De 72 år som nu (2017) förflutit sedan 2:a världskrigets slut visar sig ha suddat ut de en gång skarpa konturerna kring dåtida händelser och föremål och lämnar åt oss att söka mejsla fram en så korrekt bild som möjligt - tydande gamla fotografier, värderande gamla och sentida texter.
80 cm Kanone Gustav-Gerät är ett gott exempel på detta. Liksom med Paris-kanonen finns idag inga uppgifter om hur många pjäser som tillverkats - grunddata om själva pjäsen är dock tämligen tillförlitliga - liksom historien bakom kanonens tillkomst.
80 cm Kanone Gustav-Gerät kallas också Gustav, Schwerer Gustav och Dora och det är snubblande lätt att förledas att tro att vi har att göra med tre pjäser. Det mest sannolika är dock att de tre namnen - den militära beteckningen oräknat - är kopplade till en och samma kanon.
Även pjäsens tjänstgöring omfattas av myter. Uppgifter finns om placering vid Leningrad samt vid Stalingrad. Vid Stalingrad (21 augusti 1942-2 februari 1943) uppges t.o.m att pjäsen togs bort från fronten då det blev uppenbart att den hotade att falla i sovjetsoldaternas händer. Det finns emellertid inga dokumenterade uppgifter om att 80 cm Kanone Gustav-Gerät tjänstgjort på någon annan plats än vid erövringen av Sevastopol på Krim under tiden 5 juni-17 juni.
Hur började då historien 80 cm Kanone Gustav-Gerät? Jo, vi skall ha i minne att Tysklands Führer Adolf Hitler hade en djupt rotad kärlek till det mycket stora för att inte säga Det Mastodontiska. Ett exempel på detta drag hos Hitler är hans byggplaner för det nya Berlin, Världshuvudstaden Germania, utformade med den unge favoritarkitekten Alfred Speer (från 1942 rustningsminister), planer vilka dominerades av gigantiska byggnader och minnesmärken.
Förhistorien om 80 cm Kanone Gustav-Gerät börjar 1935 då Heereswaffenamt (Arméns vapenbyrå) uppdrog åt Krupp att studera vad sorts artilleri som krävdes för att slå ut Maginot-linjens fästningar. Krupp levererade en rapport som omfattade pjäser med 70, 80 och 100 cm kaliber. Rapporten fördes raskt till glömskan i arkivskåp - okänt varför.
I mars 1936 gjorde Hitler ett (av flera) besök vid Krupps anläggningar i Essen. Han fick då en kopia av rapporten och ställde raskt en fråga: Är det verkligen möjligt att tillverka så väldiga vapen? Svaret var: Jawohl mein Führer!
Krupp-koncernens chef Gustav Krupp von Bohlen und Halbach kände Hitlers svaghet för spektakulära vapen och startade en förstudie för en 80 cm pjäs.
1937 kom en officiell beställning på kanonen och Krupps Erich Müller utsågs till projektledare. Programmet drevs under maximala sekretessåtgärder och Krupp lyckades faktiskt hindra att projektet läckte till olika länders underrättelsetjänster.
Tysk noggrannhet och tekniskt komplicerade frågor gjorde utvecklingsarbetet långsamt. Inte minst de krävande specifikationerna tog sin tribut i tidsåtgång...
- penetrationsförmåga i pansarplåt och (samtidigt) armerad betong ofattbara 1+7 meter!
- penetrationsförmåga i packad jord: 30 meter
Tidigt stod klart att en pjäs med dessa kvaliteter enbart kunde transporteras per järnväg - och därtill i delar för att inte överskrida rälsens maxbelastning.
Eldrör och bakstycke konstruerades i 4 separata delar, därtill vaggan i form av en egen enhet.
Svårigheterna övervanns en efter en och provskjutning från en provisorisk lavett genomfördes i början av 1941.
Ammunitionen var, naturligtvis, gigantisk även den. En 80 cm spränggranat vägde 4800 kg med en sprängladdning om 400 kg.
En betongbrytande granat vägde 7100 kg och innehöll en sprängladdning om 200 kg.
Drivladdningarna var förstås även de gigantiska:
- för en betongbrytande granat var drivladdningen 2100 kg krut
- för en spränggranat vägde drivladdningen 2240 kg.
Bilden visar granat och laddhylsa till 80 cm Kanone Gustav-Gerät.
Som jämförelse kan noteras att laddning 10 (max) till den av Svenska Armén använda 15,5 cm haubitsen m/F (även kallad Fransyskan) var 8 kg 7-hålskrut!
