Berättelsen om Revolver-Harry

Av rubriken skulle man lätt kunna ledas vilse, och därmed tro, att Revolver-Harry var en gangster som stod på andra sidan lagen. Inget kan emellertid vara mer fel! Smeknamnet Revolver-Harry är känt och hedrat i alla kriminaltekniska och polisiära sammanhang världen över – och avser inget annat än svensken Harry Söderman. Begreppet Revolver-Harry förklaras längre fram i denna text!

Harry Söderman

Harry Söderman föddes 24 augusti 1902 och växte upp i Östersund. Fadern var kronofogde och länsman med rykte om sig att vara en riktig hårding. Harry ville inte vara sämre än sin far och utvecklades till en mycket aktiv ung man med starkt intresse för fysik och kemi. Harry spåddes en lysande framtid – bara han dämpade sig lite. Men Harry skulle aldrig dämpa sig, och han kom att göra flera närmast otroliga karriärer - samtidigt!

Söderman i Mellanöstern.
Notera cykeln på kamelryggen!

Som ung man cyklade Harry Söderman från Sverige till Turkiet. Därifrån fortsatte han, med båt, sin cykelresa till bland annat Syrien och Irak. Under färden, som varade i nästan två år, försörjde han sig med resereportage som han postledes sände till avtalade svenska tidningar. Cykeln, med reparationssatser för punkterade däck, tillhandahölls av cykelfabrikanten Crescent vars VD Söderman uppvaktat för att be om denna cykelgåva -  i utbyte mot reklam för fabrikatet Crescent!

Med sikte på ett arbete inom pappers/massaindustrin utbildade Söderman sig under 1920-talet till kemist i Malmö och i Tyska Altenburg. I denna stad stad avlade han civilingenjörsexamen år 1924.

Redan tidigt hade Söderman kommit i kontakt med kriminaltekniskt arbete och kontakten i ämnet fördjupades under hans tid i Tyskland. Snart nog kom han underfund med att intresset för kriminalteknik överskuggade intresset för papperstillverkning!

Edmond Locard

1926 sökte han därför plats hos dåtidens främste kriminaltekniker - fransmannen Edmond Locard vid Lyons universitet. Vid detta lärosäte avlade han doktorsexamen år 1928 med en avhandling i ballistik i vilken han beskrev metoder för att identifiera från vilket vapen en viss kula avfyrats.

Han blev docent i kriminalteknik vid Stockholms universitet år 1930. Söderman reste därefter till USA för att ta del av de senaste rönen inom kriminaltekniken. 

Under året 1934 arbetade han som chef för staden NewYorks polislaboratorium. 

Han var redaktör för ”Nordisk kriminalteknisk tidskrift” från 1931, och generalsekreterare i ”Internationella akademin för kriminalvetenskaper” från 1938.

Söderman lämnade New York 1935 för att arbeta som lärare vid den Brittiska polishögskolan i Hendon.

1939 utsågs han till chef för den nystartade Statens Kriminaltekniska Anstalt (SKA), vilken var föregångaren till Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), idag Nationellt forensiskt centrum, NFC. Söderman innehade tjänsten vid SKA fram till 1953.

En liten detalj: 1937 blev den blivande barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren anställd som Södermans sekreterare!

Man skulle utan vidare kunna säga att Harry brände sitt ljus i båda ändar. Han sparade sig inte och betalade det ultimata priset för sin levnad redan den 16 mars 1956 i staden Tanger i Marocko. Därstädes, för en gångs skull i kretsen av sin familj, jagade han narkotikasmugglare när en hjärtinfarkt plötsligt ändade hans liv.

Harry Söderman är i kriminaltekniska kretsar världen över känd som Revolver-Harry. Vadan detta smeknamn? Jo, som tidigare nämnts i denna artikel doktorerade Söderman 1928 med en avhandling om ballistik*.

I avhandlingen presenterades metoder för att kunna koppla en avfyrad projektil (kula) till det vapen som projektilen avfyrats från. Kortfattat kan detta tydliggöras med att varje vapens lopp lämnar signifikanta spår på den projektil som lämnar vapnet vid avfyring. Genom att i ett för ändamålet, av Söderman, utvecklat mikroskop jämföra en på brottsplatsen, eller för den delen i brottsoffrets kropp, upphittad projektil med en under laboratoriemässiga förhållanden från det aktuella vapnet avfyrad projektil, kan man, likt jämförelser mellan fingeravtryck med nära nog 100% säkerhet, fastställa relationen mellan vapen och avfyrad projektil.

*Anm: Ballistik (grekiska ba'llein, "kasta") är läran om kastade kroppars eller med skjutvapen avfyrade projektilers rörelse i lufthavet.

Den 9 april 1940 ockuperades Danmark och Norge av tyska trupper. Danmark kapitulerade redan efter några timmar medan Norge höll ut i två månader. Detta skapade en viktig skillnad mellan de två länderna: i Danmark blev Statsledningen i form av Kungahuset samt hela regeringen i praktiken tyskarnas fångar under hela ockupationstiden medan den Norska Statsledningen inklusive stora delar av regeringen evakuerades till England och behöll därigenom den legala makten över Norge.

Från England styrde exilregeringen alla viktiga beslut rörande motståndsrörelsens, Hjemmefronten, aktiviteter.

Allt eftersom tyskarnas grepp om Norge hårdnade kom ett större antal flyktingar till Sverige. Inte sällan rörde det sig om mindre militära förband, kompletta med militär materiel. Antalet norska flyktingar under krigsåren 1940-1945 beräknas till ca 60 000 personer. Ett stort antal av dem utgjordes av vapenföra män hos vilka viljan att med våld återta Norge var stor.

Den norske kirurgen
Carl Semb

En av motståndsmännen som kommit till Sverige var en läkare och kirurg vid namn Carl Semb. Han insåg att något måste göras innan de otåliga flyktingarna blev ett problem för värdlandet Sverige.

Med svenska regeringens goda minne organiserade Semb en rad hälsohem runt om i Sverige. Här skulle norrmännen vaccineras och få vila upp sig en tid, samtidigt som de fick ägna sig åt hälsosam fysisk träning och lyssna på uppbyggliga föredrag om kvällarna.

Vad svenska myndigheter i efterhand fick veta var att det i själva verket handlade om mönstring, på svensk mark, för en hemlig norsk armé och att föredragen bestod av kurser i

t. ex. hur man ljudlöst dödar en fiendesoldat...

Kjesäters slott, Vingåker

En mottagningscentral för norska flyktingar öppnades våren 1942 på Kjesäters slott utanför Vingåker i Södermanland. Här mönstrades flyktingarna innan de skickades vidare till hälsohemmen. Här försökte man också sålla bort quislingar och tyska agenter.

Våren 1942 fick chefen för Sveriges Kriminaltekniska Anstalt, Harry Söderman, en diskret förfrågan från norska exilregeringen i London. Norrmännen framlade saken som så: När de tyska ockupationstrupperna väl drivits ut ur Norge skulle man, för att upprätthålla lag och ordning, behöva ett stort antal poliser utan koppling till Vidkun Quislings Nasional Samling (NS) eller tysk nationalsocialism. Statens Kriminaltekniska Anstalt hade ju före kriget utbildat norska poliser i modern kriminalteknik. Skulle man inte kunna genomföra en polisutbildning av utvalda norska flyktingar vilka befann sig i Sverige? Med all diskretion... naturligtvis…

Harry Söderman - här
i militär "vinterskrud"

Harry Söderman svarade först nej. En sådan utbildning var oförenlig med Sveriges ställning som neutral stat... Nu var det emellertid så att den tyska krigslyckan började arta sig till det sämre… själva saken kom därför i ett något nytt läge… Efter en tids betänkande samt konsultationer med företrädare för samlingsregeringen (läs: Tage Erlander) gav Söderman ett nytt svar, denna gång ett JA!

Den norska exilregeringen i London kunde inte någonstans i världen fått ett bättre svar! Söderman var som klippt och skuren för rollen som energisk, uppfinningsrik, outtröttlig ledare för denna stora operation. En bidragande orsak till hans ovanliga - och exceptionellt kreativa - organisationsförmåga låg säkert bottnad i hans utbildning till reservofficer i Svenska armén.

Södermans, under 20 och 30-talet uppbyggda, personliga, världsvida nätverk i polisiära kretsar kom flitigt till användning på andra världskrigets svagt upplysta bakgårdar. Harry var bekant med alla personer som var värda bekantskap - och de som inte tillhörde hans bekantskapskrets visste likafullt vem den udda svensken, Revolver-Harry, var!

Johannesbergs herrgård

Johannesbergs herrgård vid Gottröra inte långt från Arlanda inköptes och förvandlades till kursgård. Mitt i sommaren, när större delen av den svenska samlingsregeringens ledamöter var på semester, lyckades det Revolver-Harry att dels utverka regeringens tillstånd för den norska polisutbildningen, dels att rekvirera 1000 kulsprutepistoler, 750 mausergevär, 750 automatpistoler samt ammunition till dessa vapen från försvarets förråd!

Statssekreterare Tage Erlander skrev i sin dagbok: Det är ingen dålig utrustning för de 70 man som han har tillstånd att utbilda.

Från Svenska regeringens sida var man orolig för att de norska s.k. polissoldaterna skulle komma att använda Sverige som bas för raider in i Norge - vilket i sin tur skulle kunnat provocera tyska motaktioner in i Sverige. ”Polistrupperna” fick därför direkt order av den Svenska regeringen att under inga omständigheter gå in i Norge – inte förrän den tyska ockupationsmakten antingen kapitulerat eller utrymt landet.

Verksamheten växte allt mer och kom att bedrivas på många platser. Vid krigsslutet fanns i Sverige ett antal norska, vapenmässigt grundläggande och militärat utrustade, infanteriförband om sammanlagt ca 13 500 man under täckmanteln: Polititropper.

Den svenska regeringen hade, undan för undan, lamt protesterat mot Revolver-Harrys allt mer växande organisation men fann sig ständigt ställd inför 'fait accompli' (fullbordat faktum) genomfört av den okonventionelle och initiativrike Söderman. Till den norska siffran tillkom 1500 dansk trupp utbildad på samma sätt som norrmännen - sammanlagt var de 15 000 man. 

På eftermiddagen den 30 december 1944 landade tio amerikanska Douglas C-47 flygplan på Kallax (F21 Luleå). C-47 var en militär version av världens mest tillverkade civila flygplan: Douglas DC-3. Flygplanen utgjorde den första synliga delen av operationen "Where and when".

Den 12 januari 1945 gjorde Polititropperne sin första insats. Rysk trupp hade rensat Kirkenäs från tyskar och nu behövdes en norsk ordningsmakt därstädes. 

Översten i USAF
Bernt Balchen

Under ledning av operationschefen för "Where and when", den norsk-amerikanske flyglegenden översten Bernt Balchen flögs en helnorska trupp, med vapen och allt, från Kallax till Kirkenes. 

Thor Heyerdahl och hans balsaflotte
Kon-Tiki 1947. Tillsamman med 4 övriga
"gastar" seglade Kon-Tiki i 101 dygn från Peru
i Sydamerika till Stilla Havets
polynesiska ö, Raroia

En av de som i första vågen flögs upp till Kirkenes var den senare välbekante forskaren och författaren Thor Heyerdahl (Expedition Kon-Tiki med fl forskningsföretag).

Flyghjälpen till Norge från Kallax fortsatte till augusti 1945 och kom att omfatta transporter av mer än 1500 norrmän och över 1300 ton militär materiel och proviant.

Genom den amerikanska baseringen av 10 st C-47 på Kallax blir 'de facto', F 21 det enda reguljära svenska förband som på svensk mark aktivt deltog i andra världskriget.

Utbildningen av 13 500 man norsk trupp (plus 1500 danskar) i Sverige krävde ett omfattande nät av utbildningsplatser. Uppställningen nedan ger en god uppfattning om volymen etablerade utbildningsläger och deras inriktning.

1. Bataljon I. Övertorneå. Chef: Odd Mölster
2. Bataljon II. Övertorneå
3. Bataljon III. Baggböle i Njurunda landskommun. Chef: Kapten Ola Tvedt
4. Bataljon IV. Öreryd. Chef: Axel Baumann
5. Bataljon V. Övertorneå. Chef: Major Oliver Smith
6. Bataljon VI. Bäckehagen, norr om Falun
7. Bataljon VII. Skålmyra och Tappudden, Furudal. Chef: Niclas Baumann
8. Bataljon VIII. Skålmyra, Furudal
9. Bataljon IX. Tappudden, Furudal (ej klar före krigsslutet)
10. Finnmarksbataljonen. Färna bruk, NV om Västerås
11. Skjutplats och befälsskola, senare artilleriutb. Mälsåker, ONO om Stallarholmen
12. Kustartilleri (”Hamnpolis”) och radiopersonal. Mauritzberg på Vikbolandet
13. HS-bataljonen, skjutläger, samt utb. av sanitetspersonal och Milorg-specialister. Älgberget, N om Björbo, Dalarna
14. Sanitetspersonal. Stråtenbo NNO om Borlänge, Dalarna
15. Disciplin- och sorteringsläger. Tofta brunn, Sundborn, Dalarna
16. Avdelning I (radio och telegrafi på långdistans). Mossebo, utanför Öreryd
17. Kommandoträningsläger ("Vidarereiseforlegning"). Ählby, på Ekerö, V om Stockholm, Chef: löjtnant Kristen Aasen, SOE ("Kompani Linge")
18. Utb. av bilmekaniker, chaufförer, mc-ordonnanser och lottor. Berga, Turinge, Stockholms län
19. Hästvårdare och signalister. Holmarudden, Erikslund, V om Ånge, Västernorrlands län
20. Rikspolitiet och generalstabsofficerare. Johannesberg, Gottröra, Stockholms län
21. Befäls-, signalist- och vapenteknikerutb. Runsten ("Torpet"), utanför Johannesberg, Gottröra, Stockholms län
22. Militär hundskola. Stora Fors, Gottröra, Stockholms län
23. Flygaspiranter. Skarpnäck, Stockholm
24. Fallskärmshoppare och radiotelegrafister. Kallax (F21), S om Luleå, Norrbottens län
25. Mottagningscentral, förhörs- och rekryteringskontor för polistrupperna och SOE. Kjesäters slott, Ö om Vingåker, Södermanlands län
26. "Finse" (2.000 soldater för V Finnmark). Karesuando, finska gränsen NO om Kiruna
27. Pionjärer (ingenjörsförband). Voxna, Ovanåker, V om Bollnäs, Hälsingland
28. Trafikreglering och radiobiltjänst. Åkeshovs gård, Åkeshov, Stockholms län

De norska Polistruppernas förläggning, utbildning och utrustning i Sverige finansierades av den Norska exilregeringen i London. Erforderliga ekonomiska medel erhölls genom uttaxering från Den Norska Handelsflottan, den största i världen på denna tid!

De norska Polistruppernas första arbetsuppgift var, som tidigare beskrivits, Kirkenäs i Nordnorge. Tysklands totala sammanbrott närmade sig emellertid med snälltågshastighet.

Under veckorna i mars och april 1945 spekulerades i vida kretsar om huruvida den del av tyska armén som var förlagd i Norge, när den tiden kom, skulle kapitulera tillsammans med de tyska stridskrafterna på den europeiska krigsteatern. Antalet soldater i Norge var betydande: 450 000 till 500 000 man. Spänningen var stark när Tysklands Rikspresident, av Hitler i sitt testamente utsedd till arvtagare av det 1000-åriga Tyska Riket, Storamiral Karl Dönitz, den 8 maj förklarade Tysklands villkorslösa kapitulation på alla fronter.

Obergruppenführer (general) SS
Wilhelm Rediess

Någon dag innan detta datum hade Söderman, i all hemlighet, avtalat med sin personlige vän sedan 20-talet, Wilhelm Rediess, nu högste polisbefäl i Norge, om att dennes norska familj i tysthet skulle evakueras till Sverige mot att han undvek att verkställa ordern om arkebusering av ett flertal fångar på det ökända fängelset Grini utanför Oslo.

Operationen genomfördes framgångsrikt. För Obergruppenführer Rediess och den tyske befälhavaren över Norge, Rikskommissarien Josef Terboven, fanns emellertid inget annat alternativ än självmord. De båda avslutade sina liv genom att med handgranater spränga sig i en villa i Skaugum utanför Oslo.

Den 8 maj 1945 förklarade Revolver-Harry, via högtalarna på Grini - och som förste budbärare, "Fred i Europa, fred i Norge" och  förklarade för fångarna att de nu var fria att återvända till sina hem!

Harry Söderman var faktiskt inte bara Oslos, utan hela Norges, självutnämnde polismästare under dygnet 8-9 maj 1945!

Genom sin oförvägna, unika, personliga initiativkraft och sitt sedan dekader uppbyggda kontaktnät, framstår Harry Söderman som en mycket god universell  samhällsmedborgare. Hur kommer det sig då att han är näst intill okänd av en svensk allmänhet?

Svaret finns kanske i det svenska hanterandet av ett annat universellt fenomen -  ABBA. ABBA är en av världens mest hyllade musikgrupper - men inte i Sverige.

Här slår vi oss på våra stinna magar och förklarar frankt: Det är väl inte så märkvärdigt!!

Men det är det! Att ett litet land som Sverige förmår frambringa sådana internationellt förklarade storheter som Revolver-Harry och sedermera ABBA är stort!

                                                                                              - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Ett möte i Qatar

Tidigare Brittiska kolonin Ceylon
 idag staten Sri Lanka. En ö

40 km (som närmast) 

ostsydost om Indiens

sydspets

För dryga tiotalet år sedan var Redaktören för Tidsspegeln, under en tid, Chairman i två norska bolag, ETU Holding A/S och ETU Group A/S med syfte att odla ekologisk bomull i Sri Lanka.

Valet av Sri Lanka för detta företag berodde på att man där inte odlat bomull på mer än 30 år och att marken därmed var fri från pesticider - och därmed möjlig att odla just ekologisk bomull på.

Vi hade långt gångna planer, stödda av FN - men för mig gjorde ohanterliga företagsstrukturella problem att jag valde att lämna verksamheten redan under startfasen. 

Nåväl, innan detta stod klart avreste vi i dåvarande styrelse till Colombo för att etablera kontakter med såväl beslutsfattare som småjordbrukare. Tiden och mötena i Sri Lanka var intressanta och lärorika. 

Vi hyrde ett hus i Colombos utkant. En stor, flott, nybyggd 7-rums villa - inklusive sänglinnen, handdukar och städning för ca 5000 svenska kronor per månad. Varje sovrum, stort som en sal och möblerat med dubbelsäng och skrivbord, hade också ett eget generöst badrum.

Tillsamman med FN-personal gjorde vi en resa till norra Sri Lanka och övernattade i Jaffna längst uppe i norr - i det stycke Sri Lanka som tidigare behärskats av de Tamilska Tigrarna. Oklart för mig var gränsen mellan norr och söder gick men dess existens var mycket tydlig när man nådde den! Vi måste stiga ur vår minibuss, gå in på ett expedition vaktad av beväpnade soldater, bli fotograferade och få våra pass registrerade. Tillsamman med oss fanns jordbruksarbetare och annat folk - alla behandlades lika. Vi utresan från denna del av Sri Lanka var processen densamma… Jag tänkte: hur skall detta arma folk någonsin kunna smälta samman till ett folk i en stat när man har en så hårt bevakad inre gräns där det krävs ett pass för att kunna fullgöra sitt arbete?

På vägen upp mot Jaffna stannade vi till vid en liten bondgård. Ett litet grått lerhus med tak av palmblad. Två små fönster släppte in dagsljuset och därmed var husets inre ganska dunkelt. Ute var ca 35 grader varmt - inne behagliga 20-25! Hur kunde detta komma sig frågade sig jag som europé. Jo, husets väggar bestod av torkad lera. Under regnperioden drog lerteglet åt sig vatten - och när detta vatten dunstade under varma dagar krävdes energi som togs från omgivningen. Därmed sjönk temperaturen inne i huset - helt enligt naturens ordning.

Bristen på ljus inne i huset fick mig att initiera en idé och ett system. Idén gick ut på att varje bonde som odlade ekologisk bomull för ETU, utan kostnad, skulle få låna en solcellsdriven enkel belysningsanläggning. Om bonden efter 4 år ännu fanns kvar som leverantör av bomull till ETU skulle äganderätten till utrustningen övergå till honom. Tyvärr fick jag aldrig se denna idé förverkligad innan företaget kommit så långt i sitt arbete eftersom jag avslutade mitt uppdrag.

En eftermiddag befann jag mig ensam i vårt hus. De övriga var ute på allehanda uppdrag. Det närmade sig middagstid och jag beslöt att ta en tur in mot Colombo för att finna en restaurang och där stilla mitt behov av föda.

TukTuk någonstans i Colombo.
Överallt fanns de - överallt körde de,
och fort gick det!

Inte långt från vårt hus fanns en taxistation där fordonen var av typen TukTuk - en sorts täckt trehjulig moped/motorcykel där föraren sitter framtill och styr med ett ”mopedstyre” och där 1-2 passagerare sitter på en soffa baktill. Allt är omgivet av ett vävburet tak samt sidokapell. Det senare är ibland nedrullat, ibland upprullat - och ibland flaxande runt skapelsen som rockskörten på en från notan flyende person!

Jag tar alltså plats i en TukTuk och instruerar föraren att köra mig till ett matställe. Redan här vill jag upplysa om att det finns TukTuk med taxameter och sådana utan. Min hade taxameter - i de utan förhandlar man om priset innan resan börjar!

Vi puttrar på i den tidvis intensiva trafiken och så är det plötsligt nära nog stopp! Vi befinner oss i kön av ett begravningsfölje om bortåt 75 personer! Dessa går och dansar till rytmen av en mässingsorkester vilken följer direkt efter kistan med den avlidne. Till följd av mötande trafik är omkörning omöjlig. Stämningen i begravningståget är uppenbarligen hög - livet går vidare även om någon just blivit död.

Så småningom skiljs vi från det dansande liktåget och färden går vidare mot det anbefallda målet - en restaurang.

Så stannar han min chaufför - inte utanför Ritz, men utanför en 4-våningsbyggnad i vad som verkar vara ett industriområde. Vi är framme säger han på bruten engelska och vill dessutom ha avsevärt mer betalt än vad som står på taxametern. Jag hänvisar till siffrorna på displayen och det kommer fram att han vill ha mer än denna summa eftersom liktåget sinkat oss - och han därmed gjort en förlust. Jag avböjer och frågar var exakt restaurangen finns varpå han svarar att den ligger på 4:e våningen. Jag betalar taxameterpriset och går in i en till synes öde byggnad. Några tankar på min personliga säkerhet har jag inte - så säkerhetsexpert jag sedan 25 år är.

In i hissen och upp till 4:e våningen. Där ligger verkligen en restaurang - på takterrassen. Jag slår mig ner vid ett bord och får en meny. Jag ser ut något lämpligt (fast jag vet egentligen inte vad jag beställer…) och ber om en stor öl. Med bekymrad min låter kyparen mig förstå att alkohol inte serveras på hans restaurang. MEN säger han ivrigt KOM MED! Vi går fram till takterrassens kant och han pekar ner mot gatunivån: ”Där ligger en livsmedelsbutik” säger han på sin knappa engelska, ”gå dit och köp pilsner” säger han ”och kom sedan tillbaka hit”.

Jag är hungrig - och just nu en aning vilse i Colombo - och tar därmed hissen ner till gatan, går in i affären, köper några öl och återvänder till mitt bord på restaurangen. Pilsnern finns i en simpel plastpåse som jag ställer vid ena bordsbenet.

Kyparen ansluter från ingenstans, säger några vänliga ord, böjer sig ner och tar upp en pilsner ur plastpåsen, öppnar flaskan med en kapsylöppnare och serverar mig med ett artigt ”varsågod” - precis som om det varit en pilsner ur restaurangens förråd. Jag är häpen… vilken talang att övervinna regler och förordningar!

Efter några veckor kommer mitt uppdrag i Sri Lanka till ett slut och det är dags att återvända till Sverige. Direktflyg till Sverige finns inte utan hemresan måste ske i två steg: först till Doha i Qatar och därifrån till Arlanda. Mellan flyglägenheterna är en lucka på ca 6 timmar.

När vi landat i Doha måste vi ut genom tullen. Några av oss skall resa vidare efter några timmar och skall övernatta på ett hotell som ingår i flygbiljetten. 

Strax får jag frågan från tulltjänstemannen om jag medför alkohol i mitt handbagage och jag svarar ja. Mannen informerar mig om att alkohol är förbjudet i Qatar och erbjuder två möjligheter: antingen konfiskering av min ginbutelj eller att mot kvitto kunna återfå densamma vid avresan. Jag väljer det senare och får alltså ett kvitto.

Nu var det så att jag faktiskt inte var medveten om att ett transferhotell ingick i resan och att man väntade på min ankomst.  Sålunda ovetandes om detta förberedde jag mig på att sova några timmar i flygplatsterminalen. Jag har ännu idag en ouppackad flygplansfilt - som jag tillgrep på flygplanet från Colombo till Doha för att svepa in mig i i väntan på nästa flygetapp. Så småningom blev jag väckt ur mina drömmar av någon spejande och omtänksam tjänsteman på flygplatsen och transporteras till hotellet dit jag kom strax efter midnatt.

Den förbindlige receptionisten på hotellet tog emot mitt pass och anvisade mig matsalen medan han registrerade min ankomst.

Så blev det då så, att jag klockan ett på natten satt och åt en måttligt blodig biff - och drack mineralvatten därtill, annan dryck fanns icke att få!

Färdigäten gick jag till receptionen och fick min rumsnyckel och begav mig till rummet.

Sällan - eller för den delen aldrig - har jag skådat ett så 'telefontätt' rum! Men vi börjar med inredningen: I mitten en dubbelsäng med en enorm tv-skärm på hyllan bortom fotändan, så en liten sittgrupp med ett lågt bord och tre stolar och till sist ett skrivbord med en bekväm gungfåtölj i skinn. På skrivbordet naturligtvis en skrivbordslampa med fot i grönmelerad marmor och med skärm i mässing och emalj samt en telefon. På bordet vid besöksgruppen likaledes en bordslampa (make till den på skrivbordet) och en telefon, vid sängen en telefon och till sist: till vänster om toalettstolen i badrummet en telefon! Undrade stilla vad sorts människor som förväntades bo i detta rum?

I sängen tillbringade jag 3½ timme innan det var dags att stiga upp och åter bege sig till flygplatsen i Doha.

Nu gällde det att återfå min flaska med gin - jag hade ju ett inlämningskvitto. Men ack, ingen visste något om någonting…  allra minst personalen i säkerhetskontrollen… Jag pekades än hit än dit - men ingen flaska. Nu gav jag mig f-n på att återfå vad som var mitt och närmade mig säkerhetsdesken - där just ingen var intresserad av mitt problem. Plötsligt öppnades dock ett upplyst fönster i detta mörker i form av en säkerhetstjänsteman som inte var beredd på flykt - och därmed satt fast i min, med likgiltig min, gillrade fälla!

Vi båda gick tillsamman ner en våning i komplexet och fram till en oansenlig dörr med lucka. Säkerhetsmannen knackade på luckan och en sömndrucken person tog emot mitt kvitto, stängde luckan och blev borta 5-10 minuter. Så, när jag nästan givit upp hoppet om att denne man åter skulle visa sig, öppnades luckan och jag återfick min flaska. Besynnerliga turer i flygplatsbyggnaden kom därmed till sin ände i landet Qatar där alkohol är förbjudet… men, funderade jag, var jag verkligen den ende resenären som hade alkohol i mitt bagage - eller var det så att man hade hemliga fester där beslagtagen sprit flödade? ”A circle is perfect - but the world isn’t round"...

Nu var mer än dags att söka upp min gate för incheckning. I Doha var ting något avvikande från vad vi var vana vid från Europeiska flygplatser. Sålunda checkade man in vid en tämligen ordinär disk för att sedan gå nedför en trappa och ut på plattan där man äntrade en buss. Vi återkommer till detta!

Där står jag alltså och väntar på att gaten skall öppnas när en klar kvinnostämma strax bakom mig säger: ”Hej Erland, kommer du ihåg mig?” Tusen tankar släpps, inom bråkdelen av en evighets sekund, loss i min hjärna! Av alla de kvinnor jag mött genom livet har de flesta lämnat ett spår i min själ - men vem tillhör denna stämma som anropar mig på en fullständigt osannolik plats så långt från hemlandets jord? Jag vänder mig om - och där står Tina som under flera år städat mitt kontorsrum på Sveriges Television i Stockholm. Inför Tinas besök brukade jag ställa fram papperskorgen, ordna mitt skrivbord och i görligaste mån underlätta hennes arbete… När detta var klart och hon kommit lämnade jag - efter några hälsningsord -  mitt rum i hennes vård… och jag var aldrig besviken över hennes arbete!

Naturligtvis är jag överväldigad, hur är det bara möjligt att två människor som känner varandra möts på en flygplats som sett från mitt Svenska resmål ligger 4500 km bort ?

Tina, som var bördig från det Ceylon som blev Sri Lanka, har varit hemma hos sina föräldrar på semester - nu var dags att återvända till skurhinken i Sverige… och då och där, på flygplatsen i Doha, möttes vi… sällsamt. 

Nå, gaten öppnades och vi gick nedför en trappa och ut till en väntande buss. Nu gick det upp för mig: den vid detta tillfälle använda flygplatsen i Doha hade inga ”snablar” ut från terminalen och till flygplanen utan alla maskiner stod parkerade i fältets periferi. 

En motorväg löpte runt fältet och på denna susade vi fram ca 8 minuter i god fart tills vi nådde vårt flygplan!

Boeing 787 Dreamliner

Stekhett ute, kanske 35 grader varmt, och där stod en Boeing Dreamliner i den dallrande hettan. Jag hajade till och tänkte: Med detta flygplan vill jag inte flyga till Arlanda! Den minnesgode kommer ihåg att flygplantypen under sin första tid i reguljär trafik drabbades av flera bränder i lithiumbatterierna och att den amerikanska luftfartsmyndigheten FAA utfärdat flygförbud för maskinen under flera månader i början av 2013… 

Mitt Överjag tog emellertid tag i problemet och ställde en fråga till mitt HuvudKontor: "Har du tänkt att stå här i 35 graders värme och stekas när du har ett ombonat, och numera säkerhetsklarerat, flygplan framför fötterna?"

Svaret var egentligen redan givet och därmed gick jag uppför trappan och in i Dreamlinervärlden.

Det första som slog mig var doften av ny bil! Under åren hade det blivit rätt många flygningar - mestadels inrikes i Sverige men också långflygningar till Mexico, USA, Kina, Egypten - för att inte tala om alla dessa resor till Gran Canaria. Men detta var sällsamt: ett flygplan som var så nytt att det doftade ny bil!

Flygplantypen tillverkas i varianterna, 787-8, 787-9 och 787-10 där passagerarantalet (beroende av 'stolsmöblering' och version) löper från 242 till 330 personer. Flygplanet är först i världen med att vara byggt till 50% av kompositmaterial och anses ha en mycket god driftsekonomi.  

Interiören i Dreamlinerns ekonomiklass

Stolarna i 'mitt flygplan', vilket bör ha varit en 787-8 med tanke på tidpunkten för resan, var grupperade tre gånger tre i bredd med gångar på var sida om trestolsgruppen i mitten.  Varje sittplats hade en egen tv-skärm infäst i stolsryggen framför. Självklart fanns hörlurar till varje plats och utbudet på tv-skärmen var långt mer än omfattande!

Notera fönstrets storlek och den lilla
kontaktytan för styrning av den elektroniska
'rullgardinen'!

Jag hade fönsterplats och fönstret i sig tilldrog sig uppmärksamhet när vi stigit över molnen och solen strömmade in. Här fanns ingen traditionell ”rullgardin” att dra ner - men väl en knapp. Rörde man vid knappen mörknade fönstret i takt med beröringarna till dess att fönstret var helt ogenomskinligt! Fönstret i sig talade för sig självt med en lång större yta än andra flygplansfönster.

Notera den rogivande
kvälls/nattsbelysningen. Jfr dagbelysningen
i interiörbilden ovan!

Naturligtvis strålade alla inredningsdetaljer av framtidskänsla, av luftighet och ljus. Senare lärde jag att just belysningen rönt stora omsorger vid konstruktionen av Dreamlinern - allt för att åstadkomma en mjuk och behaglig övergång mellan dag och natt vid långa flygningar.  Toaletten, elegant och funktionell förstås, bjöd på ännu en överraskning. Man var van vid att sittring och lock på mest alla toaletter föll ner med ett brutalt och starkt ”plastorienterat” ljud - här rådde sofistikerad stillhet när ring och lock som i ultrarapid helt ljudlöst lade sig tillrätta på toastolen! (Notera att alla observationer är 10-12 år gamla när detta skrivs!)

Vi landande, utan missöden, på Arlanda enligt tidtabell. Visste ni, för övrigt, att alla flygtidtabeller grundas på när flygplanets hjul lämnar startbanan respektive när samma hjul åter sätts ner på asfalten? Tider för taxning från och till terminalen ingår inte - inte heller tid för klargöring vid terminalen. Flygresor verkar därmed vara avsevärt kortare än vad de verkligen är - men det är en helt annan historia!

                                                    - Ω -

Papperslös svensk i Sverige idag - eller Moment 22

Detta är berättelsen om vad som väntar envar som, tex genom ett personrån, blir av med sina identitetshandlingar - i Sverige, idag, 2023.

Vår son Johan rånades i Stockholm sena kvällen/natten mellan tisdagen och onsdagen den 4/5 april 2023.

Rånarna var två negrer som missbrukade den Svenska Hjälpsamheten genom att droga sig med narkotika och leva som parasiter på det svenska samhället.

Johan lyckades fysiskt oskadad ta sig in på en 7/11-butik och tillkalla bilburen polis som tog upp en anmälan om övergreppet.

Rånarna hade tillskansat sig hans iPhone 12 i vars fodral förvarades körkort, SL-kort och 900 kr i kontanter. Plus ett och annat som brukar återfinnas i en gammaldags hederlig plånbok - fast detta var som sagts ett telefonfodral inte en plånbok...

Nu skulle man ju kunna tänka sig att "den snälla polisen" skulle kunna skjutsa en svensk skattebetalare, just rånad på allt inklusive SL-kortet, i ett Stockholm där Tunnelbanan nu slutat gå, skjuts till Centralstationen varifrån pendeltåg avgår norrut till hans bostad i Norrviken. Så icke. Den nyrånade fick bengå från Söder till sagda station där sista pendeltåget norrut just gått...

Utan pengar, utan SL-kort, utan telefon, utan ID-kort (Körkort) får han tillbringa de närmaste timmarna på en inomhusbänk avsedd för Arlandapendels resenärer - han slipper frysa men väktarna har upplyst honom om att om han somnar kastar de ut honom i nattkylan.

När norrgående morgonpendel kommer in till perrongen låter Spärrvakten den nyrånade passera och på egen risk (ev biljettkontrollanter) ta tåget norrut.

Ny gryr en ny dag och det gäller att spärra alla papper och förnya de värdebevis för svensk tillhörighet som rånarna nu satt sig i besittning av.

Genom Fars försorg får han en ny telefon (dvs Far får en ny iPhone 14 och sonen får fars gamla iPhone 13) och dessbättre går det att från säkerhetskopian på iCloud återställa alla telefonens data inklusive 700 konstnärligt tagna bilder.

Vad som inte går att återställa från iCloud är BankId - det gör man via sin bank. Men bankdosan från Swedbank ger ingen access till banken. Varför? Tack vara Fadern har Johan ju en ny telefon (utan den kan man lika gärna hoppa i Den Svenska Sjön) och kan ringa banken. Jodå: det finns ett fabrikationsfel på bankdosan och den måste bytas. En ny bankdosa kan dock endast erhållas på ett bankkontor MOT UPPVISANDE AV GILTIG LEGITIMATION! T ex det körkort som rånarna drog iväg med. Utan leg ingen dosa - utan dosa inget BankId. MOMENT 22!

Nå, idag har vi försökt åstadkomma ett nytt körkort. Far får vara med och, med hand på penna, försäkra att Johan är hans son och att de personuppgifter som skall ligga till grund för ersättningskörkortet är korrekta.

MEN, beakta att vi är svenskar i Sverige och som sådana måste behandlas med största försiktighet, DET NYA KÖRKORTET KOMMER SOM REKOMMENDERAT BREV OCH KAN BARA UTHÄMTAS AV MOTTAGAREN MOT UPPVISANDE AV GILTIG LEGITIMATION! Om det nu vore så enkelt som att man kunde öppna försändelsen och se på körkortsfotot att det är rätt mottagare så vore allt gott och väl - men nu är Johan ju en papperslös svensk och skall som sådan behandlas! ID-handlingen ligger i kuvertet med ID-handlingen, och detta kuvert kan endast öppnas om man företer giltig ID-handling.... (som ligger i kuvertet!) i sanning ett MOMENT 22, igen!

Så är vi på Apoteket för att få ut mycket viktig medicin till Johan. Naturligtvis frågar man efter id-handling men den for ju rånarna iväg med. "Har du polisanmälan på brottet?" "Ja, visst, men den kopian med diarienummer ligger i Kivra (eftersom polisen tog upp anmälan i bilen nattetid finns ingen papperskopia) och dit kommer man inte utan BankId". "Men du kan ge din Far fullmakt att ta ut medicin åt dig, det kan du göra på nätet.... fast då måste du ha BankId förstås"... Moment 22. 

Apotekschefen var dock mycket förstående och lämnade ut medicinerna med Fars körkort som säkerhet. En pragmatisk kvinna!

Nu återstår att lista ut hur man kan låta t ex Far lösa ut körkortet. Det lär finnas en väg som består i att man får en särskild medgivandeblankett per post från Transportstyrelsen, fyller i den och sedan återsänder den med post. Det krux som kan förutses är att denna process tar så lång tid i anspråk (vidimeras idag vi ansökan om nytt körkort) att det rekommenderade brevet med det nya körkortet hinner gå i retur till avsändaren... Då uppstår ett nytt Moment 22, eller ett Börja om från början, börja om på nytt...

Under tiden som detta byråkratiska kaos lever sitt eget liv samlas fakturor och viktiga meddelanden i Kivra och Klarna... förseningsavgifter tillkommer, hot om indrivning... Johan kan inget göra eftersom han inte har något ID - och för att få ett ID måste han ha ett ID... Moment 22...

Vad du nu än gör, käre läsare och läsarinna så skaffa dig omedelbart ett Nationellt ID-kort och förvara det väl skyddat. Det Nationella ID-kortet skall du aldrig, aldrig någonsin, bära med dig, det skall förvaras som ett stycke guld - ty guld är det värt om du förlorar ditt svenska körkort och ditt BankId.

- Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress

Helikoptermannen

Det är tänkbart att den svenska kriminalhistorien, i ett världsberömt fall, tagit en annan vändning än vad som verkligen blev fallet - förutsatt att författaren av dessa rader valt att handla på ett annat sätt den där dagen för länge, länge sedan.

TV-husets entré, Oxenstiernsgatan 34
Stockholm

Vi vet sedan artikeln om Påskaftonsmannen (länk här) att Redaktören  för Tidsspegeln (dvs jag) under lång tid arbetade med säkerhetsfrågor vid Sveriges Television AB - från Kiruna till Karlskrona. En dag uppmärksammades jag av Bevakningsbolagets platschef på att det stod en helikopter parkerad på gräsytan alldeles invid TV-husets långsida mot Gärdet i Stockholm.

Jag lämnade mitt tjänsterum och begav mig till platsen. Jodå, där står en helikopter - men i övrigt är platsen tom sånär som på buskar, träd och någon trädgårdsstol.

Nu är det så att jag befinner mig direkt utanför Norra Europas största TV-studio, Studio 1, i TV-huset vid Oxenstiernsgatan i Stockholm. Denna studio har en golvyta på imponerande 1000 kvm, en betydande takhöjd och projekterades under en tid då stora publikinspelningar var på modet. I denna studio pågår nu inspelningsarbetet för fullt.

Självklart är jag van vid att det i samband med tv-produktioner i Sveriges Drömfabrik förekommer alla former av rekvisita - men en helikopter parkerad i anslutning till huskroppen är nytt och dessutom långt ifrån ofarligt förutsatt att den kommit flygande in till "parkeringsplatsen" på den begränsade grönytan mellan huskropp, träd och grönska.

TV-huset, Kontorshuset och Radiohuset på kvarteret Förrådsbacken
i Stockholm. Grönytan till höger i bild är en del av Gärdet,
en gång exercis- och  förläggningsplats för upp till 10 000 man
vid den indelta arméns övningar.
(Bilden är klickbar!)

Nu är det så att TV-huset i Stockholm jämlikt Skyddslagen (SFS 2010:305, ersätter tidigare SFS 1990:217) är ett objekt dit obehöriga inte, utan tillstånd av behörig tillståndsutfärdare, äger tillträde.

Efter samråd med min chef står klart att endast två personer vid företaget kan utfärda tillstånd för helikopterlandning inom det aktuella området. De två är han respektive jag - och ingen av oss har utfärdat sådant tillstånd eller på annat sätt kontaktats i ärendet innan fait acccompli.

Vi beslutar att göra polisanmälan angående olovligt tillträde till skyddsobjekt samt misstänkt olovligt framförande av luftfarkost (fanns t ex tillstånd att framföra helikopter över Stockholm, fanns flygvägar, tider och landningsplats inrapporterade till vederbörlig instans före flygningen).

Beslutet verkställdes på Östermalms Polisstation - där jag, med tiden, blivit en inte helt okänd person, vanligen inrapporterandes personhot mot medarbetare eller stölder av SVT:s egendom.

Här kan det vara på sin plats att berätta om hur jag och en tjänsteman vid Östermalms Polisstation "uppfann" en metod att så länge som möjligt, dvs under förundersökningsperioden, hemlighålla namnet på den person som mottagit hot mot person eller liv. 

En anmälan om brott består i sin enklaste form av en eller två A4-formulär. Anmälan omfattar persondata om anmälaren, om brottsoffret och om gärningen. Denna anmälan är en offentlig handling och därmed tillgänglig för envar, t ex en kriminalreporter vid en tidning. Vår "uppfinning" bestod i att så långt möjligt undertrycka känsliga uppgifter i denna offentliga handling - och i stället upprätta ett tilläggsprotokoll med brottsoffrets namn, detaljer om brottet osv. Detta tilläggsprotokoll är INTE offentligt utan omfattas av förundersökningssekretess och blir därmed inte tillgängligt för allmänheten! Grunden för detta handlande är enkel: det finns idag så många mentalt svaga individer ute i samhället att risken är betydande att en tidningsartikel rörande att en namngiven person blivit t ex mordhotad triggar någon av dessa svaga personer att formulera nya, troligen icke substantiella, hot vilka måste undersökas innan de avskrivs... för vem vet hur verkligheten ser ut för den som har en annan verklighetsbild än majoriteten av populationen?

Nu tillbaka till Helikoptermannen!

Dagen efter polisanmälan om brott mot Skyddslagen mm blir jag i hemmet uppringd av en person som presenterar sig som Alexander Eriksson, det är han som är Helikoptermannen. Han berättar följande historia:

Han har uppdraget som Bildproducent vid en produktion som görs i TV-huset, Stockholm. Den aktuella dagens morgon befinner han sig på föräldrarnas sommarnöje någonstans i Stockholm skärgård. Han inser att han startat dagen för sent för att komma till arbetsplatsen (TV-huset) i tid. Hans närvaro och arbete är absolut nödvändigt för att produktionen skall kunna göras. Han är också medveten om att ett större antal personer inte kan fullgöra sitt arbete vid hans utevaro - samt att produktionskostnaderna löper vidare trots att inget produceras...

Han får då idén att låna faders helikopter som står på tomten vid sommarnöjet. Han ringer till sin projektledare och denne godkänner (enligt Alexander Eriksson) att landning sker vid TV-huset. Det bör härvid observeras att projektledaren saknar befogenhet (jfr ovan!) att meddela landningstillstånd - ett faktum som dock ingen av dem reflekterar över!

Eriksson, som vid tillfället innehar flygcertifikat för helikopter, genomför därefter flygningen - och anländer i tid till sitt arbete som Bildproducent.

Under det nära timslånga telefonsamtalet bönar och ber Erikson om att SVT (dvs jag som står som anmälare av de misstänkta brotten) skall dra tillbaka anmälan. Varom inte kommer hans flygcertifikat sannolikt att återkallas på obestämd tid.

Han återkommer ständigt till att han handlat i god tro - projektledaren hade ju godkänt hans kommunikationsmedel och landningen på TV-husets tomt.

Han återkommer också till att den sannolika konsekvensen, vid konstaterat och dömt brott, är ett indraget flygcertifikat vilket inte står i proportion till brottet. Ingen skada har ju skett! Allt skulle ha förflutit obemärkt om inte skyddsvakterna och jag noterat det inträffade.

Härvidlag har Eriksson och jag uppenbarligen divergerande uppfattningar om när ett brott är ett brott: Erikssons tolkning är synbarligen att ett brott är ett brott när det upptäcks - medan jag anser att brottet är ett brott när den brottsliga handlingen utförs. Tyvärr blir attityden till den förra tolkningen allt vanligare - inte minst bland politiker och högre befattningshavare! Under senare år har ett flertal för tidiga avgångar från högre uppdrag sagts bero av att saken väckt uppseende när den beskrivits i media - inte av att saken i sig varit olämplig eller rent av brottslig! 

Min far satt några år på 40 och 50-talet i Barnavårdsnämnden i Skoghall, strax söder om Karlstad. Där var en gång en man inkallad till ett sammanträde på grund av hans sons benägenhet att begå stölder. Far frågade: "Har ni aldrig framhållit för pojken att det är orätt att stjäla?" Mannen svarade (på värmländska): "Jo-o, ja ha allt sagt ten (till honom) att ha ska schlute (sluta) mä dette - di kunne ju komme på'n".

Så det gäller alltså, då som nu, att inte bli påkommen... Eller?

Alexander Eriksson var under hela samtalet mycket vältalig - och övertygande utan att vara påstridig. Denna egenskap har jag faktiskt mött både före och efter detta samtal - och förundrats över hur lätt det är att, i stunden, bli duperad. Beteendet återfinns vanligen hos personer med psykopati eller psykopatiska drag.

Alltnog, jag föll för Alexander Erikssons argumentering och drog tillbaka SVT:s anmälan om obehörigt tillträde till skyddsobjekt samt misstänkt olovlig flygning.

Här knyts säcken samman: Några år senare dömdes Alexander Eriksson, i Tingsrätt och Hovrätt, och med HD:s avslag om prövningstillstånd, till 8 års fängelse för sin roll som helikopterpilot vid det uppmärksammade Helikopterrånet mot G4S värdedepå i Västberga.

Av undersökningsmaterialet framgick att piloten uppvisat synnerlig skicklighet vid landningen på värdedepåns tak.

Autentisk bild från en övervakningskamera.
Helikoptern står parkerad på den begränsade takytan
invid taklanterninen på G4S värdedepå i Västberga

Ur Wikipedia:

"Helikopterrånet i Västberga var ett rån som genomfördes på morgonen den 23 september 2009 mot G4S Cash Services värdedepå i Västberga industriområde i södra Stockholm. Rånarna hade tillgripit en helikopter av modell Bell 206 Jet Ranger som de använde för att hämta bytet från värdedepån. Det var första gången som en helikopter användes vid ett rån i Sverige. Polisflygets helikoptrar på Myttinge på Värmdö lyfte inte eftersom någon hade placerat en bombattrapp på landningsplatsen. Bytets storlek blev enligt en uppgift till TT 39 miljoner kronor. Ingen del av bytet har ännu återfunnits. Under rättegången, som hölls i augusti 2010, erkände Safa Kadhum att han var en av de tre maskerade männen som var inne i värdedepån.

Rånet fick stor uppmärksamhet, även i utländska massmedier. Det var toppnyhet på BBC:s och Times webbplatser, och bland CNN:s Europanyheter. Även tyska ARD hade ett reportage i sin huvudnyhetssändning klockan 20:00 samma dag."

Eriksson har emellertid konsekvent, genom åren, nekat till all inblandning i Helikopterrånet vars byte uppgick till, hittills försvunna, 39 miljoner kronor.

Något han dock aldrig förnekat är den skicklighet, och kallblodighet, som han visade några år före vad som skedde i Västberga: landningen på den minst sagt begränsade gräsytan invid TV-husets långsida mot Gärdet! 

Den minimala landningsytan för Helikoptermannen
vid TV-husets långvägg. Landningsplatsen inringad.
(Bilden är klickbar!)

En kastvind från Gärdet, en marginell felbedömning av rörelserna med styrspaken eller stjärtrotorpedalerna, och huvudrotorns blad skulle hade slagit i TV-husets vägg med den troliga följden att helikoptern havererat och exploderat i ett eldhav... Risker och konsekvenser i form av ödeläggelse av miljardbelopp samt eventuellt  släckandet av människoliv beaktades inte av piloten vid denna landning... 

Kanske är det så att om Redaktören av Tidsspegeln, efter telefonsamtalet med Alexander Eriksson, gjort en annan bedömning av sakförhållandena, inte låtit sig förledas av en skicklig manipulatör utan gått vidare med polisanmälan om brott mot Skyddslagen, så skulle Helikoptermannen fått sitt flygcertifikat återkallat och därmed ändrat kriminalhistoriens gång genom att inte agera pilot vid Helikopterrånet i Västberga, Stockholm, på morgonen den 23 september 2009.

Vem vet...

                                                   - Ω - 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.