 |
Vanlig form av kolarkoja med eld på den öppna
spishärden. Notera att dörren saknar gångjärn!
I princip alla kolarkojor hade denna enkla lösning
beträffande dörren. |
Kolaren bodde under denna tid i en s.k. kolarkoja - en enkel koja med en eldstad för värme och matlagning vid kortväggen mitt emot dörren, vanligen två britsar att ligga på samt en dörr som vette mot milan. Kolningen krävde kolarens uppmärksamhet 24/7. Sova och äta var underordnat milan. Maten tillagades i gryta och panna [kolbullar] i den öppna eldstaden. Kolningsprocessen som helhet, "från ax till limpa", tog i medeltal 87 dagsverken!
Kolningen i Sverige nådde sin kulmen under andra världskriget med framställning av 5,8 miljoner kubikmeter träkol, för stålindustrins behov samt för bilarnas gengasaggregat. Dessa aggregat producerade generatorgas, i folkmun gengas, vilken ersatte bristvaran bensin.
Träkolsframställning var en viktig inkomstkälla för Sveriges skogsägande bönder - inte mist under första och andra världskriget. I Redaktörens släkt har såväl farfar som far, under första världskriget, kolat ved från egen norrländsk skog.
 |
Masugnen vid Galtströms Bruk |
Många järnbruk hade egen skog och egna kolare för träkolsförsörjning till masugnarna. Galtströms Bruk, där våra huvudpersoner är anställda, är ett exempel på detta. Bolaget förfogade över 80 km² skog. Trots detta måste man köpa in kol - 1885 köptes faktiskt 50% av masugnarnas behov utifrån, främst s.k. sågverkskol från sågverksindustrin i Sundsvallsområdet.
Åter till vårt drama, Armsjömordet
Jon Andersson blev alltså, i november 1849, anställd av landbonden [ung. arrendator] och kolaren Johan Höglund. Höglund var då 35 år gammal och gift med Greta Danielsdotter, 40 år. Deras arrendebostad, under Galtströms Bruk, låg i byn Krogen i norra delen av Årskogen och de hade totalt åtta barn varav två dog kort efter födseln. Det äldsta barnet, år 1849, var 15 år. Det yngsta föddes i april 1850...
Johan Höglund och hans hustru Greta hade tidigare straffats för stöld och av rättegångsprotokollen framgår att Johan Höglund och Greta ansågs ha låg status bland övriga bybor. Det framgår också att Höglund var begiven på brännvin.
I byn Krogen bodde också kolaren Johan Andersson, då 33 år gammal, tillsammans med sin hustru Brita Elisabeth Jonsdotter, 32 år. År 1849 fanns två barn i familjen, det äldsta 8 år. Ännu ett barn föddes i april 1850. Även Johan Andersson var dömd för stöld och känd på bygden för att då och då bruka brännvin i större mängd än han tålde.
Ingen av de båda familjerna hade några större - eller ens några - summor pengar för sitt levnadsbehov...
När Jon Andersson fick arbete hos Johan Höglund medförde han en plånbok med drygt 72 Riksdaler. Omräknat till dagens penningvärde är detta c:a 7200 kronor. Mot bakgrund av dåtidens allmänna levnadsvillkor måste detta betraktas som en ansenlig summa pengar! Han lämnade plånboken till Johan Höglunds hustru Greta för att ha den i säker förvaring - men Greta, efter vad som sades, var inte sen att undersöka plånbokens innehåll...
Jon Andersson fick efter en tid en fordran för utfört arbete åt Höglund och han lånade också ut en del pengar till denne. Eftersom Greta Höglund, på goda grunder, inte ansågs riktigt pålitlig blev Andersson av folk på bygden rådd att återta sin plånbok - ett råd som han följde.
Greta Höglund ansåg så småningom att det blev för dyrt att ha Jon Andersson anställd och att man borde göra sig av med honom. Hon menade också att maken borde "göra sig av med" Jon och komma över hans pengar.
Måndagen den 17 december år 1849 gick Johan Höglund och Johan Andersson i onyktert tillstånd omkring i granngårdarna i byn Krogen och bjöd på sprit. Höglund lyckade under kvällen, och med stöd av bjudspriten, låna en skrinda av en granne under förevändning att han påföljande dag skulle åka till Sundsvall.
Tidigt på morgonen på tisdagen den 18 december gick Greta till Johan Andersson och bad honom att på eftermiddagen följa med maken till Sundsvall. På väg mot Sundsvall skulle de ta vägen via Höglunds kolningsplats som låg ca 4 km norr om gränsen mellan Hälsingland och Medelpad. Där skulle de döda Jon Andersson samt ta hans pengar. Jon Andersson skulle i förväg skickas iväg till kolningsplatsen med uppgift om att Höglund och Johan Andersson skulle komma efter.
På eftermiddagen gav de sig av med häst och lånad skrinda. Under färden styrkte de sig med brännvin. Så småningom mötte de Jon Andersson som tröttnat på att vänta på sin husbonde och därför börjat gå hemåt. De båda övertalade, med någon förevändning, Jon om att vända och följa med tillbaka till Höglunds kolningsplats.
Väl framme band de hästen vid ett träd. Johan Andersson erbjöd sig därefter att bära Jons yxa och gick som förste man fram mot kolmilan. Efter honom gick Jon och sist Johan Höglund.
Plötsligt vände sig Johan Andersson om och slog yxan i huvudet på Jon Andersson. Jon störtade medvetslös till marken och fick liggande motta ytterligare tre slag mot huvudet med yxan. Han avled på platsen.
Gärningsmännen plockade därefter av liket den välfyllda plånboken samt kläder och brände sedan upp några av dessa föremål i kolarkojans öppna eldstad.
 |
Bron över Ljungan vid Njurundabommen.
Foto 1887 |
Därefter lastade de liket i skrindan, täckte det med några jutesäckar, och styrde kosan mot Sundsvall. Vid bron i Njurundabommen vräkte de liket efter Jon Andersson i Ljungans strömmande vatten. Därefter fortsatte färden till Svartvik där de övernattade hos en svåger till Johan Andersson.På morgonen den 19 december gick resan vidare in till Sundsvall där de båda julhandlade mat och förnödenheter för totalt 33 Riksdaler.
Jon Anderssons försvinnande ledde till ett besök hos Höglund av kronolänsman som dock inte fick annat svar på sina frågor än att Johan Höglund var lika överraskad av Jon Anderssons plötsliga försvinnande som övriga på trakten. Dock framkom att Jon Andersson faktiskt saknade kyrkobokförd bakgrund och att man därmed egentligen inte visste något om hans härkomst eller vandel...
Någon fast grund för misstankar fanns emellertid inte - men de båda herrarnas, Andersson och Höglund momentana ekonomiska välstånd, tydliggjorda av inköpen i Sundsvall, väckte vissa funderingar över vad som kunde ha inträffat...
Under vintrigt istäcke vilade Ljungaälvens mörka hemlighet - samtidigt som Andersson/Höglund kände sig alltmer förvissade om att Jon Andersson för alltid försvunnit ur deras liv.
"Det som göms i snö - kommer fram i tö" är en gammal sanning - och här besannades ordflätan: när Ljungans vatten sluppit ur isens bojor tog allt en ny vändning!
Tisdagen den 23 april 1850 upptäckte några fiskare liket av en mansperson vid Ljungans strand, ett stycke nedströms bron vid Njurundabommen.
Kroppen identifierades som kvarlevorna efter den försvunne drängen Jon Andersson. Huvudet var krossat - här var det alltså inte fråga om en simpel drunkning utan om ett mord!
Den 25 april ansåg kronolänsman att goda skäl förelåg för häktning av Johan Andersson och Johan Höglund. Vid de förhör som hölls intog båda den hållningen att alla misstankar om inblandning i mord på Jon Andersson var ogrundade.
Denna attityd höll dock bara fem dagar - sedan erkände båda sin skuld till brottet.
När rättegången började, den 18 maj 1850, tog de båda tillbaka sina erkännanden och nekade till brottet. Även vid andra rättegångsdagen, den 15 juni, fortsatte de sina nekanden.
Under de följande rättegångsdagarna, den 6 och 27 juli samt 15 och 31 augusti 1850 ökade trycket på de tilltalade och de föll till föga och erkände.
Den 31 augusti, sista rättegångsdagen, dömdes Johan Andersson och Johan Höglund till döden genom halshuggning. Svea Hovrätt fastställde i sin dom 1 april 1851 Häradsrättens dom.
Insända nådeansökningar rörande Johan och Greta Höglund till Kungl. Maj:t avslogs den 20 juni 1851 - detta oaktat att Greta Höglund hade dömts till tukthusstraff i tre år och att paret hade inalles sex barn, det äldsta hade dock tjänst i annat hushåll.
Greta Höglund kom till följd av sjukdom att avlida under sin fängelsevistelse.
Höglunds barn omhändertogs av fattigvården på Galtströms Bruk. Att märka är att inget av Höglunds barn senare i livet kom att vandra den breda vägen!
Datum för verkställande av domen mot Johan Höglund och Johan Andersson fastställdes till den 16 juli år 1851. Platsen bestämdes till Årskogens avrättningsplats ett tiotal meter söder om gränsen mellan Medelpad och Hälsingland och avrättningen var offentlig*. De avrättade skulle omgående begravas på avrättningsplatsen.
* De sista offentliga avrättningen i Sverige skedde den 18 maj 1876. De då, på varsin ort, avrättade var dubbelmördarna Hjert och Tector.
Armsjömordets kronologi 1849-1850
År 1849
Drängen och kolaren Johan Höglund får ett arrendekontrakt med Galtströms Bruk som landbonde och kolare i Årskogen med bostad i byn Krogen. Hans arbetsuppgift är att leverera träkol från brukets skogar till järnbruket.
Samma år döms hans hustru Greta Höglund för snatteri i bruksaffären på Galtströms Bruk och får som straff kyrkoplikt, d.v.s. att i kyrkan inför församlingen offentligt erkänna sitt brott och försäkra sin ångerfullhet.
12/11 flyttar familjen till byn Krogen i Årskogen. I byn finns ett tiotal torparhushåll. Byn Krogen döps så småningom om till Årskogen.
I november kommer Jon Andersson och frågar om arbete, han anställs av Johan Höglund.
 |
Galtströms herrgård. I denna ståtliga byggnad
bodde förvaltaren av Galtströms Bruk |
I månadsskiftet november-december besöker Johan Höglund förvaltare Wern på Galtströms Bruk för att utverka förskott för kommande leveranser av kol. Han vill förutom pengar få en halv tunna brödsäd. På grund av redan ackumulerade skulder nekas dock Höglund förskott.Omkring 14/12 anställs pigan Sigrid Lindgren, troligen för att avlasta Greta eftersom hon är gravid i drygt 6:e månaden.
Måndag 17/12 bestämmer sig Johan Höglund och Johan Andersson för att mörda drängen Jon Andersson. Anledningen är att man vill komma över hans pengar.
Tisdag 18/12 mellan klockan 16 och klockan 17 sker mordet på Johan Höglunds kolmark [den exakta platsen är än idag inte fastställd]. Därefter fraktas kroppen norrut med häst och skrinda till bron vid Njurundabommen där den slängs i älven Ljungan. Höglund och Andersson åker vidare och övernattar hos Anderssons släkting i Svartvik.
Onsdag 19/12 åker Höglund och Andersson in till Sundsvall och handlar.
Torsdag 20/12 på morgonen återkommer de till byn Krogen i Årskogen.
Sent 1849 eller tidigt 1850: Kronolänsman besöker Höglunds med anledning av att Jon Andersson är försvunnen. Länsmans besök leder ingenstans.
År 1850
9/4 föds Höglunds sista barn, dottern Ädla Kristina. Strax efter dottern fötts avtjänar Greta straff för snatteri. Straffet består av att städa Njurunda kyrkas sakristia.
11/4 Johan Andersson får tillökning med en son.
23/4 Jon Anderssons döda kropp hittas nerströms Njurundabron över Ljungan. Liket identifieras som Jon Anderssons.
25/4 Höglund och Andersson häktas.
7/5 Obduktionen på Jon Andersson genomförs. Konstateras att han mördats genom våld mot huvudet.
18/5 Njurunda tingslag inleder förhandlingar i målet. Vid rättegången är den äldsta av Höglunds sex barn 16 år och den yngsta 6 veckor.
15/6 Njurunda tingslags andra förhandlingsdag i målet.
6/7 Njurunda tingslags 3:e förhandlingsdag i målet.
27/7 Extra ting med Njurunda tingslag som på Häradsrättens vägnar behandlar målet.
15/8 Ännu ett Extra ting med Njurunda tingslag i målet Höglund/Andersson
31/8 Sista Extra ting med Njurunda tingslag vilket på Häradsrättens vägnar driver målet och nu avger sina domar: Dödsdomar för Johan Höglund och Johan Andersson och trettio par ris för Greta Höglund. Ärendet överlämnas för slutlig prövning hos Kungliga Majestäts och Rikets Svea Hovrätt.
7/10 Hovrättens dom ankommer och innebär fastställande av tidigare utdömda dödsdomar för männen samt för Greta Höglund förstärkt straff till 3 års arbetsinrättning på Centralfängelset, Norrmalm, Stockholm. Greta förs till Stockholm och på nedresan lämnar hon bort sitt yngsta barn till en släkting. Barnet har hon fått ha med sig i häktet i inväntan på domen.
Armsjömordets juridiska förlopp och konsekvens
Här följer nu en dramatisering av skeendet och rättegången skapad av författaren Kerstin Hultin som skrivit skådespelet Armsjömordet. Replikerna grundas på de faktiska rättegångsprotokoll, handlingar och övrigt researcharbete vilka utgör basen för pjäsen Armsjömordet. För den som önskar fördjupa sig i pjäsen går det att beställa en liten bok [ringpärm] med alla pjäsens repliker. Priset är ringa 100 kr. Du beställer enkelt på direktlänken Armsjömordet.
Tidsspegelns Redaktör riktar ett varmt tack för det generösa bidrag till föreliggande artikel som Kerstin Hultin givit genom att godkänna vidarepublicering av delar av pjäsen. STORT TACK, Kerstin!
Första rättegångsdagen, Stångom den 18 maj 1850
[Stångom är en del av Njurundabommen som ligger 20 km söder om Sundsvall]
ÅKLAGAREN
Välkomna högt ärade nämndemän i Njurunda tingslag. Mitt namn är åklagare Johan Wahlström och det är nu er sak att här i denna tingsrättegång i Stångom den 18 maj 1850 utreda sanningen bakom drängen Jon Anderssons död så att rättvisa kan skipas.
”Det korta muskulösa liket var av röta ganska upplöst och angripet. Pannan befanns illa sårad och ansiktets övre samt huvudskålens främre ben totalt sönderslagna. Fyra horisontellt huggna sår åsamkat av okänt verktyg hade krossat pannan, ögonen och näsroten. Med alla sannolikhet kan antas att mannen mördats.”
Så lyder provinsialläkare Platzmans medicinska besiktning av Jon Anderssons döda kropp påträffad för några veckor sedan i Ljunga älv i Njurunda.
Vem, vilka är kapabel till en sån handling? Varför?
Ärade Njurunda tingsrätt. Efter utredning har landsfiskal Odendahl fört fram de två misstänkta männen Höglund och Andersson som båda erkänt mordet och hävdat att syftet var att komma åt drängens pengar.
Så, Johan Höglund, inför Gud och dessa ärevördiga nämndemän - står han fast vid att han med hjälp av Andersson tisdagen den 19 december övertalade Jon att följa med till sin kolmila där ni båda dödade mannen med yxa, undanröjde spåren och slutligen slängt kroppen från älvbron i Njurunda på vägen till Sundsvall. Och att motivet var att komma över offrets pengar?
HÖGLUND Nej.
ÅKLAGAREN Andersson. Står han fast vid sitt erkännande?
ANDERSSON Nej.
ÅKLAGAREN Vittnat inför landsfiskal Odendahl, tingsgevaldigern Johan Hassel och bondsonen Eric Johansson från Hallsta, Gnarps socken. ”Jag känner mig lättad. Jag har inte kunnat se någon i ögona utan att blygas. Nog insåg jag att vi skulle åka fast till slut även om vi försökt dölja brottet - Gud låt detta vara en spegel för andra som råkar i samma frestelse” Era egna ord som ni nu vägrar kännas vid.
HÖGLUND Efter sju dar fasta erkänner man vad som helst.
ÅKLAGAREN Och det har ni mage att säga inför dessa ärevördiga nämndemän.
ANDERSSON Ja, hade vi inte erkänt så hade vi väl sett ut som Jon vi mä´, Gud give hans själ frid!
ÅKLAGAREN Då ser jag fram emot nästa ting mina herrar. Jag försäkrar er en lång kö av respektabla människor som kommer att vittna mot era lögner.
Andra rättegångsdagen, Stångom den 15 juni 1850
ÅKLAGAREN Greta Höglund, minns att hon uppgivit sanningseden och är förpliktigad att säga sanningen.
GRETA Ja ska nog svara på frågerna hanses, bara ja får någe.
ÅKLAGAREN Kan hon upplysa rätten vad hon känner till om den avlidne drängen Jon?
GRETA Han kom till oss i början av november å jaa, kom överens med Johan att han skulle hjälpa'n.
ÅKLAGAREN Fick Jon någon betalning för detta arbete?
GRETA 12 skillingar om dan för jordbruksarbete å 16 i kolmarken. Å sen fick han ju både bo å äta hos oss.
ÅKLAGAREN Vad hade han på sig för kläder när han kom?
GRETA Rock, byxor i vadmal, stövlar, en sleten långtröja å någe byxor med skinnbeslag som han bar i kyrka
ÅKLAGAREN Hade han några pengar?
GRETA Sedelboken innehöll 72 riksdaler å några skilling riksgäld…
ÅKLAGAREN Såpass...
GRETA Han ville ja skulle ta hann' om besparingarne hanses å ett pass å så prästbetyg hans. Men han fick tillbaks alltihop efter några veckor.
ÅKLAGAREN Jaså? ...Och varför ville han det?
GRETA För han skulle ge sig iväg förstås.
ÅKLAGAREN Kan Greta förklara hur det kom sig att grannen Johan Andersson blev bekant med Jon?
GRETA Bekant och bekant? Han träffa väl honom nånn gång när han var hälsa på.
ÅKLAGAREN Och när gav sig Jon iväg? Exakt!
GRETA Tisdagmorronen 18 december, vid åtta-tiden på morron.
ÅKLAGAREN Och i brådskan att komma ifrån Höglunds, glömde han kvar något?
GRETA Nej, han tog med sig alla pengarna och klädema. Rulla ihop alltihop i ett bylte och bann ett snöre runt om...
ÅKLAGAREN Så han glömde ingenting?
GRETA Nää!... kanhända ett par dalkarlsskor, men dom kan han lika gärna ha lämnat kvar eller om han tänkte hämta dom sen. Jag vet inte.
ÅKLAGAREN Och lönen Jon förtjänat i sitt anletes svett åt Höglunds, den tyngde packningen hans?
GRETA Det vet jag inge om, det skötte Höglund om... Sista kvällen Jon bodde hos oss kom min man och Andersson överens om att fara till Sundsvall å handla dan därpå och Jon skulle få skjuts med dom. Jag antar han fick betalt då.
ÅKLAGAREN Och vilken tid for maken Höglund och Andersson?
GRETA Vid fyratiden på eftemiddan.
ÅKLAGAREN Hade Höglund med sig något?
GRETA En kvighud och ett kalvskinn han skulle sälja i stan.
ÅKLAGAREN Hade Höglund några pengar med sig?
GRETA Det vet jag inge om.
ÅKLAGAREN Vad hade Höglund med sig när han kom hem då?
GRETA Ska det va exakt dä mä så minns ja inte?
ÅKLAGAREN Vad minns hon då?
GRETA Ett kålhuve, litte rågmjöl som räckte till 23 brödkakor för att vara exakt.
ÅKLAGAREN Se där. Greta har ju ett gott minne. Vad mer hade maken köpt till julfägnaden?
GRETA Lite kaffe, socker, ett par skor åt mig å ett par stövlar åt sig själv.
ÅKLAGAREN Blev det nåra pengar över?
GRETA Vet inte, nåra kanske.
ÅKLAGAREN Hade några av männen druckit brännvin innan de begav sig iväg? Jon?
GRETA Nä han smaka' aldri' brännvin. Men min Johan och Andersson hade supit något innan dom gav sig iväg.
ÅKLAGAREN Mer om Andersson. Uppförde han sig onormalt på någe sätt? Grät han?
GRETA Nä han var munter, skratta å sjöng psalmer.
ÅKLAGAREN Så han uppförde sig inte underlig på något sätt?
GRETA Va skulle dä va?
ÅKLAGAREN Talade om spöken eller om att någe underligt skulle hända?
GRETA Nej.
ÅKLAGAREN Vid den här tidpunkten hade ni städslat en piga vid namn Sigrid Lindgren? Vet hon om maken och Andersson lånade pengar av Sigrid Lindgren?
GRETA Nej, ingenting.
ÅKLAGAREN Har Greta besökt Andersson någon gång?
GRETA Inte mer än ett par gånger kanske.
ÅKLAGAREN Vilka ärenden hade hon då?
GRETA En gång när jag hade tandvärk å en annan gång för att Höglund bad mig gå dit å fråga'n om han ville följa med till stan.
ÅKLAGAREN Åsyftar hon ifrågavarande stadsresa?
GRETA Ja.
ÅKLAGAREN Efter att Jon gett sig av misstänkte Greta vid något tillfälle att han blivit mördad?
GRETA Det gick en del rykten om det men om någe mord vet jag ingenting om.
ÅKLAGAREN Tack for inställelsen! Hon kan gå. Då ska vi höra Andersson. Hur var Jon klädd kvällen du såg honom hos Höglunds?
ANDERSSON Minns jag inte.
ÅKLAGAREN Men du var där och hörde Höglund tala med honom?
ANDERSSON Nej, inte vad jag kommer ihåg.
ÅKLAGAREN Lånade du pengar av Sigrid Lindgren då?
ANDERSSON Inte da'
ÅKLAGAREN På måndagkvällen, grät och skrattade du å sjöng psalmer?
ANDERSSON Int' va jag minns.
ÅKLAGAREN Var fick du tag på pengar till det du köpte i Sundsvall?
ANDERSSON Hade spara' ihop, tid efter annan.
ÅKLAGAREN Fick du besök av Greta?
ANDERSSON Kanske dä.
ÅKLAGAREN Vad ville hon?
ANDERSSON Att resan till stan skulle ske på tisdan.
ÅKLAGAREN I Sundsvall. Vad handlade Andersson där?
ANDERSSON Rågmjöl, ärter, torr fisk å så bytte jag till mig garn med några alnar bomullstyg som jag tatt med hemifrån.
ÅKLAGAREN Hörde han på måndagskvällen att Jon skulle ge sig iväg dan därpå?
ANDERSSON Nä.
ÅKLAGAREN Vet han om Jon fick betalt av Höglund?
ANDERSSON Nä.
ÅKLAGAREN Vad hade Höglund med sig till Sundsvall?
ANDERSSON En kagge å några skinn.
ÅKLAGAREN Tack, han kan gå. Rätten kallar Johan Höglund. Vi har nyss hört Andersson berätta att ni var i Sundsvall å julhandlade… Och nu skulle rätten vilja höra vad han hade att försälja?
HÖGLUND En grishud å ett kalvskinn.
ÅKLAGAREN Så pass!
ÅKLAGAREN När kom han och Andersson överens om att åka till Sundsvall?
HÖGLUND Vi hade tidigare varit överens om att åka på måndagskvällen, men sen ändra vi det å när han gick hem från mig så sa vi att vi skulle fara dan därpå.
ÅKLAGAREN Jaså, jag trodde ni ingenting bestämt, det sa Andersson.
HÖGLUND Han var väl full, men jag sa vi skulle fara dan därpå.
ÅKLAGAREN Det är en sak jag inte riktigt förstår i det här. Varför skickade du din hustru till Andersson om du och Andersson när ni skildes på måndagkvällen redan bestämt att resa till Sundsvall på tisdan?
HÖGLUND … vi skulle fara dan därpå, men vi hade inte klart bestämt tiden.
ÅKLAGAREN Vet Höglund vad jag tycker? Det är på tiden att Höglund är karl nog att berätta vad som sanningsenligt hände istället för att slösa på Njurundas mest högvälbornes tid mitt i brådaste skördetider!
Låt mig presentera för rätten Sigrid Lindgren. Denna unga flicka städslades av Höglunds som piga bara några dagar innan Jons försvinnande. Lånade Höglund 24 skillingar av pigan Sigrid kvällen innan ni åkte?
HÖGLUND Det är möjligt.
ÅKLAGAREN Vid detta tillfälle lovade han henne att betala tillbaka tre riksdaler istället?
HÖGLUND Nä.
ÅKLAGAREN Låt oss höra Sigrid Lindgrens vittnesmål om det som hände dagarna innan Jons försvinnande.
ÅKLAGAREN En matmor missnöjd med sin inhysing, och girig på hans pengar kanhända. Några dar innan han gav sig av såg pigan själv Jons pengar...
ÅKLAGAREN Sigrid såg Jon gå och arbeta på måndagen och såg honom komma tillbaks på kvällen.
ÅKLAGAREN Och det var efter det Sigrid Lindgren hörde Andersson säga. ”Den där gubben måste dö, för alla människor kan ju se att han är ett missfoster.”
ÅKLAGAREN Pigan Sigrid lånade ut pengar till stadsresenärerna… Ar det inte egendomligt att herrarna som hade det så gott ställt behövde låna av henne? Och sedan karlarna gett sig iväg blev hennes matmor orolig.
[Greta ber om aftonen Sigrid stanna kvar över natten]
ÅKLAGAREN [summerar för rätten]
Innan de somnade berättade Greta om mordplanerna för Sigrid som om hon höll tyst skulle bli ihågkommen. Några dar senare när Höglund kommit hem så frågade Sigrid Greta vad dom gjort med gubben men då sa Greta att de bara gett gubben stryk och kört iväg honom. Är det då inte besynnerligt att Sigrid såg ett par liknande byxor som Jon hade på Andersson efter Jon gett sig av? Och att Höglund bar en likadan väst som Jon när han kom hem från stadsresan?
[Åklagaren vänd till Greta]
Vad har Greta att säga om detta?
GRETA Så högvälbome Wahlström menar att Jon va den ende som bär byxor och väst i vadmal? Då är han blind för det bär de flesta karlar häromkring. Och vad gäller det Sigrid Lindgren vittnat om att jag skulle bett henne sova över hos mig stämmer inte. Det var hon som bad om att få sova kvar över natten.
ANDERSSON Jag kan mycket väl ha sagt det där om Jon för jag tyckte att han var så missbildad att vår herre lika gärna kunde ta igen honom. Men om jag sa det var jag nog för full för att lägga på minnet.
ÅKLAGAREN Kanske Höglund har bättre minne? ”Fastän man är säker vill man inte erkänna ty livet är kärt” Minns han de orden som han yttrade när han lånade en psalmbok av husmor Kröger när han var häktad och erkänt mordet. Och minns Greta vad hon sa när inspektor Werner på Galtström nekat att låna ut spannmål till Höglunds inför julen? Pigan Anna-Stina Olsdotter på Ragvaldsnäs minns. ”Det ska inspektorn inte vinna nåt på, för det ska väl nånting springa”. Men vad Greta menade med vad som skulle springa förstod hon inte.
GRETA Ja mena bara att jag skulle sälja en ko och köpa säd för penningarna.
ÅKLAGAREN Och lika säreget är det att fjorton dar innan påsk var pigan Anna-Stina åter på besök och hörde Höglund beklaga sig över vad han skulle göra skor av till en av deras söner. Greta uppmanade då honom att brästa sönder ett par gamla skor vilket han gjorde precis som Höglund brästa sönder drängen sin. Men spar på vår tid karl! Erkänn att han och Andersson slog ihjäl karln.
ANDERSSON Nej!
HÖGLUND … Nej!
ÅKLAGAREN Som ni vill. Då får vi se tiden an vid nästa ting.
Tredje rättegångsdagen, Stångom den 6 juli 1850
ÅKLAGAREN Höglunds hustru Greta som kallats har förhindrats att komma på grund av en skada i foten.
Jag vädjar till de rannsakade att erkänna sitt brott.
HÖGLUND Det var den där måndan.
ANDERSSON Tig Höglund!
HÖGLUND Nej, vi var ute på byn å söp brännvin.
ANDERSSON Skål för skinnpengarna!
HÖGLUND Penningar, penningar finns det någe annat å bekymra sig om.
ANDERSSON Fast drängen hanses har inga problem han. Fast han ska nog bli lurad han.
HÖGLUND Vad menar han?
ANDERSSON Ingenting.
HÖGLUND Nä det är sent.
BERÄTTAREN Sen gick Höglund hem. Och på kvällen sökte Andersson upp honom och de pratades vid ute på gården.
ANDERSSON Vi gör det. Men det måste ju bli i morron då för han ger ju sig iväg. Vart ska vi ta han då? I kolmarken din kanske?
HÖGLUND Jag ser till att han väntar på oss där och sen delar vi pengarna hanses lika. Lämnar kvar han i kolmarken och far till stan.
BERÄTTAREN Dagen därpå lånade Höglund en skrinda av grannen Söderström och skickade hustrun till Andersson.
HÖGLUND [till Greta]
Säg åt han att göra sig färdig.
BERÄTTAREN Andersson kom på eftermiddan och de gav sig iväg i skrindan och vid avtagsvägen till kolmarken mötte de Jon som kom gående bärande på sin huggyxa.
ANDERSSON Kan du få han å vända om Höglund annars blir det svårt?
HÖGLUND Ska försöka. Goddag Jon!
JON ANDERSSON Höglund är sen. Jag har vart här sen i förmiddags å nu ä det eftermidda' så en är sulten.
HÖGLUND Ä stope mä mjölk slut?
JON För länge sen.
HÖGLUND Han har råd å festa på många sånna stop efter han fått löningspenningama.
JON Han har ordnat fram dom?
HÖGLUND Andersson har dom i sin ficka. Jag har sålt en kolmila till honom.
ANDERSSON Fast ja vill gärna se milan innan jag betalar om han har tiden för sig?
JON Visst.
BERÄTTAREN De körde skrindan så långt ini kolmarken de kunde och gick sista biten. Jon följde efter.
ANDERSSON [till Jon] Jag kan bära yxan åt dig.
BERÄTTAREN Jon lämnar över den. Andersson går först, Jon i mitten och Höglund sist. De stannar till och tittar mot milan, vänder sedan om och går tillbaka.
Då vänder sig Andersson om och slår Jon i huvudet med yxan. Jon faller omkull livlös, hans ben sprattlar. Höglund kurar ihop och ser bort. Andersson slår tre slag till mot Jons huvud och reser sig och ser på Höglund, de fryser.
72 riksdaler å tretton skillingar… Karlarna genomsöker Jons kläder, tar hans sedelbok och delar mellan sig. I kolarkojan bränner de Jons nedblodade kläder... Sedan inväntade de mörkret och fortsatte till bron över Ljungan vid Njurundabommen. Där kastade de Jons kropp i Ljungans iskalla strömmar. I Dingersjö vilade de en timma å sen tog mördarna nattkvarter i Svartvik, hos Anderssons svåger Tunberg. Nästa morgon var mördarna utvilade och fortsatte in till stan [Sundsvall] och julhandlade.
ÅKLAGAREN [till Höglund] Kände hustru Greta till mordplanen på Jon?
HÖGLUND Nej, ingenting.
ÅKLAGAREN Efteråt då?
HÖGLUND Jag var ängslig att hon skulle få veta någe. Jag började trösta mig oftare med brännvin. När vi for den morron så tog jag och Andersson med en brännvinsflaska för å hålla modet uppe, men dä ångrar jag ju bittert idag.
ÅKLAGAREN Dom där skorna då som du brästade sönder, de var Jons eller hur?
HÖGLUND Ja, men hustrun visste ingenting om det.
ÅKLAGAREN Varför nekade du om mordet?
HÖGLUND Det var några av de andra fångarna på häktet som sa att jag måste neka till brottet.
ÅKLAGAREN Erkänner du detta som sanningen Andersson?
ANDERSSON I helvette heller. Det är lögn alltsammans. Men däremot kom Höglunds käring på tisdagmorron å berätta att Höglund tage ihjäl Jon, vilket även Höglund själv berättade senare på dan för han ville att jag skulle hjälpa honom mä att skaffa undan liket mot att jag fick tie riksdaler och fick låna tie riksdaler till. Och dom pengarna tog jag emot å hjälpte Höglund å kasta liket i Ljunganälven. Men eftersom jag ångrade mig å inte höll vad jag lovade så lämna jag tillbaka pengarna till Höglund.
ÅKLAGAREN Verkligen!
ANDERSSON Fråga hustru min vet ja!
ÅKLAGAREN Förhör har hållits med Anderssons hustru Brita Lisa Jonsdotter som vittnat som en plikttrogen maka att hon aldrig haft någon vetskap om mordet och hon minns att Andersson gick till Höglunds på måndag morgon å när han kom hem så sa han att han skulle fara till stan med Höglund dan därpå. Men så på kvällen gick han bort till Höglund igen å kom tillbaks å sa att resan inte skulle bli av. Är det då inte underligt att Andersson ändå gick till Höglunds på tisdag eftermiddag med en packning på ryggen? Här står vittnesmålen emot varandra!
ANDERSSON Underligt och underligt! Är det så jävla märkvärdigt om jag var in till Höglund flera gånger och som vi surra med varann så var det ju inte så jävla lätt att hålla ordning på vad man kommit överens om.
ÅKLAGAREN Det hans hustru har vittnat om visar att Andersson hade pengar att handla för i stan, men efter stadsresan borde de pengarna i det närmaste ha varit slut. Ändå besökte Andersson bondsonen Pehrsson för han ville växla en sedel på tie riksdaler banco.
ANDERSSON Den var på riksgäld å inte banco. Men jag handla inte så mycket i stan.
ÅKLAGAREN Anmärkningsvärt att Andersson hade så mycket pengar kvar. Torparen Jonsson mötte Andersson när han var på väg till Höglund å hörde honom säga att han skulle till stan om han fick någon att åka med. Varför sa inte Andersson till Jonsson att han skulle åka med Höglund in till stan? Det var ju dit han var på väg?
ANDERSSON Jag visste väl inte att jag skulle åka med Höglund då.
ÅKLAGAREN Men hade inte Höglunds hustru varit till honom å berättat det på morronen?
ANDERSSON Jag sa väl det till Jonsson också om han minns rätt.
ÅKLAGAREN Men hustru Brita visste inget om besöket av Greta?
ANDERSSON … Nä
ÅKLAGAREN Nåväl. Då uppskjuts detta mål till den 27 denna månad för hörande av hustrun Greta.
4:e rättegångsdagen, Stångom den 27 juli 1850
ÅKLAGAREN Greta, gift Höglund - härmed anklagas hon som delaktig i mordet på Jon Andersson. Kan hon uppge sina levnadsomständigheter.
GRETA Levnadsomständigheter?! Jo det ska jag säga dom är så man önskar att man inte blivit född.
ÅKLAGAREN Berätta var hon blev född och vilka föräldrar hennes var och så vidare.
GRETA Jag föddes i Rogsta
ÅKLAGAREN Rogsta socken, norra Hälsingland. Och när var det?
GRETA Förste juni 1809.
ÅKLAGAREN Och vad heter hennes föräldrar?
GRETA De hette Daniel Danielsson och Märta Nilsdotter när dom levde.
ÅKLAGAREN Och hur länge bodde hon hemma?
GRETA Tills jag tog nattvarden, sen tog jag tjänst på en annan gård, hos min moster i Attmar.
ÅKLAGAREN Hon arbetade som piga?
GRETA Nej, som sällskapsdam... Naturligtvis som piga, finns det något annat?
ÅKLAGAREN Var vänlig visa respekt för rätten och svara ordentligt på frågorna. Så hon fick pigtjänst hos hennes moster fastän dina föräldrar hade egen gård?
GRETA Ja, det var skönt att komma hemifrån.
ÅKLAGAREN Och hos sin moster stannade hon i tio år tills hon gifte sig med Johan Höglund, son till en kolartorpare?
GRETA Ja.
ÅKLAGAREN Och ni hamnade här i Galtström.
GRETA Ja.
ÅKLAGAREN Har Greta begått brott som hon straffats för tidigare?
GRETA [tyst] Ja.
ÅKLAGAREN Högre!
GRETA Ja!
ÅKLAGAREN Vad var det för brott?
GRETA Snatteri.
ÅKLAGAREN Greta stal hos brukshandlar'n på Galtströms Bruk?
GRETA Ja.
ÅKLAGAREN Vi behöver inte tala mer om det. Hur ställer hon sig till anklagelserna på delaktighet i mordet på Jon?
GRETA Jag hade ingenting med det att göra varken före eller efter.
ÅKLAGAREN Det är nu som så att din make har bekänt mordgärningen. Din make har berättat om hur han och Andersson planerade och genomförde mordet. Han säger att det var Andersson som slog ihjäl Jon. Vad har du att säga om det?
GRETA Jag har inget med det att göra Han får svara för sig och jag svarar för mig och sen får det gå hur det vill.
ÅKLAGAREN Nu är det emellertid också som så... att Andersson påstår att din make ljuger. Han hävdar att det var Höglund ensam som slog ihjäl drängen sin och det Andersson hjälpte till med var att skaffa undan kroppen... Framtiden för hennes make ser inte ljus ut och i det här läget skulle det vara till stor hjälp för hennes make om Greta kommer ihåg någonting av det som hände den där måndagkvällen?
GRETA Höglund kom hem full på måndagkvällen å han hade Andersson med sig.
ÅKLAGAREN Hon såg karlarna fara in till stan nästa dag och hon såg dom komma hem på torsdagsmorgon.
ÅKLAGAREN Frågade hon inte Höglund om sanningen?
GRETA Nej, inte först, men jag märkte ju att han blev underlig till sinnes. Han börja supa, ständigt. Men sen en vecka efter han kommit hem så fråga jag han å han berätta.
ÅKLAGAREN Och västen och vadmalsbyxoma?
GRETA Jag kände igen dem. Det var Jons.
ÅKLAGAREN Tack! Härmed har Greta bekänt sin vetskap om mordplanen.
ÅKLAGAREN Har Andersson något att säga om Gretas vittnesmål?
ANDERSSON Det jag sagt är sanningen. Det var Höglund som dödade Jon. Och det Höglund påstod i sitt erkännande att Jons kläder bränts upp, så är det lögn. När vi kom tillbaks från Sundsvall så var det Greta som föreslog att vi skulle dela Jons kläder mellan oss. Men det ville inte jag eftersom jag redan ångrat mig och jag sa att det enda jag lovat Höglund var att hjälpa honom att skaffa undan Jons döda kropp. Gretas bekännelse är helt felaktig, jag hade ingenting med det där att göra och det vet hon.
ÅKLAGAREN Fler vittnen från Krogen har vittnat. Om pengar ni sagt ni hade med er till stan men som inte stämmer med det ni handlade. Och den dödes kläder som ni använt och påstått er ha fått på annat sätt. Sen ångesten efter mordet. Vem säger ord som ”Herre Gud att en människa kan bära sig så dumt åt” eller ”Igår gick det väl an för jag fick några supar men i natt är det värre”. Vem uttrycker sig så utan att ha skäl för det? Vi har vittnen som berättar om hur Andersson hade en syn där han förutsåg sin egen framtid - en fasanfull mardröm med ljus, lampor, fängsel och stupstockar. Inte konstigt att han inte vågade gå hem ensam på måndagskvällen.
ANDERSSON Jag var full!
ÅKLAGAREN Visst så pass att du till och med sjöng verser ur en psalmbok du lånat.
ANDERSSON Det är dina frälseord - inte mina.
ÅKLAGAREN Jag hemställer om uppskov av rättegången till den 15 augusti. Greta Höglund förklaras medskyldig i mordet av Jon och placeras även hon i kronohäktet.
Femte rättegångsdagen, Stångom den 15 augusti år 1850
[delvis dramatiserad]
ÅKLAGAREN Välkomna högt ärade nämndemän i Njurunda tingslag!
ANDERSSON Jag skulle vilja börja.. lika bra att få det överstökat. Det var på måndan den 18 december.
GRETA [till Höglund] Var har du varit?
HÖGLUND Hos grannarna förstås. Kom, har du hälsat på drängen min? Han är från södern han.
ANDERSSON Åh fan. [Andersson hälsar på Jon som motvilligt hälsar tillbaka]
ÅKLAGAREN Och morronen därpå fick Andersson fruntimmersfrämmande?
ANDERSSON Ja.
ÅKLAGAREN [till publíken] Hon gav sig inte. Vi har ju alla hört henne här i rätten. Hon fortsatte tjata på Andersson och till slut så gav han med sig.
ANDERSSON Ja, vid tre-tiden på eftermiddan så begav jag mig till Höglund å han gav mig samma förslag som Greta gjort. På vägen mötte vi drängen. Han hade lessnat på å vänta å var på väg hem, men Höglund ljög å fick han å vända om. Han sa att han sålt en kolmila till mig som han nu skulle visa mig.
ÅKLAGAREN Jon följde med som ett lamm till slakten.
[Andersson nickar.]
ANDERSSON Vägen blev dålig så vi lämna kvar hästen å skrindan å gick resten till milan. Å mellan milan å kojan vände jag mig om å slog han i huvet så han föll omkull…
[ser länge på Höglund som ser bort]
Sen dela vi pengarna, brände en del av kläderna hans. Vi vänta en timme tills det vart mörkt å la liket i skrindan å körde honom till Njurunda bro där vi kasta i han. I Svartvik fick vi nattkvarter å for sen till Sundsvall där vi handla.
ÅKLAGAREN Och när ni kom hem så berättade ni för Greta.
ANDERSSON Hon blev väldans glad över att drängen deras var död. Hon bar fram flera kläder som han ägde å som hon tyckte jag å Höglund skulle dela på. Men jag sa att ja inte ville ha nåra eftersom min maka skulle ha undrat.
ÅKLAGAREN Hur mycket pengar hade du med dig till stan?
ANDERSSON 30 riksdaler men det var egna penningar.
ÅKLAGAREN Så du visste ingenting om Jons pengar förrän tisdagsmorgon när Greta besökte dig?
ANDERSSON Nej.
ÅKLAGAREN Anser Andersson att Greta var delaktig i mordet?
ANDERSSON Hon är en fräck å elak gumma som förledde både mig å Höglund.
ÅKLAGAREN En fräck å elak gumma…
GRETA Han ljuger. Jag hade ingenting med mordet att göra och av det jag tidigare sagt i den här rättegången så tar jag tillbaks varenda ord. Jag försökte bara va' domarn till lags å dikta' ihop nåt för att slippa bli häktad. Egentligen vet jag inget om mordet förr'n jag hörde Höglunds bekännelse.
ÅKLAGAREN Lugn, lugn. Nu är det så att det kommit till min kännedom att hon och maken kunnat tala med varandra i häktet?
GRETA Ja, men det var redan hål i väggen.
ÅKLAGAREN [till Höglund] Men nu när makarna Höglund i lugn och ro fått en pratstund med varann så kanske Höglund vill ändra sitt vittnesmål han med?
HÖGLUND Nej, sagt är sagt. Men hustru min är oskyldig. Det var jag och Andersson som kom överens om att mörda Jon på måndagkväll. Han är en feg karl som inte erkänner.
ANDERSSON Feg! Höglund din jävel! Herr åklagar'n! Jag tycker han skulle ta in pigan Sigrid Lindgren igen.
ÅKLAGAREN Och vad tycker Andersson att jag ska fråga henne om igen?
ANDERSSON Om skjortorna som Greta sydde lintyg av. Det var drängens skjortor. Greta ljuger!
ÅKLAGAREN Intressant. Rättegången uppskjuts till den 31 augusti.
6:e rättegångsdagen, Stångom den 31 augusti år 1850
ÅKLAGAREN Vi har åter hört pigan Sigrid Lindgren upprepa sitt vittnesmål som inte överensstämmer med de tilltalade paret Höglunds version. Vad har Greta att säga om det?
GRETA Hon ljuger. Hur kan du göra oss så illa Sigrid, när vi tog emot dig i vår nöd?
SIGRID Och det är jag tacksam för, och för den skull skulle jag aldrig faxa med osanning heller. Jag har ingen anledning till att bli osams med henne, men jag har svure på bibeln. Å hon sa själv att Höglund å Andersson skulle göra en konst mä Jon för å komma över hans penningar. Å hon sa att linneskjortorna hon sprättade hade tillhört Jon. Å har hon glömt vad hon gjorde i våras när länsman Odendahl kom och sökte igenom huset?
ÅKLAGAREN Vad gjorde hon då?
SIGRID När han åkte så lyfte Greta på kjolen och klappa' sig där bak.
ÅKLAGAREN Å varför just där?
SIGRID För att hon sytt om Jons linneskjortor till underbyxor. Det var väl sista ställe länsman skulle letat på.
