fredag 5 januari 2024

Inlåst i säkerhetsvalvet


Skoghalls Prästgård omkr. 1940 Ombyggnad av fasaden mot
gatan till nuvarande utseende skedde 1959.
Dörren till höger ledde in till Pastorsexpeditionen
Vi befinner oss i Skoghalls Prästgård - mitt hem i 22 år. Idag har Svenska Kyrkan avyttrat alla tjänstebostäder men jag hade förmånen att, från ett års ålder, växa upp i detta ståtliga hus om 225 kvadratmeter och med en tomt om ca 3500 kvm. Gräsytorna skulle klippas - och när tiden var mogen blev det min uppgift att med handgräsklippare frisera grönskan.

Men, det var inte detta som jag ville berätta - utan om den dag då jag låste in min syster Margareta i säkerhetsvalvet!

Säkerhetsvalv i en Prästgård? Jo, Prästgården i Skoghall hade, förutom bostaden för komministern och hans familj, också en administrativ funktion i en därför avsedd lokalyta den s.k. Pastorsexpeditionen. I denna lokal fanns ett brandsäkert betongvalv för förvaring av församlingens kyrkböcker. Valvet tillslöts med en brandisolerad ståldörr av normal "gångstorlek" och med en tjocklek av en knapp decimeter. 3-4 stycken stålkolvar om ca 25 mm diameter säkrade dörren i stängt - och låst läge. Stålkolvarna manövrerades med en stabil ratt av svartoxiderat stål. Ovanför ratten fanns ett i sidled förskjutbart svartoxiderat lock. Innanför locket fanns ett nyckelhål avpassat för en nyckel med två motställda ax. När skåpet skulle öppnas sköt man locket åt sidan, stack in nyckeln, vred om densamma och drog sedan undan stålkolvarna med ratten. Om så önskades kunde nyckeln därefter tas ut ur låset alltmedan låskolvarna var tillbakadragna. 

Det var denna konstruktionsdetalj som blev mitt fall - och förorsakade en febril aktivitet i Prästgården den ödesdigra eftermiddagen, torsdagen den 24 januari 1952. 

Låskonstruktionen medgav alltså att man i upplåst läge kunde ta nyckeln ur låset. Stålkolvarnas låshakar kom då att vila på kolvarna. När dörren åter var tillskjuten vred man på ratten och ett metalliskt 'tick-klonk' förkunnade att låshakarna fallit ner i kolvarnas urtag. Dörren var därmed låst...

Den 25 januari 1952 var jag åtta år - sånär som på 1½ månad. Min syster Margareta är 2½ år äldre. På eftermiddagen lekte vi som barn gör och leken förde oss in i Pastorsexpeditionen. Där var ännu helt folktomt - kvällsexpeditionen började först klockan 17 och skrivbiträdet hade eftermiddagsledigt. Pastorsexpeditionen var egentligen förbjudet område för oss barn - men barn är barn och så länge ingen verksamhet bedrevs där kunde man smita in!

Jag fick ett infall och sade till min syster: "Vill du veta hur det är att sitta i fängelse?"

"Kom här", sade jag och öppnar dörren till säkerhetsvalvet. "Har man varit tillräckligt dum får man i ett fängelse sitta i ett mörkt rum - och med dörren låst", sade jag.

"Nä, du får inte låsa dörren", sade min syster och för att förhindra att jag låste in henne tog hon nyckeln med sig in i valvet.

Därmed gjorde olyckan sin entré. Margareta steg in i valvet med nyckeln i sin hand och jag stängde den tunga ståldörren efter henne. För säkerhets skull vred jag därefter om den svarta ratten. Än idag kan jag höra hur spärrhakarna föll ner i sina urtag i kolvarna... olyckan var ett faktum.

"Släpp ut mig", ropade min syster därinne i mörkret. Jag försökte vrida ratten  men den satt fast och jag tvingades inse att dörren gått i lås - och att nyckeln fanns därinne i mörkret tillsammans med Margareta.

"Jag skall hämta mamma" ropade jag mot dörren och sprang ut i köket där mor arbetade med matlagning. Min mor var en mycket rationell människa med ett snabbt intellekt. Hon förstod genast sammanhanget och gick ut i hallen och ropade uppåt trappan till min far som befann sig på övervåningen: "Albin, var finns reservnyckeln till säkerhetsvalvet?"

Far kom snabbt ner från övervåningen och frågade vad som hänt. "Margareta sitter instängd i valvet, dörren är låst och hon har nyckeln med sig därinne" svarade min mor.

