Vid midsommartid, den 25
juni 1687, rasade Falu Koppargruva samman och det jättelika hålet Stora Stöten
uppstod. Hålet mäter idag 300 - 400 meter i diameter och är 100 meter djupt. Märkligt
nog omkom ingen människa vid raset - midsommarhelgen var arbetsfri och gruvan
därmed tom på gruvdrängar, fogdar och bergsmän.
Vad få vet idag är att
den i Sverige så uppskattade Falukorven har sitt ursprung just i Kopparberget.
För att få bärkraftiga och hållbara linor till gruvhissarna
(uppfordringsverken) användes garvade oxhudar vilka skars i strimlor och
tvinnades samman till gruvlinor (rep). Kvar av oxarna, som drevs i hjordar till
Kopparberget ända från Småland, blev stora mängder kött som, för den händelse
det inte togs om hand och gavs hållbarhet, skulle förfaras. Köttet saltades
därför och röktes. Under 1500-talet lärde sedan Dalmororna, av i Falun
verksamma tyska bergsmän, att göra korv av det rökta oxköttet. Så uppstod
Falukorven!
Helvetesgropen är dock
något annat än Stora Stöten och Falukorv - och ligger några mil sydväst om
Kopparberget.
Under militär
rekognosering och krigsplanläggning för vårt artilleriförband kom jag till
Öster Silvberg, som du finner om du reser från Borlänge söderut till Gustavs
och tar av västerut på den gamla forvägen mot Säter.
Öster Silvberg är tidigast
känt i ett privilegiebrev sedan 1354 och var under 14 och 1500-talet en
brytningsplats för, just silver. En tillgång för den svenska statskassan - dock
ej så långvarig. Totalt utvanns 91,3 kg rent silver men silvret var snart slut och gruvan förde en tynande tillvaro. Gruvverksamheten
drevs emellertid i varierande omfattning vidare fram till tidigt 1920-tal. Det
material som, efter det att silvret var slut, togs fram var främst svavelkis ur
vilket koppar utvanns. Idag finns, som minnesmärke efter forna tiders slit med
mänsklig kraft, ett 200
meter djupt, vattenfyllt, gruvhål och väldiga varphögar
efter den senare brytningen av svavelkis.
Varphögar, rester efter brytning av svavelkis. |
Jag kom en vacker och
varm vårafton 1986 till Öster Silvberg under krigsplanering och sökande efter
en skjutplats för vårt 10,5
cm artilleri (haubitsar) inom räckvidden broarna över
Dalälven vid Borlänge samt Romme flygplats (Dala Airport).
Ett artillerikompani för
lokalförsvar, ett s.k. lokalförsvarskompani (Lfhaubkomp) bestod då av en E-pluton för eldledning, fyra 10,5 cm haubitsar m/39 vilka byggts av tyska Kruppverken - med hakkors och allt stämplat i stålet, b-platsgrupp som
beräknade skjutvärdena, en bandtraktorgrupp som röjde b-platser och pjäsplatser samt plogade och bärgade. Där fanns givetvis en ammunitionsgrupp, en drivmedelsgrupp och, inte minst viktigt, en koktross. Sammantaget ett tämligen utrymmeskrävande ”sällskap” vars
dragtraktorer, släpkärror och övriga fordon utgjorde en betydande samling - som
därtill skulle förläggas flygskyddat! Ja, E-pluton såg vi inte mycket till - ej
heller kompanichefen, KGL, - de samverkade med infanteriet och var därmed förlagda i
främsta linjen. Drifttillförlitligheten hos deras fordon ingick dock i mitt
ansvar.
Vid rekognoseringen
eftersträvades naturligtvis att förbandet skulle ha en reträttväg. Otroligt nog
hade detta förbisetts av tidigare planläggare. Sålunda skulle vi gruppera i sydöstra
änden av Romme flygplats - längs en väg utan reträtt! Vi såg givetvis framför
oss hur Sovjetmaktens flygplan skulle landa på flygplatsen, pansarvagnar rulla
ut - och beskjuta oss med direktriktad eld i vår flank när vi sökte lämna grupperingsplatsen.
Ett ”himmelsfärdskommando” kunde skönjas och min Batterichef GS frågade frankt:
”Nå Erland, är du beredd att dö här?” De orden stannade sedan dess för alltid i mitt sinne - och har väglett mig i det militära krigsarbetet. Det gäller
nämligen inte att dö för sitt land - utan att förbli levande och låta fienden
dö! Den som myntade dessa ord var generalen George S
Patton i sitt berömda tal till Tredje Armén vars framgångsrike chef han var:”We
have not come here to die for our country - we have come here to let the other
bastards die for their country!”
I ”Helvetsgropen”,
belägen i sänkan vid Mossbysjön, mellan landet sydväst om Gustavs och
bergkammen som kröns av Öster Silvberg, fann vi en grupperingsplats som
uppfyllde såväl skjutavstånd till våra definierade mål som kravet på skydd mot
fientligt flyg - och en reträttväg.
Nyfikenheten, och
spejarinstinkten, förde mig uppför åsen söderut från Helvetesgropen och fram
till Öster Silvberg - till gruvan och till ödekyrkogården. Informationstavlan
gav mig platsens historia.
Jag blev inte just
förvånad över att finna en gammal gruva här, Bergslagen vimlar som bekant av
gamla gruvhål, men över denna plats vilade, just denna afton, ett trolskt ljus.
Jag öppnade den rostiga
grinden i kyrkogårdsmuren, gick in och satt mig på en grov bänk. En tydlig, och
lätt andningsretande, svaveldoft fördes av den ljumma vinden från varphögarnas
rester av svavelkis. Jag slöt ögonen och lyssnade till koltrastens melankoliska
sång och såg, i det röda aftonljuset som silade in mellan ögonlocken, - såsom i
en film - forna ting ta gestalt.
Där var det sedan länge
rivna S:t Nicolai kapell, där rörde sig gråklädda människor på vägen utanför
kyrkogårdsmuren, på väg någonstans… där stod några svartklädda människor
gråtande vid en nyss igenskottad grav. Koltrastens sång ackompanjerade
skeendet…
Jag vaknade upp ur
drömmen, filmen, med ett ryck! Trevade i vapenrocken efter cigaretter och
tändstickor och fick fyr på rökverket. Borta var S:t Nicolais kapell, borta var
människorna - kvar var bara det trolska ljuset och koltrastens melankoliska sång
över en ödekyrkogård.
Jag reste mig och gick
mot utgången. Högerhanden fattade lite slentrianmässigt - och mitt i steget -
grindens låshandtag och sedan blev det blev tvärt stopp. Jag backade lite,
tryckte än en gång ner låsets handtag - men grinden gick inte att öppna! I den
döende kvällssolen skymtade jag åter de gråklädda människorna och tyckte mig
höra en gruvdrängs, av svavelångorna, ihåliga hostande..
Iförd fältuniform och
grova kängor var det ingen större bedrift att klättra över kyrkogårdsmuren. Jag
tände ännu en cigarett och gick tankfull till bilen. Hade Gruvdrängen spelat
mig ett spratt - eller fanns det en naturlig förklaring till varför ett rostigt
grindlås plötsligt strejkade när jag skulle lämna ödekyrkogården?
Skälet till min närvaro i
Öster Silvberg, krigsplaneringen för vårt haubitsbatteri med supportfunktioner,
tog snart överhanden i sinnet och händelsen inordnades i minnesarkivet.
Gruvdrängen - eller
drängarna - skulle dock senare åter göra sig påminda…
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.
Fint skrivet till koltrastens mäktiga drillande i bakgrunden.
SvaraRadera/janne
Tack Janne! Rosor är alltid välkomna! /e
SvaraRadera