 |
| Nils Andersson t.h. |
 |
| I mitten av bilden Alberta Kvarn. Till höger boningshuset.Tvärs över vägen, framför kvarnen, den fatala kvarndammen vars vatten drev Albertas två turbiner |
År 1900 gifte sig Nils med Hanna Jönsson som medförde en icke föraktlig hemgift i boet: 6000 kr vilket i dagens (2017) penningvärde är ekvivalent med drygt 328 000 kr.
Nils Andersson kom att bli en föga populär person i Esarp - hans häftiga humör bidrog till detta. Vid ett tillfälle kom han utanför kvarnen i gräl med en 54-årig kvinna och tappade så kontrollen att han med knytnävsslag slog ut tre av kvinnans tänder... För detta dömdes han av hovrätten till en månads fängelse.
Den 31 juli 1925 brann kvarnbyggnaden ner. Nils Andersson fick ut full försäkring och återuppbyggde kvarnen - givetvis nu moderniserad.
Tungorna löpte i Esarp. Fanns det möjligen ett samband mellan Veberödsmannen, Martin Svensson, som vid denna tid härjade som möllebrännare och försäkringsbedragare, och Nils Andersson...
År 1926 fick Andersson sitt körkort indraget 4 månader för rattfylleri. Han fick senare böta två gånger för liknande brott... Efter detta satte han sig aldrig bakom ratten - men lät bekosta sin mjölnardrängs, John Nilssons, körkort...
Nilsson bodde på kvarnen och kom, efter att ha fått sitt körkort, att även fungera som Nils Anderssons privatchaufför.
John Nilsson hade ytterligare en koppling till Nils Andersson: Han var halvbror till Edit Nilsson vilken sedan 15-års ålder haft ett förhållande med Nils Andersson!
Edit hade kommit till familjen Andersson som hembiträde men avskedats 1928 av Hanna Andersson sedan hon ertappats med att vittja Nils Anderssons kavajfickor i jakt på småmynt.
Nils Andersson var dock en sann lebeman som mer uppskattade en slank och villig amorin som Edit Nilsson framför sin milt sagt överviktiga hustru... Hanna Andersson var 170 cm lång och vägde vid tiden för sitt frånfälle 108 kg...
Nils och Edit var inte direkt diskreta - eller sparsamma - med sina gemensamma upplevelser. Lördagen den 20 februari 1932 övernattade de som vanligt på hotell i Malmö. Det kunde lika gärna varit i Köpenhamn - de alternerade mellan nöjena i dessa två städer. Vid senare husundersökning hos Nils Andersson påträffades mer än 200 teaterbiljetter, restaurangnotor och hotellräkningar från parets äventyr.
På söndagskvällen den 21 februari hämtade kvarndrängen/privatchauffören John Nilsson halvsystern Edit och kvarnägaren Nils på hotell Monopol i Malmö. Efter att ha kört Edit till föräldrahemmet kom John och Nils till Alberta Kvarn och fick kvällsvard av Hanna.
Sedan Nils uträttat en del sysslor på kontoret i kvarnbyggnaden återvände han till boningshuset och noterade att hustrun inte var hemma men att hennes ytterkläder hängde på plats i förstugan. Han förmodade att hon gått något ärende nästgårds. Vid 21-tiden blev han orolig och gick till två av granngårdarna för att fråga efter Hanna. Han fick dock ej någon klarhet om vart hustrun tagit vägen. Han gick därefter till sängs och somnade tämligen omgående.
På måndagsmorgonen var Hanna fortfarande försvunnen och hennes säng var orörd.
Nils Andersson gick då över till granngården och bad Astrid Nilsson laga frukost till honom samt kvarndrängarna John Nilsson och Elof Olsson.
Astrid saknade tämligen omgående kaffekitteln och begav sig tvärs över vägen till bryggan i kvarndammen. Där fann hon kittels lock fastfruset i bryggan samt utspilld kaffesump.
Då Hanna vid ett tidigare tillfälle fallit från den smala bryggan ner i kvarndammen framkastade hon att Hanna möjligen fallit i vattnet. Kvarndrängen Elof Olsson sökte med en räfsa i det mörka vattnet och snart nog hade han träffat på Hannas kropp.
Landsfiskalen tillkallades och kvarnägaren Nils Andersson anhölls snart nog, och häktades en vecka senare, som skäligen misstänkt för att ha bragt hustrun om livet.
Några bevis, vare sig vittnesmål eller tekniska, för hans skuld fanns dock inte... och skulle aldrig någonsin kunna påvisas.
Likafullt seglade nu ännu en Svensk rättsskandal upp...
Vid rättegången, avhållen i Malmö Centralfängelse den 10 mars 1932, var Nils Andersson en på förhand dömd man.
Till last i målet anfördes två saker:
- lantbrukaren Nils Sjölin vittnade om att han på kvällen den 21 februari, då han gästat en bekant som bodde i närheten av Alberta Kvarn hört två kvinnoskrik - det ena klart och gällt, det andra, en minut senare, ett mer långdraget och dovt... Han hade inte fäst sig vid iakttagelsen förrän han varsnat att Nils Andersson häktats för mord. Den sentide, opåverkade iakttagaren, måste förstås ställa sig frågande till utsagan då det uppmätta lyssningsavståndet uppgick till 400 meter. Brunstiga råbockars skällande liksom fasantuppars galande på mindre än halva det ifrågavarande lyssningsavståndet är långt mer troligt. Sjölins trovärdighet ifrågasattes dessutom starkt då man kunde visa att hans psykiska status inte medgav att han vittnade under ed...
 |
| Den avlidna Hanna Andersson. Lägg märke till skrapsåret på halsens vänstra sida. |
- på likets hals kunde, på vänster sida, observeras en skrapskada. Om denna vittnar obducenten professor Sjövall följande: "... tänkbart att märkena kunna hava åstadkommits genom tryck av den stora linningen till fru Anderssons livstycke, därest genom dragning i nackstycket av detta klädesplagg dess framdel kommit att skjutas uppåt halsen".
Då Nils Anderssons utsedde försvarare, advokat Wickman delgav honom obduktionsresultatet (e.g. skrapsåret på halsen) svarade den häktade helt lugnt: "Då måste hon väl ha fastnat i något under bryggan."
Som sagt: en rättsskandal seglade upp! Etablissemanget ville se Nils Andersson dömd och Den Enögda Svenska Rättvisan tittade i etablissemangets riktning!
Sålunda dömdes den tilltalade Nils Andersson till livstids fängelse för mord på hustrun Hanna Andersson. Domen överklagades till Göta Hovrätt som fastställde domen.
Högsta Domstolen fastställde slutgiltigt, den 5 december 1932, underrätternas domslut.
Nils Andersson överfördes därefter från Malmö till Långholmens fängelse i Stockholm där han började arbeta i snickarverkstaden. Han blev snabbt funnen vara en tystlåten och foglig intern. Det hände ibland att en medfånge frågade varför han satt i fängelse på livstid och svaret var alltid detsamma: "Jag förstår ingenting. Det enda jag vet är att jag är oskyldig."
Åren flöt förbi, ett världskrig passerade obemärkt utanför Långholmens murar och den en gång så frodiga mannen magrade och blev, i brist på solsken, bleklagd.
Men han hade inte givit upp hoppet att bli rentvådd och fri! När han en dag informerades om att han kunde söka nåd svarade han med fasthet: "Jag vill inte ha nåd, jag vill ha rättvisa!"
I all tysthet hade en ung advokat, Einar Bjure-Dehlén, börjat intressera sig för det fall som advokat Wickman vid advokatfirman Borgström&Wickman inte lyckats föra till ett för hans klient lyckosamt slut 1932.
När Bjure-Dehlén läst igenom alla gamla handlingar och protokoll tog han kontakt med Nils Andersson. När han senare återvände från Stockholm till Lund efter första mötet med Andersson var han övertygad: här hade ett justitimord begåtts!
En resningsansökning lämnades in till Högsta Domstolen den 11 februari 1946 men avslogs den 14 mars samma år.
Andersson skakade på huvudet och sa till advokat Einar Bjure-Dehlén "Där ser Ni, jag kommer aldrig att bli fri".
Men Bjure-Dehlén var inte den som gav upp! Redan den 29 april 1947 fick Högsta Domstolen ta emot en ny resningsansökan - nu kompletterad med nya bevis.
Den 21 oktober samma år beviljade en enig HD resning i målet vilket återvisades till Torna och Bara häradsrätt.
Onsdagen den 5 november startade den nya rättegången i samma domssal på Malmö Centralfängelse där den nu 69-årige Andersson 15 år tidigare dömts till livstids fängelse.
Ett flertal vittnen ändrade sina tidigare uppgifter, några ansågs opålitliga och några beslogs inför sittande rätt med osanningar...
Lördagen den 29 februari 1948, vid pass kl 12, började hovrättsassessor Otto Petrén läsa upp rättens 9-sidiga utslag inför en fullsatt sessionssal.
De sista raderna i utslaget lyder: "Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt i målet förkommit, finner häradsrätten det icke styrkt, att Nils Andersson uppsåtligen bragt Hanna Andersson om livet och ogillar förthy åklagarens i målet förda talan...".
Äntligen, ÄNTLIGEN, efter 16 år i fängsligt förvar, varav 15 år på Långholmen är Nils Andersson åter en fri man!
Vid en efterföljande presskonferens sa Andersson: "Det här utslaget borde ha fällts 1932. Visst känns det skönt att allting är över, men det är tråkigt att min hustru och jag skulle skiljas åt på detta sättet. Jag hyser ingen bitterhet mot de Esarpsbor som vittnat emot mig och jag anser att jag ej har några ovänner i Esarp."
Advokat Einar Bjure-Dehlén har dock inte glömt att hans klient borde gottgöras för det lidande han oförskyllt utsatts för. Ett skadestånd utkrävdes och högre instans än häradsrätten beslutade så småningom att det att vara frihetsberövad i ca 16 år skulle ersättas med 148 000 kr.
I dagens penningvärde är detta 2 731 325 kr.
Men häpnadsväckande: Från ersättningssumman, 148 000 kr avräknades advokatarvodet om 4 500 kr samt kost och log under 15 år på Långholmen!!!
Sverige skulle inte vara Sverige om inte skatt betalades: Nils Anderssons skadestånd beskattades sålunda med 29 000 kr ...
Man tar sig för pannan! Mitt i Per Albins s.k. folkhem får en oskyldigt dömd sin ersättning för ett förstört liv reducerad till 31 000 kr - eller i dagens penningvärde
572 102 kr... eller knappt 98 kr per dag i dagens penningvärde.
Oskyldig inspärrad i 16 år får alltså, på ersättningen, förutom advokatkostnad, betala kost och logi - och skatt! Är detta verkligen en rättsstat, detta Sverige, som upprepat har åsikter om andra nationers göranden och låtanden...
Ω
Högsta Domstolen fastställde slutgiltigt, den 5 december 1932, underrätternas domslut.
Nils Andersson överfördes därefter från Malmö till Långholmens fängelse i Stockholm där han började arbeta i snickarverkstaden. Han blev snabbt funnen vara en tystlåten och foglig intern. Det hände ibland att en medfånge frågade varför han satt i fängelse på livstid och svaret var alltid detsamma: "Jag förstår ingenting. Det enda jag vet är att jag är oskyldig."
Åren flöt förbi, ett världskrig passerade obemärkt utanför Långholmens murar och den en gång så frodiga mannen magrade och blev, i brist på solsken, bleklagd.
Men han hade inte givit upp hoppet att bli rentvådd och fri! När han en dag informerades om att han kunde söka nåd svarade han med fasthet: "Jag vill inte ha nåd, jag vill ha rättvisa!"
I all tysthet hade en ung advokat, Einar Bjure-Dehlén, börjat intressera sig för det fall som advokat Wickman vid advokatfirman Borgström&Wickman inte lyckats föra till ett för hans klient lyckosamt slut 1932.
När Bjure-Dehlén läst igenom alla gamla handlingar och protokoll tog han kontakt med Nils Andersson. När han senare återvände från Stockholm till Lund efter första mötet med Andersson var han övertygad: här hade ett justitimord begåtts!
En resningsansökning lämnades in till Högsta Domstolen den 11 februari 1946 men avslogs den 14 mars samma år.
Andersson skakade på huvudet och sa till advokat Einar Bjure-Dehlén "Där ser Ni, jag kommer aldrig att bli fri".
Men Bjure-Dehlén var inte den som gav upp! Redan den 29 april 1947 fick Högsta Domstolen ta emot en ny resningsansökan - nu kompletterad med nya bevis.
Den 21 oktober samma år beviljade en enig HD resning i målet vilket återvisades till Torna och Bara häradsrätt.
Onsdagen den 5 november startade den nya rättegången i samma domssal på Malmö Centralfängelse där den nu 69-årige Andersson 15 år tidigare dömts till livstids fängelse.
Ett flertal vittnen ändrade sina tidigare uppgifter, några ansågs opålitliga och några beslogs inför sittande rätt med osanningar...
Lördagen den 29 februari 1948, vid pass kl 12, började hovrättsassessor Otto Petrén läsa upp rättens 9-sidiga utslag inför en fullsatt sessionssal.
De sista raderna i utslaget lyder: "Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt i målet förkommit, finner häradsrätten det icke styrkt, att Nils Andersson uppsåtligen bragt Hanna Andersson om livet och ogillar förthy åklagarens i målet förda talan...".
 |
| Nils Andersson njuter friheten på krog i Lund. Ännu bär han samma kostym och fluga som 1932! |
Äntligen, ÄNTLIGEN, efter 16 år i fängsligt förvar, varav 15 år på Långholmen är Nils Andersson åter en fri man!
Vid en efterföljande presskonferens sa Andersson: "Det här utslaget borde ha fällts 1932. Visst känns det skönt att allting är över, men det är tråkigt att min hustru och jag skulle skiljas åt på detta sättet. Jag hyser ingen bitterhet mot de Esarpsbor som vittnat emot mig och jag anser att jag ej har några ovänner i Esarp."
Advokat Einar Bjure-Dehlén har dock inte glömt att hans klient borde gottgöras för det lidande han oförskyllt utsatts för. Ett skadestånd utkrävdes och högre instans än häradsrätten beslutade så småningom att det att vara frihetsberövad i ca 16 år skulle ersättas med 148 000 kr.
I dagens penningvärde är detta 2 731 325 kr.
Men häpnadsväckande: Från ersättningssumman, 148 000 kr avräknades advokatarvodet om 4 500 kr samt kost och log under 15 år på Långholmen!!!
Sverige skulle inte vara Sverige om inte skatt betalades: Nils Anderssons skadestånd beskattades sålunda med 29 000 kr ...
Man tar sig för pannan! Mitt i Per Albins s.k. folkhem får en oskyldigt dömd sin ersättning för ett förstört liv reducerad till 31 000 kr - eller i dagens penningvärde
572 102 kr... eller knappt 98 kr per dag i dagens penningvärde.
Oskyldig inspärrad i 16 år får alltså, på ersättningen, förutom advokatkostnad, betala kost och logi - och skatt! Är detta verkligen en rättsstat, detta Sverige, som upprepat har åsikter om andra nationers göranden och låtanden...
Ω
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar