Om denna en gång C-47:a kunde tala skulle vi få höra besättning och hoppklara fallskärmssoldater med ansträngda röster viska om blixtrande djävulens tungor utslungade från jordens yta - eldtungor ackompanjerade av tungornas briserande luftvärnsgranater vilka får flygplanet att kränga och studsa hit och dit i mörkret. En och annan granatskärva skär som en skalpell genom flygplanskroppen. Någon blir träffad. Flygande kollegor störtar som brinnande facklor mot marken. Nu äntligen: Grönt Ljus! Lasten, fallskärmssoldaterna, tumlar ut i eldtungornas och de dödliga blixtarnas natt... Detta var verkligheten för det flygplan som så småningom, efter Andra Världskriget, skulle komma att ingå i det Svenska Flygvapnet och döpas till Munin.
 |
| Douglas DC-2 |
Flygplanstypen DC-3 utvecklades ur sin föregångare DC-2 som ett person- och transportflygplan.
 |
| Douglas DC-3 |
 |
| Douglas C-47 "Skytrain" (i England Dakota). De vita ränderna målades på alla Allierade invasionsflygplan 2 dagar före dagen D, Invasionen i Normandie |
Den civila versionen DC-3 konverterades till ett flygplan betecknat som C-47 (C för Carrier=bärare) och tillverkades parallellt med DC-3. När Andra Världskriget var ett faktum rekvirerade USAAF (US Army Air Force) alla i USA i privat drift varande DC-3 samt lade embargo på all kommande produktion av flygplanet.
Den militära versionen C-47 fick en bred tvådelad lastdörr, förstärkt golv samt förstärkta vingar med något utökat vingspann. Lastkapaciteten ökade därmed - dock på bekostnad av topphastighet och flyghöjd.
Den militära versionen av DC-3, C-47, tillverkades i USA vid fabriker i Long Beach och Santa Monica, Kalifornien samt Oklahoma City i delstaten Oklahoma. Totalt byggdes 10 174 flygplan. Därutöver tillverkades på licens ca 5000 flygplan i Sovjetunionen och, före Andra Världskriget, ca 500 exemplar av Mitsubishi i Japan.
Vår C-47, blivande Munin, byggdes i Long Beach hösten 1942 med tillverkningsnummer 09103. Det genomgick godkänd kvalitetskontroll den 17 februari 1943 och levererades till US Army Air Force den 19 februari där det fick numret 42-32877.
Red. anm: United States Air Force bildades 1947 då Arméns och Flottans dittills oberoende flygvapen sammanfördes till en enhet genom the National Security Act.
Trots noggrann efterforskning har inte det amerikanska smeknamn som vanligen tilldelades amerikanska flygplan och målades på flygplansnosen kunnat återfinnas av författaren till den späckade faktabok om Munin, vilken förre fallskärmsjägaren Lars Karlsson skapat. Den lilla boken heter:
"DC-3, TP79002 Munin under Andra Världskriget. En berättelse om 47th Trupptransport Skvadronen, dess flygplan och män"
Boken ges ut av Fallskärmsjägarklubben och finns att köpa om Du under sommartid besöker Munin i Karlsborg.
Ur denna bok och från olika artiklar på Internet har Tidsspegeln inhämtat de i denna artikel redovisade fakta om flygplanet Munin.
Munin, i C-47 skepnad, kommer att delta under uppbyggnadsfasen av luftburen transportkapacitet inom US Army Air Force - och när denna organisation är fullt stridsberedd flygas till Nordafrika. Vägen dit gick i flera långa steg: Först till San Juan i Puerto Rico, därefter till Brittiska Guyana och därifrån till Belem i Brasilien.
Varje flygpass omfattade ca 5 timmar i luften - därefter nattvila. Nästa mål var Natal på Brasiliens nordostspets. Här väntade två dagars vila innan den verkliga långflygningen tog sin början! En 9 timmars flygning tog Munin och hennes flygande kamrater till ön Ascension ute i Atlanten. Övernattning där och så 7 timmars flygning till Freetown i Sierra Leone på Afrikas västkust.
Nästa steg är Dakar i Senegal och så åter 9 timmar i luften och man är äntligen vid målet: Marrakech i Marocko. Denna väg kom alltså mer än 300 flygplan av typen Douglas C-47 på sin långa väg från USA till Europa - och kriget!
 |
| Klar för långflygning! Extratankar och flygstolar i en C-47 |
För att möjliggöra de riktigt långa flygningarna monterades extratankar (av varierande utförande) för flygbensin in i kabinen. Besättningen gavs dessutom möjlighet till vila i tillfälligt inmonterade flygplansstolar.
För Munin väntade nu krigets kalla verklighet. Flygplanet tillfördes 47th Troop Carrier Squadron (TCS) som omfattade 18 flygplan. Denna skvadron var en av fyra i 313th Troop Carrier Group (TCG) som alltså omfattade 72 flygplan.
313th TCG ingick med fyra andra TCG i 52nd Troop Carrier Wing (TCW) vilken omfattade 360 stycken C-47.
Tyskland hade med framgång, om än en blodig sådan, varit först med att under Andra Världskriget fälla fallskärmsburna infanterister över den grekiska ön Kreta. Tekniken överfördes till England och USA - och skulle nu användas vid språnget mot det naziockuperade Europa. För ändamålet återupprättades första världskrigets 82:a och 101:a amerikanska armédivisionerna - nu som "Airborne Divisions" (Luftburna Divisioner) om vardera ca 8500 man.
 |
| En rad C-47. Notera den dubbla lastdörren! |
Divisionerna innefattade dels enheter som transporterades till landsättningsområdet med glidflygplan bogserade till målet av flygplanet Douglas C-47 "Skytrain"
Ofta betecknas i populärlitteraturen fallskärmsinfanteriet som "fallskärmsjägare" vilket är helt fel: fallskärmsjägarna, i synnerhet de svenska, opererar vanligen bakom fiendens linjer i självständiga grupper.
 |
| Två Airspeed Horsa glidflygplan under bogserad start. Flygplanen är märkta med brittiska nationalitetsbeteckningar |
82:a och 101:a divisionerna bestod således av infanterister som antingen fälldes med fallskärm eller flögs fram till målet med bogserade glidflygplan typ Horsa eller Waco.
 |
| Waco-glidflygplan med amerikanska nationalitetsbeteckningar |
De båda framgångsrika divisionerna 82nd och 101st kom under kriget att vara de mest opererade och agerande spjutspetsarna i snart sagt alla amerikanska operationer mot tyskockuperade Europa.
C-47 Munin var med i dem alla! Anfallet på Sicilien med kodnamn Husky One, var det första uppdraget.
 |
| Divisionstecken för 82nd Airborn Division |
82nd Airborne Division, under 1:a Världskriget döpt till All American för att markera att soldaterna i divisionen kom från hela USA - 50 år efter Amerikanska Inbördeskriget, kom med trupptransportfartyg från USA till Casablanca den 20 maj 1943. De förflyttades därifrån till Kairouan i Tunisien. Denna stad utgjorde Utgångsläge För Anfall (UFA) mot Sicilien. Flygtransportör var 313th Troop Carrier Group där Munin alltså var ett av inalles 72 flygplan av typ C-47.
På UFA * inleddes en intensiv träning i mörkerflygning, bogsering av glidflygplan samt fällning av fallskärmstrupp och materiel. I den senare ingick även divisionsartilleriet bestående av 10,5 cm artilleripjäser vilket framfördes till sina grupperingsområden av de av C-47:or bogserade glidflygplanen.
Anfallet, den första stora flygoperationen för de Allierade, skedde natten den 9-10 juni 1943. 52nd ** Troop Carrier Wing där 47th Troop Carrier Squadron och därmed Munin ingick, disponerade sammantaget 227 stycken C-47. Uppgiften var att i ett överraskningsanfall transportera 505th Parachute Infantry Regiment (PIR) från 82nd "All American" Division till anfallsmålet på Sicilien.
 |
| General George S Patton |
82nd skulle ta och säkra de stränder där amerikanska 7:e Armén under general Patton skulle landsättas kl 02:45. Läs om general Patton på länk nedan.
De ca 2 100 männen i 505th PIR *** skulle också anfalla och ta ett flygfält i området.
Första start från Kairouan, Tunisien, skedde kl 20:15 och därefter löpande. Efter samling i formationer startade en 2½ timmes flygning över Medelhavet.
Flyghöjden var inledningsvis 1000 fot (300 m) för att senare gå ner till 500 fot. Några flygplan konstaterades saltbestänkta vid återkomsten till Kairouan!
Starka vindar splittrade formationerna och några flygplan drev ända in i engelska hoppzoner vid Avola. Vår Munin synes vara ett av dem. 23 flygplan fällde sina fallskärmsinfanterister så långt bort som 75 km från DZ.
Av 226 startande C-47:or (ett flygplan kunde inte lämna startbanan till följd av tekniska problem) gick åtta stycken förlorade - 4 av dem med sina besättningar.
Munin fick denna natt sitt elddop! Två dagar senare inleddes Huskey Two med luftlandsättning av förstärkningar. 504th Parashute Infantry Regiment skall nu fällas vid Farello.
144 C-47 transporterar 2 304 man fallskärmsinfanteri med materiel. Flygvägen går liksom föregående operation via Malta. 47th Troop Carrier Squadron och därmed Munin finns med.
Första start är kl 19:00. Allt går väl tills 313th TCG:s **** tredje formation skall fälla sin last - de möts av intensiv eld från egen trupp till lands och till sjöss!
Sex flygplan med besättningar, infanterister och materiel går förlorade. I något som liknar desperation fälls personal lite var som helst! 47th deltar i uppdraget med 10 flygplan och fäller, trots kalabaliken, sin last som planerat vid Farello Air Field. Åtta flygplan väljer att återvända till hemmabasen utan att ha fällt.
Nu sker ett ödesdigert misstag! För att undgå eldgivning från marken styr många piloter efter fällningen ut över havet i stället för att ta den anbefallda hemrutten över land.
Egna flottenheter som deltar i operationen har under dagen utsatts för sammanlagt 23 anfall av tyskt flyg och misstar nu de återvändande C-47:orna för ett tungt tyskt flyganfall! Skjutandet från alla typer av eldrör blir till vad som enklast kan beskrivas som en storm av finkalibriga projektiler och luftvärnsgranater.
Totalt skjuts 23 av de 144 flygplanen ner och 37 skadas svårt. Ett av flygplanen redovisade efter landning fler än 500 träffar. Ett av 47th TCS ***** deltagande C-47 gick vid denna katastrof förlorad tillsamman med sin besättning om 5 man - fem man i stället för normalt fyra eftersom en navigatör fanns med ombord.
Vår Munin uppvisade under uppdraget C-47:ans otroliga styrka! Men styrbords motor sönderskjuten över DZ ****** lyckades man med bara en motor återvända till hemmabasen - tre timmars flygning bort!
Den 23 augusti börjar 52nd Troop Carrier Wing, som ett led i förberedelserna för en attack mot italienska fastlandet, ombasera till baser på Sicilien. 47th TCS, och därmed Munin, lokaliseras därmed till flygfältet vid Sciacca dit man kommer 1 september 1943.
Invasionen av italienska fastlandet har fått kodnamn Operation Giant One. Anfallsmål var Salerno och datum 10 september. 47th TCS deltog med 9 flygplan varav Munin var ett. Påföljande dag genomfördes Giant Two. Då fälldes drygt 2000 man från 505th PIR av 131 C-47:or. Anfallsmålen var Stazione di Furbara och Cerceteri Air Fields.
Givetvis var Munin med i elden. Båda operationerna betecknades dock som relativt "enkla" - den italienska stridsviljan var uppenbarligen låg! Inga flygplanförluster inrapporterades under de två dagarna.
I detta läge fanns det bara fyra av 47th TCS 18 flygplan som deltagit i samtliga fyra operationer, Munin var ett av dem! Av alla 360 flygplanen i 52nd Troop Carrier Wing kan man bara identifiera ca 80 flygplan som deltagit i de dittills fyra operationerna.
Den 25 november lämnar hela styrkan Sicilien och återvänder till Tunisien, denna gång till en bas vid El Aouina. Vad bara några ytterst få högre officerare vet är att här inleds finslipningen av de i 52nd Troop Carrier Wing ingående förbanden inför den kommande invasionen av Centraleuropa!
Momenten känns igen sedan tidigare träning men den lyhörde märker också att inslaget av diskret censur finns närvarande i vardagen.
Träningens ännu konturlösa syfte är alltså att förbereda 52nd Troop Carrier Wing för världshistoriens hittills största invasionsföretag: Invasionen i Normandie, Frankrike 1944.
Den 12 februari 1944 kommer orden om förflyttning till England. Dagarna innan har under hemlighetsmakeri och dunkla förklaringar många förberedelser gjorts vilket innebär att stuvningen av planen kan börjas redan påföljande dag.
Brådskande förses flygplanen åter med extratankar samt monteras pansarplåtar under pilotens och co-pilotens stolar.
Den 17 februari lyfter Munin och resten av 47th TCS med kurs mot det närbelägna - och bekanta - El Aouina vid Tunis.
Från El Aouina går färden till det likaledes bekanta Marrakech i Marocko. Nästa språng tas den 24 februari - nu till Gibraltar med en flygtid på bara 2 timmar.
I Gibraltar stannar man sex dagar innan 47nd TCS, kl 22:10 den 29 februari lyfter med destination St Mawgan Air Field i Cornwall i "västraste" England. Resrutten ligger ut över Medelhavet, väster om Portugal, över Biscaya och fram till England. Till destinationen kommer man, efter lite letande, tidigt på morgonen den 1 mars där ett kortare stopp görs för bränslepåfyllning, mat och lite vila innan skvadronen kl 14:30 lyfter mot slutmålet: Folkingham, Linconshire, 145 km ONO Birmingham, England.
Uselt väder med snöglopp och is i luften gör dock att man av misstag landar på de närbelägna Barkston-Heathbasen! (Red. anm: Där skulle man velat vara med i flygledartornet när 18 stycken helt oannonserade C-47 landade och radade upp sig!)
Sista biten av den långa flygningen fick man, till följd av detta missöde, snöpligt nog tillryggalägga med rekvirerade bussar fram till de väntande förläggningarna på Folkingham.
Förbandets markpersonal transporteras samman med materielen per båt till England. Överfarten från Afrika tar 10 dagar och man landstiger i Skottland den 15 mars. Återförening till ett stridsdugligt förband sker i Folkingham den 19 mars 1944.
Träning och åter träning står på dagsschemat - vilket f.ö. inte sällan är ett nattschema.
Fällning av trupp och materiel, instrumentflygning i mörker samt bogsering av glidflygplan typ Horsa och Waco är de viktigaste momenten - personlig fysisk träning inte att förglömma!
Alla vet att något mycket stort förbereds - dock vet ingen vad, var och när. Nya glidflygplan och piloter börjar anlända - och till sist även männen som skall utföra grovjobbet: de fullt stridsutrustade soldaterna i 82nd "All American" Airborne Division.
 |
| Folkinghambasen den 9 maj 1944 |
Folkingham med sina förläggningar är nu närmast hermetiskt tillslutet: inga brev, inga pubbesök absolut inga externa kontakter utom de mycket få som är betingade av tjänsten.
Här är några ord om glidflygplanen på sin plats. De flesta har sett filmbilder där glidflygplan kraschar i en hög av segelduk och metallspjälor. Man skulle kunna säga att filmmakarna älskar sådana spektakulära - men destruktiva - bilder! Verkligheten var emellertid en helt annan.
De allra flesta glidflygplan som flög och landade under Andra Världskriget fullgjorde trots hårda odds sitt uppdrag utan missöden. Förlusterna var inte större bland dem än de var hos andra flygande enheter.
Jämfört med fallskärmsfälld trupp var fördelarna därtill mycket stora: truppen landade på rätt plats, samlat med sin materiel och var stridsberedd minuterna efter landning. Glidflygplanen kunde dessutom medföra tung materiel som kulsprutor, granatkastare, ammunition, sjukvårdsutrustning, extra stridsförplägnad och t.o.m 10,5 cm haubitsar med ammunition och med jeepar som dragfordon.
Verkligheten för en luftlandsatt infanterist var en helt annan. Helt ensam i mörkret, kamrater och förstärkningsvapen försvunna, anfallsmålet i sämsta fall en eller flera tiotals kilometer bort, sällan nästgårds - Döden lurar överallt i mörkret. Det krävs ett starkt och stabilt psyke för att klara denna påfrestning!
Dagarna vid Folkingham går, säkerheten blir allt högre med beväpnade vakter vid alla speciella platser, kontor och verkstäder. Så, på morgonen den 4 juni kl 09:00 levereras beskedet: I morgon, måndagen den 5 juni, är dagen D!
Febril verksamhet utbryter på Folkinghambasen. Men så, vädret försämras snabbt och innan den pågående briefingen till flygarna är slut kommer ett nytt besked: D-dagen är flyttad 24 timmar framåt!
Kl 14:00 påföljande dag, den 5 juni, är flygarna åter samlade för genomgång. Vädret är något bättre och utsikterna för natten fyller minimikraven. Nu finns ingen återvändo! Om tio timmar gryr dagen D!
Kl 21 är alla tekniska förberedelser klara. Fallskärmsinfanteristerna från 82nd "All American", somliga grupper friserade och stridsmålade som en gång Amerikas urinnevånare, alla tungt utrustade med vapen och ammunition, väntar på att embarkera de 18 flygplanen i 47th TCS. Samma gäller de tre övriga skvadronerna i 313th TCG.
Kl 23 har samtliga avdelade män ur "All American" kommit ombord. 72 flygplan, hela 313th TCG med 1 296 stridsutrustade män är därmed startklara.
Precis kl 23:15 lyfter det första flygplanet. Ett efter ett, med 20 sekunders mellanrum, lyfter sedan de övriga flygplanen i gruppen och bildar sin stridsformeringen. Målet är området runt Sainte Mère Église i västra Normandie.
 |
| Divisionstecken för 101st Airborne Division |
Stridsuppgiften är att, tillsamman med luftburna regementen ur 101st Airborne Division, "Screaming Eagles", ta och säkra den västra flanken av invasionsområdets stränder i Normandie.
Munin är tungt lastad med 18 stridsberedda soldater från 1:a och 3:dje bataljonen från 508th PIR. Dessa fälls på eller strax vid sina objekt - ackompanjerade av inkommande spårljus från finkalibrigt luftvärn och kulsprutor eller eld från handeldvapen.
Men Munin är inte ensam i natten! Transportuppdraget omfattar valda enheter ur 82nd All American och 101th Screaming Eagles divisionerna och sammantaget hoppar denna natt 6 420 man från 370 flygplan!
På Folkingham råder 5 timmar efter starten en rastlös väntan på återkomsten av flygplanen från 313th TCG.
72 flygplan med besättningar samt last av soldater och utrustning startade från den regnvåta banan - vilka återkommer?
I gryningen, med början kl 04:36, kommer svaret då första flygplanet från 313th Troop Carrier Group sätter ner hjulen på banan på Folkinghambasen. Klockan 05:10 har samtliga återvändare landat. Alla, utom fyra, av flygplanen bär olika djupa sår och märken efter beskjutning - Munin är ett av de fyra lyckliga.
Av 72 startande kommer 69 flygplan tillbaka - 3 har gått förlorade. 12 platser förblev tomma vid frukostdukningen denna morgon, den 6 juni 1944...
Den 8 juni kl 03:10 startar startar Munin och de övriga 10 ännu flygdugliga flygplanen i 47th TCS för att genomföra materielfällning till marktrupperna i väster. Till följd av dåligt väder blir operationen mycket svår och flera flygplan måste återvända utan att ha fullgjort sitt uppdrag. Flera av planen träffas av stark finkalibrig eld från marken. Skvadronchefen tvingas, med knapp marginal, nödlanda på ett fält alldeles vid kanalkusten med en sönderskjuten motor.
Munin fäller sin last på rätt ställe och i rätt tid och flyger hem med ena motorns kylsystem sönderskjutet. 47th TCS platser vid lunchen på Folkinghambasen är ännu en gång fullt besatta.
 |
| Fältmarskalk Bernard Montgomery |
Nästa stora uppdrag för Munin är deltagande i Operation Market Garden. Planen är framtagen av fältmarskalk Montgomery och avser att via en snabb framstöt mot Tyskland och Ruhr via Holland förkorta kriget. Operation Market Garden består av delarna Market och Garden där Market är världshistoriens mest omfattande flygburna del - och Garden står för de markburna trupperna.
De luftburna truppernas stridsuppgift är att ta och hålla de för operationens genomförande livsviktiga broarna över de större vattendragen såsom Wilhelmina Canal, Zuid-Willemsvaart kanalen och floderna Maas, Waal och Rhen.
De flygburna anfallsspjutspetsarna utgörs av amerikanska 82nd, 101th, samt brittiska 1st Airborne divisionerna ur First Allied Airborne Army. Sammantaget skall 20 011 man fallskärmsinfanteri hoppa från 1051 flygplan och 14 589 luftburna soldater landsätts med 516 glidflygplan. Samtliga flygplan startar från England. De logistiska kraven är enorma!
