 |
John Steele, nr 2 från höger, vid divisionens träningsläger i England våren 1944 |
Upprättandet av American 82nd Division skedde alltså den 5 mars 1917. Redan från början fick den smeknamnet "All American" (översatt: helamerikansk) eftersom det i divisionen ingick soldater från hela USA. Låt oss inte glömma att det bara var drygt 50 år sedan vapnen i det uppslitande amerikanska inbördeskriget tystnat - divisionen kom nu att bli en länk mellan människor i nord och syd.
Sedan eld upphör blåsts i Första Världskriget, klockan 11 den 11 november 1918 (11.11.11.1918), lades 82nd Division i malpåse (obs! ej avvecklad) av beslutsfattare som inte riktigt omfattades av tanken på att "Första Världskriget var slutet på alla krig..."
Dåtidens, och absolut nutidens, svenska politiker var (tills nyligen) av den uppfattningen att krigens tid var förbi och att världen därmed kunde avrustas. Svenska politiker har i samklang med denna teori drivit avrustningen förbi sin spets - internationella lagar föreskriver att ett land skall kunna försvara sitt territorium... Detta har ansvariga svenska politiker helt negligerat och nu står vi där åter 2023, som 1914, som 1939 med byxorna nere! Det militära och civila försvaret skall i dagsläget skyndsamt återskapas - än en gång på skattebetalarnas bekostnad!
Under andra världskriget återaktiverades 82. Divisionen, nu som luftburen division för att sättas in med fallskärm och glidflygplan, 82nd Airborne Division, All American.
Från 1942 till 1944, under Andra Världskriget, dominerades de Allierades strategisk debatt av ett ämne: skapandet av en andra front i Europa. Sovjetunionen kämpade under dessa år ensamma mot en massiv tysk invasion av Ryssland. Stalin krävde av sina allierade att de skulle slå till mot hjärtat av Hitlers imperium genom att etablera en "andra front" i västra Europa.
 |
| Franklin Delano Roosevelt |
Roosevelt kom att instämma i denna strategi. Vid konferensen i Casablanca 1943 (14-24 januari), där Stalin såg sig förhindrad att delta till följd av striderna i Stalingrad, dikterades dessutom i slutdokumentet att de allierade bara skulle acceptera en villkorslös kapitulation från Axelmakterna.
Stalins begäran om "en andra front snarast möjligt" dokumenterades - med reservationen att den vid konferensen fastlagda strategin medförde att ett angrepp på Europeiska fastlandet måste dröja tills män och materiel samlats i England i en sådan omfattning att en framgångsrik invasion kunde garanteras.
Invasionen tog ett drygt år att organisera. Hundratusentals män och miljontals ton utrustning transporterades till Storbritannien. Invasionsstyrkan inkluderade amerikaner, britter och kanadensare samt trupper från Frankrike och andra allierade nationer. Ett intensivt program med stridsträning och samordning av trupperna startade.
Samtidigt kraftsamlade de Allierade för att genomföra Churchills strategiska steg-för-steg-strategi med start i Afrika och därefter Sydeuropa.
82. Luftburna Divisionen fick sin träning i Nordvästra Afrika och sattes därefter in vid landstigningen på Sicilien 9 juli 1943 (Operation Husky), vid landstigningen på Italienska fastlandet den 3 september samma år, vid D-dagen 6 juni 1944, vid Operation Market Garden, historiens största luftlandsättning, den 17 september 1944. Divisionen fortsatte som stridande förband in i Tyskland och förblev där till krigsslutet 8 maj 1945.
Under striderna i Anzio (Italienska fastlandet, 50 km söder om Rom) fick männen i 82nd Airborne Division det smeknamn som de bar med stolthet: "Devils in Baggy Pants", översatt ungefär: "Djävlar i pösbyxor" - enligt en tysk officers dagbok.
Amerikanska 82. Luftburna Divisionen blev under andra Världskriget genom sina framgångsrika insatser den mest anlitade, och stridserfarna, divisionen i den amerikanska armén.
Vid alla militära operationer söker man skydda anfalls- eller försvarsfronten genom att upprätta ett flankskydd - ett skydd mot anfall mot endera sidan av den egna fronten.
Flankskyddet skall ses som en försäkring mot att fienden genom en kringgående rörelse kan anfalla det egna förbandets sårbara flank - eller rygg - och därmed tillintetgöra förbandet. Lättast inser man flankskyddets betydelse om man tänker sig ett skyttegravssystem vänt mot fienden. Om detta skyttegravssystem saknar sidoskydd kan fienden anfalla längs med skyttegravarna varvid deras skyddande effekt mot inkommande eld uteblir! Alldeles oavsett förekomsten av skyttegravar eller naturliga terrängskydd måste alltså företaget, vid eget eller fiendens anfall, ha ett bra flankskydd!
Planeringen av Operation Overlord drog således igång på högvarv efter toppmötet i Casablanca 1943.
Amfibieoperationens landstigningsstränder fick, från väster till öster, namnen Utah, Omaha, Juno, Gold och Sword. Utah och Omaha tilldelades de amerikanska trupperna, Juno de kanadensiska - förstärkta med brittiska trupper, Gold och Sword enbart de brittiska trupperna.
Landstigning på Gold Beach på morgonen den 6 juni 1944 var dessutom den första etappen i en mer omfattande operation vid den innanför strandlinjen liggande staden Arromanches. Under kodnamn ”Mulberry” inleddes den 7 juni uppförandet av en artificiell hamn framför staden. Under de följande 100 dagarna landade här cirka 400 000 soldater, 4 miljoner ton materiel och 500 000 fordon!
 |
Tyska grupperingar på Cotentin-halvön den 6 juni 1944. Den blå pilen pekar på det nattliga anfallsmålet för 82. Luftburna Divisionen, Sainte-Mère-Èglise |
Målet för de amerikanska trupperna som skulle landstiga vid Utah Beach var hamnstaden Cherbourg på spetsen av Cotentinhalvön vilken var starkt försvarad av tyska förband (jfr kartan t.h.)
Planerarna av Operation Overlord hade naturligtvis beaktat behovet av ett starkt flankskydd för invasionsstränderna - inte minst inom området som låg väster om Utah Bech. Givetvis krävdes ett flankskydd även öster om Sword Beach, lösandet av den stridsuppgiften lades i händerna på Brittiska 6. Luftburna Divisionen bestående av såväl fallskärmsförband som förband som tillfördes med hjälp av bogserade segelflygplan av typen Horsa. (Jfr Batteri Merville del I och del II)
På kvällen den 5 juni 1944 gav Eisenhower, efter ett dygns försening till följd av dåligt väder, med sitt "I don't like it, but it's what it is. O.K., let's go!" klarsignal för Operation Overlord.
 |
Planerade landsättningsföretag under natten och morgonen den 6 juni 1944 |
 |
Översiktskarta över landstigningsstränderna i Normandie - samt vägarna dit. Notera skillnaden i siluetterna mellan flygföretag med glidflygplan och företag med motordrivna flygplan för fällning av fallskärmstrupp |
 |
Överbefälhavaren för Operation Overlord, den amerikanske generalen Dwight D Eisenhover, talar med trupp från 101st Airborne Divisions 502nd PIR, E-kompaniet. Klockan är ca 20:30 den 6 juni 1944 och det är snart dags att embarkera de flygplan som skall ta dem till strid i Europa! Som vanligt i pressade situationer talade Eisenhover inte om den förestående prövningen - utan om fiske! Här talar Eisenhover med 1st lt Wallace Strobel vid ovan nämnda kompani och Strobel erinrar sig följande: "He (Eisenhower) asked my name and which state I was from. I gave him my name and that I was from Michigan." He then said, "Oh yes, Michigan, great fishing there. Been there several times and like it." Eisenhovers slutord till truppen var dock hans dagorder till samtliga trupper för D-day: "Full victory - nothing else!" |
 |
Kartan visar den planerade luftlandsättningen av 101st och 82nd divisions på natten den 6 juni 1944. Den blå streckade linjen markerar gränsen för det landområde som förbanden är tänkta att ta och hålla. Heldragna ellipser avser fällningszoner (DZ=Drop Zone) för fallskärmstrupper. Streckdragna ellipser avser LZ (Landing Zone) för glidflygplan. Glidflygplanen med divisionsartilleri, ammunitionsersättning, lätta fordon, stabsfunktioner, mat- och sjukvårdsenheter anländer i en senare våg ca kl 04:30. Röda markeringar avser tyska befästningar. Notera att 505. Fallskärmsinfanteriregementet, som John Steele tillhör, avses fällas VNV om Sainte-Mère-Église - men kommer i själva verket att fällas rakt över staden! |
 |
| Screaming Eagles, 101. Luftburna Divisionens emblem på uniformsjackan |
Männen i 101. Luftburna Divisionens, Screaming Eagles, fallskärmsregementen, liksom de i 82. Luftburna Divisionens, All American, fallskärmsregementen äntrade sina Dakota C-47 flygplan - för oss kända i den civila versionen Douglas DC 3 - vid midnatt den 5 juni 1944. Anfallsmålet var Cotentinhalvön och avsikten var att utgöra flankskydd västerut för trupper som skulle landstiga vid Utah Beach - och för den delen för hela landstigningen under Operation Overlord. Tillsamman utgjorde de 13 100 man fördelade på drygt 600 flygplan av typen Douglas C-47.
 |
Douglas Skytrain, eller i England Dakota, C-47, Operation Overlords Pegasus (hästen med vingar). Flygplanet tillverkades i 10 174 exemplar och användes på alla krigsteatrar under WW2. Under Operation Overlord fälldes sammanlagt ca 50 000 man fallskärmstrupp från C-47! De vita ränderna på bakkropp och vingar målades på alla "Overlordflygplan" bara dagar före invasionens början. Avsikten var att minimera risken för att flygplanen skulle utsättas för s.k. "friendly fire" - dvs vådabekämpning av egna förband |
 |
All American, 82. Luftburna Divisionens emblem på uniformsjackan |
 |
Kyrkan i Sainte-Mère Église |
 |
John Steele |
Många av oss har sett storfilmen "The Longest Day" från 1962 och minns scenerna där amerikanska fallskärmssoldater landar på det lilla torget utanför kyrkan Sainte-Màire-Église. Men filmmanus följer inte alltid det verkliga skeendet - inte heller här!
Menige John Marvin Steele tillhörde F-kompaniet i 82. Luftburna Divisionens 505. Fallskärmsburna Infanteriregemente. I motsats till sina olyckskamrater, av vilka flera skjuts ihjäl av den tyska vaktstyrkan vid kyrkan, landar Steele direkt på kyrktornet. Hans fallskärm fastnar sedan i en av kyrktornets fasaddekorationer och han blir hängande där - oförmögen att levande ta sig ner till marknivån.
Enligt filmen blir han hängande strax vid sidan av de höga tornfönstren innanför vilka klockarna hänger. Han tvíngas att hjälplös se på medan flera av kans stridskamrater skjuts ihjäl - redan i luften, belysta av eldskenet från brinnande byggnader, eller på torget framför kyrkan.
Intensiv bild och ljudteknik - kulsprutepistoler smattrar i natten, elden från en brinnande byggnad invid kyrkan lyser upp scenen, brandkårens klocka klämtar, en fallskärmssoldat landar i torgets brunn, Steele blir sårad i ena foten...
Mycket av detta är dock skapat och tillrättalagt i filmens storyboard - det verkliga skeendet är något annorlunda!
Troligt är att adrenalinet pumpas vilt i John Steeles ådror när han i den franska juninattens kalla omslutning landar på andra sidan om kyrktornets nock, vänd bort från torget där hans kamrater skjuts ihjäl. Sant är att hans fallskärm hakar tag i en tornutsmyckning. Där blir han hängande, på utsidan kyrkan, tills två tyska soldater, Rudolf May och Rudi Escher på post i kyrktornet, observerar honom och drar in honom i tornet. Han är sårad i ena foten, inte av tysk gevärseld som anges i filmen, utan av splitter från exploderande luftvärnsgranater. Han får fältmässig vård av tyskarna för sin skada och hålls fången fyra dagar - innan han i den allmänna villervallan förorsakad av striden mellan tyskar och amerikaner smiter ut genom ett fönster och lyckas fly. Väl åter i sitt förband transporteras han till England för vård av sin skadade fot.
Så småningom är han åter tjänstbar och återvänder till 505. fallskärmsinfanteriregementet - lagom till Operation Market Garden, den största luftlandsättningen hittills med över 34 600 man luftburna trupper. 20 011 av dem hoppade med fallskärm, 14 589 kom med glidflygplan. Operationen, som planlagts under ledning av fältmarskalk Montgomery, blev ett totalt misslyckande som kostade de Allierade 15 326 stupade. De tyska förlusterna stannade vid 3 300 döda.
John Steele blev rikligt dekorerad för sina insatser i kriget och återvände till USA och ett lite svajigt liv där han, den alltid glade charmören, i likhet med många andra krigsveteraner aldrig berättade om sina stridsupplevelser.
Så kunde det förblivit om han inte en dag 1957 fått ett brev från en irländsk-född journalist, Cornelius Ryan, som skrev en bok om D-dagen. Ryan bad om detaljer från hundratals överlevande soldater rörande dessa minnesvärda timmar. I brevet fanns en enkät där en av frågorna löd: Var befann du dig timmarna efter midnatt den 5 juni 1944? Den före detta fallskärmsinfanteristen svarade med versaler: "HÄNGDE PÅ UTSIDAN AV TORNET PÅ KYRKAN SAINTE-MÀIRE-ÉGLISE". För en författare är en sådan "bild" en gudagåva! Ryan strök under frasen med en röd filtpenna och ringde sedan upp Steele. Han antecknade när de samtalade: "tyskarna tog ner honom"; "nedtagen från kyrkan kl 3 på morgonen, satt i en lastbil"...
Boken, med titeln "The Longest Day", publicerades i USA i november 1959. I boken ägnar Cornelius Ryan faktiskt bara ett tjugotal rader åt Steeles upplevelser, men passagen räckte för att göra honom känd över hela världen.
Under de följande månaderna blev boken en sådan framgång att ett filmprojekt tog form. Den tilltänkte regissören, Darryl Zanuck, tog fram en rollbesättning av idel stjärnor: John Wayne, Robert Mitchum, Richard Burton, Sean Connery, Henry Fonda, Red Buttons, Arletty och Bourvil... för att nämna några.
 |
En docka i naturlig storlek föreställande John Steele med fallskärm hänger, till synes evigt, utanpå kyrktornet på Sainte-Mère-Église. En turistmagnet är den - och vem orkar idag justera den till verkligheten? En docka på kyrkans baksida är förvisso inte lika säljande! |
Scenen, som för publiken visualiserar Steeles traumatiska upplevelser hängande där på kyrktornet, är bara 140 sekunder lång i en storfilm på 2 timmar och 58 minuter – men ingen, ingen, kommer att glömma fallskärmshopparen som fastnat hängande "i kyrktornet", inte heller hans skräckslagna blick inför det mördande som utspelas under honom till kyrkklockornas massiva dån!
Filmen "Den längsta dagen" hade premiär i oktober 1962 - och givetvis fanns John Steele där på premiären! För miljontals åskådare runt om i världen kom han sedan att representera en helt vanlig man som starkt trodde på sin sak - kampen för frihet. John Steele blev därmed en odödlig ikon.
När han, inför firandet av 20-årsdagen av invasionen 1944 landade på flygplatsen Orly i Frankrike 1964, omfamnades han inför fotograferna av Irina Demick som spelar filmens förföriska franska kvinna, medlem i Motståndsrörelsen.
I Sainte-Mère-Eglise gick han stolt omkring på kyrkotorget, skrev autografer, skålade med arbetare, umgicks med borgmästaren Alexandre Renaud och hans fru Simone vilka båda var mycket engagerade i att välkomna veteraner och att marknadsföra sin kommun.
Hans umgängesaktiviteter med veteranerna i USA kom att ta mycket av hans tid: han närvarade vid praktiskt taget alla veterankongresser, vid alla ceremonier och bevarade med extrem omsorg allt som rörde "hans" krig: foton, artiklar, brev... När det gällde hans dekorationer, ett tjugotal totalt, lades de till beskådan i en låda med glasat lock.
På kyrktornet i Sainte-Màire-Église hänger sedan denna tid en docka i en fallskärm spetsad på en av byggnadens takutsmyckningar. Dockan föreställer givetvis John Steele - och turisterna försummar inte att ta ett fotografi av det hela.
Men så var det detta med tillrättalagda fakta...
Varför John Steele aldrig berättade den verkliga historien om händelserna den där natten mellan 5 och 6 juni 1944 har aldrig kunnat klarläggas - men det finns ett mycket trovärdiga vittne som efter Steeles död i strupcancer 1969 berättade det mest sannolika händelseförloppet.
Berättaren hette Kenneth Russell och tillhörde även han 505. fallskärmsinfanteriregementet. Steele, Russell och en tredje betydelsefull aktör, John Ray, hoppade direkt efter varandra från samma flygplan och landade av denna anledning på samma plats: på och direkt invid kyrkan i Sainte-Mère-Église. Russell berättade sin verklighet vid ett veteranmöte i 82. Luftburna Divisionen 1988 - och det finns absolut ingenting som motsäger hans berättelse.
Kenneth Russell dog av lunginflammation natten mellan den 5 och 6 juni 2004, precis sextio år efter att han hoppat över Sainte-Mère-Église på natten till D-dagen. I ett efterlämnat brev skriver han att det är förvånande att så många veteraner påstår sig ha hoppat och landat i stadens centrum. "I verkligheten var de inte fler än tjugo" skriver Russell. Men lägger till: "Det finns en sorts hederskodex mellan veteraner, däribland en regel som säger att man inte ska bemöta en krigskamrat även om denne förändrar sanningen en smula."
Russells minnesbilder från den där natten när de hoppade ut i det okända mörkret är följande:
Efter att ha lämnat flygplanet driver han med vinden rakt mot stadscentrum (kyrkan) där ett hus står i lågor. På marken finns tyskar som i eldskenet skjuter vilt mot dem som hjälplöst dalar ner i sina fallskärmar. I sista stund lyckas han styra sin fallskärm så att han passerar över kyrkans tak, dunsar i taket tämligen omilt, varpå nedfärden stannar med ett ryck omkring 6 meter över marken. Han noterar att ovanför honom, på själva tornet, dinglar en annan fallskärmssoldat - synbarligen livlös, förmodligen död. Russell drar fram sin rakbladsvassa stridskniv för att kapa fallskärmslinorna. I samma ögonblick landar ännu en fallskärmssoldat från kompani F på marken direkt under hans fötter.
 |
Sergeant John Ray KIA 6 juni 1944 |
 |
Fotomontage visualiserande huvudpersonerna i dramat vid Sainte-Mère-Église natten till den 6 juni 1944. Den tyske soldaten som skjuter John Ray är och förblir obekant. Längst upp till vänster John Steele. Därunder, något till höger, Kenneth "Ken" Russell. Nere till vänster sergeant John Ray, KIA (Killed In Action), denna natt. Till höger en i just detta sammanhang ointressant fallskärmssoldat från 505. PIR, Ladislav Tlapa, KIA hängande i ett träd invid kyrkan, natten till den 6 juni 1944. |
Vi känner fortsättningen: John Steele tas omhand av de två tyska vaktposterna May och Escher, sätts i fångenskap men lyckas efter fyra dagar fly tillbaka till 505th PIR, Parachute Infantry Regiment, eller FallskärmsInfanteriRegementet.
Så slutar berättelsen om John Steele, mannen som landande på andra sidan och likafullt blev odödlig!
 |
Korfönstret i Sainte-Mère-Église. Kriget tog den ursprungliga glasmosaiken och denna moderna skapelse, där stadens befrielse från det tyska oket genom de amerikanska fallskärmsstyrkorna gestaltade av två soldater från 82nd Airborn Division "All American" har fått form och färg efter händelserna. Staden Sainte-Mère-Église var den första franska stad som befriades från Nazisterna efter 5 års ockupation! |
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar