Bron över floden Kwai

Den 21 juli 1958 hade den brittiska filmen Bron över floden Kwai (The bridge on the river Kwai) svensk premiär på biografen Royal i Stockholm. Filmen var nyskapande på flera vis: det var den första riktigt långa filmen med sin 161 minuters speltid. Filmen var därtill framställd i 70 mm Todd AO-format (mot normala 35 mm) samt hade 6 kanalers stereoljud! Regissör var David Lean och rollen som överste Nickolson spelades av Alec Guinnes. Parallellhistorien i filmen hade Wiliam Holden som rollinnehavare.

Grund till filmen var den franske författaren Pierre Boulles roman med titeln Le Pont de la rivière Kwai (på engelska MY OWN RIVER KWAI). Filmen nominerade till 8 Oscar och belönades med 7, bl a andra för bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudrollsinnehavare. Hela Sverige gick och visslade på ledmotivet i filmen: Colonel Bogey March, komponerad av Kenneth Alford vid tiden för första värlskriget. 

Men fanns verkligen bron över floden Kwai? Filmen spelades in i Sri Lanka och filmbrons arkitektur var en helt annan än verklighetens två broar! Ja - de var faktiskt två, först en tillfällig bro i timmer och sedan en bro i stål och betong.

Var fanns då dessa broar, jo i Thailand!

Japanerna som ockuperat Thailand beslutade i juni 1942 att för militära ändamål bygga en järnväg mellan Thailand och Burma. Arbetskraften skulle bestå av 61 000 krigsfångar samt slavarbetare från ockuperade länder - och många av dem skulle dö vid bygget av det som kom att kallas Dödens Järnväg. Denna järnväg skulle utgå från Ban Pong i Thailand och gå längs Khwae Noi genom de Tre pagodernas pass för att senare förbindas med järnvägen som gick mellan Rangoon och Ye. Därmed skulle japanerna kunna transportera trupper från Singapore genom Thailand för att därefter angripa Burma och senare Indien.

Järnvägsbygget innefattade också byggandet av en järvägsbro men denna bro byggdes faktiskt inte över det som västerlänningar kallar floden Kwai (på thailändska Khwae). Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron går faktiskt över floden Mae Klong!

Floden Khwae Yai (Maenam Khwae Yai), flyter i provinsen Kanchanaburi samman med floden Khwae Noi. Efter detta sammanflöde är flodens namn Mae Klong.

Turisterna började strömma till, inte minst efter den så småningom berömda filmen och thailändarna fann sig stå inför ett turistiskt problem: det fanns ingen bro över Kwai! En snillrik tjänsteman i turistnäringen kom då på att man helt sonika skulle döpa om en sträcka av floden Mae Klong till Khwae Yai!

De japanska ingenjörerna hade beräknat byggtiden för järnvägen till 5-6 år men det stora antalet krigsfångar (61 000) samt lokala slavarbetare i tiotusental nedbringade byggtiden till knappa 12 månader.

Men två broar då? Jo, först byggdes en provisorisk bro 

av timmer och därefter en permanent bro av stål på betongfundament. Timmerbron fanns ca 100 meter uppströms om den slutliga bron - inga spår finns idag kvar av denna bro.

7 000 av de de många allierade krigsfångarna (britter, holländare och australiensare) som avled under byggandet av Dödens Järnväg ligger begravda på Kanchanaburis krigskyrkogård. Övriga fann sina gravar längs banan....

Kort tid innan krigets slut förstörde bombplan baserade på Ceylon (nu Sri Lanka) det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.

Totalt omkom under bygget mer än 16 000 allierade krigsfångar samt omkring 
100 000 asiatiska slavarbetare genom tortyr, svält, sjukdom och utmattning. De flesta asiaterna vilar i osynliga gravar....  Den omkring 40 mil långa järnvägen beräknas ha krävt ett dödsoffer för var tredje meter byggd bana!

                                                                             - Ω -