Min far var en andens man och svor aldrig någonsin - men hade så inte varit fallet är jag säker på att han skulle ha utbrustit: FAN OCKSÅ!

Nu var han alltså inte lagd åt förbannelser. Han var uppväxt med yxa och tvåmans timmersvans i den norrländska granskogen. Efter 4 års folkskola fick han som 12-åring gå ut som lilldräng i annat hushåll. Han var från barnsben van vid att fatta både egna och, för den delen, andras beslut och - jag såg honom aldrig någonsin rådvill!

Han svarade efter någon sekunds funderande: "Här i Prästgården finns ingen reservnyckel, ingen har någonsin frågat efter en sådan. Kanhända det finns en extranyckel hos kyrkoherden i hans bostad ute på Lövnäs."

En snabb telefonkontakt med Lövnäs gav ett negativt besked: Ingen reservnyckel fanns!

Telefonkontakt med låssmed i Karlstad var likaledes negativ: "Detta är en Rosengrensdörr i bankvalvsformat. Det tar tar timmar att forcera en sådan ståldörr. En annan aspekt är att det kan vara mycket bråttom: Det är fullt tänkbart att syret kommer att ta slut - och ert barn därigenom kommer att dö... det är bråttom... Mitt råd är att man bryter igenom betongväggen på lämpligt ställe. Vet ni var ni kan få hjälp med detta?"

Jo, far visste både var och hur. Uddeholmsbolaget (UHB), numera Stora Enzo, hade vid denna tid en Materialgård. Där fanns alla de hantverkare och kunskaper som behövdes för att driva underhåll av fabrikerna, det stora sågverket, vedgårdarna där en hel vinters virkesbehov för massafabrikerna och sågverket lagrades, etc etc. I arbetsuppgiften för Materialgården ingick även underhåll av det mycket stora innehavet av bostäder avsedda för UHB:s anställda i Skoghall.

Telefonsignalen gick till civilingenjören Rolf Samuelsson med ansvar för UHB:s byggnader och bostäder i Skoghall.

Samuelsson ringde i sin tur Materialgården och gav erforderliga order.

Inom kort infann sig på Prästgården en arbetsstyrka om fyra man utrustade med lämpliga verktyg för att bryta igenom en 40 cm tjock armerad betongvägg.

El-drivna verktyg för betonggenombrytning fanns inte på denna tid - här gällde slägga och handhållna borrar!

Arbetet igångsattes på av far anvisad plats! Mor Karins uppgift blev att sitta på en stol utanför ståldörren och berätta sagor och prata med Margareta - allt för att hon inte skulle somna och i mörkret tappa den så viktiga dörrnyckeln.

Under tiden som arbetet pågick började 'kunder' komma till den kvällsöppna Pastorsexpeditionen för att få åldersbetyg och andra dokument kopplade till folkbokföringen vilken då ännu var en del av Svenska Kyrkans åligganden.

Medkänsla för den så olyckligt innelåsta flickan, för prästen och hans hustru som i sina inre dolde den oro de kände för den eventuella syrebristen som kunde döda deras barn, liksom den naturliga nyfikenheten på dramats upplösning gjorde att ingen av besökarna ville lämna Pastorsexpeditionen - om än själva orsaken till deras besök var hanterat och löst. Resultatet blev att den lilla lokalen så småningom blev 'knökfull'!

Under denna dramatiska tid var jag 'förvisad' till Barnkammaren på Prästgårdens övervåning - i själva verket rakt ovanför 'brottsplatsen'. Vad jag där, i den tilltagande skymningen och ensamheten, tänkte är idag obekant. Möjligen tyckte jag att min syster varit dum som tog med sig den viktiga nyckeln in i valvet... situationens allvar förstod jag inte.

Så hade då arbetarnas idoga slägghamrande på handborrar givit resultat! Ett hål stort nog för en liten flickas hand var upptaget i betongen. Genom det räckte hon ut nyckeln och blev befriad från sin tid i fängelset!

Nedan finns en tidningsnotis rörande dramat. Av vad vi kan läsa är det inte så mycket som stämmer med vad ovan berättats. En god vän sade till mig för en tid sedan: "Det har stått i tidningen så det kan vara sant." Detta gällde uppenbarligen redan då - fast än mer idag!

Någon bestraffning för tilltaget att låsa in min syster i säkerhetsvalvet rönte jag aldrig. Mor och far var alltför glada över att händelsen fick en så lycklig upplösning.



- Ω -

                                                 
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar