 |
Tidigare Brittiska kolonin Ceylon idag staten Sri Lanka. En ö 40 km (som närmast) ostsydost om Indiens sydspets |
Valet av Sri Lanka för detta företag berodde på att man där inte odlat bomull på mer än 30 år och att marken därmed var fri från pesticider - och därmed möjlig att odla just ekologisk bomull på.
Vi hade långt gångna planer, stödda av FN - men för mig gjorde ohanterliga företagsstrukturella problem att jag valde att lämna verksamheten redan under startfasen.
Nåväl, innan detta stod klart avreste vi i dåvarande styrelse till Colombo för att etablera kontakter med såväl beslutsfattare som småjordbrukare. Tiden och mötena i Sri Lanka var intressanta och lärorika.
Vi hyrde ett hus i Colombos utkant. En stor, flott, nybyggd 7-rums villa - inklusive sänglinnen, handdukar och städning för ca 5000 svenska kronor per månad. Varje sovrum, stort som en sal och möblerat med dubbelsäng och skrivbord, hade också ett eget generöst badrum.
Tillsamman med FN-personal gjorde vi en resa till norra Sri Lanka och övernattade i Jaffna längst uppe i norr - i det stycke Sri Lanka som tidigare behärskats av de Tamilska Tigrarna. Oklart för mig var gränsen mellan norr och söder gick men dess existens var mycket tydlig när man nådde den! Vi måste stiga ur vår minibuss, gå in på ett expedition vaktad av beväpnade soldater, bli fotograferade och få våra pass registrerade. Tillsamman med oss fanns jordbruksarbetare och annat folk - alla behandlades lika. Vi utresan från denna del av Sri Lanka var processen densamma… Jag tänkte: hur skall detta arma folk någonsin kunna smälta samman till ett folk i en stat när man har en så hårt bevakad inre gräns där det krävs ett pass för att kunna fullgöra sitt arbete?
På vägen upp mot Jaffna stannade vi till vid en liten bondgård. Ett litet grått lerhus med tak av palmblad. Två små fönster släppte in dagsljuset och därmed var husets inre ganska dunkelt. Ute var ca 35 grader varmt - inne behagliga 20-25! Hur kunde detta komma sig frågade sig jag som europé. Jo, husets väggar bestod av torkad lera. Under regnperioden drog lerteglet åt sig vatten - och när detta vatten dunstade under varma dagar krävdes energi som togs från omgivningen. Därmed sjönk temperaturen inne i huset - helt enligt naturens ordning.
Bristen på ljus inne i huset fick mig att initiera en idé och ett system. Idén gick ut på att varje bonde som odlade ekologisk bomull för ETU, utan kostnad, skulle få låna en solcellsdriven enkel belysningsanläggning. Om bonden efter 4 år ännu fanns kvar som leverantör av bomull till ETU skulle äganderätten till utrustningen övergå till honom. Tyvärr fick jag aldrig se denna idé förverkligad innan företaget kommit så långt i sitt arbete eftersom jag avslutade mitt uppdrag.
En eftermiddag befann jag mig ensam i vårt hus. De övriga var ute på allehanda uppdrag. Det närmade sig middagstid och jag beslöt att ta en tur in mot Colombo för att finna en restaurang och där stilla mitt behov av föda.
 |
| TukTuk någonstans i Colombo. Överallt fanns de - överallt körde de, och fort gick det! |
Inte långt från vårt hus fanns en taxistation där fordonen var av typen TukTuk - en sorts täckt trehjulig moped/motorcykel där föraren sitter framtill och styr med ett ”mopedstyre” och där 1-2 passagerare sitter på en soffa baktill. Allt är omgivet av ett vävburet tak samt sidokapell. Det senare är ibland nedrullat, ibland upprullat - och ibland flaxande runt skapelsen som rockskörten på en från notan flyende person!
Jag tar alltså plats i en TukTuk och instruerar föraren att köra mig till ett matställe. Redan här vill jag upplysa om att det finns TukTuk med taxameter och sådana utan. Min hade taxameter - i de utan förhandlar man om priset innan resan börjar!
Vi puttrar på i den tidvis intensiva trafiken och så är det plötsligt nära nog stopp! Vi befinner oss i kön av ett begravningsfölje om bortåt 75 personer! Dessa går och dansar till rytmen av en mässingsorkester vilken följer direkt efter kistan med den avlidne. Till följd av mötande trafik är omkörning omöjlig. Stämningen i begravningståget är uppenbarligen hög - livet går vidare även om någon just blivit död.
Så småningom skiljs vi från det dansande liktåget och färden går vidare mot det anbefallda målet - en restaurang.
Så stannar han min chaufför - inte utanför Ritz, men utanför en 4-våningsbyggnad i vad som verkar vara ett industriområde. Vi är framme säger han på bruten engelska och vill dessutom ha avsevärt mer betalt än vad som står på taxametern. Jag hänvisar till siffrorna på displayen och det kommer fram att han vill ha mer än denna summa eftersom liktåget sinkat oss - och han därmed gjort en förlust. Jag avböjer och frågar var exakt restaurangen finns varpå han svarar att den ligger på 4:e våningen. Jag betalar taxameterpriset och går in i en till synes öde byggnad. Några tankar på min personliga säkerhet har jag inte - så säkerhetsexpert jag sedan 25 år är.
In i hissen och upp till 4:e våningen. Där ligger verkligen en restaurang - på takterrassen. Jag slår mig ner vid ett bord och får en meny. Jag ser ut något lämpligt (fast jag vet egentligen inte vad jag beställer…) och ber om en stor öl. Med bekymrad min låter kyparen mig förstå att alkohol inte serveras på hans restaurang. MEN säger han ivrigt KOM MED! Vi går fram till takterrassens kant och han pekar ner mot gatunivån: ”Där ligger en livsmedelsbutik” säger han på sin knappa engelska, ”gå dit och köp pilsner” säger han ”och kom sedan tillbaka hit”.
Jag är hungrig - och just nu en aning vilse i Colombo - och tar därmed hissen ner till gatan, går in i affären, köper några öl och återvänder till mitt bord på restaurangen. Pilsnern finns i en simpel plastpåse som jag ställer vid ena bordsbenet.
Kyparen ansluter från ingenstans, säger några vänliga ord, böjer sig ner och tar upp en pilsner ur plastpåsen, öppnar flaskan med en kapsylöppnare och serverar mig med ett artigt ”varsågod” - precis som om det varit en pilsner ur restaurangens förråd. Jag är häpen… vilken talang att övervinna regler och förordningar!
Efter några veckor kommer mitt uppdrag i Sri Lanka till ett slut och det är dags att återvända till Sverige. Direktflyg till Sverige finns inte utan hemresan måste ske i två steg: först till Doha i Qatar och därifrån till Arlanda. Mellan flyglägenheterna är en lucka på ca 6 timmar.
När vi landat i Doha måste vi ut genom tullen. Några av oss skall resa vidare efter några timmar och skall övernatta på ett hotell som ingår i flygbiljetten.
Strax får jag frågan från tulltjänstemannen om jag medför alkohol i mitt handbagage och jag svarar ja. Mannen informerar mig om att alkohol är förbjudet i Qatar och erbjuder två möjligheter: antingen konfiskering av min ginbutelj eller att mot kvitto kunna återfå densamma vid avresan. Jag väljer det senare och får alltså ett kvitto.
Nu var det så att jag faktiskt inte var medveten om att ett transferhotell ingick i resan och att man väntade på min ankomst. Sålunda ovetandes om detta förberedde jag mig på att sova några timmar i flygplatsterminalen. Jag har ännu idag en ouppackad flygplansfilt - som jag tillgrep på flygplanet från Colombo till Doha för att svepa in mig i i väntan på nästa flygetapp. Så småningom blev jag väckt ur mina drömmar av någon spejande och omtänksam tjänsteman på flygplatsen och transporteras till hotellet dit jag kom strax efter midnatt.
Den förbindlige receptionisten på hotellet tog emot mitt pass och anvisade mig matsalen medan han registrerade min ankomst.
Så blev det då så, att jag klockan ett på natten satt och åt en måttligt blodig biff - och drack mineralvatten därtill, annan dryck fanns icke att få!
Färdigäten gick jag till receptionen och fick min rumsnyckel och begav mig till rummet.
Sällan - eller för den delen aldrig - har jag skådat ett så 'telefontätt' rum! Men vi börjar med inredningen: I mitten en dubbelsäng med en enorm tv-skärm på hyllan bortom fotändan, så en liten sittgrupp med ett lågt bord och tre stolar och till sist ett skrivbord med en bekväm gungfåtölj i skinn. På skrivbordet naturligtvis en skrivbordslampa med fot i grönmelerad marmor och med skärm i mässing och emalj samt en telefon. På bordet vid besöksgruppen likaledes en bordslampa (make till den på skrivbordet) och en telefon, vid sängen en telefon och till sist: till vänster om toalettstolen i badrummet en telefon! Undrade stilla vad sorts människor som förväntades bo i detta rum?
I sängen tillbringade jag 3½ timme innan det var dags att stiga upp och åter bege sig till flygplatsen i Doha.
Nu gällde det att återfå min flaska med gin - jag hade ju ett inlämningskvitto. Men ack, ingen visste något om någonting… allra minst personalen i säkerhetskontrollen… Jag pekades än hit än dit - men ingen flaska. Nu gav jag mig f-n på att återfå vad som var mitt och närmade mig säkerhetsdesken - där just ingen var intresserad av mitt problem. Plötsligt öppnades dock ett upplyst fönster i detta mörker i form av en säkerhetstjänsteman som inte var beredd på flykt - och därmed satt fast i min, med likgiltig min, gillrade fälla!
Vi båda gick tillsamman ner en våning i komplexet och fram till en oansenlig dörr med lucka. Säkerhetsmannen knackade på luckan och en sömndrucken person tog emot mitt kvitto, stängde luckan och blev borta 5-10 minuter. Så, när jag nästan givit upp hoppet om att denne man åter skulle visa sig, öppnades luckan och jag återfick min flaska. Besynnerliga turer i flygplatsbyggnaden kom därmed till sin ände i landet Qatar där alkohol är förbjudet… men, funderade jag, var jag verkligen den ende resenären som hade alkohol i mitt bagage - eller var det så att man hade hemliga fester där beslagtagen sprit flödade? ”A circle is perfect - but the world isn’t round"...
Nu var mer än dags att söka upp min gate för incheckning. I Doha var ting något avvikande från vad vi var vana vid från Europeiska flygplatser. Sålunda checkade man in vid en tämligen ordinär disk för att sedan gå nedför en trappa och ut på plattan där man äntrade en buss. Vi återkommer till detta!
Där står jag alltså och väntar på att gaten skall öppnas när en klar kvinnostämma strax bakom mig säger: ”Hej Erland, kommer du ihåg mig?” Tusen tankar släpps, inom bråkdelen av en evighets sekund, loss i min hjärna! Av alla de kvinnor jag mött genom livet har de flesta lämnat ett spår i min själ - men vem tillhör denna stämma som anropar mig på en fullständigt osannolik plats så långt från hemlandets jord? Jag vänder mig om - och där står Tina som under flera år städat mitt kontorsrum på Sveriges Television i Stockholm. Inför Tinas besök brukade jag ställa fram papperskorgen, ordna mitt skrivbord och i görligaste mån underlätta hennes arbete… När detta var klart och hon kommit lämnade jag - efter några hälsningsord - mitt rum i hennes vård… och jag var aldrig besviken över hennes arbete!
Naturligtvis är jag överväldigad, hur är det bara möjligt att två människor som känner varandra möts på en flygplats som sett från mitt Svenska resmål ligger 4500 km bort ?
Tina, som var bördig från det Ceylon som blev Sri Lanka, har varit hemma hos sina föräldrar på semester - nu var dags att återvända till skurhinken i Sverige… och då och där, på flygplatsen i Doha, möttes vi… sällsamt.
Nå, gaten öppnades och vi gick nedför en trappa och ut till en väntande buss. Nu gick det upp för mig: den vid detta tillfälle använda flygplatsen i Doha hade inga ”snablar” ut från terminalen och till flygplanen utan alla maskiner stod parkerade i fältets periferi.
En motorväg löpte runt fältet och på denna susade vi fram ca 8 minuter i god fart tills vi nådde vårt flygplan!
 |
| Boeing 787 Dreamliner |
Stekhett ute, kanske 35 grader varmt, och där stod en Boeing Dreamliner i den dallrande hettan. Jag hajade till och tänkte: Med detta flygplan vill jag inte flyga till Arlanda! Den minnesgode kommer ihåg att flygplantypen under sin första tid i reguljär trafik drabbades av flera bränder i lithiumbatterierna och att den amerikanska luftfartsmyndigheten FAA utfärdat flygförbud för maskinen under flera månader i början av 2013…
Mitt Överjag tog emellertid tag i problemet och ställde en fråga till mitt HuvudKontor: "Har du tänkt att stå här i 35 graders värme och stekas när du har ett ombonat, och numera säkerhetsklarerat, flygplan framför fötterna?"
Svaret var egentligen redan givet och därmed gick jag uppför trappan och in i Dreamlinervärlden.
Det första som slog mig var doften av ny bil! Under åren hade det blivit rätt många flygningar - mestadels inrikes i Sverige men också långflygningar till Mexico, USA, Kina, Egypten - för att inte tala om alla dessa resor till Gran Canaria. Men detta var sällsamt: ett flygplan som var så nytt att det doftade ny bil!
Flygplantypen tillverkas i varianterna, 787-8, 787-9 och 787-10 där passagerarantalet (beroende av 'stolsmöblering' och version) löper från 242 till 330 personer. Flygplanet är först i världen med att vara byggt till 50% av kompositmaterial och anses ha en mycket god driftsekonomi.
 |
| Interiören i Dreamlinerns ekonomiklass |
 |
| Notera fönstrets storlek och den lilla kontaktytan för styrning av den elektroniska 'rullgardinen'! |
Jag hade fönsterplats och fönstret i sig tilldrog sig uppmärksamhet när vi stigit över molnen och solen strömmade in. Här fanns ingen traditionell ”rullgardin” att dra ner - men väl en knapp. Rörde man vid knappen mörknade fönstret i takt med beröringarna till dess att fönstret var helt ogenomskinligt! Fönstret i sig talade för sig självt med en lång större yta än andra flygplansfönster.
 |
| Notera den rogivande kvälls/nattsbelysningen. Jfr dagbelysningen i interiörbilden ovan! |
Naturligtvis strålade alla inredningsdetaljer av framtidskänsla, av luftighet och ljus. Senare lärde jag att just belysningen rönt stora omsorger vid konstruktionen av Dreamlinern - allt för att åstadkomma en mjuk och behaglig övergång mellan dag och natt vid långa flygningar. Toaletten, elegant och funktionell förstås, bjöd på ännu en överraskning. Man var van vid att sittring och lock på mest alla toaletter föll ner med ett brutalt och starkt ”plastorienterat” ljud - här rådde sofistikerad stillhet när ring och lock som i ultrarapid helt ljudlöst lade sig tillrätta på toastolen! (Notera att alla observationer är 10-12 år gamla när detta skrivs!)
Vi landande, utan missöden, på Arlanda enligt tidtabell. Visste ni, för övrigt, att alla flygtidtabeller grundas på när flygplanets hjul lämnar startbanan respektive när samma hjul åter sätts ner på asfalten? Tider för taxning från och till terminalen ingår inte - inte heller tid för klargöring vid terminalen. Flygresor verkar därmed vara avsevärt kortare än vad de verkligen är - men det är en helt annan historia!
- Ω -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar