Brädgården brinner!

Skoghall är sedan 1856 en bruksort på Hammarö, 9 km söder om Karlstad. Hammarö skiljs från fastlandet av Klarälvens tvåarmade delta.

Bild tv. Skoghalls centrum 1950

Bild th. (foto från samma plats som ovan) Skoghalls centrum 1961











1856 driftsatte Uddeholm AB en ångsåg vid Vänerstranden. Skälet till detta fanns att söka i det faktum att en betydande del av det timmer som flottades på Klarälven inte kunde skiljas ut vid skiljet i Bogerud. Det herrelösa timret togs i stället om hand vid Klarälvens mynning i Skoghall av ett annat bolag och försåldes med god vinst - råvaran var ju gratis!

Uddeholms sågverksamhet i Skoghall förnyades därefter - och utökades i fyra större steg, inte minst till följd av att anläggningarna upprepade gånger ödelades av eld. Naturligtvis förbättrades anläggningen fortlöpande utöver dessa nyuppföranden.

År 1917 anlades ett pappersbruk i Skoghall. Både sulfit och sulfat-metoden användes från 1918 då sulfatfabriken flyttade från Stjernfors. Sulfitmetoden använder endast granved medan sulfatmetoden använder all sorts ved. Dåtidens sulfatkokningen luktade dessutom som sulfit rimmar. Det som luktade var företrädesvis metylmerkaptan - och de flesta pappersbruk spred i dåtiden en omisskännlig "skitlukt". Sedan kokprocessen övergått från batch-kokning till kontinuerlig kokning i högresta kokare har lukten i princip försvunnit från pappersbruken.

För att försörja fabriken med klor för blekning och natronlut för kokning anlades en elektrokemisk fabrik. I denna sönderdelades koksaltlösning genom elektrolys. Genom stora lådor med kvicksilver i botten och fyllda med en lösning av koksalt och vatten leddes elektrisk ström varvid saltlösningen sönderdelades till saltets, NaCl (natriumklorid, vanligt koksalt) beståndsdelar natrium och klor. Nödvändig ström till lådorna, 50 000 ampere, levererades via grova kopparskenor i fabrikens tak - ofrånkomligt "rymde" en del kvicksilver ut i Vänern och detta kvicksilver ligger fortfarande nedbäddat i sjöbottnen utanför fabriken...

Skoghallsverken levererade vid sitt "artikelmaximum" sågat virke, pappersmassa, papper, kraftpapperssäckar, CMC (karboximetylcellulosa vilken används  som förtjockningsmedel inom livsmedels- tvättmedels- och kosmetikaindustrin), trikloretylen (lösningsmedel, avfettning, kemtvätt mm). Som biprodukt tillverkades av den jästa sulfitluten, per dygn, 24 000 liter 96-procentig alkohol - både för tekniskt bruk och som alkoholbas i njutningsmedel typ Renat.  Den färdigjästa sulfitlutens jästsvampar separerades från luten/mäsken och blev foderjäst till kreaturen.

Idag har "kringprodukterna" skalats bort och Stora Enzo som nu driver anläggningen har koncentrerat på tillverkning av vätskekartong (livsmedelskartong). Den i Skoghall tillverkade kartongen förses i Forshaga med lämpliga spärrskikt (barriärer) för att bli vätsketäta.

Skoghalls Bruk är nu en av världens största tillverkare av vätskekartong vilket innebär att

• var sjätte vätske/livsmedelsförpackning i hela världen har sitt ursprung i Skoghall
• varje dygn tillverkas på Skoghall kartong motsvarande 100 miljoner 1-liters förpackningar
• brukets årsproduktion av kartong räcker för att linda en 5,5 meter bred kartongremsa 10 varv runt jorden!

Detta i korthet om Skoghalls Bruks historia - både igår och idag. Nu tillbaka till Brädgården!

Bild från Skoghalls Brädgård Det sågade virket i form av plank och brädor lufttorkades i "stabbar" i brädgården. En stabbe var ca 5x5 meter i fyrkant och 4-6 meter hög. För att maximera luftgenomströmningen lades vid uppbyggnaden varje lager av brädor/plank på läkt och med nittio graders vridning i förhållande till underliggande lager. Stabben täcktes på enklaste sätt med ett tak av löst liggande, överlappande, brädor. Man skulle kunna säga att stabben var en exemplariskt uppbyggd brasa...

Mellan de många raderna av stabbar löpte en smalspårig järnväg på vilken det sågade virket fraktades från sågen till brädgården - och från stabbarna ner till brädgårdskajen. 

När en stabbe torkat revs den. Det gick så till att 1-2 man (pojkar) samlade ihop en börda med brädor, gick till ena kanten av stabben och släppte ner bördan till två man som sorterade virket efter längd. (Stabben bestod av brädor i varierande, men definierade, längder.) Redaktören har en sommar arbetat på Skoghalls brädgård bl a som "stabbrivare". Det gällde då att släppa bördan så att traven med släppta brädor lutade in mot stabben när den nådde sorteringsbordet. Rätt nedsläppt studsade bördan mot stabben och kom sedan till vila. Varom inte studsade brädorna upp i luften och for som yrsnö runt öronen på dem som sorterade. Jag kan lova att ederna osade varmt där nere vid sådana misstag!

Brädgårdens långa kaj erbjöd inte tillräckligt vattendjup för att större fartyg skulle kunna lägga till långsides med kajen. Av denna anledning lastades brädorna om till täckta pråmar vilka bogserades ut till lastfartygen som låg ankrade på redden. En särskild yrkeskår stuvare eller mer korrekt stuveriarbetare ombesörjde omlastning från pråm till fartyg liksom omlastningen på kajen från öppen järnvägsvagn till pråm. 

Allt sågat virke stämplades, vid pråmlastningen, i varje kortända med röd färg och en kvalitetsbokstavskombination typ "USV" (vilket av skälmar uttolkades som "Uddeholms Sämsta Virke"). Eftersom brädorna hade olika längd var det särskilt åtråvärt att stämpla virkeslastens jämna sida - då kunde man lugnt invänta att ett större antal brädor lastats innan man stämplade. Hade man änden med fallande längder fick man "sno som en galning" för att stämpla kortändan medan den ännu var åtkomlig!

Tisdagen den 12 augusti 1947 kl 15:45 kom elden lös i en vid brädgårdskajen förtöjd pråm. I den syd-sydostliga vinden var pråmen redan övertänd innan den bogserats bort från kajen och elden hade fått fäste i den närmaste stabben. 

Med explosionsartad hastighet hoppade sedan elden, i vindriktningen, från stabbe till stabbe och inom kort brann hela brädgården. Brandmän från fyra brandkårer arbetade förgäves mot den röde hanen men fick inrikta sig på att rädda närliggande bostadshus från antändning. 






Inne på brädgården var hettan enorm - järnvägsrälsen i stabbgatorna vred sig som maskar och slets av med ljudliga knallar. Brinnande brädstumpar och glödande kol antände skogen på flera ställen - men tack vare alerta brandmän kunde dessa brandungar nedkämpas. 

När en så stor brand utvecklats uppstår en s.k. eldstorm. Det betyder att luften ovanför branden värms upp så kraftigt att den stiger uppåt med våldsam hastighet. Branden i sig förbränner syre och till följd av förbränningen och den heta uppåtstigande luften vid och ovanför brand-centrum uppstår ett undertryck. Detta undertryck utjämnas genom en våldsam vind - ja faktiskt en storm - längs markytan och riktad, från alla håll, in mot brandhärdens centrum. Det sägs att brinnande plankstumpar av eldstormen fördes upp till 3 km från brädgården.

Volymen virke som förtärdes av eld denna ödesdigra eftermiddag och kväll uppgick till 9000 standards. 

Hur mycket är då det? Jo, 1 standard sågat virke är lika med 4,67 kubikmeter vilket omräknat (9000x4,67) är lika med 42 030 kubikmeter. Denna volym är närmast ofattbar men om vi tänker oss en lååång, lååång trästav 1x1 meter i fyrkant och gör denna trästav 42 km lång får vi en någotsånär gripbar uppfattning av volymen trä i brädgårdsbranden.

Landsfogden Anders Holmström skriver i sin rapport över den s.k. Vidöbranden (brädgården låg på Vidön, red anm) daterad 15 december 1948: 

"Elden kan ha uppstått av följande anledningar

1. Självantändning i pråmen, som synes varit tom, eller å dess kaj;
2. Vårdslös hantering av eld i pråmen;
3. Uppsåtlig antändning av pråmen för åstadkommande av mordbrand eller sabotage."

Holmström avslutar sin rapport med: "Lika stora möjligheter synas mig tala för att branden orsakats antingen genom tobaksrökning och vårdslöst hanterande av cigarett eller pipa eller ock genom ett uppsåtligt antändande i sabotagesyfte."

Närmare ett klargörande än så kom aldrig saken även om åtskilliga spekulationer - och konspirationsteorier framkastades i dagspressen.

Det uppbrunna sågade virket skattades till 6 miljoner kronors värde och förstörda byggnader och järnvägsspår beräknades till 2 miljoner kronor. Den totala förlusten vid Skoghallsbranden 1947 uppgick i dagens penningvärde till 164 704 205 kronor - vilket gör den till en av de största i Sverige.

                                                        Ω