Några inledande ord...
Som operativ säkerhetschef vid
Sverige Television blev jag understundom indragen i händelser av de mest
märkliga slag. Min tystnad om dessa händelser har varit total under mer än 10
år men jag anser mig nu vara oförhindrad att delge en större krets insyn i vad
som försiggick.
Detta med tystnad
ja, under min tid försiggick mitt, och andras, säkerhetsarbete under ledorden ”Verka
- utan att synas” i den fasta förvissningen om att det finns så många
mentalt störda individer ”där ute” att information om hot på tidningarnas
löpsedlar - liksom åtgärder mot dessa hot - så långt möjligt skulle
undertryckas.
Naturligtvis
offentliggör jag inga namn i mina berättelser - det skulle vara ett såväl etisk
som moralisk självmord för den som ägnat en stor del av yrkeslivet åt att
hjälpa människor som befunnit sig i nöd - och i vissa fall i svår ångest!
En adresserad tomhylsa - eller en möjlig kula för dig?
Jag
hade just tömt mitt postfack och satt nu vid skrivbordet för att gå igenom
morgonens brevskörd. Huvudsakligen bruna interpostpåsar låg framför mig på
skrivbordet - men där fanns även några externa brev adresserade till mig. I en
av de bruna internpostpåsarna låg ett förseglat brev ställt till en kvinnlig
medarbetare. Brevet skilde sig något från det normala genom att där inne dolde
sig något runt och relativt kort - sådär
Under min långa tjänstetid med säkerhetsarbete vid SVT, 20 år, kom jag till klarhet i vissa återkommande frågor, en av dessa var att den som regelbundet uppträder i TV-rutan förr eller senare kommer att utsättas för någon form av uppvaktning, vanligen från en representant för det motsatta könet. Denna uppvaktning, numera kallad stalkning, har en mångfasetterad form, här några exempel:
* Du är så vacker
* Du är så ful
* Du har så vackra kläder
* Du har så fula kläder
* Du har så rätt
* Du har så fel
* Jag skall mörda dig
* Jag vill gifta mig med dig
* Jag blir så kåt när jag ser dig
* Jag kräks när jag ser dig
* Du skall kokas levande i ett badkar med saltsyra
* Jag skall ordna så att du som straff blir våldtagen av sju negrer
* etc etc
Alla mina hjälpsökande som första gången drabbats av stalkning har uttryckt samma sak: Varför jag? vad har jag gjort? är jag och familjen säker till liv och lem? Hela jag känner mig smutsig, ja besudlad av en anonym person…
De drabbade har förvisso uppvisat varierade känslolägen men gemensamt för dem alla är den isande inre känslan av att vara observerad av - ja, VEM? av möjlig uttalad bestraffning? Till sist den förfärliga känslan av att ha blivit nedsmutsad, ungefär som när man drabbats av inbrott: en människa utan ansikte har grävt i mitt liv! Jag har själv upplevt detta.
Osäkerhet och rädsla blir, för den ’uppvaktade’, plötsligt en realitet som gräver och gnager i det innersta. ”Ingen har berättat om detta när jag sökte jobbet” har många sagt mig.
Mottagaren
av brevet, enligt ovan, hade vid ett möte, sagt mig att hon inte ville ta del
av brev från okänd avsändare. Av denna anledning sände hon sådana brev vidare
till mig. Instruktionen till mig var tydlig - men samtidigt tung och
ansvarsfull: Innehåller brevet sådant som uppenbarligen är personligt till mig
vill jag ha information om det. Brev med hot, frierier, förslag etc. vill jag
inte veta något om. Gör vad du vill med dem - men berätta inget för mig!
Där satt jag faktiskt och skulle avgöra huruvida en uppenbar dåres skriverier skulle tas på allvar eller inte… ett felaktigt beslut kunde faktiskt innebära döden för adressaten. Nå, jag var ju tämligen insatt i den absoluta majoritetens snurriga skriverier - men absolut ingen vet hur en mentalt handikappads värld ser ut inifrån…
Jag
skakade fram innehållet ur internpostpåsen och fick ett vitt adresserat och
frankerat brev i handen. Kuvertet öppnades med en brevkniv och det ’mystiska’
innehållet rullade ut på mitt svarta skrivbordsunderlägg. En mässingsblank,
avfyrad,
Fundersamt plockade jag ut ett dubbelvikt papper ur kuvertet, vek ut det och läste texten. Jag kan inte längre återge innehållet men innebörden var att hon som journalist med fel (påstådd) partifärg och fel rapportering skulle avrättas.
Sanningsenligt
blev jag illa till mods - trots att typen av brev var långt ifrån ovanliga. Den
normala hanteringsgången för sådana brev var genomläsning, värdering i
förhållande till annan liknande post och därefter en sammanvägd riskbedömning.
Vanligen förpassades sedan brevet till arkivskåpet där de kanske i framtiden kommer
att utgöra grunden för en doktorsavhandling med fokus på hotbrev ställda till
journalister.
Här resulterade riskbedömningen i att jag ringde min kontakt på Kriminalpolisen. Denne delade mina farhågor och ville att jag och brevadressaten snarast skulle bege oss till Polishuset på Kungsholmen för att göra en polisanmälan samt lämna fingeravtryck - förutom våra skulle sannolikt avsändarens fingeravtryck finnas på brevet och dess innehåll. Jag behöver väl inte skriva att avsändaren var anonym - men poststämpeln pekade på Malmö.
Efter någon vecka fick jag besked: avsändarens DNA hade säkrats från frimärkets baksida där vederbörandes saliv återfanns i klistret. Dessutom hade vi sådan tur att avsändarens DNA redan fanns i polisens DNA-register.
Mannen, för det var en sådan, anhölls och förhördes. Därvid framkom att han absolut inte menat att skrämma eller hota adressaten utan hade fått en idé till en film och hade velat testa upplägget genom detta anonyma brev.
Huruvida mannens förhörsberättelse stod i samklang med hans avsikt med brevet får vi naturligtvis aldrig full klarhet i - men tilltaget bedömdes av tingsrätten kunna sonas med 6 månaders fängelse!
Vid polisanmälan på Kungsholmen använde vi min, vid Östermalms Polisstation utvecklade, metod för att initialt sekretesskydda målsäganden. Metoden väckte viss förvåning på Kungsholmen - okänd som den var. Enkelt sammanfattat går det till såhär: En anmälan är i den stund den görs en offentlig handling och t ex Pressen kan begära ut den. För innehållet, sådant det framkommer i förhör, gäller dock Förundersökningssekretess. För att ’mörka’ målsägandens namn gjorde jag så, att jag och SVT stod som anmälare medan målsägarens namn ersattes med X. I ett tilläggsprotokoll till anmälan fanns X namngiven samt detaljer om det aktuella hotet. Tilläggsprotokollet blir aldrig offentlig handling. Först när ärendet gått till åtal (domstol) hävs förundersökningssekretessen - och brottet och dess juridiska konsekvenser blir offentliga.
Några dagar efter att domen fallit upptäckte jag till min förfäran en bildsatt artikel i någon av ’kvällsdrakarna’. Ansiktet på bilden var ’blurrat’ men för den som var bekant med den fotograferade var gestalten inte svår att känna igen, och texten beskrev förstås händelsen på kvällsdrakars vis.
Min första tanke var: Hur har detta kommit ut? Jag har ju faktiskt vidtagit alla mått och steg för att begränsa offentligandet av händelsen. Svaret infann sig genast: Efter laga dom är såväl händelsen som de inblandades namn och brottspåföljden offentliga.
Min andra tanke var: Hur många psykiskt instabila personer kommer nu att känna sig manade att skriva brev…?
Svensk press har en etikregel som anger att namn så långt möjligt skall undvikas i rättssaker - för såvitt inte namnet i sig är av allmänt intresse. I detta fall hade regeln följts och målsäganden förblev anonym inför allmänheten.
Jag rycktes ur mina funderingar av telefonens signal. Där var en upprörd kvinna som talade om att hon också fått ett liknande brev - dock utan patronhylsa. Vad hade jag gjort av denna sak? Var fanns brevet? Var det lämnat till polisen?
På bråkdelen av en sekund hade min hjärna återkallat händelsen med hennes brev. Så artigt jag kunde sökte jag därefter förklara att brevet i sig inte skiljde sig från övriga anonyma brev rörande motsvarande hot och därför lämnats utan åtgärd.
Nu blev hon arg som ett bi och menade att jag måste låta polisen analysera även hennes hotbrev för att se om det var samma gärningsman. Hon hotade mig också med att hon minsann skulle ta upp ärendet med min chef! Detta senare brydde mig just intet: min chef och jag hade inte alltid samma uppfattning om en specifik fråga och våra samtal kunde bli både långa och animerade. Diskussionerna slutade med en avvägning av våra åsikter. Ibland hade mina värden större tyngd än chefens, ibland var hans de tyngre. Ibland hade vi oförenliga uppfattningar och diskussionen slutade då med att jag sa: ”OK du är chef, jag är lojal och gör som du säger! Du vet i alla fall min mening”. Vi arbetade samman många år och hyste aldrig någonsin agg till den andre efter en hetsig diskussion.
Nå, det var en kort utvikning. Tillbaka till den arga damen i luren. Jag hade lärt av politiker att man inträngd i ett hörn, och utan tillgång till kloka rådgivare, bör göra ”en pudel”. Följande denna etablerade konst sa jag - Ja, jag får be dig om ursäkt men brevet är sannolikt borta. Jag dock alltid ansvar för vad som sker eller inte sker inom mitt område och du är naturligtvis helt fri att ta upp frågan med min chef. Upprört avslutade hon samtalet…
Den
trista sanningen var dock följande: Mitt skrivbord var sedan länge alltför
belamrat med allehanda facktidskrifter och en diger samling av dokument och
brev. Vanligen brev om vars innehåll man kunde tycka si eller så - och i väntan
på det ögonblick då allt uppenbaras och beslut kan fattas lades de åt sidan -
men de var för den skull inte bortglömda. Jag vill minnas att 1900-talets
störste retoriker, Winston Churchill, brukade säga: ”80-90 procent av alla
ärenden kan beslutas inom fem minuter, dvs genast - de övriga 10-20 procenten behöver
måhända utredas och tar därmed lite mer tid i anspråk”.
Vad har nu Churchill, mitt skrivbord och det försvunna brevet för samröre? Jo, mitt skrivbord måste röjas och de eftersläpande kommentarerna till de många dokumenten borde sedan länge avlämnas. Jag tillämpade ’Churchills Princip’ och, minsann, på mindre än en timme var allt klart! 90 procent avklarat, 10 procent till fortsatt beredning. Bland de 10 procenten fanns det, i detta sammanhang efterfrågade, anonyma hotbrevet till den arga telefonrösten.
Då, när hanteringen av det nu efterfrågade brevet slutfördes, var eftermiddag och solen gassade. Innetemperaturen var hög och luften kvalmig. Brevet vägde i min hand. Min tidiga uppfattning om brevet fanns kvar - ingen åtgärd. Därefter gick det fort! Högra handen dök ner under skrivbordet och ett finger fann strömbrytaren på dokumentförstöraren som villigt startade. Höger hand hämtade sedan brevet från skrivbordsunderlägget och dök åter ner till dokumentförstöraren. Ljudet från maskinens skärande knivar kungjorde att brevet förvandlats till konfetti.
Naturligtvis kände jag efter samtalet en viss oro över att jag, då - tidigare alltså, förstört bevismaterial som skulle kunnat påverka den aktuella rättegången. Dock kunde man inte utan skriftjämförelse - och kanske DNA-test av frimärket - fastställa om breven hade samma avsändare. Men ’jämförelsebrevet’ hade med hjälp av dokumentförstöraren för alltid försvunnit…
Jag lyfte telefonluren och slog numret till utredande kriminalkommissarie på Kungsholmen för att dryfta ärendet. När han hört vad jag hade att berätta sa han med ett skratt: - Ägna din tid till något annat än att fundera över detta. Gärningsmannen skulle inte fått en enda dags fängelse extra - även om det kunnat bevisas att det var han som skrivit det nu försvunna brevet!
Jag hörde aldrig mer något om saken - men visst vidtog jag åtgärder till förhindrande av en upprepning….
- Ω -
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar