Det brittiska bombflygplanet Avro Lancaster B.I

Det brittiska bolaget Avro grundades 1910 av Alliot Verdon Roe och drev verksamhet som bolag i 53 år innan det helt sammansmälte med Hawker Siddeley Aviation 1963. Under denna tid hann företaget utveckla, förutom civila flygprodukter, även flygplan avsedda för militärt bruk. 

Avro 505

1913 stod Avro 504 redo för utbildning av brittiska militärflygare. Under första världskriget byggdes Avro 505 i 8970 exemplar och efter kriget byggdes ytterligare 2333 flygplan (inkluderat licenstillverkning i Japan, Sovjet m fl länder). Flygplanet användes för skolflygning av britterna ända fram till 1933.

Avro Lancaster

Två år in i andra världskriget introducerades Avro Lancaster det tunga bombplan som skulle bli RAF:s arbetshäst - och det i särklass bästa bombflygplanet på den Europeiska krigsteatern - inkluderat den amerikanska vittberömda Flygande Fästningen, B-17.

Avro Vulcan

De politiska spänningarna mellan öst och väst efter andra världskriget resulterade i Kalla Kriget. De västorienterade kärnvapenmakterna formerade där en luftburen vedergällningsstyrka där RAF (Royal Air Force) axlade sin del av ansvaret med flygplanet Avro Vulcan - vilket kom att bli Avro:s sista militära flygplan.

När andra världskriget väl var ett faktum konstaterade RAF att man saknade tunga bombplan, dvs bombplan som kunde bära tung last över ett långt avstånd.

Förvisso fanns medeltunga bombplan som Armstrong Whitworth Whitley, Handley Page Hampden och Vickers Wellington. De led emellertid allesamman av att vara försedda med enbart två motorer - och därav följer kort aktionsradie och begränsad bomblast (nyttolast vs bränslemängd) allt till följd av otillräcklig, samlad, motorstyrka...

Det brittiska Luftfartsministeriet (Air Ministry) inbjöd några flygplantillverkare att komma med förslag för ett nytt flygplan, ett tvåmotorigt flygplan som skulle vara "ett tungt bombflygplan" med en bomblast av minst 8000lb (3630kg). Men hos Air Ministry saknades tydligen insikt om hur ett tungt bombplan är beroende av sin samlade motorstyrka... två motorer har vid denna tid helt enkelt inte tillräcklig kraft (ca 1800 hkr/motor) för att lyfta och driva ett lastat tungt bombflygplan!

Avro Manchester

Avro's chefsdesigner, Roy Chadwick, hade redan ett projekt under utveckling och svarade på uppropet med att föreslå Avro 679 Manchester. Med sitt mäktiga, långsträckta bombrum, visade Manchester sin förmåga att bära såväl många som mycket stora bomber (antingen eller). Flygplanets akilleshäl var dock dess två motorer. Även om de var kraftfulla, plågades Rolls-Royce Vulture-motorn av en dokumenterad funktionsopålitlighet. Motorn var 24-cylindrig och utvecklade initialt 1750 hkr.

Vid ett tillfälle i flygplanets korta stridshistoria förlorades fler flygplan på grund av motorproblem än på grund av stridsskador förorsakade av fienden. 

Genom att effektbegränsa motorn till spannet 1450-1550 hkr förbättrades driftsäkerheten - men 1941 upphörde allt vidare arbete med Vulture-motorn till fördel för Merlin-motorn. Merlin-motorn är mest känd som kraftkällan i Spitfire-flygplanet - även om den absoluta merparten Merlin-motorer monterades i det tunga bombflygplanet Avro Lancaster. Som god tvåa beträffande motorinstallationen kommer jaktplanet Hawker Hurricane, det jaktflygplan som faktiskt bar den tyngsta bördan i Battle of Britain hösten 1940.

Supermarine Spitfire

Hawker Hurricane

De båda flygplantyperna kan vara svåra att skilja! Ett tips: Supermarine Spitfire har en lång rak motorhuv medan Hawker Hurricane har en kortare, och likt en ilsken katta, krökt motorhuv!

Åter till Air Ministry's uppställda krav för ett nytt bombflygplan. För att nå det uppställda målet behövdes sannerligen ett nytänkande!

Legenden säger att Roy Chadwick, chef för flygplanutvecklingen vid Avro, när han stod i fabriken tillsammans med några personer i sitt designteam, pekade upp mot en Manchesters vinge och sa: "Jag vill att ni skär av vingarna här och här och sätter in lagom stora vingsektioner i snitten för att montera fyra Merlins (Rolls-Royce Merlin-motorer) på dem."

Det reviderade flygplanet, som alltså fick ett längre vingspann och därmed ökad vingyta och bärförmåga, betecknades ursprungligen Manchester B.Mk III, men i huvudsak var det den första Lancastern. Med serienumret BT308 kallades den fortfarande officiellt en Manchester, men i dokumentationen som godkände dess första flygning betecknades den som en Lancaster.

Avro Lancaster

Detta kom att bli andra världskrigets mest betydande tunga bombflygplan, Avro Lancaster.

Lancastern premiärflög i januari 1941 och gick i produktion tidigt 1942. Första stridsuppdraget genomfördes i april samma år.

Flygplanet drevs av fyra stycken 12-cylindriga Rolls-Royce Merlin motorer om 1460 hkr vardera. Slagvolymen var 27 liter. Merlin-motorn var en mycket lyckosam konstruktion och användes som drivkälla i ett större antal flygplantyper - inklusive det amerikanska jaktflygplanet North American Aviation P51 Mustang. Detta flygplan nykonstruerades enligt brittiska specifikationer, byggdes och rullade ut som prototyp den 9 september 1940. Ett svårslaget rekord eftersom köpekontraktet undertecknades 102 dygn tidigare! Den första flygningen skedde den 26 oktober 1940, 149 dygn efter att kontraktet signerats.

De brittiska bombräderna in i Tyskland saknade i krigets början eget jaktskydd.  Detta inverkade allvarligt på de egna förlusterna av bombflygplan och besättningar. I princip gällde att jaktskyddet upphörde vid Tyska Rikets gräns eftersom bränsleförbrukningen utgjorde ett oöverstigligt hinder. Förhoppningarna på det nya flygplanet var därmed stora - men grusades...

P51D Mustang

P51 Mustang var ett bra flygplan för uppdrag med en maximal flyghöjd om 4600 meter - men som eskort för bombuppdrag krävdes en flyghöjd på 10 000 meter.

Ingenjörerna på Rolls-Royce beslöt att testa flygplanet med en Merlin 66-motor i stället för den fabriksmonterade amerikanska Allison V1710-motorn. 

Erfarenheterna var omvälvande. Flyghöjden var inte längre ett problem - inte heller en räckvidd tor Berlin. Maxhastigheten var imponerande 710 km/h i planflykt. Jaktskyddet för brittiska och amerikanska bombföretag över Tyskland var säkrat - och Lancastern med sin oöverträffade lastförmåga blev ryggraden i bombkriget mot Tyskland.

Allmänna data för Avro Lancaster

Längd: 21,13 meter

Spännvidd: 31,09 meter

Höjd över mark: 6,25 meter

Vingyta: 120,5 kvadratmeter

Tomvikt: 16,74 ton

Max startvikt: 30,85 ton

Max hastighet: 454 km/h

Normal flyghastighet: 320 km/h

Motorer: 4 st Rolls-Royce Merlin, 1280 hkr

Räckvidd: 4070 km

Normal beväpning 8 st kaliber 0.303 (7 mm) Browning Mk II kulsprutor: Två i nosen, två i ryggtornet, 4 i aktertornet. 

Normal bomblast: 6400 kg 

Besättning 7 personer: Pilot, flygingenjör, navigatör, bombfällare/främre ksp-skytt, radiooperatör, skytt i aktra torntaket samt akterskytt.

Det exeptionellt långa bombrummet var helt fritt från betungade balkar etc vilket medgav att Lancastern kunde bära alla typer av RAF:s tunga bomber typ 'blockbusters' (kvartersbomber) om 1800, 3600 eller 5400 kg vardera. Vanligen bestod bomblasten av en blandning av sprängbomber och brandbomber. Tekniken var att i nattliga raider "öppna upp" husen med sprängbomber och sedan sätta eld på dem med brandbomber..

Så småningom kom modifierade Lancaster även att utföra s.k. precisionsbombningar i dagraider med Grand Slam Earthquake bomber om 10 ton stycket.

Inget annat flygplan under andra världskriget kunde bära denna bomblast!

Lancaster-flygplanet levererade under sina nattliga bombräder över Tyskland (USA flög daguppdrag) 618 378 ton bomber efter 156 000 starter! 

Några bilder...

Lancasters under montering - så lågt ögat kan se!

Lancasterflygkroppar med rygg- och aktertorn.
Notera den enkla, men funktionella, flygkroppen!

Bombfällarens (liggande)
stridsposition i nosen på "The Lanc"

Flygingenjörens mindre ergonomiskt
utformade arbetsplats!!

Nosen på Lancastern. Nedtill

bombfällarens arbetsplats, upptill

hans alternativa uppdrag som kulspruteskytt

Till vänster piloten, till höger flygingenjören

Till vänster radiooperatören, till höger
navigatören

Ensam med sina kulsprutor i ryggtornet på Lancastern

Brittiska Bomber Commands krig över Europa genomfördes med frivillig flygande personal. För oss nutida är det svårt att ta in att dessa unga män, i huvudsak 18-22 år gamla, kunde acceptera de enorma förlustsiffrorna. För varje grupp om 100 män flygande personal stupade 45 personer, sårades svårt 6 personer och blev 8 personer krigsfångar. Endast 41 personer undkom oskadda. Av de 120 000 män som tjänstgjorde som flygande personal inom Bomber Command stupade 55 573 personer. Detta förlusttal överträffas endast av det tyska u-båtsvapnets förluster under andra världskriget - 78%!

En Lancaster går ner mot döden med 7 mans besättning...

Samlat över Bomber Commands operationer under andra världskriget:

Totala antal starter:  392 137

Totalt förlorade flygplan: 12 330

Fällda ton bomber: 955 044

Antal fällda sjöminor: 47 307

Lancastern kom att användas i ett av andra världskrigets mest spektakulära företag: Flyganfallet natten 16-17 maj 1943, med en för ändamålet specialkonstruerad bomb, mot några av de stora kraftverksdammarna i Ruhrområdet. Artikel rörande detta uppdrag kommer inom kort!

                                                                             - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!