Jagarkatastrofen vid Märsgarn, finalen

Gamla talesätt säger ”Gräv där du står” och "Ju mer du gräver dess djupare blir hålet – och dess mer material kommer i dagen." Det stämmer förstås...

Jag har nu snabbläst en del av det arkivmaterial om Jagarolyckan på Hårsfjärden – eller som det också stavas: Horsfjärden som Fältkrigsrätten och Kriminalpolisen lämnat efter sig på dammiga hyllor i Krigsarkivet.

Någon har frågat var Märsgarn egentligen ligger och jag återger därför Wikipedias beskrivning:

Märsgarn är en ö i Horsfjärden i Stockholms södra skärgård, strax utanför Amfibieregementet i Berga i Haninge kommun.

Märsgarn friköptes av staten år 1911. Därefter var Märsgarn, liksom grannön i söder, Vitsgarn, en bas och utbildningscentrum för svenska flottans verksamhet på ostkusten. I samband med att verksamheten successivt flyttades över till den näraliggande Musköbasen avrustades Märsgarn omkring år 1970. 

På Märsgarn har även Flottans Attackdykarskola haft sin verksamhet innan den lades ned 1979. 


Sovjetisk rutnätskarta över Horsfjärden/Märsgarn - tänka sig...





Redaktionen saknar tyvärr ryskt tangentbord på datorn men ryskans p= vårt r, c= vårt s, ryskans r (eg ett uppochnervänt L)= vårt g och h= vårt n. Den rakt söder om Märsgarn liggande Vitgarn tillhörde också flottbasen. Jagarna låg vid katastrofen förtöjda vid Jagarbryggan direkt "under" de två "svarta husprickarna" vid Märsgarns östa udde.


Ön, och de byggnader som återstår, disponeras sedan 1981 av den frivilliga försvarsorganisationen Sjövärnskåren, som driver en kursgård och arrangerar utbildningsläger för ungdomar.

Ön fungerade både som bas för flottan och för marinflyget, det senare lämnade Märsgarn i slutet av 1940-talet. Flyghangaren i trä är numera riven, och ersatt av en tälthangar som används för förvaring och reparation av Sjövärnskårens båtar. Fartygen låg förtöjda vid bryggor som till stor del har rivits.

Märsgarn var ett eget litet samhälle med egen färjeförbindelse med fastlandet, bostäder, poststation, telefonväxel, biograf, idrottshall, tandläkarmottagning och bibliotek. På Vitsgarn fanns även en idrottsplats. På Märsgarn fanns också marinens kustradiostation, Hårsfjärden radio, som flyttade till Muskö år 1986.

Det arkivmaterial som jag granskat omfattar 191 maskinskrivna A4-sidor. På dessa ryms ett stort antal vittnesutsagor. Plötsligt hajar jag till – se där levereras förklaringen till uppfattningen att flygplan S12 skulle vara ett, som typbokstaven S anger, renodlat spaningsflygplan! 

När flygplan S12 på våren 1941 anlände från Tyskland hade Sverige helt enkelt inte råd med lyxen att låta en ny flygplantyp, tillhörande Neutralitetsvakten, sväva omkring i det blå utan möjlighet att utföra offensiva anfallsuppgifter. 

Om man studerar den långa historiska raden av bombflygplan finner man att nära nog alla har sina bomber i lastutrymmen inuti flygkroppen – så och med flygplan S12. I flygkroppen, rakt under vingarna, fanns en bombrum vilket rymde två st 50 kg sprängbomber. Utrymmet var försett med luckor som helt tillslöt detsamma. Inne i flygplanet fanns knappar och en fällningsspak med två lägen: läge 1 lösgjorde en bomb, läge 2 lösgjorde båda bomberna. Genom bombtyngden från den lösgjorda bomben öppnades de båda luckorna och fjädrar såg sedan till att de, när bomben passerat, åter tillslöts. En enkel, lufmotståndsminskande och billig lösning.

Ett stort antal vittnen anger att de sett ett föremål (troligen bomb) lösgöras från ett av planen (mest sannolikt nr 24) i ”botten” på en anfallsdykning och omedelbart före att det aktuella flygplanet åter börjar sin stigning.

Märkligt nog är Fältkrigsrättens rapporter mycket knapphändiga vad beträffar vittnesmål från de tre piloterna. Detta framstår som besynnerligt mot bakgrund av att vittnet Johansson  anger att han och flera andra arbetare strax efter katastrofen mött en person i Flygvapnets uniform. 

Ur protokollen: Flygaren ifråga hade troligen fänriks grad, enär han hade en guldkokard i lägermössan samt en guldträns om ärmen. På något sätt kommo de [arbetarna, red anm] i samspråk med flygaren. Troligen frågade någon av arbetarna vad som hänt. Flygaren upplyste då om att det inträffat en explosion å några jagare samt tillade, att han befunnit sig mitt ovanför explosionshärden med sin maskin, när explosionen inträffade. Därefter sade han ungefär följande: ”Maskinen kastades upp av lufttrycket, och det djäkliga var att vi hade bomber ombord”. Flygaren verkade mycket nervös och uppskakad under sitt samtal med arbetarna.

Det framgår att S12 regelmässigt bar bomber under sina spaningsflygningar för Neutralitetsvakten. Vid anfallsövningar mot flottans fartyg skulle dock flygplanens bombrum alltid vara plundrade och tomma.

Vid den aktuella övningen, som var satt att starta kl 09:30, plundrades flygplanen nr 18 och nr 23. Bombrummet på flygplan nr 24 var, utan angivande av orsak (jfr understruket ovan), redan tomt. Enligt vittnen skall detta ha kontrollerats. Övningsstarten blev något försenad till följd av att den särskilda s.k. powerbåten,  som användes vid plundring inte fanns på samma plats som de förtöjda flygplanen. Powerbåten fördes vid plundring in mellan flygplanets pontoner, bombluckorna öppnades och en flygtekniker i flygplanet ”fällde” i tur och ordning bomberna vilka togs emot av två man i båten och därefter fördes till bombförrådet.

Omedelbart efter olyckan gjordes en noggrann inventering av bomberna i bombförrådet varvid konstaterades att en av de 12 bomber som kunde monteras i flygplan S12 saknades. Efterforskning visade att tre bomber av misstag fällts eller helt enkelt lossnat under 1941. Två från flygplan S5 och en, i början av september, från flygplan typ S12. Denna bomb skulle av misstag (slapphet?) inte bokförts som tappad vilket skulle förklara varför en bomb saknades.

Att noggrannheten att följa givna order och instruktioner hade sina brister kan förklaras av rutin, tristess och mänsklig svaghet. Så var t ex de i fällningsställen i aktern på jagarna HMS Klas Horn, HMS Klas Uggla och HMS Göteborg förefintliga sjunkbomberna inte, i strid med landinstruktioner, säkrade efter fullgjord eskorttjänst. De kom också att explodera…

Det är känt att de tre flygplanen efter anfallsövningen mot de ankrade/förtöjda fartygen vid Märsgarn skulle utföra bombfällning med stridsladdade bomber (övningsbomber till S12 saknades f.ö. vid tillfället ifråga).

Det ligger nära till hands att misstänka att personalen faktiskt underlät att plundra flygplanen, i synnerhet det som antogs redan vara plundrat – flygplanen skulle ju efter förestående övning omedelbart åter bombladdas! Givetvis vill ingen av de inblandade vittnena i plundringen uppge den alternativa sanningen och Fältkrigsrätten prioriterar gärna en teori som bygger på sabotage genom annans handaverkan - det ligger nämligen i Sveriges intresse att vi för omvärlden uppvisar en stålblank vapensköld där verksamheten fortgår med urverksmässig precision.

Sprängskadorna på HMS Göteborgs akterdäck visade att explosionstrycket utgått från fartygets inre. Fätkrigsrätten anser att detta berodde av att stridskoner från två av de tre torpederna i HMS Göteborgs aktra torpedställ fallit ner genom skylightet till turbinrummet och sedan sekundärt exploderat till följd av den våldsamma oljebranden.

Det finns dock en annan möjlighet: en 50 kg sprängbomb, fälld från flygplan, tränger utan vidare ner genom en jagares däck och kommer därefter, till följd av fördröjd utlösning, brisera inombords varvid fläkning av däcksplåtar sker inifrån och ut – precis som på HMS Göteborg.

Det är märkligt att Fältkrigsrätten negligerar alla de vittnen som säger sig ha sett en bombliknande föremål falla från ett av de dykanfallande flygplanen. Och vart tog den uppskakade fänriken/flygföraren vägen?

I vissa stycken är Fältkrigsrätten en föregångare till hovrättens bedömning av Lisbeth Palmes utsago om gärningsmannens identitet när den (fältkrigsrätten alltså) skriver:

… Det må emellertid framhållas, att på grund av de mänskliga sinnenas otillförlitlighet vittnesmål, särskilt när det gäller iakttagelser av något som händer hastigt, utspelar sig inför vittnens ögon, många gånger kunna visa sig vara sakligt oriktiga även om de är avgivna i god tro.

Givetvis går det inte att, snart 76 år efteråt, definitivt avgöra vad som egentligen skedde där vid Märsgarn kl 09:52 den 17 september 1941. Att det finns alternativa möjligheter till det förmodade sabotaget är dock ostridigt.

                                                   Ω