Skånska mord - Den vedervärdige mannen från Löderup

En man steg av tåget på Malmö Central. Det var den 22 augusti år 1900. Tåget kom från Stockholm. Den avstigande var en välbyggd man i 50-årsåldern med blå ögon. Han hade en reslig hållning, en fast blick och utstrålade beslutsamhet. På höger hand hade han bara fyra fingrar. Han bar på en ordinär resväska - och på en fiolliknande låda. Dock var han inte violonist - möjligen virtuos. I sällskap hade han en yngre man - sin son. De styrde stegen mot Malmö Länsfängelse där de hade rum reserverade - inte som fångar utan som tjänstemän av betydenhet.

De hälsade på fängelsedirektören och gjorde en kort visuell inspektion - via titthålet i celldörren - av en av Malmöhus interner.

Dagen var varm och mannen - och hans son - sökte sig därefter till Ribersborgs kallbadhus för att njuta svalkan i Öresunds vatten.

När de balanserat kroppsvärmen klädde de på sig och uppsökte restaurangen på det anrika Savoy Hotel mitt emot järnvägsstationen i Malmö.

Det hade varit en, på sitt sätt och - inte minst genom  tågbyten - ansträngande resa så de redde sig för ett tidigt sänggående. Det fanns även ett annat skäl till det tidiga sänggåendet: Redan klockan tre kommande morgon måste de stiga upp för att fullgöra sitt krävande uppdrag i Malmö.

Väl åter på rummet fällde den äldre mannen upp locket på fiollådan. Där blänker i fotogenlampans ljus en kortskaftad bila med extrabred egg.  Han knäppte loss bilan från läderstropparna och kände med tummen på eggen - den var vass som ett rakblad!

Den blivande Riksskarprättaren Anders Gustav Dahlman - ty det var han - utstrålade lugn och beslutsamhet. 

Den 5 augusti 1885 utsågs Dahlman, då ännu korpral vid Västmanlands Regemente, till Skarprättare (förr Bödel) för Stockholms län i tävlan med 16 medsökande. Allt fler län utsåg därefter Dahlman till Skarprättare och år 1901 utsågs han till Riksskarprättare för hela Sverige.

Han gifte sig 1869 med Emma Sofia Westlander och fick med henne 12 barn varav fyra uppnådde vuxen ålder. Äktenskapet varade i 40 år - till hustruns död 1909.


Den första avrättningen utförde Skarprättare Dahlman den 7 augusti 1890. 

Skarprättarens uniform
vid filminspelning
av Yngsjömorden

Han var iförd sin tjänsteuniform samt mössa med lackskärm och gyllene band. Av foto från tillfället ifråga (nedan) kan vi se att Dahlman (längst t.v.) redan då intagit en diskret plats bland de närvarande - samt att han höll bilan dold bakom ryggen.

Skarprättare Dahlman vid avrättning av Yngsjömörderskan Anna Månsdotter 7/8 1890
Dahlman, längst t.v. håller bilan dold bakom ryggen. Han kommer så att göra även vid de kommande fyra förrättningarna med handbila.

Den livdömda var Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Givetvis var Skarprättaren lite nervös vid sitt första uppdrag - och den livdömda rörde sig när bilan föll. Hugget var dock kraftfullt och döden ögonblicklig - men för konnessören i dessa ting kvarstod att Anna Månsdotter träffats av bilan - inte på halsen - utan på bakhuvudet och passerat ut via munnen...

Anna Månsdotters dödsmask visar tydligt hur Skarprättarens hugg kommit in genom bakhuvudet och ut genom munnen... döden var förstås omedelbar...

Under sina 25 år som Skarprättare och Riksskarprättare utövade Dahlman sitt ämbetes plikt sex gånger. Fem gånger skedde avrättningen med handbila - den sjätte gången med giljotin.










För att i möjligaste mån söka humanisera verkställandet av dödsstraffet hade kriminalvården inköpt en giljotin från Frankrike. Redskapet hade utvecklats omedelbart före Franska revolutionen av kirurgen Antoine Louis och byggt av en tysk hantverkare bosatt i Paris vid namn Tobias Schmidt. 

Långholmens giljotin. 

Redskapet döptes efter den franske läkaren Joseph Guillotin som i Nationalförsamlingen pläderade för att ett demokratiskt grundkrav var att alla franska medborgare avrättades på samma snabba och, förmodat, smärtfria, sätt.

Långholmens giljotin användes en gång, kl 08 den 23 november 1910. Det var Dahlmans sista tjänsteutövning som Riksskarprättare, delinkventen var Johan Alfred Andersson-Ander dömd för rånmord på växelkassörskan Anna Viktoria Hellsten. Dödsstraffet i Sverige avskaffades 1921 för civila brott - och för brott begångna under krigstid 1973.







Men tillbaka till Mannen som steg av tåget i Malmö på eftermiddagen den 22 augusti år 1900! Hans kusliga uppdrag som Skarprättare i Malmöhus län var att verkställa en dödsdom... på morgonen den 23 augusti skall bilan falla över nacken på Lars Nilsson - även kallad Löderupsmördaren - eller den Vedervärdiga mannen från Löderup.

Lars Nilsson avbildad under rättegångsförhandlingarna...

Vad förde då Lars Nilsson till stupstocken på slottsgården i Malmöhus slott och vad gjorde honom till tjuv, mördare och mordbrännare?

Lars Nilsson hade från 10 års ålder varit sin egen herre. Han försökte sig på att vara vallpojke och att vara trädgårdselev - allt med växlande framgång. Han sökte sig som 18-åring till Tyskland och arbetade där i 25 år både som dräng och som kypare.

1894 återvände han till Sverige, fick arbete i den lilla byn Hörup och gifte sig snart nog med Elna Jonsdotter - ägare till ett mindre hus i Hörup.

Elna hade en dotter, då 13 år och redan av modern testamenterad det hus de bebodde. Lars kände sig utanför - drog sig fram ekonomiskt med tillfälliga arbeten på husbyggen i byn. Han hade utvecklat ett svårt humör där grälen blev många och intensiva - dock våldförde han sig aldrig på hustrun eller styvdottern vid dessa gräl.

Lördagen den 3 december 1898 kommer, stegvis smygande, den fasansfulla Olyckan till Hörup. 

Lars Nilsson hade ett ärende till handelsboden nästgårds för att få betalt för ett arbete som han hade gjort. Han såg då att handelsboden unga biträde, fröken Katarina Romare, som för övrigt bodde i handelsboden, låste upp en pulpetlåda och tog fram en penningstinn plånbok ur vilken hon tog ut de pengar som Nilsson skulle ha.

Nilsson skämtade vid tillfället och sa att plånbokens innehåll skulle varit väl tillpass vid en amortering som han skulle göra den 31 december samma år.

Olyckan bereder sin dystra final - och verktyget för iscensättandet är utsett att vara Lars Nilsson!

Vid halv fyra på morgonen den 4 december drar Nilsson på sig nödvändiga kläder för att gå ut och kasta vatten. Efter förrättat värv varsnar han en man som står vid knuten av handelsboden - mindre än 100 meter bort. 

Av okänd anledning beslutar sig Nilsson att smyga sig på den okände mannen och beväpnar sig, i självförsvarssyfte, med en huggmejsel, en järnstång ca 40 cm lång avsedd för stenarbete. Han kliver ur sina träskor för att smyga sig på den okände. Väl framme är den okände dock försvunnen.

I Lars Nilssons hjärna formas nu en tanke: han skall stjäla plånboken som han sett dagen innan! Han krossar en fönsterruta i källaren med mejseln och avvaktar: nä, ingen har reagerat på ljudet av krossat glas. Han öppnar källarfönstret, tränger sig in, och går via källartrappan upp till affären.

Lars Nilssons hustru, som vaknat när han gått ut, börjar under tiden undra vart maken tagit vägen. Hon stiger upp och går ut på backen där hon finner Nilssons övergivna träskor.

Strax därefter kommer mannen springande barfota och rusar in i köket. Han är starkt upprörd - ber om tvättfat och ber hustrun tvätta hans blodiga undertröja.

På hustruns fråga om vad som inträffat svarar han att han slagit fröken Romare i handelsboden och därefter satt eld på huset! Hon ser eldskenet och förstår att maken talar sanning. Nilsson ber hustrun att tiga med vad hon vet - hon svarar stramt att han skall gå ut och hjälpa till med att släcka elden...

När söndagsmorgonen gått över till full dag anmäler hustrun Elna sin make för polisen...

Efter två dagar i häkte i Ystad avger Nilsson full bekännelse - den enda utsaga om händelseförloppet som finns tillgängligt i avsaknad av vittnen.

"När jag kom upp ur källaren och in i butiken började jag bryta upp pulpetlådan med mejseln. Strax efter såg jag fröken Romare stå i dörren till sitt rum. Hon sade: God morgon, Lars Nilsson! Då gav jag henne genast det första slaget med mejseln, och då hon vände sig om för att fly inåt sitt rum gav jag henne det andra slaget. Då föll hon till marken. Därefter bröt jag upp lådan och tog pengarna. Under tiden hade Fröken Romare med egen hjälp kommit bort till sin säng där hon stannade i halvsittande ställning. Jag gick bort till henne för att se om hon levde. Hon bad mig: "Skona livet!" I en hel kvart gick jag av och an i butiken utan att veta vad jag skulle ta mig till. Då fick jag se fotogenkannan och beslöt att tända eld. Fotogenen slog jag ut på golvet i Fröken Romares rum. Jag repade eld på en tändsticka och antände. Jag hörde att Fröken Romare jämrade sig när elden blossade upp och jag sprang ut."

En mördares bekännelse i kronohäktet i Ystad, de enda uppgifter vi har om vad som hände inne i affären - vittnen fanns ju inte. Av någon anledning höll han fast vid att fröken Katarina Romare var i livet då han lämnade det brinnande huset: Så mycket vedervärdigare då att låta en människa levande brinna inne!

I folkmun blev han därför även kallad "Den Vedervärdige Mannan från Löderup"!

Nilsson hade i förhör i Malmö, dit han flyttats, angivit att han "inte hade sitt rätta humör" då han begick brottet. För att närmare utröna hans sinnestillstånd flyttades han under perioden 31 maj 1899 till 4 januari 1900 till Lunds Hospital.
Lars Nilsson berättar om fallandesoten (epilepsi) som han haft sedan 1878. Vid anfallen får han fradga kring munnen, blir sanslös och har inga minnen från händelsen. Efter anfallen säger han sig bli "lite rörd i huvudet". Läkarnas inställning till honom är från början avvisande:

"Nilssons ansiktsuttryck och sätt vittna om feg dödsfruktan och viss opålitlig krypande ödmjukhet. Hans ängsligt spejande blick följer läkaren överallt i rummet.... 

Något uttryck av grymhet, hårdhet eller vrede har hittills inte förmärkts; en stereotyp, hycklad eller inte hycklad ömklighet bildar huvuddraget i hans väsen... Han är - att döma efter såväl hans yttre som hans ord - mest behärskad av en ständig ängslan för dödsstraffets fullbordan."


Den 6 november skriver han ett desperat brev till Professorn: " ... så vill jag be i Jesu namn om att han vill låta mig komma till en annan avdelning som är lite lugnare än som här är. För här kan jag inte leva längre, här ser jag döden för mig varje dag jag står på mina fötter."

Nilssons brev till behandlande professorn på Lunds Hospital

Han hoppas givetvis på att dödsdomen skall förvandlas till livstids fängelse och han röner visst medlidande av fängelseläkaren i Malmö Länsfängelse, Ture Petrén.

Petrén är inte bara fängelseläkare, han är även ledamot av Malmö stadsfullmäktige. Han är också läkare vid två privata sinnessjukhus för kvinnor samt delaktig av flera statliga utredningar och kommissioner bland annat utredningen om obligatorisk sinnesundersökning av vissa brottslingar.

Han har alltså ett dokumenterat intresse för - och kunskap om -  psykisk sjukdom och han ber den 7 juli 1900 att få ta del av de handlingar från Lunds Hospital som rör Lars Nilssons själsliga tillstånd.

Han skriver " Det börjar förefalla mig alltmer kusligt att låta den stackars Löderupskraken avrättas, utan att göra något försök till ingripande i tingens gång... Egentligen är det ju Prästen, som har saken omhand. - Jag är rädd att han plötsligt anser att beredelse är onyttig och hopplös och låter det gå till exekution."


August Stenström är 38 år och fängelsepräst vid Malmö Länsfängelse. Han träffade Lars Nilsson redan dagen efter ankomsten till fängelset. Under hysterisk gråt och skälvningar bekänner Nilsson åter sitt brott och bedyrar att han ej begått - eller haft för avsikt att begå - någon våldtäkt mot Katarina Romare. 

Till en början tycker Stenström att Nilssons längtan efter sinnesfrid och förlåtelse är uppriktiga - men efterhand hårdnade mördarens sinne. Vid ett tillfälle tycker sig  Stenström notera att Nilsson betraktar honom med "blickar uppfyllda av hat och ondska".

Pastor Stenström skriver i sin berättelse till Fångvårdsstyrelsen "Till det yttersta hängde sig hans hopp fast vid att K. Maj:t skulle av nåd skona honom från dödsstraffet - honom såväl som andra, som han plägade uttrycka sig. Då så ej skedde, vände sig den misstänksamma retligheten mot alla, och den medfödda, aldrig kuvade halsstarrigheten i förening med den bleka och i hög grad vidskepliga dödsfruktan gjorde honom till en av de oresonligaste dödsfångar, som väl funnits. Den fege söker sin styrka i list. Måhända han förmenade att dödsdomen ej skulle få verkställas, innan den dömde visat sig botfärdig och förklarat sig villig att böja sig för densamma."

Lars Nilsson insåg att han med stormsteg närmade sig vägs ände och han skrev ett avskedsbrev till sin hustru Elna Jonsdotter. Vi läser brevet i en dåtida tidningsavskrift:

Rättvisan skred obönhörligt framåt och på morgonen, kl 06:35, den 23 augusti år 1900 förs Den Vedervärdige Mannen från Löderup ut på fängelsegården i Malmöhus slott.

Dahlmans son skriver: Med halvhöga jämmerrop från honom, som "Gud förlåt mig, skall jag behöva dö?" förde jag honom framåt. Han var så förkrossad av skrämsel och feghet, att då jag skulle lägga honom ned (på stupstocken), var det som om han mist sansen.

Exakt kl 06:45 gjorde fängelsedirektören ett tecken och Dahlman lät bilan falla.

Den Vedervärdige Mannen från Löderup hade med döden sonat sitt brott.

Fängelseprästen August Stenström hade med stor besvär fått Lars Nilsson, att ta emot nattvarden. Detta skedde vid fjärde försöket. Därmed kunde kvarlevorna begravas på Gamla Kyrkogården i Malmö - där vilar de ännu - vid Gustav Adolf torg, raden mot Stora Nygatan.


Schillingtryck från tiden...

Byggnaden där handelsboden i Hörup var inredd den 3 december 1898 då
Den vedervärdige mannen från Löderup, Lars Nilsson,
utförde sitt bestialiska dåd.
I stort ser byggnaden ännu ut som 1898.

                                                                     Ω  

Skicka till e-postadress Ditt namn Din e-postadress Avbryt

Ditt meddelande skickades inte - kontrollera din e-postadress!

E-postkontroll misslyckades, försök igen

Tyvärr, din blogg kan inte dela inlägg via e-post.