Sveriges flygvapen - en alltmer ihopsjunken och kraftlös jätte

När generallöjtnant Torsten Rapp (bilden) tillträdde som flygvapenchef den 1 juli 1960 blev han samtidigt chef för världens 4:e största flygvapen. Till sitt förfogande hade han ca 1000 stridsflygplan av typen J28 Vampire, SAAB J29 Flygande tunnan, SAAB 32 Lansen samt J 34 Hawker Hunter och 
SAAB 35 Draken.

J29 Flygande Tunnan

J 32B Lansen

J 34 Hawker Hunter

J 35 Draken

De ovan redovisade flygplanen sånär som på J 34 Hawker Hunter fanns i Jakt-, Attack- och Spaningsversioner (JAS). Det engelskbyggda flygplanet J 34 Hawker Hunter saknade, märkligt nog, varje form av radaranläggning! Konservativa engelsmän?

Första uppdraget för generallöjtnant Torsten Rapp denna första tjänstgöringsdag som flygvapenchef var att kl 09:30 lägga ner en krans vid minnestavlan över omkomna flygare i byggnaden Tre Vapen vid Gärdet i Stockholm. Tavlan är utförd i marmor med namnen i relief på de 700 flygare som - till detta datum - givit sina liv i flygvapnets tjänst. Under de 15 månader som Rapp var flygvapenchef skulle ett skrämmande stort antal namn komma att tillföras.

Flygvapnets piloter övades intensivt och farligt hårt för att maximalt vara beredda på Kalla Krigets stridsverklighet. Lågflygning, ofta något 10-tal meter över trädtoppar och havsytor, var vardagsmat.

Låg flygning var en grundläggande del av det taktiska konceptet för försvar av Sverige mot en numerärt överlägsen fiende. Tanken var att oupptäckt och överraskande nå fram till målet.

Flygplanen skulle flyga lågt i dalgångar vilka med skyddande berg gav radarskugga. Att flyga och navigera i hög fart krävde dock massor av träning och flygarna skickades därför regelbundet upp för att öva. Många markfasta föremål utgjorde mycket farliga hinder. Förutom starkt kuperad terräng fanns kraftledningar, höga skorstenar och höga radiomaster att se upp med!

Höjdbestämning vid flygning över havsytor liksom flygning över snötäckt mark var också vansklig (jfr tidigare inlägg om Leigh-ljuset i Bakgrundshistoria I).

En av eleverna vid den största examineringen av nya flygare vid flygskolan på Ljungbyhed, Ulf Björkman, kom i sina minnen efter flygarkarriären att berätta om Liemannen, Dödens representant, som följde tätt efter utdelaren av de gyllene vingarna, dåvarande flygvapenchefen Nordenskiöld. Liemannen räknade "Ett, två, tre, DU. Ett, två, tre, DU. Ett, två, tre, DU..... DU var den som skulle dö inom 7 år. I denna kull om 119 nya fältflygare omkom var fjärde pilot i haverier - skrämmande 25 procent.

Den 30:e november 1960 hade Rapp kallat flygvapnets eskaderchefer, flottiljchefer, flygchefer och flygledare från varje flottilj till en konferens om flygsäkerhet. Skälet var 28 haverier på 5 månader. 23 flygare och ett tio-tal civila på marken hade omkommit under dessa månader. 13 flygare hade räddat sig med fallskärm. Statistikens torra siffror säger 4,6 omkomna flygare per månad..... drygt ett dödligt haveri i veckan!

Vid konferensen presenterade Rapp en jämförande haveristatistik från amerikanska, brittiska, holländska, belgiska samt de nordiska ländernas flygvapen. Statistikrapporten hemligstämplades omgående. Rapporten baserades på antal omkomna per 100 000 flygtimmar.

För Sverige räknades den dödliga haverifrekvensen dittills under 1960 fram till 9,1 omkomna flygare per 100 000 flygtimmar. Motsvarande siffra för amerikanska flygvapnet var 5,8 flygare. När amerikanarna räknade in sina omfattande flygtransporter i statistiken sjönk siffran till 1,6 omkomna flygare! Det engelska flygvapnet RAF flög i stor utsträckning med sina Hawker Hunter. Dödstalen för Hawker Hunter var 7,5 omkomna per 100 000 flygtimmar medan den svenska statistiken för detta flygplan uppgick till 14,8 omkomna per 100 000 flygtimmar. Statistiken för Belgien, Norge och Finland låg i princip på Sveriges nivå.

Haveristatistiken för Sverige visade att 29 Tunnan och 34 Hawker Hunter hade fler totalhaverier än flygplan 32 Lansen.

Något flygförbud för Tunnan och Lansen var det ingen som talade om, men Rapp hade givit order om restriktivitet med flygning vid dåligt väder och nedsatt sikt. En Lansen hade bara några dagar före denna order havererat vid inflygning till F7 i Såtenäs. Flygplanet hade oväntat kommit in i sämre väder, kolliderat med trädtopparna och störtat. Båda flygarna (pilot/navigatör) omkom. Detta var det elfte haveriet med Lansen sedan Rapp tillträtt sin tjänst 1 juli samma år (1960).

Varför havererade då flygplanen i en omfattning som var mycket större än under slutet av 50-talet? Rapps svar var att ombeväpningen till nya flygplantyper (i stället för de gamla som undan för undan modifierats) tyvärr krävde offer. Merparten av skulden för haverierna, 70 procent, lades på flygförarna som i många fall överskattade sin förmåga och därmed tog oacceptabla risker. 20 procent av haverierna ansågs bero på materialfel. De resterande 10 procenten bokfördes som haverier med okänd orsak.

Det totala antalet under en 5-årsperiod, räknat från 1956 till december 1960, redovisade 1 300 haverier - eller ett genomsnitt av 250 haverier per år.
Materielförlusterna var stora: Tunnan kostade mellan 200 000 kr och 400 000 kr per styck beroende på version. Hawker Hunter kostade 600 000 kr per styck. Flygplan 32 Lansen kostade från början 1,3 miljoner kr per styck men denna kostnad reducerades i slutet på leveranstiden till strax under 1 miljon kr. Det nya flygplanet J 35 Draken kostade 3 miljoner kr per styck.


Givetvis kan inte Rapp lastas för de många haverierna men han betonade följande utgångspunkter: flygarutbildningen i fred måste ligga så nära krigets krav som möjligt för att flygvapnet, trots sina i jämförelse med stormakten begränsade resurser, skulle kunna fullgöra sitt uppdrag med ett minimum av förluster. Säkerhetskraven fick inte alltför mycket inverka på realistisk stridsträning, ett ställningstagande som avslöjar en avvägning som vore oacceptabel idag.

Under Rapps korta tid som flygvapenchef, från 1 juli 1960 till 30 september 1961, inträffade 75 haverier med 78 flygplan och 4 helikoptrar - mer än ett havererat flygplan i veckan. 46 personer omkomna, vara 7 st civila i Vikbo. 35 flygare räddade sig i fallskärm och överlevde. 5 flygare omkom trots fallskärmshopp. Totalt var hundratalet flygare med om haverier under Torsten Rapps korta tjänstgöring som flygvapenchef.

Generallöjtnant Torsten Rapp tillträdde sin tjänst som Överbefälhavare för Krigsmakten den 1:e oktober 1961.

Världens till storleken 4:e flygvapen med ca 1000 operativa stridflygplan har allt eftersom blivit mindre. Dagens svenska flygvapen omfattar huvudvapnet JAS 39 Gripen till ett antal av 100 stycken. Av dessa är 72 st förbandssatta i 4 st divisioner (171:a, 172:a, 211:e och 212:e divisionen) vilka ingår i insatsorganisationen. Övriga flygplan används för utbildning och utveckling.

                                                                                    - Ω -