ASDIC och Sonar är
kusiner på samma träd. ASDIC är en brittisk uppfinning medan Sonar är en
amerikansk utveckling. Ja, skall man vara noga var det Leonardo da Vinci som
1490 angav att man kunde höra ett fartyg röra sig om man stack ner ena änden av
ett rör i vattnet och lade örat till den andra änden!
Alltnog: härkomsten av namnet ASDIC är höljd i dunkel, flera teorier har marknadsförts genom åren men ingen belagts - medan namnet Sonar kommer från SOund Navigation And Ranging. ASDIC föddes vid mitten av 1917 i form av en testutrustning. Året hann dock skrivas 1920 innan tester kunde genomföras ombord på brittiska HMS Antrim. Den brittiska 6:e jagarflottiljen blev sedan först ut 1923 med att få sina fartyg ASDIC-utrustade och amerikanarna gick i mål med sin Sonar 1931.
Vad är då ASDIC/Sonar? Jo, en kvartskristallstyrd kraftig ljudsändare med en tillhörande mottagare för eventuella reflekterade ljud. Anläggningens "antenner" sitter i en sluten metallbubbla fylld med vatten. Bubblan är monterad under kölen och motiveras av att den genom att omsluta mikrofonen filtrerar bort ljudet av strömmande vatten då fartyget är under gång. Under WW2 var den absoluta maxfarten för ASDIC-funktion 18 knop - sedan blev omgivningsbruset för stort. "Antennen" var motordriven horisonten runt. Funktionen var - sedan man väl genererat en stark ljudpuls - enkel: pulsen sändes ut i en i ögonblicket definierad riktning och studsade mot en u-båt, en val eller ett större fiskstim och togs upp av mikrofonen. Bäringen till reflexytan framgick på display i ASDIC/Sonarrummet av "antennens" läge medan avståndet elektroniskt räknades fram med hjälp av tiden mellan pulsens utsändande och dess återkomst. Samma princip som för radarn men här med ljudpulser i stället för radiopulser. Vissa system var sammanlänkade med fartygskompassen och bäringen kunde då anges som absolut kompassriktning i stället för riktning i förhållande till fartygets längdriktning.
För övrigt har jag i detta faktasökande snubblat över en filmbluff! När vi på film följer u-båtsmännens helveteskval under ett sjunkbombsanfall hörs mellan detonationerna ASDIC-plinget. Pulsens frekvens är emellertid för hög för att uppfattas av det mänskliga örat och "plinget" genereras av mottagaranläggningen för att kunna höras i operatörens hörlurar respektive i bryggans högtalare! Möjligen skulle ljudpulsen då och då kunna uppfattas som ett knäppande i u-båtsskrovet - och detta har i litteraturen antagit formen av en näve grus kastad på skrovet.
Sant är emellertid att sjukbombsdetonationer med åtföljande vattenturbulens och även vilseledande bulleranordningar från u-båten gjorde ASDIC tillfälligt obrukbar.
Alltnog: härkomsten av namnet ASDIC är höljd i dunkel, flera teorier har marknadsförts genom åren men ingen belagts - medan namnet Sonar kommer från SOund Navigation And Ranging. ASDIC föddes vid mitten av 1917 i form av en testutrustning. Året hann dock skrivas 1920 innan tester kunde genomföras ombord på brittiska HMS Antrim. Den brittiska 6:e jagarflottiljen blev sedan först ut 1923 med att få sina fartyg ASDIC-utrustade och amerikanarna gick i mål med sin Sonar 1931.
Vad är då ASDIC/Sonar? Jo, en kvartskristallstyrd kraftig ljudsändare med en tillhörande mottagare för eventuella reflekterade ljud. Anläggningens "antenner" sitter i en sluten metallbubbla fylld med vatten. Bubblan är monterad under kölen och motiveras av att den genom att omsluta mikrofonen filtrerar bort ljudet av strömmande vatten då fartyget är under gång. Under WW2 var den absoluta maxfarten för ASDIC-funktion 18 knop - sedan blev omgivningsbruset för stort. "Antennen" var motordriven horisonten runt. Funktionen var - sedan man väl genererat en stark ljudpuls - enkel: pulsen sändes ut i en i ögonblicket definierad riktning och studsade mot en u-båt, en val eller ett större fiskstim och togs upp av mikrofonen. Bäringen till reflexytan framgick på display i ASDIC/Sonarrummet av "antennens" läge medan avståndet elektroniskt räknades fram med hjälp av tiden mellan pulsens utsändande och dess återkomst. Samma princip som för radarn men här med ljudpulser i stället för radiopulser. Vissa system var sammanlänkade med fartygskompassen och bäringen kunde då anges som absolut kompassriktning i stället för riktning i förhållande till fartygets längdriktning.
För övrigt har jag i detta faktasökande snubblat över en filmbluff! När vi på film följer u-båtsmännens helveteskval under ett sjunkbombsanfall hörs mellan detonationerna ASDIC-plinget. Pulsens frekvens är emellertid för hög för att uppfattas av det mänskliga örat och "plinget" genereras av mottagaranläggningen för att kunna höras i operatörens hörlurar respektive i bryggans högtalare! Möjligen skulle ljudpulsen då och då kunna uppfattas som ett knäppande i u-båtsskrovet - och detta har i litteraturen antagit formen av en näve grus kastad på skrovet.
Sant är emellertid att sjukbombsdetonationer med åtföljande vattenturbulens och även vilseledande bulleranordningar från u-båten gjorde ASDIC tillfälligt obrukbar.
- Ω
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar