Hemligt finsk-tyskt u-båtssamarbete

Den så kallade Versaillesfreden var det fredsavtal som slöts efter första världskriget mellan västmakterna (Ententen) och Tyskland och som undertecknades den 28 juni 1919 i Versailles, Frankrike – exakt på dagen fem år efter skotten i Sarajevo vilka utlöste Första Världskriget.

Krigshandlingarna mellan Tyskland och Ententen hade upphört klockan 11 den 11 november 1918, och befästes med vapenstilleståndet i Compiègneskogen.

Ett fredsavtal utformades av de segrande makterna och Tyskland tvingades sedan att helt enkelt underteckna fredsavtalet utan vidare förhandlingar.

Bild t.v: den engelskspråkiga utgåvan

Spegelsalen i slottet Versailles, Frankrike omedelbart innan undertecknandet av "Versaillesfreden" efter 1:a Världskriget.

Tyskland bar enligt avtalet det fulla ansvaret för att ha startat kriget och ålades att betala ett enormt krigsskadestånd till bl a Frankrike och Belgien vilka härjats svårast under kriget.

I januari 1921 fastställdes det totala krigsskadeståndet till svårfattbara 269 miljarder guldmark motsvarande drygt 96 400 ton guld. Avbetalningstidens slutår fastställdes till 1984. 

Senare 1921 reducerades summan till 132 miljarder guldmark (47 304 ton guld), vilket fortfarande var ett gigantiskt belopp. Betalningen av krigsskadeståndet avbröts under andra världskriget och den allra sista tyska utbetalningen ägde därför rum först år 2010 - 92 år efter eld upphör!

Versaillesfredens villkor, och det sätt som fredsavtalet kom till på, har av många historiker setts som en orsak till den tyska dolkstötslegenden, innebärande att den obesegrade tyska krigsmakten 1918 förråddes av sina tyska politiker, och till den tyska revanschismen under 1920- och 1930-talen. Sammantaget ledde dessa fenomen fram till det nationalsocialistiska maktövertagandet 30 januari 1933 och, så småningom, till andra världskriget.

Versaillesfreden innebar också att Tyskland förutom att avträda sina kolonier och vissa landområden i Europa ålades att begränsa sin krigsmakt till maximum 100 000 man och förbjöds att inneha tungt artilleri, stridsvagnar, u-båtar och flygvapen. Antalet tunga örlogsfartyg skulle desslikes minskas.

Vad som dock förbisågs i Versaillesfreden var att skapa och implementera effektiva kontrollmekanismer i avsikt att förhindra utvecklingen av tysk krigsindustri och tyskt strategiskt/taktiskt tänkande.

I hemlighet utvecklades därmed i mellankrigstiden tysklands militära förmåga inom alla militära områden: flyget utvecklades genom en omfattande civil segelflygplansutbildning, pansarvapnet utvecklade med - och hos - den kommande huvudmotståndaren Sovjetunionen, preussiskt militärt tänkande, som faktiskt premierade självständigt taktiskt uppträdande, fanns inom gränserna och u-båtsvapnet utvecklades tillsamman med Finland.

Militärteknisk utveckling av stridsvagnar, flygplan, artilleripjäser, handvapen, u-båtar, örlogsfartyg, torpeder, granater, radaranläggningar, radiosystem etc etc bedrevs, i hemlighet, på den tyska industrins ritbord – och ingen kontrollmekanism fanns att förhindra denna utveckling.

På Crichton-Vulcan-varvet i Finska  Åbo byggdes under det sena 1920- och det tidiga 30-talet ett antal u-båtar som då var de modernaste i sitt slag. I konstruktionen av u-båtarna deltog tyska ingenjörer aktivt. U-båtarna testades också av tyska besättningar som i hemlighet övade i Åbo skärgård. Samma ingenjörer och besättningar skulle sedan, under 1930-talets andra hälft, utgöra grunden för det nya tyska ubåtsvapnet.

Arbetet på Crichton-Vulcan-varvet var kontroversiellt. Efter Versaillesfördraget var Tyskland förbjudet att förfoga över ubåtar och över huvud taget fick ingen u-båtsrelaterad industri existera i Tyskland.

Tysklands u-båtsvapen hade under första världskriget - och särskilt från och med USA:s inträde i kriget 1917 då det oinskränkta u-båtskriget proklamerades - drivit ett urskillningslöst krig mot allt som seglade under fiende- eller neutral flagg och tillfogade särskilt England enorma förluster.

Under första världskriget sänkte tyska u-båtar allierade eller neutrala fartyg med ett sammanlagt tonnage på 12 850 815 ton. Enbart under april 1917 sänktes 155 brittiska fartyg av tyska ubåtar.Totalt sänktes 5 000 fartyg av u-båtar under första världskriget varvid 15 000 personer – sjömän och passagerare - omkom.

Under 1920-talet började tyska sjöofficerare i hemlighet aktivera ett ubåtsprogram. Man sände civila ingenjörer till länder som Spanien, Ryssland, Japan – och till det nyligen självständiga Finland.

Direkt efter finska inbördeskriget formade den finska marinen mycket ambitiösa program för sin örlogsflotta. Man hade ärvt några små och gamla fartyg av den ryska marinen och de var inte på långt när tillräckliga för de behov man såg sig ha.

Finska sjöofficerare tog fram ett förslag till örlogsprogram vilket beskrev en flotta som omfattade 95 fartyg varav fyra var 300-tons u-båtar. Dessa planer ansågs lite väl tilltagna, och olika nedbantade men fortfarande väldigt omfattande projekt för den framtida finska flottan presenterades och diskuterades.

De finländska varven började etablera kontakter med utlandet då man själv inte hade tillräcklig kunskap om marina fartyg.

Det första projektet man tänkte ge sig på var att lyfta upp den ryska u-båten AG-16 som låg på havsbottnen utanför Hangö.

Crichton-Vulcan renoverade under Första Världskriget ryska ubåtar i Åbo och efter inbördeskriget bärgade och planerade man renovering av de utanför Hangö självsänkta ryska u-båtarna.

U-båten AG-16 konstaterades efter bärgning vara i sådant skick att man kunde börja planera renovering. U-båtstypen var av AG Holland-klassen och var designad och konstruerad av amerikanska Electric Boat Company. Den var tillverkade i Kanada och transporterad i bitar genom hela Ryssland till Sankt Petersburg där bitarna till sist monterades samman.

Crichton-Vulcan sökte inför reparationerna tysk hjälp men förlorade reparationskontraktet till AB Sandviken som skulle reparera båten enligt Electric Boat Companys ritningar. Dessvärre reserverades i flottans budget inga medel för ändamålet och AG-16 kom aldrig att repareras.

Under tiden hade Crichton-Vulcan etablerat kontrakt med det holländska NV Ingenieurskantoor voor Scheepsbouw, IvS. IvS var en bulvanfirma för den stora tyska Krupp-koncernen. Tyskland och Holland märkte nu att det fanns en marknad för deras kunnande - och IvS sålde kunskap i att bygga u-båtar.

Crichton-Vulcan hade en besvärlig situation eftersom de mer eller mindre förlorat hela sin marknad i och med den ryska revolutionen. Deras hopp var att den finska flottan skulle satsa stort, ge varvet omfattande order, vilket i förlängningen skulle innebära att Crichton-Vulcan skulle kunna börja exportera militära fartyg.

Men så - 1926 - kom flottlagen, vilken dikterade storleken på den finska flottan - en storlek starkt förminskad i förhållande till de vidlyftiga planerna! Flottlagen bestämde den finländska örlogsflottans storlek till två pansarskepp och fyra ubåtar, varav den ena ubåten skulle vara av en mindre variant.

Crichton-Vulcan och IvS hade dock helt egna idéer. Man hade redan färdiga planer för tiotals (finska) fartyg. Man hade till och med färdiga beställningsblanketter för att upphandla en hel flotta! Pansarkanonbåt, motortorpedbåt, u-båt, och så vidare. Blanketterna var utskrivna med leveransdatum och allt färdigt ifyllt. (De ifyllda blanketterna finns i förvar i Åbo landskapsarkiv).

År 1926 fick Crichton-Vulcan beställning på att bygga en 493 tons ubåt. Snart fick varvet order om att bygga ytterligare två u-båtar av samma typ.

Vulcan-Crichton mottog en stor mängd tyska specialister: ingenjörer, montörer och  byggmästare så mycket hellre som man själv inte hade kunskap om att varken planera eller bygga en ubåt enligt de hårda krav som var förknippade med den nya typen av farkost.

Tyskland kanaliserade i görligaste mån alla beställningar till underleverantörer i Tyskland...

I Åbo arbetade, på varvets ritkontor, tre tyska ingenjörer under sex år med att framställa ritningarna. Byggandet leddes av en tysk skeppsbyggmästare, elektriska installationer leddes av en tysk specialist och installationen av motorerna övervakades också av en tysk expert.

Ytterligare ett tiotal tyska skeppsbyggare, montörer och ingenjörer arbetade vid tiden med u-båtarna.

Det fanns, i Åbo under slutet av 20-talet, tillräckligt många tyskar för att man skulle kunna prata om en tysk koloni. En tysk sjömanskyrka med egen tyskspråkig församling grundades i staden 1928… och alla var de u-båtsbyggare!

Grundkonceptet för den 493 ton tunga ubåten som formade Vetehinenklassen var väldigt likt den tyska mobiliseringsubåten C III. Alla centrala tekniska detaljer kring utrustning och vapen följde tyska krav från Första Världskriget.

En mobiliseringsubåt var en konceptubåt som snabbt kunde masstillverkas för den händelse marinen behövde mobiliseras. Den förvärvade kunskapen - och ritningarna - var strikt hemliga, Tyskland var ju förbjudet att ha u-båtar…

Den tyska riksdagen fick kunskap om den tyska marinens hemliga upprustning i den så kallade Lohmanskandalen 1927. Omfattningen av den hemliga tyska upprustningen blev dock internationellt känd först när det nationalsocialistiska partiet kom till makten år 1933. (Hitler förklarade Tyskland löst från Versaillesfredens villkor 1935)

Vetehinenklassens ubåtar skulle utgöra grunden för vad som sedan skulle bli den mycket framgångsrika tyska Typ VII-klassens u-båtar. Vetehinenklassen hade två förliga torpedtuber, två torpedtuber i aktern och möjlighet att bära 20 sjöminor. De hade diesel för 150 timmars operation i övervattensläge och batterierna räckte för 20 timmars elmotordrift i undervattensläge. De tre ubåtarna av Vetehinenklassen som konstruerades hette Vetehinen, Vesihiisi och Iku-turso.

Vid tiden konstruerades även en mindre ubåt som hette Saukko, även den enligt tyska specifikationer. Saukko konstruerades och byggdes dock inte av Crichton-Vulkan utan av Sandvikens Varv i Helsingfors.

När Vetehinenklassens u-båtar var färdigbyggda behövde de testas innan de överlämnas till finska flottan. Det fanns emellertid ingen i Finland som var kompetent att göra den sortens arbete så man hörde sig för hos IvS om de hade lämplig personal som kunde bistå – och det hade de!

Sommaren 1930 testades Vetehinen och systerfartygen av tyska utbildare och ubåtschefer vilka alla uppträdde som civila i Åbo. Testerna fortgick under de närmaste åren. Dessa tester är väldokumenterade - men man var både från finskt och tyskt håll, och även från IvS sida mån om att de skulle ske i tysthet.

Ett särskilt sekretessproblem var framträdande: radiotrafiken testbåtarna sinsemellan och med basen. Tyskarna hemföll ofta nog till att tala tyska vilket var synnerligen oönskat eftersom radiotrafiken förväntades vara avlyssnad!

Vetehinen sjösätts i Aura å den första juni 1930.
Foto: Sjöhistoriska institutet, Åbo Akademi.

Enligt dåtida tyska omdömen var Vetehinenklassen överlägsen alla andra u-båtar i världen gällande dykegenskaper, sjövärdighet och slagkraft (torpedbeväpning). Tyskarna hade tillgång till alla ritningar och provkörningsdata och kunde basera sitt eget, massiva, u-båtsbyggande på vad man lärt sig i Finland.

Efter att Vetehinenklassen visat sig fungera bra beställde Ingenieurskantoor voor Scheepsbouw, IvS, 1930 en prototyp på en 250-tons u-båt – Vesikko. Finland skulle få förstahandsmöjlighet att köpa u-båten även om det var IvS som betalade för arbetet.

Vesikko var alltså inte beställd av den finska flottan men tyskarna ville utreda hur de bäst byggde en kustubåt. Vesikko blev senare Typ II- ubåten och den ”föddes” genom CV-707-projektet i Åbo.

CV-707 (Crichton -Vulcan – 707) gavs till att börja med inget riktigt namn – projektet var kontroversiellt på en nivå som översteg det kontroversiella i att tyskar byggde u-båtar åt Finland i Finland. CV-707 byggdes inte för Finlands räkning, och även om det inte var officiellt var det underförstått att u-båten byggdes för Tyskland.

CV-707 sjösattes diskret i Aura å 1933 och var då världens absolut mest moder­na ubåt. Samma ledande tyska konstruktörer som hade arbetat med Vetehinenklassen deltog i konstruktionen av CV-707. Efter grundliga tester konstaterades att CV-707 motsvarade de krav Tyskland ställde på sina kommande kust-u-båta­r.

Läs om den fortsatta utvecklingen av ubåtar fram till "arbetshästen", u-båt typ VIIC på länk nedan

Tyska u-båtars utveckling

CV-707 övergick 1935 till finska flottan. 1936 döptes hon till Vesikko.

Bilden är sannolikt tagen efter jungfruturen med Vetehinen, Bilden är intressant eftersom den dokumenterar den tyska "civila" närvaron på Crichton-Vulkan- varvet sommaren 1930. I mitten Allan Staffans, varvschef vid Crichton-Vulcan. Vid hans vänstra sida de tyska ingenjörerna Heinrich Papenberg och Wilhelm Etzbach. Vid Staffans högra sida Eero Rahola och Akseli Raninen som representerade finska flottan. 

Foto: Sjöhistoriska institutet, Åbo Akademi.

År 1966 ändrade Crichton-Vulcan namn och blev Wärtsilä AB Åbo.


                                                          Ω