Munin släpper sina soldater från 82nd "All American" i DZ vid Niejmegen där truppen skall ta och säkra den viktiga bron över Waal. Munin får ytterligare några granatskärvor och skotthål i skrovet under flygningen men landar efter uppdraget med resten av 47th Troop Carrier Squadron på Folkinghambasen. Skvadronen har även vid detta uppdrag förskonats från förluster...
 |
| Fällning av fallskärmstrupp under Operation Market Garden |
Operation Market Garden blir ett fruktansvärt misslyckande med stor förluster för de Allierade. Lite märklig är att vid anfallen på Sicilien bli luftlandsättningarna mer eller mindre misslyckade - medan stridsuppgiften som helhet löses. Vid Operation Market Garden går luftlandsättningen, världshistoriens hittills största, som på räls - men stridsuppgiften som helhet blir en katastrof...
För Munin och hennes flygande kamrater närmar sig pensionsåldern - nya krafter står beredda. Munin utför ännu ett antal stridsuppdrag med fällning av materiel och förnödenheter samt en och annan transportflygning. Det är därmed absolut inte sagt att frasen "Old soldiers newer die - they just fade away (Gamla soldater dör aldrig - de bara bleknar bort) är giltig för Munin - därtill är transportbehoven allt för stora! Kriget krävde ständigt nya kraftansträngningar av de Allierade.
 |
| Curtiss-Wright C-46 |
I januari 1945 står det emellertid klart att Munins tid i Andra Världskriget kommit mycket nära sitt slut. Under februari anländer mest varje dag C-47:ans efterträdare, Curtiss-Wright C-46. Detta flygplan var också tvåmotorigt men hade större kabinvolym mot C-47 och lastkapaciteten ökad från 4 till 6 ton. Flygplanet var dessutom försett med två lastdörrar, en på var sida av flygplanskroppen, vilket var en tillgång vid fallskärmsfällning samt vid i och urlastning av gods. C-46 saknar dock självtätande bränsletankar - en brist som kommer att medföra flera förluster. Konstruktionen är dessutom i betydande grad mer sårbar för beskjutning än vad gäller den trygga arbetshästen C-47. Detta medför ytterligare förluster vid stridsuppdrag.
Sent i februari 1945 lämnar den sista C-47:an 47th Troop Carrier Squadron och lämnade därmed också krigets hårda vardag. Munin kom dock att bli kvar i ockuperade Tyskland och flög sannolikt många transportuppdrag under året efter krigsslutet 1945.
Exakt vad som hände Munin efter kriget är emellertid inte glasklart. Många C-47 flögs hem till USA, avvecklades från US Army Airforce, och kom efter Andra Världskriget att ingå i många länders flygvapen. C-47 blev också populärt i den allt större floran av civila flygbolag. De flesta byggdes då om till passagerarflygplan och återfick beteckningen DC-3.
En ledtråd till Munins ankomst till Sverige får vi i ett brev från en bekant till Tidsspegelns redaktör med anledning av artikeln om Flygvapnets utanför Gotland 1952 nedskjutna signalspaningsplan Hugin. (Se länkar nedan!)
Han skriver:"Tack för intressant läsning. Just den DC-3:an har en stark anknytning till min familj. 1946 köpte min far, i egenskap av VD för Skandinaviska Aero, SAA, tre stycken C-47 av amerikanerna som då ockuperade Tyskland.
C-47:orna flögs till Norrtälje och Bromma där de konverterades till DC-3. En av de tre registrerades som SE-APZ och fick namnet Pollux och ingick tillsammans med de andra samt ytterligare en DC-3 i SAA:s flygande flotta.
Meningen var att man skulle öppna ett antal flyglinjer men staten ville ha monopol, så alla koncessioner tillföll statliga SILA.
Efter ett par år med charter och transportflyg köptes SAA upp av SILA och ABA varur SAS sedan uppstod.
SE-APZ, Pollux, flögs av SILA under något år men såldes sedan till Flygvapnet och blev Tp 79 79001 Hugin. Tyvärr fick min far aldrig uppleva Pollux återkomst från den halvsekellånga vilan på Östersjöns botten. Han gick bort redan 1983."
1949 såldes sannolikt den stridsärrade, från C-47 konverterade, DC-3:an Munin i samma affär som blivande Tp 79, 79001 till Flygvapnet, nu som Tp 79, 79002. Maskinen byggdes om för användning av Försvarets Forskningsanstalt (FOA) och fick det i artikeltexten ovan konsekvent använda namnet Munin.
Efter avslutad tjänst i Flygvapnet gjordes en bytesaffär: Munin byttes mot en flygmotor som gick till Flygvapenmuseet och Munin gick till Motormuseet i Skokloster. Den 12 juli 1983 flögs det av Åke Jansson och Björn Ek från Skå Edeby till en åker vid Skokloster och ställdes permanent upp utanför slottet. Detta blev den sista flygningen för Munin.
Inom Fallskärmsjägarklubben i Karlsborg började så småningom en tanke gro. Visst vore det fint att ha en DC-3 uppställd den gamla lägerplatsen i Karlsborg - som ett ståtligt minnesmärke över Jägarnas närvaro och utbildning. Men var fanns ett tillgängligt flygplan? Den gamla trotjänaren, Fallskärmsjägarnas DC-3 Örnen visste man fanns i Afrika - men att köpa och ta Örnen hem till Sverige var och förblev en utopi.
Men visst fanns väl andra möjligheter? En äkta Fallskärmsjägare känner egentligen ingen gräns för det utförbara!
Så kom då Det Ultimata Tillfället i och med att Munin skulle säljas. Detta blev klart i och med Motormuseets flytt från Skokloster till Simrishamn och Fallskärmsjägarklubben blev ny ägare till Munin på våren 2009.
Men hur skulle Munin transporteras till Karlsborg? Flygning var inte att tänka på! Nu är det så att Skokloster ligger vid Mälaren och Karlsborg vid Vättern - en sjöled bestående av Mälaren, en sträcka på Östersjön, Göta Kanal och sist Vättern, finns däremellan. Se där: en innovativ lösning är född hos projektets eldsjälar!
Män med intresse för mekanik strålade samman vid Skokloster och snart nog var motorer och vingar demonterade. Med en mobilkran lyftes så flygkroppen ombord på en pråm och färden mot Karlsborg kunde börja.
Väl i Karlsborg gällde den omvända ordningen och Munin reste sig majestätiskt, likt en gång Fågel Fenix, ur den bildliga askan!
Men en sak fattades när fågeln stod upprest: Glansen av polerat aluminium! Jägare tog sig glatt an uppgiften att åter bringa fram strålglansen i Munins flygkropp och vingar. Här gällde polermedel, trasor och enbart handpåläggning... Invändigt restaurerades maskinen till det skick som övriga maskiner hade vid sin tjänst på Fallskärmsjägarskolan.
 |
| Den stridserfarna Munin uppställd i Lägret vid Karlsborgs fästning |
Årligen, under några sommarveckor, kan Du besöka Munin och, av erfarna svenska tidigare fallskärmsjägare, ta del av maskinens historia - både den från Andra Världskriget och den senare i Svenska Flygvapnet.
Länkar till relaterade artiklar:
Flygvapnets flygplan Tp 79, Hugin, svarar inte på anrop...
Om det Svenska signalspaningsplanet Hugin som sköts ner av Sovjetunionen på internationellt vatten i Östersjön 1952.
Ett bildreportage från Flygvapenmuseum på Malmslätt där det bärgade vraket efter Hugin finns utställt.
Berättelsen om den svenske greven Eric G:son Lewenhaupt som klassades som svenskt kronvrak men blev officer i brittisk tjänst under Andra Världskriget och 1951 rådgivare till major Nils Ivar Carlborg när denne skulle bygga upp Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg.
Mannen som, i flera avseenden, landade på andra sidan och likafullt blev odödlig - John Steele
John Steele var en av de män ur 82nd Airborne Division som luftlandsattes vid Sainte Màire Église den 6 juni 1944. Hans officiella historia har dock ifrågasatts på senare tid.
En kort beskrivning av pansargeneralen George S Patton - mannen som 1945 kunde ha förändrat Europas historia.
Asterisker i texten:
* UFA, Utgångläge för anfall
** nd för second, andra
*** PIR, Parashute Infantry Regiment, fallskärmsinfanteriregementet
**** TCG, Troop Carrier Group bestående av 4 st Troop Carrier Squadron (TCS) - en av dem 47th TCS där Munin ingick.
***** TCS, Troop Carrier Squadron
****** DZ, Drop Zone, fällningsområde.
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar