Raatteen Portti - Ett museum över död och förintelse

Bara 25 meter från vår husvagn finns en grop... Här stod en Ukrainsk soldat på post i januari 1940... sannolikt föll han... eller frös ihjäl... det gjorde de flesta av hans kamrater i 44. mekaniserade gevärsdivisionen... 17 000 man... tanken svindlar när man efter 77 år står på en plats där en ung man slutade sina dagar... tusen tankar korsar hjärnans vindlingar... vem var hans mor... fick familjen någonsin veta vad som hänt... ett vet vi... hans kropp ligger - förmodligen fullt igenkännerlig - i någonstans i myrmarkerna längs Raatevägen i östra Finland.

Hans chef, brigadchef Vinogradov, smet undan divisionen öde... men mötte ett annat i sitt hemland: han avrättades den 11 januari 1940, anklagad för att ha förlorat 40 fältkök...

Tidsspegeln har i ett reportage namnat Raatteen Tie - Dödens Väg redogjort för vad som hände längs denna väg... här kommer ett bildreportage från platsen Raatteen Porti där ett besöksvärt museum ligger.

Just vid kanten av museet ligger ett "muistomärrki", 
minnesmärke, över stupade finnar och ryssar... Minnesmärket påminner om det i Berlin, strax vid Brandenburger Tor, uppförda minnesmärket över Tredje Rikets mördade...

Platsen är dock vida större än den vid Brandenburger Tor - och lite avvikande... i mitten en klockstapel och runt omkring denna tusentals vassa sprängstenar - påminnande om stridsvagnshindren i Mannerheim- eller Salpa-linjen... stenarna...oräknade står för en stupad... klockorna i stapeln klingar i vinden... de är 105 st, lika många i antal som Vinterkriget varade i dagar.

Den ryska stridsvagnen av typ T-26 står där den stannade i januari 1940. Bokstavligen... Huruvida någon i den tre man starka besättningen klarade livet är obekant... Den öppna tornluckan tyder på att någon försökte lämna vagnen...





Om du, käre läsare, kommer 10 km öster om Suomussalmi får du helt enkelt inte missa Raatteen Porti... följ med mig till museet och längs spänger in i den finska ödemarken... där bortemot 17 000 Ukrainska soldater vilar under mullen...

Bort går vi, somliga in i evigheten, andra längs okända vägar... En spång ut i ödemarken.. .
Här vilar tusentals Ukrainska pojkar... som var sagda att de skulle frälsa de finska bönderna... de ville emmertid inte bli frälsta... inte till den kommunistiska tron... och pojkarna, de Ukrainska, vilar sedan 77 år i den Finska mullen... tusende av dem...






Efter 77 år har naturen återerövrat sin mark... men spåren finns kvar... Här en sovjetisk skyddsgrop...

, 

Nej, det är ingen stupad ryss.. men ett sentida försök att efterlikna ett ryskt skydd mot den obarmhärtiga finska vinterkölden... En usel koja i en grop för två man...de flesta soldaterna i 44. divisionen frös helt enkelt ihjäl.., de som inte besparades lidande genom en kula från en finsk kulspruta... eller från skarpskytten Vita Döden... Gropen är äkta. ..

Här under vilar de...

Museet talar för sig självt

Att ta en stelfrusen handgranat ur frysen kräver egentligen ordentliga vantar... de finska soldaterna hade just inga vantar...

En finsk kulspruteställning någonstans i ödemarken...

Kommer ni ihåg, ksp 36 i dubbellavettage, ni som var med på A9

Denna stridsvagn har vi sett förut.... då sönderskjuten på Raatteen Tie, alldeles utanför museet

Svenska  Bofors tillverkade en internationellt hyllad 37 mm pansarvärnskanon... drygt 100 av dessa skänktes till Finland...

8200 svenskar gjorde sin plikt (i Sallaområdet, nordöstra Finland) "Finlands sak är vår" - 33 av dem kom aldrig hem..

Tikkakoskis maskinpisol, tilldelad, förutom Finland även Sverige, Danmark och Schweiz (m.fl) Magasinen var som synes runda och rymde som mest 71 patroner (olika magasin fanns...) Den svenska efterföljaren, kpist m/45 hade ett magasin om 36 patroner... och skotthastigheten var 600 per minut... Tikkakoski sköt 800-900 skott per minut.. men det effektiva skjutavståndet var mindre... 

Det ryska minnesmärket över de stupade vid Raatteen Tie, just öster om Raatteen Porti... 

                                                            Ω