet.
Den 17 december telegraferade Langsdorff till Berlin. Han ville pröva ett utbrytningsförsök. Svaret från Berlin var klart: såväl Hitler som marinchefen Erich Raeder stödde initiativet, men om det misslyckades skulle Graf Spee sänkas.
I detta läge förväxlade Langsdorffs artilleriofficer felaktigt de tre väntande brittiska kryssarna med betydligt starkare fartyg – hangarfartyget Ark Royal, slagskeppet Renown samt några jagare – en förväxling som var ett fatalt misstag och ledde till att något utbrytningsförsök aldrig gjordes.
Landsdorff vidtog åtgärder för att sänka Graf Spee. Ett fyrtiotal man behölls ombord medan ca 1100 man togs ombord på det tyska lastfartyget Tacoma.
Klockan 19.52 den 17 december 1939 inleddes slutakten när Kapitän zur See Hans Langsdorff styrde Graf Spee ut mot den brittiska blockadlinjen i Rio de la Platas mynning.
Tre dagar senare fick sjödramat sin epilog. På ett hotellrum i Buenos Aires valde Kapitän zur See Hans Langsdorff att avsluta sitt liv med ett skott för pannan. När han hittades var han iförd full uniform och låg på den tyska örloggsflaggan.
I ett avskedsbrev tog Langsdorff helt på sig skulden för sitt fartygs undergång och förklarade sig nöjd att att få sona förlusten med sitt liv: ”Jag ska möta mitt öde med fast beslutsamhet för fosterlandets sak och för min Führer.”
De 1100 sjömännen från Graf Spee internerades i Argentina för resten av kriget. Många kom att efter frigivningen 1945 bosätta sig där eller i Uruguay
Hitler beordrade efter förlusten att Graf Spees systerskepp Deutschland skulle byta namn till Lützow. Han ville inte riskera att ett fartyg som bar Tysklands namn skulle röna samma öde som Graf Spee.
Admiral Graf Spee sjösattes den 6 januari 1936 som ett av tre skepp i den så kallade Deutschland-klassen. Syftet var att bygga ett så kraftfullt fartyg som möjligt – ambitionen var att hon skulle vara »starkare än någonting snabbare och snabbare än någonting starkare» – utan att bryta mot de internationella restriktioner som efter Versaillesfreden fortfarande gällde för större krigsfartyg i Tyskland.
Av Storbritannien uppfattades skeppen redan från början som en stor fara för brittisk sjöfart. Med sina 16 200 ton var Graf Spee relativt liten men ändå tämligen kraftigt bestyckad med sex 28-centimeterskanoner och åtta stycken 15,5-centimeterskanoner samt ett antal luftvärnspjäser och torpedtuber.
Graf Spee var med sina 28 knop mycket snabb, hade ett mycket potent, radarlett, artilleri och var därmed mycket farlig för Royal Navy.
Länk till en Youtube-film om Admiral Graf Spee
https://youtu.be/-ewZYfQJGHs
- Ω -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar