Käre läsare!
Innan Du
tar del av nedanstående lilla betraktelse så vill jag utfärda följande,
tidigare på våra lärosäten så populära, ”trigger-varning” då många säkert kan
finna att det jag skriver kan väcka anstöt, ja till och med kan någon känna sig
kränkt. Det må vara hur det vill med den saken men så här ser jag på det ”stolle-prov”
som våra folkvalda utsatta sitt folk för då "den eviga fredens tid" åter anlände!
En fråga som en kritisk granskare må ställa sig är huruvida vad som beskrivs nedan överhuvudtaget är relevant i dagens iver beträffande uppbyggnaden av försvaret. Inte minst kan man notera vänsterpolitikernas vurm för den fråga som för inte så länge sedan var en förhatlig del av samhället!
Mitt svar
på denna hypotetiska fråga är att det kanske tål att minnas trots att minnet är kort
(sic!)
______________________________M Liiliehöök___________
Text: fd majoren i pansartrupperna Malcolm Liiliehöök
Redaktionell bearbetning: redaktören för Tidsspegeln Erland Renström
Folk & Försvar är väl en lysande och tydlig sammanfattning på hur ett land och dess invånare ser på, eller i vart fall borde se på, det militära försvaret av sitt land. Ett försvar inkluderat och genuint förankrat i befolkningen. Helt enkelt ett folk som försvarar sitt land! Tydligare kan det knappast bli! Idag är begreppet sedan länge förminskat till namnet på en årlig konferens i Sälen...
Ganska
symptomatiskt dock är att ”genomföra kriget” i bekväma konferenslokaler, nära
baren, där man nog ännu skulle kunna ”knö in” merparten av de förband som
idag utgör de ynkliga resterna av den försvarsmakt som för mindre än trettio år
sedan var närvarande i så gott som alla delar av vårt stora land. Från
Kalix-linjen i norr till de yttersta kobbarna i väst syntes tretungade fanor
vaja över regementen, flygflottiljer, flottstationer och staber. I det dolda var Sverige mer eller mindre fyllt av hemliga bergrum och
mobiliseringsförråd.
Men…
invänder den uppmärksamme läsaren, ”det var ju då – nu bygger vi ju upp
försvaret igen, eller?” Till och med vår nye ÖB, Michael Claesson, hävdade för kort tid sedan att ”våra förmågor är goda i alla domäner”. [sic!] Uppenbarligen har även rikets främste
militäre företrädare uppfattningen att den noggrant, minutiöst genomförda
nedläggningen av territorialförsvaret inte orsakade någon avsevärd skada,
eller?
I dagens läge, efter ett par decennier av ”vi var naiva", alternativt "vi såg det inte komma”, verkar nu ”alla” plötsligt har kommit till insikt om sakernas ”verkliga” förhållanden och det kan tyckas vara ett uttjatat ämne det som jag ger mig i kast med. Dock är det så att jag helt enkelt inte kan låta bli att reflektera - och förskräckas över - hur snabbt och lätt det var att bokstavligen skrota det stora och i många avseenden starka försvar som mödosamt byggts upp av generationer medborgare i Sverige.
Ankomst av den eviga freden? Hur kunde man komma på tanken att lägga ner 94% av rikets försvar runt millennieskiftet? Var verkligen den eviga fredens tid nu kommen, igen? Den kom redan 1925, efter WW 1, under parollen "Aldrig mera krig" och den gången varade freden hela 15 år! I vårt östra broderland, i den tidigare östra rikshalvan Finland, förstod man uppenbarligen ingenting av den nya världsordningen och behöll därför sitt försvar till stora delar intakt. Elisabeth Rehn, finländsk försvarsminister 1990-95 sa en gång med en tydlig känga till Sverige: "Int kan man förlita sig på att grannen sköter försvare!"...
Min egen bakgrund som officer i Armén med drygt ett par decenniers tjänstgöring i olika fredsbefattningar samt som stridsgruppchef i en mångårig meningsfull krigsbefattning kvalificerar mig att från ett fältnära perspektiv beröra de tvivelaktiga beslut som den nästintill totala nedrustningen vid och omkring millennieskiftet rent konkret innebar.
Följande mikro-exempel kan i sammanhanget illustrera tillvägagångssättet när Sveriges 2400 km långa kust lämnades utan försvar - från tidigt 1990-tal och intill denna dag!
Den underskönt
vackra sörmländska kuststräcka som jag ansvarade för, en kuststräcka med såväl kommersiella djuphamnar
som, ur anfallsförbands synvinkel lättillgängliga havsvikar, ansågs ännu i början 80-talet vara av sådant värde att den skulle försvaras. Med taktiskt
placerade värnförband skulle fienden med eld från våra pjäser hindra fienden från att landstiga. Som alla vapensystem krävde även dessa frontförband ett antal
stödförband i form av infanteri, luftvärn och underhåll - för att inte tala om de
högt motiverade hemvärnsförbanden vilka kände varje kvadratmeter av den terräng som
också var deras älskade hembygd!
Stormen bryter ut – med orkanstyrka! Så kom då beslutet om nedläggning, inte bara av mitt förband utan hela invasionsförsvaret! För mitt eget förband innebar nedläggningen att samtlig materiel; vapen; kanoner, kulsprutor och andra vapen bortmonterades och destruerades, värnen fylldes med betong och samtliga spår av ”militär verksamhet” utraderades. Det var emellertid inte bara min stridsgrupp som gick i graven, det hade i så fall varit ett offer på marginalen - nu gick försvaret upp i stabsläge! Här skulle det läggas ner - och fort skulle det gå!
Låt mig ta några tydliga exempel av försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004:
Bort med Kustartilleriet! Ett strategiskt, synnerligen utvecklat, kompetent och slagkraftigt vapenslag med uppgift att bekämpa landstigning längs hela vår långa kust. Det handlade om förband med materiel och personal av yppersta kvalitet. På ett decennium försvann 29 kustartilleribatterier och idag är siffran absolut noll! Det måste vara ett hårresande nedläggningsresultat värdigt en plats i Guinness World Records (tidigare Guinness Book of Records)!
Bort med arméns drygt 30 brigader! Närmare en halv miljon man, med materiel och allt, försvann spårlöst! I nuläget kämpar vi med att bygga upp två brigader, men det går trögt...
Bort med världens en gång fjärde flygvapen! Från närmare 1000 stridsflygplan på 60-talet till dagens knappt 100...
Bort med merparten
av örlogsflottan och marinbaser!
Bort med
luftvärnets 22 bataljoner! Idag finns blott två operativa bataljoner.
Bort med krigsmateriel, kaserner, baser och övningsfält! Försäljning av vår gemensamma egendom till uppenbara underpriser. Köpare var huvudsakligen vapenhandlare och fastighetsexploatörer.
Bort med
hemvärnsförbanden! Från 100 000 soldater till dagens drygt 20 000.
Med ett
rungade ja i Sveriges riksdag den 16 december 2004 lyckades riksdagens ledamöter fatta det förödande beslutet att lägga ner ett 80-tal av rikets regementen,
flygflottiljer, staber och andra militära enheter. Det tidigare rekordet i form
av 1925 års försvarsbeslut var nu äntligen slaget - med råge!
Men - hur gick det egentligen till? I det omvärldsläge som vi just nu befinner oss i är det förmodligen inte särskilt svårt att samla majoriteten svenskar bakom uppfattningen att försvaret spelar en stor och mycket betydelsefull roll i vårt samhälle. För att referera till artikelrubriken så kanske förflyttningen i människors medvetande har gått från att betrakta Sveriges försvarsmakt som ett sär-intresse till att vara av ett särskilt intresse för vårt fortsatta oberoende som nation - i mörkaste scenario för hela vår existens.
Den allmänna värnplikten avskaffas – svenskt yrkesförsvar på exotiska platser. Hur gick det då till att avveckla mer än 90 procent av det välförankrade folkförsvaret? Hur gick det till att avskaffa den värnplikt som under 100 år utgjort ett starkt kitt mellan hög som låg inom en stor del av befolkning? Den 16 juni 2009 valde den då borgerliga riksdagsmajoriteten att med röstsiffrorna 153 mot 150 låta den allmänna värnplikten vila i fredstid. Nu hade den eviga freden brutit ut, i alla fall i vårt närområde, och från att försvaret under många dekader tillförts ca 50 000 man årligen ryckte under vårt exempelår 2020 bara 6320 individer in till försvaret.
Försvaret av Sverige genom insatser i Afghanistan och i Mali. Nu skulle det svenska försvaret bättre tillvarata våra säkerhetsintressen genom att med mer eller mindre hemliga specialförband verka i Afghanistan, i Mali eller på någon annan exotisk plats långt från Sverige.
Att förklara
denna nya doktrin för det svenska folket, de betalningsansvariga och verkliga uppdragsgivarna, var det just ingen som riktigt lyckades med. I alla fall förstod inte jag hur dessa s.k.
insatser var till gagn för Sveriges säkerhet?
Med ”Nit men utan Redlighet”. Det märkliga i sammanhanget, och det som egentligen var och fortfarande är det mest upprörande, är att denna märkliga idé som innebar att förinta mödosamt uppbyggda, mycket komplexa och mycket kostsamma vapen- och logistiksystem omedelbart slog rot! Denna rotslagning skedde inte enbart bland politiker av allehanda politisk färg utan också bland påfallande många i de högre militära sfärerna. Många av dessa militärer sneglade ängsligt och räddhågat snett uppåt för att försöka få viss vägledning i vad som var det politiskt korrekta förhållningssättet visavi överheten i form generaler och politiker.
Hade det inte varit klädsamt om fler officerare i ledande befattning, såsom de gjorde mellan skål och vägg, offentligt höjt sina röster mot denna nedrustningsdårskap? Hade inte fler kunnat ta rygg på exempelvis Michael Heseltine, minister i Storbritannien, eller för den delen på vår tidigare försvarsminister Mikael Odenberg och lämnat sina befattningar med motiveringen att tilldelad uppgift var olösbar? Kuriosa är att numerären generals- och amiralspersoner på något märkligt sätt förblev orubbad under den totala avlövning som drabbade Försvarsmakten...
Nog kunde fler högre officerare med reellt inflytande tagit rygg på generalen Carl Björkman vilkens yrkeskompetens och personliga integritet var oomstridd. Björkman tog med tydlighet, kraft och civilkurage ställning mot Försvarets avrustning/nedläggning och mot avskaffandet av den allmänna värnplikten. Läs gärna general Björemans bok Konsten att lägga ner försvaret utan att någon bryr sig.
Sammanfattningsvis ställer man sig frågan om varför inte fler officerare hade den goda smaken att, som protest mot att delta i ett destruktivt paradigmskifte - och med integritet och civilkurage i behåll - lämna den aktiva tjänsten.
Möjligen kan fortfarande någon eller ett par tidigare statsministrar (idag godsägare och styrelseproffs, eller just avdankad fotbollsbyråkrat) fortfarande ha uppfattningen att försvaret av Sverige fortfarande är en belastning, något som i budgetarbete alltid utgör en möjlighet att som ”budgetregulator” bidra med en eller flera miljarder till annan mycket viktigare samhällelig verksamhet.
Att den närmast totala avvecklingen av Försvaret orkestrerades av aningslösa politiker
i Riksdagar och Regeringar är illa nog - men att den genomfördes i en ”ohelig
allians” med samma officerare som tidigare vigt sina liv åt att vårda, värna
och utveckla Sveriges stolta försvar så framstår påfallande många i Sveriges högre
officerskår som ”nyttiga idioter” vars integritet och yrkesstolthet rimligen kan ifrågasättas?
En tjänsteman vid försvarsdepartementet sammanfattade problematiken på följande sätt: Försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 var värre än arméns nederlag vid Poltava!
NATO. Att Sverige 75 år efter NATO:s bildande skulle inträda i denna försvarsallians var ju, som en följd av såväl omvärldsutvecklingen och vår egen eftersatta militära förmåga, inte bara ett medlemskap som var bra att ha utan i högsta grad var nödvändigt att ha!
Visst hade det varit mer hedersamt för Sverige att inte behöva skrapa med foten
och krumbukta sig för diverse tveksamma despoter utan i stället med högburet
huvud, med gott självförtroende och med förvissning om den egna förmågan, kunnat erbjuda NATO ett försvar så som det en gång verkligen var, eller åtminstone en rimlig del
av det, i stället för de spillror av ett försvar som idag återstår!
Slutsats och lärdom. Oaktat vad som ovan anförts så är vi idag där vi är, men det får inte bli som det blir! Så som utvecklingen ser ut i omvärlden kan vi bara hoppas att mycket pengar slår liten tid vid upprustningen av försvaret.
Möjligen finns det ytterligare lärdomar att dra av det monumentala elände som slakten av försvaret faktiskt inneburit. Även om avvecklingen skedde i god demokratisk ordning, och därmed inget kommer att kunna leda till något personligt ansvarsutkrävande kan det vara befogat att vi, när vi nu befinner oss på ett behörigt tidsavstånd till de för drygt 20 år sedan tagna besluten, vågar oss på att i form av en sanningskommission eller en tribunal kliniskt och osentimentalt granskar de händelseförlopp och beslut som ledde till det monumentala misstag som nedrustningen av försvaret innebar.
Malcolm Lilliehöök
Major och tidigare stridsgruppchef vid numera nedlagda Södermanlands regemente, ingående i Södermanlands och Östergötlands försvarsområde, Fo 43
- Ω -
Inlägget återges, med författarens tillstånd, i sin helhet.
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!