GRETA Det ska hon allt passa sig för att svära på!
ÅKLAGAREN Såja Greta. Ar det inte lika bra att hon säger som det är?
GRETA Jag håller fast vid att jag bekände falskt. Sigrid Lindgren minns fel.
ÅKLAGAREN [till Höglund] När Greta först bekände varför sa då Höglund: ”Du var dum som bekände”? Vi hörde alla att Höglund sa det!
HÖGLUND Det minns jag inte själv att jag sa.
ÅKLAGAREN I häktet där du och hustrun kunde tala med varandra [via ett gammalt hål i väggen]. Rådde då Höglund Greta att neka till sitt bekännande?
HÖGLUND Ja, hon är ju oskyldig. Men åklagaren ska veta att jag gärna kan upprepa min bekännelse för honom igen.
ÅKLAGAREN Nej, det är hans hustru det handlar om nu. Jag upprepar åter frågan för Andersson. Anser han att Greta var delaktig i mordet?
ANDERSSON Hon visste om planen och hjälpte till att dölja det, men hon frågade inget om det. Höglund berätta det efter ett tag och sen försökte hon dölja det. Vad skulle hon annars ha gjort?
ÅKLAGAREN Skipat rättvisa, Andersson.
ANDERSSON Rättvisa, och vad är det?
ÅKLAGAREN [som tar upp en lagbok] Det som håller ett samhälle civiliserat och skiljer oss från djuren. Den här ärade Njurunda tingsrätts högvälborne medborgare kommer nu att döma er alla till straff för detta mord begånget i Armsjön.
ÅKLAGAREN [läser högt] I förmån av paragrafer i Missgärningsbalken och kungliga förordningen har rätten beslutat att döma Johan Höglund och Johan Andersson, att för mord och rån i ena bot mista livet genom halshuggning samt Greta Höglund född Danielsdotter för det hon vetat om brottet och ej hindrat samt efteråt fått kännedom om, hållit tyst om, och på så vis hindrat rättvisans gång, att straffas med trettio par ris.
Detta utslag är underställt Kungliga Majestäts och Rikets Svea Hovrätt prövning. l avvaktan härav förvaras de tilltalade i Medelpads Kronohäkte.
Eventuella nådeansökningar till dessa domar ska ställas till Kungliga Majestäts och Rikets Svea Hovrätt.
Här slutar den delvis dramatiserade framställningen av rättegången rörande Armsjömordet. Det är viktigt att komma ihåg att dramatiseringen inte utgör något "hitte på" utan genomgående baseras på rättegångsprotokollen från år 1850.
Vår berättelse är dock inte slut här. Vi kommer också att ta del av dramats final via upptecknade minnesbilder från en man som var närvarande på avrättningsplatsen i Årskogen när bödelsyxan föll.
Emellertid skall vi innan vi går vidare fundera lite kring det via rättegångsprotokollen redovisade mänskliga förfallet eller bristen på moralisk resning - dels genom att planlägga och utföra denna handling, dels genom att neka till den och samtidigt försöka ge andra skulden för det skedda.
I rättegångens början uppträder de åtalade med en någorlunda sammanhållen front mot åklagaren Johan Wahlström. Alla nekar till inblandning i det som de åtalas för. Genom Wahlströms noga förberedda frågor smulas dock fronten sönder och de åtalade går alltmer över till att lasta över det skedda på varandra. Själva har de ingen skuld... Just genom att neka till handlingen och övergå till att försöka kasta skuld på annan erkänner de åtalade faktiskt att de har skuld även om de inte vill vidgå att de vare sig har försökt förhindra handlingen som sådan eller varit drivande i planläggning eller utförande.
Åklagare Wahlström bryter ner också detta "jag var där men jag gjorde inget..." och leder i bevis att gärningsmännen handlat i samförstånd när de kommit överens om att mörda Jon Andersson. Det var därmed inte nödvändigt att utreda vem som stod för själva mördandet, de var båda närvarande och delar faktiskt skuldbördan lika - den ene genom att svinga yxan, den andre genom att inte försökt hindra dådet. Rätten kunde därmed förklara dem skyldiga till mordet på Jon Andersson och männen dömdes följaktligen till det ultimata straffet - halshuggning.
Tankarna går till Lindomefallet 1990 där två män slog ihjäl en 89-årig man med hans egen stekpanna. Båda männen frikändes från mordet genom att de helt enkelt skyllde på varandra. De fälldes dock för grov stöld eftersom de tillgripit ett antal föremål i den mördades bostad. Hovrätten för Västra Sverige konstaterade vid sin prövning av fallet att gärningsmännen troligen handlat i samförstånd när de mördade åldringen men att detta inte kunde prövas av Hovrätten eftersom åklagaren i sin gärningsbeskrivning saknade denna aspekt! Tydligen hade det man visste 1850 fallit i glömska 1990! Ack Sverige, dårarnas paradis!
Armsjömordets kronologi år 1851
1/4 faller Kungliga Majestäts dom i enlighet med Hovrättens domar enligt ovan.
17/4 Överklagan från Johan Andersson ställd till konungen.
31/5 Greta Höglunds överklagan och om nåd för sig och Johan Höglund, skriven från fängelset och ställd till konungen.
20/6 Avslag på Greta Höglunds nådeansökan.
Okänt datum: Avslag på Johan Anderssons nådeansökan.
15/7 Höglund och Andersson flyttas till Sundsvalls landsarrest inför avrättningen.
16/7 Klockan 7 på morgonen transporteras Johan Höglund och Johan Andersson till den gamla avrättningsplatsen i Årskogen precis på gränsen mellan Medelpad och Hälsingland. Där väntar skarprättaren Jacob Gyll från Umeå.
Ca klockan 10 ankommer man till avrättningsplatsen och de dömda intar en tyst enkel måltid. Ett stort antal åskådare från när och fjärran socknar har också anlänt till platsen.
Klockan 10:30 - 11 sker avrättningarna via stupstock och halshuggning.
Johan Andersson går först och därefter Johan Höglund ledsagad av sin bror Martin Höglund [Båda var bröder till Redaktörens farmors farfar]. Skarprättarens assistent den s.k. Rackaren gräver efter avrättningarna ner kropparna direkt på avrättningsplatsen.
Armsjömordets avslutning: Avrättningen - ett ögonvittne berättar
Den 16 juli 1851 var en onsdag och trots att dagen låg mitt i arbetsveckan och i bråd skördetid hade en större folkmassa strömmat till för att kunna se, och senare berätta om, avrättningen. De tillströmmande anses ha kommit från byar liggande med 20-30 km radie från avrättningsplatsen.
Tidpunkten för avrättningen var satt till klockan 10 om förmiddagen men verkställdes mellan klockan 10:30 och klockan 11. Runt platsen med stupstocken hade en spetsgård upprättats. Spetsgården utgjordes av från trakten utkommenderade män försedda med långa störar vilka formerade en av dem omsluten yta. Syftet med spetsgården var trefaldigt: allmänheten skulle hållas på rimligt avstånd från stupstock och bödel, spetsgården skulle symboliskt förhindra den livdömdes eventuella flyktförsök, spetsgården representerade också, på plats, statens och den juridiska rättens område. Inne i spetsgården fick normalt endast den livdömde, en präst, länsman, skarprättaren och Rackaren [skarprättarens dräng] finnas. Offentliga avrättningar lockade många åskådare och spetsgårdarna kunde omfatta ett stort antal män vilket framgår av nedanstående tidningsnotis ur Folkets Tidning den 5 november 1859
Översatt till nutidssvenska och med nutida typsnitt (här Helvetica)
"Spetsgården vid f.(örre) soldaten Sven Nordströms avrättning
i Dahlby den 26 sistlidne oktober utgjordes av 280 man.
Men nyfiknes antal var trol.(igen) omkring 2000 personer
 |
Spetsgård vid en vintertida avrättning.
Illustrationen (okänd konstnär) är hämtad från artikel om
Källbackens avrättningsplats |
Inom spetsgårdens på Årskogen avrättningsplats hade grävts en grav för de livdömdas kroppar.
För Mästerman [ett annat ord för bödeln] själv fanns en enkel riskoja iordningställd. Mästerman var vid detta tillfälle Jacob Gyll. Jacob Gyll bodde i Umeå men eftersom ordinarie skarprättare i distriktet var upptagen med annan avrättning i Hedesunda, Gästrikland blev Jacob Gyll kommenderad till Årskogen. En färd med häst och vagn 30 mil enkel resa! Den minnesgode känner igen efternamnet Gyll och - faktiskt - Jacob Gyll var finansmannen och företagsledaren Sören Gylls farfars farfars far!
 |
Mästerman Jacob Gylls två egna bilor |
 |
Jacob Gylls bomärke på bilans skaft |
Jacob Gyll hade, i motsats till de flesta av sina yrkesbröder, en egen ägd bila - ja, faktiskt två. De förvaras idag på Västerbottens Museum.
Följande utdrag ur ”Anteckningar över avrättningen i Gnarp mot gränsen till Medelpad år 1851” är nedtecknat av Gustaf Forslöf från Stering i Harmånger på grundval av de uppgifter hans far Per Forslöf, född år 1827, berättat för honom. Per Forslöf berättar:
Jag har varit med på åtskilliga händelser under min levnad, men avrättningen på Gnarps och Medelpadsgränsen var den ruskigaste jag varit med om. Hade jag ej haft de nerver och den natur jag har, hade jag aldrig stoppat.
Han berättar också att han tillsammans med en kamrat gick till fots från Skesta i Gnarp till länsgränsen i norr [c:a 20 km enkel väg] för att beskåda avrättningen.
När jag kom till avrättningsplatsen var tiden inte inne för det ovanliga, som skulle ske. Folk hade emellertid börjat strömma till i stora skaror. De som uppbådats för att bilda spetsgård hade kommit och dessutom en ansenlig skara till. Jag använde tiden för att taga mästerman i beskådande. Han var född i Finland [Vasa] och hade förut varit knekt. Han såg ful ut, men han var god att tala med. Han var omkring 50 år, klädd i enkla vadmalskläder. Hans enda tjänstetecken utgjordes av en liten guldring i högra och en större sådan i vänstra örat. I denna ring hängde en liten guldbila som tecken på värdigheten.
När spetsgården var ordnad hade man fått en vid öppen ring. Innanför spetsgården fanns endast stupstocken, graven och c:a 9 alnar därifrån en liten riskoja i vilken mästerman Gyll satt och väntade. Efter åtskillig väntan anlände länsman till häst [alla väntade på honom ty han skulle föra kommandot]. Det visade sig emellertid att hans nerver icke voro gjorda för sådant, som här skulle utföras.
När allt var i ordning öppnades spetsgården vid landsvägen och fångkärrorna lossades på sitt innehåll: de båda delinkventerna [brottslingarna] och en präst, som skulle bereda dem till döden.
Sedan länsman konfererat med mästerman försvann denne till sin riskoja. Länsman började sedan läsa upp Kunglig Majestäts nådiga utslag, varigenom Höglund och Jan Annersa [= Johan Andersson] för mord dömts att mista livet genom halshuggning. Ju längre länsman läste, desto svagare blev hans röst. Hans händer darrade och till sist blev han nästan mållös. Sedan han stammat sig igenom utslaget gav han hästen sporrarna och försvann som en vind norröver. Han överlämnade återstoden till Mästerman Gyll.
Far berättar hurusom han klättrat upp i ett träd nära stupstocken för att kunna följa med och höra vad som yttrades. Klockan är 10 [sannolikt 10:30, red anm] på förmiddagen och skarprättaren meddelar att han är redo.
– Färdig är jag, säger Höglund
– Var inte så bråttom, Höglund, säger prästen. Kanske Jan Annersa vill börja gå fram?
– Ja, säger Jan Annersa, det är väl detsamma vem som börjar, vi skola väl den vägen fara.
Jan Annersa går härefter fram till stupstocken. Han är barhuvad och utan bindel för ögonen samt går ensam. Han står och ser på hur mästerman ”dukat” åt honom. Gyll syns ej till. Han ligger i sin riskoja och bidar sin tid. En person säger till Jan Annersa hur han skall lägga sig. Han ställer sig på ena knät, men det passar inte. Han byter om knä, men det passar lika illa.
Mästerman har kommit fram och står med bilan och väntar.
– Nej, vänta du, vi ska fresta först, säger delinkventen till den väntande skarprättaren. Jan Annersa reser sig upp och ropar: "Detta är en glädjens dag för mig", varefter han kastar sig på stupstocken.
Mästerman hade väntat på detta och på kortare tid än jag hinner berätta är Jan Annersa delad i två delar. Far berättar att blodet sprutade fram ända till spetsgården och folket som stod vid ena sidan intill stupstocken. En av spetsgårdsmännen fick blod på ena skon och var nära att dåna.
Sedan var det Höglunds tur. Mästerman gav order om att Höglunds ögon skulle förbindas, vilket även skedde. En broder** till Höglund från Medelpad eller Jämtland gick på höger och prästen på vänstra sidan. Höglund kände sig för med händerna på den blodiga stupstocken hur han skulle ligga och på ett hade skarprättaren fullgjort sitt värv varpå han försvann till sin rishydda.
Far berättar också att det var många som av nyfikenhet kom till avrättningsplatsen, som ej hade nerver att tåla se på detta. Dom svimmade, en stor hop.
Jag minns att jag frågade min far om inte han kände med sig att även han kunnat tuppa av. Jag fick svaret:
– Ingalunda min gosse, mina nerver dom tål bra mycket dom!
** En av Redaktörens farmors, farfars bröder: Martin Höglund, Medelpad
Som följd av avrättningen blev nio barn i åldrarna 1-17 år faderlösa och sex av dem miste även sin mor. Greta Höglund avled, som tidigare nämnts, under sin tid i Centralfängelset, Norrmalm, Stockholm.
Många spekulativa trådar har vävts rörande var platsen för brottet är belägen. Galtströms Bruk ägde som tidigare redovisats 80 km² skog. Någonstans inom detta skogsområde finns möjligen en aldrig riven kolmila. Uppgifter förekommer som säger att Höglunds kolmark [platsen där hans kolmilor restes] låg i Medelpad, 4 km norr om gränsen Hälsingland-Medelpad. Ytterligare källor säger att den låg en halv fjärdingsväg från landsvägen. En fjärdingsväg är 2,67 km och en halv sådan väg är alltså 1,34 km. Eftersom Krogen, så småningom Norra och Södra Krogen, sedan länge inte existerar som platsnamn utan ersatts med Årskogen måste en uppskattning om avståndet från platsen där gärningsmännen bodde och fram till Medelpadsgränsen ske. Med utgångspunkt från medelpunkten i det dåvarande Årskogen blir avståndet till gränsen c:a 2 km.
Sammanlagt låg då Höglunds mila [eller milorna] knappt 6,5 km från hemmet i Krogen. Den troliga scenen [byggd på utsagor och hypoteser] för mordet ligger längs med den röda cirkelns periferi, 1,3 km väster om gamla landsvägen på Generalstabens karta nedan.
Vad som egentligen hände med Höglunds milor är höljt i dunkel. Två teser kan ställas mot varandra: 
.jpg)
