Det skulle kunna tyckas att Erik G:son Lewenhaupt föddes med silversked i munnen som son till en greve tillika hovjägmästare och ägare av slottet Aske utanför Kungsängen. Men fyllda 34 år var hans tillgångar lika med noll. Familjen hade levt kvar i en drömvärld utan samhällsförändringar och i ett liv med oförändrade utgifter.
Utan något att förvalta borde Erik ha kunnat falla tillbaka på en militär karriär, en stark tradition inom hans släkt. I Sverige fanns dock inga utsikter för honom eftersom han varit tvungen att avbryta sin grundutbildning på grund av sjukdom. Franska Främlingslegionen återstod. Väl framme vid ett av legionens förband i Algeriet, bokstavligen vid porten, förmådde han sig dock inte att ta det avgörande steget, han vände.
Vaga uppgifter tyder på att han inte genast återvände till Sverige utan först tjänstgjorde på endera av sidorna i spanska inbördeskriget.[ii] Det råder dock ingen tvekan om att han i Finska vinterkriget 1939-1940 – liksom två andra Lewenhauptare - antogs som finlandsfrivillig. Utan svensk militär bakgrund kunde han inte bli mer än gruppchef vid ett bilkompani.[iii] Där uppskattades han bl a på grund av sina mycket gedigna motorkunskaper.
Kombinationen av studieåren i Oxford, fortsatt arbetslöshet och de norska kamraterna i Finland fick honom att efter vinterkrigets slut söka sig till kriget i Norge. Han visade sig genast vara en naturlig ledare i skogsstriderna runt Kongsvinger. Hans lugna men också handlingskraftiga uppträdande gjorde att han inom loppet av några dagar utnämndes till kapten i norska armén.
Liksom flera andra svenskar i krigets Sydnorge tröttnade han dock på kaoset och de interna konflikter som rådde där. Han anslöt sig med sin landsman, Hans Thuring, som vägvisare, tolk och rådgivare till ett kompani ur skotska gardet på väg norrut. Det var hos skottarna, bokstavligen vid polcirkeln, som Lewenhaupt gjorde sig förtjänt av sitt första Military Cross, en av Storbritanniens högsta militära utmärkelser. Det var i praktiken Lewenhaupt som återförde kompaniet till bataljonen när det var avskuret och vid ett tillfälle täckte han ensam kompaniets reträtt med en kulspruta. Under en av de långa, hungriga marscherna med Scots Guards ombads han ta över en brittisk pluton och följa med till Frankrike.
Den 5 juni steg Lewenhaupt ombord med britter på passagerarfartyget Franconia utan att fartygets slutdestination var känd. Han visste att Belgien nyligen kapitulerat och att Frankrikes läge var prekärt men valde ändå att följa med britterna. Resan slutade i Skottland och där blev han kvar eftersom Frankrike i praktiken var förlorat. Lewenhaupt överfördes snart till en nyuppsatt norsk träningsbataljonen.
Som chef för ett av bataljonens kompanier gjorde sig Lewenhaupt synnerligen populär bland manskapet, trots hans omvittnat extrema krav på ”puts och studs”. Det framgår tydligt av såväl norska, brittiska som svenska källor att Lewenhaupts charm, kunnande och omtanke gjorde djupa intryck på i stort sett alla han mötte.[iv]
Charmen visade sig också fungera på den norska rödakorssystern Aase Kløvstad, som han gifte sig med i september 1940.
Genom att på eget initiativ släppa ut Birger Sjöberg (senare vid SOE, Special Operations Executive) ur en arrestlokal och efter en schism med sina norska officerskollegor tvingades emellertid Lewenhaupt lämna norska armén i juni 1941.
För att bli brittisk officer var det nödvändigt att börja från noll. Med andra ord blev Lewenhaupt menig soldat igen, vid 38 års ålder. Efter tolv månader som menig och underbefäl i 1st Airborne Division blev han kadett vid krigsskolan i Southend-on-Sea. Därefter tyder några uppgifter på att Lewenhaupt under en tid var ”utlånad” till SOE och fälldes med fallskärm över Danmark. Uppdraget skall ha bestått i att föra några för de allierade viktiga danskar ut ur landet.
En helt säker uppgift är att Lewenhaupt i mars 1944 utnämndes till fänrik i Royal Army Service Corps inom 6th Airborne Division. Två månader senare återfick han kaptensgrad i samband med att han fick uppgiften att ansvara för närförsvaret av 716th Independent Pathfinder Company, divisionens vägvisarkompani.[v]
Kompaniets uppgift var att, efter att ha luftlandsatts, samla ihop och distribuera all utrustning som fälls till divisionen. Lewenhaupts arbete var dels att säkerställa att kompaniet kunde utföra sin egentliga syssla, dels att hitta platser för nya framskjutna baser.
Den 5 juni, dagen före D-dagen, skrev Lewenhaupt till sin bäste vän, den norske löjtnanten Dahl: ”Jag har de finaste soldater som finns så jag är säker på att det skall gå fint samt jag är stolt över att ha blivit utplacerad till detta jobb. Jag fick nästan tårar i ögonen idag när jag fick se en norsk flagg, för som du vet är det i grund och botten för den flaggan jag slåss.”
Klockan 22:30 lyfte Lewenhaupts plan, en ensam C-47 Dakota som förutom tjugo fallskärmsjägare innehöll radarfyrar och ljuslyktor med färgat glas. Den 6 juni klockan 00:20 hade planet nått Ranville i Normandie och den gröna lampan (som signalerade uthopp) i planet tändes. Lewenhaupt hoppade och föll genom ett nät av spårljusstreck från tyskt luftvärn.
Två tyska kulsprutor fanns på platsen där Lewenhaupt tog mark, men den ena tyska ksp-omgången flydde ”och de andra fick vi hastigt oskadliggjorda”.
När Lewenhaupts pluton var sysselsatt med att röja fälten från olika hinder mot en större luftlandsättning blev de på nytt beskjutna och ett dussin man slogs genast ut. Men i samma stund kom allierat attackflyg och jagade iväg tyskarna. En halvtimme senare kunde Lewenhaupt se hur sju fallskärmsbataljoner luftlandsattes över området.
Lewenhaupts grupp stred den 6 juni ”i diken, på bakgator och i avloppstrummor” och låg den första kvällen i ställning något söder om Amfreville. Natten fylldes av flera närstrider med bajonett.
En vecka efter invasionen sysslade Lewenhaupt mest med spaning på djupet med jeep. Sergeant Jack Kelly skrev om dessa turer: ”I loved that guy [Lewenhaupt], especially when he would come to my dug-out at 2.00 a.m. and say: ´Jack, get a jeep, we go on a recce [spaningstur]. I used to tell him that he would get us both killed, but he would just laugh and ignore everything I said´.”
Den 19 juni skrev Erik Lewenhaupt från Frankrike till sin bäste vän, den norske löjtnanten ”Jojo” Dahl, tyskarna är tyvärr storartade soldater vilket vi fått erfara, ty vi äro hårt medfarna, men vi klarade ju det, och det är ju huvudsaken. Vi, the Airborne, är mycket populära bland fransmännen och det är stor skillnad när vi passerar genom en by och när andra trupper gör det.
För mig personligen har det gått utmärkt här och jag har fått det ena ansvarsfyllda jobbet efter det andra. […] För tillfället har tyskarna sitt artilleri riktat mot denna plats så att allting hoppar och skakar. Förlorade en man ur min avdelning kl 22.30 på grund av dessa granater. Det intressantaste är att se huru litet manskapet reagerar på allt detta nu. Huvudsaken för dem är att de får sin mat och cigaretter.
Under de fortsatta striderna i Normandie gav Lewenhaupt prov på en häpnadsväckande förmåga att förutse tyska rörelser och eftersom han litade på sin intuition bröt han vid flera tillfällen rejält mot reglementet.
Andra exempel på grevens tänkande och livliga teknikintresse är två små hjälpmedel som han själv uppfann och konstruerade när han var i brittisk tjänst: ett mycket kort kastspö som inte skulle dra upp fisk utan utlösa försåtmineringar, samt en kombinerad inspektionskäpp och ficklampa.
Först efter tre månaders konstant strid, då 6th Airborne nått floden Seine, togs divisionen från fronten och sändes hem till England för reorganisering och påfyllning av ersättningsmanskap.
Under Hitlers desperata offensiv genom Ardennerna i december 1944 ledde Lewenhaupt framgångsrikt en fritagningsoperation av fångar. I mars 1945 deltog Lewenhaupt i operation Varsity, andra världskrigets sista stora luftlandsättning. Inte mindre än 1300 glidflygplan användes och det säkerställdes att förbanden inte blev lika utspridda som tidigare i Normandie och vid Arnheim.
Glidflygplanen var lastade med både trupp, jeepar, lätt artilleri och lätta pansarfordon. Målet var att inta strategiska höjder på den tyska sidan av Rhen, den sista stora barriären framför Ruhrområdet, Tysklands industriella hjärta. Lewenhaupt skulle leda en pluton av luftlandsatta pansarskyttefordon. Vädret var idealiskt, tyskarna redan svaga och demoraliserade. Både glidflygplanen och fallskärmsjägarna hamnade i stort där de skulle. En spaningsenhet som inte anlände i tid ersattes av Lewenhaupts pluton.
Varsity blev den mest lyckade allierade luftlandsättningen under kriget och Montgomery beordrade nu 6th Airborne att med alla tänkbara medel ta sig till Danmark före ryssarna. Rivaliteten mellan de västallierade och Sovjet blev allt tydligare. Den 30 mars nådde Lewenhaupt som advance party, divisionens spjutspets, den första bron över Ems. Han for rakt in i ett tyskt förband som verkade vilja kapitulera. Men bland dessa tyskar fanns även de som inte ville ge upp, som överrumplade och tillfångatog Lewenhaupt. Krigsslutet må ha varit nära men Lewenhaupt kunde inte avstå från att rymma när tillfället uppstod under ett allierat flyganfall. Rymningen såg just ut att lyckas då han åter togs till fånga.
Den 2 maj skrev Lewenhaupt i sin lilla anteckningsbok: ”17.20 anländer den första 11. arméns (?) tank. Jag fri. Hemskt mycket att göra med att avväpna tyskar”. Efter en vederbörlig välkomstfest i sitt kompanis tillfälliga mässlokal skickas han till Köpenhamn med flyg, sannolikt på grund av sina språkkunskaper och tidigare uppdrag i Danmark. Den 5 maj skriver han: ”Landade i Köpenhamn, Kastrup kl 16.05. Lätt jobb. Firades vansinnigt av danskarna.” I ett senare brev skriver han att hans avdelning endast behövde avlossa tre skott i Danmark.
War Office, brittiska krigsministeriet, ville dock inte släppa Lewenhaupt och beordrade honom – trots att han aldrig avsagt sig sitt svenska medborgarskap – till Burma. Han var med om att återta Singapore, avväpna japaner och blev i Indonesien utnämnd till major och chef för en styrka på 1800 man som skulle återuppbygga Semerangområdet. Under en tid hade Lewenhaupt brigadgenerals befäl för att 1947 bli krigsskolchef i Hong Kong med överstelöjtnants grad.[vi]
Efter att ha gjort den för kommenderade officerare maximala perioden i Asien, tre år, fick Lewenhaupt 1948 återvända till Storbritannien. Han lämnade brittiska armén med titeln hedersmajor.[vii] Utöver en lång rad vanliga brittiska, norska och finska medaljer erhöll Lewenhaupt The King's Medal for Courage in the Cause of Freedom och två gånger The Military Cross.
Tillbaka i Sverige utnämndes han till ryttmästare i kavalleriets reserv och knöts 1951 som rådgivare till major Nils Ivar Carlborg när denne skulle bygga upp Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg. Carlborg skrev om denna tid:
"Det var med då blandade känslor jag fick lov att acceptera arméstabschefen Viking Tamms erbjudande att utnyttja Lewenhaupt. Det kanske inte skulle bli så lätt att vara chef, när man bara var kapten och bara hade fem fallskärmshopp bakom sig med en medarbetare som var brittisk överstelöjtnant och dessutom hade fem hopp i strid i ryggsäcken. Farhågorna var emellertid helt obefogade. Erik visste vem som var chef och var hundra procent lojal. Han hade också på sitt stillsamma sätt en hel del att lära mig. Den stil, som vi redan från början lade oss vinn om hade brittiskt varumärke och inspirerades i många stycken av Erik". [viii]
Nils Ivar Carlborg var till en början också skeptisk mot en del av de krigsminnen greven så målande berättade för honom. Men med tiden erfor dock Carlborg att Lewenhaupt verkligen upplevt de osannolika episoderna.
Det finns åtskilliga muséer som innehåller föremål och fotografier till minne av finlandsfrivilliga. Då detta skrevs fanns det dock endast två muséer med minnen av svenskarna i norsk och brittisk-norsk tjänst: krigsmuseet i Narvik som innehåller en specialmodifierad brittisk Sten-gun (kulsprutepistol) som tillhört Allan Mann, samt armémuséet i Aldershot, där man finner en gammal Maxim-kulspruta erövrad i Normandie av Count [greve] Erik G:son Lewenhaupt .
[i] Detta citat liksom de flesta uppgifter i detta avsnitt har hämtats ur Carl Lewenhaupts ännu outgivna manuskript om hans farfars liv.
[ii] Utöver den brittiske f.d. sergeanten Kellys uppgift om detta till Carl Lewenhaupt har Erik Lewenhaupt (ej att förväxla med Erik G:son Lewenhaupt) i ett brev till LG 1997-03-08 uppgivit att EGL tjänstgjorde i legionen. Detta skulle kunna stämma om det var Spanska Främlingslegionen.
[iii] Lewenhaupt placerades vid 4. pluton/1. bilkompaniet, Märkäjärvi enl. SFK:s stamrulla i KrA.
[iv] Utöver Carl Lewenhaupts ännu outgivna manuskript om hans farfars liv även Arméns Fallskärmsjägarskola. Del 1 1952—1991, s. 27 samt LG:s intervju 1987-04-13 med Göran Westling som fullgjorde sin värnplikt vid Sveriges första fallskärmsjägarkompani (1952—1953).
[v] ”Tjänsteförteckning 1940—1951 för framlidne ryttmästaren […] Lewenhaupt” (i Carl Lewenhaupts arkiv).
[vi] KrA, Biografica, Erik G:son Lewenhaupt.
[vii] Brev från Ministry of Defence till Carl Lewenhaupt 1985-11-06.
[viii] Arméns Fallskärmsjägarskola. Del 1 1952—1991, s. 25.
-
Ω -
Mycket trevlig läsning. Då jag är själv intresserad av brittiska fallskärmsjägare under tidsperioden 1940-1945. Trevligt att läsa om anknytningen till brittiska Armen. Lewenhaupt är en san hjälte.
SvaraRadera