Skottvidden för en pansar/betongbrytande granat var 38 km och för en spränggranat 47 km
Färdigmonterad vägde pjäsen 1350 ton varav det under transport tudelade eldröret vägde 102 ton. Totallängden var 47,3 meter och eldröret mätte 32,48 meter. Elevationen var maximalt 65 grader.
I början av 1942 (två år senare än planerat) demonstrerades pjäsen för Hitler på artilleriskjutfältet vid Rügenwalde. Hitler var överförtjust och vapen-specifikationerna var helt uppfyllda. (Bilden: Hitler nr två från höger, rustnings-minister Albert Speer längst till höger.)
Gustav Krupp von Bohlen und Halbach hade sinne för vinstgivande reklam: Han skänkte, på stående fot, pjäsen till Adolf Hitler som ett bidrag till Tysklands krigsansträngningar!
I slutet på februari 1942 demonterades och lastades Gustav på 28 specialvagnar, däribland en kranvagn för återmonteringen samt två diesellok för bogsering på pjäsplatsen. I början på mars 1942 anlände tåget till Perekop-näset som förbinder Krim med fastlandet.
Ett särskilt stickspår byggdes från järnvägslinjen Simferopol-Sevastopol till Bachtjisaraj 16 km norr om målen i Sevastopol.
I slutet på stickspåret byggdes - i halvcirkelform - ett för Gustav avpassat dubbelspår på vilket 80 cm Kanone Gustav-Gerät (eller om så önskas Dora eller Schwerer Gustav) kunde dras till önskad sidriktning av de två dieselloken. (Lavetten i sig medgav ingen sidriktning.)
På montageplatsen byggdes utanför dubbelspåren, och på var sida om dessa, två enkelskenor avsedda för den 112 ton tunga dubbelbockkranens rörelser vid monterings/de-monteringsarbete.
Innan Gustav avfyrade sin första granat, 5 juni 1942, hade 1720 man under befäl av en generalmajor varit sysselsatta med spår-läggning och montering av pjäsen.
Den maximala eldhastigheten var 4 skott per timme. Förutom mekaniskt stöttad - men tidsödande - hantering av den tunga granaten och drivladdningen måste t ex skjutavstånd, krutvikt, temperatur, luftfuktighet, vind etc fastställas och skjuttabeller konsulteras för att säkra att granaten landade i målet! 20 akademiker och ingenjörer sysslade med beräkning av skjutdata inför varje avfyring!
Under Sevastopols belägring avsköt Gustav inalles 48 granater:
- 5 juni besköts kustbatterier vid Sevastopol på 25 km avstånd med eldledning från Gustavs eldledningsflygplan (Fiesler Fi 156 "Storch")
- 6 juni bekämpades två mål: stödjepunkten (fortet) Molotov som slogs ut med sju granater samt ammunitionsförrådet Vita Klippan beläget 30 meter under Severnaja-bukten och därtill skyddat av 10 meter armerad betong. Den nionde granaten initierade en våldsam ammunitionsexplosion som totalt förstörde målet
- 11 juni avfyrades nio granater mot stödjepunkten (fortet) Sibirien som liksom tidigare Molotov förstördes
- 17 juni avfyrade 80 cm Gustav-Gerät sina sista fem granater, nu mot stödjepunkten Maxim Gorkij I med kraftigt pansarskydd för sina dubbla 30,5 cm pjäser.
Efter Sevastopols fall den 4 juli 1942 sändes Gustav tillbaka till Tyskland för att få ett nytt eldrör. Planer fanns på att sedan sätta in pjäsen vid såväl Leningrad som Stalingrad men genomförandet är föga troligt och inga uppgifter finns om detta. Vaga, obekräftade uppgifter, finns om pjäsens användning vid kväsandet av Warschawa-upproret 1944 - det mest troliga är emellertid att Gustav, Schwerer Gustav eller varför inte Dora aldrig deltog i strid efter Sevastopol. Fotot ovan visar ett reserveldrör till Gustav någonstans i Tyskland.
Större modellbygge av 80 cm Kanone Gustav-Gerät
Skala 1:6? Jfr figuren på lavetten t.v. i bild
 |
| Brittiskt modellbygge av Gustav |
 |
| Bildkollage Gustav på pjäsplats vid Bachtjisaraj |
Granat och laddhylsa till Gustav flankerade av allierade soldater.
 |
| Eldberedd norr om Sevastopol |
Det finns många motstridiga uppgifter om Gustavs öde, men troligen skrotades kanonen mot slutet av 1944. Gustav blev aldrig något praktiskt användbart vapen: produktionskostnaden var - liksom kalibern - enorm. Pjäsen kostade ca 7 miljoner Riksmark vilket motsvarade produktionskostnaden för 22 Tyska stridsvagnar av typ Tiger I.
Ω
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar