Radar före och under Andra Världskriget

 Radar är i nutiden en elektronisk apparat som finner sin användning på många områden. Vi har väderradar som på stort avstånd upptäcker och följer väderfronter och med dem följande, inte sällan, katastrofala väderfenomen som stormar, cykloner och tromber. Radar följer och leder dygnet runt flygplan över hela vår jord, radar upptäcker - och används för bekämpning av - fientliga angrepp från flygplan och fartyg, radar styr målsökande missiler som motmedel mot fientliga angrepp, radar finns i varje stridsflygplan för att upptäcka motståndare, radar finns ombord i alla handelsfartyg och krigsskepp för att upptäcka andra fartyg på mycket långt håll, radar används för inmätning av avfyrningsplatsen - och bekämpning - av motståndarens artilleri, radar används i sökandet efter intressanta jordartsmineraler, radar finns i moderna bilar för att hålla fart och avstånd - ja, listan kan göras lika lång och mångfacetterad som radarstrålarnas osynliga fingrar!

James Clerk Maxwell

Egentligen började allt som sammanhänger med elektronik och radio med en engelsk matematiker och fysiker vid namn James Clerk Maxwell (1831 - 1879).

1864 publicerade Maxwell uppsatsen Dynamical Theory of the Electromagnetic Field där han bl a definierade elektromagnetism - och därmed radiovågor - fastän han inte hade de tekniska förutsättningarna att i praktiska prov bevisa sina rön.

De erforderliga proven genomfördes emellertid år 1887 av Hermann von Helmholtz och Heinrich Hertz och Maxwells teorier från 1864 kunde därmed verifieras - radiovågor existerade!

Lustigt nog kunde varken Helholtz eller Hertz se någon egentlig nytta med sin upptäckt.

Guglielmo Marconi

En ung italiensk-brittisk man vid namn Guglielmo Marconi blev intresserad av Hertz arbeten och kunde 1895 demonstrera att han konstruerat en gnistsändare och radiomottagare som hade en räckvidd på några kilometer. Den 12 december 1901 kunde Marconi triumfera med att ha nått från Europa till Nord Amerika med en gnistinducerad radiosignal (elektromagnetisk signal). År 1909, blott 35 år gammal, delade han Nobelpriset i fysik med Ferdinand Braun. Den senare uppfann 1897 katodstråleröret som så småningom fick applikation som oscilloskopskärm och bildskärm i "Tjocktv" och i radarstationer.

För att verkligen släppa loss alla de de elektromagnetiska möjligheter som vi idag ser som självklara - om än förfinade - krävdes dock två ytterligare viktiga byggstenar: radioröret i form av dioden som likriktar en växelspänning och trioden som medger styrd förstärkning.

John Ambrose Fleming

Det första radioröret, dioden, uppfanns av engelsmannen John Ambrose Fleming 1904.

Diodröret, likriktaren av växelspänning.
En mycket viktig byggsten inom elektroniken

Lee de Forest

Det första förstärkarröret (trioden) uppfanns, och patenterades oberoende av varandra, av amerikanen Lee de Forest och österrikaren Robert von Lieben år 1906.

Robert von Lieben

Lee de Forest triodrör
Förstärkning av elektriska
signaler är nu möjlig!

von Liebens triodrör.
Samma funktion som
 de Forests rör, lika viktigt.

                       

Nu fanns byggstenarna på plats - men det ligger årtionden av arbete i laboratorierna innan en viss upptäckt kan erbjudas till den s.k. Marknaden, radion och senare radarn, utgjorde inga undantag!

Eftersom denna artikel koncentrerar sig på det som vi känner som Radar är det lämpligt att här ge denna uppfinning ett uniformt namn. Radar, en akronym från engelskans Radio Detection and Ranging men också ett palindrom som reflekterar radarns arbetssätt, vilket innebär riktnings-, höjd- och avståndsbestämning med radiovågor. 

Det var US Navy som myntade förkortningen Radar 1942. I England användes ursprungligen ordet Radiolocation eller förkortningen RDF - Range and Direction Finder. Tyskarna använde orden Peilfunk, Funkmess eller Funkmessgerät. I Sverige var den initiala benämningen Ekoradio.

I största hemlighet utvecklades under 1930- och 40-talet i t ex England, Tyskland, USA och Japan självständiga lösningar för radartekniken. Undantaget var England och USA som faktiskt utbytte forskningserfarenheter.

I det följande kommer namnet Radar genomgående att användas i artikeln även om detta namn på tekniken alltså såg dagens ljus i USA 1942.

Under krigsåren skedde en enorm utveckling av radarn i de ovan nämnda krigförande länderna. Landbaserade, fartygsbaserade och flygplanbaserade lösningar utvecklades. Men låt oss börja från början!

Christian Hülsmeyer

Den första radarliknande konstruktionen patenterades av den tyske ingenjören Christian Hülsmeyer redan 1904. Hans så kallade Telemobiloskop var främst avsett att, i mörker och nedsatt sikt, undvika kollisioner mellan fartyg och andra objekt på havet. 

Efter 1:a Världskriget växte en oro fram för överraskande flygburna anfall från den Europeiska kontinenten. Någon elektronisk, fungerande, uppfinning  fanns inte att tillgå och av denna anledning fick man luta sig mot den beprövade akustiken. 1928 byggde England, vid Greatstone, världens största akustiska lyssnarstation. Läs den fantasieggande artikeln om denna anläggning på länken Levande artefakter

Bilen med testutrustningen. En ombyggd
ambulans från 20-talet

Den 26 februari 1935 stannade en till karossen lite udda skåpbil invid ett fält utanför den lilla engelska byn Litchborough 100 km nordväst om London, England. Två män steg ur bilen, kontrollerade sina klockor och bar därefter ut några stolpar på fältet. 

De reste stolparna och spände trådar i vinkel mellan dem och anslöt sedan trådarna till vad som syntes vara elektrisk apparatur i bilens bakre utrymme. Åter en titt på klockorna och sedan slogs ett antal strömbrytare till. Stillheten bröts endast av några fåglars kvittrande. Männens uppmärksamhet riktades ömsom mot ett oscilloskop (ett elektriskt mätinstrument med ett katodstrålerör i stället för visare), ömsom mot horisonten i väster. Plötsligt pekade en av männen på oscilloskopet som nu visade två prickar på sin skärm. Den ena pricken hade ett fast värde, det andra rörde sig. Den andre mannen pekade mot en mörk prick vid horisonten - en prick som blev allt större för att till sist visa sig vara ett flygplan med kurs från väster och rakt mot dem!

Handley Page Heyford bombplan

De båda männen var Robert Wattson-Watt och hans assistent Arnold Wilkins och de hade just bevisat att ett flygplan kunde upptäckas med hjälp av radiovågor! Radiovågorna kom från BBC:s kortvågssändare i Daventry några kilometer NNV om Litchborough och flygplanet, ett Handley Page Heyford bombplan, tillhörde RAF.

Minnessten på platsen där radarns förmåga att upptäcka flygplan i

luften bevisades den 26 februari 1935

Stenens inskription

Robert Watson-Watt

Grunden till den moderna engelska radarteknikens snabba utveckling var ett rykte som sade att det nazistiska Tyskland uppfunnit en "dödsstråle" byggd på radioteknik och som på avstånd kunde stoppa bil- och flygplansmotorer och t.o.m. döda människor. Watson-Watt tillfrågades om korrektheten i detta rykte vilket han och hans assistent Arnold Wilkins på vetenskapliga grunder tydligt dementerade. 

Arnold Wilkins

Wilkins kom i samband med detta med idén att kunna upptäcka flygplan med hjälp av elektromagnetisk strålning i form av radiovågor. Watson-Watt fann idén intressant vilket ledde fram till det ovan beskrivna experimentet i Litchborough den 26 februari 1935.

Militären satte omedelbart sekretesstämpeln på upptäckten och teamet Watson-Watt och Arnold Wilkins gavs i uppdrag att i hemlighet vidareutveckla konceptet.

Samtidigt stoppades all vidare utveckling av den akustiska tekniken att förvarna om anfallande flygplan i enlighet med försöken i Greatstone (jfr ovan!)

Ferdinand Braun

En mycket viktig komponent i det blivande radarsystemet var  katodstråleröret. Detta var en uppfinning som föddes redan 1897 när tysken, sedermera Nobelpristagaren i fysik 1909, Ferdinand Braun presenterade ett med magnetspolar försett rör där den med hjälp av magnetfält styrbara elektronstrålen träffade en fosforbelagd yta vilken vid elektronstråleträffen lyste upp. Denna uppfinning skulle senare bli kontaktytan mot betraktaren av TV-bilder!

Chain Home- stationen i Poling, Sussex 1945

Watson-Watts forskning resulterade på kort tid i planerna på att bygga ett radarbevakningssystem längs Englands östra och södra kust i avsikt att få förvarning om ankommande fientliga flygföretag.  Engelsmännen byggde skyndsamt upp en kedja av radarstationer längs den engelska ost/sydkusten och döpte dem till Chain Home. 

De första radaranläggningarna arbetade med frekvenser inom kortvågsområdet på 20 – 55 MHz (MegaHertz) och ett dussin av dem var i full drift 1938. Varje station bestod av 3-4 st 110 meter höga ståltorn som bar upp antennlinorna. Stationen hade också 3-4 mottagartorn av trä. Dessa var 73 meter höga. Till stationen hörde givetvis teknikutrymmen och utrymmen för tjänstgörande personal. Vid krigsslutet 1945 fanns 40 sådana stationer med ca 30-40 km mellanrum längs Englands öst- och sydkust.

Den långa våglängden (6 - 15 meter) vid frekvenserna 20-55 MHz  var dock ett problem eftersom den inte kunde ge önskvärd upplösning på en CR(T)-bildskärm. Avståndsbedömningen blev av denna anledning besvärande inexakt. 

Harry Boot (t.v.) och John Randall

Kombinationen av hög frekvens och hög effekt (=räckvidd) löstes inte förrän John Randall och Harry Boot vid universitetet i Birmingham 1940 lyckades konstruera en kavitetsmagnetron vilken skapar mikrovågor med en våglängd som vid frekvensen tre gigahertz (GHz) är tio centimeter. Med en högre frekvens genereras en kortare våglängd och därmed uppnås högre precision. 

Original kavitetmagnetron
från 1940

Inom några månader hade kavitetsmagnetronen utvecklats så att den gav 25 kilowatts (kW) uteffekt, före utgången av 1941 över 100 kW och 1943 nådde man närmare 1 MW. Det inte minst fantastiska med kavitetsmagnetronen var att den var liten som en mindre bok och att dess antenn endast var några centimeter lång! Kavitetsmagnetronen blev i och med dessa egenskaper den viktigaste komponenten i nya radaranläggningar vilka nu kunde konstrueras och därefter monteras i nattjaktplan, i u-båtsbekämpningsplan och även i mindre eskortfartyg.

England saknade emellertid både finans- och tillverkningsresurser för storskalig produktion av kavitetsmagnetronen. Winston Churchill beslöt då att erbjuda uppfinningen till USA i utbyte mot ekonomiskt och finansiellt stöd. En amerikansk historiker beskrev det hela som "den mest värdefulla last som någonsin förts till våra kuster". Redan i mars 1941 började en massproduktion av kavitetsmagnetronen viket medförde att små kraftfulla radarstationer kunde monteras i flygplan, mindre fartyg och varhelst de behövdes. Naturligtvis innebar denna radikala förändring av vikt och volym att det även blev enkelt att producera mobila radarstationer.

Andra Världskrigets kanske viktigaste uppfinning, kavitetsmagnetronen, är i dagens radarstationer ersatt med den ännu effektivare klystronen. Men kavitetsmagnetronen finns ännu idag i oräkneliga exemplar jorden över i form av energialstraren i mikrovågsugnarna!

Den Tyska radarstationen Freya

Även i Tyskland, och för den delen i Japan, bedrevs ett omfattande forsknings och utvecklingsarbete inom radarområdet. Arbetet resulterade i de tyska radaranläggningarna Freya och Würtzburg. Freyastationerna tillverkades under kriget i mer än ettusen exemplar vilka utplaceras i den så kallade Kammhuber-linjen längs hela det ockuperade Europas västgräns. I avsaknad av den brittiska upptäckten av kavitetsmagnetronen 1940 kom Freya att, kriget igenom, vara hänvisad till en våglängd om 1,2 meter. Därmed var den faktiskt överlägsen Chain Home radarn som arbetade med en våglängd om 12 meter.  Upplösningen var alltså tio gånger bättre på en Freya-station än på en Chain Home-station. Omvänt var Chain Home ett nära nog komplett utbyggt förvarningssystem när Andra Världskriget startade den 1 september 1939 - medan antalet Freya-stationer var endast åtta.

Tysk mobil radarstation typ Würzburg A

1934 togs ett märkligt beslut i Nazityskland i det att den radartekniska utvecklingen ansågs obehövlig och att radar-projektpengar skulle användas till annat! Inom radiobolaget Telefunken var man av annan åsikt och forskningen med sikte på en eldledningsradar fortsatte utan statligt stöd med start 1935.

Resultatet av forskningen demonstrerades för Hitler 1939 varvid radarsystemet Würzburg, FuMG.39 omedelbart steg in från kylan!

Würzburgradarn arbetade med en klystron vilken gav en våglängd om 53-54 centimeter - en för den tiden mycket kort våglängd som gav en god upplösning och därmed en mätnoggrannhet om 25 meter vid maxräckvidden 29 km. Antenndiametern var 3 meter och antennskålen var vikbar på mitten för att underlätta transport. Würzburgradarn började levereras 1940.

Würzbugradarn typ A, C och D tillverkades under kriget i cirka 4000 exemplar. 

Würzburgradarn fanns också som stationär  eller järnvägsburen variant, Würzburg-Riese eller FuMG.65 Antenndiametern var hela 7,4 meter och räckvidden för direkt eldledning 70 km. Cirka 1500 Würzburg-Riese tillverkades under kriget.

Mellan 1937 och 1939 studerades och introducerades i England ASV Mk II radarn. Förkortningen ASV står för Air to Surfice Vessel dvs, översatt till svenska  "Flygburen radar för upptäckt av fartyg på ytan". Mk II står för Version 2.

En tysk Junkers J88 utrustad med radar
för nattjakt. 

Med andra ord en radaranläggning som, med viss möda, kunde rymmas i ett större flygplan. Framför allt var det antennskogen i flygplannosen som var ett problem. Självklart störde den flygplanets aerodynamik och det krävdes ett tyngre flygplan är Spitfire och Hurricane att bära denna "skog av pinnar". 

Tysk Me110 utrustad för med radar
för nattjakt

Tyvärr har redaktionen inte lyckats finna en enda bild på den engelska arbetshästen vid flyguppdrag över hav, flygbåten Short S.25 Sunderland, eller tungviktsnattjakten de Havilland Mosquito NF.Mk II utrustade med antennspröt för radar ASV Mk II.

Engelska flygplans skog av antennspröt för en radar som arbetade med metervågor var dock i princip densamma som för radarförsedda tyska flygplan. När den brittisk/amerikanska radarn övergick till centimetervågor (tack vare kavitetsmagnetronen) byggdes de utvändiga antennerna in i en radom i nosen på Mosquiton och S.25 Sunderland.

de Havilland Mosquito - Englands och Kanadas
tunga och snabba jakt/spanings- och bombflygplan.
Här har "meterradarn" ersatts med centimeterradar
och antennerna för denna finns inne i
nosen

Short S.25 Sunderland

Short S.25 Sunderland var ett mycket stort
flygplan vilket framgår av bilden. 

Flygbåten Short S.25 Sunderland var RAF:s Coastal Command verkliga arbetshäst - byggd för uppdrag över hav. Den hade två däck där det undre även innehöll bäddar för 6 besättningsmän (av normalt 11). Under upp till 14 timmar långa flygningar, t ex konvojtjänst, turades faktiskt besättningen om att sova. Givetvis fanns där också ett kök med kokmöjligheter och ett matrum.

Beväpningen bestod av: en 36 mm kanon, 910 kg bomber och/eller sjunkbomber, 16 kulsprutor, vara fyra sammankopplade monterade i stjärtpartiet.

Tyskland lyckade under kriget inte själva driva utvecklingen av radarn ner till centimetervågor utan fortsatte kriget igenom med den framåtriktade skogen av antennspröt på sina nattjaktplan.

Ett för England mycket viktigt strategiskt mål att bekämpa var de tyska u-båtarna  som bokstavligen hotade landets existens genom att sänka fartyg med förnödenheter på väg till England. Radarns fältmässiga entré var ur denna synvinkel mycket välkommen. U-båten var vid denna tid till sin karaktär ett övervattensfartyg som vid behov, och för en begränsad tid, kunde dyka. U-båten måste regelmässigt, under gång med de båda dieselmaskinerna, ladda sina ackumulatorer för att vara beredd att dyka och manövrera under vattenytan. För att undgå flyganfall inom vattenområden som låg inom RAF:s räckvidd, dvs i närheten av kusterna - inklusive u-båtsbaserna i ockuperade Frankrike, navigerade man ofta nog dagtid till och från operationsområdena ute i Atlanten i undervattensläge. Under natten gick man sedan upp till ytan för att åter ladda batterierna. Det var under denna nattliga förflyttningsfas som u-båten var sårbar för de radarbestyckade Sunderlandflygbåtarna och Mosquitonattjaktplanen.

Biscayakorset

För att få tillräcklig förvarning om ett annalkande flygplan, och därmed ett anfall, försågs u-båtarna med en radarvarnare kallad METOX efter sin tillverkare - ett företag i ockuperade Frankrike. METOX-antennen kallades vanligen av besättningen Biscayakorset eftersom den mest troliga platsen för ett flyganfall var när u-båtarna löpte in till, eller ut från, u-båtsbaserna i ockuperade Frankrike via just Biscayabukten! Biscayakorset var i grunden en enkel ramantenn där stommen bestod av trä och konstruktionen roterades för hand uppe i u-båtstornet. Nere i u-båten fanns den erforderliga mottagaren avstämd för våglängder runt 1,5 meter. En signalist försedd med hörlurar avlyssnade signalen från apparaten. Så snart en signal uppfattades på 8-10 km avstånd från flygplanet, snabbdök u-båten - och var därmed försvunnen.

1943 märkte u-båtscheferna att fiendens flygplan dök upp ur tomma intet. Ingen förvarning från METOX. Vilket var skälet till denna dödsfälla som invaggade u-båtsbesättningen i bedrägligt lugn? Engelsmän och Amerikaner visste svaret: centimeterradarns fältmässiga introduktion. Den konstruktion som, tack vare kavitetsmagnetronen, flyttat sändningsbandet till centimeter-vågor i stället för de ursprungliga meter-vågorna. METOX var med ens obrukbar!

Under en bombräd mot Köln natten mellan 2 och 3 februari 1943 kraschade ett brittiskt flygplan utrustat med den nya cm-radarn. Ur vrakresterna bärgades vitala radardelar och tyskarna fann hemligheten bakom de överraskande flygattackerna där METOX förblivit tyst: kavitetsmagnetronen och med den cm-radarn. 

Telefunken konstruerade med utgångspunkt från detta fynd radarvarnaren NAXOS (för cm-våglängd) vilken distribuerades till de tyska u-båtarna.

Krigslyckan för u-båtarna hade emellertid vänt ryggen åt Tyskland - inte minst genom den allt större närvaron av amerikanska korvetter och jagare, vilka kunde eskortera handelsfartygen (Se även Vägen till frihet - the Liberty Ships). Antalet i Atlanten disponibla hangarfartyg vilka kunde ge konvojerna ökat flygskydd hade också ökat. Sist men inte minst hade engelsmännen i Bletchley Park via (främst) matematikern Allan Turing knäckt den tyska ENIGMA-kodens uppbyggnad och funktion. U-båtarnas "lyckliga år" var förbi och vid krigsslutet 1945 låg ca 700 av Tysklands 1000 operativa u-båtar på havets botten - med sina besättningar. 

30 000 av 40 000 tyska u-båtsmän kom aldrig åter till hemmabasen.

I Sverige fanns 1939, inom en begränsad grupp militärer, viss kunskap om radarn. Någon apparatur fanns givetvis inte tillgänglig eftersom Tyskland, England och USA önskade vara ensamma om att äga denna fantastiska juvel! När sedan Andra Världskriget väl var ett faktum upphörde bokstavligen allt informationsutbyte med länder utanför den egna intressesfären rörande radarn och andra strategiska produkters konstruktion och tillverkning.

Under första halvåret 1940 inlöpte rapporter från krigsskådeplatserna som gjorde tydligt att uppfinningen, radar, hade stort strategiskt och taktiskt värde och man kom därvid till insikt om att i första hand örlogsflottans fartyg borde förses med radaranläggningar.

Radarns benämning i Sverige genomgick under denna tid olika faser såsom RL = Radio Lokalisering, RE = Radar Eko, ER = Eko Radio för att slutligen anamma den amerikanska akronymen Radar = Radio Detection and Ranging. 

Under 1940 kom den till Kungliga Marinförvaltningen inkallades radioingenjören Torsten Elmqvist från Svenska AB Trådlös Telegrafi, SATT att, i kraft av sina stora insikter i ämnet radioteknik, lämna en rad förslag till framtagningen av en svensk fartygsburen radar.

Ett av de största hindren att förbigå var bristen på sändarrör och bildskärmar (CRT). 

Experiment gjordes med att tillverka ett svenskt klystronrör - dock utan framgång. 

Magnetronen, som ju användes i radarn av Tyskland, England och USA, var vid denna tid mer eller mindre okänd i Sverige.

Nu sattes hoppet till en av Telefunken specialkonstruerad triod (jfr ovan) vilken gav "högsta möjliga effekt vid högsta möjliga frekvens". Ett enda sådant rör kunde återfinnas i Sverige och detta fick stå modell för en "piratkopia" framställd av Standard Radio och Telefon AB (SRT).

SRT tillverkade också det för systemet så väsentliga katodstråleröret (bildskärmen) och ett komplett laboratorieexemplar av den första svenska radarn testades på Bromma flygfält (där FRA hade en barack) i månadsskiftet mars/april 1942.

Den 17 maj 1942 skedde de första "skarpa" testarna till sjöss ombord på minsveparen Bredskär. Provverksamheten överflyttades därefter till ett av flottans rekvirerade hjälpfartyg, ångaren Norden, vilken fungerade som skolfartyg för utbildning i avståndsmätning med optiska instrument. Till stor glädje för testpersonalen visade det sig att den nya Ekoradion (radarn) hade bättre mätnoggrannhet än den optiska mätmetoden!

I samband med varvsöversyn vid nyåret 1942/43 installerades den första svenska radaranläggningen på pansarskeppet Drottning Victoria.

En fullskaledemonstration till havs ombord Drottning Victoria av Ekoradion, den 26 januari 1943, i närvaro av försvarsministern Per Edvin sköld, ÖB Olof Thörnell och alla försvarsgrenscheferna, har gått till hävderna på grund av ett förfärligt oväder där minst halv storm och snödrev gjorde den optiska sikten obefintlig. Väderläget tydliggjorde ovedersägligen skillnaden mellan de konventionella optiska mätutrustningarna och den väderoberoende Ekoradion.

Allteftersom stationerna i den ”fabrikstillverkade” provserien blev klara under våren 1943 placerades de ut för fortsatta prov och operativ drift på fartyg och även på fasta kustartillerianläggningar. Systemen förbättrades därigenom ytterligare.

I mars 1943 beställde Marinförvaltningen 15 ekoradio-stationer av den nu utvecklade typen. Leveranserna påbörjades i augusti 1943 och stationerna placerades på pansarskeppen, på jagarna och i kustartilleriets fasta anläggningar.

Dessa frekvensmodulerade ekoradiostationer fick beteckningen Ekoradio typ I eller ER Ia för fartygsbruk och ER Ib för kustartilleriet. Kustartilleriantennen hade måtten 7,5 x 2m och var monterad så att den med en elmotor kunde roteras horisonten runt eller manuellt riktas för noggrann målinmätning.

På pansarskeppen bestod sändarantennen av 4 dipolrader, med 8 dipoler i varje rad. Mottagarantennen bestod av 2 rader med 8 dipoler. Antennerna var monterade över varandra, med den totala dimensionen 2,82 x 2,17m.

Jagarnas sändar- och mottagarantenner bestod båda av 2 rader med 6 dipoler. De placerades efter varandra med totala dimensionen 0,75 x 4,2m.

ER Ia ”pansarskeppsmodell” på pansarskeppet Sverige. Notera hur antennen är monterad överst på stridsmärsen och saknar möjlighet att roteras. Bilder på pansarskeppet Drottning Victoria visar antennen monterad något lägre. Sannolikt skilde det mellan prototyp- och serieinstallationerna

ER Ia, radar av ”jagarmodell” på jagaren Malmö. Även denna är fast monterad ovanför avståndsmätaren. Troligen är en antenn monterad även på jagaren Sundsvall i bakgrunden, men bildkvaliteten är för dålig för observationen skall vara helt säker. Bildmaterialet för ER I är över huvud taget magert. Utrustningarna var strängt hemliga och troligen togs få detaljbilder av antenner eller andra enheter.

Radarn tog ett mycket stort steg framåt under Andra Världskriget främst genom den brittiska upptäckten av kavitetsmagnetronen - en upptäckt som gav De Allierade ett ointagbart försprång gentemot Axelmakterna. Historien lär oss dock att en fast beslutsamhet att lösa ett visst problem även ger små länder de verktyg som krävs för att spela på motståndarens planhalva!

- Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress